Gud talar till Israel genom profeten Jesaja, 1:10

Lyssna till Herrens ord, sodomfurstar!
Hör vad vår Gud har att säga, gomorrafolk!
Ni har blod på händerna
Tvätta er, rena er!
Låt mig slippa se era illdåd.
Sluta att göra det onda.

Hälsning från Växjö

Som trogen läsare vill jag tack för ert trägna arbete. Snygg layout!
Lennart Värmby
ps. Ni skulle ev kunna tipsa era läsare om vårt (V)äxjös Kommunnytt.

www.vvaxjo.se

Namninsamlingen Stoppa matchen

Insamlingen har just nu 1292 underskrifter, målet är minst 5000!
Den 6-8 mars skall svenska tennislandslaget spela Davids Cupmatch mot Israel i Malmö. Detta kan vi inte acceptera. Vi vill att svenska tennisförbundet följer svenska riksidrottsförbundets ramar för internationellt idrottsutbytte.
"Idrottsutbyte i form av tävling eller uppvisning skall ej förekomma om ett land i idrottsligt sammanhang gör sig skyldigt till diskriminering mot någon på grund av etniskt ursprung, kön, sexuell läggning, funktionshinder, religion eller politisk anslutning eller om ett land är föremål för bindande FN-sanktion."
Israel förvägrar genom ockupationen det palestinska folket möjligheten att leva i trygghet och att utöva idrott. Därför säger vi: Inget idrottsutbyte med en ockupationsmakt - Stoppa kriget och bojkotta Israel!

Till namninsamlingen »

Hej kvinna eller man!

Så här är det, att inom det närmaste året ska fyra tunga positioner inom EU tillsättas:
en permanent ordförande för Europeiska rådet,
en representant för utrikes- och säkerhetspolitik,
en talman för parlamentet,
en ordförande för kommissionen

I dagsläget är ingen kvinna aktuell för någon av dessa poster.
Om uppropet får minst en miljon underskrifter så måste EU-kommissionen ta upp frågan, enligt principen för deltagandedemokrati i Lissabon- föredraget. Tycker du att det är hög tid att få in fler kvinnor på de högsta positionerna i EU, skriv under genom att gå in på länken nedan!
Det går blixtsnabbt att gå in och registrera sitt namn och du ser direkt hur många som gjort detsamma.

Till namninsamlingen »

Skicka, om du vill bidra till förändringen, vidare till alla dina vänner och bekanta...

Memory-fest: Middag till minnet av ESF

Välkomna till en glödande afton samtidigt som World Social Forum hålls i Belem!
Lördag 31 januari kl 18 - 22
Sprakande vegetarisk buffet med dessert - mättare kommer du aldrig att bli. Mat - 50 kr, Öl/vin - 20 kr.
Alla pengar går till insamlingen för underskottet efter ESF.
Sofielunds Folkets Hus, Rolfsgatan 16 i Malmö
Svara senast 29 januari med ditt namn till esfinsamling@gmail.com, eller ring August Nilsson på 073-6982557.
Välkommen! Sprid gärna inbjudan och ta med vänner och intresserade!

Missa inte att dagen inleds med:
FINANSKRIS - OCH SEN DÅ?
Lör 31 januari kl 14 -18, Sofielunds Folkets Hus, Rolfsgatan 16, Malmö
Ska vi återställa spekulationsekonomin och köra vidare med business as usual - eller ska vi ta tillfället i akt och bygga ett rättvist och hållbart samhälle?
Lars Pålsson Syll, nationalekonom och professor i samhällskunskap vid Malmö Högskola ger en bild av finanskrisen.
Per-Erik Persson presenterar JAK-banken och alternativ till dagens banksystem.
De förslag till lösningar som väckts inom den globala rättviserörelsen presenteras och diskuteras.
+ Rapport från World Social Forum!
Arrangörer: ABF, Attac, JAK-banken, Glokala Folkhögskolan, Miljöförbundet Jordens Vänner

Landskronasossar i armkrok med Sverigedemokrater av Ulf N

Sverigedemokraterna i Landskrona har ”kallat” till manifestation för ”nolltolerans mot våld”. Jo, det är sd själva som använder ordet ”kallat”. Inte oväntat har moderater och folkpartister hörsammat denna ”kallelse”. Men dessvärre har även socialdemokraterna känt sig kallade. Den 31 januari kan landskronabor och tillresta besökare skåda socialdemokraterna i armkrok med sd utanför Stadshuset i Landskrona. Landskronasossarna kommer alltså när sd kallar. Det är (s)orgligt, (s)kamligt, (s)nuskigt!

Frukten från Israel var ”från Spanien” av Marie

Skånska matbutiker märker om sina varor
I artikeln kan man läsa, att Metro har undersökt och kan avslöja, att ”matjättar” som Lidl och ICA säljer israelisk frukt under förespegling att frukten kommer från andra länder.
Alltså… jag har skrivit och tackat Metro för 1) denna undersökande journalistik och för 2) att de understödjer den bojkott som nu bedrivs mot israeliska varor. Hoppas innerligt, att våra dagstidningar och kvällstidningar fortsätter i Metros spår!
Vi alla måste ju också – personligen och genom de nätverk vi till hör – sprida bojkottbudskapet vidare och noga kontrollera våra egna inköpsställen!

