Friday for Future alla fredagar

 

Välkomna på demonstration för klimatet, varje fredag någon gång mellan 10- 13 på Stortorget.          

Noterat

Den fundamentala motsättningen
Perioden sedan finanskrisen har varit extremt gynnsam för världens dollarmiljardärer som nära fördubblats i antal sedan 2008. Mellan 2017 och 2018 skapades en ny miljardär varannan dag.
   De superrika gömmer dessutom bisarra summor, uppskattningsvis 70 biljoner kronor, från skattemyndigheter.
   Vi i Oxfam menar att ojämlikheten måste minska för att fattigdomen ska kunna besegras. Beskatta de rikaste, sätt stopp för skatteflykt och satsa på att göra offentliga tjänster tillgängliga för alla.
Robert Höglund, kommunikationschef Oxfam Sverige.
AB debatt 21/1

Att bekämpa rikedom kommer inte hjälpa jordens fattigaste. Att öka välståndet för fler handlar i stället om ett bättre näringslivsklimat med mer handel och investeringar i fattiga länder.
Johan Lundberg, chefsekonom, Timbro. AB debatt 23/1

Samtalet om Klostergårdsstationen och framtidens Källby den 21/1 av Gunnar Stensson

Mötesanteckningar

Det första samtalet genomfördes igår. Det andra äger rum den 28, med andra deltagare.
   Ett fyrtiotal utvalda deltagare fördelades i tre grupper kring var sitt bord, ett om bebyggelsen i anslutning till den kommande stationen, ett om rekreation och idrott och ett om kommunikationer.  Björn Abelsson, S, och Börje Hed, FNL, kretsade kring borden som lärarassistenter i oroliga klasser. Mycket var bra (prat om busstider, belysning, cykelvägar, cykelparkeringar, behovet av möteslokaler för föreningar osv).

Annat var väldigt oroande. Kommunens perspektiv hotar många av Klostergårdens värden. Man frågade hur vi ska göra Klostergården mer attraktivt och föreslog en rad åtgärder som kommer att göra det mindre attraktivt.
   Man ska bygga intill stationen med början 2021. Då kan korpfotbollsplanerna tas i anspråk, helt eller delvis. Varför?
   Det gröna stråket mellan Lund och Höje å kommer knappt ha någon grönska kvar, vilket drabbar alla de löpare, barnfamiljer, pensionärer, hundägare med flera som brukar promenera där. Snabbcykelbanan till Malmö placeras intill det gröna stråket. Varför? Den borde placeras väster om järnvägen.
   En väg planeras tvärs över grön- och odlingsområdena, från Sunnanväg under järnvägen till Värpingevägen. Den kommer att drabba området med odlingslotter. Det finns ju dessutom inga boende alls längs den delen av Åkerlunds och Rausings väg och Södra företagsområdet.
    Åkerlunds och Rausings väg ska förbindas med väg 108 och alltså gå tvärs över Höje å och åkrarna.
   Kommunen uppfattar Källby som en enhetlig stadsdel som omfattar både Klostergården, Sankt Lars, Arenaområdet och den nya stadsdel som ska byggas i Södra företagsområdet och kring reningsverket.

Det rimliga vore att i stället låta det snart dubbelt så breda spårområdet fungera som en gränsbarriär mellan Klostergården och det ännu tomma Källby och senare bygga den nya stadsdelen med förbindelser västerut mot Trollebergsvägen, Folkparken och Värpinge, så att de områdena får goda kommunikationer till Klostergårdsstationen.
   Man kan verkligen ifrågasätta om det är klokt att bygga bostäder intill fyrspårsområdet och den nya stationen där tåg och godståg kommer att passera var femte minut, dygnet runt.
   När Klostergården byggdes, skapade man breda grönområden mellan spår och bebyggelse. I Lund vill man gräva ner spåren för att göra närmiljön uthärdlig.

Akut gäller det nu bebyggelsen närmast stationen och bygget av själva stationen som ska bli klar till 2024. Man talar om att göra den till ett nytt centrum i Källby.
   Men Klostergården har redan ett centrum med butiker, skola, mötesplats, bibliotek, kyrka och församlingshem.
   Utbyggnaden på andra sidan ska ske i ett 20-års-perspektiv
   De som kallas till nästa samtal i Helgeandsgården den 28/1 klockan 19.30 får mycket att tänka på.
Byalaget får mycket att göra de närmaste åren. Till att börja med gäller det att utarbeta förslag till förändringar.

