Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
29 november kl 17
Helgeandskören
Albina Veisland, orgel
Larsåke Sjöstedt, dirigent

ARF - Antirasistiska filmdagar

Visas på Kino sön 30 nov - tors 4 dec
 

Jag är inte beredd att dö än
  Visas på Kino 30/11 kl 17.00
 

12 filmer i 5 dagar med fri entré! Antirasistiska filmdagarna i Lund arrangeras av Folkets Bio i Lund, Ungdom mot Rasism, Amnesty, Utrikespolitiska föreningen och TSIL.
Läs mer »

Hus och gator i Lund

”Gåramålare” Ann Schlyter visar lundabilder i akvarell och akryl av HUS OCH GATOR.

Vernissage,  torsdag 27 kl 18 - 21,

fredag 28 och lördag 29 kl 11 – 18,

söndag 30 november kl 11-15.

Östervångsvägen 32

Teologiskt café

Måndag 1 december är det höstens sista Teologiska café i Allhelgonagården invid Allhelgonakyrkan i LUnd. För en gångs skull håller vi till i källaren. Vi börjar som vanligt klockan 19.00 med fika (20:-). Sedan sätter samtalet igång, och fram till 21.00 talar vi om tro och liv i vår turbulenta tid. Hur gör man för att bevara mänsklighet, nyfikenhet och tillförsikt i en tid som kanske känns allt mörkare?
   Alla, medlemmar och icke- medlemmar, troende och otroende, är hjärtligt välkomna i samtalet.

Härbärge för EU-migranter

Kommunen, Svenska kyrkan, diakonicentralen, gruppen ”Hjälp tiggare” och Socialförvaltningen ska åstadkomma natthärbärge och daghjälp med möjlighet att duscha och få ett mål mat. 700 000 kronor har avsatts för ändamålet. Vi hoppas det blir bättre än i Betlehem, där det inte fanns plats i härbärget för en födande kvinna.
   Initiativet kommer från S, V, MP och Fi inför fullmäktigemötet i kväll, som pågår när detta nummer av VB redigeras.

Inför budgetomröstningen

I minoritet måste man regera som om det vore ständig valrörelse. Det gäller att välja några politiska strider där S vet att de har väljarna med sig och ta fajten – oavsett om man vinner eller förlorar.
Karin Pettersson, Aftonbladet 25/11

Samma princip gäller alla de rödgrönrosa partierna, även i kommuner och landsting, liksom i den utomparlamentariska kampen.

Allianspartierna mot strandskyddet i Sankt Larsparken av Gunnar Stensson

Enligt Strandskyddslagen ska Höje ås stränder vara skyddade från all exploatering hundra meter på vardera sidan om ån. 
   Kunskapsskolan hade begärt dispens från lagen för att anlägga en plats för ”Elevutsläpp” vid åns norra strand, som vi har berättat tidigare.
   Efter att ha bordlagt ärendet vid ett första möte fattade Byggnadsnämnden i Lund beslut i frågan den 20 november.
   Fyra partier röstade för att gå Kunskapsskolan till mötes och bevilja dispensen, M, FP, C och KD. Tre partier röstade för bevarat strandskydd, S, MP och V.
   Dispensen beviljades alltså.
   Därmed har ännu ett stycke natur i Sankt Lars-parken gått förlorat. Parken blir mer och mer fragmenterad och asfalterad. Många lundabor är besvikna.
   Men det finns en möjlighet att överklaga beslutet till länsstyrelsen. Kanske Naturskyddsföreningen kan göra det?

Aktuella problem av Lucifer

Enligt vad jag inhämtat så har ljudet när turister drar sina resväskor på hjul över Venedigs kullerstensgator blivit för mycket för stadens invånare. Nu har stadsfullmäktige föreslagit ett förbud mot hjulväskor som väntas träda i kraft i maj. Gnällmånsar, säger väl en del, men jag har inga problem med att instämma. Ganska obehagligt buller faktiskt. Om man ställer sig på Fiskargatan en söndagskväll när studenterna kommer tillbaka från helgbesöken i Varberg och Emmaboda kan man ana vad de stackars Venedigborna får stå ut med.

