Fest i fastigheterna av Lucifer

Det gick inte så bra förra gången” är rubriken på en av ledarna i New York Times när detta skrivs på onsdagen. Bakgrunden är konstaterandet av att skillnaden mellan fattiga och rika har aldrig varit så stor förr i USA. Rekorden från 1920-talet är slagna. Och den gången gick det ju inte så bra – den stora depressionen slog till och det tog många år innan USA hämtade sig.

Jag gissar att vi i Sverige är i samma läge. Lönerna för direktörerna i börsbolagen, ersättningarna till styrelseproffs, utdelningarna till aktieägarna går i topp. Visst, det blir pengar till vanliga löntagare också. Hästskitsteorin fungerar. Ger man bara hästarna tillräckligt bra mat blir det faktiskt lite gott att äta också för gråsparvarna som går där och plockar.

Ja, se pengar
Det är så klart svårt att inte tänka på pengar en dag som denna när nu både förmögenhetsskatten och fastighetsskatten ska bort. Jag vet inte om det blir många champagnefukostar nu i helgen nere på Näset, men visst har väl det varit några lönsamma veckor där.

Men kanske är det ändå inte särskilt givande att betrakta det här ur moralisk synpunkt. I stället: Är det förnuftigt, klokt? Och vem exakt vinner? Ja, flera har redan hunnit påpeka att både vänster och höger vinner på förslagen: högern för att de tjänar så bra på dem, vänstern därför att de man får en tydlig illustration av hur borgarna gynnar de sina. Fast det kan man ju lika gärna vända på och säga att båda förlorar: högern på att bli avslöjad, vänstern på att bli lurad på pengar.

Men den stora förloraren är nog här tredje part, samhället. Det är ganska väl belagt att samhällsformer utan stora inkomst- och förmögenhetsskillnader fungerar bättre och är lyckligare än de som utmärks av kontraster. Sverige går mot en tydligare polarisering, det verkar helt klart. Andra skulle kalla det en normalisering, vi blir mer som andra västländer, och det var väl det som var själva meningen med kampanjen för att vi skulle gå med i EU. Sverige som undantag håller på att suddas ut.

Money, money
Varför sänks då fastighetskatten? Ja, det fanns väl vissa fall där den slog hårt och den förra regeringen var väldigt senfärdig med att undanröja dem. Och det här är naturligtvis en triumf för de gnetna tanterna i Sveriges Villaägareförening eller vad den nu heter och jag föreslår att man där nu samlar in pengar till en bukett påskliljor till Göran Hägglund (kd), reformens andlige fader. I kommentarerna har det talats om att nu betalar Fredrik Reinfeldt tillbaka för stödet från de medelålders radhusägarna i Täby, Lerum och Södra Sandby. Jag tror dock att de på sikt förlorar på förslaget genom prisbildning och marknadsförhållandena på småhus. Men det får vi se.

En sak är dock klar: samhället förlorar och fastighetsskatten kommer säkert att behöva återkomma. Överallt i världen har man skatt på fast egendom. I USA är fastighetsskatten grunden för all beskattning. Varför? Jo, man kan inte trixa med den, inte smita eller hålla sig undan som med så många andra skatter. Med den lågskattekonkurrens som bedrivs inom EU kommer den svenska skattebasen undan för undan att eroderas och då hade vi behövt något säkert för att hålla statens inkomster uppe. Men det är kanske det ytterst handlar om: att svältföda den förbannade staten så att den inte blandar sig så mycket. Det har prövats förr.

Glad påsk, om det nu är möjligt!

Höj inte busstaxan! av Ulf Nymark

Beroende på att miljöpartiet inte kunde delta i Tekniska nämndens senaste möte fick Demokratisk Vänster, som annars bara har en ersättarplats, delta i besluten. Bland annat fanns på nämndens dagordning de borgerligas förslag till taxehöjning inom Stadstrafiken. Demokratisk Vänster, tillsammans med de övriga tre röda och gröna oppositionspartierna, röstade emot taxehöjningen. Så här motiverar DV sitt ställningstagande i sin reservation mot beslutet:

”DemokratiskVänster reserverar sig mot Tekniska nämndens beslut att föreslå kommunfullmäktige en ny höjning av taxan i stadstrafiken. Kontanttaxan föreslås höjas med 3 kronor och periodkortet öka till 370 kronor. Om förslaget vinner kommunfullmäktiges gehör innebär det en 50% höjning av kontanttaxan och nästan en 25 procentig höjning av periodkortskostnaden sedan 2004.

Vi betraktar kollektivtrafiken som en del av den allmänna samhälleliga välfärden. Den kraftiga höjning som nu föreslås är oacceptabel ur miljösynpunkt, ur jämställdhetssynpunkt och ur rättvisesynpunkt.

