Veckobladet önskar er alla en

Hackad rödbeta... av Karin S

Hackad rödbeta
magerlagd skinka
varm kindklapp
tomte köphets
feltänkt stressfest.
Snart är det över.
Vad är det vi behöver?

Konserter i Helgeandskyrkan i Lund

Gospelkonsert
Lördagen den 17 dec kl 17
Helgeands Gospelkör
Annica Forssell, körledare

Julkonsert
Söndagen den 18 dec kl 17
Eva Rydén, sång
Larsåke Sjöstedt, orgel och piano

VB och vänsterns väg av Göran Persson (red)

Gunnar Stensson uppmanar till diskussion och debatt av vänsterns väg framöver. Inte så lätt, den tycks ha svårt oklippta vägkanter, fast det lär vara bra för miljön sägs det numera.
   Jag läser också Drömmen om det röda precis som Gunnar. Fast jag har inte hans orubbliga optimism så jag måste ta det i mindre portioner för att inte deppa ihop över att så lite hänt och att kunskapen om vad som måste hända blivit så mycket grundare sedan Rosas tid.
   När jag säger att så lite hänt tänker jag på huvudfrågan: Kapitalismens barbari måste ersättas av Socialismens förnuft. Lika sant idag som på Rosa Luxemburgs tid men än mer avlägset känns det. Fast känslor leder en ofta fel. I det historiska perspektivet så tänker jag på att det kändes helt orimligt när jag hörde Dick Urban Vestbro argumentera för att det är i Sydafrika som befrielsen kommer först i Afrika. Detta var något år före Mandelas frisläppande. Kanske kan det hända lika fort och oväntat, för mig, även på andra håll.
   På andra sätt har det hänt mycket, kanske alltför mycket. På Rosas tid stod kampen mellan en revolutionär Socialdemokrati och en reformistisk. Den reformistiska vann och inledde hundra år av satsning på parlamentet och de många små stegen mot ett bättre samhälle. I går såg jag Ken Loach film, Jag Daniel Blake (det finns en utförlig recension i veckans nummer). Idag vet jag alltså vart dessa hundra år av små steg ledde. Inte direkt så man längtar efter hundra sådana år till.
   Men jag skall använda jullovet till att läsa färdigt boken och kanske någon mer. Om det vill sig väl så kan jag kanske formulera något mer materiellt och mindre känslomässigt baserat efter det. Jag är säker på att det bland VB:s duktiga skribenter finns de som kan.
 

 

Nu är det alltså jullov som gäller, VB är tillbaka den 20 januari 2017 med sin 43:e årgång.
   Till dess återsår det bara att säga: God Jul och ett riktigt Gott Nytt År!

Vad tomten är och inte är

Veckans citat (från Twitter)

När det gäller vapenexport finns det sniglar som rör sig snabbare än regeringen.
Hans Linde (v)
 

Paradoxer av Lucifer

Politisk analys just nu är att försöka förstå paradoxerna. Låt oss börja med USA. Efter en valkampanj utan like vann Donald Trump med en blandning av grovheter och reaktionära uttalanden på alla nivåer. Han håller just nu på med att sy ihop sitt lag genom att späcka det med pensionerade generaler, klimatförnekare och miljardärer. Det bemöts med upprörda röster från förlorarna, det liberala etablissemanget, och glad förväntan från de egna väljarna. De senare kommer säkert få anledning att tänka om, men just nu ser det bra ut: konjunkturen är den bästa, arbetslösheten sjunker och humöret är i topp. USA:s statsskuld ökar under förväntningarna inför vad som kanske borde kallas Trumps Keynesianska politik.

Hardcoregänget rådvilla
Hur reagerar då vi i den gamla inbitna vänstern? Med blandade känslor får man väl säga. Javisst, Trump är just så reaktionär och kortsynt som vi alltid har förväntat oss av amerikanska högerpolitiker. Men vänta, varför hetsar han inte mot Ryssland eller planerar nya krig? Jo, den rollen är upptagen av hans besegrade motståndare Hillary Clinton. Hennes främsta insats som utrikesminister var att driva på interventionen mot Libyen. Hennes muntra yttrande om Gaddafis död: ”We came, we saw, he died”, säger det mesta om henne. I Libyen råder kaos.

