Nästa vecka tar VB påskledigt, därför vill jag önska alla skribenter och läsare en Glad Påsk redan nu.
Snö, is och kyla men trots allt vårdagjämning!
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2013-03-21
Earth hour
Nu på lördag den 23 mars kl 20.30 är det
dags igen för miljontals människor att visa sitt engagemang för miljön
genom att släcka ljuset under en timmes tid, som en världsomspännande
signal om att ta klimatfrågan på allvar.
Läs mer på WWF:s hemsida»
Läs mer på WWF:s hemsida»
Stöd de lurade skogsarbetarna
Stöd de kamerunska skogsarbetarna som lurades skriva på ett slavavtal
och sedan lämnades i sticket av svenska arbetsgivare och myndigheter.
Aftonbladet kultur och Olof Palmes internationella Center har startat en solidaritetsinsamling till skogsarbetarnas förmån.
Sätt in pengar på Palmecentrets Solidaritetsfond, plusgiro 570-2. Märk insättningen SKOG.
Aftonbladet kultur och Olof Palmes internationella Center har startat en solidaritetsinsamling till skogsarbetarnas förmån.
Sätt in pengar på Palmecentrets Solidaritetsfond, plusgiro 570-2. Märk insättningen SKOG.
Doc Lounge på Export INGEN RIKTIG FINNE | 23 Mars
Nu är det hög tid för oss på Doc Lounge att bredda våra vyer. För en
kväll byter vi lokal, veckodag och klockslag – allt på samma gång!
Lördagen den 23 mars tar vi Doc Lounge på Export och huserar tillsammans
med Folkets Bio på Kino i Lund.
Med priser som bl.a. “Bästa Nordiska Dokumentär” i bagaget kommer nu INGEN RIKTIG FINNE till Lund och vi festar till det med premiärmingel, livemusik och stans bästa folk – dvs. ni!
FILM: INGEN RIKTIG FINNE av Mika Ronkainen
Finland/Sverige 2012
En far och en son beger sig ut på en resa som utvecklas till en musikalisk färd in i känslor och minnen av den finska immigrationen till Sverige; historier om skam, alkoholism, familjehemligheter men framförallt om att höra hemma.
Filmen vann priset Bästa nordiska dokumentär på Göteborgs Filmfestival 2013.
När? Lördagen den 23 mars
Var? På KINO (Kyrkogatan 3, mitt emot Domkyrkoforum)
Tid? Dörrarna öppnar kl 20.00, konsert kl 20.30, filmvisning kl 21.00
Pris? 95 kr ord / 80 kr student
Guldkortsinnehavare & Kinovänner – FRI ENTRÉ.
Biljetter går att förbokas på www.kino.nu
INNAN VISNINGEN: Mingel, dryck och tilltugg i finsk tappning
LIVE: Halvfinska Malmöduon Lymland
Med priser som bl.a. “Bästa Nordiska Dokumentär” i bagaget kommer nu INGEN RIKTIG FINNE till Lund och vi festar till det med premiärmingel, livemusik och stans bästa folk – dvs. ni!
FILM: INGEN RIKTIG FINNE av Mika Ronkainen
Finland/Sverige 2012
En far och en son beger sig ut på en resa som utvecklas till en musikalisk färd in i känslor och minnen av den finska immigrationen till Sverige; historier om skam, alkoholism, familjehemligheter men framförallt om att höra hemma.
Filmen vann priset Bästa nordiska dokumentär på Göteborgs Filmfestival 2013.
När? Lördagen den 23 mars
Var? På KINO (Kyrkogatan 3, mitt emot Domkyrkoforum)
Tid? Dörrarna öppnar kl 20.00, konsert kl 20.30, filmvisning kl 21.00
Pris? 95 kr ord / 80 kr student
Guldkortsinnehavare & Kinovänner – FRI ENTRÉ.
Biljetter går att förbokas på www.kino.nu
INNAN VISNINGEN: Mingel, dryck och tilltugg i finsk tappning
LIVE: Halvfinska Malmöduon Lymland
Passionsmusik i Helgeandskyrkan
MÅ 25 mars kl 19
Stabat mater av Joseph Rheinberger
Helgeandskören
Leif Johanesson, violin
Per Sandberg, violin
Albina Veisland, orgel
Larsåke Sjöstedt, dirigent
TI 26 mars kl 19
Stabat mater av Giovanni Battista Pergolesi
Cecilia- och Jubilatekören
Katarina Larsdotter Wendel, sopran
Hanna-Maria Strand, alt
Anders Frostin, konsertmästare
Albina Veisland, orgel
Larsåke Sjöstedt, dirigent
ON 27 mars kl 19
Johan Kullenbok, sång
Markus Laveson, orgel
Stabat mater av Joseph Rheinberger
Helgeandskören
Leif Johanesson, violin
Per Sandberg, violin
Albina Veisland, orgel
Larsåke Sjöstedt, dirigent
TI 26 mars kl 19
Stabat mater av Giovanni Battista Pergolesi
Cecilia- och Jubilatekören
Katarina Larsdotter Wendel, sopran
Hanna-Maria Strand, alt
Anders Frostin, konsertmästare
Albina Veisland, orgel
Larsåke Sjöstedt, dirigent
ON 27 mars kl 19
Johan Kullenbok, sång
Markus Laveson, orgel
DOC LOUNGE 26 mars
Än en gång har vi äran att samarbeta med SKISSERNAS MUSEUM. Denna
gång är det dags för Skånepremiären av Bigert och Bergströms The
Weather War. Det blir en helkväll där konst och väderfenomen står i
centrum, med finbesök från en av filmens regissörer – Lars Bergström.
Mycket nöje!
THE WEATHER WAR
Av Bigert & Bergström // Sverige 2012 // 58 min
The Weather War är en film om människans strävan att kontrollera vädret och tämja dess kraft för egen vinning. I en mix mellan land art performance och road movie, reser konstnärsduon Bigert & Bergström till USAs tornadobälte med sin maskin och skulptur, The Tornado Diverter, för att stoppa en tornado. På vägen ges exempel ur historien om hur meteorologin utvecklats i symbios med militära mål. I ett större perspektiv visar filmen på de globala klimatförändringar som dagens människa står inför. I Bangladesh byggs skyddsmurar mot kommande översvämningar. I Kina skickas raketer mot hotande regnoväder. Och i Italien avfyras kanoner mot hagel för att skydda årets vinskörd. The Weather War är producerad av Ginestra Film i samproduktion med SVT K-Special och med stöd av Svenska Filminstitutet.
GÄSTER: Lars Bergström, ena halvan av konstnärsduon, är med oss under kvällen och svarar på era frågor efter filmen.
LIVE: TURN OFF YOUR TELEVISION. När solen tittar fram är detta den givna musiken att ha i hörlurarna. Med deras mjuka melodiska folkrock vaggar de in er i den perfekta vårstämningen.
I oktober förra året släppte TOYT nytt album och det har tagits väl emot av publiken.
“Turn Off Your Television have the potential to be massive this year, and one listen of their back catalogue will have you craving more.” – The Music Ninja
Lyssna här!
DJ: Caroline Andersson (SKISSERNAS MUSEUM) tar fram riktiga godbitar från sin vinylsamling för oss denna kväll.
Mats Bigert och Lars Bergström är en konstnärsduo som bor och arbetar i Stockholm. De började samarbeta 1990 och har sedan dess skapat många konst- och filmprojekt, bland annat för offentliga miljöer både i Sverige och utomlands.
MAT&BAR: Ät din middag på Doc Lounge. Vi serverar alltid en vegetarisk soppa med bröd för 69 kr och i baren säljs det också vin, öl, kaffe, snacks mm.
TID: Kassan öppnar 19.00 / Film ca. 20.00 PRIS: 80kr / Student 60kr / GULDKORT (fri entré hela våren) 300kr
The Weather War, 2012, official trailer
THE WEATHER WAR
Av Bigert & Bergström // Sverige 2012 // 58 min
The Weather War är en film om människans strävan att kontrollera vädret och tämja dess kraft för egen vinning. I en mix mellan land art performance och road movie, reser konstnärsduon Bigert & Bergström till USAs tornadobälte med sin maskin och skulptur, The Tornado Diverter, för att stoppa en tornado. På vägen ges exempel ur historien om hur meteorologin utvecklats i symbios med militära mål. I ett större perspektiv visar filmen på de globala klimatförändringar som dagens människa står inför. I Bangladesh byggs skyddsmurar mot kommande översvämningar. I Kina skickas raketer mot hotande regnoväder. Och i Italien avfyras kanoner mot hagel för att skydda årets vinskörd. The Weather War är producerad av Ginestra Film i samproduktion med SVT K-Special och med stöd av Svenska Filminstitutet.
GÄSTER: Lars Bergström, ena halvan av konstnärsduon, är med oss under kvällen och svarar på era frågor efter filmen.
LIVE: TURN OFF YOUR TELEVISION. När solen tittar fram är detta den givna musiken att ha i hörlurarna. Med deras mjuka melodiska folkrock vaggar de in er i den perfekta vårstämningen.
I oktober förra året släppte TOYT nytt album och det har tagits väl emot av publiken.
“Turn Off Your Television have the potential to be massive this year, and one listen of their back catalogue will have you craving more.” – The Music Ninja
Lyssna här!
DJ: Caroline Andersson (SKISSERNAS MUSEUM) tar fram riktiga godbitar från sin vinylsamling för oss denna kväll.
Mats Bigert och Lars Bergström är en konstnärsduo som bor och arbetar i Stockholm. De började samarbeta 1990 och har sedan dess skapat många konst- och filmprojekt, bland annat för offentliga miljöer både i Sverige och utomlands.
MAT&BAR: Ät din middag på Doc Lounge. Vi serverar alltid en vegetarisk soppa med bröd för 69 kr och i baren säljs det också vin, öl, kaffe, snacks mm.
TID: Kassan öppnar 19.00 / Film ca. 20.00 PRIS: 80kr / Student 60kr / GULDKORT (fri entré hela våren) 300kr
The Weather War, 2012, official trailer
Lös Palmemordet! Utred Stay behind-rörelsen!
Bakom kravet på en ny utredning av Stay behind-rörelsen (hemlig
högerextrem försvarsorganisation) och mordet på Olof Palme står bland
andra Inga-Britt Ahlenius, Jörn Svensson, V, och Birger Schlaug, MP.
Veckobladet krävde detsamma för en månad sedan.
Demokratisk Vänster kan omvandlas till tankesmedja
av Gunnar Stensson
Demokratisk Vänster ställer inte upp i valet 2014. Det beslöts som
väntat vid årsmötet 19/3. Under innevarande mandatperiod fortsätter
partiet det kommunalpolitiska arbetet. Det rödgröna samarbetet har
fungerat bra och ska fortsätta.
