Redaktören tänker sig ut i det gröna nästa vecka. Det blir alltså en veckas VB-paus, på återseende den 25:e maj.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2012-05-10
Helgeands församlingsgård
17 maj Kristi Himmmelsfärdsdag inget program
Café Torsdag 24 maj kl 13.00
Domprosten som var intresserad av allt - utom teologi
Domprosten Christian Wohlin (1761-1829) var samtida i Lund med Schartau och Tegnér. Hans sentida släkting Inger Rudberg berättar om honom och om bonde- och prästsläkten från Östergötland.
Domprosten som var intresserad av allt - utom teologi
Domprosten Christian Wohlin (1761-1829) var samtida i Lund med Schartau och Tegnér. Hans sentida släkting Inger Rudberg berättar om honom och om bonde- och prästsläkten från Östergötland.
Torsdagskväll 24 maj i Helgeand 19.00
Boksamtal.
Mörkerseende av Philip Yancey
Var är Gud när det gör ont? Om han är god, varför visar han sig inte tydligare när han behövs? Hur gör vi för att behålla tron när allt vacklar? Femte och sista gången läser vi sid 199-272 och sammanfattar boken.
Hela vårens caféprogram »
Hela vårens kvällsprogram »
Boksamtal.
Mörkerseende av Philip Yancey
Var är Gud när det gör ont? Om han är god, varför visar han sig inte tydligare när han behövs? Hur gör vi för att behålla tron när allt vacklar? Femte och sista gången läser vi sid 199-272 och sammanfattar boken.
Hela vårens caféprogram »
Hela vårens kvällsprogram »
Ship to Gaza behöver likvida medel!
Nu gäller det att kavla upp ärmarna. Den omänskliga och olagliga blockaden mot Gazas befolkning går snart in på sitt sjätte år.
Innan maj är till ända ska vi i Ship to Gaza ha samlat in 300 000:- för att säkra renoveringen av Estelle.
Innan maj är till ända ska vi i Ship to Gaza ha samlat in 300 000:- för att säkra renoveringen av Estelle.
Varje sjömil kostar 1000 SEK och alla som inhandlar en sjömil får ett stiligt certifikat. De som inte har råd att köpa en sjömil kan köpa en kabellängd, dvs en tiondels sjömil, för 100 SEK. Och de som inte har råd att köpa en kabellängd kan lägga de kronor de kan avvara.
En krona = en famn, dvs 1,8 meter.
Varje krona tar oss nästan två meter närmare Gaza.
Sätt in pengar på Ship to Gazas pg 46 359-6 eller använd donationsfunktionen på Paypal och följ rapporteringen på vår hemsida.
Tidvattnet vänder av Gunnar Stensson
Frankrike valde socialisten Hollande. Det grekiska folket sa nej! till
EU:s nedskärningar och går antagligen till omval, men då i ett annat
läge än det, i vilket söndagens val genomfördes: nämligen den nya
europeiska situation som uppstått genom den socialistiska segern i
Frankrike. Nytt läge, nya möjligheter.
Äntligen ersätts den kollapsade politik som inriktats på bankprofiter, nedskärningar, vidgade klyftor och sparande, av en ny solidarisk expansiv politik med investeringar och samhällsbyggande.
Efter en lång ebbtid sköljer flodvågen in över Europas torra stränder. Också Sverige berörs, stödet för regeringspartierna sjunker och partier med inriktning på investeringar i järnvägar, skolor, alternativa energikällor och trygghet i vård och omsorg bärs fram av en stigande våg, en växande opinion, som länge väntat på sitt tillfälle.
Äntligen ersätts den kollapsade politik som inriktats på bankprofiter, nedskärningar, vidgade klyftor och sparande, av en ny solidarisk expansiv politik med investeringar och samhällsbyggande.
Efter en lång ebbtid sköljer flodvågen in över Europas torra stränder. Också Sverige berörs, stödet för regeringspartierna sjunker och partier med inriktning på investeringar i järnvägar, skolor, alternativa energikällor och trygghet i vård och omsorg bärs fram av en stigande våg, en växande opinion, som länge väntat på sitt tillfälle.
Lyft cykeltrafiken till Brunnshög! av Ulf Nymark
Nu börjar detaljplanerna för nya Brunnshögsområdet att poppa upp på
dagordningen för kommunens nämnder och styrelser. Samtidigt som detta
nummer av Veckobladet produceras behandlar Byggnadsnämnden en
detaljplan för den del av Brunnshög som ligger inom området som
begränsas av E22, Odarslövsvägen och Solbjersvägen. Här ska det bli
kontor och verksamheter. Området ligger i ett läge som är väldigt
biltillvänt och så skall det förbli om planmakarna får som de vill.
Konkurrensnackdelar
Cykeltrafiken till området får enligt planen uppenbara konkurrensnackdelar i förhållande till motortrafiken: biltrafikens anslutningsvägar är raka, gena, snabba och lättframkomliga, medan cykeltrafikens anslutningsvägar är raka (!) motsatsen och dessutom allmänt otrivsamma. Området är högt beläget, vilket försvårar för cyklister till området. Nackdelarna för cykeltrafiken har tydligt dokumenterats i en utredning av färdmedelsfördelningen till Brunnshög. Utredningen är gjord av Trivector och den är föranledd av att kommunen vill ha förslag på åtgärder som kan begränsa biltrafiken till och från Brunnshög till en tredjedel.
Cykellift
Vid Byggnadsnämndens behandling av detaljplanen kommer jag som representant för Demokratisk Vänster att plädera för att planen ska återremitteras med uppdrag till Stadsbyggnadskontoret att ge förslag på genare och trivsammare cykelvägar till planområdet. Jag kommer också att föreslå att planerarna tar fram förslag på kompensatoriska åtgärder för höjdskillnaderna, t ex i form av cykelliftar vid cykeltrafikens huvudsakliga anslutningsvägar till planområdet och därmed också till hela Brunnshögsområdet. För inte ska väl Lund som gör anspråk på att vara en cykelstad bygga trafikinfrastruktur som gynnar biltrafiken till detta nya stora bostads- och verksamhetsområde? Och nog är väl en eller flera cykelliftar i kommunen (t ex av den typ som finns i Trondheim) en extra fjädring i framgaffeln för Lunds kommun?
PS. Tyvärr får jag som ersättare i nämnden inte rösta eller yrka. Men jag har förberett en protokollsanteckning om cykellift. I bästa fall hakar något annat parti på och antar förslaget som sitt eget yrkande. DS
Konkurrensnackdelar
Cykeltrafiken till området får enligt planen uppenbara konkurrensnackdelar i förhållande till motortrafiken: biltrafikens anslutningsvägar är raka, gena, snabba och lättframkomliga, medan cykeltrafikens anslutningsvägar är raka (!) motsatsen och dessutom allmänt otrivsamma. Området är högt beläget, vilket försvårar för cyklister till området. Nackdelarna för cykeltrafiken har tydligt dokumenterats i en utredning av färdmedelsfördelningen till Brunnshög. Utredningen är gjord av Trivector och den är föranledd av att kommunen vill ha förslag på åtgärder som kan begränsa biltrafiken till och från Brunnshög till en tredjedel.
Cykellift
Vid Byggnadsnämndens behandling av detaljplanen kommer jag som representant för Demokratisk Vänster att plädera för att planen ska återremitteras med uppdrag till Stadsbyggnadskontoret att ge förslag på genare och trivsammare cykelvägar till planområdet. Jag kommer också att föreslå att planerarna tar fram förslag på kompensatoriska åtgärder för höjdskillnaderna, t ex i form av cykelliftar vid cykeltrafikens huvudsakliga anslutningsvägar till planområdet och därmed också till hela Brunnshögsområdet. För inte ska väl Lund som gör anspråk på att vara en cykelstad bygga trafikinfrastruktur som gynnar biltrafiken till detta nya stora bostads- och verksamhetsområde? Och nog är väl en eller flera cykelliftar i kommunen (t ex av den typ som finns i Trondheim) en extra fjädring i framgaffeln för Lunds kommun?