Veolias stöd till ockupanterna i Palestina av Ulf Nymark

Transportföretaget Veolias samarbete med Israel kring ett spårvägsnät i al-Quds/Jerusalem har kommit i blickfånget i samband med Stockholms Lokaltrafiks upphandling av tunnelbanetrafiken. Dessbättre gick ju inte SL:s beställning till Veolia.
Men Veolia är verksam lite varstans i världen. Så också i Sverige. I Skåne bland annat. Företaget trafikerar servicelinjerna i Lund. I Malmö flera stadsbusslinjer och har en hel del trafik för de gula regionalbussarna.
Med anledning av att Lunds kommun har avtal med Veolia har Demokratisk Vänster lämnat in en interpellation till Tekniska nämndens moderate ordförande. Interpellationen återges i sin helhet härintill/nedan/ovan. Interpellationen kommer, av formella skäl, att behandlas först vid kommunfullmäktiges februarisammanträde.

Krav på Skånetrafiken
Demokratisk Vänster har också skickat en skrivelse till Region Skånes kollektivtrafiknämnd, som ansvarar för Skånetrafiken, och begärt att nämnden framför sina protester till Veolia och framfört att vi förväntar oss att nämnden i kommande förhandlingar inför bestämmelser som gör att affärsrelationer med företag som direkt eller indirekt stöder en ockupationsmakt inte kan bli aktuella som entreprenörer.

Bortförklaringar
Veolia försöker nu på olika sätt bortförklara och förgylla sitt samarbete med Israel. Det gör man bland annat på följande sätt:
1. Veolia i Sverige är inte samma företag som Veolia i Israel. Så lyder ett motargument från företaget. Detta är förstås inget annat än en formaljuridisk fint. De båda bolagen är systrar och ingår i samma koncern. Veolias vinster i Israel går till samma aktieägare som Veolias vinster i Sverige.
2. Veolia i Israel inledde sitt samarbete med ockupationsmakten under Osloprocessens glansdagar och då sågs det av alla parter som positivt, menar Veolia. Det är tveksamt om denna uppgift är korrekt. Enligt IMEMC, International Middle East Media Center, ingicks avtalet med Israel år 2002. Osloprocessen var vid den tidpunkten stendöd.
3. Ett annat Veoliaargument är att spårvägen ska frakta även palestinier. Att döma av spårens sträckning är det synnerligen tveksamt om palestinier kommer att kunna resa på samma villkor som israeler. Men oavsett detta: Flera palestinska och arabiska organisationer har protesterat mot spårvägsbygget och framhåller att det förstärker ockupationsmaktens grepp över de ockuperade områdena och är ett brott mot internationell rätt.

Palestinska och arabiska protester mot Veolia
Så till exempel protesterade den respekterade palestinska människorättsorganisationen Al Hag i ett brev till Veolia i augusti 2007 mot bygget och trafikeringen. Adalah, en organisation för representerade den arabiska minoriteten i Israel, inlämnade i november 2008 till de israeliska myndigheterna sin protest mot spårvägen. PLO, tillsammans med en fransk-palestinsk solidaritetsorganisation har stämt Veolia inför fransk domstol och vill ha kontraktet mellan Veolia (som har sitt huvudsäte i Frankrike) hävt på grund av att det strider mot internationell rätt. Arabförbundet har vid sitt möte i Karthoum 2006 uppmanat Veolia att dra sig ur uppgörelsen med Israel.
Det är uppenbart att Veolias verksamhet är ägnad att stärka ockupationsmaktens ställning i de palestinska områdena. Det är därför viktigt att såväl Region Skåne som Lunds kommun till Veolias svenska företag framför sina protester och ser till att Veolia inte får några nya uppdrag så länge de stödjer Israels brott mot internationell rätt.

Om transportbolaget Veolias verksamhet i ockuperade områden

Interpellation till Lunds kommunfullmäktige, ställd till kommunalrådet Tomas Avenborg, moderat ordförande i Tekniska nämnden

Det har i dagarna kommit till allmänhetens kännedom att transportföretaget Veolia med verksamheter över hela världen samarbetar med Israel i ett spårvägsprojekt på ockuperat område i al-Quds/Jerusalem och på Västbanken i Palestina. Syftet med spårvägsprojektet är att förbinda israeliska bosättningar på ockuperad mark med centrala al-Quds/Jerusalem. Israels ockupation av Västbanken och östra al-Quds står i strid med internationell rätt. Ockupationen och bosättningarna har förklarats olagliga i ett flertal FN-resolutioner, bland annat Säkerhetsrådets resolution 267 1969 och resolution 446 1979. FN:s säkerhetsråd har också slagit fast att ockupationen och bosättningarna strider mot Fjärde Genèvekonventionen.

Veolia stödjer därmed – i varje fall indirekt – brott mot folkrätten.

Samma företag som verkar på ockuperad mark i Palestina är genom avtal med Tekniska nämnden entreprenör för Lunds kommun. Veolia trafikerar stadstrafikens servicelinjer.

Vi anser att Lunds kommun borde bryta samarbetet med Veolia. Dessvärre torde det saknas juridisk grund för detta. Det i hög grad påkallat att Lunds kommun till Veolia framför sitt avståndstagande från bolagets verksamhet i ockuperade områden.

Fallet Veolia visar också att etiska överväganden vid kommande upphandlingar av kollektivtrafik (och andra upphandlingar) måste väga tungt vid val av entreprenör. Lunds kommun måste självklart undvika att sluta avtal med entreprenörer som understödjer brott mot internationell rätt.

Med anledning av detta vill vi ställa följande frågor till Tekniska nämndens ordförande:

1 Är du beredd att till Veolia framföra Lunds kommuns protester mot bolagets verksamhet på ockuperad mark i Palestina?

2 Är du beredd att verka för att i kommande upphandlingar ställa krav på att ett ovillkorligt krav på entreprenören är att denne inte - direkt eller indirekt – medverkar i eller stödjer brott mot internationell rätt?

