Studiecirkel: Arbetarklassens återkomst

Arbetarklassen lever - det konstaterade Göran Greider 1998 i sin omtalade bok Arbetarklassens återkomst.
Vi utgår ifrån våra egna erfarenheter i sammanhanget när vi läser boken tillsammans. Greiders text vill vi koppla till dagens kapitalistiska systemkris och andra aktuella politiska frågor och problem.
Denna studiecirkel kommer att ha sammanlagt fyra möten, varannan måndag kväll.
Måndag, den 23 mars 2009, Kvarnby folkhögskola, Industrigatan 4.
Anmäl dig senast den 16 mars för att delta. Studiecirkeln är avgiftsfri, anmälda deltagare får litteraturen gratis.

Veckans citat

Politikens nya kläder
”På nätet händer saker snabbt och vinden ska väl vända igen för det republikanska partiet när vi har vässat vårt budskap och tagit till oss den nya tekniken. För att göra det måste vi matcha demokraterna, programmerare-för-programmerare. Dessvärre har vi ont om yrkesfolk som enbart fokuserar på att bygga plattformar och tillämpningsprogram. Det var här det gick illa för oss på nätet 2006 och 2008. Vi kanske skulle ställa upp med stipendier i datavetenskap för de som lovar att jobba för vårt parti?”

Cyros Krohn som då han avgick från posten som IT-ansvarig för republikanska partiet föreslog att partiet skulle odla mera konservativa programmerartalanger.

Demokratisk Vänsters årsmöte: Valrörelsen börjar nu!

I förra veckan höll Demokratisk Vänster årsmöte. Den första, utåtriktade, delen av mötet ägnades åt hemlösheten. Partiet hade bjudit in Rolf L Nilson, välkänd lundabo och f d riksdagsledamot för (V), numera bostadssamordnare i Malmö. ”Lund kan lära av Malmö!” var den på lundensisk botten något provocerande rubriken. Rolf L Nilsons inledning har rapporterats i dagspressen varför vi här nöjer oss med att notera en av de lärdomar från Malmö som Rolf ville förmedla: Det handlar om långsiktig och hållbar planering – det vill säga bostäder i det ordinarie beståndet.
Under en senare delen av kvällen behandlades sedvanliga årsmötesdokument och förrättades val.

Motioner och interpellationer
Ur verksamhetsberättelsens kommunalpolitiska del saxar vi bland annat följande under rubriken ”Kommunfullmäktige”:
”Sammanlagt 38 gånger har ärenden från Demokratisk Vänster funnits med på föredragningslistorna, fast de flesta gånger i form av bordlagda ärenden. Vi har haft 14 olika ärenden, 7 motioner, 7 interpellationer, varav en motion tillsammans med S, V och MP, en tillsammans med Oskar Krantz, FP, och en tillsammans med MP.
Som jämförelse kan nämnas att (S) lämnat in 5 motioner och 7 interpellationer; (V) 3 motioner och 3 interpellationer samt (MP) 2 motioner (båda tillsammans med andra partier) och 1 interpellation (som inte behandlades eftersom den inte fick ställas).”

Arbetarrörelsen och Sverigedemokraterna
Verksamhetsplanen för 2009 slår fast att valrörelsen börjar nu! Bland planerade utåtriktade aktiviteter under året märks bland annat en ”Förstamajföreläsning” av Alexander Bengtsson, journalist på tidskriften Expo (där den numera världsberömde deckarförfattaren Stieg Larsson tidigare var en av eldsjälarna). Föreläsningens titel: är, lämpligt nog på första maj, ”Arbetarrörelsen och Sverigedemokraterna”.DV ämnar också i vanlig ordning genomföra ett antal appellmöten under våren och hösten. Genom i princip heltäckande flygbladsutdelning i två olika stadsdelar (Väster och Öster) inbjuds invånarna i dessa stadsdelar till samtal med DV vid möten (i respektive stadsdel) med fika och dopp. Det första av dessa fikabordsmöten planeras till slutet av april på Väster.
Till styrelse valdes Sven-Bertil Persson, Cecilia Salemark, Monica Bondeson, Martin Stensson och Lars-Åke Henningsson som ordinarie, medan Elsa Grip och Gunnar Stensson valdes som ersättare. Ulf Nymark valdes till ordförande. I samtliga fall var det omval. Samtliga val var enhälliga.

Kronisk hälsokris orsakad av år av isolering av Gunnar Stensson

Den brittiska medicinska tidskriften The Lancet rapporterar i sitt senaste nummer om effekterna av Israels blockad mot Gaza. Blockaden har nu pågått sedan långt före kriget, som förvärrade hälsoläget. Den pågår fortfarande.
Värst drabbas barnen. Barnadödligheten är hög och stiger. De palestinska barnen är undernärda. De utvecklas inte normalt. Längd och vikt påverkas, liksom den intellektuella utvecklingen. Svältrelaterade sjukdomar blir allt vanligare.
Det är en viktig opinionsyttring att The Lancet informerar om de folkmordsliknande följderna av den israeliska blockaden, liksom att svenska kyrkan framhåller de katastrofala effekterna av att det israeliska bombflyget utplånade deras nya välutrustade klinik.
Trycket mot Israel att öppna gränserna måste till vare pris upprätthållas. Det är stor skada att demonstrationen i Malmö till följd av de fascistiska aktionerna förlorade en stor del av sin effekt.

Slaget vid Khaybar
En Jaff Schatz hävdar i Sydsvenskan 12/3 att lördagens demonstration präglades av judehat. Som belägg anför han påståendet att några arabiska demonstrationsdeltagare skanderade ”Khaybar Khaybar ya Yahoud, jaish Muhammad saufa ya`ud” (Khaybar, Khaybar, o judar, Muhammeds armé ska återvända). Han skriver att Khaybar var platsen för en muslimsk massaker på judar i nuvarande Saudiarabien år 628.
Det finns inga historiska belägg för någon massaker i Khaybar. Däremot är slaget vid Khaybar en viktig vändpunkt i islams historia.
Bakgrunden är att Muhammed tvingades fly från Mecka till Medina 622. I Medina fick han anhängare. Krigare från Mecka belägrade Medina tillsammans med beduinstammar och de judiska invånarna i oasen Khaybar (95 engelska mil från Medina).
629 angrep Muhammed med en muslimsk armé på 1600 man Khaybar, där mer än 10 000 man förskansat sig i flera befästningar.
Muslimerna segrade, men i stället för att genomföra en massaker lät de judarna leva kvar och behålla sin religion och kultur. Däremot beskattade de dem. Detta betraktas som ursprunget till det muslimska dhimmisystemet som gäller ickemuslimer som lever i muslimska stater. Enligt detta betalar ickemuslimerna skatt men garanteras rätt till liv, egendom och religionsutövning.
Det återvändande som Schatz talar om är Muhammeds återvändande till Mecka , som vid tiden för slaget vid Khaybar ännu bara var en muslimsk förhoppning.
Detta är det enda belägg Schatz framför för påståendet om judehat och det förefaller minst sagt tvetydigt.
Gunnar Stensson
PS. Det går att slå upp Khaybar på Internet. Wikipedia har en lång artikel och hänvisar till relevant historisk litteratur.