Pacifister tvingas in i Israels krigsmakt av Gunnar Olofsson

Den israeliska regimen tar nu till hot och tvång för att förmå landets pacifistiska Haredi-judar att göra tjänst inom den israeliska krigsmakten. Enligt Miko Peled – israelisk människorättsaktivist och författare till den uppmärksammade självbiografin ”Generalens son” – driver man nu igenom den av regeringen tidigare godkända ”Equal burden”-lagen som skall säkerställa att alla israeler åläggs samma plikt att tjänstgöra i armén, något som lett till omfattande protester och massarresteringar av ortodoxa judar.
 

Ultraortodoxa judar deltar i en demonstration mot
Israels kallelse till militärtjänstgöring i Jerusalem
den 28 mars 2017.

De skrifttrogna Haredi-judarna - som motsätter sig allt våld, sympatiserar med palestinierna och menar att Israel aldrig borde ha upprättats före den judiske Messias återkomst - har sedan 1949 i praktiken varit undantagna från militärtjänst. Det är detta som den nationalreligiösa högerregimen nu vill ändra på. Problemet är att Haredim jämställer tjänst i en våldsapparat med att tillbe en falsk gud – någonting helt otänkbart, och en av de tre situationer där en rättrogen jude är skyldig att välja döden före kapitulation.
   Kampanjen är dessutom mest symbolisk. Pacifistiska soldater är inte särskilt användbara, och enligt Miko Peled går det hela mest ut på att slå sönder den harediska gemenskapen, eliminera pacifism och involvera alla israeliska judar i den statliga våldsapparaten.
   När fredliga religionsutövande judar förvägras leva sina liv enligt de Heliga skrifterna, och misshandlas av polis när de protesterar, är det en form av antisemitism som borde uppröra. Men eftersom detta sker i Israel är det från de i vårt land som mest hängivet säger sig stå upp mot antisemitism som så ofta – alldeles tyst.

Mitt liv som terrorist av Gunnar Stensson

Jag och mitt gäng tioåriga busar från Östregårdsskolan härjade på gatorna i Växjö det ödesdigra året 1943. Då och då marscherade en bataljon gråklädda soldater med musik, hästar, vagnar och kulsprutor förbi på Risingevägen för att försvara landet. Ibland stack någon av dem till oss en 25-öring och bad oss köpa en sockerdricka i affären vid Östrabo.
   Somliga dagar begav vi oss ner till regementets skjutfält på Bäckaslövs hed för att söka efter patronhylsor. Det fanns inte så många för soldaterna var noga med att samla upp dem, men då och då missade de en. Sedan gick vi till affären och köpte en ask tändstickor för fem öre. Vi satte oss på en sten på Träan och bröt av svavelknopparna från tändsticka efter tändsticka (tur vi inte hade 17000!) och stoppade patronhylsan full. Sedan knackade vi igen hylsans öppning, placerade den på en stenhäll och krossade den med en stenbumling. PANG!!!
   Det small rejält, rök och luktade svavel. Patronhylsan blev både söndertrasad och tillplattad.
   Kul! Pröva själva.

Nu läser jag följande rubrik i Sydsvenskan den 21/1: Terroranklagad bar på 17000 tändstickor.
   Det är ett av Säpos bevis mot en misstänkt terrorist. Dessutom hade terroristen två köksknivar i ryggsäcken. Vi hade ju alla slidknivar i våra bälten, det hade tioåriga busar på Öster i Växjö 1943. Tur att vi klarade oss!
   Tänk att kulturen med tändstickor som sprängmedel lever kvar 75 år senare och att Säpo till sist har uppmärksammat den.

Allt kommer att bli bra

I höstas så kunde VB visa några mystiska skyltar som läsarna hittat i Lund. Nu är det dags igen!
   När red i sakta mak spankulerade hem mot Klostergården från centrum så dök denna plötsligt upp. Vilken auktoritet som garanterar det nedersta budskapet är oklart. Visst är det väl lite utanför Gatu- och trafiknämndens normala ansvarsområde.

Jane Jacobs och samhällsbyggandet av Ann Schlyter

I slutet av sextiotalet fanns på arkitektskolan en studiegrupp som kallade sig Socialistiska stadsplanegruppen. Vi läste och diskuterade alternativ till den dominerande doktrinen: riv och bygg nytt, anpassa till bilen. En de skrifter som gjorde störst intryck var Jane Jacobs, The Death and Life of Great American Cities. Jacobs tankar fick inget direkt genomslag i stadsbyggandet, men hennes tankar levde som en motrörelse till den dominerande doktrinen.

