tema:Palestina14:e april – 6:e maj

För tredje året i rad organisera Folkets Bio Panora i Malmö festivalen tema:Palestina i samarbete med ett flertal lokala organisationer såsom MANA, Antirasistiska Filmdagar, ABF, och Palestinagrupperna.


Från lördagen den 14 april till och med söndagen den 6e maj så kommer Malmö stad att myllra av Palestinarelaterade aktiviteter såsom filmvisningar, seminarier, debatter, foto- och konstutställningar, ickevålds- och graffitiworkshops, konserter, teater och fester.
Årets tema är Festival för Frihet: Israel, Palestina och Framtiden, och vi öppnar med en vernissage av Dror och Gunilla Feiler. Deras utställningar har ställts ut i Stockholm, såväl som i Israel, Norge och Danmark. Samma dag kickar vi igång en gatufest, och sedan är festivalen ett faktum.
Med fokus på filmvisningar och andra kulturarrangemang, hoppas vi kunna berätta levande historier om andra saker än ockupation och krigsföring. Vi vill peppa till engagemang, och nyfikenhet, och att börja ställa frågor till sig själv och till andra om vad det är för vision vi har med Mellanöstern.
Vi tror att "kulturell aktivism", innefattande allt från bullriga kastrullprotester till poetry slam till komiska sketcher och clowner med röda näsor, kan vara effektiva medel för att nå en bredare publik. Men också för att kasta nytt ljus på existerande problem och utmaningar.
Bland våra gäster märks palestinska icke-våldsaktivister, israeliska vapenvägrare, och föräldrar till barn som stupat. Men även Pia Sundhage, Jonas Hassan Khemiri och Nabila. Genom att kombinera seriös debatt med fester och humor vill vi visa att Palestina är en dynamisk plats som rymmer en mängd olika idéer, drömmar och typer av kamp. Vår förhoppning är att festivalen kan verka som en mötesplats – ett öppet forum där nya kontakter kan knytas och de första fröna till framtida project sås. Alla för att skapa en ny och mer hoppfull framtid för Mellanöstern.
Festivalens höjdpunkt kommer vara den 4/5 på inkonst, där det gladaste,coolaste och mest inspirerande party för palestina arrangeras. Pengarna som samlas kommer att gå till den enda biografen på norra västbanken, på frihetsteatern i Jenins flyktingläger.
Hela programmet finns på www.panora.nu

Ett brev betyder så mycket av Lucifer

Att Internets spridning har gett oss nya former för politisk opinionsbildning och mobilisering är ingen nyhet, även om det ännu är oklart hur mycket det påverkar svensk politik. Taskiga hemsidor fanns det gott om i förra valrörelsen, men det är ju inte allt. Ibland fungerar webben som nyhetsförmedlare, andra gånger handlar det om namninsamlingar för underskrifter på uttalanden och vädjande om stöd.
Men jag måste nog säga att jag häromdan stötte på en innovation. Som bekant försöker moderaterna genom vår rödbrusige försvarsminister Mikael Odenberg (m) få igenom ett förslag där all svensk internettrafik som korsar landets gränser ska skördas och tröskas av FRA. Jo, FRA är den hemliga avlyssningsorganisationen som brukar byta äpplen mot päron med kollegorna i andra länder. Nu föreslås på den pigga sajten www.selig.se att man så att säga förekommer den nya lagstiftningen. Förslaget är att man ska skicka en kopia på varje privatbrev man sänder iväg till adressen mikael.odenberg@defence. ministry.se och tillfogar kommentaren [Kopia av detta meddelande skickas till försvarsdepartementet för övervakningsändamål. De vill ju ändå läsa min e-post.]
Såvitt jag förstår är det fullt lagligt att göra så och rimligen bör det också vara ganska effektivt som opinionsbildning. Det ska bli spännande att se om det tar skruv.

Marianne Berg – en kommentar av Gunnar Sandin

I Sydsvenskans serie intervjuer med skånska riksdagsledamöter hade den 12.4 turen kommit till Marianne Berg (v).
I intervjun redovisar hon sitt engagemang för och arbete med i första hand allmänna kvinnofrågor och i andra hand HBT-frågor. Men jag saknar ett viktigt ämnesområde: skånska frågor? Diskuterades inte de?
Det finns ju många specifikt skånska intressefrågor som behöver en radikal röst i riksdagen och i den allmänna debatten. Där borde Marianne känna ett särskilt ansvar när hon nu är partiets enda representant från den här landsändan. Men av sådana initiativ har vare sej partimedlemmar eller allmänhet sett särskilt mycket hittills. Det är förstås lite orättvist att jämföra med den förra, fyra gånger så stora representationen, men där fanns ledamöter som kunde föra ut både skånska frågor och andra (t.ex. HBT) med större kraft.
Men kanske skulle Marianne behöva starkare uppbackning från sin hemmaplan, från distriktsstyrelse och distriktsexpedition. Vi minns att alla fyra v-ledamöterna från de två förra mandatperioderna (Sten Lundström, Sven-Erik Sjöstrand, Tasso Stafilides och Karin Svensson Smith) menade att de generellt fick svagare stöd från sin distriktsexpedition än v-representanter från andra landsändar. Det var förmodligen en fråga om både attityd och arbetsstil, men landets (numerärt) näst största v-distrikt borde kunna bättre.

