Cordelia Edvardsson är död

Hon var en av de viktigaste och mest respekterade rösterna i den snart halvsekellånga debatten om Israel och Palestina. Förlusten är stor.
Gunnar Stensson

Mässa med Allhelgonamusik

Helgeandskyrkan
3 nov kl 17
Katarina Larsdotter Wendel, sång
Larsåke Sjöstedt, orgel

Doc Lounge Lund, 6 november: Dead Man Talking

I samarbete med UR. Dead Man Talking är en del av utbildningsradions Kina-satsning hösten 2012.
DEAD MAN TALKING ( Kina, 2011)
REGISSÖR: Robin Newell
SAMTAL: Denna afton har vi äran att ha två speciella gäster med oss för samtal efter filmen; SVTs fd. utrikeskorrespondant i Kina – Fredrik Önnevall – berättar om hans erfarenheter av Kina och Ann Heberlein är också på plats för samtal efter filmen!
MAT: Ät din middag på Doc Lounge. Vi serverar alltid en vegetarisk soppa  med bröd  för 69 kr. I baren säljs det också vin, öl, kaffe mm.
TID: Dörrarna öppnar 19.00 Film ca 20.00 PLATS: Mejeriet, Stora Södergatan 64 ENTRÉ: 60 kr eller Guldkort  (fri entré hela våren)  300 kr

Any last words before you die?
This is the basic concept of a unique reality show in the Chinese province of Henan entitled “Interviews BeforeExecution”.
   Catering to the macabre fascination humans have for death, its audience of forty million viewers makes it one of the most watched programmes in the province.
   China has never kept its faith in the effectiveness of the death penalty a secret. Fifty-five crimes carry the death penalty, and it is estimated that there are thousands of executions per year (statistics are, however, one thing that China does keep secret).
   Dead Men Talking is directed by Robin Newell and follows Ding Yu, the presenter and producer of “Interviews Before Execution”, as she interviews prisoners on death row about the circumstances of their crimes and how the knowledge of their impending death affects them, sometimes just minutes before their sentences are carried out.
Se trailer här
   Robin Newell (Australia, 1962) is a renowned Australian documentary director. He has directed and produced many outstanding award-winning documentaries, including The Elegant Solution that was broadcast in over 100 countries and won numerous awards, The Quiet Lions that was the second highest rating Australian program on the History Channel in 2007, and Spirit of the Railway. His interest in the African continent has resulted in such films as AfriCAN (Solutions) that won a Chris Award (USA), Wild Africa Goes Hi-tech, Ingenious Africa – Series 1, awarded United Nations Documentary Film Festival, as well as the recently released Ingenious Africa – Series 2.

Gerillakamp mot Sydsvenskans sionism

Hur smyger man in en artikel som kräver ett stopp för Israels blockad av Gaza i Sydsvenskan förbi Mats Skogkär och grabbarna i ledarredaktionen?
   Många har försökt och misslyckats, men Helena Hägglund har funnit knepet. Man maskerar sin artikel till kritik mot Ship to Gaza! Så nu kan den läsas på Sydsvenskans kultursidor 31/10. Stoppa Israels folkrättsvidriga blockad! 

Patrik Svensson upptäckte rapporten som avslöjar att två tredjedelar av den israeliska befolkningen  vill beröva palestinierna rösträtten vid en annektering av Västbanken. Han smugglade in den i en liten notis på kultursidan.
   Skogkärs vakthundar nosade upp notisen. Thomas Lunderquist som också var aktiv i debatten om Israels invasion i Gaza (han fick svar på tal av Lasse Söderberg och Petter Larsson) drämde till med en PEW-undersökning från 2009 som visar att över 90 procent av egyptierna, jordanierna, palestinierna och libaneserna har en negativ inställning till judarna. Han påstod att den förtegs (ordvalet känns igen från Tryckfrihetsföreningen).
   I själva verket står Pew-undersökningen sedan länge i centrum för en intensiv debatt. Patrik Svensson svarar, att han hoppas att undersökningen som avslöjar israelernas längtan efter apartheid får samma spridning.
SDS 31/10

(Apropå att palestinier är negativa till judar, se Five Broken Cameras)

Tillväxtproblem av Erik Kågström

I en artikel i VB 121019 nämnde jag några förhållanden som skulle kunna förhindra eller försvåra fortsatt ekonomisk tillväxt. Bland annat att det kan befaras att hanteringen av naturkatastrofer i framtiden kommer att kräva så stora resurser att ingenting blir över till att satsa på tillväxt och ökat välstånd. Den framtiden tycks redan vara här. Orkanen Sandy drabbade USA:s ostkust i början på denna vecka.

