Samling söndagen den 22 maj klockan 8 vid Källbybladets entré.
Sommarmorgon. Vi promenerar medan vi ser, hör, och känner dofter.
Klostergårdens byalag, ABF
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2011-05-19
Stödfest
• VICTORIA STRAND, DELTOG SOM LÄKARE I FJOLÅRETS SHIP TO GAZA
• RAPPAREN OCH MÅNGSYSSLAREN BEHRANG MIRI
• ÖSTBLOCKET SPELAR KLEZMERMUSIK
• SKÅDESPELAREN JOSEFIN IZIAMO: SATIR ÖVER TILLSTÅNDET I OCKUPERAT LAND
• RÖDA KAPELLET SPELAR PALESTINSK MUSIK
• FILMEN NO SHARP OBJECTS OM KONTRASTEN MELLAN GAZA OCH VÄST
• JAZZMUSIKERNA GUNNAR LINDGREN OCH STEFAN FORSSÉN
• VISPROGGAREN KRISTIAN VON SVENSSON
Inträde 60 kr. Allt överskott går till Ship to Gaza.
Ett arrangemang av Ship to Gaza-gruppen i Lund, i samarbete med
ABF, Demokratisk Vänster, Efterarbetet, FN-föreningen i Lund, Folkets Bio, Kulturmejeriet, Miljöpartiet, Palestinagruppen, Smålands nation, Socialdemokraterna, Svenska kvinnors Vänsterförbund, Vänsterpartiet
Sprid gärna affischen
Fraktfartyg till Gaza attackerat av Israel av Bertil Egerö
Ett fartyg från Malaysia med humanitärt bistånd till Gaza blev den 11 maj attackerat av isrealisk militär på internationellt vatten. Båten lämnade Pireus samma dag, med 12 civila passagerare från fyra nationer ombord. Under kvällen dök marina fartyg upp och försökte stoppa fartyget. Det fortsatte på sin kurs trots att skott avlossades runtom och över fartyget. Närmare midnatt stannade propellern, som fastnat i något slags nät.
Processen följdes av ett egyptiskt militärt fartyg, vars uppgift senare angivits vara att försöka påverka israelerna till att undvika våld. Det eskorterade också fartyget in på egyptiskt vatten.
Fartyget, The Spirit of Rachel Corrie, är ett initiativ av The Perdana Global Peace Foundation, vars ordförande är Malysias tidigare premiärminister Mahathir Mohamed. Det var lastat med 7,5 km avloppsrör avsedda för reparationer av Gazas avloppsystem.
Israels attack på internationellt vatten är i strid med internationell rätt, i praktiken ett piratdåd liknande de som utförs utanför Somalia. Ännu tycks inte det internationella samfundet ha insett att det bör ingripa till de fredliga fartygens försvar.
Närmare midsommar inleder årets Ship to Gaza sin seglats mot Gaza. Många fartyg, hundratals civila passagerare, mediafolk kommer att delta. Vad som kommer att hända vet ingen idag. I bästa fall inser Israel det ohållbara i att vidmakthålla sin olagliga blockad av Gaza. Men rädslan att dessa transporter kan innehålla militär utrustning finns förstås kvar. Israel har inte accepterat förslaget att en internationell inspektion görs under lossningen för att bekräfta att det rör sig om varor för civilt bruk.
På onsdag den 25 maj kan vi få veta mer. Victoria Strand, som deltog som läkare på den svenska båten Sofia förra året, pratar och diskuterar på Mejeriet. Portarna öppnar kl 18, med musik, skådespel och film på programmet, allt med inriktning på situationen i Palestina.
Processen följdes av ett egyptiskt militärt fartyg, vars uppgift senare angivits vara att försöka påverka israelerna till att undvika våld. Det eskorterade också fartyget in på egyptiskt vatten.
Fartyget, The Spirit of Rachel Corrie, är ett initiativ av The Perdana Global Peace Foundation, vars ordförande är Malysias tidigare premiärminister Mahathir Mohamed. Det var lastat med 7,5 km avloppsrör avsedda för reparationer av Gazas avloppsystem.
Israels attack på internationellt vatten är i strid med internationell rätt, i praktiken ett piratdåd liknande de som utförs utanför Somalia. Ännu tycks inte det internationella samfundet ha insett att det bör ingripa till de fredliga fartygens försvar.
Närmare midsommar inleder årets Ship to Gaza sin seglats mot Gaza. Många fartyg, hundratals civila passagerare, mediafolk kommer att delta. Vad som kommer att hända vet ingen idag. I bästa fall inser Israel det ohållbara i att vidmakthålla sin olagliga blockad av Gaza. Men rädslan att dessa transporter kan innehålla militär utrustning finns förstås kvar. Israel har inte accepterat förslaget att en internationell inspektion görs under lossningen för att bekräfta att det rör sig om varor för civilt bruk.
På onsdag den 25 maj kan vi få veta mer. Victoria Strand, som deltog som läkare på den svenska båten Sofia förra året, pratar och diskuterar på Mejeriet. Portarna öppnar kl 18, med musik, skådespel och film på programmet, allt med inriktning på situationen i Palestina.
Nakban – katastrofens dag av Gunnar Stensson
"För 63 år sedan tvingades en 13-årig palestinsk pojke lämna sitt hem i den galileiska staden Safed och fly med sin familj till Syrien. Han sökte skydd i ett tält som erbjöds flyktingarna. Fast han och hans familj i årtionden ville återvända till sitt hem och hemland förvägrades de denna grundläggande mänskliga rättighet. Det barnets historia, som är så lik många andra palestiniers, är min” Så inledde den palestinske presidenten Mahmoud Abbas sin artikel i New York Times 17/5. Han skrev om Nakban.
Söndagen den 15/5 var Nakbans – katastrofens - minnesdag för palestinier i hela världen. Det handlar om minnet av fördrivningen av 760 000 palestinier från deras hem vid bildandet av staten Israel. Det handlar om etnisk rensning i städerna och raserandet av hundratals palestinska byar.
Under intryck av den arabiska våren fick demonstrationerna i år ett våldsamt förlopp. Tusentals vapenlösa palestinska demonstranter korsade den israeliska gränsen vid Libanon och Golanbergen i Syrien.
De israeliska soldaterna sköt skarpt mot demonstranterna och dödade 15 av dem.
Den etniska rensningen i samband med att staten Israels bildande var inte någon engångsaktion. Nej, den har fortsatt år efter år.
Israel utformade ett byråkratiskt system som gjorde det möjligt att i hemlighet beröva ytterligare 140 000 palestinier deras medborgarskap. De fick inte återvända till sina hem.
Det framgår av ett dokument som tidningen Haaretz publicerade tisdagen 9/5. De som reste utomlands för att t ex studera stämplades som ”NLR, No Longer Residents” och förbjöds att återvända. Deras mark expropierades och erbjöds till bosättare.
Haaretz menar att det handlar om en fullständigt illegitim politik, helt oförenlig med internationell rätt.