En kort tid av lycka?
De som haft svårast att hantera det faktum att USA nu ska styras av Trump är nog hardcore-gänget av USA-entusiaster, Expressens och DN:s ledarredaktioner och grabbar som Carl Bildt och Per T Ohlsson. Deras gamla bild av landet ligger splittrad i gruset och deras förståelsemodell och kontaktnät fungerar inte längre. Vem är då hemmastadd i den nya verkligheten, vem har nycklarna till sympati och förståelse? Wallenbergarna? Det hade varit roligt att höra vad Lars Gustafson hade haft att säga.
   Det ska bli intressant att se hur länge Trump får sitta som president. Två år är mitt tips. Det kan bli etablissemanget som gör sig av med honom när han har kört USA:s globala politik i botten eller det kan uppstå ett genuint folkligt uppror över försämrade levnadsförhållanden.

Lunda-S offrar sin identitet
Låt oss då ses på den mera närliggande politiken. Efter att i många år ha kritiserat den borgerliga majoritetens ständiga nedskärningar har S inför kommande budget ställt kommunens förvaltningar och nämnder inför att välja mellan tre olika nedskärningsförslag: 3, 5 eller 7 procents nedskärningar kallade ”effektiviseringar”. En hel del av utgifterna, t.ex. socialutgifterna, är inte förhandlingsbara utan kopplade till lagens krav om vad kommunerna skall göra. Vad nämnderna då gör är att föreslå att man lägger ner allt sådant som gör Lund till en rimligt välskött och ombonad kommun med t.ex. kultur- och fritidsverksamhet. Man är då nere på ett minimum av kommunal aktivitet – man bara gör sådant man måste göra enligt lagen. Om det blir så är detta det grövsta politiska ingrepp som någonsin drabbat Lunds kommun och Almgren kommer att gå till historien.
   Det finns dock flera tolkningsmöjligheter. En är att detta bara är ett spel för galleriet oh aldrig kommer att genomföras. Meningen skulle helt enkelt vara att skrämma skiten ur alla för att sen när det visar sig finnas mer skatteintäkter till förfogande släppa efter. Det tala redan om att det kommer att finnas mer pengar när det är dags för budgetbeslut framåt juni. Det är ordförande Almgrens framträdande som en kommunal Machiavelli vi bevittnar. Hela vårens kommunala verksamhet kommer då att präglas av nedskärningshoten.

Slutet på en socialdemokratisk politik
Alternativet är förstås att inte skära ner utan förbereda sig för en skattehöjning. Vänsterpartiet kommer naturligtvis tala för det, men den borgerliga majoriteten kommer väl att hamna på Liberalernas linje med oförändrad skatt.
   Vad S då har gjort genom att ställa sig på 3/5/7- procenttänkandets grund är att sälja ut den gamla bilden av socialdemokratin. Lund var under S-ledning ett föredöme t.ex. på skolans område. Här påbörjades tidigt den stora skolreformen som gjorde slut på det gamla klassamhällets skola där en av tio fick gå i gymnasiet. Man ersatte den med den nioåriga obligatoriska skolan. I Lund leddes skolan av KG Ljunghill som etablerade vad som nu är Kulturskolan. Den når ännu alltför få, men den är ett givet offer för kommande nedskärningar. Och stadsdelsbiblioteken – de ska nu läggas ner det ena efter det andra. Det sker tydligen under applåder från Lunds stadsbibliotekarie (läser hon böcker?)
   Den parlamentariska situationen i Lund är förvisso besvärlig, men det pris S betalar för att komma ur knipan är mycket högt. Den kommer att bädda för ett rejält bakslag för S i kommunalvalet 2018 och vad värre är, göra det omöjligt att effektivt angripa kommande borgerlig nedskärningspolitik.
   Vad borde S då göra? Tja, vad som behövs är djärva populistiska utspel. T.ex att vänta med spårvagnarna några år i en uppgörelse med FNL. Men det får man väl inte säga i den här…

Dansk kultur
Ja ni såg väl att danskarna har röstat om de tio viktigaste inslagen i den danska kulturen. Det blev bl.a, ”hygge” vilket väl närmast får översättas med trivsamhet under gemytliga former.  Det kan väl ingen vara emot. Men själv hade jag röstat på flæskesteg med brun sovs og kartofler.