Att städa upp efter denna superorkan beräknas kosta omkring 45 miljarder dollar. Det motsvarar 0.3 procent av USA:s BNP. I ett världsläge där man i västvärlden får vara tacksam för en årlig ekonomisk tillväxt på 1-2 procent kan några naturkatastrofer vara tillräckligt för att eliminera all tillväxt.

Politik för segregation av Gunnar Stensson

Folkpartiet vill sätta betyg på fjärdeklassarna. Det vidgar marknaden för läxläsningsföretagen. Rutbidragen ökar vinsten. Förr anställde rika familjer informator till sina obegåvade barn. De betalade honoraret ur egen ficka. Nu bidrar staten.
   Lärare som arbetar i fina skolor i välbeställda områden där betygen är höga får högre lön än lärare som  arbetar i slitna skolor i invandrartäta områden där betygen är låga. Så är det i Stockholm. Fattiga barn i fattiga stadsdelar får fattiga lärare.
   Men det är i de fattiga stadsdelarna de bästa lärarna behövs. Där finns begåvningsreserven.
   De borgerliga partiernas politik ökar klyftan mellan elitens barn och underklassens.

Spelar det någon roll vem som blir USA:s president? av Bengt Hall

En del hävdar att det är likgiltigt vem som vinner det amerikanska presidentvalet på tisdag. Obama eller Romney; det kan gå på ett ut. Jag tror dock att varje röst på demokraterna är bättre än en röst på republikanerna. Garry Wills, som skrivit boken ”Confessions of a conservative”, var tidigare en moderat, konservativ intellektuell som blivit en högljudd kritiker  av republikanerna. Han skriver: ”Att rösta på republikanerna i dag innebär att man röstar på en plutokrati vars överlevnad är beroende av antistatliga krafter som Tea Partyrörelsen, rasister i Södern, religiösa fanatiker och krigsinvesterare i det militärindustriella komplexet.” Efter att ha läst Martin Gelins utmärkta bok ”Den amerikanska högern” är jag beredd hålla med. Den är för övrigt nominerad till Augustpriset.
   För de flesta svenskar är det uppenbarligen självklart att Barack Obama vinner valet på tisdag. Valforskningsprogrammet i Göteborg har frågat människor och svenska politiker vem de skulle rösta på. 87 % föredrar Obama och 7 % Mitt Romney. Fördelat på partier är det samma överväldigande majoritet för Obama. Dock skulle 25 % av moderaterna rösta på Romney och 20 % av kristdemokraterna. T o m sverigedemokraterna föredrar Obama (81 %).
   Med tanke på USA:s stora inflytande (militärt och kulturellt) i världen borde kanske andra än amerikanarna också vara med och rösta fram den amerikanske presidenten?

Villamattornas förespråkare: Sex moderata framtidshot av Gunnar Stensson

Deras namn är Michael Sandin, Staffanstorp, Pia Almström, Kävlinge, Ulf Bingsgård, Trelleborg, Lars-Ingvar Ljungman, Vellinge. Anders Berngarn, Lomma och Linda Allansson, Svedala. De är alla kommunstyrelseordförande.
   De kämpar för dem som vill bo i villa med trädgård på den skånska åkermarken. Hur förfärligt det kan bli illustreras med ett flygfoto över Löddesnäs villaområden i Lomma kommun. De sex kommunstyrelse- ordförandena utgör ett populistiskt hot inte bara mot Skåne utan mot hela landets långsiktiga utveckling.
   Varför framträder de just nu? Jo, för att protestera mot det regionala åtgärdsprogrammet ”Skånska åtgärder för miljömålen”. Läs deras inlägg i Sydsvenskan 1/11!
   Får de sin vilja igenom kommer deras politik orsaka livsmedelsbrist och orkaner som en höstdag  kan spola bort Löddesnäs och de andra villaområdena, på samma sätt som villaområdena i New Jersey. Vi får anledning att återkomma.

Lördagspromenad i Malmö 27 oktober av Gunnar Stensson

Kronprinsen blå mot vita moln, Turning Torso exponerar kurvorna i solen. Helikopter över Kockum Fritid. Polisbilar och en liten folksamling. Talkör: ”inga rasister på våra gator!”. Go Home-plakat med porträtt av ”STJÄRT WILDERS”.
   Men vi går vidare för att titta på den israeliska gruppen Public Movement som ska utföra en performance rubricerad ”Dark Numbers” på stortorget.
   Solen i ryggen när vi passerar slottet. Kungsparken flammande röd. Göta Hovrätt. Kvarteren i gamla väster. Slum på 1970-talet. Nu kulissartad idyll: små stugor med stockrosor längs oftast bilfria stenlagda gator. Centralt, dyrt – och ganska vackert. Lilla torg fullsmockat med uteätare under värmda tältdukar. Guldöl i höga glas.