I debatten föreslogs att DV i högre grad än tidigare ska använda kommunfullmäktige som en tribun för debatt av viktiga principfrågor om miljö, konsumtion och rättvisa.
Demokratisk Vänster uppstod som en del av den rörelse som under beteckningen Vägval Vänster omkring 2005 försökte formulera en alternativ socialistisk politik byggd på rättvisa och hållbar resursanvändning i stället för den kortsiktiga konsumtions- och tillväxtpolitik som hotar världen och kan leda till en global temperaturökning på 4 grader till år 2100 med katastrofala konsekvenser.
Kanske kommer Demokratisk Vänster fungera som en tankesmedja som driver opinionsarbete och forskning kring sådana frågor. Det var en av många idéer som framfördes under det välbesökta årsmötet. Debatten fortsätter i och utanför DV.
I debatten föreslogs att DV i högre grad än tidigare ska använda kommunfullmäktige som en tribun för debatt av viktiga principfrågor om miljö, konsumtion och rättvisa.
Demokratisk Vänster uppstod som en del av den rörelse som under beteckningen Vägval Vänster omkring 2005 försökte formulera en alternativ socialistisk politik byggd på rättvisa och hållbar resursanvändning i stället för den kortsiktiga konsumtions- och tillväxtpolitik som hotar världen och kan leda till en global temperaturökning på 4 grader till år 2100 med katastrofala konsekvenser.
Kanske kommer Demokratisk Vänster fungera som en tankesmedja som driver opinionsarbete och forskning kring sådana frågor. Det var en av många idéer som framfördes under det välbesökta årsmötet. Debatten fortsätter i och utanför DV.
Organstölder på Västbanken och i Israel bekräftade
av Gunnar Stensson
Donald Boström avslöjade i en artikel i Aftonbladet 17/8 2009 att det
israeliska rättsmedicinska institutet systematiskt plundrade döda
palestiniers och en del stupade israelers kroppar på deras inre organ.
Det var en världsnyhet.
Avslöjandet ledde till en hård, långvarig debatt i svenska och israeliska media, en debatt där också den svenska och israeliska regeringen deltog.
Man kan nog säga att de sionistiska lobbygrupperna och deras resursstarka svenska sympatisörer vann debatten i dess första fas hösten 2009. Israel har många okritiska vänner. Den lika dödliga som lättvindiga anklagelsen för antisemitism användes flitigt i angreppen på Donald Boström.
Men ibland segrar sanningen. Facts kick. Det kan ta några år. Förekomsten av organstölder bekräftades i israeliska utredningar. Den ansvarige chefen för Israels rättsmedicinska institut, Yehuda Hiss, avskedades i oktober 2012.
Det innebar en seger för rätten i Israel och en upprättelse för de anhöriga till de dödade palestinierna och de stupade israeliska soldaterna.
Donald Boström fick härom dagen följande mail från den nuvarande chefen för det israeliska rättsmedicinska institutet, patologen Chen Kugel: ”Du kan säga att du bidragit till denna förändring genom att rapportera om situationen.”
Avslöjandet ledde till en hård, långvarig debatt i svenska och israeliska media, en debatt där också den svenska och israeliska regeringen deltog.
Man kan nog säga att de sionistiska lobbygrupperna och deras resursstarka svenska sympatisörer vann debatten i dess första fas hösten 2009. Israel har många okritiska vänner. Den lika dödliga som lättvindiga anklagelsen för antisemitism användes flitigt i angreppen på Donald Boström.
Men ibland segrar sanningen. Facts kick. Det kan ta några år. Förekomsten av organstölder bekräftades i israeliska utredningar. Den ansvarige chefen för Israels rättsmedicinska institut, Yehuda Hiss, avskedades i oktober 2012.
Det innebar en seger för rätten i Israel och en upprättelse för de anhöriga till de dödade palestinierna och de stupade israeliska soldaterna.
Donald Boström fick härom dagen följande mail från den nuvarande chefen för det israeliska rättsmedicinska institutet, patologen Chen Kugel: ”Du kan säga att du bidragit till denna förändring genom att rapportera om situationen.”
Vid frukostbordet av Asch
Jag får en tankeställare av Sverker Oredssons kommentar till en ledare i
Sydsvenskan under rubriken Ny påve, gammal kyrka. Han tycker sig se en
anti-katolicism med rötter i trettioåriga kriget. Jag har suttit och
nickat instämmande i ledaren och andra texter kritiska mot katolska
kyrkan. Är det bara som jag glider med i traditionen?
Nej, jag tror inte det. När jag jobbade i den svenska delegationen till FNs befolkningskonferens i Kairo 1994, blev jag förskräckt över "den heliga stolens" massiva och skickliga kampanj mot kvinnors rättigheter till sin kropp. Nog är det upprörande att en kyrka ska ha en plats i FN? Med till synes obegränsade resurser och tusenårig träning i diplomatiskt lobbyarbete lyckades den samla alla krafter mot så kallade reproduktiva rättigheter. Det var en allians med muslimska länder och fundamentalistiska kristna rörelser i USA och fattiga länder. Det gällde inte enbart abort. Katolska kyrkan var helt emot preventivmedel andra var bara emot användning utan mannens tillstånd.
Kristendomen i Afrika förde inte med sig mycket till kvinnofrigörelse. Lagarna från det kristna Europa underställde fullständigt kvinnan sin make. Hon var ekonomiskt omyndig, så även om hon fick ärva, så var det hennes man eller son som förvaltade vad hon ägde. Som ogift var hon underställd far eller bror. I Östafrika var det faktiskt så att kvinnor konverterade till islam för att få lov att köpa och äga hus. Även inom äktenskapet har muslimska kvinnor kontroll över sina ägodelar och inkomster. De senaste årtiondena har kvinnorörelserna i Afrika lyckats ändra många lagar, men i till exempel Lesotho är fortfarande en gift kvinna omyndig (om det inte ändrats de senaste tre åren). Den starka katolska kyrkan har inte lyft ett finger för att stödja dem.
Diktatorn och katoliken Mugabe var en välkommen gäst vid påveinstallationen. I Zimbabwe lärde jag känna en kvinna som gråtande berättade för mig att hon troligen skulle komma till helvetet. Hon hade sju barn med en man som hon älskade och bodde ihop med. Men han var fattig och kunde inte betala brudpriset, lobola, och kyrkan hade en överenskommelse med de traditionella ledarna att inte viga ett par utan föräldrarnas godkännande. Hon levde alltså i synd och fick därför inte ta nattvarden och få syndernas förlåtelse. Hon gick regelbundet till den katolska kyrkan, men fick aldrig förlåtelsen.
Under de år jag arbetade i Afrika spreds AIDS-epidemin. Familjer bestående av mormor och barnbarn enbart blev allt vanligare. Stora delar av en generation dukade under för sjudomen. Men katolska kyrkan motsätter sig kondomer som skydd, och är som jag ser det därmed medskyldiga till många människors för tidiga död. Den katolska kyrkan är en politisk maktfaktor som allierar sig med många krafter mot kvinnors rättigheter. Denna massiva manliga maktpyramid behövs inte som bromskloss i värderingsfrågor, i en värld där misogyna värderingar är så utbredda.
Jag har, eller försöker i alla fall, ha stor respekt för människor tro. Jag har inte fått en sådan respekt med mig hemifrån. Min pappa blev som femtonåring utslängd från sitt babtistkristna hem när han vägrade döpa sig, min mamma spottade ut ordet Schartauaner, och mormor upprepade: Akta dig för svartrockarna. Dom hade sina bittra erfarenheter. Själv har jag svårt att finna mig tillrätta i ett rum och en tankekonstruktion där ett tortyrinstrument är symbolen. Riktigt svårt var det att se allt guld och förgyllt lidande när jag besökte Vatikanens konstgallerier. Men att min kritiska hållning mot katolska kyrkan skulle vara nedärv i kulturen, det tror jag inte.
Nej, jag tror inte det. När jag jobbade i den svenska delegationen till FNs befolkningskonferens i Kairo 1994, blev jag förskräckt över "den heliga stolens" massiva och skickliga kampanj mot kvinnors rättigheter till sin kropp. Nog är det upprörande att en kyrka ska ha en plats i FN? Med till synes obegränsade resurser och tusenårig träning i diplomatiskt lobbyarbete lyckades den samla alla krafter mot så kallade reproduktiva rättigheter. Det var en allians med muslimska länder och fundamentalistiska kristna rörelser i USA och fattiga länder. Det gällde inte enbart abort. Katolska kyrkan var helt emot preventivmedel andra var bara emot användning utan mannens tillstånd.
Kristendomen i Afrika förde inte med sig mycket till kvinnofrigörelse. Lagarna från det kristna Europa underställde fullständigt kvinnan sin make. Hon var ekonomiskt omyndig, så även om hon fick ärva, så var det hennes man eller son som förvaltade vad hon ägde. Som ogift var hon underställd far eller bror. I Östafrika var det faktiskt så att kvinnor konverterade till islam för att få lov att köpa och äga hus. Även inom äktenskapet har muslimska kvinnor kontroll över sina ägodelar och inkomster. De senaste årtiondena har kvinnorörelserna i Afrika lyckats ändra många lagar, men i till exempel Lesotho är fortfarande en gift kvinna omyndig (om det inte ändrats de senaste tre åren). Den starka katolska kyrkan har inte lyft ett finger för att stödja dem.
Diktatorn och katoliken Mugabe var en välkommen gäst vid påveinstallationen. I Zimbabwe lärde jag känna en kvinna som gråtande berättade för mig att hon troligen skulle komma till helvetet. Hon hade sju barn med en man som hon älskade och bodde ihop med. Men han var fattig och kunde inte betala brudpriset, lobola, och kyrkan hade en överenskommelse med de traditionella ledarna att inte viga ett par utan föräldrarnas godkännande. Hon levde alltså i synd och fick därför inte ta nattvarden och få syndernas förlåtelse. Hon gick regelbundet till den katolska kyrkan, men fick aldrig förlåtelsen.
Under de år jag arbetade i Afrika spreds AIDS-epidemin. Familjer bestående av mormor och barnbarn enbart blev allt vanligare. Stora delar av en generation dukade under för sjudomen. Men katolska kyrkan motsätter sig kondomer som skydd, och är som jag ser det därmed medskyldiga till många människors för tidiga död. Den katolska kyrkan är en politisk maktfaktor som allierar sig med många krafter mot kvinnors rättigheter. Denna massiva manliga maktpyramid behövs inte som bromskloss i värderingsfrågor, i en värld där misogyna värderingar är så utbredda.