Smygdeporteringen är liksom förvandlingen av de utvisades land till ”statsland” ruttna frukter av ockupationen.
De deporterade får inte ens återvända som turister. De och deras barn är för all framtid förbjudna att återvända till sina hem.
Samtidigt lockar Israel judar från hela världen att bosätta sig på de fördrivnas mark
Haaretz vädjar till regeringen att avskaffa NLR-stämpeln och låta de förvisade återvända till sina hem och familjer. Det handlar om tiotusentals palestinier bland annat de som föddes i Hebron och lät sina barn växa upp i Nablus.
Söndagen den 15/5 var Nakbans – katastrofens - minnesdag för palestinier i hela världen. Det handlar om minnet av fördrivningen av 760 000 palestinier från deras hem vid bildandet av staten Israel. Det handlar om etnisk rensning i städerna och raserandet av hundratals palestinska byar.
Under intryck av den arabiska våren fick demonstrationerna i år ett våldsamt förlopp. Tusentals vapenlösa palestinska demonstranter korsade den israeliska gränsen vid Libanon och Golanbergen i Syrien.
De israeliska soldaterna sköt skarpt mot demonstranterna och dödade 15 av dem.
Den etniska rensningen i samband med att staten Israels bildande var inte någon engångsaktion. Nej, den har fortsatt år efter år.
Israel utformade ett byråkratiskt system som gjorde det möjligt att i hemlighet beröva ytterligare 140 000 palestinier deras medborgarskap. De fick inte återvända till sina hem.
Det framgår av ett dokument som tidningen Haaretz publicerade tisdagen 9/5. De som reste utomlands för att t ex studera stämplades som ”NLR, No Longer Residents” och förbjöds att återvända. Deras mark expropierades och erbjöds till bosättare.
Smygdeporteringen är liksom förvandlingen av de utvisades land till ”statsland” ruttna frukter av ockupationen.
De deporterade får inte ens återvända som turister. De och deras barn är för all framtid förbjudna att återvända till sina hem.
Samtidigt lockar Israel judar från hela världen att bosätta sig på de fördrivnas mark
Haaretz vädjar till regeringen att avskaffa NLR-stämpeln och låta de förvisade återvända till sina hem och familjer. Det handlar om tiotusentals palestinier bland annat de som föddes i Hebron och lät sina barn växa upp i Nablus.
Hur ska det gå för årets Ship to Gaza? av Bengt Hall
Ship to Gaza ska segla igen i juni. Denna gång med fler båtar och med fler länder inblandade. Frågan är hur Israel agerar i år. Har man lärt sig något av den uppståndelse och reaktion som följde på fjolårets brutala överfall på internationellt vatten då nio människor mördades? Men Israel har redan markerat att man inte tillåter humanitär hjälp. Den 11 maj attackerade Israel ett malayiskt fraktfartyg med förnödenheter till Gaza. En förelöpare till årets Freedom Flotilla stoppades, denna gång utan blodspillan.
Israels utrikesminister Avigdor Lieberman vill också eliminera arabiska partier från det israeliska parlamentet, Knesset, och införa dödsstraff för kontakter med fienden, i första hand olika palestinska organisationer utanför Israel.
I Sverige nickar vi välvilligt åt det fortsatta våldet, ockupationen och den speciella israeliska versionen av apartheid-demokrati.”
Det är uppenbarligen viktigt att vi fortätter väcka opinion mot Israels kriminella och människorättsvidriga behandling av palestinier och som ett led i detta att stödja Ship to Gaza.
Slut upp på onsdag 25/5 på Mejeriet!
Skånetrafiken och färdtjänsten av Nilla Bolding
Jag har till min bestörtning förstått att det inte är självklart att alla politiska partier i Lund stöder oss funktionshindrade i vår kamp för att få ha kvar vårt - trots alla bekymmer och all vår kritik - närdemokratiska system med en färdtjänst som styrs utifrån kommunens regler. Det förvånar och stör mig mycket. Handikapprörelsen i Lund - HSO och SRF och de dövas förening - är helt eniga om att vi inte vill bli beroende av Skånetrafiken. Vi vill inte bli bedömda utifrån deras uppfattning om verkligheten. Vi vill att hur vi röstar i kommunalvalet och hur vi i Kommunala Handikapprådet samspelar med politikerna ska vara det som styr hur vårt reseliv fungerar.
Vi i Lund lever i en ganska annorlunda kultur än i de små kommunerna i Skåne, där man nu håller på och beslutar sig för att avkommunalisera färdtjänsten. Jag tror att de kommunerna kommer att ångra sitt val så småningom när de märker konsekvenserna och hur många steg tillbaka personer med funktionsnedsättningar måste ta i sina liv. Jag vill inte vara med om den processen av att vi valda representanter inte ska få diskutera färdtjänsten på kommunal nivå och behöva åka till ett regionalt brukarråd långt härifrån och diskutera problem som inte berör oss direkt, med människor som inte förstår sig på lundabornas livsvillkor.
Det måste få vara skillnad mellan vad man tar ansvar för i sitt närområde och vad man hanterar på regional eller nationell nivå. Annars kan vi ju föreslå att färdtjänsten ska styras av Europaparlamentet - det skulle väl leda till en perfekt europeisk rättvisa? Eller varför inte av FNs generalförsamling?
Absurt, eller hur? Hur ska vi kunna bygga ett demokratiskt Sverige om inte vi svaga människor får ha direktinflytande över hur vi ska kunna ta oss till ICA eller Vårdcentralen?
Vad säger ni politiska partier – hur kommer ni att rösta när frågan ska avgöras i Lund?
Nilla Bolding, NHRs representant i Lunds Kommunala Handikappråd
Vi i Lund lever i en ganska annorlunda kultur än i de små kommunerna i Skåne, där man nu håller på och beslutar sig för att avkommunalisera färdtjänsten. Jag tror att de kommunerna kommer att ångra sitt val så småningom när de märker konsekvenserna och hur många steg tillbaka personer med funktionsnedsättningar måste ta i sina liv. Jag vill inte vara med om den processen av att vi valda representanter inte ska få diskutera färdtjänsten på kommunal nivå och behöva åka till ett regionalt brukarråd långt härifrån och diskutera problem som inte berör oss direkt, med människor som inte förstår sig på lundabornas livsvillkor.
Det måste få vara skillnad mellan vad man tar ansvar för i sitt närområde och vad man hanterar på regional eller nationell nivå. Annars kan vi ju föreslå att färdtjänsten ska styras av Europaparlamentet - det skulle väl leda till en perfekt europeisk rättvisa? Eller varför inte av FNs generalförsamling?
Absurt, eller hur? Hur ska vi kunna bygga ett demokratiskt Sverige om inte vi svaga människor får ha direktinflytande över hur vi ska kunna ta oss till ICA eller Vårdcentralen?
Vad säger ni politiska partier – hur kommer ni att rösta när frågan ska avgöras i Lund?
