Auktoritär blåst... av Karin S

Auktoritär blåst
men träden blommar trotsigt.
Vi vet: de vinner.

Strejkkommentar

Det går inte att hävda att byggstrejken är ett hot mot den svenska modellen. Rätten att ta konflikt när alla andra medel är uttömda är en central del av den modellen.
Ingvar Persson, Aftonbladet 13/4.

Röda Kapellet ställer frågorna

 

Ett säkert vårtecken är Röda Kapellets spelningar på Mårtenstorget i Lund. På lördag den 16 april kl 11 ges en konsert på temat Nato eller värnplikt?
Nytt är att orkestern vid varje speltillfälle väljer musik och tal på ett aktuellt tema. 
   – Det är ju inte så att vi står och tutar rakt ut i luften. Vi vill alltid säga något, säger Ulf Teleman, professor emeritus, en av talarna och arrangör av mycket av musiken. Däremot kan vi inte utlova någon specifik linje. Vi vill röra om i grytan. Vi ställer frågorna. Vi är ju inget parti utan en orkester.
   Lördagens tema aktualiseras av den kommande röstningen om värdlandsavtalet med Nato och trycket att gå med i Nato, vilket kan bli verklighet om alliansen vinner nästa val. En linje är att återinföra värnplikten enligt finsk modell och satsa på folk i stället för på dyra maskiner (som kräver aggressiv marknadsföring till nationer som gillar att kriga och kallar det försvar).
   Kommande konserter har rubrikerna "Har vi råd med invandrare?" och "Är socialismen död?"

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
16 april kl 17
Albina Veisland, orgel

Art & Culture for Human Rights and Democracy

 

Höganäsbördig jazzsångerska möter jazzsångerska från Kilimanjaros bergslandskap
Hur kommer det sig att en skånsk jazzsångerska slår sig samman med en tanzanisk? För att göra en lång historia kort – en gemensam kärlek till Tanzania! Lägg till en delad passion för jazzmusiken, dansen och rytmerna - så får du en spännande kombination, som nog sällan hörts i Sverige!
   Jazzsångerskan Sauda Simba är en stark kulturprofil i sitt hemland Tanzania och kallas för Östafrikas svar på Sydafrikas Miriam Makeba och Västafrikas Angelique Kidjo. Sångerskan har hela världen som sitt arbetsfält och arbetar för att bygga ett kulturellt centrum i hemstaden Dar es Salaam vid Indiska Oceanen.
   Prisbelönta jazzsångerskan Anna Pauline är sedan länge känd för Helsingborgspubliken och skördar stora framgångar runtom i Sverige med sitt kritikerrosade album Give me time, som släpptes våren 2015.
Vad: Jazzkonsert & internationellt kulturutbyte
Vem: Felix Tani Jazz Quartet feat. Anna Pauline med gäst: Sauda Simba (TZ)
Var: Helsingborgs Stadsteater / Foajéscenen
När: Fredagen den 22 april kl 19.00
Entré: 150 kr (betalas kontakt vid inträdet)
Affisch »

I döda författares sällskap av Lucifer

Tidens gång och livets realiteter gör sig ibland påminda och särskilt tydligt blir det när ungdomens hjältar och idoler försvinner. Att en och annan gammal klasskamrat eller barndomsvän är borta kan man stå ut med . Men att Göran Palm vars böcker En orättvis betraktelse (1966)  och Indoktrineringen i Sverige (1968)e spelade en stor roll för hur jag tolkade världen, skulle gå bort så tidigt var jag inte beredd på.  Visst, det finns flera namn att begrunda.  Henning Mankell och Lars Gustafsson, några andra nyss bortgångna, läste jag förstås, men saknar dem inte på samma sätt. Nu är ju inte hela den generationen borta, vi har fortfarande Sven Lindqvist och Jan Myrdal ibland oss.

Män och kvinnor
Det är bara män jag har nämnt och så var det, de dominerade. Jag läste väl också Eva Moberg och Simone de Beauvoir och Kristina Lugn och Sonja Åkesson, men det tog längre tid innan jag insåg att kvinnors vittnesmäl behövdes för att jag skulle ha en chans att förstå världen.
   Göran Palm betydde mycket för att göra Kulturen och Konsten till något enklare och mera handgripligt. Så jag gör som så många andra, citerar hans berömda dikt om havet. Den är lätt att memorera och ta till i de många lägen när det blir för högtidligt och pretentiöst.