Bagageproblem
Men framför allt ger det anledning att ventilera ett allvarligare problem som orsakas av rullväskorna. Just det faktum att det nu är så mycket lättare att ta med stora koffertar gör att det finns folk som tydligen tar med sig halva garderoben. Bagageutrymmena blir snabbt fyllda, bagagehyllorna är för små och koffertarna är för stora för att kunna skjutas in mellan eller under sätena – vi talar här om koffertar som förr bara förekom vid längre båtresor. Resultatet är att koffertarna nu får stå i korridorerna eller ibland i utrymmet vid ingången till vagnarna. Titta in i en X2000-korridor till ett Stockholmståg! Det är som en hinderbana. Det blir jobbigt för tågpersonalen, men värre är att det hela är farligt ur utrymningssynpunkt.

Några tips
Vad kan göras? Ja, här gäller det att komma med tips till SJ. Återinförande av polletterings- möjligheten skulle väl hjälpa lite. En annan variant vore att det fanns en särskild bagagevagn där folk fick ställa och hämta sina stora koffertar. Jag tror att man faktiskt fick lov att låna lite idéer från flyget. Alltså: begränsningar vad gäller omfång och vikt på medtaget handbagage och kostnader vid överskridande av gränserna. I-landsproblem skulle säkert någon säga om det här.  Nej, praktiska åtgärder för att begränsa vissa individers benägenhet att ta för sig orimligt mycket av det gemensamma utrymmet. Man ser dessvärre sällan numera insändare från signaturen ”Vän av ordning”. Då får vi väl alla bidra med att uttrycka lite konstruktiv indignation.

Öppet brev till Procivitas rektor i Lund av Per Almén

Årets gymnasiemässa i Nya Arenan i Lund gick av stapeln den 14 och 15 november. Tusentals elever från grundskolans avgångsklasser och deras målsmän fick där en bild av alla de valalternativ som erbjuds.
   Då är det viktigt att vara saklig och ärlig i presentationen av sin skola.  
   Friskolan Procivitas valde – även i år – att gå fram med en skylt i sin monter
med texten: ”Sveriges bästa gymnasieskola”
   1. Vilket sakligt stöd har du när du hävdar att ni är ”Sveriges bästa gymnasieskola?

Det fullständiga namnet på er skola är ”Procivitas privata gymnasium”. Ni är en friskola bland många andra som alla har det gemensamt att ni är offentligt finansierade, dvs er verksamhet betalas med skattemedel.
   Ordet privat betyder enskild, icke offentlig enligt Svenska Akademiens Ordlista.
   Det är alltså raka motsatsen till den offentliga finansiering som din skola har.
   2. Vad betyder ordet ”privat” i ert namn? Uppenbarligen inte att ni är privat finansierade? I vilket annat avseende är ni ”privata”?

Procivitas ingår i den största friskolekoncernen i Sverige, Academedia. Denna ägs av riskkapitalbolaget EQT med säte på den brittiska kanalön Guernsey.
   För några veckor sedan avslöjade en stor grupp av grävande journalister från  västvärlden att cirka 300 storföretag systematiskt undviker att betala skatt i sina hemländer genom avancerad skatteplanering via Luxemburg. Ett av dessa företag är er yttersta ägare EQT.
   3. Finner du det besvärande att som rektor för en offentligt finansierad friskola ha en ägare som gör sitt yttersta för att undgå att betala skatt i Sverige?
Per Almén(s)
ersättare i Utbildningsnämnden i Lund

Ett inköp av Sten H.

Gabriel García Márquez dog i våras, 87 år gammal, och det var det. Hans böcker lever vidare och det får väl räcka. I veckan fick vi veta att hans efterlämnade papper, hans arkiv, med nästan alla hans manuskript, hade sålts till University of Texas via en agent. Säljare var hans familj genom äldste sonen. Vi vet inte vad de fick, men man fick veta att den ännu levande Ian McEwan sålt sina manuskript till samma universitet för två miljoner dollar. I efterhand har det meddelats att hans Nobelprismedalj donerats till Colombias nationalbibliotek.
   Márquez böcker rymmer mycket – hyllningar till kärleken och till Karibien om än inte till Colombia som var hans hemland. Hans skildring av hur det var att som tonåring flytta från den tropiska värmen och fukten vid Atlantkusten till det kalla, torra Bogota säger något om det. Och Colombia var tydligen inte så intresserad av att förvärva manuskripten, åtminstone inte till ett pris som kunde tävla med vad Texas erbjöd. Till det kom att han var inte var så välsedd hemma, hans vänskap med Fidel gick inte så väl ihop med regimen. USA då? Ja, Marquez var förbjuden att komma till USA fram till 1995, ett par år efter det att han fått Nobelpriset.
   Marquez var antiimperialist, uppväxt i en bananrepublik på en kontinent dominerad av militärdiktaturer. Han bodde själv sedan länge i Mexico som mitt i sitt eviga elände erbjuder skrivplats för en välsituerad och fritänkande författare.
   Det är bara alltför lätt att gripas av harm över vad som hänt med Marquez papper, hans två skivmaskiner och fem Mac-ar. Men sådan är världens gång och det måste man tydligen åter och åter lära om. Allt kött är hö och det är bara ordet som lever.