Jag har, eller försöker i alla fall, ha stor respekt för människor tro. Jag har inte fått en sådan respekt med mig hemifrån. Min pappa blev som femtonåring utslängd från sitt babtistkristna hem när han vägrade döpa sig, min mamma spottade ut ordet Schartauaner, och mormor upprepade: Akta dig för svartrockarna. Dom hade sina bittra erfarenheter. Själv har jag svårt att finna mig tillrätta i ett rum och en tankekonstruktion där ett tortyrinstrument är symbolen. Riktigt svårt var det att se allt guld och förgyllt lidande när jag besökte Vatikanens konstgallerier. Men att min kritiska hållning mot katolska kyrkan skulle vara nedärv i kulturen, det tror jag inte.
Inte bara Irak: ”Ett krig här och nu. Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan.” av Gunnar Stensson
Så 
lyder
titeln på Wilhelm Agrells analys av kriget i Afghanistan, utgiven på
Atlantis. Det är en faktatät, teknisk, omfattande, väl underbyggd
framställning som fyller nästan 400 stora sidor. Jag ska försöka ge en
översiktlig och kortfattad sammanfattning av slutskedet av den svenska
insatsen i Afghanistan.
Ett litet faktum som belyser situationen är ÖB:s krav att insatsstyrkans tolkar ska få asyl eftersom de annars riskerar att förlora livet. Tobias Billström, M, motsätter sig kravet.
Vi är förda bakom ljuset av regeringen. Den har dolt att Sverige sedan 2009 befinner sig i krig. De svenska soldaterna i Afghanistan ägnar sig under amerikansk ledning åt samma typ av upprorsbekämpning som tillämpades i stor skala i Vietnam. De är dåligt utbildade för sitt uppdrag. Orderkedjan är kaotisk på grund av olika traditioner bland ISAF-nationerna och språksvårigheter. Dessutom blandar sig ledningen i Sverige i verksamheten utan att förstå den situation som råder. Det har lett till tragedier som hade kunnat undvikas.
Var sjätte månad byts hela den svenska så kallade fortsättningsstyrkan ut. Det tar ett par månader innan soldaterna hunnit acklimatisera sig. Den sista månaden tar förberedelserna för hemresan överhanden. Insatsen blir alltså allt annat än effektiv. Agrell påpekar att ingen svensk myndighet kan klara sina uppgifter när samtliga tjänstemän byts ut var sjätte månad. Hittills har drygt ett tjog fortsättningsstyrkor avlöst varandra.
Svenskarna har bland annat försökt skapa sådana förhållanden att den afghanska polisen ska kunna överta förvaltningen av områden. Problemet är att befolkningen, med rätta, ofta är mer rädda för polisen än för talibanerna. Polisen begår ofta sexuella övergrepp och är genomkorrumperad.
När president Obama tillkännagav att insatsen i Afghanistan ska avbrytas 2014 började ISAF-nationerna skyndsamt dra sig tillbaka. Härom dagen beslöt Danmark att ta hem sina trupper. Redan 2010 tog Nederländerna hem sina. Sedan följde Kanada, vars trupper lidit stora förluster. Norge drar tillbaka sin ISAF-styrka under 2013. Fortsättningsstyrka 23 blir den sista svenska ISAF-kontingenten av större format.
Länderna som medverkar i ISAF brukar peka på avgörande och märkbara framgångar när det gäller afghanernas utbildning och kvinnors ställning, men analytiker menar att den afghanska staten inte kommer att kunna besegra talibanerna och att alternativet till fortsatt krig är ett fredsavtal med dem. Hur det då går med framstegen kan ingen veta.
ISAF-insatsen bygger på analyser som antingen varit grovt missvisande eller inte funnits alls.
Folkpartisten Allan Widman som varit pådrivande för en aktiv svensk Afghanistaninsats skrev nyligen i sin blogg: ”Det är nog nu; det blir inte bättre. Jag vill att de svenska soldaterna kallas hem.”
Wilhelm Agrell skriver: ”Väst försökte bygga en demokrati utan att det fanns en stat och sedan en statsapparat utan att det fanns en nation. Allt gick fel från början och hade egentligen inga förutsättningar att gå på något annat sätt.”
Rapporteringen om insatsen har varit ogenomskinlig, en blandning av retorik, politisk konsensus, mediekontroll, sekretess och tillrättalagd historieskrivning.
Han påpekar: ”Att sanningen är krigets första offer är ett gammalt men ytterst giltigt talesätt. När den svenska kontingenten genom order förmedlade ner längs hela den USA-ledda alliansens kommandokedja, växlade över till upprorsbekämpning och landet därmed de facto deltog i ett krig var sanningen den första motståndare som framgångsrikt nedkämpades.”
lyder
titeln på Wilhelm Agrells analys av kriget i Afghanistan, utgiven på
Atlantis. Det är en faktatät, teknisk, omfattande, väl underbyggd
framställning som fyller nästan 400 stora sidor. Jag ska försöka ge en
översiktlig och kortfattad sammanfattning av slutskedet av den svenska
insatsen i Afghanistan. Ett litet faktum som belyser situationen är ÖB:s krav att insatsstyrkans tolkar ska få asyl eftersom de annars riskerar att förlora livet. Tobias Billström, M, motsätter sig kravet.
Vi är förda bakom ljuset av regeringen. Den har dolt att Sverige sedan 2009 befinner sig i krig. De svenska soldaterna i Afghanistan ägnar sig under amerikansk ledning åt samma typ av upprorsbekämpning som tillämpades i stor skala i Vietnam. De är dåligt utbildade för sitt uppdrag. Orderkedjan är kaotisk på grund av olika traditioner bland ISAF-nationerna och språksvårigheter. Dessutom blandar sig ledningen i Sverige i verksamheten utan att förstå den situation som råder. Det har lett till tragedier som hade kunnat undvikas.
Var sjätte månad byts hela den svenska så kallade fortsättningsstyrkan ut. Det tar ett par månader innan soldaterna hunnit acklimatisera sig. Den sista månaden tar förberedelserna för hemresan överhanden. Insatsen blir alltså allt annat än effektiv. Agrell påpekar att ingen svensk myndighet kan klara sina uppgifter när samtliga tjänstemän byts ut var sjätte månad. Hittills har drygt ett tjog fortsättningsstyrkor avlöst varandra.
Svenskarna har bland annat försökt skapa sådana förhållanden att den afghanska polisen ska kunna överta förvaltningen av områden. Problemet är att befolkningen, med rätta, ofta är mer rädda för polisen än för talibanerna. Polisen begår ofta sexuella övergrepp och är genomkorrumperad.
När president Obama tillkännagav att insatsen i Afghanistan ska avbrytas 2014 började ISAF-nationerna skyndsamt dra sig tillbaka. Härom dagen beslöt Danmark att ta hem sina trupper. Redan 2010 tog Nederländerna hem sina. Sedan följde Kanada, vars trupper lidit stora förluster. Norge drar tillbaka sin ISAF-styrka under 2013. Fortsättningsstyrka 23 blir den sista svenska ISAF-kontingenten av större format.
Länderna som medverkar i ISAF brukar peka på avgörande och märkbara framgångar när det gäller afghanernas utbildning och kvinnors ställning, men analytiker menar att den afghanska staten inte kommer att kunna besegra talibanerna och att alternativet till fortsatt krig är ett fredsavtal med dem. Hur det då går med framstegen kan ingen veta.
ISAF-insatsen bygger på analyser som antingen varit grovt missvisande eller inte funnits alls.
Folkpartisten Allan Widman som varit pådrivande för en aktiv svensk Afghanistaninsats skrev nyligen i sin blogg: ”Det är nog nu; det blir inte bättre. Jag vill att de svenska soldaterna kallas hem.”
Wilhelm Agrell skriver: ”Väst försökte bygga en demokrati utan att det fanns en stat och sedan en statsapparat utan att det fanns en nation. Allt gick fel från början och hade egentligen inga förutsättningar att gå på något annat sätt.”
Rapporteringen om insatsen har varit ogenomskinlig, en blandning av retorik, politisk konsensus, mediekontroll, sekretess och tillrättalagd historieskrivning.
Han påpekar: ”Att sanningen är krigets första offer är ett gammalt men ytterst giltigt talesätt. När den svenska kontingenten genom order förmedlade ner längs hela den USA-ledda alliansens kommandokedja, växlade över till upprorsbekämpning och landet därmed de facto deltog i ett krig var sanningen den första motståndare som framgångsrikt nedkämpades.”
På Palmes tid. SVERIGE EN VINTERSAGA
av Gunnar Stensson
Där satt han, Göran Palm, Sveriges viktigaste författare 1968 och 69
med sina handböcker om revolutionär demokratisk kamp ”Indoktrineringen i
Sverige” och ”Vad kan man göra?”, stor, med vitt hår, rutig skjorta
och leende ansikte, men också drabbad, en syreslang till näsan och tung
andning.
Hans förening ”Liv i Sverige”, startad för att ge svenska människor en möjlighet att skriva om sina liv och bli publicerade, firade 30-årsjubileum.
I Timmermansgården på Timmermans-gatan, nära Södra station och inte långt från hans hem, det var där vi satt, Karin, min fru, som ombetts läsa sin novell ”Gölen”, och jag som följt med.
Vi satt tillsammans med några andra svenska människor, mest från Stockholmstrakten, och drack kaffe och åt tårta, medan årsmötesförhandlingarna genomfördes. Sedan höglästes noveller, om arbetet på en tvättinrättning, om ett bostadsområde nära Sundbyberg, om en liten flicka som steg av bussen en mörk kväll i svartaste Småland.
Ett pris, årets ”trampcykel”, delades ut till författaren Torgny Karnstedt som bland annat skrivit arbetarromanen ”Slamfarmen”.
Efter ett par timmar sa vi hej och gick ut i ett kallt och soligt Stockholm längs Hornsgatan, förbi Slussen, Riksdagshuset och Slottet, där prinsessan Lillians jordfästning ägt rum, när vi passerade tidigare på dagen. Vi tänkte: ”Det var sista gången vi såg Göran Palm.” Ni måste höra hans röst i ett par texter. Först en bit ur ”Vad kan man göra”:
”I Stockholm samlar sig innerstadsbor av alla åldrar för att med hjälp av upprop, kvartersmöten och namninsamlingar förhindra att deras stadsdel byggs om eller rivs ner så att de själva tvingas ut i förortslängor med frysbox och tredubbla hyror. I Lund där myndigheterna sen gammalt ömmar varmast för den akademiska ungdomens fritidsintressen tar tonåringar från skilda grupper mod till sig och ockuperar ett rivningshus som de börjar bygga om till ett allaktivitetshus.”
Och ett par bitar ur hans stora episka dikt ”Sverige. En vintersaga”:
”Hur många smärtsamma interndebatter
av samma typ som vänstern ägnat Stalin
har till exempel Centern ägnat Hitler
och smygfascismen i de egna leden.
Då måste de ha viskat lika tyst
som hakkorsmoderaterna i Bromma.”
Och den här:
”Det var år 1973.
Tänk på Sven Andersson, försvarsministern,
som ljög så durkdrivet om IB då
att han blev vald till utrikesminister!
