Demokratisk Vänsters årsmöte den 1 mars

Årsmötet startar kl. 19.00 och platsen är DV:s lokal, Magle Lilla Kyrkogata 2.
   Årsmötet är öppat för alla intresserade. Alla närvarande har yttranderätt, men endast medlemmar rösträtt.
   Huvudpunkten är givetvis ett politiskt samtal under rubriken: "Kommer vänstern någonsin tillbaka i regeringsställning?" med inledning av Sven-Hugo Mattsson.
Välkommen till årsmötet!

Kulturtips

Det började som en skakning
- om en osänkbar familj på väg mot djupet, spelas på Teater 23, 11 februari - 18 mars
Fre 18 feb kl. 19:00. Läs mer

I.D
En filosofisk, hårdkokt deckare i rollspelsform. Spelas på Månteatern i Lund 18 februari - 29 mars.
Fre 18 feb kl. 12:30. Läs mer

Vit, rik, fri
Vit, rik, fri ärspecialskriven för Ann Petrén. En kritikerhyllad föreställning som hade premiär i Stockholm december 2010. Spelas på Teatr Weimar 16 - 19 februari.
Fre 18 feb kl. 19:30. Läs mer

Battle Royal
Handsken är kastad! Fyra teatrar drabbar samman i en episk teatersportsturnering i kamp om den åtråvärda titeln: Malmös bästa teater, på Bastionen 19 februari kl 19:00. Läs mer

Gitte Pålsson och RAND
På Palladium 20 februari kl 17.00
Läs mer

Howe Gelb (Giant Sand/US) LIVE
på Babel 23 februari kl 19:00.
Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 23 feb och tor 24 feb kl. 16:00
Läs mer

Oslipat skär 2 - med bl a Jesper Rönndahl
Smygelitistisk standup med Jesper Rönndahl, Behrad Rouzbeh och fler, på Tangopalatset 23 februari kl 20:00.
Läs mer

Nuala Kennedy (Irland), Öppen Scen & Jam
Torsdag 24 februari kl 20.30 på Kong.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Landsarkivet och Spyken av Sten Henriksson

I hörnet av Östra Vallgatan och Dalbyvägen ligger en av Lunds gymnasieskolor, Spyken. Den har på senare år dragit till sig allt fler elever, inte minst beroende på att den rymmer en gymnasielinje med estetisk inriktning: musik, teater, bild. Skolan har blivit extremt trångbodd och i höstas beslöt man att splittra estetiska programmet: musik fick vara kvar medan de andra grenarna flyttades till Polhem. Det är något skolan beklagar: det finns en poäng i att hålla samman utbildningarna på en plats.
   Spyken behöver nya lokaler, det vet alla och det finns pengar reserverade för en nybyggnad som tydligen är tänkt att ske i kvarteret Stenkrossen 500 m söderut längs Arkivgatan nere vid Södra vägen. Men tvärs över gatan, tio meter från Spyken, ligger Landsarkivet som håller på att tömmas för att flytta till Gastelyckan. Där skulle Spyken få alla de lokaler de kan behöva och skolans ledning har också klart önskat det. När Landsarkivet skulle säljas erbjöds det också till Lunds kommun. Men Per-Olof Järvegren, en av dessa halvt anonyma kommunala chefer som i själva verket bestämmer det mesta i Lund, sa nej. Spyken fick inte köpa, i stället har fastigheten gått till Lunds nation som vill bygga studentbostäder där.
   Det blir en dyr och besvärlig sak för Lunds nation och de är heller inte så entusiastiska för det hela, men de har i åratal sökt efter någon plats att bygga i Lund och då får det här duga. De äldre husen på området är byggnadsminnesskyddade men den nya arkivlängan i grått putsat tegel saknar skydd och där tänker man sig ta upp stora fönster i den stora tegelvägg som karakteriserar huset. Länsstyrelsen anser dock att bostäder inte passar i den här miljön: byggnaderna ligger i en park, en offentlig miljö, och där vill ju Lunds nation bygga ett femvåningshus.