Tekniska nämnden – extremt låg måluppfyllelse!

Kommunfullmäktige i Lund förutsätts styra den kommunala verksamheten med hjälp av mål. Varje nämnd har därför getts specifika mål av fullmäktige – mål som nämnden förutsätts arbeta efter. Fullmäktiges mål konkretiseras sedan i form av s k nämndsmål.
För år 2008 visar Tekniska nämnden en extremt låg måluppfyllelse. Av 27 nämndsmål är 11 mål ej uppnådda, 12 är svårbedömda eller ej mätbara. Endast 4 mål är klart uppfyllda. Av de 12 fullmäktigemålen för Tekniska nämnden är, fortfarande enligt nämndens egen bedömning endast 5 avklarade. 7 av målen är alltså inte uppfyllda.
Sammanfattningsvis gör detta att Tekniska nämnden entydigt har klarat av knappt 15 procent av nämndsmålen, och knappt 40 procent av fullmäktigemålen.
Varför klarar Tekniska nämnden inte av sitt uppdrag?, frågar Demokratisk Vänster i ett brev till Kommunrevisionen.

Skolpengen gynnar Lunds kommuns gymnasieskolor av Gunnar Stensson

En bieffekt av skolpengssystemet i Lund och det fria skolvalet i Skåne är att Lunds kommunala gymnasieskolor ser ut att bli överfulla i höst samtidigt som kringliggande gymnasier utarmas och friskolor konkursar.
De överfulla klasserna i Lunds gymnasieskolor garanterar många skolpengar och god ekonomi. De färre platserna i gymnasierna i omlandet och i friskolorna undergräver deras ekonomi och därmed standard beträffande lärare, byggnader och utrustning. Vilket i sin tur ytterligare ökar försprånget för Lunds gymnasieskolor.
För tre år sedan var proportionen mellan elever från Lund och elever från andra kommuner 60% lundaelever oh 40% andra elever. Nu är det tvärtom. 60% av eleverna kommer från kommuner utanför Lund.
Bra också för kommunens ekonomi eftersom det innebär att andra kommuner betalar en större andel av gymnasieskolan i Lund.
Däremot missgynnas ungdomar i Lund med låga betyg. De kan tvingas gå i gymnasiet i andra kommuner som Eslöv och Landskrona.

Om finansieringen av Kulturhuvudstadsåret av Sven-Bertil Persson & Ulf Nymark

Vid fullmäktiges sammanträde i september 2008 togs beslut om att Lunds kommun i enlighet med tidigare ställningstaganden skulle kandidera till Europeisk kulturhuvudstad 2014. Fullmäktige godkände också huvudinriktningen i ansökan till EU samt finansieringen av projektet.
Kostnaderna för projektet under åren 2010 till 2015 skall finansieras från fem olika källor. Lunds kommun ska stå för sammanlagt 75 miljoner kronor under denna tidsperiod.
Övriga 325 miljoner kronor som projektet beräknas kosta, förväntas komma från EU och svenska staten i form av bidrag (200 miljoner kronor).
En fjärdedel av kostnaderna, ca 100 miljoner kronor, förväntades till dels komma från näringslivssponsring och till dels i form av intäkter vid de olika arrangemangen. Beträffande näringslivsfinansieringen skulle ett speciellt sponsorprogram utarbetas. Ytterligare 30 miljoner kronor beräknades komma från regional offentlig finansiering.

Eftersom nu ett halvår förflutit sedan fullmäktiges beslut kan det vara tid att fullmäktige får en redovisning av dagsläget beträffande de ekonomiska förutsättningarna.

Vi vill därför ha svar på följande frågor:

1. Har ett sponsorprogram utarbetats?

2. Hur stor summa har hittills garanterats från finansiärer från näringslivet?

3. Hur stort belopp är säkrat från den regionala offentliga sektorn?

4. Kan du idag konkretisera hur stora intäkterna från biljettförsäljning och andra kommersiella aktiviteter beräknas bli?