PS. Tyvärr får jag som ersättare i nämnden inte rösta eller yrka. Men jag har förberett en protokollsanteckning om cykellift. I bästa fall hakar något annat parti på och antar förslaget som sitt eget yrkande. DS
Varför Ship to Gaza? av Gunnar Stensson
Frågan är vanlig. Oftast ställs den för att misstänkliggöra och
förringa. En krönikör i Aftonbladet häromveckan kompletterade med frågan
”Varför inte ett Ship to Syria i stället? Den syriska regimens
utrotningskrig mot oppositionen är ju mycket värre än den israeliska
blockaden mot Gaza och det är farligare att protestera mot de syriska
förtryckarna än mot Israel.
Krönikören drog själv slutsatsen att de självgoda aktivisterna bakom Ship to Gaza medvetet valt det bekväma och relativt ofarliga alternativet att misstänkliggöra Israel.
Låt oss trots allt ta krönikören på allvar. Den syriska regimen fördöms av hela världssamhället. Alla är medvetna om vad som pågår. Bilderna av bombade städer, mördade civila, flyktingströmmar och brinnande byar visas dagligen på TV-skärmarna i hela världen. Visst, Ryssland och Kina agerar tillbakahållande. Angränsande länder är fientliga. Varför agerar då ingen?
Den tillbakahållande faktorn mot ett ingripande från makter som FN, USA, EU, Turkiet och Israel är den uppenbara risken för en mycket värre situation: ett fullskaligt inbördeskrig eller till och med ett regionalt storkrig. Det finns dessutom ingen part i konflikten att solidarisera sig med.
Ett Ship to Syria med livsmedel eller än orimligare, vapen, vore en fullständigt verklighetsfrämmande manifestation som skulle stoppas långt innan skeppet nådde den syriska kusten.
Varför ett Ship to Gaza? Låt oss utgå från förutsättningen att Israel är en demokrati och en accepterad medlem av världssamfundet. Det innebär att Israel är förpliktat att respektera såväl internationell rätt som FN-beslut.
Trots det fortsätter ockupationen av Västbanken och blockaden mot Gaza. Ship to Gaza utgör alltså en fredlig manifestation för FN och den internationella rätten mot en regim som kränker bådadera.
I Israel finns maktpolitiker som irriteras av att Ship to Gaza försvagar landets trovärdighet inför dess understödjare, som t ex USA. Eftersom landet är en demokrati med tryck- och yttrandefrihet finns där också en fredsrörelse, en opinion som välkomnar solidaritetsaktionen. Det gör också många judiska demokrater i den israeliska diasporan.
Civilbefolkningen i Gaza lider brist på det mesta på grund av blockaden. Även om värdet av förnödenheterna på Ship to Gaza kan förefalla försumbart i förhållande till behoven har de utöver den symboliska betydelsen också ett praktiskt värde.
Aktionen står alltså på folkrättens och den israeliska oppositionens sida. Mottagarna i Gaza har nytta av förnödenheterna och kan hoppas att aktionen kommer att bidra till att blockaden, inklusive reseförbudet, hävs.
Uppnås någon del av målsättningarna har solidaritetsaktionen varit meningsfull.
Det handlar visserligen bara om en liten del av den större konflikten Palestina-Israel, men för en fredlig lösning av den stora konflikten, som ju egentligen gäller hela Mellanöstern, måste varje delproblem lösas.
Krönikören drog själv slutsatsen att de självgoda aktivisterna bakom Ship to Gaza medvetet valt det bekväma och relativt ofarliga alternativet att misstänkliggöra Israel.
Låt oss trots allt ta krönikören på allvar. Den syriska regimen fördöms av hela världssamhället. Alla är medvetna om vad som pågår. Bilderna av bombade städer, mördade civila, flyktingströmmar och brinnande byar visas dagligen på TV-skärmarna i hela världen. Visst, Ryssland och Kina agerar tillbakahållande. Angränsande länder är fientliga. Varför agerar då ingen?
Den tillbakahållande faktorn mot ett ingripande från makter som FN, USA, EU, Turkiet och Israel är den uppenbara risken för en mycket värre situation: ett fullskaligt inbördeskrig eller till och med ett regionalt storkrig. Det finns dessutom ingen part i konflikten att solidarisera sig med.
Ett Ship to Syria med livsmedel eller än orimligare, vapen, vore en fullständigt verklighetsfrämmande manifestation som skulle stoppas långt innan skeppet nådde den syriska kusten.
Varför ett Ship to Gaza? Låt oss utgå från förutsättningen att Israel är en demokrati och en accepterad medlem av världssamfundet. Det innebär att Israel är förpliktat att respektera såväl internationell rätt som FN-beslut.
Trots det fortsätter ockupationen av Västbanken och blockaden mot Gaza. Ship to Gaza utgör alltså en fredlig manifestation för FN och den internationella rätten mot en regim som kränker bådadera.
I Israel finns maktpolitiker som irriteras av att Ship to Gaza försvagar landets trovärdighet inför dess understödjare, som t ex USA. Eftersom landet är en demokrati med tryck- och yttrandefrihet finns där också en fredsrörelse, en opinion som välkomnar solidaritetsaktionen. Det gör också många judiska demokrater i den israeliska diasporan.
Civilbefolkningen i Gaza lider brist på det mesta på grund av blockaden. Även om värdet av förnödenheterna på Ship to Gaza kan förefalla försumbart i förhållande till behoven har de utöver den symboliska betydelsen också ett praktiskt värde.
Aktionen står alltså på folkrättens och den israeliska oppositionens sida. Mottagarna i Gaza har nytta av förnödenheterna och kan hoppas att aktionen kommer att bidra till att blockaden, inklusive reseförbudet, hävs.
Uppnås någon del av målsättningarna har solidaritetsaktionen varit meningsfull.
Det handlar visserligen bara om en liten del av den större konflikten Palestina-Israel, men för en fredlig lösning av den stora konflikten, som ju egentligen gäller hela Mellanöstern, måste varje delproblem lösas.
…bara ett penndrag av Bengt Hall
Den 6 oktober 1972 talade Olof Palme på SAP:s 25 kongress om den nya
författningen som kom att gälla från 1975 och sa då avslutningsvis: ”I
denna fullständigt nya författning ingår ett grundlagsfästande av
parlamentarismen, vilket är ett stort steg mot införande av republik –
sedan är det bara ett penndrag. Låt oss sätta in krafterna på detta
under de närmaste åren. Sedan får vi fortsätta att diskutera
republiken.”
Fyrtioett år senare väntar vi fortfarande på penndraget. Republikanska föreningen tog därför ett initiativ och har med en utredning lagt förslag till en svensk republikansk författning. Den presenterades i februari i år. Var och en kan hämta hem den från föreningens hemsida. Titeln är just ….bara ett penndrag. Förslaget kommer lägligt när statsskicket alltmer ifrågasätts, republikanska föreningens medlemstal ökar och stödet för monarkin minskar i folkopinionen.
Det är inte särskilt stora förändringar av grundlagen som krävs för att ersätta monarkin med en demokratiskt vald statschef. De två varianter av republikansk författning som presenteras – folkvald respektive riksdagsvald president - innebär ändringar i 21 av regeringsformens 175 paragrafer.
Ett tjugotal sidor utgörs av en historisk exposé över kungamakt, demokratin och relationerna mellan monarken och riksdag/regering. Från arvkungadöme till konstitutionell plym är rubriken. Sedan ges några exempel på monarkiska och republikanska statsskick i olika länder. Republikanska författningar kan vara antingen presidentiella, där den exekutiva makten ligger hos presidenten (ex USA,Brasilien), parlamentariska, där presidenten i huvudsak har ceremoniella uppgifter (ex Tyskland, Polen) eller semipresidentiella, där den exekutiva makten delas mellan president o ch regering (ex Portugal, Ryssland, Frankrike). Av FN:s 193 medlemsstater är 43 monarkier och 150 republiker. I några få stater har monarken betydande exekutiva befogenheter, ex Brunei och Saudiarabien. Den enda europeiska stat, förutom Vatikanstaten, där monarken spelar en aktiv politisk roll är Lichtenstein. Under 1900-talet har140 monarkier övergått till någon form av republik. I ett fåtal länder har monarkin restaurerats: Spanien, Kambodja.