Proteststorm
Planerna har väckt en storm av protester från framför allt arkitekter. Huset är ritat av Bernt Nyberg och är en utomordentlig exponent för en skola som också rymmer Sigurd Lewerentz och Klas Anshelm. Arkitekter från hela världen kommer till Lund för att se på huset. En snabbt organiserad protestlista på webben fick på några dagar drygt 1100 namn.
   Men Byggnadsnämnden bestämde på onsdagskvällen att så ska det bli: förslaget skickas nu ut på samråd för att senare ges detaljplan. De borgerliga och socialdemokraterna var eniga.
   Vad som håller på att ske är helt enkelt dumt. Det finns de som ser det här som en konflikt mellan fler bostäder och arkitektskråets egenintressen. Men faktum är att det finns en lösning som ger Lunds nation mycket fler studentrum: de kan få Brunnsbo och Källbo längre ner på gatan där det ena är praktiskt taget redan klart för studentboende. Till detta kan de få bygga till ett höghus på gården med många fler studentbostäder.  I stället kan Spyken ta över Landsarkivet och få en konsertsal med 300 platser och div. studiolokaler för musik mm i den omstridda arkivbyggnaden medan den antika delen av Arkivet lätt kan bli vanliga undervisningslokaler. Det blir bättre och billigare för kommunen och för Lunds nation. A-plans arkitektkontor har gjort skisser på det här och som en bonus slipper man ta upp fönster i den omstridda arkivbyggnaden. Vänsterpartiet har fört fram denna lösning. Vad är det som hindrar den? Jag vet inte, tröghet, fantasibrist och prestige fruktar jag.

Politisk diversehandel av Ulf Nymark

Denna vecka behandlade Byggnadsnämnden ett förslag till detaljplan för Landsarkivet. Lunds nation vill använda byggnaderna till studentbostäder. Jättebra att nationen vill bygga bostäder! Men vill lundaborna ha bostäder till varje pris? Exteriören på de två äldsta byggnaderna kommer visserligen att behållas intakt, men Bernt Nybergs tillbyggnad från början 1970-talet ska få ett helt annat stuk med fasader sönderbrutna av radvis med fönster. Från de borgerligas (och tyvärr socialdemokraternas) håll fanns ingen förståelse för arkitektur- och kulturhistoriska argument för bevaring av Nybergs tillbyggnad. Byggnaden har inga arkitektoniska värden, enligt borgarna. Den är närmast att betrakta som arkitekturhistorisk ”kuriosa”, hävdade nämndens borgerliga 1:e vice ordförande. Jo, han sa faktiskt så.
   DV, V och MP såg gärna studentbostäder i området, men ville ha återremiss av föreslaget för att få ett nytt förslag där tillbyggnadens värden skyddades.  Men kultur- och historielösheten segrade alltså.

Nyspråk
I borgerlighetens Lund breder nyspråk ut sig bland de kommunala tjänstemännen. Sönderhackadet av fasaderna på nyssnämnda byggnad i Landsarkivet kallas i planförslaget att ”värdefull bebyggelse skyddas genom varsamhets- och skyddsbestämmelser.”. I program för detaljplan för Solhällan kallas stympningen av koloniområdet för att koloniområdet ”säkras” i detaljplan, och flyttningen av ett antal kolonistugor och kolonilotter benämns ”omdisponering av kolonilotter”.

Ingen stadsodling för borgarna
Demokratisk Vänsters motion om att Lund i sin planering borde satsa på växtodling i tätorterna var också till behandling i Byggnadsnämnden.  Borgarna ansåg att fullmäktige ska avslå motionen. Ett argument som borgarna anförde mot motionen var att odling i tätorter stal mark som behövdes för bostadsbyggande. Har någon hört talas om att borgarna argumenterat för att slopa bilparkeringarna i tätorter därför att marken bättre borde nyttjas för bostäder?

Borgerligheten: mera biltrafik i stadskärnan
För några veckor sedan påtalade jag i dessa spalter att borgerligheten nu öppet och målmedvetet arbetar för att få in flera bilar och fler p-platser i stadskärnan. Det senaste är utspelet i den riktningen kommer nu från Tekniska nämndens moderate ordförande Johannessen. Han och hans drabanter i Tekniska nämnden tog helt sonika bort en dagordningspunkt om med förslag från tjänstemännen om att göra en synnerligen översyn av nivåerna (läs: måttlig höjning) av p-avgifterna. Vi måste ha fler bilar in till stadskärnan, säjer Johannessen. Och lägre p-avgifter. Borgarna vill uppenbarligen omstöpa stadskärnan till ett Nova Pilsåker.