Stortorget. Moln skymmer solen. Något hundratal människor samlade vid en sorts altare med vit duk framför rådhuset. Flera medlemmar ur den judiska församlingen. Enstaka politiker. Bengt Karlsland, länge ordförande i LR Malmö. Elisabeth Elgh, FP, hans sambo (en kort period i mitten av 1980-talet min rektor på Heleneholmsskolan). Någon socialdemokrat vars namn jag glömt. Fredrik Gertten med en kamera. En grupp Sverigedemokrater. Jag känner igen en från Lund. En berusad tant ropar ”Heja Israel”. Brinnande bensinfat. Blåst. Framträdandet dröjer. Somliga går. Högtalarna spelar ett judiskt musikstycke.

Tjugo över två marscherar fyra personer ut på torget och intar vaktpositioner i en fyrkant. Därefter träder tre allvarliga kvinnor fram till altaret. ”The Ceremony” inleds.
   Publiken uppmanas ta ställning till tre skrivelser som skall skickas till respektive Sverigedemokraterna, den palestinska organisationen och den judiska församlingen i Malmö.
   Budskapet till SD är att de ska sluta blanda in Israel i sin främlingsfientliga politik. Sverigedemokraterna går tysta därifrån.
   Budskapet till palestinierna i Malmö är att den palestinska kampen förs på Västbanken och i Israel, inte mot judar i Malmö. Ingen palestinier på torget.
   Budskapet till den judiska församlingen är att den ska sluta att stämpla kritik mot Israels politik som antisemitism. Den ska inte heller påstå att politiken stöds av alla judar. Bland de närvarande judarna tycks somliga uppskatta budskapet, inte alla.
   Ungefär så. Målet för Dark Numbers är begränsat: de fördömer populismen och de skamliga allianserna.
   ”Heja Israel!” ropar tanten och höjer sin ölburk.
   Ceremonin avslutas med att aktörerna nynnar en känd folkvisemelodi. De ser mycket unga och frusna ut. Som studenter eller rentav gymnasister. När de börjar sjunga på bruten svenska  känner jag igen Vintern rasat ut: ”Snart är sommarn här i purpurvågor, guldbelagda , azurskiftande ligga ängarna i dagens lågor, och i lunden dansa källorne.” Effekten blir egendomligt gripande denna kalla höstdag.
   Sedan tänds facklor på det brinnande bensinfatet. Tre personer springer ut i Malmö med var sin fackla för att överlämna budskapen till de tre organisationerna. De följs av polisbilar. På himlen svärmar en trollslända. Polishelikoptern.
   Aktionen får svag respons. Men den kan vara ett viktigt inslag i judisk debatt i Malmö.

Geert Wilders log i Sydsvenskan nästa dag. Hans budskap är att israelerna kämpar för Sverige och Malmö mot det muslimska hotet, alltså exakt det som Public Performance tar avstånd från. Hans beundrande lärjunge Ted Ekeroth är förstås där med några kompisar. Geert Wilders ansikte lyser över de troende som en flottig smörklick.
   Medierna följer den förstenade mallen för demonstrationsbevakning med bilder och text om äggkastning och polisgripanden. ”Dark numbers” får nästan ingen publicitet alls. Malmöborna trängs glada och ovetande på Södergatan. Ännu fler lär traska runt i Emporia.

Blir det spårvagn? av Sven-Hugo Mattsson

I en intervju med Mats Halmfrid, MH, kommunstyrelsens ordförande, i Sydsvenskan, uppfattar jag det så att MH/Alliansen gett upp tanken på en spårvagn i Lund. MH är i intervjun defensiv och har egentligen inget svar på hur förbindelsen till Brunnshög skall ske och finansieras.

Jag har själv varit tveksam till att det någonsin kommer att rulla spårvagn i Lund. Efter intervjun med MH ser jag planerna på detta som en bubbla. Önskan, även från mig själv, att vi skall få denna innovation i Lund för att transportera oss, nog inte har kontakt med verkligheten.
   I valrörelsen 2010 lovade Alliansen att det skulle rulla spårvagn i Lund 2014. MH menade 2010 att spårvagn i Lund inte förutsatte statliga pengar. Nu är det annat ljud i skällan! Förutsättningen nu är just att vi får statliga pengar, ungefär hälften av de 650 miljoner som projektet beräknas kosta. Vi måste ha besked tidigt 2013 menar MH för att vi skall få spårvagn 2016 eftersom det tar tre år att få fram vagnarna. Ett klart löfte om spårvagn 2014 har alltså blivit tidigast 2016, oberoendet av staten har blivit ett beroende. Är det då troligt att staten tillskjuter nödvändiga pengar till projektet. Jag tror inte staten ser detta som ett lokalt och regionalt projekt och inte ger något alls.