Havet av Göran Palm
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Lyckliga och olyckliga partier
Apropå det politiska och litterära landskapet tar jag chansen att låna Tolstoys uttalande om lyckliga äktenskap och tillämpa det på politiska partier.  Välmående och lyckliga partier är alla lyckliga på samma sätt, men olyckliga är olyckliga var och en på sitt sätt. Tänk på t.ex. Socialdemokraterna och Miljöpartiet i den senare kategorin och på Vänsterpartiet och Centerpartiet som lyckliga, åtminstone för tillfället.

Manifestation mot Värdlandsavtalet
Riksdagen kommer att behandla värdlandsavtalet den 25 maj. Så än finns det tid att besinna sig för människor som bryr sig om det här landets självständighet och särskilt för landets sossar vars majoritet jag tror tänker ungefär som vi. Och vill verkligen Socialdemokraterna stå i historieböckerna som att ha avslutat en 200-årig fredsperiod utan stormaktsanknytning? Sist vi hade förråd med leveranser till en stridande stormakt var 1941 när tyskarna hade sina stora lager i Karlshäll strax utanför Luleå.
   Till all lycka har Svenska Freds tagit initiativet till en tvärpolitisk manifestation mot värdlandsavtalet.  Det blir lördagen den 7 maj på Gustaf Adolfs torg i Malmö. Jag hoppas att det blir en stor och kraftfull manifestation!

Per T Ohlssons svenska modell av Gunnar Stensson

Du kanske inte känner till avtalet som slöts mellan parterna inom industrin 1997? I så fall vet du inte vad den svenska modellen är. Säger Per T i Sydsvenskan 10 april.
   Som Humpty Dumpty i Alice i Underlandet bestämmer Per T vad orden betyder. Den svenska modellen = 1997 års industriavtal.
   Du kanske trodde att den svenska modellen är en stat som omfördelar resurserna rättvist mellan medborgarna, en stat för rättvisa och jämlikhet. En stat byggd på ett grundläggande socialt kontrakt. Glöm det! Du har trott på en tvål i ett badkar, säger Per. Den svenska modellen är resultatet av 1997 års industriavtal.
   Per T:s svenska modell vidareutvecklades av de borgerliga partierna. Den ledde till det ekonomiska system som orsakade nedläggningen av Findus i Bjuv. Den skapade friskolorna och skolpengen och skolsegregationen. Och Pisa-katastrofen. Den ledde till lagen om valfrihet och den privatiserade vården. Den gjorde både äldreomsorgen och förskolorna till arenor för de rikas vinstfest. Och vinsterna skickade de till skatteparadisen.

Förstärkt bilism av Ann Schlyter

Trafikverket vill bygga om södra motorvägsavfarten så att det kommer att se ut så här:

 

Tekniska förvaltningen har en hel del synpunkter i det remissvar som presenterades för nämnden och tjänstemännen är nog i grunden negativa, men ser det inte som sin uppgift att ta ställning. Och det gör tydligen inte de flesta politikerna heller, för de röstade igenom förvaltningens förslag, och röstade ner vänsterpartiet yrkande på att man skulle avslå Trafikverkets förslag.
   Vänsterpartiet reserverade sig. Utformningen innebär slöseri med pengar, förstörelse av åkermark, och en förstärkning av bilismen. Förslaget grundar sig på prognoser om en 60 % ökning av bilar på E22! Prognoser har som bekant en tendens att bli självuppfyllande. Planering med blicken i backspegeln och inte relaterade till nationella och kommunala hållbarhetsmål!
   Vänsterpartiet vill se en mer begränsad lösning som innebär förstärkning av befintliga broar med separata bussfiler.

Mer info: http://www.trafikverket.se/e22-lund

Om järnvägsstation Lund Södra av Ulf N

I förra veckans VB kommenterar Gunnar Stensson planerna för Klostergården och den planerade järnvägsstationen där.
   Byalaget och Gunnar oroar sig för att det ska bli en ny underfart för bilar i Nordanvägs västliga förlängning, dvs i princip där nuvarande gång- och cykeltunnel nu finns. Det finns ännu inga beslut i form av konkret utformade detalj- eller järnvägsplaner om stationsområdet. Men i förra veckan tog Kommunstyrelsen ett beslut om medfinansiering av station Lund Södra.