Ska det vara en broiler i år? av Gr

Morgontidningen berättar att på vadslagningsfirman Ladbrokes har Mikael Damberg hastigt spelats ner till ge bara två gånger pengarna om han blir valberedningens kandidat som S-ledare. När sånt händer beror det på att stalltips har läckt ut till fler personer än avsikten var. Tro mej, jag vann en gång en vacker slant på en häst som hette Camus och som knäckte favoriterna på Färjestads travbana. En initierad kamrat hade antytt något.
   Om Damberg vet jag inte mycket men tillräckligt. Han räknas till högerfalangen i sitt parti och det behöver inte betyda särskilt mycket, så glada som journalister är på att sätta etiketter. Fast jag tycker han på bilderna ser allför trygg ut i sin korrekta slips, och så är han ju skolpolitisk talesman i ett parti som verkligen har misslyckats i de frågorna. Men framför allt är han en politisk broiler, en som gått direkt från SSU till diverse andra sinekurer inom rörelsen.
   Eftersom det svenska partiväsendet är överfinansierat, det vill säga att partierna själva bestämmer hur mycket pengar de ska ha, har det också gett upphov till en betydande kår av yrkespolitiker som aldrig eller bara i förbigående hinner smaka på ett riktigt jobb utanför sin på många sätt skyddade sektor. Jag tror det är olyckligt för Socialdemokraterna och därmed för alla vänsterkrafter i svensk politik om partiet ska ledas av en person som Damberg.
   Ju större parti desto mer partistöd och desto fler broilers, och vi har sett hur flera av M-varianten nu har hamnat i regeringen. Men även i de mindre riksdagspartierna finns det ett visst utrymme. Jag kom att tänka på detta när jag i gårdagens tidning såg att Daniel Sestrajcic (V) har blivit (vikarierande) kulturkommunalråd i Malmö. Vi är många som känner Daniel väl sen hans tid i Lund.
   I Sydsvenskan berättade han att han varit med om att starta både en blåsorkester och en kör. Vad som inte framgick var att skapelserna inte har varit särskilt framgångsrika, och åtminstone delvis har det berott på att de förlitat sej på DS som i egenskap av partifunktionär väntades hålla samman verksamheten. Det gjorde han inte så bra, inte minst därför att musik inte riktigt tycks vara hans grej. Jo kanske om han gått in för att lära sej elementa, men det blev det aldrig tid eller koncentration till.

   Nu kan man förvisso vara en god kulturpolitiker utan att personligen vara en god kulturutövare. Ja, det senare kan blockera om man är alltför insyltad i en viss gren av kulturen. Det kultursektorn framför allt behöver är goda och starka politiker som kan övertyga sina kolleger, inte minst de som håller i finanserna, om kulturnens värde och behov. Det kräver däremot integritet och politiskt omdöme. Tyvärr har vi inte kunnat iaktta något sådant hos DS. Jag minns hur upprörda hans kamrater blev när vi här i VB påstod att hans politiska omdöme låg fullt i klass med hans tubaspel. De hade tydligen hört honom spela.
   Nej, integritet är inte DS kännemärke. Han gjorde gärna vad hans mer viljestarka politiska kamrater sa, och han valde inte alltid det bästa sällskapet. Vi minns till exempel hur han förklarade att han aldrig kunde nominera en EU-vän till landstingspolitisk sekreterare, vad nu landstinget har med EU att göra. Som medlem av partiets centrala valberedning är han medskyldig till sammansättning på de partistyrelser som har fått V att fastna på femprocentsnivån. Och vi kommer ihåg hans beredningens interna fifflande läckte ut genom hans schabbel. De flesta valberedningar fifflar men medlemmarna kan konsten att hålla tätt. Så inte DS.
   Som slagordsutropare är DS magnifik men så många andra talanger har vi inte lyckats spåra hos honom. Emellertid: partierna tar hand som sina broilers även sedan de blivit en smula överåriga och lönnfeta. Så nu är DS försörjd med ett kulturpolitiskt knäck någon tid framåt.