Sven-Bertil Persson & Ulf Nymark
Demokratisk Vänster

En strimma av ljus i mörkrets hjärta av Gunnar Stensson

Somalias president som valdes den 31 januari i år har ”sträckt ut en hand mot Etiopien och inlett en dialog med USA samtidigt som han har stärkt banden med den afrikanska fredsstyrkan. Han har också avsevärt förbättrat relationerna med den somaliska övergångsregeringen” för att citera Jörgen Strömberg i Sydsvenskan 12/3.
Det handlar om shejk Sharif Sheikh Ahmed. Vi berättade för en månad sedan om hans valseger.
Det var han som för två och ett halvt år sedan ledde de Islamiska domstolarna som då skapat ordning i större delen av Somalia. Den USA-stödda etiopiska invasionen för drygt två år sedan störtade honom och kastade in Somalia i ett namnlöst lidande, som vi berättat i en serie artiklar. George Bush fattade det idiotiska och folkrättsvidriga beslutet att attackera och den somaliska övergångsregeringen begick landsförräderi genom att bjuda in den etiopiska armén.
Sedan följde två år av massflykt från Somalia och särskilt från huvudstaden Mogadishu, mord, våldtäkter, plundringar, klanstrider och kapningar.
Sharif ledde den motståndsrörelse som under svåra förhållanden organiserades, Fronten för Somalias återbefrielse. Den fördömdes av George Bush och den svenska bombhögern som islamistisk. Den hindrades från att hålla konferens i Stockholm, ett beslut som applåderades av borgerliga tidningar som Svenska Dagbladet och Sydsvenskan.
Men nu har alltså dess ledare Sharif Skeikh Ahmed valts till president med röstsiffrorna 293 mot 126. Fronten för Somalias återbefrielse har segrat. Den etiopiska invasionsstyrkan har tvingats lämna Somalia. USA har fått en ny president. Nu hoppas man att Sharif ska återställa den ordning som rådde före Etiopiens USA-stödda angrepp.
Uppgiften är inte lätt. Extremistiska rörelser har fått ökat stöd. USA-stödda krigsherrar vill inte ge upp sin makt. De som börjat kapa fartyg vill fortsätta med det. Landets ekonomi är söndertrasad. 16 000 civila somalier har dödats och en miljon internflyktingar har fortfarande inte återvänt till sina hem.
Men Sharif har alltså tagit itu med uppgiften, med samma radikala beslutsamhet som Barack Obama. Samarbete med USA. Fred med Etiopien. Återskapande av lag och ordning. Nedkämpande av islamiska extremister och tidigare USA-stödda krigsherrar. Förbättrade relationer med den korrupta så kallade övergångsregeringen. Stärkta band med den underdimensionerade och ineffektiva afrikanska fredsstyrkan.
Det är långt ifrån säkert att han lyckas.
Men det finns som Jörgen Strömberg skrivit ”en smal strimma av ljus”.

”Vi bestämmer” = fascism av Gunnar Stensson

Främst gick palestinska flyktingfamiljer. Mammor med barnvagnar, mormödrar, pojkar, tjejer, fäder och morfäder. Utan banderoller, men med palestinska flaggor. Utan högtalare. De ropade: Stoppa blockaden av Gaza! och Jalla, jalla, muren ska falla! De log mot dem de mötte. Vid Malmö Opera hisnade de av glädje när de såg hur långt tåget var. Att vi har så många vänner!
De var redan framme vid Stadion när de såg kolonnen av svartuniformerade hotfullt närma sig på John Erikssons väg under den totalitära banderollen: ”Det är vi som bestämmer!” På givet tecken maskerade de svarta sina vita ansikten och stormade mot Baltiska hallen vrålande ”Stoppa matchen!”.
Palestiniernas glädje byttes i sorg och besvikelse. Poliserna är våra vänner! ropade de. Tillbaka! Tillbaka! En mamma med barnvagn grät. Hos andra övergick besvikelsen i vrede. Bilda kedja! Bilda kedja!
Plötsligt stod jag hand i hand med två palestinska åldringar i en kedja som skyddade demonstranterna mot de svartuniformerade. Enstaka smällare hördes från det spektakel som våldskåta fotografer och svarta fascister roade sig med bland polisbilarna.
Ännu en gång hade palestinierna förlorat. De svarta hade stulit deras manifestation. Muren står kvar på Västbanken. Blockaden av Gaza fortsätter. Israel tvingar barnen att svälta. Vad rör det de svarta, de som bestämmer?
Efter demonstrationen drog grupper av ungdomar i svarta Peak Performance-jackor hånfullt skrattande genom Pildammsparken ner mot sina hem i Ribersborg. Dagen efter såg jag två svarta affischer vid domkyrkan med texten: Vi bestämmer! Fascisterna finns alltså också i professorsstaden i Lund.
Anonymt våld, beväpning, ansiktsmasker, svarta uniformer, militär organisering, demokratiförakt och hänsynslöshet (”Vi bestämmer!”). Det finns ett ord för att beteckna den bakomliggande ideologin: Fascism. Sen kan aktivisterna kalla sig vad de vill. Vänstern måste bekämpa dem, oavsett vilken beteckning de använder och var de än dyker upp.
En före detta socialist ledde kolonner av svartuniformerade våldsverkare mot Rom 1922. Hans namn är Mussolini.

”Idag är Malmö Gaza” av Lars-Anders Jönsson

Så uttryckte sig en i medlargruppen under förra helgens stoppa matchen demonstration.
En ovanligt träffande beskrivning. Ett stort antal demonstranter tågade iväg till stadion för att uttrycka sina protester mot Israels politik och krigföring. Och vad händer. Ett antal militanta bryter sig ur demonstrationen och angriper de poliser som skyddar stadion. Attackerna är intensiva och demonstrationsvakternas försök att stoppa de militanta leder till att de själva hotas. Killen som hoppar upp på polisbilen riktar en spark mot en demonstrationsvakts huvud.
När poliserna samlar sig för en motmanöver och driver de militanta framför sig retirerar dessa och tar skydd i folkhavet.

Efter demonstrationen kritiserar många de militantas aktion. Fokus har flyttats från protesten mot matchen till attackerna mot polisbilarna. Vilket ansvar har då arrangörerna? Vad kunde man göra? Ja svaret är ganska enkelt. I det fall man ej accepterar de militantas aktioner borde de förhindrats att delta i demonstrationen. I det fall en grupp ändå senare vid stadion brutit mot en överenskommelse att ej attackera poliserna borde de aldrig släppts in i folkmassan efteråt utan vakterna borde motat ut dem. Som det nu var blev demonstrationen en förutsättning för de militantas aktion. Detta har arrangörerna ett ansvar för.

Och så parallellen till Gaza. En förutsättning för Hamas angrepp på Israel är att det finns ett folkhav de kan gå in och gömma sig i. På samma sätt som de militanta i Malmö bryr de sig inte heller om vad folket tycker om deras aktioner. Bland folket vet man ej något om deras planer. Protesterar någon så tystas denne. I lördags var Malmö Gaza.

Vad gjorde demonstrationsledningen för att förhindra att huliganerna gick med i tåget? av Ulf Nymark

I ett uttalande den 11 mars konstaterar ”Nätverket mot Israels krig och ockupation” att ”det svarta blocket” i demonstrationen den 7 mars uppträtt hotfullt mot demonstrationsdeltagare, misshandlat vakter, slängt färgbomber på människor, kastat smällare etc.
”Detta är oförlåtligt och oacceptabelt och det faller ett tungt moraliskt ansvar på de som står bakom detta. Vi har under generationer kämpat för vår rätt att demonstrera och när det svarta blocket för ett personligt krig mot polisen och attackerar demonstrationsarrangörerna spelar man de krafter som vill inskränka demonstrationsrätten rakt i händerna. Man våldförde sig också på vår rätt att demonstrera och gör det utan någon som helst intresse att uttrycka solidaritet med Palestinas sak.”, heter det bland annat i uttalandet. (För uttalandet i sin helhet: se www.stoppamatchen.se)
I detta instämmer jag helt och hållet. Ett antal frågor infinner sig dock med anledning av nätverkets uttalande: Vad hade nätverket väntat sig av de svartklädda huliganerna? Att de skulle bjuda demonstrationsdeltagarna och polisen på saft och bullar? Vad gjorde demonstrationsledningen för att förhindra att våldsverkarna gick med i tåget? Faller inget ”moraliskt ansvar” alls på demonstrationsledningen som tillät dem att gå med?