Trafikverket bygger gång- och cykelport
I avtalet slås fast att Trafikverket ska bygga en ny gång- och cykelport som förbinder Maskinvägen med Nordanväg. Alltså ingen port för biltrafik. Trafikverket ska stå för kostnaderna i dess grundutförande. Vill Lunds kommun ha högre standard eller annan placering än den som Trafikverket vill ha (exakt vilken placering regleras inte i avtalet) ska kommunen stå för kostnaderna. Hur stora trafikverkets kostnader för detta är framgår inte av avtalet.

Ytterligare en passage
Därutöver ingår i avtalet möjligheten för framtida ny passage/port längre söderut. Den ska dimensioneras för buss, gång- och cykel – sålunda är det fullt möjligt att också köra bil där. Denna passage ligger alltså betydligt längre fram i tiden än den nya passagen vid stationen. Risken är att kolonier och odlingslotter kommer att försvinna. Frågan kommer att bli aktuell först när det blir ny bostadsbebyggelse på västra sidan om järnvägen. För min del anser jag det inte självklart att denna sydligare tunnel ska komma till stånd.
   Det planeras alltså inte för ny biltrafik på Nordanväg, så på den punkten kan byalaget och Gunnar känna sig lugna. Det kan däremot inte uteslutas att korpfotbollsplanerna eller delar av dessa kommer att utnyttjas för bebyggelse. Men som sagt: det finns ännu inga som helst konkreta förslag eller detaljplaner för detta.

Fortsatt elände? av Ann Schlyter och Anders Jarfjord

Tekniska nämnden tog denna vecka beslut att upphandla färdtjänsten på samma sätt som man gjort tidigare. Vänsterpartiet yrkade på att kommunen skulle upprätta en beställningscentral i egen regi och reserverade sig mot beslutet, som alla de övriga partierna ställde sig bakom. Argumenten mot att gå vidare i upphandlingsprocessen med en traditionell upphandling är att:
   – det är ytterst oklart om det finns en fungerande marknad att upphandla från.  Om ingen annan aktör än den nuvarande svarar med ett rimligt anbud, är kommunen beredd att teckna nytt avtal med denna, som varken haft vilja eller förmåga att följa ingått avtal?
   – modellen med egen beställningscentral bedöms som kostsam men ingenstans ställs den kostnaden i relation till vad en upphandling från en monopolmarknad kommer att kosta. Förvaltningens beräkning av vad ett nytt avtal för färdtjänst kommer att kosta är enligt branschorganisation och Transport allt för optimistisk. Istället för 5 -10 miljoner rör det sig om 10 - 15 miljoner mer än vad dagens avtal kostar. Att i det perspektivet avfärda egen beställningscentral som kostsam är inte möjlig.
   – att ingenstans i handlingarna står att en ny upphandling kommer ställa krav på ersättning och villkor för chaufförerna i nivå med gällande kollektivavtal. Detta trots att det är uppenbart att den största orsaken till den icke-fungerande färdtjänsten är den orimligt låga ersättningen till chaufförerna samt de dåliga arbetsvillkoren de tvingas acceptera.

Göran Palm av Gunnar Stensson

Vi lär ha lekt med varandra 1938 på Slottsbacken i Uppsala, Göran Palm och jag. Han var sju då och jag fem. Nästa gång vi träffades var klar, kall aprildag i Stockholm ungefär 75 år senare i samband med ett årsmöte med föreningen Liv i Sverige.
   Jag äger flera av Göran Palms böcker, alltifrån lyriksamlingen Världen ser dig, via Indoktrineringen i Sverige och Vad kan man göra? till Sverige en vintersaga. Jag läste dem noga när de kom ut. De är viktiga vägvisare i liv och politik.
   Vi har levt i samma tid, deltagit i samma kamp. Nu är Göran Palm död. Men en omarbetad och utvidgad version av Sverige en vintersaga kommer i höst. Jag längtar efter den.
   I stället för att skriva om honom ska jag låta hans egen röst höras. Problemet är att välja text. Det finns så många. Men jag kan ju citera honom flera gånger. Det här blir första gången på länge han hörs i VB. Man kan se verserna som en dagsaktuell kommentar till Panama-skandalen.