Ulf Nymark & Sven-Bertil Persson
Demokratisk Vänster

Transportföretaget Veolia: Namninsamling

Nej till Veolia som stödjer ockupationen i Palestina på www.namninsamling.se

Till namninsamlingen »

Ljuspunkter i mörkret av Lucifer

Det har varit årsskifte och då brukar man summera det gångna årets begivenheter. Så också i Lunds kommunalpolitik där jag kan återge några siffror som belyser hur linjerna går i samarbetet i den koalition som förväntas ta över styret 2010. Det handlar alltså om oppositionen, bestående av s+v+mp+dv och hur den har agerat i stadens regering, kommunstyrelsen.
Kommunstyrelsen har under 2008 haft drygt 300 ärenden att besluta om. Av dessa har (v) reserverat sig mot (den borgerliga) majoritetens beslut i 57 ärenden. För 27 av dessa har det varit en gemensam reservation s+v+mp. I 11 fall har det varit en gemensam reservation v+mp, i 8 fall har det varit en gemensam reservation v+s. I inget fall har det varit någon gemensam reservation s+mp. För 11 fall har (v) varit ensam om att reservera sig.
En första anmärkning: (dv) har ingen post i kommunstyrelsen, men kan närvara som ersättare, dock utan röst- och reservationsrätt. Man har då rätt att göra protokollsanteckning, men det har inte samma tyngd som en reservation och de lämnas därför utanför statistiken.

Inte dåligt
Som helhet får man nog säga att siffrorna vittnar om fortsatt hög vitalitet i kommunalpolitiken: borgarna lämnas inte precis i fred. Och nog tyder de också på att det är ganska god sammanhållning i oppositionen med ett stort antal gemensamma reservationer. Men det mest tänkvärda är förstås siffrorna för hur två av de tre partierna grupperar sig. Konstellationen v+mp, som man slarvigt kan kalla miljövänner mot en bilar och betong, är alltså vanligare än v+s, arbetarrörelsens båda partier. Och då är det alltså så att s+mp, de båda som enligt Mona Sahlin skulle samarbeta fram till 2020, inte hittar fram till varandra någon gång. Lokala omständigheter, tillfälligheter? Nej, jag tror inte det. Inte sällan har det nog varit (v) som fått agera brygga mellan de två mycket skilda kulturerna (s) och (mp).
På riksplanet var vi ju många som förundrade oss över (s)-ledningens agerande i höstas när man gick ihop med (mp) och uteslöt (v). Kanske var det mest ett sätt att försöka binda upp (mp) så att det inte skulle gå åt höger. Det gör ju (mp) ibland, t.ex. i landstinget här i Skåne där de sitter i ledningen med borgarna och just höjt taxorna i Skånetrafiken, alla sjukvårdsdåligheter att förglömma. Om (s)-ledningen hade haft bättre kontakt med hur det faktiskt fungerar ute i kommunerna så hade inte (v) kunnat lämnas utanför. Men till slut: jag tycker nog att siffrorna som helhet pekar mot att man kan ha goda förhoppningar om att vi gemensamt ska kunna leda Lund efter nästa val.

Krigets första offer
I förra veckan skrev Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär att påståendenaom att Israel sköt med fosforgranater mot civila palestinier i Gaza var exempel på lögn och propaganda. Ack nej, Israel sköt väl kanske lite fosfor, men det var inte mot civila utan bara för att ” skapa rök eller lysa upp ett mål”. Israels beskjutning var helt laglig påstod Skogkär att Internationella Röda Korset skulle ha sagt. Men om man kollar på deras hemsida säger de så här: ” We have not commented publicly on the legality of the current use of phosphorous weapons by Israel, contrary to what has been attributed to us in recent media reports.”
Det är väl känt att Israel har skjutit flera hundra projektiler med 12 cm GPS-styrt granatkastarsystem, bl.a.. mot UNWRA:s stora lager av filtar och förnödenheter i centrum av Gaza. Många människor – antal ännu obekant – har dödats, med skador där fosforn har bränt in på människors benstomme. Mycket tyder på att Israel har använt fosforgranaterna som brandbomber och ett sätt att komma undan det totala förbudet mot fosforbomber från flyg. Skribenter som Mats Skogkär har gått på det. Han kan väl ha hämtat sin kunskap från någon slarvig nyhetsbyrå och tyckt att det lät bättre än vad t.ex. Amnesty berättade om. Han citerar det gamla cyniskt skämtet ”Kolla aldrig en bra story” och tycks ha tolkat det bokstavligt. ”Krigets första offer är sanningen” citerar han också och Skogkär illustrerar det själv. Det ska bli spännande att se om han klarar av att beriktiga sitt påstående på Sydsvenskans ledarsida.

”Commie Chorus on the Mall”
Det tycks inte finnas någon gräns för de förhoppningar som knyts till Barack Obama. För mig verkar han dock uppknuten till USA:s syn på sig själv som världens renhjärtade frälsare, det som brukar kallas USA:s exceptionalism. Frälsare av den sorten brukar vara farliga.
Ledarskribenterna står i kö för att bedyra sin glädje över att USA:s makt och prestige kan återgå till det tidigare läget. Jag delar inte deras glädje och förblir nog trogen min skeptiska hållning och allmänna surhet. Fast visst är det bättre med soft power än hot och krig. Och förvisso verkar Obama vara en tänkande människa med en livserfarenhet som borde räcka ett tag. Det är klart man önskar honom lycka till.
Själv blev jag glad när jag läste att Obama på musikfesten vid Lincoln-monumentet i Washington i söndags hade bjudit in Pete Seeger, nu fyllda 89, tillsamman med Bruce Springsteen, Stevie Wonder m.fl. Pete Seeger sjöng Woody Guthries ”This land is our land”, känd även från Mikael Wiehes översättning. Pete Seeger sjöng alla verserna, inklusive några verser som länge ansetts vara ”kommunistiska” och därför inte fick förekomma. Och Obama sjöng med!

