"Jag kommer inte på någon annan lika föraktlig hållning inför ett folkligt uppror än den som Röda armén intog när man lät det polska upproret slås ner av nazisterna i krigets slutskede.” Så kommenterar Kenneth Hermele Carl Bildts beryktade uttalande ”Det handlar inte om att stödja den ene eller den andre.” (Sydsvenskan 29/3)
Om nu Carl Bildts uttalande är så extremt föraktligt som KH gör gällande borde det väl leda till något mer än det uppgivna ”här får vi leva med skammen”? Från många håll har det kommit krav på Bildts avgång.
KH:s långa lista med toppolitiker och intellektuella som till helt nyligen besökte Tripoli och Tunis och svassade för Kaddafi och Ben Ali visar att Bildt långtifrån är ensam om skammen.
KH har tittat på redogörelserna för utvecklingen i Nordafrika i New York respektive London Review of Books. Han finner dem ytliga jämfört med texterna i Le Monde Diplomatique, le Nouvel Observateur och Die Zeit.
KH drar en snabb slutsats: ”Intresse och prioriteringar verkar alltså följa geopolitik och gamla koloniala band”. Men jämför han inte äpplen med päron?
Nog är Storbritanniens geopolitiska och koloniala band med Nordafrika bra mycket starkare än Tysklands, vars erfarenheter inskränker sig till episoden med Rommels afrikakår 1941-42.
Mohamed Bouazizis självbränning blev tändande gnista i Tunisien, men det är bakomliggande politiska, sociala och ekonomiska faktorer som ger upproren deras uthållighet och bredd. Ingen menar på allvar att skottet i Sarajevo orsakade första världskriget.
Kenneth Hermele rubricerar sitt kåseri ”Hopp och hot”. Han borde kanske bara ha rubricerat det ”Hot”. Framställningen andas inte mycket hopp.
”Efter de folkliga upproren hotar alltså fundamentalism”, skriver han och citerar den iranska nobelpristagaren Shirin Esbadi när hon med utgångspunkt från regimen i Iran säger: ”Att bygga sin makt på militärens bajonetter är ett svagare skydd mot folkligt missnöje än att regera på direkt uppdrag av den allra högste befälhavaren, Gud. Risken är att Egypten och Tunisien upprepar Irans historia och byter ut en sekulär diktatur mot en religiös.”
Men Tunisiens och Egyptens historia är en inte Irans, Ebadi må vara förlåten att hon inte inser det, men knappast Kenneth Hermele.
Myten om hotet från det muslimska brödraskapet och muslimsk fundamentalism har varit en grundsten i den framgångsrika propagandan för västerländsk imperialism i Mellanöstern och Nordafrika under mer än 30 år.
Den har möjliggjort ett ohämmat utflöde ur de ändliga oljereserverna på lokalbefolkningens bekostnad från Libyen till Saudiarabien och Bahrein.
Självklart blir den fortsatta demokratiseringen en mångårig, kanske blodig och smutsig kamp mellan klasser, etniska grupper, religioner och såväl inhemska som internationella intressen.
Det är den kampen vi måste kritisera och stödja så att den på sikt kan leda till rättvisa samhällen och frigöra människornas sociala, ekonomiska och kulturella utveckling.
Det gör vi inte genom att varna för muslimsk fundamentalism. Det underblåser bara den växande islamofobin i vårt närområde.