Bordellmammans skandalberättelse
om våra toppolitikers besök
på parlamentarismens bakgård hade
knappt börjat och gett skvallerpressen vittring
förrän den stoppades av hänsyn till
debattnivån i riksdan och till folkets
behov av vördnad för sin överhet.”
Hans förening ”Liv i Sverige”, startad för att ge svenska människor en möjlighet att skriva om sina liv och bli publicerade, firade 30-årsjubileum.
I Timmermansgården på Timmermans-gatan, nära Södra station och inte långt från hans hem, det var där vi satt, Karin, min fru, som ombetts läsa sin novell ”Gölen”, och jag som följt med.
Vi satt tillsammans med några andra svenska människor, mest från Stockholmstrakten, och drack kaffe och åt tårta, medan årsmötesförhandlingarna genomfördes. Sedan höglästes noveller, om arbetet på en tvättinrättning, om ett bostadsområde nära Sundbyberg, om en liten flicka som steg av bussen en mörk kväll i svartaste Småland.
Ett pris, årets ”trampcykel”, delades ut till författaren Torgny Karnstedt som bland annat skrivit arbetarromanen ”Slamfarmen”.
Efter ett par timmar sa vi hej och gick ut i ett kallt och soligt Stockholm längs Hornsgatan, förbi Slussen, Riksdagshuset och Slottet, där prinsessan Lillians jordfästning ägt rum, när vi passerade tidigare på dagen. Vi tänkte: ”Det var sista gången vi såg Göran Palm.” Ni måste höra hans röst i ett par texter. Först en bit ur ”Vad kan man göra”:
”I Stockholm samlar sig innerstadsbor av alla åldrar för att med hjälp av upprop, kvartersmöten och namninsamlingar förhindra att deras stadsdel byggs om eller rivs ner så att de själva tvingas ut i förortslängor med frysbox och tredubbla hyror. I Lund där myndigheterna sen gammalt ömmar varmast för den akademiska ungdomens fritidsintressen tar tonåringar från skilda grupper mod till sig och ockuperar ett rivningshus som de börjar bygga om till ett allaktivitetshus.”
Och ett par bitar ur hans stora episka dikt ”Sverige. En vintersaga”:
”Hur många smärtsamma interndebatter
av samma typ som vänstern ägnat Stalin
har till exempel Centern ägnat Hitler
och smygfascismen i de egna leden.
Då måste de ha viskat lika tyst
som hakkorsmoderaterna i Bromma.”
Och den här:
”Det var år 1973.
Tänk på Sven Andersson, försvarsministern,
som ljög så durkdrivet om IB då
att han blev vald till utrikesminister!
Bordellmammans skandalberättelse
om våra toppolitikers besök
på parlamentarismens bakgård hade
knappt börjat och gett skvallerpressen vittring
förrän den stoppades av hänsyn till
debattnivån i riksdan och till folkets
behov av vördnad för sin överhet.”
Spårvagnar i Lund?
Debatten ökar farten i takt med projektets konkretisering. Det finns
många aspekter på frågan. I veckans VB har vi två artiklar i ämnet, en
spårvagnspositiv och en mer negativ. Läs, begrunda, resonera vidare och
skriv gärna här i VB. Vi har som bekant en gammal förkärlek för det
spårbundna så för att inte kallas partiska så börjar vi med den mer
spårnegativa artikeln.
red
red
Att tänka det otänkbara: Rädda Clemenstorget!
av Staffan Lindberg
Innan man ens har mer än börjat bygga den
nya förstaden Brunnshög med sina planerade 40 000 invånare verkar man
ha bestämt sig för spårvagnstrafik som det nya sättet att resa dit. Jag
pratade för några dagar sedan med en f d kommunalpolitiker, som
sjunger i samma kör som jag. Han menade att det nog redan var bestämt
och att det nu hade gått rätt mycket prestige i det.
Tidigare har informationen om detta varit oklar. Planen, som nu publicerats utförligt på sparvaglund.se fredagen den 15 mars, är att man ska knyta ihop Lund C med ESS. Dubbelspår för spårvagnar ska först korsa eller gå parallellt med Clemenstorget och uppför Laurentiigatan och sedan in på Getingevägen förbi Allhelgonakyrkan till Lasarettets hållplats och sedan vidare på den redan befintliga länken ut mot Brunnshög.
En del av planerna har dock läckt ut successivt tidigare. 850 Lundabor har skrivit på ett upprop mot spårvagnar tvärs över Clemenstorget och vill rädda platanerna. Men kommunen verkar redan ha bestämt att det ska vara spårvägar vid C. Som stöd har man en undersökning i höstas där 137 av 250 tillfrågade Lundabor var ”mycket eller ganska positiva” till spårvägsplanerna. Men frågade man om konsekvenserna för Clemenstorget?
Måndagen den 18 mars fattade politikerna beslut om utformningen av Clemenstorget i anslutning till Lund C. Frågan var nu förenklad till om spårvagnarna skulle korsa torget på längden eller tvären. Det blev tvären, dvs. diagonalt över. Det är märkligt. De lokala politikerna tror att vad de gör och tänker når ut till vanliga Lundabor. De har diskuterat spårvagnar sedan 1970-talet om inte längre och tror att de informerat alla. Alla partierna är för det hela! De lever avgränsat från omvärlden! Nu när projektet börjar förverkligas, upptäcker Lundaborna det. Det är ett uppvaknande för båda parter. Man kan tala om segmenterade grupperingar och brist på kommunikation, men plötsligt blir motsättningen blir uppenbar.
Med det beslutet får spårvagnsbyggarna två grupper emot sig: alla de som engagerat sig för platanerna - 850 har skrivit på listan mot att röra träden! - och alla dem som tycker att Clemenstorget ska bevaras som det är i sin helhet. Hade politikerna lagt spåren på den norra sidan av torget hade de sluppit striden med den första gruppen.
Men är det vettigt att bygga spårvägar över Clemenstorget och ta bort de fina platanerna? Om dessutom biltrafiken kombineras med spårvagnar längre upp i korsningen vid Laurentiigatan, Bredgatan, Getingevägen och Kävlingevägen, kan faktiskt friden vid Allhelgonakyrkan med dess välbesökta gudstjänster och rika musikliv störas kraftigt. Vad hade man tänkt? En Berlinmur?
På sparvaglund.se heter det nu att, ”Moderna spårvagnar innebär ofta rustning från fasad till fasad - en omvandling av hela gatumiljö längs stråket, som gör staden attraktiv, tillgänglig och levande. Så är planerna även för Lund.”
Är det vettigt? Nej! Det är jättedyrt och det är att fastna i en struktur som när den väl är byggd är svår att bli av med. Dessutom kan räls och vagnar ställa till med elände i en fin gammal stad som vår. Det är bara att göra en studieresa till Göteborg och ta reda på det larmande gnissel och förseningar, som de nya billiga, i och för sig lite tjusiga, spårvagnarna från Italien ställt till med. På sparvaglund.se heter det dock att moderna spårvägsystem är tysta och minskar bullernivån om man får bort bilarna. Så Lund har bättre råd än Göteborg? Tänker man göra spårvagnsgatorna bilfria?
Allt fast förflyktigas heter det om det moderna, men det gäller sannerligen inte bebyggelse och annan fysisk struktur. Tänk bara på det bilsamhället vi redan byggt med sina utrymmeskrävande motorvägar, jätterondeller och bilstyrda villakvarter. Tänk om vi får för oss att avveckla denna orimliga miljö, beroende av fossila och radioaktiva bränslen, och vill bygga en ny tät och hållbar stad, modell medeltiden. Bagaren sträcker ut limpan genom fönstret och in i köket hos grannfamiljen! Det är grönt och det finns både verkstäder, kontor och olika mötesplatser. Man bor, arbetar, studerar och träffas i en helhet. I stället för hästar har vi cyklar när vi inte kan gå och bussar och tåg vid stadsportarna som tar oss ”ut i världen” eller åtminstone till Malmö. Många ungdomar verkar redan ha valt detta.
Men hur bygger vi detta om vi bor mitt i en oändlig sten- och asfaltöken och amorteringen av det hela är på 50 år? Det värsta med spårvagnssystemet är att när det väl har byggts så blir det som hugget i sten. Det blir ”svansen som viftar på hunden”.
Tidigare har informationen om detta varit oklar. Planen, som nu publicerats utförligt på sparvaglund.se fredagen den 15 mars, är att man ska knyta ihop Lund C med ESS. Dubbelspår för spårvagnar ska först korsa eller gå parallellt med Clemenstorget och uppför Laurentiigatan och sedan in på Getingevägen förbi Allhelgonakyrkan till Lasarettets hållplats och sedan vidare på den redan befintliga länken ut mot Brunnshög.
En del av planerna har dock läckt ut successivt tidigare. 850 Lundabor har skrivit på ett upprop mot spårvagnar tvärs över Clemenstorget och vill rädda platanerna. Men kommunen verkar redan ha bestämt att det ska vara spårvägar vid C. Som stöd har man en undersökning i höstas där 137 av 250 tillfrågade Lundabor var ”mycket eller ganska positiva” till spårvägsplanerna. Men frågade man om konsekvenserna för Clemenstorget?
Måndagen den 18 mars fattade politikerna beslut om utformningen av Clemenstorget i anslutning till Lund C. Frågan var nu förenklad till om spårvagnarna skulle korsa torget på längden eller tvären. Det blev tvären, dvs. diagonalt över. Det är märkligt. De lokala politikerna tror att vad de gör och tänker når ut till vanliga Lundabor. De har diskuterat spårvagnar sedan 1970-talet om inte längre och tror att de informerat alla. Alla partierna är för det hela! De lever avgränsat från omvärlden! Nu när projektet börjar förverkligas, upptäcker Lundaborna det. Det är ett uppvaknande för båda parter. Man kan tala om segmenterade grupperingar och brist på kommunikation, men plötsligt blir motsättningen blir uppenbar.
Med det beslutet får spårvagnsbyggarna två grupper emot sig: alla de som engagerat sig för platanerna - 850 har skrivit på listan mot att röra träden! - och alla dem som tycker att Clemenstorget ska bevaras som det är i sin helhet. Hade politikerna lagt spåren på den norra sidan av torget hade de sluppit striden med den första gruppen.
Men är det vettigt att bygga spårvägar över Clemenstorget och ta bort de fina platanerna? Om dessutom biltrafiken kombineras med spårvagnar längre upp i korsningen vid Laurentiigatan, Bredgatan, Getingevägen och Kävlingevägen, kan faktiskt friden vid Allhelgonakyrkan med dess välbesökta gudstjänster och rika musikliv störas kraftigt. Vad hade man tänkt? En Berlinmur?