Tågtunnel? Nej tack! av Gunnar Sandin

Jag älskar järnvägsprojekt. Därför suger jag åt mej centrumutredningens alla fräscha tankar i samband om att gräva ner tågen genom Lund. Trevligt inte minst att vi har fått en prislapp på projektet: 4,6 miljarder i det billigaste alternativet. Jag tror hoppas innerligt att det inte blir någon tunnel.

Att lära rätt av Helsingborg
Lund bör lära av Helsingborg, sägs det. Men det gäller att dra rätt slutsatser.
De stora bussarna dödar Lunds stadskärna, sägs det, och därför bör de inte få komma in. I stället ska både bussåkare och bilister vackert stanna utanför och byta till lite mindre bussar. Idén har formulerats av både utredare och insändarspalternas glada privattyckare. Som medlem av den senare gruppen vill jag påminna om att just den modellen provades i Helsingborg för femton år sen eller så, med bussar som kallades Kvick efter en f.d. populär hamnfärja. Det gick inte bra. Det gick så illa, det vill säga bussarna gick så tomma, att projektet snabbt avvecklades. Lund behöver inte uppfinna hjulet eftersom Helsingborg redan har gjort det.
Helsingborg vill enligt en kommunal utredning däcka över järnvägen en kilometer söderut från stationen och bygga hus på däcket. (Och bygga en tågtunnel till Helsingör, ett projekt som har diskuterats sen 1872, men det är en annan historia.) Arkitekt Olof Meiby vill lägga södra utfarten från Lund C i tunnel. För att fastigheterna ovanpå ska ge något väsentligt bidrag till kostnaden måste de byggas höga, inser han, och skisserar därför höghus mellan Armaturen och Nygatekvarteren. Finns det möjlighet att dra in legitimationen för oseriösa arkitekter?
I centralaste Helsingborg är järnvägen nergrävd sen 1990. Ovanför plattformsspåren byggdes den magnifika Knutpunkten vars hyror skulle stärka ombyggnadens ekonomi. Men det blev hyreskris och det mesta stod tomt tills kommunen flyttade dit stora delar av förvaltningen. Det är fina lokaler med ett perfekt läge men någon god kommunal investering var det inte. Norrut når den dagsljuset i höjd med badplatsen. Tunneln dit är enkelspårig. Den är redan för trång, långt innan den blivit rimligt avskriven, och ska enligt planerna ersättas med en ny och längre dubbelspårstunnel. Den tunnel som utredarna tänker sej i Lund har sex plattformsspår, inte fler än idag. Regionexperterna tror för sin del att den skånska tågtrafiken ska sexdubblas på tre decennier. Att bredda en tunnel är inte lätt.
Tågplattformarna i Helsingborg ligger i stationshusets dragiga källare med dess kalla ljus. I Malmö och Köpenhamn har man lärt sej att resenärer älskar dagsljus, och både Metron och den blivande Triangelstationen har takfönster.
Alltså: studera och lär av Helsingborgs dåliga erfarenheter.

Att rätt använda 4,6 miljarder
Klimatet är hotat OCH DET ÄR BRÅTTOM (läs gärna ledaren i förra veckans Flamman). Trafiken måste elektrifieras, och den dyra elen får inte slösas bort på batteribilar. Den dag som flyget och långtradartrafiken förbjuds behövs dubbelt så många expresståg till Stockholm och tre gånger så många godståg som idag. Investeringsbehovet är enormt. Då gäller det att använda pengarna rätt.
För 4,6 miljarder kan Lund få spårväg till Dalby, Sandby och Staffanstorp.
Skulle det inte bli någon spårväg finns det några dussin projekt som är angelägnare än att gräva ner tågspår. Lund behöver a) en riktig teater, b) ett ordentligt musikhus, c) en bättre simhall. Punkterna d) till ö) kan ni nog fylla i själva.
Men får bangården ligga där den ligger, i både höjd och sida, behöver stationen rustas upp långt utöver den nu pågående satsningen. Från 1857 till 1874 hade vi en banhall där resenärerna kunde stiga på tåget inomhus (men i dagsljus). Spandau är en Berlinförort av ungefär Lunds storlek med en ny fin glashall över plattformarna. Jag rekommenderar ett studiebesök.

Vänsterns kritiklöshet och exemplet Vietnam av Gunnar Stensson

Håkan Arvidsson var av en av de ledande gestalterna i 60-talets lundavänster. Hans bok ”Vi som visste allt” innehåller tankar som är lika angelägna nu som för 40 år sedan.
Minnesbilderna från 1960-talet handlar om de år då utbildningsreformerna ledde till att fler studenter än någonsin strömmade till universiteten och Lund spelade en ledande roll inom den svenska vänstern.

”Lojalitet bortom förnuftet”
Intressantast är analysen av utvecklingen inom studentvänstern där marxistiska, leninistiska och maoistiska idéer bröts mot varandra i organisationer som Clarté, KFML, FNL-grupperna, gruppen kring tidskriften Zenit och vpk.
Jag tänker här utgå från ett resonemang om den tidens antiimperialistiska solidaritetsrörelse som utgjorde praktiken och själva kärnan i den tidens vänsterrörelse.
Håkan Arvidsson skriver att solidariteten krävde en ”lojalitet bortom det kritiska förnuftet”.
Han exemplifierar med Vietnamrörelsens främsta paroll: ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor!” Han menar att parollen blev en olycka eftersom den ”lanserade kritiklösheten som ett karaktärsdrag hos den nya vänster som växte i takt med Vietnamfrågan”.
Jag hävdar motsatsen. I 60-talets värld av sekteristiska abstraktioner visar parollen en metod för praktiskt solidaritetsarbete med utgångspunkt från kunskaper om verkligheten bortom alla förutfattade teser.
Det vietnamesiska folkets kamp skulle varken underordnas strävandena efter avspänning mellan supermakterna eller en kinesisk teori om världsrevolutionen, uttänkt i Peking och kritiklöst anammad i Stockholm. Inte ens drömmen om att skapa en socialistisk mönsterstat fick komma i vägen för kampen. Vietnams folk skulle stödas på egna villkor.
60-talets vänster i Lund och Sverige höll sig med många teorier om världen och revolutionen. Där fanns de som klamrade sig fast vid den sovjetiska marxismversionen. De stod i skarp motsättning till växande grupper som kritiklöst anammade den kinesiska maoismen. Så småningom utvecklades också eurokommunistiska perspektiv. Debatter och ställningstaganden präglades ofta av sekteristisk fundamentalism. Det var en hård tid.