Undrens tid? av JL

När detta skrivs torsdag em har styret i Bahrein röjt tältlägret i huvudstaden samt på annat sätt valt en hård strategi. Bahrein är en konfliktintrig av smådjävulska sorten och om Egypten efter Tunisien stod för ett tungt fall med potentiellt långträckande dock civil-samhälleliga följder både inom och utom samlade regionen. Även internt här i väst är Bahreins läge och situation, med shiamajoritet under sunniautokrati, am. huvudflottbas och mitt i sundet mellan Saudi (med egen shiaandel mitt i oljebältet resp. som hårt hållna gästarbetare, ända in i hemmen tills. med exvis kristna etiopiskor och filippinskor) och shiaIran samt med ett omruskat Israel i ett låst och rätt vacklande strategiskt läge utmanat dessutom av på gång varande ayatollahkärnvapen - huka sig världen, för kan smälla redan i kväll! Och ev. bauta. Nå, spännande i vart fall säger en vänsterröst från Homo bellis.
   USA kan vara på fall med Obama som en Gorbatjov, inte fullt lika idealistisk eller snarare direkt verklighetsfjärmat naiv men amimp nog en segare nöt knäcka. Dock som historiebokens Sovjetunionen ovilligt civilisera sig inrikes samt reformera och släppa greppet om lydländer och proxyfurstar. Stagnerande imperier och fall på eget grepp. Tack för det när nu svåra eller rätt omöjliga åtgärda utifrån. Den första i en räcka katastrofer, av div sorter? För vem har sagt att 1900-talet var max värst? Ingen snäll ras - skapad i Aliens avbild, snarast. Tänkt på den? Maskerat självporträtt, som i Apornas planet.
Japp, såna är vi!

Sekularism kan dölja mycket av Gunnar Stensson

Det finns ingenting som hindrar att sekulära stater blir hårda diktaturer.

”Låt var och en bli salig på sin fason”. Så uttalade sig Fredrik ”den store” i Preussen på 1700-talet. På det sättet slapp han alla de problem som orsakades av konflikten mellan katoliker och protestanter. Han drog tvärtom nytta av den genom de flyktingströmmar som motsättningen alstrade. Fredriks Preussen var en militaristisk diktatur som blev allt hårdare under hans regeringstid. Det går en rak linje från 1700-talets Preussen till det sekulära Hitlertyskland.
   Kemal Ataturk gjorde 1923 Turkiet till en sekulär republik som omedelbart inledde folkmord på armenier och greker. När Erdogan nu demokratiserar Turkiet gör han det med stöd av ett muslimskt parti, medan höga militärer försöker sabotera demokratin och införa militärdiktatur i sin kamp för sekulära principer.

Det finns alltså ingenting som hindrar att sekulära stater är eller blir hårda diktaturer. Mubaraks Egypten var en sekulär stat. Saddam Husseins Irak likaså.
   All marxism är sekulär. Religion är ett opium för folket, fastslog Marx. Nordkorea är liksom Vietnam och Folkrepubliken Kina sekulära stater.
   Samtidigt innebär den sekulära principen i demokratiska stater självklart att partier som kristdemokraterna i Tyskland och Sverige har rätt att verka. Liksom också det Muslimska brödraskapet i Egypten.
   I somliga sekulära stater frodas religionerna. USA är det mest religiösa samhället i väst. Där får envar bli salig på sin fason. Religionsfriheten har lett till att trossamfund och sekter av alla sorter slagit rot. En majoritet av USA:s befolkning tillhör kyrkor som ofta är fundamentalistiska eller spritt språngande galna. Inkonsekvent nog har dollarsedeln mottot ”In God We Trust”. Men det handlar kanske om en sekt av nyliberala Mammonsdyrkare.
   Politik är en världslig sak, för att tala med Astrid Lindgren. Så¨ska det vara. Men sekularismen räcker inte som grundval för en demokrati.
   Religion har visserligen ofta varit en ideologisk bas för blodiga diktaturer. Under och efter spanska inbördeskriget stödde den katolska kyrkan Francos terrorvälde. På samma sätt är Saudiarabien, Marocko och Jordanien en sorts USA-stödda fundamentalistiska teokratier, som utgör hörnstenar för den amerikanska ”stabiliteten” i Mellanöstern.