Nilla Bolding, NHRs representant i Lunds Kommunala Handikappråd
Lågskattepolitik av Gunnar Stensson
Skolor och förskolor möglar, lärarna blir färre, barngrupperna växer, de estetiska programmen slås sönder, gator och vägar spricker, parkerna vanvårdas, biblioteken läggs ner, taxor och avgifter stiger, barnfattigdomen ökar, hemlösheten tilltar, bostadsbyggandet minskar, segregationen fördjupas, skolpengen hamnar i Cayman Islands, fixarmalte kommersialiseras, åldringsvården säljs ut till lägstbjudande...
Bygg på listan.
Bygg på listan.
Allt för Norge! av Stig Henriksson
(Först publicerad i VLT 17 maj)
Vårt förhållande till Norge är gott. Märkligt gott. Det fick dock en allvarlig prövning när våra idrottsbesatta grannar trodde det gick för sig att slå oss även i ishockey. Detta kunde allvarligt skadat våra relationer men ordningen återställdes sedermera med Sverige i final och Norge enkelt utslaget i kvarten.
För något måste vi ha kvar! Att tippeligan tar över de bästa fotbollsspelarna, att norrmännen lärt sig åka mer än telemark utför, köra rally, spela handboll och friidrotta kan vi väl till nöds smälta. Men efter ishockeyn återstår ju bara varpa som sista försvarsskans.
Vårt förhållande till Norge och norrmännen och –kvinnorna är ändå lite unikt. Medan finländare fortfarande har att skaka av sig en del storebrorskomplex vilket skapar friktion i umgänget så har vi och danskarna ett mer invecklat förhållande. Vi är den gamla stormakten med Köpenhamn som nöjesfält medan danskarna anser sig vara mer kontinentala och i kontakt med världen än sina tröga, byråkratiska och hämmade grannar.
Annat med Norge! Redan språket med den där uppåtstigande avslutningen upplevs som glatt och trevligt. Och medan finskan är rena grekiskan(!) och danskan en grötig massa så lever vi i illusionen att vi förstår norska. Vi står ut med att det nyrika Norge nu har blivit för unga svenskar vad Sverige var för unga turkar för 50-60 år sedan. Ett land som är för rikt för att diska, servera och skala bananer själva, det får fattigare länders medborgare göra.
Och vi står gärna till tjänst som semesterparadis med våra låga varupriser och vår billiga sprit. Att de köper upp allt ifrån sommarhus till företag överser vi glatt med. Det är nästan obegripligt lättsamt och inte ens Petter Northugs bus retar upp fler än en eller annan nördig skidkommentator.
Enligt Albert Einstein är nationalismen mänsklighetens barnsjukdom och då börjar vi kanske rent av mogna. För det är så; bara dem vi verkligen respekterar kan vi skämta ohämmat med. De andra skämtar vi om. Men ge sjutton i ishockeyn – där går gränsen!
"Bland de färgblinda finns inga nationalister ty de vet inte hur flaggan ser ut"
Henri Tisot
Vårt förhållande till Norge är gott. Märkligt gott. Det fick dock en allvarlig prövning när våra idrottsbesatta grannar trodde det gick för sig att slå oss även i ishockey. Detta kunde allvarligt skadat våra relationer men ordningen återställdes sedermera med Sverige i final och Norge enkelt utslaget i kvarten.
För något måste vi ha kvar! Att tippeligan tar över de bästa fotbollsspelarna, att norrmännen lärt sig åka mer än telemark utför, köra rally, spela handboll och friidrotta kan vi väl till nöds smälta. Men efter ishockeyn återstår ju bara varpa som sista försvarsskans.
Vårt förhållande till Norge och norrmännen och –kvinnorna är ändå lite unikt. Medan finländare fortfarande har att skaka av sig en del storebrorskomplex vilket skapar friktion i umgänget så har vi och danskarna ett mer invecklat förhållande. Vi är den gamla stormakten med Köpenhamn som nöjesfält medan danskarna anser sig vara mer kontinentala och i kontakt med världen än sina tröga, byråkratiska och hämmade grannar.
Annat med Norge! Redan språket med den där uppåtstigande avslutningen upplevs som glatt och trevligt. Och medan finskan är rena grekiskan(!) och danskan en grötig massa så lever vi i illusionen att vi förstår norska. Vi står ut med att det nyrika Norge nu har blivit för unga svenskar vad Sverige var för unga turkar för 50-60 år sedan. Ett land som är för rikt för att diska, servera och skala bananer själva, det får fattigare länders medborgare göra.
Och vi står gärna till tjänst som semesterparadis med våra låga varupriser och vår billiga sprit. Att de köper upp allt ifrån sommarhus till företag överser vi glatt med. Det är nästan obegripligt lättsamt och inte ens Petter Northugs bus retar upp fler än en eller annan nördig skidkommentator.
Enligt Albert Einstein är nationalismen mänsklighetens barnsjukdom och då börjar vi kanske rent av mogna. För det är så; bara dem vi verkligen respekterar kan vi skämta ohämmat med. De andra skämtar vi om. Men ge sjutton i ishockeyn – där går gränsen!
"Bland de färgblinda finns inga nationalister ty de vet inte hur flaggan ser ut"
Henri Tisot
Den enögda internationella rättvisan av Ulf Nymark
Chefsåklagaren Luis Moreno-Ocampo vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Den Haag begär nu att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, Israels krigsminister Ehud Barak och den israeliske överbefälhavaren, Gabi Ashkenazi ska gripas och ställas inför rätta vid domstolen. Bevisen visar tydligt, säger åklagaren, att dessa tre har ” ...beordrat attacker mot civila, skottlossning mot obeväpnade demonstranter, mot människor som gått i begravningståg, mot folk som varit i moskéer och bett.” Dokument och vittnesmål styrker att de gjort sig skyldiga till två typer av brott mot mänskligheten: mord och förföljelse, hävdar Luis Moreno-Ocampo
Nej, tyvärr. Så säger inte chefsåklagaren vid ICC. Och inte begär han heller att dessa tre israeliska företrädare ska gripas. Citatet som ovan läggs i chefåklagarens mun är i själva verket ett uttalande som han gjorde angående beslutet att begära Muammar Kaddafi m fl libyska regimföreträdare gripna.
Men visst stämmer brottsbeskrivning precis på de brott som den israeliska regimen begår mot palestinier. Nu senast vid Al Nakba-dagen, den 15 maj, minnesdagen över den israeliska arméns fördrivning av mer än 700 000 palestinier. Den israeliska regimens krigsmaskin dödade 15 fredliga demonstranter och hundratals skadades.
Under 63 år av fördrivning av palestinier och 44 år av brutal ockupation av palestinsk mark har den israeliska staten systematiskt ägnat sig åt att döda fredliga civila – barn, kvinnor och åldringar inte undantagna - i urskillningslösa attacker på de palestinier som protesterar mot ockupationen, förtrycket och förnedringen. Hundratals riktade mord och utförts, tusentals palestinier har utan rättslig grund arresterats och satts i fängelse ofta i samband med det utsatts för tortyr.
