Film och samtal

 

Söndag 18 november / Kl. 16.15 / Biograf Panora (Friisgatan 19 D)
Biljettpris 100 kr. (Klippkort gäller, men inga andra rabatter)

TORNET
Regi: Mats Grorud, Frankrike/Sverige/Norge 2018, språk: arabiska, svensk text.


Wardi är född och uppvuxen i flyktinglägret Bourj el Barajne i Libanon, där palestinska flyktingar levt i 70 år. Det som 1948 var ett litet envåningshus har med varje ny generation vuxit på höjden, precis som alla de andra husen i lägret. Genom Wardis ögon berättar filmen en historia om fördrivning och flykt, uppgivenhet och hoppfullhet och om hur livet ändå alltid fortsätter.

Samtal efter filmen
1,5 miljoner palestinier lever i exil. Tornet är en film om att aldrig ge upp drömmen om att återvända hem. Denna animerade film har till stor del inspirerats av Abu Hassan, som växt upp i området som filmen skildrar. Abu Hassan gästar visningen och deltar i samtal med Nura Alkhalili efter filmen.

Arrangörer: Folkets Bio Malmö och ABF Malmö

Polskor och protester

 

Röda Kapellets decemberkonsert: Polskor och protester. Årets avslutande konsert handlar om folkets musik. Om traditionell och nyare folkmusik. Om folkmusik som folklig yttring mot samhällsförhållanden.
   Det blir folkmusik från Sverige och från olika delar av världen. till sin hjälp har Röda Kapellet ett antal fiolspelande spelmän/kvinnor. Ludvig Nordgren dirigerar och Bengt Olle Bengtsson presenterar musiken.Liksom de senaste åren äger det rum på Magle Konserthus kl 18:00. Entréavgift: 150 kronor

Affisch »

Läs mer på facebook »

Noterat

Ända in i kaklet
”Nu fick Åkesson chansen att banka in budskapet att alliansen är död - och att ett nytt konservativt block bestående av M, KD och SD  har fötts.”
Olle Lönnaeus, SDS 15/11.



”De amerikanska idealen vilar på social rättvisa och ökad ekonomisk jämlikhet, vilket idag måste inbegripa åtgärder mot klimatförändringarna eftersom den globala uppvärmningen drabbar fattiga hårdare än rika... Idag äger den rikaste procenten nästan hälften (av den amerikanska förmögenheten)... Demokraternas huvudbudskap de närmaste två åren bör vara att i ett samhälle för de allra rikaste, en plutokrati, är alla andra förlorarna.”
Ian Buruma, Vägen fram är att fokusera mindre på identitet – sexuell, etnisk och könslig – och mer på ekonomi. SDS 15/11

Trumps krig mot de fattiga. 5000 vandrande migranter från El Salvador, Honduras och Mexiko har nu nått USA:s gräns vid Rio Grande där tusentals beväpnade amerikanska soldater förskansat sig för att ”försvara” gränsen.

”Skidbackehuset” i Arenastaden vid Klostergården blir färdigt 2019 när de lägsta delarna byggs ut. Den visuella effekten från Arenatoppen i norr till de lägre husen närmast Klostergården är redan uppnådd, trots att ”skidbacken” är styckad i flera huskroppar. Det kompakta bostadsområdet kontrasterar dramatiskt mot Klostergårdens höga träd bakom vilka de tegelröda kvarteren skymtar.         

Borgerliga lik i lasten av Bengt Hall

Häromveckan skrev jag om Ulf Kristerssons märkliga affärer. Om hur han som socialborgarråd sålt ut kommunala bolag och verksamheter långt under marknadsvärdet och hur han rundat bostadsköerna som tack för sina dubiösa affärer. Han har också konsekvent låtit skattebetalarna stå för 688 taxiresor trots ett gratis SL-kort. Jag hade också hittat andra märkligheter som jag inte tog upp som användning av svart arbetskraft och uppenbarligen privata flygresor till Kina som skattebetalarna fått stå för.
   Om du går in och googlar på ”Ännu fler lik i lasten för Ulf Kristersson” hittar du en artikel av Dick Sundevall, som finns publicerad på Para§rafs nyhetsbrev på nätet. Artikeln spär på bilden av moderaternas ledare vars liv kantats av mygel och misslyckanden.