Eftertankar av Lucifer

Jag var så klart på demonstrationen ”Stoppa matchen” i lördags. Det var en stor och bra demonstration och jag är glad och stolt över att ha varit med. Av oss som var där hade väl så där hälften invandrarbakgrund och resten var blandat ungdomar och gråhåriga män och kvinnor . Vi gjorde vår medborgerliga plikt ungefär som i Vietnamdemonstrationerna för fyrtio år sen. Vanlig anständighet alltså, man kan bara inte sitta hemma när Israel år efter år fortsätter att plåga och förödmjuka palestinierna.
Per Gahrton höll ett fantastiskt tal på Stortorget, ett av de bästa politiska tal jag har hört någon gång. Mycket riktigt fanns det inte tillstymmelse till referat av det i någon tidning jag har sett. Jag uppskattade särskilt att Gahrton kort nämnde insatsen från ”modiga Malmöpolitiker”. Reportrarna hade väl fullt upp med att gotta sig över de svartklädda. Hela veckan hade vi ju matats med att demonstrationen skulle bestå av nazister och våldsmän och det skrämde säkert många. Jag såg t.ex. att en gammal vänsterman som Tomas Peterson av sådana skäl tvekade att delta. Det var synd.

Det gick illa
Det slutade inte bra, det är sant. Allt var lugnt tills vi kom till Stadion och då var vi kanske 5-6000. Där gjorde det svarta gänget en tjurrusning bort från mötesplatsen till polisbilarna och satte igång med att sparka på dem och kasta smällare. Det är naturligtvis utsiktslöst att så där femtio personer många hundra meter bort från tennishallen och med drygt tusen bevakande poliser skulle kunna fysiskt påverka matchen. Deras enda önskan var såvitt jag förstår att slåss med polisen. Från demonstrationens podium kom kraftiga fördömanden mot deras handlingar, det bildades kedjor av vakter för att hålla dem ute och det betonades att polisen var här som våra vänner. Inget hjälpte och följaktligen kunde media rapportera om ännu ett tillfälle där vänsterdemonstranterna som vanligt ägnade sig åt våld och förstörelse.

Vad kan man göra?
Vad gör man då åt ett svart block som ställer upp i en demonstration? Jag har inget svar. Några få personer som kommer till en demonstration med en banderoll som går mot arrangörens politiska linje kan lätt stoppas. (Jag har själv som socialdemokrat blivit fråntagen ett plakat av Nils Yngvesson i socialdemokraternas förstamajtåg på Stortorget i Malmö, ett av mina vackraste politiska minnen.) Men 50-100 personer samlade i en grupp kan inte avhysas utan betydande fysiskt våld. Dessutom: skulle inte svartklädda med palestinaschalar upp över hakan få delta i demonstrationer? De hade inga banderoller (förutom den pinsamma ”Det är vi som bestämmer”), de delade inte ut flygblad. De tycks inte tänka politiskt och dumma är de tydligen också – polisen hade så klart några maskerade man ibland dem för att kunna vittna mot dem.
Skulle vi då ha ställt in, låtit bli att demonstrera när vi inte kunde få göra det utan dem? Skulle vi ha gått hem, ett par tusen? Nej, det hade varit orimligt.
Det enda jag kan se i det konkreta fallet Malmö hade varit att polisen, vars uppgift det ju är att hindra olagligheter, hade varit snabbare och bättre förberedd. Då hade de svarta effektivt kunnat avskiljas från oss andra efter deras angrepp. Nu jagades de av poliserna in ibland oss andra där de kunde gömma sig. Från demonstrationsledningens sida gjordes försök till en sådan levande mur, men det var naturligtvis utsiktslöst. Och det är inte vår uppgift att ta hand om folk som är våldsbenägna. Demonstrationsledningen hade ansvar för demonstrationen, inte för en särskilt organiserad grupp som lämnar arrangemanget för egna syften.
Stoppa matchen var en välgjord kampanj och dess initiativtagare och ledare Olof Holmgren har all heder av sin insats. Han har varit lugn och saklig i sina kontakter med media och har vägrat att låta sig provoceras. Det ska bli spännande att följa hans politiska bana. Förslag: högt upp på riksdagslistan för V-Malmö.
Men när det är sagt så var ändå utgången näst intill en olycka och det beror naturligtvis på media. Vi står hjälplösa utan egna röster och detta i en tid när media betyder allt. Det är bara alltför lätt att föreställa sig vad folk säger hemma framför tv-n eller på kafferasterna. Läget är sämre än Båstad 68 då vi såvitt jag minns hade Aftonbladet med oss. Vi är inga antisemiter och uppför oss inte som sådana och därför fann jag också artikeln Johan Lönnroth m.fl. omotiverad. Jag har letat efter någon med sinne för proportioner och faktiskt, Anna Dahlberg i Expressen visar det och talar om absurt överdrivna anklagelser. Hon skriver ” Sanningen är att jakten på antisemitiska förlöpningar i debatten under Gazakriget gav ett ganska klent resultat. Anklagelseakten fick ofta formen av: politikern X länkar till bloggaren Y i vars kommentarsfält man kan hitta antisemitiska inlägg.” Det är lite annat än Sydsvenskan som tycks mena att antisemitismen är Malmös främsta problem.