Kapitalets värld av Gunnar Stensson

När Kina och Ryssland anslöt sig till kapitalismen påverkades inte bara deras egna samhällen.  På kort tid utvidgades den kapitalistiska sfären till att omfatta Östeuropa och hela Asien. Nya råvaror, producenter och konsumenter samverkade till snabb tillväxt. Kapitalismen blev global och tillväxten gynnar kapitalistiska makthavare i alla länder. Deras ekonomiska och politiska makt växer. En av dem är Donald Trump.
   Världen har gått in i ett nytt skede av imperialistisk konkurrens mellan stormakter. Den kan leda till förödande konsekvenser. Det ser vi redan idag i Syrien och Irak.
   Politikens förutsättningar i alla länder har förändrats. De redan rikas rikedomar ökar snabbare än någonsin. Samtidigt förlorar folkflertalet inflytande. Klassklyftorna växer. Fattigdomen drabbar nya kategorier. Hela provinser utarmas.
   Kinas och Rysslands politiska och ekonomiska inflytande internationellt växer lavinartat. De båda imperierna har aldrig förr varit så mäktiga.
   Kina är nu en av världens största exportnationer med ett enormt överskott i bytesbalansen, främst i förhållande till USA.  Det har lett till ett lika enormt underskott i USA:s ekonomi, ett underskott som kineserna finansierat. Kina är en av USA:s största fordringsägare.
   Putin påverkade valet i USA. I Donald Trump hade han upptäckt en makthavare som delar hans världsbild. Putins gode vän Rex Tillerson, chef för oljegiganten Exxon Mobil, blir USA:s nye utrikesminister. Både Putin och Tillerson är angelägna om vinst på fossil energi.
   Kapitalismen fungerar i stort som i smått. Trump har inte bara utsett en oljemiljardär till utrikesminister utan också en klimatförnekare till miljöminister.
   Får Putin tillgång till hamnarna i Slite och Karlshamn? Sista ordet är nog inte sagt. Annars har han alternativ. Det allvarligaste hotet mot Sverige och världen är inte militärt. Det handlar om en miljökatastrof orsakad av blind kapitalism.
   Samtidigt förbereder sig Donald Trump för USA:s stora konflikt med Kina, en kamp med alla medel. Han har inlett den genom att erkänna Taiwan.

Historien är inte slut som liberala tänkare jublade när järnridån föll. Motsättningarna mellan nationalstaterna ökar. Klyftorna mellan samhällsklasserna vidgas. Kampen mellan stormakterna intensifieras, nu på kapitalistiska villkor. Det är inte som 1939. Det är som 1914.
   Så olika betraktare som Anne-Marie Pålsson (SDS 12/12) och Göran Greider i Aftonbladet har kommit till liknande slutsatser. Den ekonomiska och politiska debatten har blivit seriösare än tidigare. Länge, alltför länge, uppfattades världsläget som i grunden oföränderligt och man tröskade lugnt vidare med samma gamla argument. Nu är situationen en annan.
   Det ger Katrine Marcal ett exempel på när hon i sin krönika (AB 11/12) berättar hur SSU:are fick lära sig att älska frihandel. ”Små öppna ekonomier som Sverige måste acceptera att jobben flyttar utomlands stod det på blädderblocken på den socialdemokratiska kursgården i Bommersvik.”
   Det blev en dogm. Men dagens frihandel handlar inte om frihandel, konstaterar hon. Tullarna är redan låga. Det som kallas frihandel handlar om skydd för globala investeringar. TTIP, det föreslagna handelsavtalet mellan EU och USA bygger på att amerikanska företag vill ha tillgång till den europeiska marknaden på sina egna villkor.
   EU:s konsumentlagstiftning är exempelvis striktare än den amerikanska. EU förbjuder 1200 substanser i kosmetika. USA förbjuder två.
    ”Det finns ingen anledning för svensk socialdemokrati att ropa ”ja, ja, ja, hurra!” till detta med hänvisning till att man lärt sig på en SSU-kurs för tjugo år sedan att frihandel är bra”, skriver hon. ”Vi kan inte längre skriva på avtal som ´skyddar investerare´ utan att skydda miljön eller våra välfärdsstater”, skriver hon.
   Katrin Marcals perspektiv är socialdemokratiskt, liksom Göran Greiders. Politiker som Marine Le Pen och Jimmie Åkesson får inte längre ensamma exploatera missnöjet med globaliseringens avigsidor. Då kanske det snart inte längre finns någon socialdemokrati.
   Hon nämner inte vänstern i Europa och USA som sedan länge kämpar mot den kapitalistiska globalisering, som främst gynnar de multinationella företagen samtidigt som den exploaterar jordens tillgångar och i sin kortsiktighet hotar mänskligheten med en klimatkatastrof.
   Det är hög tid för S att närma sig V. För nationalstaten Sverige finns inget nödvändigare än att bygga en solidarisk politik för miljön och för rättvisa till alla de som drabbas av den globaliserade kapitalismen. Det är en förutsättning inte bara för socialdemokrati utan för demokratin. I Sverige som i Europa.