FN och EU låter detta pågå år ut och år in utan några som helst verksamma åtgärder. Den Internationella Brottmålsdomstolen är passiv. Den internationella rättvisan är sorgligt enögd.
Majnattens hela prakt av Gunnar Stensson
Koltrasten flöjtar. Duvorna klagar och göken gal. Näktergalarna harklar sig. Lövsångarna pladdrar. Fruktträden är fulla med körsbärs- och plommonkart. Äppleblommorna faller av. En rapptupp far kacklande upp och skrämmer en hare. Kastanjeblom och hägg vissnar. Syrénerna doftar övermoget. Rönnar och klungor av prästkragar slår ut. Fläder och hagtorn dröjer. Hästarna betar färskt gräs. Feta maskrosor lyser som solen. Det har varit en sval vecka.
Men i måndags träffade jag svalorna för första gången när de jagade insekter tätt över vattenytan. De gamla svanarna ligger kvar i sina gamla reden. Inga svanungar. Men änderna simmar med ulliga kullar, den ena med sex ungar och den andra med sju. De är sårbara. Dagligen försvinner någon. Rovfåglar svävar under vita moln. Också en vigg har fått ungar. Men inte sothönsen och, som sagt, inte svanarna.
Grodynglen vimlar, men grodsången dröjer. Ingen sexuell extas bland karparna än.
Ett par rader ur en visa av Bert Brecht i Mor Courage ringer i mina öron, jag vet inte varför. Det är ju mitt på dagen. Kanske för att visan handlar om ett ögonblick av frid för soldaterna mitt i 30-åriga kriget.
”Och efter kvällsandakt
Majnattens hela prakt.”
Men i måndags träffade jag svalorna för första gången när de jagade insekter tätt över vattenytan. De gamla svanarna ligger kvar i sina gamla reden. Inga svanungar. Men änderna simmar med ulliga kullar, den ena med sex ungar och den andra med sju. De är sårbara. Dagligen försvinner någon. Rovfåglar svävar under vita moln. Också en vigg har fått ungar. Men inte sothönsen och, som sagt, inte svanarna.
Grodynglen vimlar, men grodsången dröjer. Ingen sexuell extas bland karparna än.
Ett par rader ur en visa av Bert Brecht i Mor Courage ringer i mina öron, jag vet inte varför. Det är ju mitt på dagen. Kanske för att visan handlar om ett ögonblick av frid för soldaterna mitt i 30-åriga kriget.
”Och efter kvällsandakt
Majnattens hela prakt.”
Pressgrannar
USA ut ur Afghanistan tack vare bin Ladins död?
Immanuel Wallerstein kommenterade häromdagen konsekvenserna av Usama bin Ladins död. Som många andra fann han dem relativt betydelselösa.
Med ett undantag: Afghanistan.
Så här skriver han: ”Beträffande Afghanistan är det uppenbart att talibanerna sedan någon tid markerat avstånd till bin Ladin och al Qaida i sin strävan att genomföra ett eget maktövertagande.
Den enda konsekvensen av Usama bin Ladens död är att deras ställning stärks i Afghanistan och att processen att driva ut Förenta Staterna påskyndas, vilket när det kommer till kritan kommer att göra den amerikanska militären mycket glad.
Somliga amerikanska politiker kommer att säga att denna ”seger” gör det möjligt att uppnå en nödvändig politisk uppgörelse med talibanerna.
Andra som var mot kriget från början kommer att hävda att den visar att det inte längre finns något trovärdigt hot som berättigar USA:s fortsatta närvaro där.”
Tanklös lojalitet
”Jag skräms av journalisternas tanklösa lojalitet med den krigiska USA-nationalismen. Samma fördummande lojalitet ger svenska ledarsidor prov på. Viljan att till varje pris solidarisera sig med USA gör att man hyllar ett politiskt mord som ingalunda kommer att göra världen tryggare. Genom såna metoder perforeras den rättsstat man säger sig vilja skydda.”
Åsa Moberg, Aftonbladet 15/5
Utomrättsliga avrättningar.
Heder åt Angela Merkel och Erik Magnusson
”Angela Merkel har strypt det tyska informationsflödet till CIA och förbjudit tysk polis att tipsa om medborgare som rest till al-Qaidaläger i Pakistan.
Skälet är Binyamin, en 20-åring från Wuppertal som dödades av en drönare den 4 oktober i fjol. Han var då i sällskap med andra islamister på en misstänkt al-Qaida-bas i det talibankontrollerade Waziristan. Hans bror Emrah överlevde; han hade gått ut för att röka. I Berlin betraktas attacken som en utomrättslig avrättning.
CIA genomförde 111 drönarattacker mot mål i Pakistan under 2010. Hittills i år har CIA genomfört 25 varav fem de senaste tio dagarna. Den 6 maj dödades tolv misstänkta al-Qaida-män, den 12 maj tre och den 16 maj ytterligare tolv.”
Erik Magnusson Sydsvenskan 18/5
Immanuel Wallerstein kommenterade häromdagen konsekvenserna av Usama bin Ladins död. Som många andra fann han dem relativt betydelselösa.
Med ett undantag: Afghanistan.
Så här skriver han: ”Beträffande Afghanistan är det uppenbart att talibanerna sedan någon tid markerat avstånd till bin Ladin och al Qaida i sin strävan att genomföra ett eget maktövertagande.
Den enda konsekvensen av Usama bin Ladens död är att deras ställning stärks i Afghanistan och att processen att driva ut Förenta Staterna påskyndas, vilket när det kommer till kritan kommer att göra den amerikanska militären mycket glad.
Somliga amerikanska politiker kommer att säga att denna ”seger” gör det möjligt att uppnå en nödvändig politisk uppgörelse med talibanerna.
Andra som var mot kriget från början kommer att hävda att den visar att det inte längre finns något trovärdigt hot som berättigar USA:s fortsatta närvaro där.”
Tanklös lojalitet
”Jag skräms av journalisternas tanklösa lojalitet med den krigiska USA-nationalismen. Samma fördummande lojalitet ger svenska ledarsidor prov på. Viljan att till varje pris solidarisera sig med USA gör att man hyllar ett politiskt mord som ingalunda kommer att göra världen tryggare. Genom såna metoder perforeras den rättsstat man säger sig vilja skydda.”
Åsa Moberg, Aftonbladet 15/5
Utomrättsliga avrättningar.
Heder åt Angela Merkel och Erik Magnusson
”Angela Merkel har strypt det tyska informationsflödet till CIA och förbjudit tysk polis att tipsa om medborgare som rest till al-Qaidaläger i Pakistan.