Förutom en detaljerad beskrivning av den svenska monarkin idag och hovets organisation finns en kritisk analys av argumenten för monarkin. Utredningen finner inga övertygande positiva argument för monarkin som statsskick. ”Om vi sätter tilltro till demokrati och rationalitet talar allt för att monarkins förutsättningar att överleva i längden är begränsade.” Olika argument för monarki (historiska, kompetensen,nationsföreträdaren, ekonomi, demokrati, folkstödet, dörröppnaren) bemöts sakligt och grundligt.
Utredningens förslag innehåller två alternativ. Ett där presidenten utses av riksdagen och ett där presidenten utses av medborgarna i fria, allmänna och hemliga val. I det första fallet utgår man från folksuveränitetsprincipen dvs det finns ingen legitim politisk makt över eller konkurrerande med riksdagen. För direktval av president talar framför allt den starkare demokratiska legitimiteten för ämbetet. I båda alternativen föreslås majoritetsval dvs om ingen vid ett val uppnår 50 % av rösterna genomförs nytt val mellan de två kandidater som fått flest röster. Ämbetsperioden föreslås bli sex år. Presidenten föreslås överta talmannens uppgifter vid regeringsbildning. Till skillnad från kungahuset blir presidenten föremål för samma konstitutionella granskning som övriga politiska organ och dessutom åtalbar i domstol. Utredningen föreslår att övergången till republik föregås av en folkomröstning i frågan.
Till sist: glöm inte att gå med i Republikanska föreningen! Gå in på dess hemsida för vidare information.
Fyrtioett år senare väntar vi fortfarande på penndraget. Republikanska föreningen tog därför ett initiativ och har med en utredning lagt förslag till en svensk republikansk författning. Den presenterades i februari i år. Var och en kan hämta hem den från föreningens hemsida. Titeln är just ….bara ett penndrag. Förslaget kommer lägligt när statsskicket alltmer ifrågasätts, republikanska föreningens medlemstal ökar och stödet för monarkin minskar i folkopinionen.
Det är inte särskilt stora förändringar av grundlagen som krävs för att ersätta monarkin med en demokratiskt vald statschef. De två varianter av republikansk författning som presenteras – folkvald respektive riksdagsvald president - innebär ändringar i 21 av regeringsformens 175 paragrafer.
Ett tjugotal sidor utgörs av en historisk exposé över kungamakt, demokratin och relationerna mellan monarken och riksdag/regering. Från arvkungadöme till konstitutionell plym är rubriken. Sedan ges några exempel på monarkiska och republikanska statsskick i olika länder. Republikanska författningar kan vara antingen presidentiella, där den exekutiva makten ligger hos presidenten (ex USA,Brasilien), parlamentariska, där presidenten i huvudsak har ceremoniella uppgifter (ex Tyskland, Polen) eller semipresidentiella, där den exekutiva makten delas mellan president o ch regering (ex Portugal, Ryssland, Frankrike). Av FN:s 193 medlemsstater är 43 monarkier och 150 republiker. I några få stater har monarken betydande exekutiva befogenheter, ex Brunei och Saudiarabien. Den enda europeiska stat, förutom Vatikanstaten, där monarken spelar en aktiv politisk roll är Lichtenstein. Under 1900-talet har140 monarkier övergått till någon form av republik. I ett fåtal länder har monarkin restaurerats: Spanien, Kambodja.
Förutom en detaljerad beskrivning av den svenska monarkin idag och hovets organisation finns en kritisk analys av argumenten för monarkin. Utredningen finner inga övertygande positiva argument för monarkin som statsskick. ”Om vi sätter tilltro till demokrati och rationalitet talar allt för att monarkins förutsättningar att överleva i längden är begränsade.” Olika argument för monarki (historiska, kompetensen,nationsföreträdaren, ekonomi, demokrati, folkstödet, dörröppnaren) bemöts sakligt och grundligt.
Utredningens förslag innehåller två alternativ. Ett där presidenten utses av riksdagen och ett där presidenten utses av medborgarna i fria, allmänna och hemliga val. I det första fallet utgår man från folksuveränitetsprincipen dvs det finns ingen legitim politisk makt över eller konkurrerande med riksdagen. För direktval av president talar framför allt den starkare demokratiska legitimiteten för ämbetet. I båda alternativen föreslås majoritetsval dvs om ingen vid ett val uppnår 50 % av rösterna genomförs nytt val mellan de två kandidater som fått flest röster. Ämbetsperioden föreslås bli sex år. Presidenten föreslås överta talmannens uppgifter vid regeringsbildning. Till skillnad från kungahuset blir presidenten föremål för samma konstitutionella granskning som övriga politiska organ och dessutom åtalbar i domstol. Utredningen föreslår att övergången till republik föregås av en folkomröstning i frågan.
Till sist: glöm inte att gå med i Republikanska föreningen! Gå in på dess hemsida för vidare information.
Det nya samhället av Erik Kågström
8. En vetenskaplig skandal
Två professorer I elektrokemi,
engelsmannen Martin Fleischmann och amerikanen Stanley Pons, gav en
presskonferens i universitetet i Utah den 23 mars 1989. Efter många års
experimenterande hade de lyckats åstadkomma något som skulle kunna bli
en helt ny energikälla. De hade sammanfört tungt väte med metallen
palladium i en elektrolyt och efter måttlig uppvärmning fått en
reaktion med ett överskott av energi i form av värme. Ett överskott som
inte kunde förklaras av en kemisk process utan måste ha orsakats av en
kärnreaktion. Sammansättningen av restprodukter vid experimentet
stödde också ett sådant antagande. Det verkade sålunda som om de båda
forskarna åstadkommit det som kallas kall fusion, något som egentligen
ur teoretisk synpunkt inte är möjligt enligt de fysikaliska lagar som
uttrycks i Standardteori för elementarpartiklar.
I solen bildas energi genom partikelfusion men det krävs temperaturer på miljontals grader. Sedan 60 år har man i laboratorier på jorden försökt imitera solprocessen.Trots att det satsats hundratals miljarder dollar på experimenten har ännu inte ett enda watt överskottsenergi erhållits.
Fleischmanns och Pons (F&P) rapport blev snabbt en världsnyhet. Bara 12 timmar efter presskonferensen gick tankfartyget Exxon Valdez på grund utanför Alaskas västkust och orsakade en av historiens största miljökatastrofer. En påminnelse om vårt beroende av den smutsiga oljan. Katastrofen i Chernobyl 1986 var också i färskt minne. En ny, ren och näst intill outsinlig energikälla väckte stora förväntningar. Tidskrifter med stor spridning som Time Magazine och NewsWeek hade ”cover stories” om kall fusion. I många laboratorier runtom i världen försökte man reproducera de offentliggjorda experimenten. För somliga gick det bra, andra misslyckades.
Det internationella etablissemanget inom atomfysik var till en början avvaktande. ”Intressant” var den vanligaste kommentaren. Men efterhand blev tongångarna alltmer skeptiska. Inte minst gällde det ett av de ledande institutionerna på området – Massachusetts Institute of Technology, MIT. Forskarna vid ”MIT Plasma and Fusion Center” (PFC) hade sedan årtionden fått stora anslag för sin forskning på ”het fusion”. De ifrågasatte nu F&Ps slutsatser bland annat för att det saknades vetenskaplig förklaring och att det uppenbarligen var svårt att reproducera resultaten. En del gick så långt att de antydde att det hela var ett enda bedrägeri. Dåvarande direktören för PFC, professor Ronald R. Parker använde i en intervju med Boston Herald uttryck som ”scientific schlock” och ”maybe fraud”.