KFML och FNL-grupperna
Det maoistiska KFML hade ett starkt grepp om FNL-grupperna även om alla den tidens vänsterströmningar fanns representerade där. Eftersom FNL-rörelsen var organiserad som en enhetsfront var debatten om ideologiska frågor under de första åren begränsad.
Enigheten var stor kring parollen ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor”. Den var en förutsättning för den gemensamma kampen.
Det handlar inte om kritiklöshet. Det handlar om insikt. Det handlar om en nödvändig inlevelse i en annan verklighet än den egna, en inlevelse i känslor, kultur, bedömningar och politiska beslut hos ett litet folk som kämpar för sin existens under betingelser som skapats av politiska och ideologiska stormaktskonflikter. Vietnams folk ville inte bombas in i USA:s maktsfär, men inte heller tvingas in i Sovjetunionens eller Kinas.
I ett inledande skede av det svenska solidaritetsarbetet var det nödvändigt att bekämpa parollen ”Fred i Vietnam”. Gunnar Myrdal hade i en artikel i DN hävdat att Vietnam inte hade en chans mot USA utan kunde jämföras med ett frimärke på ryggen av en elefant. Följaktligen borde man sträva efter fred i Vietnam.
Socialdemokratin ville undvika konflikt med USA. Även vpk slöt upp bakom parollen. Bakgrunden var Sovjetunionens strävan efter avspänning med USA. Vietnam-kriget var en komplikation som man helst ville slippa.
Men för Vietnam var målet oberoende efter ett århundrade av kolonialism och imperialism.
Det kunde inte uppnås om man la ner vapnen.
Detta gynnade maoisterna i DFFG:s ledning. Men se drev också en maoistisk tes om att angripa imperialismen på dess svagaste punkt, dvs i Vietnam. Det skulle visa sig att den tesen innebar att Vietnam underordnades en bestämd syn på kampen mot imperialismen.

Supermaktsteorin
När konflikten mellan Sovjetunionen och Kina skärptes började Kina propagera för en ny syn på världsläget och utpekade Sovjetunionen som den farligaste imperialiststaten. För att stödja den nya linjen utvecklade kineserna den så kallade supermaktsteorin. Begreppet socialimperialism myntades. Kina framställdes som ledande i kampen mot imperialismen.
DFFG:s ledning besökte vid flera tillfällen Peking i samband med resorna till Hanoi. DFFG-ledningen anammade entusiastiskt den nya kinesiska doktrinen.
Ett omfattande studiematerial om den världsomspännande kampen mot imperialismen utarbetades och spreds i FNL-grupperna. Vietnams befrielse var inte längre målet. Vietnam gjordes i stället till ett medel för den kinesiska politiken.
Samtidigt blev det allt nödvändigare för USA att få ett slut på det impopulära Vietnamkriget. I ansträngningarna att finna en lösning besökte president Nixon 1972 Kina. Genom den så kallade pingpong-diplomatin uppnåddes en avspänning mellan USA och Kina som gynnade USA i konflikten med Vietnam. Det nya samförståndet kom att leda till att USA erkände folkrepubliken sju år senare.
Men situationen för Vietnam försämrades. Kina var inte längre en självfallen allierad. I stället ökade spänningarna mellan länderna. Det fanns en tusenårig historia av krig mellan Kina och Vietnam.
Den nya situationen analyserades i Lunds FNL-grupp. Supermaktsteorin och det ökande samarbetet mellan Kina och USA utgjorde ett nytt hot mot Vietnam. Situationen ledde till att Vietnam blev mer beroende av resurser och politiskt stöd från Sovjetunionen. Kina började fördröja och försvåra för vapentransporterna från Sovjet.
Trots detta propagerade DFFG-ledningen för supermaktsteorin. Det var ett uttryck för kritiklöshet som karaktärsdrag inför en spännande ny strategi.