År 2000 anställdes Kristersson som kommunikations-direktör på it-företaget Adcore, en börsraket som flera stora banker höjde till skyarna och snabbt placerade 30 000 småsparare sina pengar i företagets aktier. Ett år senare sålde de stora ägarna sina aktier och cashade in 800 miljoner och sedan kraschade företaget. Efter miljardförluster lämnade Kristersson företaget samma år sedan han kommunicerat till alla småföretagare att det var fortsatt tillväxt. Småspararna förlorade sina pengar.

Sedan blev han 2002 finanskommunalråd i Strängnäs och skulle ”strama upp” kommunens ekonomi.
   Ett år senare hade kommunens överskott vänts till ett skenande underskott. Kommunens fastigheter såldes, skolan och den sociala verksamheten fick skära ner. Istället för att minska kostnaderna ökade skulderna och kommunen har tvingats höja skatten mer än andra kommuner. Hans tvivelaktiga affärer fortsatte sedan i Stockholm.

Nu vill Kristersson rädda Sverige med hjälp av rasisterna i SD. Förhoppningsvis har han nu sprungit alltför hårt in i kaklet. Frågan är också vart liberalerna är på väg. I dagens SDS kan vi läsa om skåneliberalerna som är besvikna på Björklund som enligt en majoritet i distriktsstyrelsen varit otydlig gentemot socialdemokraterna. Underförstått partiet borde sagt ja till Kristersson och därmed till att SD skulle få inflytande. Under ytan, sägs det, puttrar ett missnöjde mot Björklund. Det ska bli intressant att följa liberalerna utveckling. Ska de också kapsejsa åt höger?

I skogkanten/Vanaprashta: När det självklara är det svåra av Staffan Lindberg

 

Ända sedan valresultatet blev klart har det funnits ett demokratiskt majoritetsalternativ för att bilda en stabil regering. Samling i mitten, tydliga front mot främlingsförakt. Försvar för välfärden, skolan och vården.
   Demokrati går ut på att kompromissa med andra demokratiskt sinnade partier. Mellan valen för man fram sin ideologi och vad man vill åstadkomma. Efter valet kompromissar för att få en majoritet.
   Svårare är det inte. Men efter årtionden av bastioner och blockpolitik känns det säkert yrvaket och osäkert. Nu finns också för första gången chansen till en kvinnlig statsminister, inte en dag för sent. Det är bara att släppa oron och göra det man kan i den demokratiska öppningen.
   Nyval i detta läge stavas nederlag för demokratisk politik.

Dags för internstrid i V igen? av Göran Persson

För sådär en 25 år sedan var jag en bespottad del av en partistrid. Det var inför EU-omröstningen 1994. Jag tillhörde den lilla del av partimedlemmarna som öppet stod för att jag tänkte rösta ja till medlemskap. Vi var inte många, kan varit fler som gjorde det i tysthet, och trycket från nej-sidan var hårt. Ordet revisionism var väl inte lika aktuellt som det var på 70-talet men nog hängde det i luften.
   Sen blev det som det blev, ja till EU och nej till euron. Två beslut som tjänat oss väl som man brukar säga i politiken. V och Mp, de två största motståndarna, har skickat goda ledamöter till EU-parlamentet som gjort avtryck där så långt det nu låter sig göras avtryck där.
   Jag är inte naiv, EU är odemokratiskt och otroligt irriterande med sitt gigantiska regelverk om de mest bisarra saker. Upphandlingsdirektivet är direkt skadligt för alla försök till progressiv politik. Med mera, med mera. Men bortsätt från det så har det som sagt tjänat oss väl, kraven på utträde ur gemenskapen har drivits med ungefär samma frenesi som sossarna driver republikkravet. Mp avskaffade hyckleriet för några år sen och tog bort utträdeskravet.
 

 

Nu vill Jonas Sjöstedt att v skall göra det samma, fast han börjar lite försiktigt med att vi inte skall driva det i nästa års valrörelse. Skall striden blossa upp igen? Kanske, risken finns. Läser i senaste Flamman en artikel med rubriken: Därför vill Sjöstedt sabotera EU inifrån – och därför gör det (en del av) V:s medlemmar så arga.
   Visst lönar det sig att vara envis i politiken och visst blev Kartago förstört till slut. Men jag skulle tycka det var skönt att slippa hyckla i denna fråga. Och visst, det kan bli aktuellt att kräva utträde igen nån gång i framtiden, men låt oss ta den striden då.