Vänstern och moralen av Lars-Anders Jönsson

I VB nr 11 tar signaturen Lucifer upp den kritik som riktas mot vänsterns ställningstagande i utrikespolitiska frågor. Hur kan vänstern t.ex. acceptera att folk som spränger oskyldiga i luften i Palestina och Irak kallas motståndsmän? Ej överraskande undviker Lucifer att förklara och ställer istället motfrågan; Är palestinska och irakiska patrioter onda människor till skillnad från israeliska soldater? Ja inte är det borgerliga liberaler ”som ska undervisa vänstern i politisk moral”, sammanfattar Lucifer.
Vänstern har genom sin mekaniskt antiamerikanska/antivästerländska politik själv försatt sig i en moraliskt omöjlig situation. Vänstern utgår i sin argumentering från principen om ett lands suveränitet oavsett vad som händer i det aktuella landet. I Afghanistan och Irak avsattes regimer som utövade terror mot sitt folk. För ”vänstern” var detta fel. Förmodligen representerar då USA:s och västs frånvaro i Ruanda en bättre politik.
Hemma kämpar vänstern för utvecklad demokrati, yttrandefrihet, jämlikhet, nedrustning, mm. Ute i världen tar vi ställningstaganden som i praktiken innebär försvar av odemokratiska regimer och rörelser som bygger på religiös fanatism. Att Irak och Afghanistan idag har parlament tillsatta i allmänna val har liten eller ingen betydelse för ”vänstern”.
USA och dess allierade gick in i Irak för att avskaffa en regim som förtryckte stora delar av befolkningen och utgjorde en oberäknelig aktör i den instabila regionen. När Saddams regim störtades kunde den långa FN sanktionen mot Irak och dess befolkning avvecklas. Utvecklingen var hoppingivande. De allierades misstag var att de inte förutsåg hur snabbt etniska och religiösa olikheter kunde exploateras för att skapa konflikter inom landet samt det fanatiska och hänsynslösa våld som skulle komma att användas främst mot de civila i Irak.
Idag terroriseras stora delar av Irak av utländska Al-Qaida och inhemska religiösa fanatiker.
”Vänsterns” motståndsrörelse eller patrioter kämpar vidare. Självmordsbombare attackerar marknadsplatser, arbetssökande och moskeer. Återigen hittas en grupp män avrättade med nackskott.
Men detta tycks Lucifer och ”vänstern” blunda för. Vi inom vänstern har ju i alla fall bättre moral än borgerliga liberaler. USA ut ur Irak. Internationell solidaritet arbetarklassens kampenhet.