Valfrihet? av Bengt Hall

Igår damp det ner ett brev från Bilprovningen. Förr hette det Svensk Bilprovning och var statligt. Nu blev jag osäker. När den borgliga regeringen satte igång sin ”valfrihetsrevolution” dvs privatiserade så mycket man kunde var bilprovningen ett objekt. Det märkliga är väl egentligen att dom valde att sälja ut en verksamhet som är en myndighetsutövning för att garantera säkerheten på de svenska vägarna. Nästa steg hade väl varit att privatisera fängelser som man ju gjort i USA.  Dock valde man att låta valfrihetsargumentet slå igenom och lät staten behålla vissa bilprovningsenheter. Medborgarna skulle få välja mellan statligt ägda stationer och privata.
   Det var alltså dags att besiktiga bilen. Jag ringde och fick besked. Jodå det var den statliga bilprovningen som hälsat mig välkommen. Tidigare har jag kört till Gastelyckan, nära min bostad. Numera finns närmaste statliga bilprovningen i Fosie, i andra ändan av Malmö, och i Eslöv. Den s k valfriheten för oss lundabor innebär att vi numera bara har privatägda bilprovningar i kommunen.
   Eftersom jag är principiell så får det bli Eslöv. Jag passar på att hälsa på min dotter och kusinen samtidigt.

Om Malcolm X levt idag av Gunnar Stensson

Manning Marable,
Malcolm X,
Leopard förlag.
 

Andreas Ekström ägnade den nya biografin över Malcolm X en djuplodande artikel i Sydsvenskan för ett par månader sen och VB uppmanade sina läsare att skynda till biblioteket och låna den (om de inte hade råd att köpa den).
   Den 25/11 fyllde Åsa Linderborgs presentation av biografin ett helt uppslag i Aftonbladet under samma rubrik som vi lånat ovan.  Boken är så rik att det krävs minst ett uppslag för att presentera den.
   Det Åsa Linderborg tillför är en dagsaktuell anknytning till mordet på Michael Brown och protesterna i Ferguson, Sankt Louis, Washington, Los Angeles, Seattle, Chicago och New York som utgör inledningen till en ny medborgarrättskamp i USA.
   Hon påpekar också att det som gör biografin så fascinerande är att den beskriver hur fel Malcolm X hade under flera stadier av sin karriär och hur han hela tiden utvecklades under intryck av den historiska verklighet han levde i.
   En levande, kämpande människa fram till sin förtidiga död, mördad i talarstolen på en scen inför sina anhängare. Flera poliser fanns bland åhörarna.
   Låna och läs! Eller köp och läs!

Bensinskatten - ett klassperspektiv av Sven-Hugo Mattsson

Bensinskatten, eller koldioxidskatten, är nog den skatt som är bäst att höja ur röd och grön synpunkt. Grönt så klart, eftersom vi skulle få in rätt mycket pengar till förnybart och kollektivtrafik. Dock skulle en skattehöjning, säg på 70 öre, inte innebära att bilåkandet minskar. Detta eftersom det är de rikaste som har bil och en så liten höjning märks knappast i de rikas plånböcker. Att höja bensinskatten är dessutom helt rätt i tid. De med mest i inkomst har de senaste 8 åren fått kraftiga inkomstskatteminskningar. Till och med den som har en så låg lön på 20.000 kr per månad har kunnat se skatten minska med 1500 kr de senaste 8 åren. Många har dessutom fått goda reala löneökningar. Det är länge sen vi har behövt jobba så lite som nu för en liter bensin.