På sparvaglund.se heter det nu att, ”Moderna spårvagnar innebär ofta rustning från fasad till fasad - en omvandling av hela gatumiljö längs stråket, som gör staden attraktiv, tillgänglig och levande. Så är planerna även för Lund.”
Är det vettigt? Nej! Det är jättedyrt och det är att fastna i en struktur som när den väl är byggd är svår att bli av med. Dessutom kan räls och vagnar ställa till med elände i en fin gammal stad som vår. Det är bara att göra en studieresa till Göteborg och ta reda på det larmande gnissel och förseningar, som de nya billiga, i och för sig lite tjusiga, spårvagnarna från Italien ställt till med. På sparvaglund.se heter det dock att moderna spårvägsystem är tysta och minskar bullernivån om man får bort bilarna. Så Lund har bättre råd än Göteborg? Tänker man göra spårvagnsgatorna bilfria?
Allt fast förflyktigas heter det om det moderna, men det gäller sannerligen inte bebyggelse och annan fysisk struktur. Tänk bara på det bilsamhället vi redan byggt med sina utrymmeskrävande motorvägar, jätterondeller och bilstyrda villakvarter. Tänk om vi får för oss att avveckla denna orimliga miljö, beroende av fossila och radioaktiva bränslen, och vill bygga en ny tät och hållbar stad, modell medeltiden. Bagaren sträcker ut limpan genom fönstret och in i köket hos grannfamiljen! Det är grönt och det finns både verkstäder, kontor och olika mötesplatser. Man bor, arbetar, studerar och träffas i en helhet. I stället för hästar har vi cyklar när vi inte kan gå och bussar och tåg vid stadsportarna som tar oss ”ut i världen” eller åtminstone till Malmö. Många ungdomar verkar redan ha valt detta.
Men hur bygger vi detta om vi bor mitt i en oändlig sten- och asfaltöken och amorteringen av det hela är på 50 år? Det värsta med spårvagnssystemet är att när det väl har byggts så blir det som hugget i sten. Det blir ”svansen som viftar på hunden”.
Lund är en cykelstad. Om vi i stället väljer att bygga en snabb cykelbana kompletterad med bussar, som far Spolegatan norrut från Stationen, sedan upp för Kung Oscars väg till Getingevägen och så länken ut, så har vi den flexibilitet som behövs för att bygga helt nya trafiksystem efter behov om 20-40 år när Brunnshög är färdigbyggt. En Alweg bana är kanske tänkbar i framtiden, som min vän urmakaren föreslog i Sydsvenskan redan 1980.
Hur bra är planerna på spårvagnar till Dalby och Staffanstorp som är tänkta som nästa etapper i projekt Spårvagnar i Lund. Det känns lite som” leksakståg”. Är det inte bättre med vanliga järnvägsspår och snabba förbindelser. Det kunde kanske bli en ny station, Lund Öster eller Djingis, som knyter ihop trafiken mellan spår och/eller bussar mellan stan och ”sovhusen” lite längre ut på slätten.
Skulle inte MAX IV, Science Village och ESS sätta Lund på kartan? Och Brunnshög bli en ny spännande grön och kreativ miljö att både arbeta och bo i? Varför ska det då börja med ett, för en fin gammal stadsmiljö, ”omodernt” och klumpigt trafiksystem? Pengarna som det skulle kosta att bygga spårvagnsnätet och köpa tåg kunde ju användas till att göra Brunnshög till en levande kulturell miljö med teater, kvalitetsbiograf á la Kino, kulturcentrum, tvärvetenskapliga forskningsmiljöer med humanistisk etik och människovänlig teknik som målsättning, mm. Mycket av detta kunde ske i framtidens kanske bästa modell för nya företag i tjänstesektorn, den kooperativa formen. Och blir det slantar över kunde man ju stärka kulturlivet för vanligt folk i Lund.
Lite sociologisk fantasi kan hjälpa till att förstå problemet, dvs. ställa vad folk tror och vill mot den ”faktiska verklighet” det nu gäller och kan utvecklas till. Den faktiska verkligheten är här en gammal stad, gatunätet, byggnaderna och det trafiksystem vi nu har och kan behöva i framtiden. Jag tycker det är fint och säkert att åka spårvagn i stadsmiljöer som har byggts för spårvagnar från början, men tror detta blir helt fel i Lund. Lunds kärna är faktiskt en ganska unik miljö. Dit hör Clemenstorget och Allhelgonakyrkan.
Clemenstorget är faktiskt det enda lugna, lite rofyllda torget kvar i Lund för oss vanliga Lundabor. Jag njuter av platanerna, springvattnet, cyklarna, Verner med sin röda blomsterbuss, frukt- och grönsaksståndet och lite loppis ibland. Jag kan stå länge och tala med folk jag känner och inte känner men kan lära känna. Ska vi göra oss av med denna oas, torget som är ett riktigt torg med förbud för korsande fordonstrafik, en riktig mötesplats?
Stortorget är för litet för alla som kommer dit, Mårtenstorget är torghandel och parkering och Lundagård känns nog mest som en studentplats.
Om det nu tvunget ska vara spårvagnar tycker jag att det får bli i periferin, dvs. på “ringvägarna” med en kort tunnelbana in till centrala Lund (Mårtenstorget och Centralen). T-stationerna i ringen kan lämpligen läggas vid Mobiliakarusellen (gott om parkeringsplatser på Nova) och vid Dalbyrondellen (inga parkeringsplatser i närheten men det kan kanske byggas en Volvo Torso, lite karussel där också!). Från Dalbyrondellen är det inte långt till Brunnshög – en tunnelbana där också, under motorvägen? Det blir förstås samma kniviga fråga som när Citytunneln i Malmö skulle byggas (håller hus och annan bebyggelse?), men där har det ju blivit riktigt fint nu.
Det finns de som tror att om man satsar på en snabb cykelbana och elektriska bussar från Lund C upp till Lunna Hög så “bädda man för mer bilar”. Men bilar eller inte bilar? Det beror på helt andra saker, spårvagn eller inte.
Det är inte genom spårvagnsnostalgi som vi bevarar och utvecklar våra rika traditioner i en till synes ständigt accelererande och komplexare teknisk och institutionell utveckling. Det verkar snarare vara ett slags alibi för ett nytt Genombrott.
Fasta och trygga strukturer, som vi behöver för att inte tappa fotfästet i alla snabba förändringar, består inte minst av miljöer som Clemenstorget och Allhelgonakyrkan. Vem vet, det kanske finns trädkramare bland alla de 850 som skrivit på uppropet mot spårvagnar tvärs över Clemenstorget.
Staffan Lindberg, professor emeritus i sociologi vid Lunds universitet
Motargumenten på spåren - del 1: Är spårtrafiken omodern? av Ulf Nymark
Debatten om spårvagnar i Lund börjar nu
hetta till. Ivrigast på insändarsidorna är av naturliga skäl de som
inte vill ha spårvagnstrafik. Jag har för avsikt att i denna text (och
med oregelbundna mellanrum under våren, om den någonsin anländer)
granska och bemöta de vanligaste argumenten mot spårvagnar i Lund.
Berör endast perifert stadskärnan
Ett av de allra vanligaste argumenten mot att köra spårvagn är att det är ett omodernt trafiksystem. Och visst, spårvagnar är ingen ny uppfinning, så långt måste man ge motståndarna rätt. Men samtidigt hävdar de flesta som för fram omodernitetsargumentet, att spårvagnar inte passar in i Lunds medeltida stadskärna. Då kan man ju tycka att ju omodernare ett transportsätt är, dvs ju närmare medeltiden det brukades, desto bättre skulle det väl passa i stadskärnan (som för övrigt inte är medeltida – det är bara gatusträckningar som är medeltida.)? Dessutom kan man konstatera att den nu aktuella sträckningen – från Lund C till Brunnshög enbart perifert kommer att dras i det medeltida gatunätet.
Är omnibusar moderna?
Vilket trafiksystem vill då modernitets- förespråkarna ha i stället? Nästan undantagslöst vill man i stället ha omnibustrafik mellan centrum och Brunnshög. Varför omnibusar, som enligt motståndarna skulle vara ett modernare transportmedel, bättre skulle passa in i stadskärnan, ges det aldrig några tydliga argument för.
Är då omnibus ett modernt trafiksystem? En kort tillbakablick på de båda transportsättens historia ger ett svar på den frågan.
Spårvagnens historia
Persontransporter på spår tog sin början under 1800-talet. Det var då spårtrafik där vagnar drogs av en eller flera hästar. Den första hästspårvägen anlades i New York 1832 och spred sig sedan till Europa senare delen av 1800-talet. Den första elektriska spårtrafiken öppnades i Berlin 1881. I Sverige startade den första spårvägslinjen i Göteborg 1879. Linjen, som var en hästspårväg, gick mellan Stigbergsliden och Brunnsparken.
Berör endast perifert stadskärnan
Ett av de allra vanligaste argumenten mot att köra spårvagn är att det är ett omodernt trafiksystem. Och visst, spårvagnar är ingen ny uppfinning, så långt måste man ge motståndarna rätt. Men samtidigt hävdar de flesta som för fram omodernitetsargumentet, att spårvagnar inte passar in i Lunds medeltida stadskärna. Då kan man ju tycka att ju omodernare ett transportsätt är, dvs ju närmare medeltiden det brukades, desto bättre skulle det väl passa i stadskärnan (som för övrigt inte är medeltida – det är bara gatusträckningar som är medeltida.)? Dessutom kan man konstatera att den nu aktuella sträckningen – från Lund C till Brunnshög enbart perifert kommer att dras i det medeltida gatunätet.
Är omnibusar moderna?
Vilket trafiksystem vill då modernitets- förespråkarna ha i stället? Nästan undantagslöst vill man i stället ha omnibustrafik mellan centrum och Brunnshög. Varför omnibusar, som enligt motståndarna skulle vara ett modernare transportmedel, bättre skulle passa in i stadskärnan, ges det aldrig några tydliga argument för.
Är då omnibus ett modernt trafiksystem? En kort tillbakablick på de båda transportsättens historia ger ett svar på den frågan.
Spårvagnens historia
Persontransporter på spår tog sin början under 1800-talet. Det var då spårtrafik där vagnar drogs av en eller flera hästar. Den första hästspårvägen anlades i New York 1832 och spred sig sedan till Europa senare delen av 1800-talet. Den första elektriska spårtrafiken öppnades i Berlin 1881. I Sverige startade den första spårvägslinjen i Göteborg 1879. Linjen, som var en hästspårväg, gick mellan Stigbergsliden och Brunnsparken.
Omnibusens historia
Hur är det då med omnibustrafik? Liksom för spårtrafiken drevs de första omnibusarna av muskelkraft, dvs det var vagnar som drogs av häst. Den första linjetrafiken i stadsmiljö inrättades i Paris 1662 men lades ner ett drygt decennium senare. I slutet av 1700-talet startades en omfattande omnibustrafik med hästdragna diligensvagnar mellan Paris centrala delar och förorterna. Redan på 1830-talet började de första ångdrivna omnibusarna tas i trafik i London, men först i slutet av 1800-talet blev motordrivna de omnibusarna mera allmänna. Tilläggas kan att linjetrafik i form av hästdragna vagnar förekom mellan städer så tidigt som 1500-talet.