Skälet är Binyamin, en 20-åring från Wuppertal som dödades av en drönare den 4 oktober i fjol. Han var då i sällskap med andra islamister på en misstänkt al-Qaida-bas i det talibankontrollerade Waziristan. Hans bror Emrah överlevde; han hade gått ut för att röka. I Berlin betraktas attacken som en utomrättslig avrättning.
CIA genomförde 111 drönarattacker mot mål i Pakistan under 2010. Hittills i år har CIA genomfört 25 varav fem de senaste tio dagarna. Den 6 maj dödades tolv misstänkta al-Qaida-män, den 12 maj tre och den 16 maj ytterligare tolv.”
Erik Magnusson Sydsvenskan 18/5
Sydsvenskan avslöjar vänsterns hyckleri av Lucifer
Sydsvenskans huvudledare torsdagen den 19 maj har rubriken ”Strauss-Kahn och kvinnorna”. 
Där lyckas de rättänkande skribenterna på den politiska redaktionen hävda att våldtäkten (den förmodade, men sannolika) i New York ”avslöjar vänsterns hyckleri”. Alltså, här står en av världens finansiellt mäktigaste män anklagad för ett grovt brott. Men han är, anser Sydsvenskans politiska talesmän, i själva verket en vänsterman, en sådan som Sydsvenskan alltid har bekämpat alltsedan det gällde allmän rösträtt och skatter på arv och förmögenheter. Nu ser Sydsvenskan ”hur delar av den politiska vänstern, som annars talar så vackert om jämställdhet, reflexartat rycker ut till försvar för mannen, deras vän, broder och hjälte”. Vänstern borde, kan man förmoda, skämmas över en av sina medlemmar.
En framgångsrik affärsjurist
Låt oss då i all stillhet säga några ord om Strauss-Kahn. Han är nationalekonom och efter en tid som universitetslärare öppnade han en byrå som affärsjurist för att sen bli konsult och lobbyist för franska industriintressen inför EU i Bryssel. Han blev sedan ekonomiminister i Jospins regering på 90-talet men fick avgå efter kritik för sin advokatverksamhet. Som minister genomförde han ett antal privatiseringar av statliga företag, bl.a. av France Telecom. År 2007 blev han chef för Internationella Valutafonden och det blir man inte utan stöd från kapitalets kärntrupper.
Strauss-Kahn (DSK) är medlem i det franska socialistpartiet, det var de som förde kriget i Algeriet. Det är ett parti som endast med svårighet kan betecknas som socialdemokratisk. Och inom det måste Strauss-Kahn anses tillhöra högerflygeln. Det är det som gjort honom till en tänkbar kandidat för att locka röster från Sarkozy.
Aningen mindre ortodox
DSK har som chef för IMF fört en lite mindre hård politik mot utvecklingsländer i ekonomiska svårigheter. Tidigare var IMF liksom Världsbanken dogmatiskt stenhård: för att få lån måste statliga företag privatiseras och statliga budgetar med socialt innehåll drastiskt skäras ned. Här har nu funnits en lite mer socialt ansvarig hållning gentemot sociala åtaganden. Men det bara mindre modifieringar som har skett – grundmodellen med privatiseringar etc är densamma som tidigare och kan t.ex. iakttas i Lettland och Grekland. Huvuddelen av IMF:s pengar är amerikanska och USA dikterar därmed lånevillkoren. När DSK nu har lämnat kan det bli återgång till den tidigare politiken – den tillfällige efterträdaren kommer från JP Morgan.
Förhållandena för konkursfärdiga u-länder var alltså aningen bättre under DSK än under hans företrädare eller efterföljare och det har konstaterats av iakttagare med sympatier för sådana länder. Det är detta som har upprört Sydsvenskan.
Anhållandet av vad som förefaller vara en fransk kriminell manschauvinist har givit Sydsvenskan anledning till ännu ett utfall mot vänstern, en vänster som inte har något gemensamt med mannen ifråga. Fakta om DSK är lätta att få fram från t.ex. Wikipedia och kan inte vara obekanta för Sydsvenskan. Det är så man får lust att helt enkelt återge Sydsvenskans sista mening i torsdagens ledare. ”Men just den saken hör inte till det som förvånar i denna solkiga affär”.
Där lyckas de rättänkande skribenterna på den politiska redaktionen hävda att våldtäkten (den förmodade, men sannolika) i New York ”avslöjar vänsterns hyckleri”. Alltså, här står en av världens finansiellt mäktigaste män anklagad för ett grovt brott. Men han är, anser Sydsvenskans politiska talesmän, i själva verket en vänsterman, en sådan som Sydsvenskan alltid har bekämpat alltsedan det gällde allmän rösträtt och skatter på arv och förmögenheter. Nu ser Sydsvenskan ”hur delar av den politiska vänstern, som annars talar så vackert om jämställdhet, reflexartat rycker ut till försvar för mannen, deras vän, broder och hjälte”. Vänstern borde, kan man förmoda, skämmas över en av sina medlemmar.En framgångsrik affärsjurist
Låt oss då i all stillhet säga några ord om Strauss-Kahn. Han är nationalekonom och efter en tid som universitetslärare öppnade han en byrå som affärsjurist för att sen bli konsult och lobbyist för franska industriintressen inför EU i Bryssel. Han blev sedan ekonomiminister i Jospins regering på 90-talet men fick avgå efter kritik för sin advokatverksamhet. Som minister genomförde han ett antal privatiseringar av statliga företag, bl.a. av France Telecom. År 2007 blev han chef för Internationella Valutafonden och det blir man inte utan stöd från kapitalets kärntrupper.
Strauss-Kahn (DSK) är medlem i det franska socialistpartiet, det var de som förde kriget i Algeriet. Det är ett parti som endast med svårighet kan betecknas som socialdemokratisk. Och inom det måste Strauss-Kahn anses tillhöra högerflygeln. Det är det som gjort honom till en tänkbar kandidat för att locka röster från Sarkozy.
Aningen mindre ortodox
DSK har som chef för IMF fört en lite mindre hård politik mot utvecklingsländer i ekonomiska svårigheter. Tidigare var IMF liksom Världsbanken dogmatiskt stenhård: för att få lån måste statliga företag privatiseras och statliga budgetar med socialt innehåll drastiskt skäras ned. Här har nu funnits en lite mer socialt ansvarig hållning gentemot sociala åtaganden. Men det bara mindre modifieringar som har skett – grundmodellen med privatiseringar etc är densamma som tidigare och kan t.ex. iakttas i Lettland och Grekland. Huvuddelen av IMF:s pengar är amerikanska och USA dikterar därmed lånevillkoren. När DSK nu har lämnat kan det bli återgång till den tidigare politiken – den tillfällige efterträdaren kommer från JP Morgan.
Förhållandena för konkursfärdiga u-länder var alltså aningen bättre under DSK än under hans företrädare eller efterföljare och det har konstaterats av iakttagare med sympatier för sådana länder. Det är detta som har upprört Sydsvenskan.