Läs Flamman-artikeln »

Veckans boktips

Läs Taliah Pollacks roman Hebrons hemlighet, ett försök att skildra palestinakonflikten ur ett perspektiv som tar hänsyn till både den israe-liska och den palestinska erfarenheten. Boken bygger, skriver Taliah, på personliga erfarenheter, mina akademiska studier i bland annat freds- och konflikt-kunskap, intervjuer och observationer på plats i Hebron samt omfattande researcharbete.
   I en intervju med Bodil Sundén från Forum för levande historia, gjord vid årets Bokmässa i Göteborg, berättar Taliah om sin bok »

Författarcentrum har den här presentationen av författaren »
Och på Instagram har Taliah ett antal egna inlägg »

Taliah Pollack bor numera i Malmö. Hon har vuxit upp i Israel med den officiella bilden av landets historia, men hennes egna erfarenheter har tvingat henne att ta avstånd från den bilden. Det är bakgrunden till romanen om Hebron.
   I en debattartikel i tidningen Etc skrev Taliah 2015 om hur hon så småningom upptäckte vad palestinierna kallar Al-Nakba, Katastrofen, dvs den stora fördrivningen av palestinier från deras hemland 1948:  "Eftersom det israeliska skolsystemet inte lär ut dessa händelser skäms jag att erkänna att jag inte förstod dem förrän långt senare. Många judar och israeler förnekar fortfarande viktiga aspekter av katastrofen och staten Israel har aldrig offentligt erkänt illdåden som begåtts i dess namn. Något som det palestinska folket fortfarande lider av idag."

Misslyckad israelisk räd bröt vapenvilan i Gaza

Saxat ur Flamman den 15/11 2018

Sju palestinier, varav minst fyra var Hamas-anslutna soldater, dödades i söndags när en grupp israeliska soldater tog sig in i Gaza i den första markräden sedan kriget 2014. Den misslyckade operationen, som enligt officiella uppgifter bara gick ut på att samla in information, ledde till att en israelisk soldat dödades och att en annan skadades. Som svar avfyrades ett dussintal raketer från det Hamaskontrollerade Gaza mot israeliska positioner. Israel svarade med flygbombningar, inklusive flera mot civila mål, som dödade minst tre personer, något Hamas i sin tur besvarade genom att avfyra över 400 raketer. Israels anti-missilsköld ska ha skjutit ner de flesta men den stora mängden raketer gjorde att flera träffade sina mål. En israel ska ha dödats.
   I tisdags skickade Israel förstärkning till gränsen mot Gaza. Den inofficiella vapenvilan som har rått i Gaza är därmed de facto bruten, trots Egyptens och FN:s försök att medla. Samtidigt har Israel den senaste veckan gått med på eftergifter till Hamas. Förra veckan lyftes delar av blockaden mot området och bland annat tilläts införsel av elbränsle samt pengar till löneutbetalningar från Qatar.
Jonas Elvander
 

Israeli air raid on Gaza. (Photo: via Twitter)           

Vad händer med nittonhundratalets byggnader? av Ann Schlyter

Det var fullt hus i Pingstkyrkan när föreningen Gamla Lund hade bjudit in Tomas Tägil, som är arkitekt och arkitekturhistoriker och jobbar här på arkitektskolan. Han inledde med att påpeka att Lund har ett ovanligt rikt och intressant kulturarv i form av modernistisk arkitektur.
   På tidigt trettiotal byggdes med radikal estetik flerbostadshus på väster, stora enfamiljshus i Professorstan och i öster små villor för barnfamiljer utan stora plånböcker. De senare, som ritats av Ingeborg Hammarskjöld Reiz, kallades för n-byn. N-ordet var då ännu inte utrangerat ur anständig terminologi. Tyvärr finns inte ett enda hus kvar i sin ursprungliga utformning: vit låda med platt tak.
 