I solen bildas energi genom partikelfusion men det krävs temperaturer på miljontals grader. Sedan 60 år har man i laboratorier på jorden försökt imitera solprocessen.Trots att det satsats hundratals miljarder dollar på experimenten har ännu inte ett enda watt överskottsenergi erhållits.
Fleischmanns och Pons (F&P) rapport blev snabbt en världsnyhet. Bara 12 timmar efter presskonferensen gick tankfartyget Exxon Valdez på grund utanför Alaskas västkust och orsakade en av historiens största miljökatastrofer. En påminnelse om vårt beroende av den smutsiga oljan. Katastrofen i Chernobyl 1986 var också i färskt minne. En ny, ren och näst intill outsinlig energikälla väckte stora förväntningar. Tidskrifter med stor spridning som Time Magazine och NewsWeek hade ”cover stories” om kall fusion. I många laboratorier runtom i världen försökte man reproducera de offentliggjorda experimenten. För somliga gick det bra, andra misslyckades.
Det internationella etablissemanget inom atomfysik var till en början avvaktande. ”Intressant” var den vanligaste kommentaren. Men efterhand blev tongångarna alltmer skeptiska. Inte minst gällde det ett av de ledande institutionerna på området – Massachusetts Institute of Technology, MIT. Forskarna vid ”MIT Plasma and Fusion Center” (PFC) hade sedan årtionden fått stora anslag för sin forskning på ”het fusion”. De ifrågasatte nu F&Ps slutsatser bland annat för att det saknades vetenskaplig förklaring och att det uppenbarligen var svårt att reproducera resultaten. En del gick så långt att de antydde att det hela var ett enda bedrägeri. Dåvarande direktören för PFC, professor Ronald R. Parker använde i en intervju med Boston Herald uttryck som ”scientific schlock” och ”maybe fraud”.
Då frågan fått så stor uppmärksamhet fann den amerikanska
regeringen för gott att agera. Energidepartementet uppdrog åt MIT
Plasma and Fusion Center att göra ett kontrollförsök i enlighet med
F&Ps beskrivning. Ett sådant experiment utfördes också den 10 juli
1989 och gav ett negativt resultat, d.v.s. någon överskottsenergi
erhölls inte. Resultatet av detta experiment vägde tungt i den rapport
som energidepartementet presenterade hösten 1989 där man avfärdade kall
fusion som en möjlig energikälla. Ett annat dråpslag mot F&P kom
när redaktionerna för de ansedda vetenskapliga tidskrifterna Nature och
Science ställde sig på skeptikernas sida. Etablissemmangets dom kom
att färga medierapporteringen. Fleischmannn och Pons kom att framstå
som två misslyckade figurer, kanske också skojare. Begreppet kall
fusion blev tabu i vetenskapliga kretsar. I en artikel i DN nyligen
buntade en svensk fysikprofessor ihop kall fusion med evighetsmaskiner
och slagrutor som exempel på ”dålig vetenskap”. Det amerikanska
patentverket förbjöds att godkänna patentansökningar inom området kall
fusion. Även om sökanden kallar processen ”low energy nuclear reaction”
– LENR, som nu allmänt används av forskare på området.
Alla forskare vid MIT var inte lika negativa till F&P. Till undantagen hörde de unga professorerna Peter L. Hagelstein och Keith H. Johnson. De trodde att det fanns en stor energipotential i metoden och fortsatte med sådana försök trots uteblivna anslag.
Vid tidpunkten för den beramade presskonferensen var en ung man vid namn Eugene F. Mallowe anställd vid MIT som ”Chief science writer” vid institutets nyhetsavdelning och därmed ansvarig för public relations. Mallowe var utexaminerad vid MIT i aeronautik. Till hans uppgifter i det aktuella sammanhanget hörde att informera media och allmänhet om de synpunkter forskarna vid MIT hade på kall fusion. Trots att han inte hade specialkunskaper i atomfysik hade han från början varit kritisk mot hur ledande forskare vid MIT hade agerat när det gällde F&P. Han misstänkte att forskarna vid PFC var rädda för att en satsning på kall fusion skulle gå ut över deras egna anslag för het fusion och därför var angelägna om att skapa en negativ bild av kall fusion.
Den 19 januari 1991 får Mallowe tillgång till protokollen från det kontrollförsök som utfördes vid PFC den 10 juli 1989. Han fann då till sin förvåning att det som beskrivits som ett negativt experiment i själva verket gett energiöverskott i enlighet med F&P. Genom att manipulera mätvärdena hade man eliminerat ett hot mot den egna institutionens ekonomi. Hur detta gick till beskrivs i ett kommande nummer.
Alla forskare vid MIT var inte lika negativa till F&P. Till undantagen hörde de unga professorerna Peter L. Hagelstein och Keith H. Johnson. De trodde att det fanns en stor energipotential i metoden och fortsatte med sådana försök trots uteblivna anslag.
Vid tidpunkten för den beramade presskonferensen var en ung man vid namn Eugene F. Mallowe anställd vid MIT som ”Chief science writer” vid institutets nyhetsavdelning och därmed ansvarig för public relations. Mallowe var utexaminerad vid MIT i aeronautik. Till hans uppgifter i det aktuella sammanhanget hörde att informera media och allmänhet om de synpunkter forskarna vid MIT hade på kall fusion. Trots att han inte hade specialkunskaper i atomfysik hade han från början varit kritisk mot hur ledande forskare vid MIT hade agerat när det gällde F&P. Han misstänkte att forskarna vid PFC var rädda för att en satsning på kall fusion skulle gå ut över deras egna anslag för het fusion och därför var angelägna om att skapa en negativ bild av kall fusion.
Den 19 januari 1991 får Mallowe tillgång till protokollen från det kontrollförsök som utfördes vid PFC den 10 juli 1989. Han fann då till sin förvåning att det som beskrivits som ett negativt experiment i själva verket gett energiöverskott i enlighet med F&P. Genom att manipulera mätvärdena hade man eliminerat ett hot mot den egna institutionens ekonomi. Hur detta gick till beskrivs i ett kommande nummer.
Resa i Mittens rike – Mao Zedongkult och råkapitalism
av Ulf Nymark
En 14-dagars resa i södra Kina – Hunan- och
Guangxiprovinserna - har företagits av undertecknad i sällskap av
hustru och 15 andra resedeltagare. Som kronan på reseverket
tillbringade vi första majhelgen i Shanghai. Researrangör var
Svensk-kinesiska föreningen (den sammanslutning som på den tiden det
begav sig hette Svensk-kinesiska vänskapsföreningen).
Hunan provinsen, Mao Zedongs hemprovins, är i stort sett okänd mark för de västliga turisterna. Under nästan en vecka i provinsen verkade vårt sällskap vara de enda västerlänningarna. Men massor av inhemska turister. Eftersom första majhelgen var nära förestående hade mängder av kineser passat på att ta lite extra ledigt. Köerna till Mao Zedongs barndomshem i Shaoshan var därför kilometerlång. Men stämningen var god och våra västerländska uppenbarelser väckte allmän förtjusning och vi belönades bland annat med sång av olika grupper av ditresande kineser. Dongfang hong - Östern är röd – hyllningssången till Mao och till Kinas kommunistparti är fortfarande gångbar.
Hunan provinsen, Mao Zedongs hemprovins, är i stort sett okänd mark för de västliga turisterna. Under nästan en vecka i provinsen verkade vårt sällskap vara de enda västerlänningarna. Men massor av inhemska turister. Eftersom första majhelgen var nära förestående hade mängder av kineser passat på att ta lite extra ledigt. Köerna till Mao Zedongs barndomshem i Shaoshan var därför kilometerlång. Men stämningen var god och våra västerländska uppenbarelser väckte allmän förtjusning och vi belönades bland annat med sång av olika grupper av ditresande kineser. Dongfang hong - Östern är röd – hyllningssången till Mao och till Kinas kommunistparti är fortfarande gångbar.