Anhållandet av vad som förefaller vara en fransk kriminell manschauvinist har givit Sydsvenskan anledning till ännu ett utfall mot vänstern, en vänster som inte har något gemensamt med mannen ifråga. Fakta om DSK är lätta att få fram från t.ex. Wikipedia och kan inte vara obekanta för Sydsvenskan. Det är så man får lust att helt enkelt återge Sydsvenskans sista mening i torsdagens ledare. ”Men just den saken hör inte till det som förvånar i denna solkiga affär”.
Socialdemokraterna och Libyen
Vi är nog många inom den breda vänstern som såg med olust på socialdemokraternas och vänsterpartiets muntra uppslutning i inbördeskriget i Libyen. Det var förstås klokt att inte delta i själva bomb- och raketanfallen – det hade dessvärre nog lett till folklig entusiasm för de svenske karolinerna. Men i sak är det nästan lika illa att ägna sig åt att leta upp mål för de andras flygangrepp som det svenska fotospaningsplanen nu ägnar sig åt.
Vad som har hänt är att Håkan Juholt sagt att tre månaders verksamhet kan vara nog. Det hela skulle handla om upprätthållande av en flygförbudszon vid kusten vilket är lätt gjort med Khaddafis flygvapen nerkämpat. Då kommer det ett samfällt ramaskri från den borgerliga pressen där man antyder svensk feghet och löftesbrott. Dessutom framträder en aktivistopinion inom socialdemokratin och den s.k. fredsrörelsen: Jan Eliasson samt talesmän för SSU, Svenska Freds och FN-förbundet kräver fortsatt flygverksamhet.
Då blir Håkan Juholt skrämd och tillsammans med sina skarpaste hjärnor i utrikes- och försvarsfrågor, Urban Ahlin och Peter Hultqvist, kommer de på en utväg. De säger: Nej, vi bara menar att flyget har gjort sitt, vi är beredda att skicka den svenska marinen för att hejda vapensmuggling till Libyen. Det är så genomskinligt så man skäms på deras vägnar. I Medelhavet är det nerlusat med örlogsfartyg och tvärs över vattnet i Italien finns amerikanska sjätte flottan som väl sedan månader kryssar av och an utanför Tripoli. Vad skulle en svensk korvett göra där?
Det danska stålet biter
Nej, Juholts ursprungliga intention måste väl ha varit att sent omsider gå till mötes den kritiska opinion som har växt fram kring Libyenkriget och som säkert är väl företrädd i socialdemokratiska vänsterkretsar. Vad de förbundna ägnar sig åt är ju oerhört långt från FN-mandatet om att skydda civilbefolkningen i kustregionen. Man för ett krig mot Khaddafi och det är i strid med FN-stadgan och folkrätten. Gång på gång rapporteras om försök att precisionsbomba Khaddafis uppehållsplatser och häromveckan lyckades danska plan döda en av Khaddiafis söner och två barnbarn på ett sådant uppdrag. Man bombar militära mål överallt där man har lust. Nu vill man gå ännu längre. Brittiska ÖB, general David Richards föreslår nu också att Nato bombar den libyiska infrastrukturen, alltså t.ex. el- och vattenförsörjning.
Det är trist att socialdemokraterna låter sig dras in i detta elände – Libyenkriget har ju blivit just så långdraget och förstörande som man varnades för. Och att Jan Eliasson ställer upp på detta är särskilt beklämmande, han brukar ju vara ganska förnuftig. Det är rimligen förhistorien här som spelar roll. Socialdemokraterna med Eliasson och Ahlin i täten hetsade ju mot rivalen Carl Bildt för att han inte var tillräckligt ivrig att kasta sig in i kriget. Men Bildt tog som alltid sina hållningar från USA som ju inledningsvis också vara emot att NATO skulle ta ställning. Och nu får alltså allt detta konsekvenser i form av att borgarna kan tala om S som hoppande mellan ståndpunkterna utan styrsel i utrikespolitiken. Och det är ju sant. Det är ofattbart att man håller kvar sitt stöd för Afghanistankriget. Ska Sverige vara kvar när USA åker hem?
Lucifer
Palestina – brännpunkten i den arabiska frihetsvågen
av Gunnar Stensson
Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas uppmanade världens länder att erkänna Palestina och rösta för att Palestina får fullt medlemskap i FN i september i en tidningsartikel i New York Times 17/5
Det skulle ge Palestina möjlighet att förhandla med Israel på lika villkor. 20 års direkta förhandlingar mellan en eftergiven palestinsk myndighet och ett arrogant Israel har ju visat sig fruktlösa.
Det är ett realistiskt förslag helt i enlighet med internationell rätt. Många länder har redan erkänt Palestina. Frankrike och Storbritannien överväger liksom Norge att göra det om inga framsteg sker i fredsförhandlingarna. Sverige borde göra detsamma.
Återvändandefrågan aktualiserades i samband med det palestinska högtidlighållandet av Nakban 15/5. Se artikel nedan. Abbas, som själv fördrevs som barn, hänvisade till den i artikeln. Han menar att den måste lösas för att fred ska uppnås.
Att Abbas vänder sig till amerikanerna och världsopinionen just nu beror på att Palestina kommer i fokus i amerikansk politik de närmaste dagarna.
På torsdag, dvs 19/5, ska president Barack Obama hålla ett stort tal med anledning av den arabiska frihetsvågen. Man förväntar sig att han ska presentera en ny politisk linje i Mellanöstern. En viktig ingrediens i talet – kanske den viktigaste – blir frågan om en tvåstatslösning. Saknas den blir talet meningslöst.
På fredag besöker Israels premiärminister Benjamin Netanyahu Vita Huset. Vad Netanyahu kommer att kräva är kanske i stort sett klart. Det är ingenting som Obama gillar.
Netanyahu kommer dessutom att hota Obama. Direkt efter talet beger han sig nämligen till ett möte med den israeliska påtryckargruppen AIPAC som har stort inflytande i kongressen och bland de amerikanska väljarna.
Los Angeles Times uppmanar Obama att hålla stånd mot den israeliska lobbyn, vars inflytande i USA minskat.
Det skulle ge Palestina möjlighet att förhandla med Israel på lika villkor. 20 års direkta förhandlingar mellan en eftergiven palestinsk myndighet och ett arrogant Israel har ju visat sig fruktlösa.
Det är ett realistiskt förslag helt i enlighet med internationell rätt. Många länder har redan erkänt Palestina. Frankrike och Storbritannien överväger liksom Norge att göra det om inga framsteg sker i fredsförhandlingarna. Sverige borde göra detsamma.
Återvändandefrågan aktualiserades i samband med det palestinska högtidlighållandet av Nakban 15/5. Se artikel nedan. Abbas, som själv fördrevs som barn, hänvisade till den i artikeln. Han menar att den måste lösas för att fred ska uppnås.
Att Abbas vänder sig till amerikanerna och världsopinionen just nu beror på att Palestina kommer i fokus i amerikansk politik de närmaste dagarna.