Vad händer 2017? Vad kan vi göra? av Staffan Lindberg

Med Trump som USAs näste president går vi in i en osäker värld där mycket kan hända. Bryter han upp alliansen mot Putin får det flera följdverkningar. Rysslands politiska och ekonomiska läge förbättras. Ockupationen av Krim permanentas. NATO har spelat ut sin roll.
Al-Assad vinner kriget i Syrien med många svikna invånare som följd. Krigen fortsätter i all sin grymhet i de andra härdarna med eller utan inblandning av USA, Ryssland, Iran och Saudi.
   Kommer extremhögern till makten i Frankrike i det kommande presidentvalet och Merkel skjuts åt sidan blir hela idén med EU punkterad. Ett Europa tillbaka på ruta 1. Med extremhögern vid makten i Indien är kartan mörkare än på 1930-talet. Tanken på kärnvapen i händerna på dessa demagoger och lögnare gör åtminstone mig mörkrädd.
   Finans-kapitalismen kan tjäna ytterligare på alla osäkerheter, förväntningar såväl som pessimism. Klimatet blir en icke-fråga trots en allt starkare grön opinion.
   Vi blir kanske mer inåtvända. När vi inte kan påverka världen går vi in för sport. Zlatan och di blåe vinner i alla fall sina matcher. Vi borde ta chansen med gröna dagar, elcyklar, fossilfritt bränsle och kollektivtrafik. Vi måste lära oss mer om social ekonomi och kooperativ, inte minst som modell för den gemensamma sektorn. Självstyrande grupper, där efterfrågan medborgarna styr verksamheten.  Alla strån vi kan komma på varje morgon vi vaknar upp till en vanlig dag.
   Det som hos oss kan bryta dysterheten är mer invandraring. Minst 65 000 fler behöver vi blir per år för att hålla skutan flytande. Vi blir annars bara äldre och äldre. Vi har institutionerna för invandring, vi kan bygga fler bostäder. Räntan är nästan noll.
   Detta blir en ännu viktigare fråga än 2016. Rädslan mot främlingar måste övergå i sympati och medmänsklighet. Gästfrihet är bara ordet i de länder där flyktingarna kommer från.

Varför ska vi ha bibliotek egentligen? av Marie Louise Steiner

Nu när folk kan hämta hem vad som helst via läsplattor, mobiler eller datorer. Är inte bibliotek då något ganska gammalmodigt, otidsenligt? Kostar dessutom en massa pengar…
   ”Kulturstaden” Lund har de senaste åren lagt ner/eller i malpåse/ två bibliotek Järnåkra och Nöbbelöv och nu är ytterligare ett filialbibliotek i farozonen, det på Väster.
   Att lägga ned ett bibliotek är inte som att bomma igen en livsmedelsaffär, om nu någon tror det. Att stänga ett bibliotek sätter spår i ett samhälle och ger signaler om brist på kulturpolitiska ambitioner. I Lund är nu förvaltningsdirektören och bibliotekschefen (!) enligt Sydsvenskan (10/12) överens med de flesta politiska partierna att det välfungerande biblioteket på Väster ska läggas ned. Kontraktet med hyresvärden har sagts upp och vad som ska hända i framtiden vet ingen.
   Ett bibliotek är inte bara en samling böcker, om nu någon tror det, bibliotek är så mycket mer. Det är en mötesplats för kultur, för människor. Helt gratis, utan några kommersiella intressen. Var finns sådana platser annars i dagens samhälle? På biblioteken finns dessutom sådant som en del inte äger t ex dator eller kopiator och som man kan få tillgång till.
   Västers filialbibliotek har varit ett vattenhål för oss som bor i denna stadsdel. Det har länge drivits av engagerade bibliotekarier och en livaktig vänförening som varje termin står för ett omfattande kulturprogram. Många söker sig hit från hela staden. Biblioteket har i år bl a startat ett språkcafé där nyanlända till Sverige kunnat möta den svenska kulturen och språket.
   Hur ofta talas det inte om vikten av barns läsning, höstlovet utropades till och med av en entusiastisk statsminister som ett läslov. Men alla barn har inte böcker hemma, därför ska en ”bibla” finnas nära dem. På Västers bibliotek vimlar det av barn än så länge…
   Ja varför ska vi ha små filialbibliotek egentligen nu när Lund snart ska få en storslagen spårvagnslinje och kan ståta med en internationell anläggning för snabba neutroner?  Filialbibliotek tillhör väl en förgången och omodern tid? En del verkar tro det.