Ur miljösynpunkt därför att:
Taxehöjningen kommer att ge biltrafiken konkurrensfördelar på Stadstrafikens bekostnad. Mera biltrafik späder på klimatpåverkan, ökar emissioner, trängsel, buller och barriäreffekter samt leder till fler skadade i trafiken.

Ur jämställdhetssynpunkt därför att:
Kvinnor i högre grad än män är beroende av kollektivtrafiken. Kvinnor är flitigare kollektivtrafikresenärer än män, samtidigt som kvinnor i genomsnitt har lägre inkomster.

Ur rättvisesynpunkt därför att:
Låginkomsttagare (inte minst ungdomar) är beroende av kollektivtrafiken i större utsträckning än höginkomsttagare.

Därför säjer Demokratisk Vänster nej till taxehöjningen, därför vill vi satsa på en kollektivtrafik som ger reskomfort av hög standard och god tillgänglighet till låga kostnader för resenären.”

Som jag ser det måste DV och andra miljö- och rättvisevänner driva att den lägsta p-avgiften i stadskärnan måste vara minst 15:-. Jag kommer att verka för att DV ställer sig bakom detta förslag till höjning av p-avgiften. Och, naturligtvis, även de tre andra rödgröna oppositionspartierna.
Ulf Nymark
Demokratisk vänster

I stället för motorvägspåfart av Gunnar Sandin

Klimatet kan bli den nya stora skiljefrågan mellan höger och vänster, menar Göran Greider. Vänstern har större tro på kollektiva lösningar och är mer optimistisk om planeringens möjligheter. Och den har framför allt en starkare tradition av solidaritet, inte minst internationell. Får vi påminna om rubriken på v-Lunds förra trafikpolitiska program, ”Solidaritet med Seychellerna”? – insikten om att avgaser i Lund får Indiska oceanen att stiga.

I det svenska valet visade de borgerliga segrarna på olika nivåer att sammanhållning är ett framgångsrecept. Allt fler talar om rödgröna koalitioner. Därför är det trist, som vi skrev förra veckan, att fullmäktigedebatten på marsmötet så tydligt visade att de rödgröna lokalt är splittrade i en både reellt och symboliskt viktig miljö- och klimatfråga, den om motorvägspåfarten vid Råby som aktualiserades av planen för Hasslanda. Dv, mp och v ville få bort den del i planen som handlar om påfarten, s försvarade den. Inte minst genom Björn Abelson, partiets mest profilerade miljöpolitiker, tidigare ordförande i kommunens miljönämnd, nu ordförande i hela s-föreningen.

– Jag förstår invändningarna, men när det gäller just den här planen finns det inga alternativ, sa Björn ungefär i debatten. Tror han på detta, eller har han blivit nedröstad av sin partigrupp? Hur som helst riskerar vi att få höra honom upprepa argumentet när vi kommer till planen om själva påfarten, och till nästa plan, och nästa, i det som Ulf Nymark (dv) i debatten kallade en omvänd salamitaktik. Varje gång går det att motivera utbyggnaden av bilismens infrastruktur med omsorg om jobb eller hot från länsstyrelsen.

Låt oss se på det senare argumentet, som i fullmäktige starkast underströks av Göran Brinck (m). Håller det?

Nej. Lunds kommun kan trilskas. Den kan överklaga, på samma sätt som vissa av dess invånare driver frågor ända upp på europeisk nivå. Motiveringen är enkel och torde gå hem hos en bred opinion: klimathotet och försiktighetsprincipen i kombination gör det oförsvarligt att bygga för bilismen. Pengarna behövs till annat.

Och om länsstyrelsen står på sej, kanske med (den borgerliga) regeringens stöd, och vägrar att godkänna den biltrafikalstrande planen för Norrängaområdet? Nå, då får vi tills vidare avstå från att bygga på Norränga. Det kan bli ett avbräck i bostadsförsörjningen och det är inte bra, men det bör i stort sett kunna kompenseras med genom tidigareläggning av andra områden, såsom Stångby, och förstärkning av stadsbyggnadskontoret så att framtagandet av nya planer kan påskyndas.

Till att börja med kunde Björn Abelson inför nästan planbeslut få sitt parti att bjuda hit Göran Greider till ett möte om klimathot och andra framtidsfrågor. Det skulle säkert samla en stor och engagerad publik från olika partier.

Etanol brev 4 av Erik Kågström

Det har länge funnits ett intresse för att utnyttja perenna gräsarter för biobränsleproduktion. Gräs är inte lika krävande när det gäller jordmån och behov av jordbearbetning som livsmedelsgröda. Man kan använda magra och oländiga ytor – i princip betesmark. En fördel är också att en enda sådd kan ge skördar under upp till femton år. På 70-talet, när det svenska jordbruket skulle läggas om, såddes rörflen på flera tusen hektar i olika delar av landet. Men eftersom det då inte fanns någon marknad för produkterna, upphörde denna odling ganska snabbt.