   Å andra sidan ställer sig kyrkor och religioner ofta i spetsen för kampen mot förtryck och diktatur. De buddhistiska munkar i Vietnam som demonstrerade genom självbränning spelade en viktig roll i befrielsekampen. Fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen fick avgörande stöd från en ganska ortodox katolsk kyrka. Motståndet i förtryckets Burma leds av buddhistiska munkar. Grupperna i Charta 77 i Tjeckoslovakien använde kyrkor som samlingslokaler, liksom de tyska demokraterna gjorde i katedralen i Dresden 1989. Dalai Lama är en religiös gestalt som symboliserar frihetskampen i Tibet.
   Kina stödde Mubarak för ”stabilitetens” skull. Jan Myrdal försvarade massakern på Himmelska fridens torg med hänvisning till stabiliteten. Sveriges regering reser ofta till Kina, som Göran Persson hyllat för dess stabilitet.
   I sitt försvar för Mubarak värnade den borgerliga pressen om ”stabiliteten” och varnade för det Muslimska brödraskapet med hänvisning till förtrycket i Iran. Egyptierna skulle akta sig så de inte hamnade ”ur askan i elden”.
   Ett typiskt exempel är Heidi Avellans krönika i Sydsvenskan den 12 februari, där hon frågar: ”Vad händer om det islamistiska Muslimska brödraskapet kommer till makten?”
   Så här lyder hennes svar: ”I Iran tog det inte många veckor innan de kvinnor som tagit stora risker för att avsätta den hatade shahen tvingades dölja huvudet med sjal och böja sig för sharialagar.”
   Som vi vet protesterar det Muslimska brödraskapet mot Irans försök till inblandning i den egyptiska revolutionen. Iran är inte populärt i Egypten. I måndags såg vi den iranska regimen brutalt slå ner folkets demonstrationer till stöd för den egyptiska demokratirörelsen.
   Det obehagliga är att hyllningarna till den sekulära principen (som ju självfallet skyddar också ateisters rätt att uttrycka sin tro) används som ett vapen, inte mot religioner i allmänhet – Heidi Avellan har hela sitt liv umgåtts med troende och kyrkliga, skriver hon – utan specifikt mot islam. På det sättet underblåses den islamofobi som är mer utbredd inom Sydsvenskans spridningsområde än i andra delar av landet, något som knappast är en tillfällighet.
   Till skillnad från de borgerliga sekulära stabilitetskorparna manar president Barack Obama nu öppet folken i Mellanöstern att fortsätta kampen för demokrati.

Kommer vänstern någonsin tillbaka till makten? av Sven-Hugo Mattsson

Varför genomfördes inte välfärdsstaten mens tid var?
Jag har tidigare i dessa spalter spått att Socialdemokratin gjort sitt sista val över 30 %. Jag är stärkt i min tro, S söker sig nu mot mitten och jag tror inte man lyckas. Det finns redan fyra partier som slåss om mittenväljarna, fem med Miljöpartiet. S har helt enkelt tappat sin hegemoni. Det går inte längre att i debatten föra fram de reformer som skett under S-regeringar. Den välfärd som uppstått under S-regeringar ses idag som självklart, vårt goda pensionssystem har ju dessutom, orättvist, hamnat i onåd. Mer om detta i en senare artikel.