Spara och Slösa
Sen Lyckoslanten permitterat Spara
fick hon en tjänst på prov hos Anders Wall
men var så ängslig och så lite framåt
att hon blev satt på omskolning hos Slösa
som stigit snabbt i graderna och nu
var marknadschef. I Slösas tuffa skola
fick Spara lära sig att mygla, snatta
och besöka frissan på arbetstid,
förföra uppåt och förtala nedåt,
betala tjänster svart och ljuga vitt.
Ur Sverige ett vinterland, Författarförlaget 1986, s. 232
Läs mer om Sparas tragiska öde!
   Anders Wall är en av de miljardärer som har pengar i Panama, men han var verksam redan för 30 år sedan. Göran Palm har ägnat honom ett helt avsnitt i Sverige ett vinterland.

Dags att överge ekonomisk tillväxt som politiskt mål? av Ulf N

Det är en fråga som infinner sig med anledning av en studie som forskaren Max Koch vid Lunds universitet och hans kollega Martin Fritz från University of Bonn publicerat i den vetenskapliga tidskriften Global Environmental Change.
   Enligt ett pressmed-delande från Lunds universitet har de två forskarna genomfört en studie där de tagit ett globalt grepp på sambanden mellan ekonomisk tillväxt, välstånd och ekologisk hållbarhet. De delade in 138 av jordens länder i fyra grupper utifrån storleken på deras BNP per capita: fattiga, utvecklingsländer, tillväxtländer och rika länder.
   Välståndet i de olika grupperna mättes sedan i tre olika kategorier: ekologisk hållbarhet, social sammanhållning och livskvalitet. I samtliga tre kategorier fanns ett klart samband till BNP: utsläpp av klimatgaser ökade liksom det ekologiska fotavtrycket, den sociala sammanhållningen blev starkare och livskvaliten blev bättre i takt med att landets rikedomar ökade.
   ”Vi säjer inte att det inte går att frikoppla ekonomisk tillväxt från ekologiska problem som stigande koldioxidutsläpp”, säjer Max Koch, ”men vår studie visar på ett tydligt samband som inte går att bortse från.” En annan slutsats som forskarna drar är att eftersom det brådskar med en minskning av utsläppen bör en på allvar se över möjligheten till ekonomisk nedväxling, dvs att inte sätta ekonomisk tillväxt så högt på den politiska prioriteringslistan.

Peter Hultqvist: ”Vi ska inte gå in i Nato!” av Gunnar Stensson

Sveriges och Finlands militära samarbete fördjupas.
   Vi utgår från en gemensam säkerhetspolitisk plattform om militär alliansfrihet. Det är en viktig grundposition för samarbetet.
   Både Sveriges och Finlands statsministrar markerar tydligt att en Natoanslutning inte är aktuell.
   Sverige och Finland är militärt alliansfria länder. Men vi är båda med i Natos partnerskap.

Finland har ett värdlandsavtal med Nato
Den finske presidenten har uttalat: ”Avtalet förpliktar ingendera parten att ge eller ta emot hjälp och trupper.
   Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist säger: ”Allt som sker i värdlandsavtalet kräver en svensk inbjudan och ett regeringsbeslut.
   Inget i värdlandsavtalet sätter svensk lagstiftning eller överhöghet på spel. Värdlandsavtalet tillåter inga kärnvapen i Sverige.”
   Sveriges regering har nu lagt en proposition om ett värdlandsavtal till riksdagen.
   Så långt försvarsminister Peter Hultqvist.