 

Modernismen mötte motstånd i början och gör så fortfarande. Till exempel vann Elding Oscarsson Kasper Sahlin priset förra året för tillbyggnaden till Skissernas Museum. Samma år vann samma hus Kasper Kalkon priset som årets fulaste hus.
   I Sverige kallas ofta den tidiga modernismen för funktionalism, och förknippas starkt med bygget av folkhemmet. Byggnaderna skulle fungera och formspråket anpassas efter funktionen. Till modernismen räknas också byggnader från följande årtionden och i Lund har vi många arkitekter som var och en bidragit med sin personliga stil. Liksom Hammarskjöld Reiz var Hans Westman och Klas Anselm aktiva i Lund under många årtionden. Westman eftersträvade ett regionalt uttryck och murade ofta väggar i stora stenar som för att likna skånska ladugårdar. Anselm arbetade vidare med tegeltraditionen och byggde med platsmurade, bärande tegelväggar. Bengt Edman och Bernt Nyberg använde sig av ett brutalare formspråk.
 

 

Många av modernismens pärlor i Lund är redan förstörda och fler står inför hot om rivning eller okänslig ombyggnad. Vad händer till exempel med
 – Tingshuset? Ett av Westmans mästerverk, som fick avslag på byggnadsminnesförklaring på grund av fastigheten privatiserats och ägaren motsatte sig det.
 – Hetvattencentralen på Klostergården? Kanske kan man finna en användning för denna delikata byggnad från sextiotalet, ett av Westmans senaste verk, när det kommer en ny järnvägsstation och området ska förtätas.
 – Bibiliotekstjänst byggnad vid Tornavägen? Ett av Anselms absolut vackraste hus.
 – Folkparken? Edmans byggnad har väckt mycket internationell uppmärksamhet och används nu som kulturskola, men den är svåranvänd. Framtiden?
 – Stenkrossen? Bernt Nybergs industribyggnad med rena linjer och smäckra detaljer. Vissa fula ingrepp har gjorts, men inte värre än att de kan återställas. Oömma byggnader som passar väl för de fritidsaktiviteter som nu är inrymda där. Här finns hopp eftersom en revidering av stadsplanen för området gör bevarande möjligt.
 – Skorstenen till CEPA, eller entren till Diwongs bageri? Kommer det att finnas något som visar på områdets historia som industriområde när bostadskvarteren på Västerbro byggs ut?
 

 

Hittills har inte Lunds politiker visat så stort intresse för kvaliteterna i den byggda miljön och möjligheten att avläsa stadens tillväxthistoria i dess byggnader. Vänsterpartiet har en stolt tradition här, men det är tyvärr inte så allmänt känt. Vågar man hoppas att FNL kan ha en positiv inverkan nu i den borgerliga kvintetten? Det var säkert vad många av deras väljare hoppades på när partiet förvandlades från ett antispårvägsparti till något annat - vad återstår att se. Lunds invånare bör öppna ögonen och ställa krav på sina politiker. Tomas Tägil uppmanade inte sina lyssnare till detta. Men hans föredrag gav kunskap och inspiration till att göra det.

Höje å och framtidens Källby 2028 av Gunnar Stensson

Som en orm slingrar sig Höje å genom Söderslätts vida monokulturer innan den slutligen glider ut i Öresund, svullen av fosfor och kväve. Det vildvuxna naturområdet längs ån mellan järnvägen och Värpinge är ett av Lunds viktigaste strövområden.
   Lundabor från stadskärnan och Klostergården vandrar eller springer nedför det gröna stråket mellan fotbollsplanerna och järnvägen till ån för att sedan fortsätta längs stigen mellan ån och dammarna, där flockar av änder, måsar, skarvar, viggar, doppingar och svanar simmar.
   Till höger speglar vattenytan den motsatta strandens bokar och uråldriga fläderbuskar och till vänster skymtar ån bortom pilar, lindar, nyponsnår och björnbuskar. Doften av nässlor, hundkex, gräs och mossa fyller den fuktiga luften.
   När vi passerat reningsverkets byggnader och inhägnader springer vi över bron och uppför den branta slänten till det öppna landskap som breder ut sig söder om ån för att fortsätta tillbaka mot Klostergården förbi husgrunderna där Flackarps gamla by en gång låg.
   Vi kunde ha vandrat många andra rundor, längre eller kortare, fram till Värpinge eller genom bokskogen upp till Maskinvägen eller längs Södra företagsområdets höga stängsel till Åkerlunds och Rausings väg. I november färgar hösten löven röda och gula, i februari blommar vintergäcken bland snöhögarna, i juni sjunger näktergalarna och i högsommarens hetta surrar humlor och bin kring de manshöga rallarrosorna.
   Vi som vandrar och springer vill rädda vår smala remsa av natur och biologisk mångfald när den nya stadsdelen Källby snart ska byggas i sydvästra Lund.