Varför genomfördes inte välfärdssamhället fullt ut?
Jag tror att S helt enkelt inte har velat. När jag nu hör retoriken från ledande sossar så förstår jag bättre varför ingen tydlig vänsterreform har skett de senaste 20 åren, från Kjell-Olof Feldt till Göran Persson. Tvärtom har ju samhället dragits isär, även under de 12 år S satt i regering, 1994-2006.
   ”Det skall löna sig att arbeta menar” Thomas Östros. ”Hela politiken skall gå ut på att fler skall arbeta mera” påstår Ylva Johansson. Det är jobblinjen som gäller säger någon. Gemensamt för högersossarna, dit räknar jag inte Veronica Palm, är att ingen pratar om bättre jämställdhet eller jämlikhet. Tvärtom, att det skall löna sig att arbeta betyder att man vill göra det bättre för medelklassen, som skall få förbättringar. Jag menar, sen när är det inte lönt att arbeta? Jag noterar att det är en gammal FP-slogan, som S nu anammat. ”Fler skall arbeta mer” betyder att de som är sjuka och arbetslösa skall passa sig noga. ”Det är jobblinjen som gäller”, javisst, sen när har vänstern släppt jobblinjen.  Hur bygger man en välfärdsstat och ett jämlikt samhälle om vi inte jobbar. Jag tror helt enkelt att högersosseriet har kommit fram till att vi har en tillräcklig välfärd, det får vara nog nu. Ett exempel: under de 12 år vi hade en S-regering, under senare delen hade vi en god tillväxt, orkade man inte genomföra en vettig tandvårdsreform. Detta trots att Göran Persson betonade att klassamhället syntes i människors mun. Nu fick vi en tandvårdsreform, som inte är tillräcklig, under en borgerlig regering!
   Kort sagt S traskar patrull efter borgerligheten. Jag tror inte att ledande sossar kommer att tycka att ”vi har världen högsta skatter men inte världens bästa välfärd” eller att ”vi blir äldst i världen men också är sjukast”, (som om dessa enheter har något som helst samband). Men det är nog bäst att förbereda sig även för detta. En annan grej där S traskar patrull efter borgerligheten är det som inte sägs. Det längsta man hör från ledande sossar är att man inte skall tävla med Alliansen om skattesänkningar, med andra ord, man skall alltså inte höja skatter där det behövs för att förstärka välfärden

Problemet
Jag är inte speciellt ledsen över S nergång med 10 procentenheter i de två senaste valen. Sossarnas tvångsanslutning av LO-medlemmar och deras spioneri visar att man inte är ett fullt demokratiskt parti. Fortfarande lever deras pompöshet och i eftervalsdebatten hörs tydligt att man fortfarande tror sig vara ett 45 %-parti. Det hade varit optimalt om S, V och MP hade varit ungefär lika stora. Ett S-parti på 20 %, där man inte har majoritet inom de rödgröna. Det vore skönt om S sjönk ner till en nivå där de tvingas vara ödmjuka och inte ”sig själv nog”.
   Men det finns så klart ett problem, redan nu när S har 30 %, det finns just nu inga förutsättningar för att V och Mp skall få runt 20 % tillsammans. Det är bara om S börjar ta röster från Moderaterna som det ges förutsättningar för de rödgröna att komma tillbaka.
   Men problemen hopar sig, S som knappast för vänsterpolitik längre, V som har problem med sin partiledare, som hart svagt förtroende bland medlemmarna, men ändå blir vald om han inte inser att han måste lämna för vänsterns skull.

Ljus i tunneln?
Finns det då inget ljus i tunneln, knappast. Visst, KD kan ta 3,5 % av rösterna i nästa val och alltså åka ur riksdagen. Det är dock inte särskilt troligt och jag tror inte ens det räcker. V kan få ett nytt, förhoppningsvis delat partiledarskap, problemet är bara att om V växer så är det på sossarna bekostnad. MP har helt klart en potential, problemet är bara att ju större MP blir, dess större risk är det att man samarbetar med Alliansen.
   Så vad gör vi, vi som vill se vänsterpolitik? Om detta kommer det att diskuteras på Demokratiskt vänsters årsmöte 1 mars.
Sven-Hugo Mattsson

PS! Sen ovanstående skrivits har sossarnas kriskommission kommit med sin rapport. Man säger att man kan tänka sig att höja skatter om det behövs för välfärden, å andra sidan kan man tänka sig att samarbeta i skattefrågor men alliansens skattesänkarpartier. Om tre år kommer alliansen att ha sänkt skatter i sådan takt att välfärden, som redan nu krackelerar, kommer att behöva förstärkas. Betänk också att det finns undersökningar som visar att människor är beredda att höja skatten för att få bättre välfärd. Så varför tvekar sossarna om nödvändiga skattehöjningar?
DS!