Vi fredsvänner som stöder svensk frihet och svenskt oberoende kan troligen inte förhindra att riksdagen fattar beslut om ett värdlandsavtal i vår.
   Vi vet att allianspartierna vill gå längre och ansluta Sverige till Nato. Därför gör vi en insats för fred genom att rösta på de rödgröna partierna i nästa riksdagsval.
   Och vi ska komma ihåg Peter Hultqvists försäkran: ”Värdlandsavtalet tillåter inga kärnvapen i Sverige. Allt som sker i Sverige kräver en svensk inbjudan och ett regeringsbeslut.”
Källa: Debattartikel av försvarsminister Peter Hultqvist i Aftonbladet 11 april

PS. Kom till Röda Kapellets appellmöte på lördag

Israelisk mat – eller palestinsk? av Gunnar Olofsson

När mat-sajten ”FeedBuzz” för något år sedan listade ”17 otroliga desserter från hela världen” – bland annat Pavlova (Australien), Mooncake (Kina), Sachertorte (Österrike) och Semla (Sverige) – kom den palestinska Knafeh med på listan – men som israelisk! Detta är ingen tillfällighet. Eftersom Israel inte har någon egen kulturhistoria i området yngre än 2 000 år har man frikostigt lagt sig till med urbefolkningens kläder, mat och traditioner, och kallar dem sina egna. Den sirapsdrypande sötsaken Knafeh, med ursprung kring Nablus på det ockuperade Västbanken, är kanske den mest symboliska matstölden – även om falafel, hummus och maftoul (palestinsk couscous) också i olika grad ”införlivats” i det israeliska kulturarvet.

Metoden att radera ut en befolknings kultur genom att inlemma den i, eller helt ersätta den med, sin egen är en typisk kolonial företeelse, som tidigare drabbat bland annat ursprungsbefolkningar som maorierna på Nya Zeeland, aboriginerna i Australien och indianstammar i Amerika. Företeelsen benämns av den israeliske historikern Ilan Pappé som ”memoricide” – att utradera minnet av det som var och konstruera en ny historia. I fallet Israel har stora ansträngningar gjorts för att fylla det historiska vacuum som uppstått med nytt innehåll i avsikt att förankra den sionistiska idétraditionens särskilda koppling till Palestina. Framför allt med de senaste högerextrema regeringarna har uppmärksammandet av det specifikt judiska kulturarvet tagit fart på allvar, och skolklasser, militärer och andra grupper forslas nu i ökande omfattning runt på ockuperat område för att besöka särskilt viktiga judiska kultplatser.

Det handlar inte minst om att fysiskt eliminera spåren av den tidigare kulturen. Redan under den etniska rensningen av Palestina i samband med Israels tillblivelse raderades omkring 530 palestinska samhällen bort från jordytan av israelerna. Det har sedan fortsatt med förstörelse av ytterligare tusentals hus och miljoner urgamla olivträd, raserande av vattenkällor, söndergrävande av kullar och anläggande av nya bosättningar, vägar och annan infrastruktur helt utan koppling till områdets traditioner. Israeliska utgrävningar för att blottlägga det judiska kulturarvet hotar i många fall också att ödelägga övriga kulturskatter i samma områden, något som oroar FN:s organ för kultur, UNESCO. Bland annat har man krävt att den israeliska regimens arkeologiska utgrävningar nära Mughrabi Gate, eller Morernas port, en av ingångarna till Tempelberget i Jerusalem, upphör.

I sin dokumentär ”Det stora bokrånet” beskriver den holländsk-israeliske filmaren Benny Brunner stölden av en stor del av det palestinska skriftliga kulturarvet. Minst 70 000 böcker, manuskript och tidningar som under den etniska rensningen stals ur de hem vars invånare just fördrivits - ungefär 30 000 i Jerusalemområdet och 40 000 från andra samhällen. Följden för det palestinska samhället blev dramatisk: inga böcker, inga tidningar, ingen teater, ingen bio – en kulturell öken. Men alla böcker är inte förstörda, utan fortfarande beslagtagna och undanstoppade under rubriker som ”Frånvarandes egendom” – och skulle kunna återbördas till palestinierna. När får vi en kulturminister som kräver detta?

Vinster, skatter, banker och svindlare av Gunnar Stensson

2015 redovisade de fyra storbankerna vinster på sammanlagt över 100 miljarder. Finansminister Magdalena Andersson och Vänsterns ekonomiska talesperson Ulla Andersson föreslog då en skattehöjning för banker och andra finansinstitut på 1,4 miljarder, som vi rapporterade i VB 12.