Alternativ
MH skulle kunna vara offensiv och föreslå att Lund finansierar projektet själv tillsammans med Regionen. Visst, frågan om statliga pengar är väl ett s.k. chickenrace, ingen vill visa sina kort och båda parter hoppas på att den andra skall ge sig. Han har heller inget alternativ om det nu inte blir spårvagn. På frågan om man inte skulle kunna använda superbussar menar MH att det inte går eftersom vi då måste riva den gamla Tullkammaren och Godsmagasinet. Superbussar kräver så mycket plats för att vända att det blir nödvändigt att riva dessa byggnader. Jag är inte någon rivningsivrare, men om byggnader står i vägen för kollektiv trafik måste detta diskuteras.  Jag är medveten om att dessa byggnader har ett värde hos många lundabor, men de är inte heliga och till syvende och sist är det en demokratisk fråga. Jag har själv åsikten att kollektivtrafikens behov är större än bevarandet av dessa byggnader.
   Det allvarliga i detta är att Lunds mäktigaste politiker och därmed Alliansen, inte har ett svar på hur vi skall ta oss till bostadsområdet Brunnshög, Max 4 och ESS. MH är så defensiv att han till och med flaggar för att banta Brunnshögsprojektet. Eftersom Max 4 håller på att byggas och ESS också kommer att bli verklighet så är det rimligtvis de planerade bostäderna han menar, i en kommun som är i starkt behov av bostäder. Man kan med andra ord tala om att det helt enkelt inte finns någon majoritet längre för spårvagn i Lund.

Var står de rödgröna
Var står de rödgröna i frågan? Vår hypotes måste vara att Alliansen inte längre är intresserad av en så stor investering. Alliansen har alltid varit mer intresserad av satsning på bilismen och att eventuellt behöva låna till denna stora investering är inte troligt. De sitter i en rävsax med löfte om sänkt skatt och kostsamma löften som spårvagn, snabbcykelväg till Malmö, gratis bussresor för plus 75, i hela kommunen. Deras löften går helt enkelt inte ihop.
   Jag tycker att de rödgröna skall tala om, om de är beredda att kommunen själv tar fram de pengar som behövs till en spårvagnsinvestering. Det är inte minst viktigt med tanke på att vi rätt snart måste ha ett handfast beslut om hur kollektivtrafiken till Brunnshög skall se ut.
   Från början var det också tal om att spårvägen till Brunnshög skulle fortsätta till Dalby. Hur blir det med detta nu när vi inte ens har ett beslut om finansieringen av spårväg till Brunnshög. Frågan är viktig eftersom vi spårledes måste komma ut på en framtida Simrishamnsbana från Malmö.

Tre filmer: Palme, Äta Sova Dö, Five Broken Cameras av Gunnar Stensson

Filmer ska vi se på bio, tillsammans med andra människor, inte ensamma i någon apparat därhemma. Gemenskap ökar uppmärksamheten, förhöjer känslan och skapar ett tyst samspel med våra medmänniskor. Just nu finns tre filmer i Lund som visar vår historia, vår nutid och vår omvärld. Att se dem i nuets historiska ögonblick bidrar till att skapa den framtida världsbilden.
   Först några ord om tre publiker – publiken analyseras sällan - sen spridda anmärkningar om själva filmerna.
   ”Palme”. Fullsatt salong, mest vithåriga socialdemokrater. Känslan av saknad dominerar. Vi saknar vår ungdom som plötsligt återuppstått, i svartvita bilder, vi saknar en tid då samhällsvärderingarna var annorlunda, då gemenskap var viktigare än egoism, solidaritet viktigare än konkurrens. De vithåriga omkring mig saknar säkert också den socialdemokratiska hegemonin. Palmes gestalt står i fokus för denna saknad. Jag är mer distanserad eftersom min inställning till Palme är kluven.
   ”Äta Sova Dö”. Fullsatt salong, skåningar, många från Örkelljunga och norra Skåne. De tycks vara bekanta med personerna i filmen och tar inledningsvis högljutt del i föreställningen. De  blir mer och mer indragna i tragedin, som också är deras. När vi lämnar lokalen hördes ledsna och upprörda kommentarer. Jävla bra film! Jag tänker på att bara en borgerlig riksdagsledamot såg filmen när den visades i riksdagen. Alliansen skyr och avskyr verkligheten!
   Ett par tjog akademiker, varav jag känner minst tre, befinner sig i salongen när jag ser ”Five Broken Cameras”. De vet exakt vad de ser. De är starkt engagerade. Men få, alltid få. Så till kommentarerna om själva filmerna.