World Social Forum, Egypten och världsomvandlingen av Immanuel Wallerstein, referat Gunnar Stensson

Forumet har just genomförts i Dakar, Senegal.  Mellan 60 och 100 tusen deltog. För att klara ett så stort arrangemang krävs starka lokala organisationer. De finns i Senegal.
   Senegals regering stödde i början arrangemanget men blev nervös när revolutionen i Egypten inträffade och saboterade förhandlingarna, vilket ledde till organisatoriskt kaos de första två dagarna.

Immanuel Wallerstein

Har WSF förlorat initiativet?
Forumet ställde självkritiskt frågan om WSF hade någon betydelse för de folkliga resningarna i arabvärlden. De genomförs av människor som i många fall aldrig hört talas om WSF.
   De svar som gavs avspeglade splittringen bland deltagarna. Det fanns de som menade att WSF under sina tio år framgångsrikt hade undergrävt den neoliberala globaliseringen.
   Andra ansåg att den arabiska resningen visar att WSF:s betydelse har minskat. Initiativet ligger nu på annat håll. Dagens nyckelord är demokrati

Två saker slog mig. Den första var att knappast någon nämnde World Economic Forum i Davos. När WSF grundades 2001 var det som ett anti-Davos forum. Den här gången föreföll Davos så politiskt obetydligt att det helt enkelt ignorerades.
   Den andra var att alla närvarande noterade att de frågor som diskuterades var relaterade till varandra. 2001 engagerade sig WSF framför allt mot neoliberalismens negativa ekonomiska konsekvenser. Vid alla möten som följde tog forumet upp nya frågor – gender, miljö (och särskilt växthuseffekten), rasism, hälsa, ursprungsbefolkningarnas rättigheter, facklig kamp, mänskliga rättigheter och tillgång till vatten, mat och energi.
   I Dakar kom det intima sambandet mellan problemen i förgrunden, oavsett vilket som diskuterades.

Men en kritisk underström genomsyrade förhandlingarna. Många påpekade helt riktigt att vi alla vet vad vi är emot, men att det är nödvändigt att klarare uttrycka vad vi är för. Det är det bidrag vi kan ge till den egyptiska revolutionen och andra revolutioner som kommer att följa överallt.

Problemet är att det finns en olöst meningsskillnad inom WSF.
   Det finns de som tror att vad världen behöver är mer utveckling och mer modernisering för att ge möjlighet till en rättvis fördelning av resurserna.
   Å andra sidan finns det de som menar att tillväxt och modernisering är uttryck för kapitalismens förbannelse. Därför är det nödvändigt att i grunden förändra de grundläggande kulturella förutsättningarna för en framtida värld. De kallar det civilisationsförändring.

De som kräver en ny civilisation gör det under skilda paraplyer.
   Det finns rörelser bland ursprungs- befolkningarna på de amerikanska kontinenterna (och på andra håll) som säger att de vill ha en värld grundad på vad latinamerikanerna kallar ”buen vivir” – en värld baserad på goda värden. De säger att den obegränsade ekonomiska tillväxten måste bromsas eftersom planeten inte har resurser för fortsatt tillväxt.
   Kraven från ursprungsbefolkningarna kretsar kring frågan om autonomi för att kontrollera rätten till land i sina samhällen.
   Stadsbefolkningarna i andra delar av världen understryker hur obegränsad tillväxt leder till klimatkatastrofer och nya pandemier. Och det finns feministrörelser som framhåller sambandet mellan kraven på obegränsad tillväxt och patriarkatet.

Decenniets viktigaste debatt
Debatten om ”civilisationskrisen” är avgörande för vilken politik man väljer och vilken roll de vänsterpartier som eftersträvar statsmakt ska spela under den världsomvandling som diskuteras.
   Frågan är inte lättlöst. Men detta är den avgörande debatten under det kommande decenniet. Om vänstern inte kan lösa sina konflikter i denna nyckelfråga kan den kapitalistiska världsekonomins kollaps mycket väl leda till seger för högerkrafterna och skapandet av ett nytt världssystem som till och med är sämre än det nuvarande

Just nu riktas allas ögon  mot arabvärlden och i vilken utsträckning det egyptiska folkets heroiska ansträngningar ska lyckas förändra politiken i hela arabvärlden.
   Men bränslet för liknande resningar finns överallt, också i världens rikare regioner. Just nu har vi rätt att vara halvoptimistiska.
Immanuel Wallerstein
Referat Gunnar Stensson