Sedan dess har vi fått veta att bankerna som medbrottslingar hjälpt landets giriga miljardärer att stjäla minst 46 miljarder från samhället. Det är mer än hela försvarsbudgeten, som borgarna annars brukar vara angelägna att öka.

Men Sydsvenskans Tobias Lindberg oroar sig inte för försvarsbudgeten utan för att bankerna ska bli av med en del av de pengar de annars brukar satsa på bonusar till höga chefer (oavsett om de är svindlare) och uppmanar på ledarsidan den 9 april finansministern: ”Höj inte skatten. Växla den.” (Det finns ju andra som kan betala). Sedan skyller han den föreslagna skattehöjningen på Vänsterpartiet.
   I de rikastes kultur är skattehöjningar ett värre brott än skattesmitning.

Enligt Svenska Dagbladet hotar skattestölderna bara ett antal fritidsaktiviteter. I ett ledarstick den 8 april beklagar tidningen visserligen skattebrotten (de ger miljardärerna dålig PR) men skriver sedan ”I svensk tappning blir moral en fråga om hur många fritidsaktiviteter man kunnat få för pengarna.”
   I radions program God morgon Sverige den 10 april sitter SvD:s politiska redaktör och säger:
    – Det är bra att de olika ländernas skattesystem konkurrerar för då kan finanskapitalet flyttas till det land som har bäst skattesystem, det vill säga till det land som har lägst förmögenhetsskatt, arvsskatt, gåvoskatt och skatteprogressivitet – eller helst ingen alls.

Så tvingas länderna till ett race to the bottom, företagarna förvandlas till rentierer och den ändlösa spiralen mot ökad ojämlikhet fortsätter.
   Finansieringen av försvarsbudgeten kan vi glömma.

Thomas Piketty fastslår att det vi behöver är hållbara internationella överenskommelser om beskattning av finanskapitalet. De är nödvändiga för att inte samhället ska rämna.
   ”Om några av de rikaste privatpersonerna och våra största företag använder skatteparadis och skatteflytt på ett sådant sätt att de nästan helt slipper betala skatt, då är vårt grundläggande sociala kontrakt i fara”, skriver han i förordet till Gabriel Zukmans bok Dolda rikedomar.

FN svartlistar ockupationsindustrin av Gunnar Olofsson

FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter har beslutat att upprätta en databas över företag som är inblandade i den israeliska ockupationsindustrin på Västbanken. Resolutionen, framlagd av Pakistan, antogs med 32 röster mot 0, och 15 nedlagda. USA och Storbritannien försökte in i det sista mildra formuleringarna i texten – bland annat ringde USA:s utrikesminister John Kerry upp den palestinske presidenten Mahmoud Abbas – men inte ens hot om indraget bistånd visade sig fungera. Rådet konstaterar att ”en del företag har, direkt och indirekt, möjliggjort, underlättat och profiterat på konstruktionen och tillväxten av israeliska bosättningar på det ockuperade palestinska området” och efterlyser nu ”en databas med alla inblandade företag” att dateras upp årligen. Förhoppningen är att en sådan lista skall ”påverka många internationella företag att avsluta sina affärsavtal med bosättningarna eller med israeliska företag som verkar i bosättningarna”.

Inte oväntat har resolutionen utlöst en flod av fördömanden från den israeliska regimen. Enligt Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har FN-rådet ”förvandlats till en anti-israelisk cirkus” och Israels ambassadör i FN, Danny Danon, förklarar att ”när FN pekar ut judiskt affärsliv, så att det kan bojkottas, så erinrar det oss om mörka tider i historien”.  Enligt Danon är hela bojkottandet ”både anti-israeliskt och anti-semitiskt”. Israels utrikesdepartement menar att röstresultatet ”ytterligare bevisar rådets sjukliga besatthet av Israel...samtidigt som islamistisk terrorism härjar vilt i världen” och att rådet är ”cyniskt, hycklande, världsfrånvänt och oansvarigt”.

Enligt den israeliska gräsrotsrörelsen ”Who profits”, som granskar ockupationen, är runt 500 företag med internationell anknytning idag inblandade i ockupationsindustrin. Bland företag som hanterar bosättarprodukter återfinns namn som Agrexco/Carmel, Ahava, Mehadrin, SodaStream och Top vars produkter, ibland via mellanhänder, hela tiden slinker in på den svenska marknaden. G4S, General Motors, Land Rover, Motorola, Siemens och Thrifty Car Rental tillhandahåller service och teknik, och Atlas Copco, Caterpillar, Hyundai och Volvo tunga maskiner för att bland annat stjäla palestinska naturresurser och riva och förstöra palestinska hem.