Five Broken Cameras
Filmen visar – verkligen visar - ockupationens råa, grymma verklighet. En far köper en kamera för att filma sin nyfödde son. Som vilken far som helst. Filmbilderna visar med nödvändighet också den miljö, där sonen och hans tre syskon växer upp: den lilla palestinska byn Bil´in. Att miljön skildras är kontroversiellt. Bil´ín ligger nämligen på ockuperad mark i Palestina. De israeliska förtryckarna vill inte synas på bild. Fem kameror blir sönderslagna eller sönderskjutna.
   Bosättarna rövar mark, bränner olivträd, bygger murar. Unga judiska värnpliktiga kommer i pansrade fordon och misshandlar och skjuter upproriska civila med tårgasgranater och automatvapen. År efter år efter år. Kamerorna registrerar vad som sker – i förbigående. När vi ser bilderna blir vi vittnen.
   Värnplikten är treårig i Israel. Det räcker mer än väl för att förvandla generationer av tjugoåringar till rädda, hatiska rasister. De palestinska barnen ser dem misshandla och ibland döda föräldrar, syskon och vänner. Upplevelserna präglar dem.

   De palestinska barnen och de unga judiska soldaterna är människor. Men den israeliska ockupationsstaten är en skurkstat. Maria-Pia Boëtius fann ordet. Skurkstat är beteckningen på en regim som bryter mot internationella lagar, mot medborgerliga principer och mot mänskliga rättigheter. Beteckningen är tillämplig på Israel.
   Vi upplever ofta den lagstridiga ockupationen abstrakt och byråkratiskt. Svenska myndigheter försöker stoppa israeliska firmors försäljning av apelsiner odlade av bosättare på ockuperad mark, enligt ett nyhetsinslag idag. Det är hedervärt, men kan låta tråkigt. Tills man ser vad ockupationen innebär!

Äta Sova Dö
Inget behöver tilläggas till Sten Henrikssons fina presentation av Äta Sova Dö för ett par veckor sedan. Bara några ord om filmens ämne, svensk glesbygd 2012. Det som drabbar Örkelljunga är generellt.
   Älghult, som är mitt hemma, förvandlades på några årtionden från stolt glasbrukskommun till  isolerad och utarmad kommundel med minskande och åldrande befolkning.
   Orrefors där jag har många anhöriga och ofta vistas genomgår nu samma process.
   Svensk landsbygd har svikits av alla, socialdemokrater, centerpartister, miljöpartister, vänsterpartister. M och FP har aldrig brytt sig.
   Det är en viktigare orsak till Sverigedemokraternas tillväxt än främlingsfientligheten. Äta Sova Dö gestaltar en generell landsortstragedi.

Palme
Palme förlorade vänsterns stöd genom IB-affären. Miljörörelsen förlorade han genom sin tro på kärnkraften. Borgerligheten hatade honom från början, för skolpolitiken, för hans internationella engagemang i Vietnam, Sydafrika, Kuba, Chile. Allt dokumenterades.
   När han solidariserade sig med palestinierna kastade sig massmedia över honom med anklagelser för antisemitism. Sedan blev han mördad.
   De flesta av oss har väl sett dokumentären som fungerar som en stor svensk tragedi där alla vi som levde då är delaktiga.
   Men jag har en invändning. Filmens bild av 70-talsvänstern är summarisk och skev. Vänstern avskydde Stalin. Han förkroppsligade i stort sett allt som 40-talisterna avskydde. Det sovjetiska systemet avfärdades om ”socialimperialism” i FNL-gruppernas studiematerial. Däremot sågs Mao och kinesisk kommunism som föredömen. Kulturrevolutionen uppfattades som  en antiauktoritär demokratirörelse. Att vara maoist var banalt. Intresset för Kina genomsyrade 70-talskulturen, inte bara inom vänstern. Tänk Sven och Cecilia Lindqvist. När konflikten Kina-Vietnam blev uppenbar splittrades vänstern. Många sökte sig till VPK där de slogs för sina antisovjetiska värderingar.
   Efter valsegern 1982 utsattes den isolerade Olof Palme år efter år för högerkrafternas fascistoida hatkampanjer vilket till slut ledde till att han mördades. Hans största politiska misstag var sveket mot vänstern som avslöjades genom IB-affären.