På torsdag, dvs 19/5, ska president Barack Obama hålla ett stort tal med anledning av den arabiska frihetsvågen. Man förväntar sig att han ska presentera en ny politisk linje i Mellanöstern. En viktig ingrediens i talet – kanske den viktigaste – blir frågan om en tvåstatslösning. Saknas den blir talet meningslöst.
På fredag besöker Israels premiärminister Benjamin Netanyahu Vita Huset. Vad Netanyahu kommer att kräva är kanske i stort sett klart. Det är ingenting som Obama gillar.
Netanyahu kommer dessutom att hota Obama. Direkt efter talet beger han sig nämligen till ett möte med den israeliska påtryckargruppen AIPAC som har stort inflytande i kongressen och bland de amerikanska väljarna.
Los Angeles Times uppmanar Obama att hålla stånd mot den israeliska lobbyn, vars inflytande i USA minskat.
Tidningen har också intervjuat Israels försvarsminister Ehud Barak som menar att Israel som den starkaste militärmakten inom 200 mils håll från Jerusalem har råd att göra eftergifter. Han fruktar att Israel ska isoleras helt i världspolitiken. Los Angeles Times19/5.
Det intressanta blir att se hur president Obama behandlar situationen, om han ger vika för trycket från republikaner och judar eller om vågar stå för en konstruktiv mellanösternpolitik.
Tisdagen den 24/5 ska Netanyahu sedan tala till den amerikanska kongressen. Representanthuset har som bekant republikansk majoritet och kommer att stödja honom. I senaten är demokraterna i majoritet. Dock är många demokratiska politiker beroende av judiska röster.
När det gäller Palestina har president Obama inte bara inrikespolitiska förhållanden att ta hänsyn till. Som Tomas Friedman påpekade i New York Times 19/5 iakttas Obamas politik med yttersta intresse av de viktigaste länderna i Mellanöstern.
Israel har utöver den gamla fiendskapen till Iran gjort sig ovän med demokratierna Turkiet och Egypten. Det är länder som USA inte har råd att stöta ifrån sig, länder med stark ekonomi och stort inflytande i regionen.
Sverige är kanske inte det land som världens ögon riktas mot i detta sammanhang. Men visst skulle det vara befriande om Sverige tog tydlig ställning genom att erkänna Palestina och utlova en röst för fullt FN-medlemskap i september.
Carl Bildt är förvisso inte Olof Palme, men hans attityd till konflikten Israel-Palestina tyder ändå på att han inte skulle vara helt främmande för ett sådant ställningstagande.
Partier som t ex Socialdemokraterna borde ha lättare att ta ställning nu. Det vore helt i Olof Palmes anda.
Hursomhelst kan vi förvänta oss en intressant vecka. Debatten rasar redan i världens viktigaste media. Om en vecka är den politiska kartan kanske omritad.
Det intressanta blir att se hur president Obama behandlar situationen, om han ger vika för trycket från republikaner och judar eller om vågar stå för en konstruktiv mellanösternpolitik.
Tisdagen den 24/5 ska Netanyahu sedan tala till den amerikanska kongressen. Representanthuset har som bekant republikansk majoritet och kommer att stödja honom. I senaten är demokraterna i majoritet. Dock är många demokratiska politiker beroende av judiska röster.
När det gäller Palestina har president Obama inte bara inrikespolitiska förhållanden att ta hänsyn till. Som Tomas Friedman påpekade i New York Times 19/5 iakttas Obamas politik med yttersta intresse av de viktigaste länderna i Mellanöstern.
Israel har utöver den gamla fiendskapen till Iran gjort sig ovän med demokratierna Turkiet och Egypten. Det är länder som USA inte har råd att stöta ifrån sig, länder med stark ekonomi och stort inflytande i regionen.
Sverige är kanske inte det land som världens ögon riktas mot i detta sammanhang. Men visst skulle det vara befriande om Sverige tog tydlig ställning genom att erkänna Palestina och utlova en röst för fullt FN-medlemskap i september.
Carl Bildt är förvisso inte Olof Palme, men hans attityd till konflikten Israel-Palestina tyder ändå på att han inte skulle vara helt främmande för ett sådant ställningstagande.
Partier som t ex Socialdemokraterna borde ha lättare att ta ställning nu. Det vore helt i Olof Palmes anda.
Hursomhelst kan vi förvänta oss en intressant vecka. Debatten rasar redan i världens viktigaste media. Om en vecka är den politiska kartan kanske omritad.
Avsnitt sex: Ten Dollar Taliban av Anders Davidson
Ambassadören som tar över ansvaret för ”Sveriges engagemang i Afghanistan” frågar den afghanske säkerhetsansvarige i Sar e-Pol om det är realistiskt att de själva tar över säkerhetsansvaret.
Jodå, svarar denne trosvisst. Det finns ju exempel att lära av. Frågan var densamma när Sovjet lämnade: Hur ska regeringen klara sig?
De militära styrkorna utökades, utbildades och utrustades. Gör bara så.
-Då kan det inte bli någon stor sak.
Men vänta, frys: Gick det så bra för den sovjetiska marionettregimen sedan?
Inte undra på att ambassadören ser frustrerad ut i rutan.
I sjätte och sista avsnittets inledning ansluter han sig till den skola som gärna ser nationalsporten buzkashi som metafor för landet: en svåröverskådlig kamp om en fårkropp mellan två lag på häst där det gäller att få fatt i fåret, lyfta det, skydda det och placera det i en ring som utgör målet.
-Alla mot alla – det är Afghanistan.
Än en gång är vi med de svenska soldaterna vid masten som erövrades i ett tidigare avsnitt men omedelbart övergavs av den afghanska polisen. Uppgiften löst men när de väl var nere var de så kallade insurgenterna tillbaka och sköt på dem. En meningslös operation i raden av meningslösa operationer.
Nu är vi tillbaka. I tre dagar har hårda strider pågått. Då ger några motståndare upp, överlämnar sig till polisen och körs vinkande och skrattande förbi svenskarna. Frustration. Märkbart, begripligt.
- De har ett märkligt system.
Fler ger upp. Går över till regeringssidan.
Ambassadören förhör sig om ärligheten i deras uppsåt, om det inte är så att de – bokstavligen bara – vill övervintra.
Eftertexten ger honom rätt. Efter vintern har flera bytt sida igen. Nu strider de igen mot regeringen och Isaf. De kallas ten dollar Talibans, eftersom de inte anses ideologiskt övertygade insurgenter.
Jodå, svarar denne trosvisst. Det finns ju exempel att lära av. Frågan var densamma när Sovjet lämnade: Hur ska regeringen klara sig?
De militära styrkorna utökades, utbildades och utrustades. Gör bara så.
-Då kan det inte bli någon stor sak.
Men vänta, frys: Gick det så bra för den sovjetiska marionettregimen sedan?
Inte undra på att ambassadören ser frustrerad ut i rutan.