Faller på eget grepp
De båda trafikslagen är ungefär lika gamla, men med ett tydligt åldersföreträde för omnibusarna. En spårvagnsmotståndare som hävdar att spårvägar är en idé ur tiden och samtidigt förespråkar omnibustrafik faller därmed på eget grepp. Omnibustrafik är minst lika gammal och omodern som spårtrafik.
Ulf Nymark
PS. Ett annat i högsta grad omodernt system för persontransport är tvåbent gång. Det är lika gammalt som vår egen art. (Andra homoarter har dessutom praktiserat det före oss). På senare tid har det visserligen ur sapiensarten börjat utvecklas en ny helt ny art: Homo automobilicus. Denna art är i full färd att avveckla sina föregångares (!) ursprungliga transportsätt, men tvingas ändå i vad dess individer uppfattar som nödsituationer tillgripa det arkaiska transportsättet gång. DS
FN:s DAG MOT RASISM 21/3 av Gunnar Stensson
Härom dagen berättade Tobias Billström hur
han ser på personer som gömmer papperslösa flyktingar: ”Inte alls
blonda och blåögda”, sa han. För det har han kritiserats och kan
tvingas avgå . Men han är inte ensam. Han får stöd av moderata
kommunalråd. I Lund finns en kulturell bakgrund till hans
vanföreställningar.
Frans G. Bengtsson, legendarisk lundaförfattare, förespråkade i början av 1930-talet den rasideologi som låg till grund för imperialism och kolonialism och som gav upphov till Förintelsen under andra världskriget. ”Bland mänsklighetens raser är den ariska den ojämförligt yppersta; germanerna är ariernas blomma”, skrev Frans G Bengtsson bland annat.
”Lincoln”, rasismen, Frans G Bengtsson och Tobias Billström
Jag såg filmen ”Lincoln” häromdagen. Väl värd att se, framför allt för gestaltningen av Lincoln själv. Den handlar om hans kamp för att förmå den amerikanska kongressen att rösta för det trettonde tillägget i konstitutionen, den grundlagstext som ger USA:s svarta befolkning medborgerliga rättigheter. Lincolns linje segrade, men det dröjde nästan hundra år innan principen förverkligades. Filmen är intressant, också som ett inlägg i förra årets amerikanska valkamp.
När jag sett den började jag grubbla över Frans G Bengtsson, den lundalegendar som Staffan Björk i Nationalencyklopedin karakteriserar som ”en man med ett vidsträckt historiskt vetande, som gagnade hans ymniga konversation på Lunds näringsställen och i sinom tid kom hans essäistik till godo”.
Hade han inte skrivit en text om amerikanska inbördeskriget, en text med diametralt motsatta värderingar?
Jo då. Jag hittar en lång essä om nordstaternas general Ulysses S Grant i essäsamlingen Silversköldarna, utgiven 1931. Där läser jag:
Frans G. Bengtsson, legendarisk lundaförfattare, förespråkade i början av 1930-talet den rasideologi som låg till grund för imperialism och kolonialism och som gav upphov till Förintelsen under andra världskriget. ”Bland mänsklighetens raser är den ariska den ojämförligt yppersta; germanerna är ariernas blomma”, skrev Frans G Bengtsson bland annat.
”Lincoln”, rasismen, Frans G Bengtsson och Tobias Billström
Jag såg filmen ”Lincoln” häromdagen. Väl värd att se, framför allt för gestaltningen av Lincoln själv. Den handlar om hans kamp för att förmå den amerikanska kongressen att rösta för det trettonde tillägget i konstitutionen, den grundlagstext som ger USA:s svarta befolkning medborgerliga rättigheter. Lincolns linje segrade, men det dröjde nästan hundra år innan principen förverkligades. Filmen är intressant, också som ett inlägg i förra årets amerikanska valkamp.
När jag sett den började jag grubbla över Frans G Bengtsson, den lundalegendar som Staffan Björk i Nationalencyklopedin karakteriserar som ”en man med ett vidsträckt historiskt vetande, som gagnade hans ymniga konversation på Lunds näringsställen och i sinom tid kom hans essäistik till godo”.
Hade han inte skrivit en text om amerikanska inbördeskriget, en text med diametralt motsatta värderingar?
Jo då. Jag hittar en lång essä om nordstaternas general Ulysses S Grant i essäsamlingen Silversköldarna, utgiven 1931. Där läser jag:
”Det som gör inbördeskriget till ett storartat och tragiskt skådespel är att det var Södern som hade rätt. Tar man fasta på konfliktens negerteoretiska sida, tar man dess fraser på allvar och för man upp vinst och förlust i överensstämmelse med den, då når man följande sluttablå: på minuskontot ungefär 600 000 människor ihjälslagna i kriget, Södern ruinerad och förstörd, dess aristokrati krossad och Amerikas enda verkliga kultur med den; på pluskontot några millioner negrer omettiketterade från att i teknisk och formell bemärkelse vara slavar till att i ännu långt mera teknisk och formell bemärkelse bli fria. Detta finge då kallas en av mänsklighetens mera groteska transaktioner, alldenstund negrerna aldrig i främsta rummet varit vare sig ”slavar” eller ”fria” utan i främsta och avgörande rummet varit just vad de måste förbliva, nämligen just negrer, den konstant som en gång för alla bestämmer deras ekvation.”
Det var detta de satt och talade om på Lunds näringsställen i
början av 1930-talet när Hitler höll på att erövra makten i Tyskland.
I samma essäsamling upptäcker jag en text om J. A. de Gobineau, fransmannen som utvecklade den rasbiologi enligt vilken ariern står högst, ”negern” lägst och rasblandning leder till degenerering. Därmed var grunden lagd för Hitlers övermänniskoideologi och Förintelsen.
Frans G Bengtsson visar sig vara en entusiastisk specialist i ämnet. Jag läser:
”Enligt naturens egen ordning äro de bästa människorna bättre än de sämsta, och de bästa ha sin godhet i sitt blod. Bland mänsklighetens raser är den ariska den ojämförligt yppersta; germanerna äro ariernas blomma; deras blod är livets salt och en hög kulturs livselixir.”
”Silversköldarna” gavs ut 1931. Rasideologin var allmänt utbredd, inte minst bland Lunds lärda. Inom mindre än ett decennium skulle den leda till andra världskriget och Förintelsen. 1944, under andra världskrigets slutskede, kom en ny upplaga ut.
Frans G Bengtsson brukade beteckna sig som opolitisk och det fick han Lunds akademiker att tro. Förblindade av tidsandan upptäckte de inte att han förespråkade rasism, världshistoriens mest destruktiva ideologi. Tron på den opolitiske Frans G Bengtsson vårdas fortfarande i akademiska lundakretsar. 1986 bildades ett Frans G Bengtsson-sällskap.
Han skrev under andra världskrigets upptakt om krigarkungen Karl XII, i decennier högerextremismens idol, och om nordiska vikingars härjningar samtidigt som de tyska ”germanerna” försökte lägga världen under sig.
Frans G Bengtsson var inte originell. Rasismen var konventionellt tankegods när Frans G Bengtsson skrev. Det ursäktar inte den rasistiska propagandan i Silversköldarna. Det är dags att omvärdera Frans G Bengtsson.
Och Tobias Billström bör avgå.
I samma essäsamling upptäcker jag en text om J. A. de Gobineau, fransmannen som utvecklade den rasbiologi enligt vilken ariern står högst, ”negern” lägst och rasblandning leder till degenerering. Därmed var grunden lagd för Hitlers övermänniskoideologi och Förintelsen.
Frans G Bengtsson visar sig vara en entusiastisk specialist i ämnet. Jag läser:
”Enligt naturens egen ordning äro de bästa människorna bättre än de sämsta, och de bästa ha sin godhet i sitt blod. Bland mänsklighetens raser är den ariska den ojämförligt yppersta; germanerna äro ariernas blomma; deras blod är livets salt och en hög kulturs livselixir.”
”Silversköldarna” gavs ut 1931. Rasideologin var allmänt utbredd, inte minst bland Lunds lärda. Inom mindre än ett decennium skulle den leda till andra världskriget och Förintelsen. 1944, under andra världskrigets slutskede, kom en ny upplaga ut.
Frans G Bengtsson brukade beteckna sig som opolitisk och det fick han Lunds akademiker att tro. Förblindade av tidsandan upptäckte de inte att han förespråkade rasism, världshistoriens mest destruktiva ideologi. Tron på den opolitiske Frans G Bengtsson vårdas fortfarande i akademiska lundakretsar. 1986 bildades ett Frans G Bengtsson-sällskap.
Han skrev under andra världskrigets upptakt om krigarkungen Karl XII, i decennier högerextremismens idol, och om nordiska vikingars härjningar samtidigt som de tyska ”germanerna” försökte lägga världen under sig.
Frans G Bengtsson var inte originell. Rasismen var konventionellt tankegods när Frans G Bengtsson skrev. Det ursäktar inte den rasistiska propagandan i Silversköldarna. Det är dags att omvärdera Frans G Bengtsson.
Och Tobias Billström bör avgå.
Femklövern slaktar sjukvården
Flera tusen personer demonstrerade i lördags på flera orter
mot Region Skånes vanskötsel och nedskärning av den skånska sjukvården.
I Lund marscherade 1600 personer från Clemenstorget till Stortorget, och ännu fler slöt upp vid det avslutande torgmötet.
Foto: Per Roijer och Marianne Sonnby
I Malmö och Landskrona avgick också protestmarscher. I Landskrona
demonstrerade anmärkningsvärt många, 1000 personer gick i
demonstrationståget. Sjukhuset i Landskrona är utsatt för ett illa
underbyggt organisationsförslag, som vänder upp och ner på verksamheten
och riskerar synförmågan hos vissa patienter med ögonsjukdom.
I Ängelholm, Ystad, Hässleholm och Helsingborg arrangerades protestmöten.
På plakaten i Lund kunde man läsa: "Marknadsvärde eller människovärde?", "Femklövern slaktar sjukvården", "Vård efter behov", "Stoppa sammanslagningen nu", "Nu är det blodigt allvar", "Stöd våra sjuksköterskor och undersköterskor", "Stoppa flyttkaoset".
Företrädare för sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och medicinstuderande talade. Arrangör på de flesta orter var nätverket Rädda Vården.
Nätverket Rädda Vården bildades av i början av september 2012. Socialistiska Läkare hade kallat till ett planeringsmöte inför en demonstration, då uppslutningen blev långt större än väntat beslöts att man skulle skapa ett nätverk för ett mer långsiktigt arbete. På nätverkets Facebooksida finns mer information.