Spårvagn i besparingstider? av Stam Nosslin

Stod häromdagen och väntade på bussen vid Clemenstorget. Kom den ena bussen efter den andra, som alla blir välfyllda. Plötsligt dök buss nr 20 upp med skylten Brunnshög. Två personer satt i bussen och ingen steg på. Det är alltså denna linje spårvagnen skall ersätta och kraftigt reducera kommunens utsläpp av CO2, tänkte jag. Nu säger vän av ordning, och det finns det många av dem bland spårvagnsförespråkarna, ”Ja men det är ju först om några år spårvagnen kommer och då kommer Brunnshög att ha massor med arbetsplatser och invånare”. Ja, men vänta då tills vi ser detta. Skall spårvagnskommunikation etableras i Lund så är det som Ann Schlyter skriver att den borde byggas ut i mycket större omfattning. Nu blir det inte så, eftersom kommunen inte har pengar och Lund är för liten stad.
   Det som det röd-gröna kommunstyret skriver att ”Investeringarna i spårvägsprojektet står inte i konkurrens med driftsmedel som används till bland annat skola, vård, omsorg och kultur. Det är enbart kapitaltjänstkostnader samt drift och underhåll som belastar driftbudgeten”, gör mig ännu mer betänksam om sakernas tillstånd i kommunen. Man får intrycket att investeringar inte skulle påverka kommunens ekonomi och därmed inte vad som ska finansieras i driftbudgeten. Det finns, vilket de flesta vet men tydligen inte kommunstyret, inga gratispengar. Allt måste betalas förr eller senare.
   Jag läser samtidigt om den s.k. krisen i Lunds kommuns ekonomi och om stora besparingskrav inom angelägna områden. Borde vara enkelt att åtgärda genom att skjuta på spårvägsbygget tills behovet finns. Detta är en enkel prioritering för oss som känner för att satsa på skola, omsorg och vård. Synd att vi är så få.

Vad vill Wallström i Palestina? av Gunnar Olofsson

Sveriges utrikesminister Margot Wallström besöker Palestina, och enligt ett pressmeddelande ligger fokus på ”hur Sverige och Palestina kan fördjupa relationerna efter Sveriges erkännande av Palestina, vikten av demokratisk utveckling, respekt för mänskliga rättigheter och jämställdhet och vad som kan göras för att stärka hoppet om en tvåstatslösning”. Mer exakt, berättar Wallström för svenska media, är syftet att få palestinierna att ”skärpa sig”. Och Jan Björklund (L) kräver att hon ”riktar en stenhård kritik mot den palestinska ledningen eftersom den inte erkänner Israels rätt att existera”.
   Men förutom att Wallströms mål med resan utifrån detta ter sig tämligen oprecist, och Björklunds kommentar vittnar om djup okunnighet – palestinierna erkände Israels rätt att existera redan i samband med Osloavtalet 1993 – så finns det en del att bita i för den svenska utrikesministern. Den 5 december godkände det israeliska parlamentet en ny lag som i efterhand legaliserar en rad olagliga israeliska bosättningar på privatägd palestinsk mark. ”Lagen om normalisering” berör, enligt israeliska ”Peace Now”, i nuläget 72 bosättningar och 55 hittills inte godkända ”utposter”, och hotar allvarligt möjligheterna till varje form av fredlig lösning av Israel/Palestinakonflikten. Inte minst omfattar Israels nya byggplaner 3.500 enheter inom den hittills fredade ”E1-zonen” utanför Jerusalem – något som effektivt skulle splittra upp de palestinska områdena i avskärmade enklaver och omöjliggöra en sammanhållen palestinsk stat.
   En israelisk kommitté har också lagt fram ett förslag att förbjuda böneutrop från moskéer, åtminstone under en del av dygnet. Politiken har redan testats på Västbanken där armén, som svar på klagomål från israeliska bosättare, den tredje november stormade byn Abu Dis utanför Jerusalem, och stoppade böneutropen. Blir förslaget lag kommer den att omfatta alla arabiska samhällen, både inne i Israel och på ockuperade områden.
   Så vad vill Wallström med sin resa? Om Sveriges utrikesminister har ambitionen att få någon att ”skärpa sig”, borde det vara den israeliska ockupationsregimen. Kraven, lämpligen formulerade på plats tillsammans med den av Sverige erkända palestinska regeringen, måste omfatta ett omedelbart stopp för all utbyggnad av bosättningar, hemkallande av militärer och bosättare, ett slut på blockaden av Gaza och ovillkorlig respekt för mänskliga rättigheter oberoende av religiös och etnisk tillhörighet. Och när Sverige den 1 januari tar plats som ordförande i FN:s säkerhetsråd måste man ha något att komma upp med i denna fråga. Inte bara allmänna önskningar om fred och förståelse, utan någonting som en gång för alla sätter stopp för ockupationen och ger den palestinska staten möjlighet att leva i fred och säkerhet.