Därför lyssnade vi intensivt när Charlotte Hägg Reader från stadsbyggnadskontoret informerade om processen med den fördjupade översiktsplanen över Källby vid Höje å vattenråds sammanträde i Kristallen den 13november.
   Södra företagsområdet och Källby reningsverk ska bort till 2028! De ska befrias från gamla fabriksbyggnader och reningsanläggningar. Där ska byggas bostäder och anläggas parker i stället.  De höga stängslen med rostiga taggtrådskrön ska bort. Den kraftledning som går tvärs över området ska grävas ned.
   Men. ”Trafikkopplingar” till Klostergårdsstationen ska skapas, bland annat från väg 108. Tvärs över ån, ängarna och åkrarna. Det betyder en ständig ström av långtradare och bilar. Trafikkopplingar till Lunds centrum ska också skapas.
   Bebyggelsen närmast stationen ska förtätas. Den nordligaste korpfotbollsplanen kommer kanske att tas i anspråk.
   Charlotte framhåller att naturområdet längs Höje å ska bevaras och skyddas – i samverkan med Staffanstorps kommun. Det är viktigt med den biologiska mångfalden.

Vattenrådet har fått en speciell uppgift: att med hjälp av en konsult ta fram en ”visionsbild” för området Källby dammar/Höje å.
   Reningsdammarna ska bevaras. När vattnet från reningsverket inte längre finns att tillgå ska Lunds dagvatten koncentreras dit. Åvatten kan samlas i en översvämningsdamm för att sedan successivt släppas igenom dammarna. Det kan bli vattenbrist när sommartorkan återkommer framtida år.
    ”Visionsbilden” ska vara klar den 12 december i år, om fyra veckor alltså.
   Den fördjupade översiktsplanen över Källby ska tas fram efter samråd med boende, företag och föreningar i området. Samrådsprocessen inleds i januari 2019. Besluten kommer att fattas av de politiska instanserna.
   Det är alltså en omfattande tioårig process som nu inleds. De ytor som ska bebyggas är främst de som friläggs när Södra företagsområdet rensas och Reningsverket flyttas. Det blir många möjligheter att påverka och förändra, bland annat via opinionsbildning och politiska beslut.

De kommande årtiondenas utbyggnad måste ses i ett globalt perspektiv så att inte jordsystemet rubbas. Tillväxtens gränser får inte överskridas. Åkermarken måste bevaras. Träd och gräs måste pollineras av humlor och bin. Den biologiska mångfalden – växter, djur, insekter - måste bevaras eller helst utvidgas. Det som sker i Källby kan leda till fjärreffekter på jordens ekosystem. Framtidens Källby får inte bidra till atmosfärens uppvärmning men måste kanske anpassas till ett varmare klimat.

Gå till biblioteket och se utställningen om 1968! av Ann Schlyter

Den invigdes i lördags med föredrag och cider. Föredraget stod Henrik Berggren, journalist och historiker för. Han kom från Stockholm och presenterade sin bok ”68". Han inledde med att påpeka det självklara: alla inte var inte revolutionärer. Pingströrelsen hade tiotusentals medlemmar medan Förbundet Kommunist hade par hundra på sin höjd.
 

 

Han sätter vänsterrörelsen i ett globalt sammanhang med Pragvåren, Paris revolten som ju faktiskt inte enbart var studenter, protester mot Franco i Spanien och den begynnande Vietnamrörelsen i USA. Han visar på samband med den kulturradikalism som växt till sen tidigt sextiotal, hippies och punkare.

Stockholmsperspektiv
Det är ett mycket intressant och trevligt föredrag, även om det enda han visar på utanför Stockholmsregionen är Sture Johannesson affisch till Lunds Konsthall med en naken haschrökande flicka.