Israels bosättningspolitik är ett svårt brott mot internationell lag, inte minst Haagkonventionen och Fjärde Genèvekonventionen. Enligt EU är de nu över 600.000 illegala bosättarna på palestinsk mark ett avgörande hinder för en fredsuppgörelse. Produkter från ockuperat område får inte saluföras som israeliska, och sedan november 2015 måste, enligt ett EU-direktiv, produkter från bosättningsindustrin märkas som sådana. Men trots att EU handlar för 15 gånger så mycket med de olagliga bosättningarna på Västbanken som med palestinierna inom samma område finns idag inga produkter på den svenska marknaden märkta som bosättarprodukter. Hur kan det komma sig?

Det är uppenbarligen så att regeringen i Sverige, och andra EU-länder, inte fullgör sina åtaganden vad gäller kontroll av ockupationsprodukter. Vi måste alltså påminna politikerna om deras skyldigheter och även försöka anmäla de företag och andra som deltar i insmugglandet av falskskyltade varor på marknaden till lämpliga tillsynsmyndigheter. Det är dags för oss som konsumenter att ta tag i frågan och nysta upp vilka företag nära oss som egentligen är inblandade i ockupationen. Här kan FN-listan bli till stor hjälp.

Enklast är förstås att låta bli alla produkter där våra handlare inte klart kan redovisa exakt varifrån varan kommer. Speciellt misstänksam bör man vara mot frukt och grönt, där Israel blandar bosättarprodukter med lagliga varor: apelsiner, tomater, avocado, produkter från Hälsans kök, samt en del kosmetika och IT-produkter. Låt bli varor med siffrorna 729 i början av streckkoden. Och alla produkter knutna till märket SodaStream är förstås rödflaggade. Kolla FN-listan nästa gång du köper en mobiltelefon, dator eller bil. Tillsammans måste vi försöka få slut på den israeliska ockupationen så att den av Sverige erkända palestinska staten äntligen kan få leva i fred!

66 år i skolan 13. 1958-60 av Den gamle

Hösten i Göteborgs högskola var framgångsrik. Jag hade kunskaper och förmågor som jag inte varit medveten om. Samtidigt kändes tillvaron mörk och hotfull i terrorbalansens skugga.
   Mörkret manifesterade sig fysiskt. Jag satt en novemberkväll och läste i min nya bostad, en jungfrukammare på gårdsidan i en bottenvåning på Vadmansgatan i centrala stan. Jag hade ont i huvudet. Det var något med ögonen. Sedan högg det plötsligt till i magen och jag kände en intensiv smärta som inte ville gå över. Jag lyckades tillkalla ambulans och for upp till Sahlgrenska sjukhuset. Snabbt diagnosticerad. Njursten. Jag kvarhölls ett dygn. När jag lämnat lasarettet gick jag till en optiker. Han frågade om jag var narkoman. Det visade sig att mina pupiller var morfinpåverkade. Jag fick ett par glasögon. Nästa dag var allt som vanligt. Jag läste vidare.
   Karin upplevde ett liknande mörker hos min farmor i Jönköping och ångrade att hon hade slutat på ålderdomshemmet i Vederslöv. Min farmor hade tidigt blivit änka och sedan levt många år tillsammans med sin yngsta dotter, Elsa, som var bibliotekarie i Jönköping.
   Men faster Elsa dog i cancer. Levern. Jag saknade henne, det sista jag minns av henne är att hon gav mig Stig Dagermans Bröllopsbesvär i födelsedagspresent.
Nu skulle Karin fungera som farmors stödperson samtidigt som hon jobbade deltid som barnflicka hos en kapten Stark och hans familj. Det märkliga med den familjen var att kaptenen och hans fru åt lunch ensamma, medan Karin och de två barnen, fyra och sex, fick äta i köket.
   Karin upplevde året i Jönköping som svårt.