Veckobladet recenserar av Staffan Lindberg

 

Jag Daniel Blake är årets julfilm för vuxna. Lika starkt som i sagorna lyser medkänsla, vänskap och motstånd mot det onda. Charles Dickens julsaga skyller det onda på människor som Scrooge, procentaren, men Ken Loachs film finns nästan ingen sådan tanke.
   Daniel är en äldre snickare i Newcastle som drabbats av en hjärtattack och är sjukskriven. Läkaren tycker han är för sjuk för att arbeta, medan försäkringskassan anser att han är för frisk för att få bidrag. Han tvingas söka arbete dag ut och dag in.
   Okunnig om hur datorer och Internet fungerar får han hjälp av Ann, en vänlig sekreterare på försäkringskassan, att fylla i ett formulär på datorn. Ann kallas in till sin chef som strängt förklarar för henne att sådan hjälp är otillbörlig. Deras arbete går ju ut på att kontrollera klienterna, inte att hjälp dem.
   Daniel har inga pengar och hans liv hänger på en skör tråd, han måste hela tiden bevisa att han söker arbete dagarna i ända. Annars hotar sanktioner som utebliven ersättning.
   På försäkringskassan blir han också vittne till hur en tvåbarnsmamma blir hunsad av en sekreterare och sedan slängs ut. Kattie är ensamstående som hamnat i Newcastle efter att inte kunnat betala den dyra hyran i London. I Newcastle är hon som en flykting utan vänner och bekanta. Daniel vars fru en tid innan gått bort blir den vän hon behöver.
   Det är härligt att se hur de blir vänner, också Daniel och barnen. Flickan växer till en förståndig person med egen röst i den vänskapen. Pojken lämnar sitt stirriga beteende och blir lugnare.
   Det är inte elaka människor som skapar det onda i deras tillvaro. Det är det så kallade välfärdsystemets motsägelsefulla regler och de ytliga kvantitativa kriterierna för bistånd som slår ut folk. Allt i effektivitens och rationalitetens namn. Det är inte heller ett systemfel som kan åtgärdas. Vad som behövs är mjuka strukturer. Byråkrati med ett mänskligt ansikte.
   Men en del skor sig på folks utsatthet. Som när Ian, vakten på varuhuset, som tagit Kattie för snatteri och motvilligt går med på att hon slipper påföljd. ”If you need my help, please call this number.” I sin förtvivlan ringer Kattie det där numret och hamnar på en bordell.
   Till sist ska Dan upp i en överklagandedomstol kring sin ersättning. På toaletten strax innan drabbas han av en ny hjärtattack och dör. Kattie håller tal inför den lilla skaran på begravningen, de vänliga ungdomarna från grannlägenheten och Ann från försäkringskassan. ”Daniel Blake var inte en kund, inte en klient eller konsument. Han var en medborgare, varken mer eller mindre.”
   Det blir många funderingar efter filmen, trots allt i hoppfullhetens tecken.
   Nu när isen är bruten kan det väl bli ett nobelpris till Ken Loach om ett tag.