Skissernas museums första föreläsningsafton i år handlade just om henne och om hennes idéer om människor, städer och ekonomier. Dessa är diskuterade i en ny bok, Samhällsbyggandet som mysterium (Jesper Mejling och Tigran Hass, red). En lång rad författare har bidragit i den, och av dem var Ebba Högström, arkitekt, och Per Svensson, numer tyvärr på DN, närvarande på Skissernas förutom redaktören Jesper Mejling.

Jane Jacobs kritiserade arkitekter, modernismen, och auktoritär planering. Speciellt var hon emot planeringens separering av boende och verksamheter. Hon ville ha städer med gator och hus av olika höjd och kvalitet. Det skulle vara mångfald såväl i verksamheter som i befolkningssamansättning.

En sak jag minns från min läsning för femtio år sen var att hon ofta tog upp trygghet och säkerhet som argument för planprinciperna. Fönster skulle vätta mot gatan, bland många ögon skulle kvinnor kunna röra sig i staden utan rädsla. Då tänkte jag, usch, vilket samhälle, när rädsla är styrande för planeringsprinciperna.

Ebba Högström påpekade att Jacobs var så mycket mer än de ”recept” hon ställde upp för stadsplanering. Hon hade en relationell och dynamisk syn på staden där det viktigaste är vad som görs i staden och hur den kommer till. Hon värnade platsen och stadslivet. Men hon hade också blinda fläckar i sin analys av vad en stad är och bortsåg från många funktioner som behövs. Hon visade ett visst förakt för förorten och den likriktade villamattorna. Fattiga minoritetsgrupper såg hon knappast alls.

Hon ville ha mångfald, men hennes mångfald hade sina begränsningar. Vad hon såg framför sig var en befolkning av präktiga arbetare, hantverkare och tjänstemän. En drömd by mitt i storstaden. Och hon förutsåg inte styrkan av de marknadsmekanismer som driver på gentrifiering och utarmning av mångfalden. Ironiskt nog har kvarteret i New York som hon bodde i och vilket hon idealiserade blivit ett av de dyraste och därmed mest segregerade bostadsområdena i världen.

Vad gör ett samhälle hållbart? Den frågan ställer sig Jesper Mejling och använder sig av en av Jacobs sista böcker för en kritisk analys av New Public Management med den svenska järnvägen som exempel. Problemet är enligt Jacobs att de styrande blandar olika sorters regler och prioriteringar. 

 

System fragmenteras i olika delar med olika aktörer med konflikterande drivkrafter. Jacobs ringar in ett problem för den politiska liberalismen. Hon var marknadsliberal men knappast liberal i dagens ekonomistiska definition.

För Jane Jacobs och för mig, sa Per Svensson, är liberalismen fram för allt emancipatorisk. Marknaden är ett medel inte ett mål i sig. Jane Jacobs frågade sig alltid vad som var bra och vad var dåligt för främjandet av mångfald och frihet. Hon hade vissa anarkistiska drag i sin negativa syn på planerare, myndigheter och all överhet.

Marknadsliberalism och radikalitet gick hand i hand hos Jacobs. Hon var en aktivist som deltog i demonstrationer inte enbart mot rivningar utan också mot Vietnamkriget. Hon flyttade från sitt älskade New York till Toronto för att hennes söner inte skulle skickas ut i kriget, och hon blev så småningom kanadensisk medborgare.

Marshall Berman, All that is solid melts into air, är en bok som efter en rad litterära essäer har ett kapitel om rivning och planering i New York. Berman var samtida med Jacobs men hans bok kom först på åttiotalet. Berman hade som marxist en annan grundsyn. Han bejakade modernismen, och som titelns citat ur det kommunistiska manifestet slår fast, innebär det en ständig förändring. Berman vill bejaka förändring, men när den kommer som grävskopor till hans hemkvarter i Bronx blir han förtvivlad. Per Svensson sa att det var en bok som gjort stort intryck på honom, och det gjorde den också på mig. Den tål fortfarande att läsa. Den finns på svenska i Gunnar Sandins utmärkta översättning.

Bilder från Goa, Indien av Ulf N

Goa är Indiska unionens minsta delstat. Dess yta är endast 3700 kvadratkilometer. Folkmängden uppgår till ca 1,5 miljoner. Nära 40 procent av befolkningen är kristna, huvudsakligen katoliker. Goa var från början av 1500-talet fram till år 1961 en portugisisk koloni. Detta år ockuperades Goa av Indien. Goa var sålunda den sista europeiska besittningen i Indien.
Goa är ett populärt mål för såväl utländsk såväl som inhemsk turism. Inte minst delstatens liberala bestämmelser för alkoholförsäljning lockar dit turister från övriga Indien.