Pol Pot
I Kambodja byggde Kina upp en ny revolutionär rörelse på maoistisk grund under ledning av Pol Pot. DFFG-ledningen framhävde Pol Pots rörelse som den föredömliga jämfört med det byråkratiska systemet i Vietnam. Inom Vietnamrörelsen växte kritiken mot ledningen.
Det ledde 1974 till öppen politisk strid. Den maoistiska Pol Pot-falangen leddes av Jan Myrdal. Sara Lidman blev Vietnamsolidaritetens främsta företrädare.
Efter befrielsen 1975 inleddes upplösningen av DFFG. Vid segerkongressen i Stockholm 1975 kom motsättningen mellan Vietnam och DFFG:s ledning till öppet uttryck.
DFFG:s resurser överfördes till en organisation som stödde ”Demokratiska Kampuchea”. Pengarna användes för att finansiera Jan Myrdals resa till Kampuchea i spetsen för en grupp maoister. De allt tätare rapporterna om Pol Pots folkmord förnekades och fördömdes som vietnamesisk och amerikansk propaganda.
Kina var nu öppet fientligt mot Vietnam. Trycket mot det sönderbombade och utarmade Vietnam hårdnade. Pol Pots soldater gjorde raider över gränsen till Vietnam. Vietnam hotades på två fronter.
I den tilltagande politiska spänningen flydde delar av Vietnams kinesiska befolkning. Det var de så kallade båtflyktingarna. De svenska maoisterna riktade stark kritik mot Vietnam och fann till sin förtjusning att de hamnat på samma sida som USA och det borgerliga etablissemang, som nu äntligen kunde ge uttryck för sin samlade frustration efter tio år av Vietnamsolidaritet och antiimperialism.
För att föregripa ett kinesisk-kampucheanskt anfall från två fronter gick Vietnam in i Kambodja i slutet av 1978.
Dödsläger liknande de nazistiska avslöjades. Pol Pots folkmord hade drabbat bortåt två miljoner kambodjaner. Men den rättsliga prövningen kom att dröja ytterligare 30 år. Kritiklösheten bestod.
En kinesisk armé invaderade Vietnam från norr men kunde slås tillbaka. Så var det äntligen fred. Men Kinas öppet uttryckta mål var att ”bleed Vietnam white” genom ekonomisk krigföring.
Under ledning av USA och Kina fördömde FN Vietnams inmarsch i Kampuchea. Pol Pot som tillsammans med resterna av sin armé flytt till djunglerna vid gränsen till Thailand förblev Kambodjas lagliga representanter i FN under ytterligare tio år. Fortsatt kritiklöshet fördröjde avvecklingen av folkmordsregimen.
De svenska maoisterna som nu hade samma syn på Vietnam som sina forna borgerliga motståndare acklimatiserades i det svenska samhället som tv-programledare och bankdirektörer.
Men Vietnam återhämtade sig långsamt och normaliserade förbindelserna med Kina och USA. Dagens Vietnam med ett kommunistiskt enpartisystem kombinerat med kapitalism har stora likheter med Kina. Det motsvarar knappast vänsterns förhoppningar under 1970-talet. Men landet är självständigt och åtnjuter ett välstånd som knappast föreföll möjligt på den tiden. Turismen är en stor inkomstkälla. Där märks såväl forna USA-soldater som europeiska solidaritetskämpar.

Stöd Palestinas folk på dess egna villkor!
Hur var det nu med parollen ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor”?
Jag menar att den visade på en konstruktiv väg för politiskt solidaritetsarbete i en komplicerad och snabbt föränderlig omvärld. Det som havererade var de kritiklöst och sekteristiskt omfattade totalitära helhetssystemen
Det var de sovjetinspirerade rörelser som betvivlade Vietnams möjligheter att segra och maoisterna som trodde på en världsrevolution enligt kinesisk ideologi som gick vilse bland i sina drömmar och förlorade kontakten med verkligheten. De sistnämnda kom till och med att förneka folkmordet i Kambodja.
En motsvarande paroll idag kunde lyda: ”Stöd Palestinas folk på dess egna villkor!”. För att göra det måste man uppge många av de dogmer som präglar den västerländska synen på ”konflikten i Mellanöstern”. Det skulle säkert vara både praktiskt och frigörande. Kanske finns möjligheten efter Barak Obamas makttillträde.

Håkan Arvidsson redogör också för utvecklingen av teorier om demokratin som en nödvändig förutsättning för det socialistiska samhället, ett tänkande som låg till grund för vpk Lunds politik de tjugo åren från slutet av 70-talet till 2000. Jag tar upp de tankarna i en kommande artikel.

Kriget är högerns triumf

Sedd från höger är Israel-Palestina-konflikten en konflikt med en militär lösning: den andra sidans totala underkastelse. Sedd från vänster är konflikten högerns sätt att erövra och behålla den politiska makten i regionen. Så fort freden har varit hotande nära, kan den ena sidans fredsmotståndare lita på att den andra sidans fredsmotståndare ställer upp med ett initiativ som kan besvaras i större skala. Krigsanhängarna på båda sidor är i det avseendet varandras pålitligaste allierade.
Även PLO och det israeliska arbetarpartiet har systematiskt gynnat högerkrafterna på den andra sidan. Man har satsat så hårt på militära lösningar, att man marginaliserat sej själva. Man har förlorat initiativet på den egna sidan till dem som är inriktade på en militär lösning inte bara som en yttersta utväg, utan som det enda ideologiskt riktiga.
Resultatet av den här utvecklingen är att Israel och arabvärlden har påverkat varandra i en högervridningsprocess, där Israel har drivits mot allt oförsonligare nationalism och arabvärlden mot en fördjupad politisk stagnation och religiös reaktion. Sharon som satt fast i antisemitismens mentala getto har murat in Israel i ett hörn. Det finns i stort sett bara konservativa politiska alternativ kvar i regionen: det gamla klansamhället med sin hederskultur, stormaktsdominansens patriarkat och religiöst fundamentalistisk konservatism.
Att kanalisera inre spänningar i ett samhälle på en yttre fiende är en gammal högerstrategi, och den används inte bara bland israeler och palestinier utan i hela regionen. Konservativa regimer av olika slag i Mellanöstern använder Israel-Palestina-konflikten för att blockera politisk utveckling i det egna landet.
Om en fred hade varit möjlig i ett tidigare skede mellan ett sekulärt Israel och ett sekulärt PLO, hade det kunnat betyda en början på något nytt i Mellanöstern. Nu har i stället Israel dominerat militärt, medan Mellanöstern assimilerat Israel politiskt. Israel har blivit en stat för en religiös-etnisk grupp lik de andra i regionen, som alawiter, druser, maroniter och olika grupperingar inom sunni och shia, som Hamas och Hizbollah, folkgrupper som fortsätter att förhålla sej till varandra enligt klansamhällets gamla mönster.
Återkommande krig håller högerkrafterna vid liv, men kriget är också en återvändsgränd för israeler likaväl som för palestinier. Om de båda sidorna fortsätter att fördjupa den onda cirkeln av hat och våld, machomentalitet och politisk högervridning, då kommer kriget inte att upphöra förrän den ena sidan är definitivt krossad. Förhoppningsvis kommer omvärlden ändå inte att tillåta att något sådant sker. Även den här gången har människor på olika håll i världen protesterat mot det intensifierade dödandet. På längre sikt måste omvärlden också hjälpa Mellanöstern, inklusive Israel, ut ur den politiska stagnationen, och inte konservera den, som USA hittills gjort.
Sharon var en moralisk och politisk katastrof för Israel, precis som Bush var det för USA. Olmert fortsätter vidare i Sharons spår, men i USA har det ju ändå hänt något. I Mellanöstern och i USA:s politik för regionen skulle det verkligen behövas change! Är Obama beredd att medverka till perestrojka på det här området? Åtminstone borde han vara mera beredd att lyssna och förhandla än sin föregångare, för vilken vapnens språk låg närmast till hands.
Israeler och palestinier måste ha något annat än förödelse och desperation att erbjuda varandra för att få något annat tillbaka, men efter sextio år av krigstillstånd ser hoppet bland fredsförespråkarna ut att vara nästan helt släckt. Det är hög tid att omvärlden tar såväl palestinier som israeler på allvar, och ger Mellanöstern en chans till en fredlig, demokratisk utveckling!