När kommer paradigmskiftet?
Så till något helt annat. Den moderna synen på den vetenskapliga utvecklingen är präglad av Thomas Kuhn som med sin bok ” De vetenskapliga revolutionernas struktur” lanserade tanken att vetenskaplig utveckling har två stadier. Ett där allt går sin gilla gång, byggsten läggs till byggsten till normalvetenskap. Men så händer det något: man upptäcker ett fenomen som inte låter sig förklaras inom gängse teorier och så hittar man fler och fler sådana. Då kommer det en strömkantring: teorier som tidigare betraktats galna eller ovetenskapliga måste nu beaktas. Man måste utveckla en ny teori eller radikalt bygga om den gamla och så kan nya fakta tas om hand.
Jag tänker på detta när jag läser i New York Times på onsdagen om hur universiteten reagerar på att världsekonomin nu ställs på ända. Allt gick ju som på räls, de matematiska modellerna fungerade och de fria marknadskrafterna ordnade allt till det bästa. Milton Friedman och Chicagoskolan kunde visa att det inte var någon mening med statliga ingripanden. Den fria marknaden absorberar sådant och låter sig inte påverkas – Keynes var fel ute.
Hur är det då på ekonmiinstitutionerna, tar de intryck över att det håller på att gå åt helvete, att teorierna om det mjukt självjusterande systemet inte kan ta in vad som har hänt? T.o.m. Alan Greenspan har ju berättat om hur chockad han blev av att det inte fungerat enligt teorierna. Nej, inte mycket har hänt på universiteten, läroböckerna och ortodoxin är desamma visar journalistens rundringning till några mindre ortodoxa ekonomer. Förklaringen?
Jo, säger JK Galbraith vid Texasuniversitet, ekonomer är som strutsar, de har huvudet i sanden. RJ Schiller vid Yale skyller på ”groupthink”. Folk vill inte avvika från konsensus, då tas de inte på allvar och får inget jobb. Saker ändras långsamt på universiteten, säger David Card på Berkeley, se på hur Phillipskurvan predikades hela 1960-talet. Den sa att inflation och arbetslöshet alltid var varandras motpoler. Men så kom stagflationen på 1970-talet och visade något annat, men det tog tio år att ge upp teorin.
Tja, där fick jag som trodde universitet var snabba och öppna för den levande verkligheten. Men nog skulle det vara roligt att höra vad som i dessa dagar sägs från katedrarna på Ekonomicentrum. Finns det inte åtminstone någon universitetslektor som inte sover så gott om natten längre?

Tankar om tennis och turbulens av Bengt Hall

Trettioett år efter tennismatchen mot Rhodesia var det dags igen, dvs att demonstrera mot en tennismatch och mot ett lands politik och övergrepp. En skillnad är förvisso att de allra flesta idag inser att idrott och politik hänger ihop. Då, 1968, var vi studenter bråkstakarna. Vi satte oss framför grindarna till tennisstadion och blockerade därmed ingångarna, dvs en form av civil olydnad dock utan att förstöra något. Några hade lyckats ta sig in som publik och slängde ägg på den känsliga grusplanen och andra klippte av polisens vattenslang när de skulle spruta vatten på demonstranterna. Vi var mycket stolta när matchen avblåstes.
Sju år senare var det dags igen. Matchen mot Chile 1975 uppfattades som en provokation sedan chilejuntan med brutalt våld tagit makten två år tidigare. Den gången lyckades vi inte stoppa matchen. Men uppmärksamhet fick vi och polisen hade blivit duktigare. Jag hade en central roll i demonstrationen. Jag hade på order av Gunnar Sandin köpt en bastrumma i Nässjö på Nordiska musikvaruhuset till Röda Kapellet. Och väl i Lund när tåget anlände stod bussar uppställda på Clemenstorget och jag hade inget annat val än att ta med den något otympliga stortrumman på bussen. I tåget i Båstad med 3000 deltagare var det tji att ropa slagord om jag underlät att slå på trumman i takt. Helsingborgsförfattaren Torgny Karnstedt har i sin roman Slamfarmen beskrivit det: ”Mitt i tåget hamrade en stor trumma med taktfasta slag. Varje hugg lät som när ett bildäck punkterar.”

Våldsfokusering
Liksom för trettioett år sedan fokuserar media på det förväntade våldet och det våld som faktiskt inträffar. En skillnad är att lördagens demonstration fått förvånansvärt hyggligt bemötande och arrangörerna t o m fått beröm av polisen. I efterhand undrar jag dock varför arrangörerna överhuvudtaget accepterade den grupp som kallar sig ”Det är vi som bestämmer” som deltagare. Det var ju kristallklart att de skulle ställa till bråk. De har gått ut med egen annonsering och markerat att de med alla till buds stående medel skulle stoppa matchen och de var förklädda med huvor och masker. De är fega som inte vågar stå för vad de gör eller vem de är. Själv krävde motsvarande grupp för några år sedan vid en demonstration i Malmö som urartade att polisen skulle vara tydligt igenkännbara t ex med nummer på hjälmarna. Så blev det också. Förvisso säger arrangörerna att gruppen (autonoma m flera) lovat delta utan att använda våld och följa spelreglerna. Men det visar sig ju vara naivt att tro på. Förvisso är det säkert svårt att utestänga någon från att delta men frågan är om man försökte t ex på torget vid samlingen när de uppenbarade sig på ett så uppseendeväckande sätt. Det var synd. Talarna vid samlingen innan demonstrationen uppmanade alla att undvika våld och motstå provokationer och t o m betonade att de som brukade våld och bråk t ex med polisen agerade mot Palestinas folk.
Jag är stolt och glad för att jag var med. Trots tumultet på slutet eller rättare sagt bortsett från tumultet och de adrenalinstinna ungtupparnas brist på disciplin och solidaritet så var det en värdig och bra manifestation. Och det var en blandning av åldrar, inte bara svartklädda tjugoåringar. Även i det här tåget hade jag en trumma i händerna, den här gången en virveltrumma. Den här gången dock i sällskap med två andra trumslagare, Peter och Saima. Och liksom förra gången hade jag en magnifik känsla av makt och inflytande.