De skriver:
Vården i Skåne befinner sig i en kris, vilket är uppenbart för den som har följt de lokala mediernas rapportering om problemen inom den skånska vården. Initiativet till att ordna en demonstration kom från kampanjen ”Välfärd utan vinst” som i Stockholm och i andra städer lockade många personer att demonstrera mot vinstuttagen.
Vi ansåg att våra problem här i Skåne är större än att bara handla om vinstuttag. Krisen är så allvarlig att vi valde den defensiva huvudparollen ”Rädda Vården”. De tre underparollerna kring vilka vi kunde samlas var ”Nej till nedskärningar”, ”Nej till privat vård” och ”Stoppa sammanslagningen”.
Trots starka offentliga finanser fortgår en vårdslakt som saknar motstycke i Sveriges historia. För att skära skära ned ytterligare 450 miljoner kronor i Skånes Universitetssjukhus SUS redan hårt bantade budget har femklövern lämnat över driften av sjukhuset till ekonomer. Allt färre vårdplatser ska täcka vårdbehovet för en allt större befolkning. Konsekvenserna är längre vårdköer, sämre vårdkvalitet och tragiska dödsfall orsakad av resursbrist.
Per Roijer
Fy fan vad roligt det är att se er!
Jag har varit politiskt aktiv i 15 år, men det var ju tusan, att det skulle krävas en nedmontering av Skånes, ja kanske Sveriges, kanske ett av världens bästa Universitetssjukhus för att vi Lundabor skulle masa oss ut och demonstrera!
Allt för länge har vi knutit näven i byxfickan. Men inte nu längre, nu knyter vi den i luften och säger: Nu får det vara nog!
Var är alla undersköterskor???
Alla sjuksköterskor???
Var är personalen på BIVA? Den respekt som arbetsgivaren inte visar Er. Den får ni av folket här idag: En applåd!!!
Alla sekreterare, sjukgymnaster, vårdbiträden, alla arbetsterapeuter, kuratorer och psykologer och läkare.
Det är Ni som gör att humanismen, solidariteten och medmänskligheten lever, trots politikernas nedskärningar!!!
En applåd till all vårdpersonal som är här och kämpar idag!!!
Sverige är ett av världens rikaste länder. Varför ska vi spara?
Kan någon förklara för mig, varför Sverige med EU:s lägsta statsskuld, och med ett enormt överskott i våra finanser måste spara på sjukvården?
Jag fattar det inte! Det är ologiskt att ett rikt land ska stressa och hetsa oss att jobba så att vi går in i väggen.
Det är en omöjlig ekvation: Att allt fler äldre och sjukare patienter ska vårdas av allt färre personal.
Det går inte ihop. Det är som Peps Persson säger: Falsk Matematik!
Men det handlar inte om logik - det handlar om en nyliberal politik.
För vet ni vad det alltid finns pengar till? De privata vårdbolagen: Carema och Attendo och allt vad de heter. Som 2010 gjorde en samlad vinst på 13 miljarder kronor. Det hade räckt till att anställa över 20 000 undersköterskor och sjuksköterskor.
Kom inte och säg att det saknas pengar! Frågan är om pengarna används rätt? Var gör pengarna mest nytta, på bankkonton i Jersey eller Bahamas, eller i vården i Sverige?
Ulf Lundell sa att svensken måste vara en fegis som låter skattepengar gå in i välfärden i ena ändan för att sedan låta de försvinna ut i skatteparadis i andra ändan.
Jag är inte kristen men det finns ett stycke i Nya testamentet där Jesus piskar ut köpmännen ur templet, för där hör de inte hemma.
Piska ut de vinstmaximerande riskkapitalisterna och återupprätta en behovsstyrd vård som sätter människovärdet först - inte marknadsvärdet.
En sjuk människas lidande ska inte mätas i pengar.
För det som är ett skatteparadis för herrar direktörer i Carema, blir till ett nedskärningsinferno för den offentliga vården. När direktörerna för Carema plockar ut 900 miljoner kronor i egen ficka i år, så blir det lika mycket mindre pengar för det offentliga. Den privata vården dränerar den offentliga.
Ni kommer säkert ihåg hur blöjorna inte fick bytas innan de nått sin fulla kapacitet.
Det är särskilt stötande eftersom hela deras affärsidé går ut på att rationalisera vården. Hur rationaliserar man? Drar in på personal, försämrar scheman och kör över fackliga rättigheter. Det är de dementa som blir liggande utan tillsyn som får betala det högsta priset.
Det är inte så långt kvar till valet 2014 och borgarna har bråttom. Nu ska halva primärvården bolagiseras. Folktandvården ska bolagiseras till 1 januari. Hudkliniken i Lund ska bli privat vårdval. På alltfler platser är det vinstintresset som kommer att styra, om vi inte sätter stopp!
Det är omoraliskt, det är girigt och det borde vara förbjudet. Vi kan tyvärr inte förbjuda människans girighet, men vi kan förbjuda privatisering av vården.
Och Apoteket har privatiserats. Hur tänkte de där egentligen? När apoteksmonopolet togs bort tillkom 317 nya apotek. 250 av dem ligger i Stockholms län. I glesbygden har i princip inga nya apotek byggts.
När de skulle privatisera så sa politikerna till: Någon måste öppna ett apotek i Bollnäs! Neeeej... Inte Bollnäs. Joooo någon måste ta Bollnäs. Men om ni inte går med vinst efter 2013 så kan ni lägga ner.
Reumatikerna som inte får ut sina mediciner - som får springa på sex olika apotek för att få ut recept. Men då får de ju å andra sidan motion och det behöver de ju?
I Lund marscherade 1600 personer från Clemenstorget till Stortorget, och ännu fler slöt upp vid det avslutande torgmötet.
Foto: Per Roijer och Marianne Sonnby
I Ängelholm, Ystad, Hässleholm och Helsingborg arrangerades protestmöten.
På plakaten i Lund kunde man läsa: "Marknadsvärde eller människovärde?", "Femklövern slaktar sjukvården", "Vård efter behov", "Stoppa sammanslagningen nu", "Nu är det blodigt allvar", "Stöd våra sjuksköterskor och undersköterskor", "Stoppa flyttkaoset".
Företrädare för sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och medicinstuderande talade. Arrangör på de flesta orter var nätverket Rädda Vården.
Nätverket Rädda Vården bildades av i början av september 2012. Socialistiska Läkare hade kallat till ett planeringsmöte inför en demonstration, då uppslutningen blev långt större än väntat beslöts att man skulle skapa ett nätverk för ett mer långsiktigt arbete. På nätverkets Facebooksida finns mer information.
De skriver:
Vården i Skåne befinner sig i en kris, vilket är uppenbart för den som har följt de lokala mediernas rapportering om problemen inom den skånska vården. Initiativet till att ordna en demonstration kom från kampanjen ”Välfärd utan vinst” som i Stockholm och i andra städer lockade många personer att demonstrera mot vinstuttagen.
Vi ansåg att våra problem här i Skåne är större än att bara handla om vinstuttag. Krisen är så allvarlig att vi valde den defensiva huvudparollen ”Rädda Vården”. De tre underparollerna kring vilka vi kunde samlas var ”Nej till nedskärningar”, ”Nej till privat vård” och ”Stoppa sammanslagningen”.
Trots starka offentliga finanser fortgår en vårdslakt som saknar motstycke i Sveriges historia. För att skära skära ned ytterligare 450 miljoner kronor i Skånes Universitetssjukhus SUS redan hårt bantade budget har femklövern lämnat över driften av sjukhuset till ekonomer. Allt färre vårdplatser ska täcka vårdbehovet för en allt större befolkning. Konsekvenserna är längre vårdköer, sämre vårdkvalitet och tragiska dödsfall orsakad av resursbrist.
Per Roijer
Tal av Nils Littorins i Lund den 16 mars
Fy fan vad roligt det är att se er!
Jag har varit politiskt aktiv i 15 år, men det var ju tusan, att det skulle krävas en nedmontering av Skånes, ja kanske Sveriges, kanske ett av världens bästa Universitetssjukhus för att vi Lundabor skulle masa oss ut och demonstrera!
Allt för länge har vi knutit näven i byxfickan. Men inte nu längre, nu knyter vi den i luften och säger: Nu får det vara nog!
Var är alla undersköterskor???
Alla sjuksköterskor???
Var är personalen på BIVA? Den respekt som arbetsgivaren inte visar Er. Den får ni av folket här idag: En applåd!!!
Alla sekreterare, sjukgymnaster, vårdbiträden, alla arbetsterapeuter, kuratorer och psykologer och läkare.
Det är Ni som gör att humanismen, solidariteten och medmänskligheten lever, trots politikernas nedskärningar!!!
En applåd till all vårdpersonal som är här och kämpar idag!!!
Sverige är ett av världens rikaste länder. Varför ska vi spara?
Kan någon förklara för mig, varför Sverige med EU:s lägsta statsskuld, och med ett enormt överskott i våra finanser måste spara på sjukvården?
Jag fattar det inte! Det är ologiskt att ett rikt land ska stressa och hetsa oss att jobba så att vi går in i väggen.
Det är en omöjlig ekvation: Att allt fler äldre och sjukare patienter ska vårdas av allt färre personal.
Det går inte ihop. Det är som Peps Persson säger: Falsk Matematik!
Men det handlar inte om logik - det handlar om en nyliberal politik.
För vet ni vad det alltid finns pengar till? De privata vårdbolagen: Carema och Attendo och allt vad de heter. Som 2010 gjorde en samlad vinst på 13 miljarder kronor. Det hade räckt till att anställa över 20 000 undersköterskor och sjuksköterskor.
Kom inte och säg att det saknas pengar! Frågan är om pengarna används rätt? Var gör pengarna mest nytta, på bankkonton i Jersey eller Bahamas, eller i vården i Sverige?
Ulf Lundell sa att svensken måste vara en fegis som låter skattepengar gå in i välfärden i ena ändan för att sedan låta de försvinna ut i skatteparadis i andra ändan.
Jag är inte kristen men det finns ett stycke i Nya testamentet där Jesus piskar ut köpmännen ur templet, för där hör de inte hemma.
Piska ut de vinstmaximerande riskkapitalisterna och återupprätta en behovsstyrd vård som sätter människovärdet först - inte marknadsvärdet.
En sjuk människas lidande ska inte mätas i pengar.
För det som är ett skatteparadis för herrar direktörer i Carema, blir till ett nedskärningsinferno för den offentliga vården. När direktörerna för Carema plockar ut 900 miljoner kronor i egen ficka i år, så blir det lika mycket mindre pengar för det offentliga. Den privata vården dränerar den offentliga.
Ni kommer säkert ihåg hur blöjorna inte fick bytas innan de nått sin fulla kapacitet.