Maostaty i Shaoshan, ordförandens hemby
Ordförande Mao har nu blivit totalt avpolitiserad, vilket naturligtvis på sitt sätt kan vara gott och väl. Han framställs idag vad som kan närmast liknas vid en blandning mellan Jesus, Gustav Vasa och jultomten. Han har, i varje fall i Hunan, också delvis samma funktion som Jesus mamma har i många katolska länder. Mao skyddar bilister och bussresenärer genom små Maostatyetter i fordonen. Och i de flesta städer med självaktning har man givetvis en Maostaty i kolossformat. Den store rorsmannen framstår i dag som en närmast mytisk gestalt med metafysiska förmågor: han ger tur i lotteriet och ger stöd för privata förmögenhetsuppbyggen, han är leverantör av allt det goda man kan tänka sig i livet. Fast givetvis inte åt alla.
Natur och kultur
Vår resa var emellertid inte primärt inriktad på att studera den kinesiska politiken. Inriktningen var snarare natur och kultur. Vi åkte buss och båt genom naturparker, svindlande berg, djupa dalar och stora floder. Vi blickade från höga höjder ner på månghundraåriga terassodlingar. Vi såg teaterföreställning med halvtusendet aktörer där bergen eller floden utgjorde såväl scenen som huvudsaklig scenografi.
Fågelfritt …
Vad som var smått kusligt i naturparker, på floder och i odlingslandskapet var den nästan totala frånvaron av fåglar. Någon enstaka svala och måsfågel, några ensamma sångfåglar och en handfull vita hägrar (förmodligen silkeshägrar) var i stort sett det hela. Förklaringen till denna fågelfrihet gick inte att få riktig klarhet i, men en god gissning är att det är en kombination av Maotidens utrotningskampanjer – fåglar betraktades som skadedjur som dödades en masse och samlades ihop i stora vagnslaster
– och att man nyttjar vilda fåglar som människoföda. (Vilka
djurarter kineser i övrigt nyttjar som människoföda ska jag här inte
beröra, inte heller hur dessa djur behandlas innan de kommer upp på
matbordet).
… och cykelfritt
För bara något decennium sedan var Kina cyklismens förlovade land. Praktiskt taget alla – utom de högsta i den härskande klassen – använde sig av cykel för såväl persontransporter som varutransporter. I de större städerna (praktiskt taget alla städer är ”större” enligt skandinavisk måttstock) är cykeln på det hela taget obefintlig. Jo, någon enstaka cykel finns förstås fortfarande, men för persontransporter är den mycket sällsynt. För gods- och varutransporter används den fortfarande av de allra fattigaste – inofficiella renhållningsarbetare, returemballageinsamlare etc. Bilen har högsta prioritet och biltrafiksystemen byggs ut i minst tre olika nivåer, under jord, på jord och ovanjord. Bilismens behov styr helt och hållet samhällsbygget. De större gatorna är ofta åttafiliga eller tiofiliga. Fortsätter Kinas ekonomiska tillväxt i samma takt som hittills så att även den fattigare delen av befolkningen får ekonomiska möjligheter att köpa bil kommer trafiksystemen i många städer att drabba av infarkt, inte bara transportmässig sådan. I Shanghai fann vi dock ett par små förmildrande omständigheter i transportsystemet: elbussar och snabbtåg - 432 km/tim - från stadens centrum till den internationella flygplatsen Pudong.
Första maj i Shanghai – en köpfest
Finalen på vår resa skulle bli första majfirandet i Shanghai, Kinas största stad. Men så mycket av detta firande såg vi egentligen inte till. I varje fall inte i form av några politiska manifestationer. Jovisst, första maj är helgdag i Kina. Och de som har möjlighet tar förlängd ledighet. Så visst firades arbetets dag. Men inte med parader och demonstrationer som vi hade väntat oss. Kineserna nyttjar ledigheten till att resa och hälsa på släkt och vänner och besöka sevärdheter. Framför allt firade många kineser dagen med att betitta varor och för dem som har råd också att köpa varor, s k sjåpping. Trängseln på de stora affärsgatorna i Shanghai var olidlig. Där, vid de stora modemärkenas varuhus – Gucci, Armani, Prada, Swatch, Rolex etc – rådde ”affärer som vanligt”. (Man kan för övrigt köpa en ”Lolex” på gatan för ca 100 kronor).
Kapitalismens högsäte i Shanghai
Rå kapitalism med kommunistiskt ansikte
Kina är som bekant ett brutalt polariserat klassamhälle. Närmast oändliga rikedomar vid ena polen och bottenlös fattigdom vid den andra. En stor medelklass som fortfarande är i tillväxt och ett stort trasproletariat. Ett land där allt kan – och för det mesta också måste – köpas för pengar, inklusive utbildning, bostad och socialförsäkringar. Det är en rå kapitalism med ett brutalt kommunistiskt ansikte – en ohyggligt människofientlig kombination.
Sockertoppsberg vid Li-floden, Yangshou, Guangxiprovinsen
… och cykelfritt
För bara något decennium sedan var Kina cyklismens förlovade land. Praktiskt taget alla – utom de högsta i den härskande klassen – använde sig av cykel för såväl persontransporter som varutransporter. I de större städerna (praktiskt taget alla städer är ”större” enligt skandinavisk måttstock) är cykeln på det hela taget obefintlig. Jo, någon enstaka cykel finns förstås fortfarande, men för persontransporter är den mycket sällsynt. För gods- och varutransporter används den fortfarande av de allra fattigaste – inofficiella renhållningsarbetare, returemballageinsamlare etc. Bilen har högsta prioritet och biltrafiksystemen byggs ut i minst tre olika nivåer, under jord, på jord och ovanjord. Bilismens behov styr helt och hållet samhällsbygget. De större gatorna är ofta åttafiliga eller tiofiliga. Fortsätter Kinas ekonomiska tillväxt i samma takt som hittills så att även den fattigare delen av befolkningen får ekonomiska möjligheter att köpa bil kommer trafiksystemen i många städer att drabba av infarkt, inte bara transportmässig sådan. I Shanghai fann vi dock ett par små förmildrande omständigheter i transportsystemet: elbussar och snabbtåg - 432 km/tim - från stadens centrum till den internationella flygplatsen Pudong.
Första maj i Shanghai – en köpfest
Finalen på vår resa skulle bli första majfirandet i Shanghai, Kinas största stad. Men så mycket av detta firande såg vi egentligen inte till. I varje fall inte i form av några politiska manifestationer. Jovisst, första maj är helgdag i Kina. Och de som har möjlighet tar förlängd ledighet. Så visst firades arbetets dag. Men inte med parader och demonstrationer som vi hade väntat oss. Kineserna nyttjar ledigheten till att resa och hälsa på släkt och vänner och besöka sevärdheter. Framför allt firade många kineser dagen med att betitta varor och för dem som har råd också att köpa varor, s k sjåpping. Trängseln på de stora affärsgatorna i Shanghai var olidlig. Där, vid de stora modemärkenas varuhus – Gucci, Armani, Prada, Swatch, Rolex etc – rådde ”affärer som vanligt”. (Man kan för övrigt köpa en ”Lolex” på gatan för ca 100 kronor).
Kapitalismens högsäte i Shanghai
Kina är som bekant ett brutalt polariserat klassamhälle. Närmast oändliga rikedomar vid ena polen och bottenlös fattigdom vid den andra. En stor medelklass som fortfarande är i tillväxt och ett stort trasproletariat. Ett land där allt kan – och för det mesta också måste – köpas för pengar, inklusive utbildning, bostad och socialförsäkringar. Det är en rå kapitalism med ett brutalt kommunistiskt ansikte – en ohyggligt människofientlig kombination.