Så småningom väljs förhoppningsvis freden av Lars-Anders Jönsson

I söndags proklamerade Israel ensidigt eldupphör. Hamas svarade med att avfyra några raketer för att markera att Israel ej lyckats slå ut deras kapacitet att angripa landet. Detta trots att man genom detta riskerade en fortsättning på kriget och nya offer på den egna sidan.
På måndagen, samtidigt som nya döda drogs fram ur ruinerna, förklarade Hamas att de såg kriget som en seger för hela det palestinska folket. Israels förband har nu lämnat Gaza och Hamas har åter tagit kontrollen och arresterar palestinier som kan ha samarbetat med Israel.

Nya miljoner kommer nu in i Gaza från de oljeproducenter som vill köpa sig fria från de radikala muslimska krafterna. I väst demonstrerar vänstern för det palestinska folket och mot Israels agerande. Få eller ingen nämner Hamas. Hamas som är en av de få politiska organisationer som på sitt program har utplånandet av den judiska staten Israel.

I radion hör jag en professor Tännsjö beskriva sin lösning en stat bestående av såväl judar som muslimer. Ja en professor skall kanske vara långt från verkligheten.

Det finns ändå hopp. Palestinier och israeliter är människor som vi, människor som älskar livet. En kvinna från Gaza berättar om sin och sina vänners syn på det som hänt. Hon är rädd för att kriget snart kommer tillbaka. Hon lägger skulden på Hamas och ångrar att hon en gång röstade på dem. Det är väl har möjligheten finns. Att människor så småningom väljer freden, att palestinier och israeliter väljer ledare som är bättre på att avstå och kompromissa än att bomba och använda raketer.

Det sionistiska projektet av Gunnar Stensson

Mikael Wiehe gjorde en genomgång av de israeliska krigen i Sydsvenskan. Det var en skrämmande krönika om våld och övergrepp. Många har säkert läst den. Men det krävs också en analys av hur och varför Israel handlat som det gjort under de 60 år den israeliska staten existerat.

Den 5 maj 1948 röstade FN för etablerandet av två stater i det dåvarande Palestina. Jerusalem skulle bli en internationell zon, administrerad av FN. Både USA och Sovjetunionen röstade för resolutionen som fick ett brett stöd. Arabstaterna röstade mot.

Israels första krig 1948-49 utkämpades för att bilda en oberoende judisk stat. Någon motsvarande palestinsk deklaration gjordes inte. I stället förklarade några arabregeringar krig mot Israel. Sovjetunionen gav starkt stöd till den nya staten och försåg den med vapen via sin satellit Tjeckoslovakien. Tack vare de tjeckiska vapnen och den bättre utbildade israeliska armén segrade Israel och tillskansade sig ett betydligt större territorium än enligt FN:s delningsplan, inklusive västra Jerusalem. Cirka 700 000 palestinier fördrevs. Deras land övertogs av judiska israeler. Övriga delar av Palestina inkorporerades i de kringliggande arabstaterna.

Under det kalla kriget vände sig Israel från Sovjetunionen och krävde att bli en fullvärdig medlem av västvärden politiskt och kulturellt.

Frankrike befann sig i krig med befrielserörelserna i sina tre nordafrikanska kolonier och fann i Israel en användbar allierad. Frankrike försåg Israel med vapen. Mot USA:s vilja utvecklade Frankrike ett eget kärnvapen. Israel fick hjälp att börja bygga en israelisk kärnvapenanläggning.
1956 angrep Israel tillsammans med Frankrike och Storbritannien Egypten. USA motsatte sig kriget och tvingade de tre angriparna att avsluta det.

Algeriet vann självständighet 1962. Frankrikes samarbete med Israel blev en belastning i försöken att skapa bättre relationer med de tidigare kolonierna i Nordafrika. Det gav USA tillfälle att stärka banden med Israel. Israels seger i sexdagarskriget 1967 vanns med amerikanska vapen.
Israel hade nu ockuperat hela det tidigare Palestina plus det egyptiska Sinai och de syriska Golanhöjderna. Den nya juridiska enheten blev Israel och dess ockuperade områden. Israel etablerade judiska bosättningar i de ockuperade områdena.