Vid midsommar gifte vi oss i Kvarterbo. Där var hundra gäster som vi kände väl. Johan och Anna-Klara besökte oss. Så satte vi oss på tåget till Göteborg en dag i augusti och kände en stor frihet. I fortsättningen skulle vi leva tillsammans.
   Vi brukade fika på terrassen vid Götaplatsen på sensommardagarna. Solen gassade och getingarna surrade berusat.
   Karin följde med på professor Lönnroths föreläsningar om första världskrigets utbrott. De var utomordentligt intressanta och föreläsningssalen var alltid fullsatt.
   Jungfrukammaren på Vadmansgatan rymde bara en säng, två stolar och ett litet skrivbord. Dessutom disponerade vi en gasspis i köket, som annars fungerade som skräpkammare åt vår värdinna tant Signe. Hon ägde våningen, hyrde ut alla rummen och bodde själv i skärgården.
   Tant Signe dök ofta oväntat upp. En kväll i september förde hon oss till en bänk utanför Park Aveny Hotell. Nu ska vi titta på kändisar, sa hon. Och minsann, efter en stund gick boxningsvärldsmästaren Ingemar Johansson förbi.

Karin gick med i en teatercirkel som ABF drev på Atelierteatern vid Norra Hamngatan med Ove Tjernberg och Hans Råstam (senare chef för Borås stadsteater) som huvudlärare. Där rörde sig en hel del teaterfolk som hon så småningom kom att samarbeta med.

   Cirkelverksamheten drevs på kvällstid och jag brukade följa Karin hem. Ibland drog det ut på tiden och jag strövade runt i nordstan, på den tiden en kåkstad med hotell, krogar och billiga kaféer där emigranterna vistats i väntan på amerikabåtarna. Vi hade gratis tillträde till stadsteaterns och folkteaterns föreställningar.

Efter ett halvår på Vadmansgatan blev jag tilldelad ett studentrum med kokskåp på Bildradiogatan i Järnbrott. Så bekvämt hade vi aldrig bott.
   Lena Gester, en liten tonårig skådespelerska på Atelierteatern, följde oss dit ibland. Hon hade bra sångröst. I spårvagnen till Järnbrott frågade hon en gång: – Vad betyder tyttelu? – Tyttelu? – Ja, i Bellmanslåten ”Tyttelu att graven är för djup?”. Hon dog ung efter att ha turnerat i folkparkerna några somrar med operetter som Vita hästen.

Vi var inte de enda i Göteborg som kom från Kvarterbo i Älghult. Karins kusin Iris hade gift sig med Herbert som jobbade på ett varuhus i stan. De bodde med sina två små flickor i en träkåk utanför Liseberg. Vi var där och festade ibland.
   Pekingoperan gjorde sitt hittills enda gästspel i Sverige på Göteborgs stadsteater i april 1960. Vi var där. Ett organiserat tumult av färgrika dräkter, blixtrande klingor, sminkade ansikten, akrobater, skrällande cymbaler, mullrande trummor, gälla flöjter, falsettsång.
   Kvällen före föreställningen hade vi festat hos Iris och Herbert. Pekingoperan var en oförglömlig baksmälla.

Under försommaren sökte Karin in på scenskolor i Stockholm och Malmö med en scen från O`Neills Blodet ropar under almarna.
   Själv blev jag inkallad. Redan i maj måste jag resa till Växjö för att vidareutbildas inför höstens manöver i Kivikstrakten i Skåne.
   När jag anmälde mig på regementet fick jag till min häpnad veta att jag som sergeant var för fin för att bo i kasernen. De hade hyrt ett rum på stan åt mig. Till regementet skulle jag gå på morgnarna som till en arbetsplats eller föreläsning. Beskedet gav mig en oroande känsla av meningslöshet.
   Karin och jag tillbringade några sommarveckor i Älghult innan vi återvände till Göteborg där Karin skulle medverka i Kröningen, en pjäs av Lars Forsell.
   Själv måste jag snart resa ifrån Karin och repetitionsarbetet och mina studier för att i stället tillbringa september månad med exercis på regementet och en manöver i Skåne.
   Hur skulle det gå med teaterpremiären? Hur skulle jag hinna med mina studier?
   Kaos förestod – och stora förändringar.