Sockertoppsberg vid Li-floden, Yangshou, Guangxiprovinsen
Tid för sionismen att gå i pension efter 115 år
”Envar som stjäl land är en tjuv, envar som förvägrar
en minoritet dess rättigheter är rasist. Envar som tror på ett
rättfärdigt Israel är en patriot; envar som är sekulär är sekulär;
envar som är religiös är religiös, envar som är judisk är judisk och
envar som inte är judisk är inte judisk. Vad har detta med sionism att
göra? Alla är medborgare i staten.”
Den israeliske författaren och
journalisten Gideon Levy har under många år i tidningen Haaretz
försvarat palestiniernas och Israel-arabernas rättigheter och varit en
viktig röst för försoning och en någorlunda rättvis fred mellan Israel
och ett oberoende, självständigt Palestina. Han citeras ofta i svensk
och annan västerländsk press.
Den 27 april publicerade Haaretz nedanstående artikel där Levy hävdar att sionismen har uppfyllt sitt historiska uppdrag och sedan länge borde ha hänvisats till historieböckerna. Artikeln är en del av debatten om sionismens kris. De principer den bygger på är i högsta grad giltiga för varje annan demokratisk stat.
Den som vill vidga sitt vetande om sionismen kan hänvisas till Göran Rosenbergs bok ”Det förlorade landet” där rörelsens ideologi och historia redovisas detaljerat och skarpsynt. ”Det förlorade landet” kan också läsas som introduktion eller efterskrift till Rosenbergs nu aktuella bok om faderns öde.
Gunnar Stensson
Den 27 april publicerade Haaretz nedanstående artikel där Levy hävdar att sionismen har uppfyllt sitt historiska uppdrag och sedan länge borde ha hänvisats till historieböckerna. Artikeln är en del av debatten om sionismens kris. De principer den bygger på är i högsta grad giltiga för varje annan demokratisk stat.
Den som vill vidga sitt vetande om sionismen kan hänvisas till Göran Rosenbergs bok ”Det förlorade landet” där rörelsens ideologi och historia redovisas detaljerat och skarpsynt. ”Det förlorade landet” kan också läsas som introduktion eller efterskrift till Rosenbergs nu aktuella bok om faderns öde.
Gunnar Stensson
Den nationella befrielserörelsens tid har kommit
och gått. Nu har vi en stat. Varken gott medborgarskap eller illdåd
har längre något med sionismen att göra.
Sionismen är redan 115 år gammal: den borde ha pensionerats för länge sedan. Om vi på Independence Day oroar oss över hurdan framtiden kommer att bli för en stat som närmar sig pensionsåldern så borde vi försöka ersätta sionismen med något nyare, mer energiskt och relevant. Som alla andra borde sionismen ha pensionerats när rörelsen blev 62 eller 67.
En stat går inte i pension, men en nationell befrielserörelse måste inse när dess tid är förbi och då pensionera sig som varje annan åldrande medborgare. Den måste förpassa sig till historien. Detta är ännu sannare om rörelsen redan har uppfyllt sitt uppdrag och uppnått sina mål. Nu gör alla anspråk på den, missbrukar den, stoltserar i dess fjädrar och ikläder sig fåfängt dess namn
Så går det när man inte har förstånd att dra sig tillbaka när man står på toppen – i synnerhet om tiden på toppen för länge sedan är förbi.
Vem är sionist? Alla svar är felaktiga även om de är fler (och löjligare) än svaren på den andra existentiella frågan: vem är jude?
Sanningen är den att det inte finns något svar. Inte för att inte sionismen var en rättvis sak – det var den även om den fläckades av onödiga orättvisor – och inte för att den inte lyckades. Den var 1900-talets största framgångssaga. Men det seklet har gått och dess största framgångssaga har etablerat sig. Det nationella hemmet uppstod och är nu en regional stormakt. Alla som ville – ungefär en tredjedel av det judiska folket – har anslutit sig och dörren står öppen för de övriga.
Alla återstående störande problem och utmaningar är angelägenheter för den stat och det samhälle som har uppstått, precis som för alla andra stater och samhällen. Sambandet med den statsgrundande rörelsen är inte längre relevant. Nej, sionismen är inte längre relevant och den hör nu hemma endast i historieböckerna.
Men det judiska folket lever vidare och därför har Israel försökt uppfinna en ny sionism åt sig, en som är mycket mer totalitär än sin föregångare. Vid sidan av säkerhetsreligionen har sionismen blivit statens andra erkända religion som hänsynslöst tvingar sig på alla dess medborgare. Vi har enbart plats för ”sionister”.
Envar som tjänstgör i de israeliska försvarsstyrkorna är ”sionist”, envar som bosätter sig långt från Tel Aviv är också ”sionist”, envar som frivilligt hjälper sin nästa, de fattiga, de svaga, de blinda, de sjuka och de lama – en ”sionist”; envar som donerar något till någon – en ”sionist”; envar som sjunger nationalsången och hissar nationens flagga, och envar som står i givakt när det är nödvändigt (och när det är onödigt), envar som bosätter sig och som bryter upp, envar som rättfärdigar varje orättvisa som staten gör sig skyldig till, envar som invandrar eller utvandrar är en ”sionist”. Envar som förtrycker andra människor och envar som ser bort är ”sionist” och son till en ”sionist”. Vi är alla sionister; nåja, nästan alla.
Sionismen är redan 115 år gammal: den borde ha pensionerats för länge sedan. Om vi på Independence Day oroar oss över hurdan framtiden kommer att bli för en stat som närmar sig pensionsåldern så borde vi försöka ersätta sionismen med något nyare, mer energiskt och relevant. Som alla andra borde sionismen ha pensionerats när rörelsen blev 62 eller 67.
En stat går inte i pension, men en nationell befrielserörelse måste inse när dess tid är förbi och då pensionera sig som varje annan åldrande medborgare. Den måste förpassa sig till historien. Detta är ännu sannare om rörelsen redan har uppfyllt sitt uppdrag och uppnått sina mål. Nu gör alla anspråk på den, missbrukar den, stoltserar i dess fjädrar och ikläder sig fåfängt dess namn
Så går det när man inte har förstånd att dra sig tillbaka när man står på toppen – i synnerhet om tiden på toppen för länge sedan är förbi.
Vem är sionist? Alla svar är felaktiga även om de är fler (och löjligare) än svaren på den andra existentiella frågan: vem är jude?
Sanningen är den att det inte finns något svar. Inte för att inte sionismen var en rättvis sak – det var den även om den fläckades av onödiga orättvisor – och inte för att den inte lyckades. Den var 1900-talets största framgångssaga. Men det seklet har gått och dess största framgångssaga har etablerat sig. Det nationella hemmet uppstod och är nu en regional stormakt. Alla som ville – ungefär en tredjedel av det judiska folket – har anslutit sig och dörren står öppen för de övriga.
Alla återstående störande problem och utmaningar är angelägenheter för den stat och det samhälle som har uppstått, precis som för alla andra stater och samhällen. Sambandet med den statsgrundande rörelsen är inte längre relevant. Nej, sionismen är inte längre relevant och den hör nu hemma endast i historieböckerna.
Men det judiska folket lever vidare och därför har Israel försökt uppfinna en ny sionism åt sig, en som är mycket mer totalitär än sin föregångare. Vid sidan av säkerhetsreligionen har sionismen blivit statens andra erkända religion som hänsynslöst tvingar sig på alla dess medborgare. Vi har enbart plats för ”sionister”.
Envar som tjänstgör i de israeliska försvarsstyrkorna är ”sionist”, envar som bosätter sig långt från Tel Aviv är också ”sionist”, envar som frivilligt hjälper sin nästa, de fattiga, de svaga, de blinda, de sjuka och de lama – en ”sionist”; envar som donerar något till någon – en ”sionist”; envar som sjunger nationalsången och hissar nationens flagga, och envar som står i givakt när det är nödvändigt (och när det är onödigt), envar som bosätter sig och som bryter upp, envar som rättfärdigar varje orättvisa som staten gör sig skyldig till, envar som invandrar eller utvandrar är en ”sionist”. Envar som förtrycker andra människor och envar som ser bort är ”sionist” och son till en ”sionist”. Vi är alla sionister; nåja, nästan alla.