Analys
Han gör vissa försök att analysera bakgrunden till studenternas revolt. Han pekade på framväxten av en ungdomskultur, och intressent nog, gav han en roll till miljonprogrammet, som möjliggjorde för många ungdomar att få ett eget rum. Självklart tar han upp den stora expansionen av utbildningsplatser på universitetet och införandet av studielån, vilket tillsammans breddade studenternas klassbakgrund.
 

 

Misslyckande?
Han avslutade med att konstatera att 68-rörelsen misslyckades. Denna slutsats är naturligtvis diskutabel. Det blev ingen stor förändring av samhället i ett slag. Nej visst. Men vi var många, som ansåg oss del av rörelsen utan att tro på en nära förestående revolution. Nog skulle man kunna säga mer om vad den hade för påverkan på det fortsatta samhällsklimatet.

Lunda-erfarenheter
Det blev inga frågor. Jag tror att fler än jag hade lust att ställa sig upp och säga något om hur det var här. Men, som han påpekat, varje individ har ju sina individuella upplevelser, och jag var ju långt ifrån i centrum. Här i VB kan jag väl få lufta mina egna minnen?

Undervisningsrevolution
Någon annan får berätta om studentpolitiken och universitetet. Jag gick på arkitektskolan, vilket var en heltidssysselsättning som inte lämnade mycket utrymme till tid utanför ritsalarna. Men vi gjorde en liten revolution där. Vi krävde att undervisningen skulle bli mer samhällstillvänd och mindre bygd på individuella prestationer. Många professorer gjorde motstånd, men vi fick stöd bland annat av Carin Boalt. Den vanliga undervisningen fick göra ett uppehåll på en vecka då vi istället hade diskussioner om vad arkitekter kunde göra för ett mer jämställt samhälle.

Båstad
En del annat hann jag med. Till exempel Demonstra-tionen i Båstad, vilken Berggren inte nämnde. En stor demonstration protesterade mot att tennisspelare från det rasistiska Rhodesia välkomnats. Väl framme delades demonstrationen i tre delar, en som stod kvar enligt tillståndet, och två som gick vidare och blockerade grindarna in till planen. Vid den grind jag satt blev det ganska odramatiskt. Poliser släpade bort oss och vi gjorde enbart passivt motstånd. Vid den andra grinden blev det mer tumult, någon sprang in på planen, vattenkanoner sattes in. Matchen avblåstes innan den börjat. Mer var det inte, men upprördheten i pressen var stor.

Värnpliktsvägran
Utan att ha varit med i något organiserande hade jag på något sätt tilldelats första passet, mellan sju och åtta tror jaget var, för att dela ut flygblad med uppmaning till värnpliktsvägran vid en inskrivningsbyrå. Få blivande soldater var morgonpigga, jag delade mina flygblad och gick sen till arkitektskolan. Först på kvällen fick jag veta om ridande poliser och arresteringar.
 

 

Genombrottet
För mig präglades året av kampen mot Genombrottet, den sexfiliga motorväg som skulle dras strax söder om Mårtenstorget. På arkitektskolan fanns ”socialistiska stadsplanegruppen” som läste Jane Jacobs och diskuterade alternativ till bilismens framfart i städerna. Vår professor i trafikteknik låg bakom förslaget om Genombrottet så vi tog strid med honom och författade en motskrift. Vi konfronterade politiker men det var inte lätt att få besked om beslut och planer. Vi fick kontakt med det VPK som då fanns i Lund, men inte i fullmäktige, och som hjälpte till med flygblad. Vi demonstrerade utanför fullmäktige med revolutionära paroller som: Full insyn i stadsplanefrågor! Tack vara Agne Simonsson, insiktsfull socialdemokrat, stoppades till slut planerna. Men då var tyvärr mycket av bebyggelsen där vägen skulle gått fram redan rivet. Först nu ser det ut som om planerna på att bebygga kvarteret Galten (där busshållplatsen är) ska bli av.

Som sagt:
Gå till biblioteket och se utställningen. Där finns förminskade kopior av våra demonstrationsplakat mot Genombrottet. Och där finns en pärm där den gamla skriften om Genombrottet och mycket annat är samlat. Dessutom en jättefin utställning om andra händelser och en samling med böcker, som kom ut detta år eller som handlar om det.