De fattiga då?
När jag diskuterar detta får jag ofta argumentet, ”hur skall den fattige klara en höjning”. Vi kan utgå från en höjning med ca 70 öre, nästan 90 inkluderat momsen på höjningen. En sådan höjning kostar den som kör 1500 mil om året bara ungefär 100 kronor i månaden. Det andra argumentet är att de fattiga helt enkelt inte har bil. Hemlösa och de som har försörjningsstöd har eller får inte ha bil. Fattigpensionärer, 300-500.000 personer, lite beroende på hur man räknar, har ingen bil. (Varför, för övrigt, höjer man inte de lägsta pensionerna om man nu är så orolig för dem)? De med låga arbetslöshetsersättningar har knappast bil.
   Min egen erfarenhet säger mig att de som är upp till 30 år sällan har bil. Upp till 30 år har man sällan kommit in i karriären och har ännu inte råd med bil, de som lever singel har ofta inte råd att hålla bil på en lön. Upp till 18 får man inte köra bil och många äldre kan inte köra bil. Själv klippte jag, 70 år, mitt körkort i år. Ser bra gör jag inte men hör dåligt det gör jag.
   Vi har de som inte har ett fast jobb och lever på en låg inkomst, dessa är väl kanske de som mest hade behövt en bil eftersom man nog ofta blir in ringd till olika arbetsplatser. Ovanstående grupper är en stor del av befolkningen och de påverkas bara till liten del av en bensinskattehöjning. Det är för övrigt de grupper som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet främst jobbar för i sin politiska gärning. Om man är bekymrad över att de med låga inkomster inte skulle ha råd med en bensinskattehöjning så kan man kompensera genom att höja grundavdraget. Så varför denna tvekan att höja bensinskatten? 

Medel- och överklassen

Har gott och väl råd att betala en så lindrig skattehöjning, se ovan vilka inkomsthöjningar de fått. Även de med goda pensioner har fått ordentliga skattesänkningar och trots påståendet att pensionerna inte riktigt räcker till vill jag påstå att pensionärer aldrig haft det bättre än nu. När de som är 20-talister ersätts med 40/50-talister, höjs genomsnittspensionen, eftersom de senare har högre pensioner än de förra.

Men de i glesbygd då?
Varje gång jag hör argumentet att vi är ett avlångt land och att många har stora avstånd till jobb eller för att handla, tänker jag: hur klarar sig de i glesbygd som inte har bil? De som har bil har ju trots allt, just det, bil. De är oberoende av kollektivtrafiken och undergräver en god kollektivtrafik. Hur tar sig 16-åringen ovan eller 70-åringen som inte har alla sinnen som behövs, fattigpensionären, den arbetslöse som söker jobb men kanske inte har råd att ta sig dit jobbet är, dit det inte går en vettig kollektivtrafik.
   Jag har ofta befunnit mig i glesbygd, som turist, och just undrat över dessa frågor. Hur klarar sig den som bor i Ljungdalen och får jobb i Åsarna? Ljungdalen ligger långt inne i glesbygd, det finns bara ett par byar mellan Ljungdalen och Åsarna och det är 11 mil emellan.
   Mellan Funäsdalen och Bruksvallarna, ca två mil, går det inga bussar alls på helger, de går bara när skolan är öppen. Jag har råd med en taxi, en gång var femte år. Men hur gör de som jobbar söndag och bor i Bruksvallarna och skall till Funäsdalen?
   Och det är de som har bil vi bekymrar oss över, de som har ett alternativ och är oberoende av tid.
   Jodå, jag inser problemet. Det är långa avstånd, det kostar med bil, att en-två personer skall färdas i en bil långa sträckor är ett problem. Det tar tid att ta sig, det ligger ju i situationen. Men en liter bensin ger lika mycket koldioxid till atmosfären om den släpps ut i glesbygd eller i tättbebyggt område.
   Jag tror så här: om man gör en utredning över vad glesbygden främst behöver så tror jag svaret hade blivit att det behövs en betydligt bättre kollektivtrafik. Och det är väl det vi som är röda och gröna måste jobba för!

PS Jag skrev detta innan Miljöpartiet redovisade sin tveksamhet att höja bensinskatten. Nu spelar det ingen roll hur MP ställer sig. Så länge S och Alliansen inte ser nödvändigheten av att höja blir det heller ingen höjning. DS

Vi resonerar om tvåstatslösningen med Salomon Schulman av Gunnar Stensson

Många som ser en tvåstatslösning i konflikten Israel/Palestina som den enda vägen till fred och rättvisa, fann Salomon Schulmans artikel ”Svenska radikalers tystnad är lika stötande som Hamas lovprisningar” destruktiv för det politiska samtalet om en av världens längsta och farligaste konflikter.
   De undrar, varför vi ska misstänkliggör varandra för vad någon inte har sagt, om vad en liten palestinsk organisation kanske har sagt, om en av tusen tragedier i Israel/ Palestina, medan konflikten går mot katastrof?
   Jag förutsätter att Salomon också hoppas på en rättvis tvåstatslösning, mot alla odds. Under den förutsättningen är det bättre att resonera än att gräla.