I sjätte och sista avsnittets inledning ansluter han sig till den skola som gärna ser nationalsporten buzkashi som metafor för landet: en svåröverskådlig kamp om en fårkropp mellan två lag på häst där det gäller att få fatt i fåret, lyfta det, skydda det och placera det i en ring som utgör målet.
-Alla mot alla – det är Afghanistan.
Än en gång är vi med de svenska soldaterna vid masten som erövrades i ett tidigare avsnitt men omedelbart övergavs av den afghanska polisen. Uppgiften löst men när de väl var nere var de så kallade insurgenterna tillbaka och sköt på dem. En meningslös operation i raden av meningslösa operationer.
Nu är vi tillbaka. I tre dagar har hårda strider pågått. Då ger några motståndare upp, överlämnar sig till polisen och körs vinkande och skrattande förbi svenskarna. Frustration. Märkbart, begripligt.
- De har ett märkligt system.
Fler ger upp. Går över till regeringssidan.
Ambassadören förhör sig om ärligheten i deras uppsåt, om det inte är så att de – bokstavligen bara – vill övervintra.
Eftertexten ger honom rätt. Efter vintern har flera bytt sida igen. Nu strider de igen mot regeringen och Isaf. De kallas ten dollar Talibans, eftersom de inte anses ideologiskt övertygade insurgenter.
Säkert tas detta, det så kallade läget på marken, till intäkt för Sveriges insats behövs. Långsiktigt. Annars kaos.
Lika rimligt är att dra slutsatsen att den militära insatsen inte gör nytta, at den tvärtom bidrar till att hålla konflikten kokande.
Anders Davidson
PS.
Det som utlovats är en dokumentär om de svenska soldaternas vardag, inte om Afghanistankriget, men för att alldeles missa helhetsbilden av internationella samfundets engagemang, insats, närvaro eller - varför inte? - ockupation måste man utrustas med stora skygglappar.
De svenska soldaterna må vara mindre skjutglada och mer professionella men de är del i samma krig som danskarna i Helmand, amerikanerna i Kandahar, britterna i . Det krig som på snart tio år varken åstadkommit säkerhet eller stabilitet, som tvärtom för varje år krävt fler och fler döda, civila såväl som combatanter och i spåren av detta dödande, övergreppen och korruptionen sett motståndet militärt som civilt växa.
Samma dag som sista avsnittet sänds dödas tolv personer dödats och skadas ett 80-tal, när en folksamling i staden Taloqan protesterade mot ett Nato-tillslag under natten, där flera personer dödades, däribland två kvinnor, uppger enligt Ekot nyhetsbyrån Reuters.
Sammanfattningsvis:
I Afghanistan dödas de som protesterar mot att de utländska säkerhetsstyrkor som är i landet för att skydda civila återigen dödat civila av samma säkerhetsstyrkor de utländska säkerhetsstyrkorna ska lämna över till, nu när de snart lämnar landet och afghanernas egna säkerhetsstyrkor ska svara för säkerheten och skydda civila...
Lika rimligt är att dra slutsatsen att den militära insatsen inte gör nytta, at den tvärtom bidrar till att hålla konflikten kokande.
Anders Davidson
PS.
Det som utlovats är en dokumentär om de svenska soldaternas vardag, inte om Afghanistankriget, men för att alldeles missa helhetsbilden av internationella samfundets engagemang, insats, närvaro eller - varför inte? - ockupation måste man utrustas med stora skygglappar.
De svenska soldaterna må vara mindre skjutglada och mer professionella men de är del i samma krig som danskarna i Helmand, amerikanerna i Kandahar, britterna i . Det krig som på snart tio år varken åstadkommit säkerhet eller stabilitet, som tvärtom för varje år krävt fler och fler döda, civila såväl som combatanter och i spåren av detta dödande, övergreppen och korruptionen sett motståndet militärt som civilt växa.
Samma dag som sista avsnittet sänds dödas tolv personer dödats och skadas ett 80-tal, när en folksamling i staden Taloqan protesterade mot ett Nato-tillslag under natten, där flera personer dödades, däribland två kvinnor, uppger enligt Ekot nyhetsbyrån Reuters.
Sammanfattningsvis:
I Afghanistan dödas de som protesterar mot att de utländska säkerhetsstyrkor som är i landet för att skydda civila återigen dödat civila av samma säkerhetsstyrkor de utländska säkerhetsstyrkorna ska lämna över till, nu när de snart lämnar landet och afghanernas egna säkerhetsstyrkor ska svara för säkerheten och skydda civila...
Kulturtips
DUBIOZA KOLEKTIV
Dubiozas musik en blandning av reggae dub och hardcore, kryddat med electronica och hiphop. På Inkonst 20 maj kl 21:00. Läs mer
Dubiozas musik en blandning av reggae dub och hardcore, kryddat med electronica och hiphop. På Inkonst 20 maj kl 21:00. Läs mer
Battle Royal II - Last City Standing
Fyra teatersportslag som representerar Ad lib improviserad teater, Rattle, Banditteatern och Månteatern.
Lördag 21 maj kl 19:00 på Karavan.
Läs mer
Eddie #14
Syret, vattnet och födan börjar ta slut. Vi kommer mycket snart sluta fungera. När jag skriver detta, så inser jag, att detta redan är skrivet. Inte av mig, utan innan, av människan. Teater InSite spelar på Bastionen 15 april - 14 maj.
Lör 21 maj kl. 19:30. Läs mer
Malmö By Foot - Bland statyer och skulpturer
Vi tar med dig på en spännande vandring bland stadens offentliga konstverk. 21 maj - 28 juni.
Lör 21 maj kl. 15:00 och tis 24 maj kl. 17:15. Läs mer
Compagnie of Strangers
Sista chansen att se kritikerrosade Compagnie of Strangers! Spelas på Moomsteatern 22-25 maj.
Sön 22 maj kl. 19:00. Läs mer
Valkyrian av Richard Wagner
Direktsänt från The Met på KINO i Lund.
Sön 22 maj kl. 13:00 och mån 23 maj kl. 18:00. Läs mer
ID - en existentiell mordgåta, ASSITEJ-festivalens off-program
Månteatern deltar under ASSITEJs världskongress och scenkonstfestival i OFF program. På Bredgatan 3 i Lund 24 och 26 maj kl 12.45 och 15.00.
Läs mer
Konsert med Du kan sjunga gospel kören, Gabriel Forss och gästartist.
i S:t Johannes kyrka 25 maj kl 19:00.
Läs mer
Oslipat presenterar: The Roast of Fritte Fritzson
Organiserad vuxenmobbing mot Fritte Fritzson. Kom och se när hårda ord och pinsamheter förvandlas till lycka. På Tangopalatset 25 maj kl 20:00.
Läs mer
Rosamunde
Avdelning14 ger Elfriede Jelineks Rosamunde på Teatr Weimar 13-29 maj kl 19.30.
Tor 26 maj kl. 19:30. Läs mer
Hela kulturcentralens program
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)