Antisemitism
Och så det där med antisemitism. Jag har väldigt svårt att ta till mig att kritik mot Israels övervåld och ockupation mm kopplas till antisemitism och att vänstern präglas av sådant. Idag måndag två dagar efter demonstrationen så antyds detta i SDS av bl a Johan Lönnroth. ”Ta antisemitismen på allvar, Ohly” är rubriken. Artikeln handlar om Ohlys förtjusning över en viss blogg som antingen är antisemitisk eller slarvig ifråga om syn på judar. Jag vet inte. Och det är ju ett överslag om man kopplar det till att stämpla Ohly som antisemit och ännu mindre oss som är upprörda över Israels politik. Och det är ju lite väl tajmat att införa artikeln två dagar efter matchen och demonstrationen. Det känns faktiskt lite obehagligt.
Man kan alltid diskutera om man ska demonstrera. Det kan ju vara ett trubbigt instrument. Men å andra sidan är det ju befängt om man inte kan delta i en opinionsyttring därför att det finns risk för att extremister kan komma med. Och det är svårt att stoppa sådana. Sådan risk fanns väl också med ni vi demonstrerade mot Vietnamkriget eller Irakinvasionen. Dessutom tycker jag att det är positivt att yngre människor idag engagerar sig och då känns det rätt att vi som är lite rynkigare och äldre visar vår solidaritet med dem och för Palestinas folk.

Vänsterdistriktets årskonferens av Gunnar Sandin

Fortsatt skånsk tvekan inför samarbetet

”I partiet ses Vänsterpartiet Skåne som ett organisatoriskt relativt starkt distrikt. Men den styrkan bygger egentligen på ett mindre antal partiföreningar med hög aktivitet och relativt många aktiviteter. Många av distriktets partiföreningar är små och en del av dessa är dåligt fungerande”, står det i den verksamhetsplan som antogs när V-Skåne i lördags höll årskonferens i Landskrona.
Samtidigt med Stoppa matchen i Malmö, något som kritiserades i kaffesamtalen. Utsedda ombud prioriterade tennismanifestationen varför ersättare fick rycka in.

Ingen ny Lennart Johansson
Planförfattarna har uppenbarligen gjort en realistisk bedömning av läget. På papperet finns det partiföreningar i det stora flertalet av Skånes 33 kommuner, men bara tolv av dem var representerade på konferensen genom drygt tretti ombud. Medlemssiffrorna var inte klara men det rapporterades en tillbakagång från fjorårets 750 medlemmar, fast ”inte jättestor”.
Styrkan kan alltså diskuteras men distriktets ekonomi är god och pengar finns bland annat utlånade till den centrala partikassan.
Den historiska förklaringen till den konsoliderade ekonomin heter till stor del Lennart Johansson som var distriktskassör under flera decennier. Lennart byggde upp en solid kassa genom både klok hushållning och djärva satsningar. Också i en tidigare finanskris var SE-banken illa ute och många vädrade konkurs. Lennart med sin långa erfarenhet av motståndaren trodde emellertid på familjen Wallenberg. När det blev tal om att köpa en tiokronorsaktie för att kunna agera på bolagsstämman övertalade han styrelsen att i stället köpa två tusen. Några år senare kunde en vinst på närmare hundra tusen kronor räknas hem.
Nu behöver SEB åter nytt kapital och bjuder åter ut aktier för tio kronor stycket. Men denna gång fanns ingen motsvarighet till Lennart Johansson i distriktsledningen så ett förslag om en ny spekulativ satsning avslogs.
Apropå Wallenberg: konferensen inleddes med att en lokal trubadur sjöng Dan Berglunds ”De mördades fria republik”, med den klassiska raden ”och störst av alla mördare är Jacob Wallenberg”. Historien går inte i cirkel men väl i spiral: nu sitter åter en Jacob W. i koncernens topp. Och det finns en annan dyster aktualitet. Dödsolyckorna på svenska arbetsplatser, som balladen handlar om, ökade i fjor.

Från kylan stiga vi mot värmen
Lars Ohly delade sej mellan manifestation och konferens och kom till Landskrona efter att ha talat i Malmö. Efter ett kort och effektivt appellmöte på det jämfört med Lund trivsamma Stortorget talade han inför konferensdeltagarna. Först tog han upp det stundande EU-valet, manade till aktivitet (konferensen beslutade om en kort men intensiv valkampanj) och kritiserade både borgarna och tidigare socialdemokratiska regeringar för eftergivenhet mot EU:s nyliberalism och legalism. Men han tonade ner den fruktan för sverigedemokratisk framgång i valet som bland annat uttrycktes i Anders Neergaards avsägelse från partistyrelsen. Den senaste opinionsmätningen säger 3 procent – mot 6 för Vänsterpartiet, vilket inte heller är lysande.
Större delen av Ohlys anförande ägnades emellertid åt ett försvar av det rödgröna trepartisamarbetet. Han betonade den jämlikhet mellan parterna som var en förutsättning för att Vänsterpartiet skulle ställa upp: två kan inte köra över den tredje. Och han varnade för att skruva ner förväntningarna på resultat. Höga förväntningar är bra för de driver i sej fram förändringar. Snart har ”Sveriges mest erfarna oppositionsparti”, som han formulerade det, möjlighet att direkt påverka regeringspolitiken.
I den diskussion som följde försvarade han Vänsterpartiets krav på förstatligande av Saab (och skilde sej därmed från inte bara Maud Olofsson utan också Stig Henricsson – se Flamman). Eftersom bilismens kris enligt Ohlys bedömning inte är strukturell utan bara konjunkturell är det statens skyldighet att ingripa.

Offentligt men internt
Det var förstås ingen tillfällighet att Lars Ohly uppehöll sej så länge vid regeringsplattformen. Partiledningen är inte okunnig om den opposition som kommit från Skåne.
En yttring av detta var ett förslag till uttalande som förelades konferensen och till skillnad från de båda andra (om tennismatchen och om ”alliansens häxjakt på sina egna medborgare”) vållade diskussion. Förslaget som inlämnades av ombudsmannen Hanna Thomé rubricerades som internt, riktat till partistyrelse och ledamöter i de gemensamma rödgröna arbetsgrupper som har tillsatts. Det

invändes att årskonferenser knappast kan anta interna uttalanden eftersom de enligt stadgarna är öppna för allmänhet och medier, något som bekräftades av partistyrelseledamoten Vilmer Andersen, men presidiet stod fast vid den interna karaktären.
Det med stor majoritet antagna uttalandet, som publiceras nedan, understryker den skepsis inför samarbetet som är utbredd inom tongivande kretsar i distriktet och som nog inte blir så lätt för partiledningen att hantera. Partiföreträdare har redan deklarerat att vissa skattesänkningar är etablerade fakta och svåra att återställa, och vi får se hur det blir med A-kassan och Afghanistan. Och interndemokrati kan man definitionsmässigt aldrig få nog av vilket öppnar för fortsatt missnöje.
Mest notabelt med regiongruppens rapport var kanske att revisorn Anders Arenhag saknades på den långa listan över förtroendevalda. Med tanke på den stämning som rått mellan Arenhag och somliga i regiongruppens ledning kan man misstänka en freudiansk förträngning.