Mord som politiskt verktyg är aldrig acceptabelt. Nästan alltid förvärrar det läget för båda parter. Ändå ser vi en kedja av religiöst motiverade mord i konflikten Palestina/Israel.
   Både Salomon och jag är gamla nog att med förfäran minnas massmordet i Patriarkernas grotta i Hebron under Purim-högtiden 25 februari 1994, då den israeliska bosättaren Baruch Goldman sköt 29 bedjande palestinier. Vi vet också att han hyllas som martyr av den israeliska högern.
   Baruch Goldmans dåd var en hämnd för den så kallade Hebronmassakern 24 augusti 1929 då 59 judar mördades.
   Nu har två palestinier gått bärsärkagång i en synagoga i Jerusalem, mördat fyra judar med amerikanskt medborgarskap, och blivit nedskjutna på fläcken av israeliska säkerhetsstyrkor.
   PFLP har tagit på sig ansvaret för deras dåd, men mycket tyder på att de två butiksbiträdena handlade på eget initiativ.
   Som hämnd har president Netanyahu låtit riva deras familjers bostäder, trots att familjerna uppenbarligen ingenting vetat.

PFLP:s stöd till de två förövarna tar Salomon till utgångspunkt för ett angrepp på dem som han med ett diffust begrepp kallar ”svenska radikaler” för att de inte tar avstånd från PFLP, som är mest känd för sina flygplanskapningar för fyrtio år sedan, på 1970-talet.
   Han nämner särskilt att Ali Esbati som ordförande för Ung Vänster startade en insamlingskampanj för PFLP för tolv år sedan för att ifrågasätta EU:s terrorstämpling av PFLP.
   Att sätta terrorstämpel på politiska fiender och därigenom beröva dem deras mänskliga och medborgerliga rättigheter blev vanligt efter Nine/eleven. Det är en destruktiv politisk taktik. I grunden håller nog Salomon med om det.

   Menachem Begin tillhörde Sternligan och delade ansvaret för mordet på Folke Bernadotte. Nelson Mandela var terrorstämplad för väpnat motstånd mot apartheidregimen. .

Salomon inleder sin artikel med berättelsen om en chasidisk dynasti med anor från rörelsens början, en mystikens massrörelse som predikade kärlek människor emellan och till Gud. Till denna dynasti hörde den mördade Moshe Twersky.
   Chasidismen var en rörelse bland judarna i Östeuropa och Litauen. De judar som bosatte sig i Lund efter de ryska pogromerna på 1870-talet var säkert chasider.
   Chasidismen lärde att allt våld mot en annan människa innebär att förneka Gud som skapade Adam, en enda människa, för att lära oss att den som utplånade ett enda liv skulle straffas som om han förstörde hela världen.
   Vi måste respektera en sådan radikalpacifism och hela den chasidiska kulturen som bland annat genom Agnon och Buber gett oss viktiga bidrag till världslitteraturen.
   De ortodoxa judarna är befriade från värnplikt i Israel. Samtidigt bidrar många av dem till krigshetsen genom att predika att Gud vill att allt land som ingick i kung Davids rike ska tillhöra Israel.
   Den sekt släkten Twersky samlat omkring sig i New York är inte särskilt fredlig utan har klart maffialiknande drag, som man kan konstatera på nätet.

Den enda rimliga vägen till en tvåstatslösning är förhandlingar, inte våld.
   Därför blir vi chockade över attentatet i synagogan och förtvivlade när den israeliska regeringen utlovar vedergällning.
   Förtvivlade blir vi också över Israels bosättarpolitik, övervåld i östra Jerusalem och fortsatta utbyggnad av muren.
   Däremot blir vi glada över det svenska ställningstagandet att erkänna Palestina och hoppas att fler länder ska följa exemplet så att Palestina äntligen blir likvärdigt med Israel i förhandlingarna.
   Vi kan inte tro att Salomon Schulman har något annat mål än en rättvis och fredlig tvåstatslösning.
   Hoppet att nå en sådan är ringa, men alla andra alternativ är värre för människorna, palestinier som israeler.