Det är särskilt stötande eftersom hela deras affärsidé går ut på att rationalisera vården. Hur rationaliserar man? Drar in på personal, försämrar scheman och kör över fackliga rättigheter. Det är de dementa som blir liggande utan tillsyn som får betala det högsta priset.
Det är inte så långt kvar till valet 2014 och borgarna har bråttom. Nu ska halva primärvården bolagiseras. Folktandvården ska bolagiseras till 1 januari. Hudkliniken i Lund ska bli privat vårdval. På alltfler platser är det vinstintresset som kommer att styra, om vi inte sätter stopp!
Det är omoraliskt, det är girigt och det borde vara förbjudet. Vi kan tyvärr inte förbjuda människans girighet, men vi kan förbjuda privatisering av vården.
Och Apoteket har privatiserats. Hur tänkte de där egentligen? När apoteksmonopolet togs bort tillkom 317 nya apotek. 250 av dem ligger i Stockholms län. I glesbygden har i princip inga nya apotek byggts.
När de skulle privatisera så sa politikerna till: Någon måste öppna ett apotek i Bollnäs! Neeeej... Inte Bollnäs. Joooo någon måste ta Bollnäs. Men om ni inte går med vinst efter 2013 så kan ni lägga ner.
Reumatikerna som inte får ut sina mediciner - som får springa på sex olika apotek för att få ut recept. Men då får de ju å andra sidan motion och det behöver de ju?
Men det är inte så himla lätt att tjäna pengar på att sälja
mediciner. Det är en tuff marknad. Det är därför som de måste sälja
smink, godis och glass. Jättebra för alla överviktiga diabetiker!
Femklövern har en outtalad plan: Nedskärningarna i den offentliga vården, i Lund, Landskrona, Malmö och hela Skåne, ska slå in dörren för privat vård och privata försäkringar.
En gemensam sjukvård som endast innehåller ett begränsat basutbud skapar ett tryck för att betala extra privat för att få en vård av god kvalitet.
Marknaden för sjukvårdsförsäkringar växer nu årligen med upp emot 30 procent!
Regiondirektör Jonas Rastad ifrågasätter om en del operationer verkligen ska bekostas av skattemedel. Här kan man ana den verkliga planen.
Så vem jobbar Pia Kinhult (m) för? Folket eller vård- och försäkringsbolagen?
I USA har man ett mer renodlat privat system. Där är det storleken på plånboken som avgör om du får en bra vård eller inte. Där är vi inte i Sverige. Inte än. Men ge högerpolitiken lite tid så.
Frågan vi måste ställa oss. Det verkliga vårdvalet, Hälsovalet är: Vilken vård vill vi ha? Ska diplomaten få bättre och snabbare vård än städerskan?
Hur ska vården finansieras, via privata försäkringar, som i USA eller solidariskt genom skatten?
Ska vi ha en sjukvård fri från vinstintresse som är lika för alla?
Vill vi ha människovärde eller marknadsvärde?
Maciej Zarembas artiklar om New Public management. Hur politiker och byråkrater leker affär med välfärden. Hur läkare på vårdcentraler sitter och räknar pinnar. Den som hinner med flest patienter per timme drar in mest pengar. Det är de lätta, minst sjuka, ja de välmående och rika patienterna som är mest lönsamma.
Multisjuka äldre, sociala problem och komplexa sjukdomsfall - sådant som borde vara en spännande utmaning för läkare sorteras bort eftersom de inte är lönsamma nog. Allt i effektivitetens och marknadsanpassningens namn.
Jag vill inte välja vårdcentral. Jag vill inte välja sjukhus och jag vill inte välja kirurg. Jag vill ha en sjukvård som fungerar. Var jag än bor och var jag än befinner mig i livet.
Samhället tycks besatt av en valfrihetsneuros. Välj elbolag, välj skola och välj läkare. Jag varken orkar eller vill.
Det är ju därför jag betalar skatt! Jag behöver inte betala en krona i skatt, men när jag gör det så förväntar jag mig en social trygghet för mig och min familj.
Om någon av oss blir sjuka så ska vi inte behöva oroa oss över att det inte finns vårdplatser eller att vi saknar rätt försäkring.
Jag vill inte känna att jag valde fel vårdcentral, eller att jag valde fel försäkring om min mamma blir bortglömd i någon sjukhuskorridor.
Valfriheten är bedräglig. Politikerna slår sönder väl fungerande offentliga vårdenheter, sen vill de att vi ska välja på ”privata aktörer” där pengarna försvinner i skatteparadis, inte sällan tjänar de själva pengar på affären genom konsulter, nepotism och svågerpolitik. Som affären med Transmedica.
Så blir det när patienter förvandlas till varor.
Så jag måste fråga: Är det verkligen valfrihet vi vill ha?
Kan vi inte tala om frihet istället. Utan det där jobbiga valet.
Den där vackra friheten som Björn Afzelius sjunger om i ”Sång till friheten”. Nej, äkta frihet är att bo där jag vill och veta att det finns en säker och human sjukvård.
Frihet är att som sjuk få resurser att leva bästa möjliga liv. Frihet är att inte vara en belastning för anhöriga eftersom det finns tillräckligt med personal och vårdplatser. Frihet är att slippa välja, när samma goda vårdkvalitet finns över hela Sveriges land.
Frihet, detta vackra namn, handlar om människovärde och trygghet. Och det är inte något som vi ska välja. Det är en rättighet.
För en vecka sedan firades 8 mars, Internationella kvinnodagen. Ni vet den där dagen varje år då man får prata om kvinnofrågor utan att bli näthatad. Jag tänkte bryta den traditionen och säga några ord idag också.
Om vi som samhälle menar allvar med jämställdhet borde undersköterskornas, och alla andra låga kvinnolöner höjas.
När vi kräver mer resurser till den offentliga vården, så menar jag att vi också kräver ett slut på lönediskrimineringen. Jämställdheten kräver mer resurser! Till löner, fler anställda och bättre arbetsmiljö!
Och jämställdheten kräver att pengarna slutar försvinna från det offentliga till herrar direktörer i det privata näringslivet.
Länge leve jämställdheten, leve solidariteten och vi fortsätter kämpa för vården! Vi fortsätter vara en blåslampa i häcken på de som bestämmer - för det behöver dom!
Femklövern har en outtalad plan: Nedskärningarna i den offentliga vården, i Lund, Landskrona, Malmö och hela Skåne, ska slå in dörren för privat vård och privata försäkringar.
En gemensam sjukvård som endast innehåller ett begränsat basutbud skapar ett tryck för att betala extra privat för att få en vård av god kvalitet.
Marknaden för sjukvårdsförsäkringar växer nu årligen med upp emot 30 procent!
Regiondirektör Jonas Rastad ifrågasätter om en del operationer verkligen ska bekostas av skattemedel. Här kan man ana den verkliga planen.
Så vem jobbar Pia Kinhult (m) för? Folket eller vård- och försäkringsbolagen?
I USA har man ett mer renodlat privat system. Där är det storleken på plånboken som avgör om du får en bra vård eller inte. Där är vi inte i Sverige. Inte än. Men ge högerpolitiken lite tid så.
Frågan vi måste ställa oss. Det verkliga vårdvalet, Hälsovalet är: Vilken vård vill vi ha? Ska diplomaten få bättre och snabbare vård än städerskan?
Hur ska vården finansieras, via privata försäkringar, som i USA eller solidariskt genom skatten?
Ska vi ha en sjukvård fri från vinstintresse som är lika för alla?
Vill vi ha människovärde eller marknadsvärde?
Maciej Zarembas artiklar om New Public management. Hur politiker och byråkrater leker affär med välfärden. Hur läkare på vårdcentraler sitter och räknar pinnar. Den som hinner med flest patienter per timme drar in mest pengar. Det är de lätta, minst sjuka, ja de välmående och rika patienterna som är mest lönsamma.
Multisjuka äldre, sociala problem och komplexa sjukdomsfall - sådant som borde vara en spännande utmaning för läkare sorteras bort eftersom de inte är lönsamma nog. Allt i effektivitetens och marknadsanpassningens namn.
Jag vill inte välja vårdcentral. Jag vill inte välja sjukhus och jag vill inte välja kirurg. Jag vill ha en sjukvård som fungerar. Var jag än bor och var jag än befinner mig i livet.
Samhället tycks besatt av en valfrihetsneuros. Välj elbolag, välj skola och välj läkare. Jag varken orkar eller vill.
Det är ju därför jag betalar skatt! Jag behöver inte betala en krona i skatt, men när jag gör det så förväntar jag mig en social trygghet för mig och min familj.
Om någon av oss blir sjuka så ska vi inte behöva oroa oss över att det inte finns vårdplatser eller att vi saknar rätt försäkring.
Jag vill inte känna att jag valde fel vårdcentral, eller att jag valde fel försäkring om min mamma blir bortglömd i någon sjukhuskorridor.
Valfriheten är bedräglig. Politikerna slår sönder väl fungerande offentliga vårdenheter, sen vill de att vi ska välja på ”privata aktörer” där pengarna försvinner i skatteparadis, inte sällan tjänar de själva pengar på affären genom konsulter, nepotism och svågerpolitik. Som affären med Transmedica.
Så blir det när patienter förvandlas till varor.
Så jag måste fråga: Är det verkligen valfrihet vi vill ha?
Kan vi inte tala om frihet istället. Utan det där jobbiga valet.
Den där vackra friheten som Björn Afzelius sjunger om i ”Sång till friheten”. Nej, äkta frihet är att bo där jag vill och veta att det finns en säker och human sjukvård.
Frihet är att som sjuk få resurser att leva bästa möjliga liv. Frihet är att inte vara en belastning för anhöriga eftersom det finns tillräckligt med personal och vårdplatser. Frihet är att slippa välja, när samma goda vårdkvalitet finns över hela Sveriges land.
Frihet, detta vackra namn, handlar om människovärde och trygghet. Och det är inte något som vi ska välja. Det är en rättighet.
För en vecka sedan firades 8 mars, Internationella kvinnodagen. Ni vet den där dagen varje år då man får prata om kvinnofrågor utan att bli näthatad. Jag tänkte bryta den traditionen och säga några ord idag också.
Om vi som samhälle menar allvar med jämställdhet borde undersköterskornas, och alla andra låga kvinnolöner höjas.
När vi kräver mer resurser till den offentliga vården, så menar jag att vi också kräver ett slut på lönediskrimineringen. Jämställdheten kräver mer resurser! Till löner, fler anställda och bättre arbetsmiljö!
Och jämställdheten kräver att pengarna slutar försvinna från det offentliga till herrar direktörer i det privata näringslivet.
Länge leve jämställdheten, leve solidariteten och vi fortsätter kämpa för vården! Vi fortsätter vara en blåslampa i häcken på de som bestämmer - för det behöver dom!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)