Allt positivt har sin negativa
motsats och till det negativa hör de laglösa, de förrädiska, de hatade
och de som hatar Israel. Envar som inte gör något av det som nämnts
ovan är en post- eller anti-sionist. I Israel 2012 är således en
anhängare av rättvisa och mänskliga rättigheter enligt definitionen
icke sionist. Den som talar om moral, lag eller internationell lag är
klandervärt ”icke sionist”.
Vi har inrättat grader av sionism för världsjudendomen. Envar som ger donationer till bosättningar – sionist, envar som ger donationer till människorättsorganisationer – icke sionist. Envar som tillhör det nationalistiska, giriga, högervridna judiska etablissemanget – sionist. Envar som eftersträvar ett rättvisare, mer upplyst alternativ – post. Envar som blint stöder alla Israels missgärningar – sionist; envar som vågar kritisera dem – antisemit, även om han är jude. En före detta israel som bor i Vegas och sätter nationens framtid på spel genom att spränga, bomba, krossa och förstöra – sionist. Envar som oroar sig för rättvisan – post-sionist.
Världen har också uppfunnit några egna sionismer. I arabvärldens ögon är varje israel en sionist, i större delen av västvärldens ögon är envar som stöder den israeliska ockupationen en sionist. I båda dessa fall uppfattas sionismen som något negativt och skamligt. Den nya sionismen har bara lyckats skaffat sig dåligt internationellt anseende.
Sionismens väg har gått förlorad för oss. Det var ofrånkomligt därför att den hade utfört sitt uppdrag. När staten Israel väl uppstått och blivit ett nationellt hem, samtidigt som den rörelse som skapade den uppnådde pensionsåldern, när den väl hade blivit etablerad, stark och mäktig – och brutal och maktfullkomlig, borde dess flagga ha blivit hopvikt, lagrad i historiens förråd som ett minne och sionismens namn skulle i fortsättningen inte längre fåfängt utnyttjas. Sionismens gamla ordning är förbi och kampen om den nya statens egenskaper och gestaltning borde börja på samma sätt som i varje annan frisk stat.
Envar som bidrar till staten är en värdig medborgare och en anständig patriot. Envar som bidrar till dess institutioner är en filantrop – detta har ingenting med sionism att göra. Envar som fullgör sin militärtjänst, liksom envar som betalar sin skatt uppfyller sina lagliga förpliktelser. Detta har ingenting med sionismen eller dess värderingar att göra.
Envar som understödjer statens missgärningar är en förrädare och envar som förblir tyst smutsar sig. Envar som bosätter sig i landets avlägsnare delar är kanske en pionjär, envar som bidrar till dess ekonomi, vetenskap, kreativitet och konst är också en god medborgare och detta har ingenting med sionism att göra.
Envar som stjäl land är en tjuv, envar som förvägrar en minoritet dess rättigheter är en rasist. Envar som tror på ett rättfärdigt Israel är en patriot; envar som är sekulär är sekulär och envar som är religiös är religiös; envar som är judisk är judisk och envar som inte är judisk är inte judisk. Vad har allt detta med sionismen att göra? Alla är medborgare i staten.
Sionism är ett begrepp som har lämnat vår tid och ingen har rätt att utdela betyg i sionism. Envar som lever här är israel och envar som inte lever här är inte israel. Punkt.
Inte heller förhållandet till den judiska världen ska betraktas genom sionismens prisma. Vi kan bjuda in varje jude, liksom var och en som är född här eller hans efterlevande. Envar kan bidra utifrån liksom andra emigranter bidrar till sina hemländer.
Kampen för att stärka staten Israel och göra den till en mer rättvis och säker plats har heller ingenting med sionism att göra. Sådana strävanden äger rum nästan överallt. Låt oss inte vara skrytsamma.
Är jag sionist? Hur ska jag svara? Om sionism är att bosätta sig i de ockuperade territorierna är jag en antisionist. Om sionism är att fortsätta ockupationen är jag en icke-sionist. Om sionism är det judiska folkets rätt till en stat, på samma sätt som det palestinska folkets rätt till en stat, inklusive åtminstone en begränsad gottgörelse av den orättvisa de tillfogades 1948, då är jag också sionist. Om sionism innebär att sträva efter en demokratisk stat är jag i det fallet också en sionist, son till en sionist.
Ett begrepp som är så förvirrande och missledande som sionismen är idag hör inte hemma i den stat som uppstod för det judiska folket, ärorikt (eller inte), och borde därför för länge sedan ha upphört att existera.
Gideon Levy
Vi har inrättat grader av sionism för världsjudendomen. Envar som ger donationer till bosättningar – sionist, envar som ger donationer till människorättsorganisationer – icke sionist. Envar som tillhör det nationalistiska, giriga, högervridna judiska etablissemanget – sionist. Envar som eftersträvar ett rättvisare, mer upplyst alternativ – post. Envar som blint stöder alla Israels missgärningar – sionist; envar som vågar kritisera dem – antisemit, även om han är jude. En före detta israel som bor i Vegas och sätter nationens framtid på spel genom att spränga, bomba, krossa och förstöra – sionist. Envar som oroar sig för rättvisan – post-sionist.
Världen har också uppfunnit några egna sionismer. I arabvärldens ögon är varje israel en sionist, i större delen av västvärldens ögon är envar som stöder den israeliska ockupationen en sionist. I båda dessa fall uppfattas sionismen som något negativt och skamligt. Den nya sionismen har bara lyckats skaffat sig dåligt internationellt anseende.
Sionismens väg har gått förlorad för oss. Det var ofrånkomligt därför att den hade utfört sitt uppdrag. När staten Israel väl uppstått och blivit ett nationellt hem, samtidigt som den rörelse som skapade den uppnådde pensionsåldern, när den väl hade blivit etablerad, stark och mäktig – och brutal och maktfullkomlig, borde dess flagga ha blivit hopvikt, lagrad i historiens förråd som ett minne och sionismens namn skulle i fortsättningen inte längre fåfängt utnyttjas. Sionismens gamla ordning är förbi och kampen om den nya statens egenskaper och gestaltning borde börja på samma sätt som i varje annan frisk stat.
Envar som bidrar till staten är en värdig medborgare och en anständig patriot. Envar som bidrar till dess institutioner är en filantrop – detta har ingenting med sionism att göra. Envar som fullgör sin militärtjänst, liksom envar som betalar sin skatt uppfyller sina lagliga förpliktelser. Detta har ingenting med sionismen eller dess värderingar att göra.
Envar som understödjer statens missgärningar är en förrädare och envar som förblir tyst smutsar sig. Envar som bosätter sig i landets avlägsnare delar är kanske en pionjär, envar som bidrar till dess ekonomi, vetenskap, kreativitet och konst är också en god medborgare och detta har ingenting med sionism att göra.
Envar som stjäl land är en tjuv, envar som förvägrar en minoritet dess rättigheter är en rasist. Envar som tror på ett rättfärdigt Israel är en patriot; envar som är sekulär är sekulär och envar som är religiös är religiös; envar som är judisk är judisk och envar som inte är judisk är inte judisk. Vad har allt detta med sionismen att göra? Alla är medborgare i staten.
Sionism är ett begrepp som har lämnat vår tid och ingen har rätt att utdela betyg i sionism. Envar som lever här är israel och envar som inte lever här är inte israel. Punkt.
Inte heller förhållandet till den judiska världen ska betraktas genom sionismens prisma. Vi kan bjuda in varje jude, liksom var och en som är född här eller hans efterlevande. Envar kan bidra utifrån liksom andra emigranter bidrar till sina hemländer.
Kampen för att stärka staten Israel och göra den till en mer rättvis och säker plats har heller ingenting med sionism att göra. Sådana strävanden äger rum nästan överallt. Låt oss inte vara skrytsamma.