En tredjedel från Lund
Valberedningens förslag klubbades med mycket stor majoritet. Det innebär bland annat att Ruzica Stanojevic stannar som ordförande och att Lund får tre ledamöter bland de nio ordinarie: Tove Hultberg, Anders Neergaard och Angelica Svensson. Tove har nyss flyttat hit från Malmö som nu inte har någon ledamot i distriktsstyrelsen, vare sej ordinarie eller reserv, trots att man är Skånes största partiförening och hade tio ombud på konferensen.
Valberedningen, där Claes Regander från Lund sitter, utökades till sju ledamöter med tanke på det arbete som väntar med kandidatlistorna inför valet 2010. Där gäller åttaprocentsspärren till riksdagen ännu, men det ska ändras om grundlagsberedningen inklusive dess vänsterpartistiska ledamot Mats Einarsson får som den vill. Distriktsordföranden gillade inte den påminnelsen.
Gunnar Sandin

Till Partistyrelsen och arbetsgrupperna

Vänsterpartiet det tydliga vänsteralternativet – ang. samarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet

Vi har nu inlett ett samarbete med S och Mp inför valet. Det finns delade meningar i Skånedistriktet kring om detta var ett bra steg, men nu är samarbetet i gång och vi ska göra det bästa av det för att nå ett reellt vänsteralternativ i svensk politik.

Vi är garant för en vänsterpolitik
Hela den politiska skalan har förskjutits till höger i och med regeringsskiftet. Efter en eventuell valseger har vi att ta ställning till att återställa och bygga upp det som dagens regering har raserat. Detta kan innebära att vår politik blir ett lappande och lagande som saknar en mer progressiv vision. Vi tjänar inte på att ta ett steg högerut. Skräckscenariot är att vi kompromissar bort oss och att det inte längre finns ett vänsteralternativ att rösta på i valet.

Hjärtefrågor
Det finns en rad frågor som distriktsårskonferensen anser att det vore förödande om vi backade i:
Skattesänkningar. För att kunna finansiera en god välfärd måste skattesänkningarna rullas tillbaka.
Jakten på arbetslösa och sjuka. Arbetslösheten beror inte på de arbetslösa som den nuvarande regeringen tycks tro. Kollektivavtalen ska värnas, A-kassan och sjukpenningen ska återupprättas och förbättras. Vi kan inte acceptera en bortre parentes i A-kassan.
Utrikespolitik. Utrikespolitiken kommer att bli ett känsligt ämne. Här står vi långt från Socialdemokraterna. Vänsterpartiet kan aldrig godkänna svensk trupp i Afghanistan eller i andra krigshärdar där folkrätten kränks.

Förankringsprocessen
Det är av yttersta vikt att arbetet i arbetsgrupperna förankras i hela partiet. För Vänsterpartiet har alltid interndemokrati varit viktigt. Vi räknar därför med att arbetsgrupperna under hela processen har med partiföreningar och distrikt i sitt arbete. Vi har tidigare tyvärr upplevt en del centrala budgetförhandlingar där förhandlingsgruppen har fått för mycket makt och det har varit svårt att påverka från distrikts- och partiföreningshåll. I arbetet med plattformen finns det större förutsättningar att involvera hela partiet, och vi ser fram mot en bra dialog med arbetsgrupperna och partistyrelsen.
Vänsterpartiet Skånes distriktsårskonferens 090307

Tal av Per Gahrton på demonstration i Malmö mot Davis-cup-matchen mellan Sverige och Israel

Sluta särbehandla Israel! Tillämpa RF:s stadgar! Uteslut Israel ur idrottsutbyte så länge palestinierna diskrimineras genom ockupationen!
Syftet med den här manifestationen är att få fram tre budskap:

Till palestinierna: Vi stödjer er kamp för frihet och rättvisa och en egen stat!
Till israelerna: Vi accepterar inte er ockupationspolitik! Vi kräver att ni rättar er efter internationella rättsregler!
Till idrottsrörelsen: Vi kräver att ni följer era egna ideal om jämlika idrottsmöjligheter för alla.

Om det skulle vara någon här som tror att det skulle stärka budskapet om fortsättningen av matchen stoppas genom våldsamt och olagligt agerande kan jag meddela att det är en missuppfattning, för vår protest är redan huvudnyhet i israeliska, arabiska och internationella medier. På Google ger Davis Cup Sweden Israel 14500 träffar på en enda dag. Vi har redan vunnit en halv seger, därtill hjälpta, det bör vi säga klart, av modiga lokalpolitiker här i Malmö! Så låt oss fullfölja segern och hela tiden minnas att det är för palestiniernas skull vi manifesterar, inte för våg egen.

Men varför ska Israel särbehandlas, undrar Israel-lobbyn.Vi undrar detsamma.

När Hamas vann det palestinska valet drabbades alla palestinier av bojkott av Sverige och EU för att man inte gillar Hamas politiska program.

Nu har det israeliska valet vunnits av högerreaktionärer och religiösa fanatiker. Den nye premiärministern vägrar erkänna en palestinsk stat. Den nye utrikesministern vill avrätta palestinska Knessethledamöter. Vad gör Sverige och EU åt det? Hittills ingenting.

Det är detta vi protesterar mot. Sluta särbehandla Israel!

Men det finns andra stater som borde bojkottas, skrev Svensk Israelinformation häromdagen i Sydsvenskan och räknade upp 13 stycken.

Javisst. Men de allra flesta av de staterna finns redan på EU:s bojkottlista. EU har sanktioner igång mot drygt 20 länder, däribland Vitryssland, Burma, Elfenbenskusten, Iran, Liberia, Libyen, Haiti, Libanon, Syrien, Moldova, Sierra Leone, Nordkorea, Sudan, Syrien, Uzbekistan, Zimbawe. De är inga mönsterdemokratier. Ändå har ingen av dem, enligt Amnesty och Human Rights Watch, begått lika många sorters människorättsbrott som Israel.