The plot against America av Gunnar Stensson

Konspirationen mot Amerika är titeln på den svenska översättningen av Philip Roths roman som skrevs 2004. Den handlar om vad som skulle skett om den populäre piloten och Hitlerbeundraren Charles Lindbergh hade valts till USA:s president 1940 i stället för Roosevelt.
   För tio år sedan läste jag boken som en detaljskarp skildring av USA, sedd ur ett 9-årigt judiskamerikanskt barns perspektiv. Fiktionen om ett presidentval som urartar till katastrof verkade konstruerad. De populistiska grupperna kring Klu Klux Klan och America First existerade visserligen och var otäcka nog, men deras inflytande föreföll begränsat.
   Romanen berättar hur Charles Lindbergh råkar nomineras av det republikanska partikonventet på grund av sin folkliga popularitet. Med sitt flygplan ”Spirit of Saint Louis” turnerar han till samtliga amerikanska delstater. Alla framträdanden refereras entusiastiskt i press och radio. Hans budskap är enkelt: Vote for Lindbergh or vote for war! Han vinner en jordskredsseger. Det påminner om neutralitetspolitiken och de tyskvänliga stämningarna i Sverige under krigets första år.
   Det fanns en bred isolationistisk rörelse i USA. President Roosevelt försökte stödja de allierade i kriget mot Nazityskland men hindrades av folkopinionen. Att USA till slut drogs in i kriget berodde på det japanska blixtanfallet mot Pearl Harbour 1941.
   Lindbergh var Hitler-beundrare och hade flera gånger umgåtts med nazistiska makthavare som Goebbels i offentliga sammanhang. Hans budskap om fred gynnade Hitler som var angelägen att hålla USA utanför kriget.
   Historikern Arthur Schlesinger har spekulerat i vad som kunde ha hänt om Charles Lindbergh kandiderat i presidentvalet, blivit vald och som president slutit en ickeangrepps-pakt med Hitler på samma sätt som Stalin gjorde 1939. Det skulle helt ha förändrat förutsättningarna i det andra världskriget. Det var de tankarna som inspirerade Philip Roth att skriva romanen.
   I romanen är självfallet judarna den utsatta gruppen. Roth gestaltar en amerikansk motsvarighet till Kristallnatten. Antisemitismen var – är - en central del av nazismen – och inte bara i den. Intressant är hur huvudpersonen, den nioårige Philip Roth, passionerat ser sig själv och sina föräldrar som amerikaner, invandrare som alla andra, judar visserligen, men amerikaner på samma sätt som de andra invandrarna. Han är inte alls intresserad av någon judisk särart eller nationalism.
   Och det är kanske också ett budskap från den amerikanske juden Philip Roth i den situation som rådde i Mellanöstern 2004 och fortfarande råder.
   Nyss valdes Donald Trump till amerikansk president på ett sätt som är kusligt likt det katastrofala presidentval 1940, som Philip Roth konstruerat i sin roman.

Nätets outgrundlighet

Sökte på nätet med Google. Sökte på "tomte politik" för att se om det fanns någon lustig bild VB kunde låna till detta "julnummer". Fanns väl en del fast det blev inget sånt när jag hittade nedanstående bild som ett av svaren på min sökning. Får alla ett sånt svar, annars undrar jag hur min profil ser ut hos Google.
red
 

Olof Palme i Almedalen 1968

66 år i skolan 37. 1985-97:4. Allt fast förflyktigas av Den Gamle

Stefan de Vylder företrädde Eritreagrupperna på det internordiska Eritrea-mötet i Stockholm den 9 april 1988. Representanter från flera politiska partier från Sverige, Danmark och Norge deltog. Det var en klar dag med nyfallen snö på kajerna.
   I juli arrangerade den internationella fredsrörelsen END ett konvent i Lund med cirka 1000 delegater. Eritrea var ett huvudtema. Flera ledande representanter för EPLF deltog. En av dem var EPLF:s FN-delegat professor Bereket Habte Selassie som arbetade med Eritreas framtida författning. De bodde i semestertomma lägenheter på Klostergården. Karin och Philip Gottlieb stod i vårt kök och lagade mat för ett dussin personer. Kvällarna var ljumma och vi åt ute på gården.
   Den skånska främlingsfientlighetens hydra stack upp ett av sina otäcka huvuden i gestalt av ”Svinolle” Perssons Sjöbo-parti. Socialdemokraterna och Vpk anordnade tillsammans med Folkpartiet ett solidaritetsmöte i Lunds stadshall i början av september. Stig Nilsson, S, och jag ansvarade för genomförandet. En solig morgon i slutet av augusti gick vi upp på tidningen Arbetets tryckeri vid Bergsgatan för att diskutera affischen. Många kända personer skulle medverka, men det största namnet var Ingrid Segerstedt Wiberg, engagerad i kampen mot nazismen under andra världskriget, författare till boken Jesus var inte svensk och ordförande i Internationella Kvinnoförbundet för fred och frihet. Solidaritetsmötet fyllde stadshallens alla utrymmen i en något ostrukturerad sammankomst.