På senare tid har switchgrass blivit aktuellt. Det är ett amerikanskt präriegräs som även förekommer i andra världsdelar. I Europa har EU tagit ett initiativ som lett till provodlingar av switchgrass på mindre ytor i olika delar av Europa. Man har funnit att switchgrass lämpar sig bra för odling i Europa och har också kommit fram till vilka sorter av gräset som passar i olika delar av Europa. Switchgrass kan förädlas till fibermaterial, till pellets eller briketter men även till etanol. Ännu är det oklart hur det ställer sig med lönsamheten och någon produktion i kommersiell skala förekommer inte.

I slutet av nittiotalet startades ett projekt i Glommersträsk där målet var att göra Arvidsjaurs kommun oberoende av fossila bränslen, i första hand när det gällde uppvärmning. I projektet ingick odling av rörflen på 126 hektar nedlagda myrodlingar som inte ansågs lämpade för livsmedelsproduktion. Liksom switchgrass kan rörflen förädlas till fibermaterial och olika typer av biobränsle. I en utvärdering av rörflensodlingarna som gjorts av Norrbottens Energikontor konstateras att etableringen av rörflen artat sig bra och att det därför ser lovande ut. Med nuvarande pris- och konkurrenssituation när det gäller råvaror för biobränslen är odling av rörflen dock inte lönsamt. I varje fall inte så länge det i vårt land finns ett överskott på sågverksbiprodukter som sågspån och kutterspån.
Man kan kanske dra den slutsatsen att olika sorters gräs kan bli aktuella som råvaror för t ex etanol först när priserna på bränsle stigit avsevärt.
Erik Kågström

I kommande brev bland annat
• Biodiesel i Amerika – soja
• Biprodukter vid
biobränsleproduktion
• Spannmålshandeln i världen
• Kan spannmålsproduktionen i
världen ökas?
• Energiekonomi i
biobränsleproduktionen
- emergiprincipen

Uppskjutna spår av Gr

– dags att agera för region och kommun

Att järnvägen till Dalby och andra skånska spårinvesteringar var hotade hade aviserats. Banverket pekar på stål- och cementpriserna som drivits upp av högkonjunkturen, men kunde gott ha nämnt alla absurda överklaganden av järnvägsplaner och den taffliga politiska och administrativa hanteringen. Hänsynen till småfåglar fördröjer Botniabanan, hänsynen till Stockholms bilister driver ner det nya spåret under jorden och fördröjer det till år 2018. Och fördröjningar är fördyringar, för under tiden ska projektkontoren underhållas.

Det är en viss men otillräcklig tröst att väginvesteringarna drabbas på motsvarande sätt. Att skjuta upp angelägna investeringar i det miljövänligaste transportmedlet är förstås fel åtgärd och ger helt fel signaler i miljölarmens tid. I Skåne är det inte minst utbyggnaden av pågatågsnätet med nya linjer och stationer som blir lidande, trots att det mest gäller befintliga spår och investeringarna därför är måttliga, handlar om förbigångsspår, plattformar och signaler. ”Vi prioriterar fyrspåret Arlöv–Flackarp”, säger Banverket. Bluff. Redan innan sa Banverkets ansvariga att det projektet skulle bli klart tidigast 2016, eftersom småkommunerna bromsar, så det finns ingen utbyggnad att slå vakt om. (Det handlar om en sträcka av 9 kilometer som alltså ska ta 9–10 år att bygga. I fjor färdigställde kineserna järnvägen till Lhasa, en 1 142 km linje, efter knappt fem års arbete.)

Region Skåne har nyss beställt en mängd nya tåg med tanke på en utbyggd trafik. Nu riskerar de att bli undersysselsatta. Bara det är ett skäl för regionen att agera. Men också i kommunerna måste det ske saker. Vad kan då göras?

För det första måste man protestera. Det går snabbt och är billigt – men är inte särskilt verkningsfullt. ALLA som drabbas, över hela landet, protesterar och inget talar för att regeringen kommer att lyssna särskilt intensivt på Skåne.

För det andra kan man visa att man är beredd att själv dra konsekvenser av klimathotet. Stoppa de egna investeringarna i vägar och parkeringshus. Trycka på kommunerna Burlöv och Staffanstorp så att de släpper fram ytspåren. Varför ska till exempel Lund och Malmö ta emot gymnasieelever från kommuner som inte visar elementär solidaritet med grannarna?

För det tredje, och viktigast: hosta upp egna pengar. Nästan hälften av medlen kom från kommunerna när Skånes ursprungliga järnvägsnät byggdes upp, i en tid när dessa kommuner var mycket fattigare än nu. Helsingborg visar vägen med sin föresats att bygga ut banan söder om Knutpunkten för egna pengar.

Här finns massor av skrivelser att skriva, motioner att författa, debatter att föra. Men också samarbeten att forma, för vi tror väl att även borgarna måste ta klimathotet på allvar, och dra konsekvenserna.