Israel har gjort sig skyldigt till, bland annat, tortyr av fångar, dödande av barn, kollektiva bestraffningar, konfiskering av mark och egendom, utomrättsliga avrättningar, krigsförbrytelser och fängsling av folkvalda politiker.

Men när det gäller Israel finns inga EU-sanktioner. Tvärtom. Med Israel håller EU på att uppgradera samarbetet!

Det är sådant vi protesterar mot. Sluta särbehandla Israel! Sätt upp Israel på EU:s sanktionslista!

I gårdagens Sydsvenskan uttalade Riksidrottsförbundets handläggare i trovärdighetsfrågor, Rolf Jönsson, att ”idrottsrörelsen är självständig och fattar själv sina beslut”. Okej, gör det då – i enlighet med RF:s stadgar som lyder:
RF verkar för att de internationella specialidrottsförbunden i sina stadgar inför bestämmelser om att idrottsutbyte ej får äga rum med land där diskriminering i idrottsligt avseende förekommer mot någon på grund av etniskt ursprung, kön, sexuell läggning, funktionshinder, religion eller politisk anslutning och ej heller med land som är föremål för bindande FN-sanktion.
Häromdagen fastslog Dagens Nyheter i en faktaruta att ”Israel är på stora delar av den palestinska Västbanken en militärdiktatur som dagligen bryter mot ett antal människorättskonventioner”. Att Gaza är ett belägrat koncentrationsläger där undernäring dödar barn, kan RF inte ha undgått att notera.

Frågan blir då: Tror RF att palestinska idrottare som lever under israelisk militärdiktatur inte alls är utsatta för ”diskriminering i idrottsligt avseende”? Tror RF:s trovärdighetshandläggare att en palestinier i Nablus har samma möjligheter till idrottsutövning som en israel i Haifa? Isåfall bör han nog börja handlägga sin egen trovärdighet innan han ifrågasätter andras.

Läs Palestinagruppernas rapport om den idrottsliga diskrimineringen av palestinier! Eller skicka en egen undersökningsgrupp! Resultatet kan bara bli – om RF följer sina stadgar – att den svenska idrottsrörelsen slutar ha idrottsutbyte med Israel!

Det är dags att sluta särbehandla Israel! Behandla Israel som vi behandlade apartheidens Sydafrika!

I ett brev uttalar företrädare för den israeliska fredsrörelsen sitt stöd för vår aktion. De förklarar att ”vi vill gärna att våra tennisspelare företräder Israel i internationella matcher, men inte förrän palestinska tennisspelare från de ockuperade områdena har sådan frihet att de kan träna tennis på elitnivå istället för att ha gevärspipor riktade mot sig vart de än vänder sig i sitt eget land”. (Prof Rachel Giora, Dr Anat Matar, Dr Koby Snitz, Dr David Nir)

Sluta särbehandla Israel!

Tillämpa RF:s stadgar!

Stoppa idrottsutbytet med Israel!

Stoppa Israels ockupation!

Leve det fria Palestina!

Tal av Lars Ohly vid Stoppa matchen demonstration i Malmö 2009-03-07

Talade ordet gäller

Idag demonstrerar vi för ett fritt, självständigt och demokratiskt Palestina. För fred och säkerhet i Mellanöstern. För att uppnå det måste vi alla ta ansvar. Ansvar för att inte krigsförbrytelser och folkrättsbrott kan begås utan att det kostar. Ansvar för att Israels ockupation, bosättningar, murbygge och blockad mot Gaza måste upphöra. Men också ansvar för att protesterna mot Israels övergrepp sker fredligt och värdigt.

En del debattörer har upprörts över att en Davis Cup match nu spelas inför tomma läktare. Vi som demonstrerar idag har svårt att förstå hur ni kan uppröras av bojkottkrav mot Israel, men inte av Israels brott mot humanitär lag och mänskliga rättigheter. Var fanns ni när israeliska bomber dödade fler än 400 barn? Var har ni varit under de mer än 60 år då palestinier varit på flykt efter att ha fördrivits från sitt eget land? Var har ni befunnit er de mer än 40 år då Israel i strid med folkrätt och internationell lag ockuperat Palestina? Har ni protesterat mot utsvältningen av Gaza? Har ni protesterat mot förtrycket, mot fördrivningarna, mot annekteringen av land?

Nej, ni upprörs av krav på att stoppa en tennismatch. Det är skamligt! Det är ynkligt! Ni säger att idrott och politik inte hör ihop. Ni har fel. Palestinagrupperna i Sverige har i en rapport visat hur palestinska idrottare förhindras att utöva sin sport, hur de är förbjudna att resa fritt, till och med i sitt eget land och hur den palestinska idrotten utsätts för dagliga trakasserier av israeliska myndigheter.

Vi säger: idrott och apartheid hör inte ihop! Därför vill vi stoppa idrottsutbytet med Israel så länge förtrycket och folkrättsbrotten fortgår.

Det går inte att försvara Israels ockupation och krig. Därför gör Israels vänner allt för att slippa diskutera de 1300 döda i Gaza efter Israels senaste krig. Istället vill de förknippa de starka, folkliga protesterna mot Israel med extrema våldsamheter och antisemitism. Vi får inte låta oss provoceras. Vi står för fredliga protester mot Israels inhumana politik. Vi avskyr antisemitism liksom all rasism. Men vi avskyr också Israels förtryck och ockupation och det är därför vi demonstrerar idag.

Nu bildas en ny regering i Israel. En regering som vägrar erkänna Palestinas rätt till existens. En regering som kanske får rasisten och extremisten Liebermann som utrikesminister. När ska EU ta till sanktioner? När ska Israel bestraffas för att man valt extremister att styra landet? Det kommer inte att ske. Därför att Israel och Palestina behandlas med olika måttstockar.

Vi demonstrerar för ett fritt självständigt och demokratiskt Palestina och för fred och säkerhet i Mellanöstern. Därför demonstrerar vi mot Israels krig ockupation och vardagliga förtryck och vi protesterar mot alla försök att normalisera förhållandet till Israels så länge landet fortsätter att sätta sig över internationell lag och struntar i världssamfundets resolutioner.

Upphör med blockaden av Gaza!

Betala skadestånd till återuppbyggnad av skolor, sjukhus och bostäder som raserats av bomber.

Avbryt det militära samarbetet med Israel.

Erkänn Palestina!

Ställ de ansvariga för krigsförbrytelserna inför rätta!