1989 massakrerade Kinas makthavare demokratidemonstranterna på Himmelska fridens torg. I början av juni ordnade Gunnar Sandin en protestdemonstration. Kinesiska studenter bar vita banderoller med svarta kinesiska tecken framför det tysta tåget.
   Hösten dominerades av omvälvningen i Östeuropa. Flyktingar strömmade till väst från DDR via Tjeckoslovakien och Ungern. Berlinmuren öppnades. Honecker störtades. En solidaritetsman ledde Polens regering. Tjeckerna demonstrerade på Vaclavplatsen i Prag. Husak avgick.  Dubcek blev talman i parlamentet.  Vaclav Havel president. Litauens kommunistparti lämnade det sovjetiska SUKP. Revolutionen i Rumänien började med en massaker på studenter 17 december och slutade med Ceaucescus fall den 22 samma månad.
   Lars Bondestam reste till Eritrea för att göra en kartläggning av livsmedelsbehovet åt biståndsorganisationen Oxfam. En novemberkväll ringde min telefon. Lars var död.  Hans bil hade sprängts av en mina vid Kassala på gränsen till Sudan. Den 13 januari 1990 deltog vi i begravningen i norra Bohuslän. 

Jag hade hållit mig undan från kommunalpolitiken i Lund i tolv år. Strax före nyår 1989 ringde Rolf Nilsson och övertalade mig att efterträda honom i Lunds skolstyrelse. Han påstod att uppdraget var lätt, eftersom det inte fanns några politiska motsättningar i skolstyrelsen. Till att börja med stämde det.

   Men 1989 kom förslaget om skolans kommunalisering. Det drevs av Göran Persson som ville vältra över statens kostnader på kommunerna. Lärarna kämpade emot. Vpk var emot. Klockan 18 en mörk novemberkväll demonstrerade tusentals lärare på Kyrkogatan i Lund mot kommunaliseringen. Somliga sjöng: Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp. På skolorna förekom vilda strejker. Heleneholmsskolan genomförde en två timmars sittstrejk. Sedan svek Vpk:s skoltalesperson Ylva Johansson genom att byta ståndpunkt. Partiet röstade med socialdemokraterna för kommunaliseringen. Kort därefter övergick Ylva till S. Vpk hade medverkat till det mest destruktiva beslutet om svensk skola någonsin. Effekterna ser vi idag.
   Ett uttalande om ”Kommunismens död”, redigerat av Tomas Pettersson och Ulf Nymark, diskuterades på Vpk Lunds årsmöte i februari 1990 på Fakiren. Majoriteten ansåg att kommunismen var slut som ideologi, men många hävdade att kommunismen tvärtom var pånyttfödd sedan den äntligen befriats från den stalinistiska vrångbilden. Diskussionen var ett led i strävan att ändra partiets namn till Vänsterpartiet.

I maj reste jag till London med en avgångsklass på 2-årig social linje. Allt fungerade bra, även om några flickor var bestörta över den dåliga standarden på hotellet i närheten av Kings Cross. Resan hade klassen själv bekostat genom ett par års sparande. På hemresan med båt till Esbjerg blåste det hårt och många blev sjösjuka.
   En pojke i klassen föreslog att jag skulle resa till Budapest och se Europa efter järnridåns fall. Hans pappa skulle köra en buss med MFF-funktionärer dit och han skulle själv följa med. 2 juli steg Karin och jag på bussen vid Malmö stadsteater. Vi åkte från Rostock tvärsigenom Östtyskland. Den södra gränsen med vakttorn, minfält och taggtrådsstängsel var helt obevakad. Likaså gränsen mellan Österrike och Ungern. I Budapest uppsökte vi de kvarter som fungerat som ghetto under Förintelsen.  En annan dag följde vi i Ungernrevoltens spår. Från det höga Buda såg vi ut över Donaus broar och kommersen på kajerna i Pest.
   Verkligheten hade förändrats. Föreställningar, idéer och tänkande måste förnyas.