Tvagning av kamptjur i Indiska Oceanen. Benaulim, Goa.
 

Scooter är ett populärt motorfordon. Här köas det för färjeöverfart vid floden Mandovi.
 

Benaulim, Goa. Motordriven rickshaw, tuk tuk. Billigare - och vanligt - alternativ till taxibil.
 

Ambulerande blomsterhandel, Benaulim, Goa.
 

Småskalig och miljövänlig distribution av bröd till detaljhandeln. Benaulim, Goa.             

Klostergården och Källby: Två stadsdelar i sydvästra Lund, åtskilda av järnvägen av Gunnar Stensson

Lunds översiktsplan beskriver Källby som en sammanhängande stadsdel, omfattande Södra företagsområdet, Reningsverket, Klostergården och Sankt Lars med ett gemensamt centrum vid Klostergårdsstationen.
   Planen tycks bortse från att Klostergården myllrar av liv medan Södra företagsområdet och reningsverksområdet helt saknar bostäder.
   En konsekvens av planen är att Lunds kommun vill bygga bostäder och andra fastigheter intill stationen på båda sidorna om spårområdet för att skapa ett nytt gemensamt centrum.
 

Källby - byn som försvann
 

Idag ligger bostäderna i Klostergården långt från spåren. Den gamla stadsplanen har förlagt ett brett grönområde, som sträcker sig från Ringvägen ner till Höje å, mellan bebyggelsen och järnvägen. Där finns grönska, fem fotbollsplaner, förskola, koloniområde och odlingslotter. Det är klok stadsplanering som bidragit till att göra Klostergården till en god och attraktiv miljö. Behåll den!
   När den nya planen nu föreslår bebyggelse intill spårområdet, inkräktar den både på det gröna stråket, fotbollsplanerna och de koloni- och odlingslotts-områden som bidrar till Klostergårdens höga kvalitet som rekreations- och naturområde.
   Dessutom planerar man att dra en vägförbindelse från Sunnanväg över grönområdet och järnvägen till Värpinge, vilket ytterligare skulle försämra grönområdets kvalitet.
   Vilka som vill bo och leva intill ett spårområde som hör till de tätast trafikerade i Sverige med ett tåg var femte minut året runt? Bygg inte nya problem.

Väster om järnvägen finns bara en 500 meter lång asfalterad parkeringsplats och en solid mur av fabriksbyggnader som måste rivas innan ny bebyggelse är möjlig.
   Projektet med en Källbystad som omfattar både Klostergården och industriområdet bortom Åkerlunds och Rausings väg är feltänkt.
   Det i framtiden fördubblade spårområdet fungerar och bör fungera som en gränsbarriär mellan Klostergården och det ännu inte existerande Källby.
   I Klostergården finns ett vitalt centrum med butiker, skola, mötesplats, bibliotek, kyrka och församlingshem. Det ligger, liksom bebyggelsen, nära, men inte intill, Klostergårdsstationen.

Klostergården växer, med nya bostäder och ny befolkning, bland annat tack vare Klostergårdsstationen.
   Från Arenatoppen, som reser sig högt över södra Lund, ner till parkeringsytorna vid Stattenavägen byggs sedan något år ett imponerande, enhetligt flerbostadsområde längs den nya Finalgatan, på fem minuters avstånd från stationen.
   De senaste femton åren har också en exklusivare stadsdel i engelsk stil uppförts i södra Klostergården på strandängarna vid Höje å. Inne i Sankt Lars-parken har flera stora flerfamiljshus färdigställts. 

   Vid infarten till Sankt Lars planeras ett stort centrum med bostäder, möjligheter till skolidrott och andra evenemang, butiker med mera.
   Nära bron över Höje å byggs ett stort flerfamiljshus.
   Längs Sankt Lars-vägen finns bortåt dussinet skolor med hundratals elever från hela Skåne, som kan få nytta av Klostergårdsstationen.
   På södra sidan om Höje å ligger HSB:s nybyggda bostäder.
   För att klara trafikökningen ska Sankt Larsvägen breddas och förses med cykelbanor på båda sidor. Bron över ån ska byggas om.
   En ny infart från väg 108 i höjd med Gamla Malmövägen in i Sankt Lars-området planeras.
   Sammanlagt har befolkningen i Klostergården – Sankt Lars ökat med flera tusen personer de senaste åren och tillväxten fortsätter. Människorna som bor i området kommer att utnyttja Klostergårdsstationen, förutsatt att väg- och bussförbindelserna dit utformas vettigt.