Är jag sionist? Hur ska jag svara? Om sionism är att bosätta sig i de ockuperade territorierna är jag en antisionist. Om sionism är att fortsätta ockupationen är jag en icke-sionist. Om sionism är det judiska folkets rätt till en stat, på samma sätt som det palestinska folkets rätt till en stat, inklusive åtminstone en begränsad gottgörelse av den orättvisa de tillfogades 1948, då är jag också sionist. Om sionism innebär att sträva efter en demokratisk stat är jag i det fallet också en sionist, son till en sionist.
Ett begrepp som är så förvirrande och missledande som sionismen är idag hör inte hemma i den stat som uppstod för det judiska folket, ärorikt (eller inte), och borde därför för länge sedan ha upphört att existera.
Gideon Levy
Historien upprepar sig! av Tjatte Hedlund
De som inte känner till historien, är dömda att upprepa den. Dessvärre inte dess goda sidor, utan de dåliga. Se bifogad bild.
Kulturtips
Fläskkvartetten
En knippe musikhistoria i form av det svenska bandet Fläskkvartetten kommer till Moriska Paviljongen den 11 maj. Fläskkvartetten har turnerat flitigt under årens lopp. Förutom turnerandet har de gjort musik till teater, film och TV. På Moriska Paviljongen 11 maj kl 19.
Läs mer »
En knippe musikhistoria i form av det svenska bandet Fläskkvartetten kommer till Moriska Paviljongen den 11 maj. Fläskkvartetten har turnerat flitigt under årens lopp. Förutom turnerandet har de gjort musik till teater, film och TV. På Moriska Paviljongen 11 maj kl 19.
Läs mer »
Historisk vandring i Rosengård
Från borgerskapets lantliga idyll där man arrangerade "soirée dansante" till miljonprogram, höghus och multikulti. En vandring genom 200 år på 90 minuter. 11 maj och 11 juni
Fre 11 maj kl. 11:00. Läs mer »
Från borgerskapets lantliga idyll där man arrangerade "soirée dansante" till miljonprogram, höghus och multikulti. En vandring genom 200 år på 90 minuter. 11 maj och 11 juni
Fre 11 maj kl. 11:00. Läs mer »
Vlatko Stefanovski trio
En av vår tids störste gitarrist på besök i Malmö, på Moriska Paviljongen 11 maj kl 22:00. Läs mer »
En av vår tids störste gitarrist på besök i Malmö, på Moriska Paviljongen 11 maj kl 22:00. Läs mer »
Fågelskådning S:t Pauli kyrkogårdar
Fågelvandring med Vilda Malmö. 13 maj vid S:t Pauli kyrkogårdar
Sön 13 maj kl. 08:00. Läs mer »
Fågelvandring med Vilda Malmö. 13 maj vid S:t Pauli kyrkogårdar
Sön 13 maj kl. 08:00. Läs mer »
Historisk vandring i det äldsta Malmö
Sill, kloster och pest. Reformation, häxeri och försvenskning. Följ med på en hisnande och intressant vandring genom Malmös dramatiska historia. 13, 14 och 18 maj.
Sön 13 maj kl. 13:00, Fre 18 maj kl. 10:00
Läs mer »
Sill, kloster och pest. Reformation, häxeri och försvenskning. Följ med på en hisnande och intressant vandring genom Malmös dramatiska historia. 13, 14 och 18 maj.
Sön 13 maj kl. 13:00, Fre 18 maj kl. 10:00
Läs mer »
Matkaravan
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Mån 14 maj kl. 16:00. Läs mer »
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Mån 14 maj kl. 16:00. Läs mer »
Möllevångens historia - en guidad tur med kvinnoperspektiv
Vad var Stenbergs villa? Hur bodde arbetarfamiljerna i början av 1900-talet? Har ABBA uppträtt i Folkets Park? Var växte poeten Majken Johansson upp? Detta och mycket annat får du veta under ca 90 minuters guidad tur. 14 och 18 maj.
Mån 14 maj kl. 13:00, Fre 18 maj kl. 13:00
Läs mer »
Vad var Stenbergs villa? Hur bodde arbetarfamiljerna i början av 1900-talet? Har ABBA uppträtt i Folkets Park? Var växte poeten Majken Johansson upp? Detta och mycket annat får du veta under ca 90 minuters guidad tur. 14 och 18 maj.
Mån 14 maj kl. 13:00, Fre 18 maj kl. 13:00
Läs mer »
Malmö By Foot - Historisk vandring
Turen tar dig genom Malmös spännande historia från medeltiden till modern tid.
Ons 16 maj kl. 17:15, Ons 23 maj kl. 17:15
Läs mer »
Turen tar dig genom Malmös spännande historia från medeltiden till modern tid.
Ons 16 maj kl. 17:15, Ons 23 maj kl. 17:15
Läs mer »
Oslipat tolkar Billie the Vision and the Dancers
Ståupp och musik i en symbios som får dig att älska livet lite mer. På Babel 16 maj kl 20:00. Läs mer »
Ståupp och musik i en symbios som får dig att älska livet lite mer. På Babel 16 maj kl 20:00. Läs mer »
Hype Williams
Ingen skevhet är för skev, ingen billig synth för trasig i deras DIY-pop som filtreras (bokstavligen) genom dub och hip hop. Det som kommer ut ur processen är vacker och smått romantisk musik som i släptåg har allt från Throbbing Gristle till Sade. På Inkonst 17 maj kl 21:00. Läs mer »
Ingen skevhet är för skev, ingen billig synth för trasig i deras DIY-pop som filtreras (bokstavligen) genom dub och hip hop. Det som kommer ut ur processen är vacker och smått romantisk musik som i släptåg har allt från Throbbing Gristle till Sade. På Inkonst 17 maj kl 21:00. Läs mer »
Under the Boat
Följ med in i en magisk undervattensvärld med egensinniga musikgruppen Cure-a-phobia och den experimentella dansduon Versus Operandi, 19 maj på Stapelbädden och 26-27 maj på Karavan
Lör 19 maj kl. 19:00. Läs mer »
Följ med in i en magisk undervattensvärld med egensinniga musikgruppen Cure-a-phobia och den experimentella dansduon Versus Operandi, 19 maj på Stapelbädden och 26-27 maj på Karavan
Lör 19 maj kl. 19:00. Läs mer »
bibu.se 2012 - Svansjön
Scenkonstbiennal för barn och unga, 23 maj kl. 19 på Lunds Stadsteater, Lund
Ons 23 maj kl. 19:00. Läs mer »
Scenkonstbiennal för barn och unga, 23 maj kl. 19 på Lunds Stadsteater, Lund
Ons 23 maj kl. 19:00. Läs mer »
En god idéhistoria
En god idéhistoria är en humorshow med Josefin Johansson och Jesper Rönndahl.
Ons 23 maj kl. 20:00. Läs mer »
En god idéhistoria är en humorshow med Josefin Johansson och Jesper Rönndahl.
Ons 23 maj kl. 20:00. Läs mer »
Grimes + Doldrums
Med lysande recensioner i bakfickan för sitt nya album Visions spelar kanadensiska Claire Boucher live på Inkonst med sin uppdaterade version av electro-indie. Support: Doldrums.
Tor 24 maj kl. 21:00. Läs mer »
Med lysande recensioner i bakfickan för sitt nya album Visions spelar kanadensiska Claire Boucher live på Inkonst med sin uppdaterade version av electro-indie. Support: Doldrums.
Tor 24 maj kl. 21:00. Läs mer »
Los Impostors [MEX]
Electro-Techno Duo som kombinerar sina färdigheter både som musiker och producenter i sin första produktion med titeln "Somos Duques”. På Moriska Paviljongen 24 maj kl 22:00. Läs mer »
Electro-Techno Duo som kombinerar sina färdigheter både som musiker och producenter i sin första produktion med titeln "Somos Duques”. På Moriska Paviljongen 24 maj kl 22:00. Läs mer »
Hela kulturcentralens program »
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)