Israels seger förändrade världsjudendomens attityd till den israeliska staten. Många judar hade tidigare varit skeptiska mot den nya statsbildningen. Dess framgångar och seger på slagfältet gjorde judarna stolta. De genomförde stora propagandakampanjer i USA och Västeuropa för att uppnå politiskt

stöd för Israel. Den tidigare israeliska propagandan hade fokuserat på kibbutzerna och solidariteten i den nya staten. Först nu gjordes Förintelsen till huvudargument för stödet till Israel.

I Yom Kippurkriget 1973 försökte arabstaterna återvinna det de hade förlorat, men Israel segrade med amerikanskt vapenstöd. Därmed upphörde arabstaterna att spela huvudrollen. Egypten och Jordanien erkände så småningom Israel.

Samtidigt framträdde PLO, den palestinska befrielserörelsen, som Israels viktigaste motståndare. Under lång tid vägrade Israel att förhandla med PLO och dess ledare. Man i stället mförtryckte i stället palestinierna med våld, det som Ehud Barak brukar kalla den israeliska järnnäven.

1987 började den första intifadan, ett uppror bland palestinierna på de ockuperade områdena. Intifadan kom att vara hela sex år. Den tvingade Israel och USA att förhandla med PLO. Förhandlingarna ledde till Oslo-överenskommelsen 1993. En Palestinsk myndighet på delar av de ockuperade områdena skapades.

Själva Osloöverenskommelsen var på sikt mindre betydelsefull än det intryck intifadan gjorde på världsopinionen. För första gången fick tvåstatslösningen ett seriöst stöd i västvärlden. Kritik riktades mot Israel för dess våld mot palestinierna. Om Israel hade satsat på en tvåstatslösning vid denna tid hade en uppgörelse sannolikt uppnåtts.

Israel har alltid legat ett steg efter. Det hade varit möjligt att förhandla med Nasser, men Israel vägrade. Det hade varit möjligt att nå en uppgörelse med Arafat, men Israel vägrade. Efter Arafats död tillträdde den svage Mahmoud Abbas och det militanta Hamas vann valet 2006.

Nu har Israel invaderat Gaza för att förgöra Hamas. Vilken ny organisation framträder om försöket lyckas? Sannolikare är att Israel misslyckas att utplåna Hamas. Är i så fall en tvåstatslösning fortfarande möjlig? Både palestinierna och världsopinionen rör sig mot tanken på en enstatslösning. Det skulle givetvis innebära slutet på det sionistiska projektet.

Israels strategi håller på att upplösas. Järnnäven har inte längre framgång, lika litet som den haft det för George Bush i Irak. Kommer USA:s stöd att bestå i framtiden? Det är långt ifrån säkert. Kommer världsopinionen fortsätta att stödja Israel? Mycket talar mot det. Kan Israel skapa en ny strategi som förvandlar landet till en integrerad del av Mellanöstern i stället för att fungera som en västlig utpost i en fientlig arabvärld?
Det är mycket sent för en sådan förändrad strategi.

V-interpellation: Kvalitén i Lunds förskolor av Mats Olsson

För tredje året i rad minskar anslagen till Lunds skolor och förskolor i reella termer. Genom årliga enprocentiga sparbeting har 64 miljoner hittills dragits in från skolnämndernas budget. Tyvärr håller alla vi som varnat för kraftiga försämringar i kvalitén på att få rätt. De förskolegrupper som har alldeles för många barn ökar nu dramatiskt. Enligt kommunens kvalitetsnorm ska det vara max 11 barn i småbarnsgrupperna och max 16 barn i 3-5-årsgrupperna.

År 2007 hade 14 procent av de drygt 100 avdelningarna i norra Lund två eller fler barn utöver denna norm. Vid den senaste mätningen i oktober 2008 var det nästan 40 procent som har två eller fler barn för mycket.

Jag vill med anledning av detta ställa två frågor till Tove Klette:

• Stödjer du fortfarande kvalitetsmålet om gruppstorlekar i Lunds förskolor, som antogs av kommunfullmäktige i november 2002 och senast förnyades i juni 2008?

• Anser du att Lund närmar sig eller avlägsnar sig från kvalitetsmålet om gruppstorlekar i Lunds förskolor?

Mats Olsson, vänsterpartiet

Interpellation till socialnämndens ordförande Göran Wallén (m) av Sven-Bertil Persson

I juni 2008 fastställde Lunds kommunfullmäktige den budget som skall gälla för året 2009 för kommunens olika verksamhetsområden.

Förutom de två kommunfullmäktigemål för socialnämnden som föreslogs av kommunstyrelsen fattade ett enhälligt kommunfullmäktige beslut om att lägga till ett tredje mål:
”..att skapa individuellt anpassade, hållbara boendelösningar för de hemlösa i kommunen.”

Fullmäktigemål definieras på följande sätt: ”Mål riktade till medborgarna - vad önskar kommunen uppnå? Ej preciserade eller konkretiserade, inte alltid tid-satta.”

Nämndsmål definieras såhär: ”Vad vill nämnden göra för att uppnå kommun-fullmäktiges mål?”

Och till slut nivån närmast verksamheten, verksamhetsmål: ”Hur ska det gå till att verkställa nämndsmålen?”
Verksamhetsmålen, liksom nämndsmålen, ska vara mätbara och tidsbestämda.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande två frågor till social-nämndens ordförande:

1 Hur har socialnämnden konkretiserat kommunfullmäktiges mål: ”..att skapa individuellt anpassade, hållbara boendelösningar för de hemlösa i kommunen.”

2 Vilken tidsplan har socialnämnden antagit för sitt arbete ”..att skapa individuellt anpassade, hållbara boendelösningar för de hemlösa i kommunen”?

Sven-Bertil Persson
Demokratisk Vänster