På andra sidan järnvägen, bortom Åkerlunds och Rausings väg, finns hittills bara det vidsträckta, ödsliga, taggtrådsinhägnade Södra Företagsområdet med sina ofta fallfärdiga fabrikslokaler, en gång en illegal gratisgåva från Lunds kommun till Åkerlund och Rausing.
   När nu kommunen får tillbaka marken finns möjligheter att planera en stad, Källbystaden, från noll. Den borde få sitt centrum mitt i området eller kanske längre västerut, där Folkparksvägen mynnar vid Maskinvägen. Ett torg med träd och rabatter, omgivet av butiker, bibliotek och möteslokaler.
   Söder om Företagsområdet bör man utveckla park och naturområden på reningsverkets tomt intill Höje å och dammarna.
 

Stationen får två sidoplattformar med på- och
avstigning från de yttre spåren.
 

Att bygga Källby centrum vid Klostergårdsstationen vore huvudlöst. Källby ska orienteras mot Värpinge, Trollebergsvägen, folkparken och Lunds centrum för att erbjuda goda kommunikationer till Klostergårdsstationen.
   Så får vi om 20 år en ny vital, särpräglad stadsdel, Källby, väster om järnvägen, men nära stationen. Öster om järnvägen ligger den traditions- och folkrika stadsdelen Klostergården med Arenan, fotbollsplanerna, Källbybadet och Sankt Lars. Institutioner som det föreslagna gymnasiet blir gemensamma för de båda stadsdelarna.

Föredrag om Rosa Luxemburg

I förra VB skrevs om Rosa Luxemburg i en artikel med anledning av hennes dödsdag den 15 januari. Det finns ett antal böcker att läsa om hennes liv för den som vill fördjupa sitt vetande. En som gjort detta på allvar är Johan Lönnroth som hållit föredrag om hennes liv och gärning. Han skickade texten till ett av sina föredrag till VB. Här finns den att läsa om man vill veta mer om en av dentidiga kommunismens förgrundsgestalter.
 

 

Rosa Luxemburg i Göteborg våren 2000
Gamla Brandstationen på Tredje Långgatan i Göteborg den 1 mars 2000.

1. Feministen
Den 7 januari 1919, en vecka före det att hon mördades, skrev hon i ett brev de berömda orden:
   Ich war, ich bin, ich werde sein
   Jag var, jag är, jag kommer att vara.

Så varför inte, varför skulle hon inte komma vandrade förbi porrbutikerna på Andra Långgatan en dag så här på våren år 2000. Skulle hon titta in på vänsterpartiets expedition på nummer 20? Eller skulle hon föredra sossarna på Järntorget eller rentav r-arna på Fjärde Långgatan? Eller hittar hon hellre Kvinnofolkhögskolan uppe på Nordostpassagen? Jag vet inte det. Men jag vet att hon hade haft mycket att säga oss.
   Vem var hon? Den österrikiske arbetarledaren Viktor Adler kallade henne för ett giftigt luder. Hennes begravning i Berlin 1919 var en mäktig manifestation. Stalin kallade henne för en ”rotlös kosmopolit” och fiende till bolsjevismen. Lenin kallade henne för en örn, men också för förvirrad och eklektisk. Studenter i Köln på 60-talet döpte om sitt universitet efter henne. Demonstrationerna i Tyskland till hennes minne växer. Hon väcker fortfarande starka känslor.
   Hon föddes 1871 i den tyskpreussiska delen av Polen, ett land som sedan 1795 var delat mellan Ryssland, Preussen och Österrike. Hennes föräldrar var liberala judar med en ekonomi på nedgång. Familjen flyttade till Warszawa där hon gick i skola. Hon var lysande duktig. Tidigt började hon samla växter, läsa klassisk litteratur, höra musik och måla tavlor.
   Hon var låghalt efter en barnsjukdom. Barnen skrek krympling efter henne. Hon kände sig tredubbelt förtryckt: som flicka, judinna och handikappad.

Som tioårig skrev hon en dikt:

Ich möchte alle Leiden
alle verborgenen, bitteren tränen
den Satten auf ihr Gewissen laden
ihnen alles mit schrecklicher Rache heimzahlen
(AL s 26)

Jag vill att allt lidande
alla dolda, bittra tårar
ska lastas på de mättas samvete
och återgälda dem med fruktansvärd hämnd
(egen övers.)
Läs mer »