Minoritetens rätt i den kommunala demokratin av Gunnar Stensson

Den 18 maj förra året beslöt riksdagen att den som föreslår återremiss, det vill säga att ett ärende skickas tillbaka till en nämnd eller annat beredande organ för ny beredning, också ska bestämma återremissens innehåll.
För att yrkande om återremiss ska gå igenom i fullmäktiges omröstning krävs att den får stöd av en tredjedel av ledamöterna.
Men riksdagen menar, att återremissen blir meningslös om majoriteten driver igenom en annan motivering än den minoriteten hade. Därför ska den minoritet som begär återremiss också bestämma motiveringen till den.
Bakom beslutet i riksdagen stod m, fp, kd, c, och mp. S och v röstade emot.
Fullmäktiges behandling av återremissyrkandet beträffande planen för BUP-området i Sankt Lars 30/5 är ett flagrant exempel på just det missförhållande som riksdagsbeslutet 2006 avsåg att undanröja.
De partier som stod bakom återremissyrkandet, c, fp, v, dv och mp, ville att ärendet skulle återremitteras till både byggnadsnämnden och tekniska nämnden och att en instruktion skulle följa återremissen om att man ville ändra BUP-planen så den tog bättre hänsyn till miljön.
Mats Helmfrid (m) yrkade i stället att planen skulle gå tillbaka till kommunstyrelsen utan någon instruktion om hur den skulle ändras. Sedan röstade majoriteten (s och m) igenom Mats Helmfrids yrkande.
Det finns stor anledning att debattera minoritetens rätt i den kommunala demokratin, liksom också på riksplanet. Riksdagsmajoriteten tog frågan på stort allvar i maj 2006.
Det är uppseendeväckande att Mats Helmfrid gick emot sitt eget partis ståndpunkt i denna principiellt viktiga fråga.
Vi förutsätter att kommunstyrelsen rättar till misstaget och låter den motivering för återremissen som Jörgen Jörgensson, fp, med flera formulerade bli den som i praktiken gäller.
Vi förutsätter också att fullmäktige för en genomgripande debatt om den viktiga principiella frågan om minoritetens inflytande (liksom också folkopinionens), särskilt viktig i Lund där majoriteterna hittills skiftat varje mandatperiod.
Debatten om minoriteternas rättigheter är också viktig i partiernas interna demokrati. I detta fall har särskilt socialdemokraterna anledning att föra den.
Yttrandefrihet och minoritetsrättigheter är viktiga för klimatet i partiföreningarna. I dag vill ingen reduceras till att fungera som anonym röstboskap utan egen stämma. Som förtroendevald har man ett personligt ansvar.

Etanolbrev 5 av Erik Kågström

Trots att Fidel Castro och jag och många andra anser att det är absurt att producera drivmedelsbränsle av mat, så lär vi inte kunna förhindra den utveckling som påbörjats. Det kan då vara en tröst - om än en klen sådan – att all näring inte går till spillo i dessa processer. När etanol tillverkas med majs eller vete som råvara är det stärkelsen man vill åt. De restprodukter man får är rika på näringsämnen och proteiner och används som tillskott i kreatursfoder. Sockerrörets restprodukt – bagassen - har lågt näringsvärde men utnyttjas som bränsle i destillerierna. Bland de grödor som kan användas till biobränsle står sojabönan i särklass när det gäller värdefulla biprodukter.
År 2005 producerade världens jordbrukare 220 miljoner ton sojabönor varav omkring hälften i Brasilien. Mindre än en tiondel av den totala produktionen gick till direkt konsumtion i form av framför allt tofu och veganbiffar. Man extraherade 33 miljoner ton sojaolja varav kanske 2 miljoner ton blev biodiesel, resten framför allt matolja. Sedan oljan extraherats kvarstod 144 miljoner ton sojamjöl, rikt på högvärdiga proteiner. Sojamjölet används främst som tillskott till djurfoder och förutom sitt höga närings- och proteininnehåll har sojamjölet den värdefulla egenskapen att på något sätt katalysera, i det närmaste fördubbla, djurens förmåga att förvandla cellulosa till högvärdigt protein. Denna effekt anses kunna förklara varför nötköttsproduktionen i världen har kunnat öka så kraftigt under de senaste decennierna trots att den förbrukade fodermängden inte ökat nämnvärt. I regel ingår sojamjöl med 15-20% i fodret och ges som tillskott till både nötkreatur, svin, kyckling och odlad fisk. Sojabönan har en annan värdefull egenskap. Eftersom den är en baljväxt kan den binda kväve ur luften och lämpar sig därför väl för växelbruk med f a vete och majs. Det minskar behovet av konstgödning (1).
I Brasilien satsar man på en ökad produktion av biodiesel med sojabönor som råvara. I den amerikanska delstaten Iowa som är landets ledande producent av sojabönor räknar man med att inom några år kunna producera 1,2 miljarder liter biodiesel från sojabönor.
För oss köttätare kan det vara lugnande att biobränsleproduktionen inte allvarligt inkräktar på våra matvanor men de frivilliga veganerna i de utvecklade länderna och de ofrivilliga veganerna i utvecklingsländerna får nog räkna med att deras basvaror blir dyrare till följd av konkurrensen om råvaror med världens bilister och de växande medelklasserna i Kina och Indien som alltmer efterfrågar kött, mjölk, ägg och kyckling. Den fattiga lantbefolkningen i Brasilien har inte heller haft anledning att glädjas över den växande sojaproduktionen med sin karaktär av monokultur som bara berikar ett fåtal.
(1) Lester R. Brown ”Plan B 2.0”

Spöket i kommunfullmäktige av n

Det var inte bara förtroendevalda ur Lunds åtta politiska partier som stred om BUP-området och dess gröna vallar vid fullmäktigesammanträdet i mars. Närvaron av en osynlig makt kunde hela tiden förnimmas. Den dikterade villkoren för den politiska debatten.
Den kunde anas bakom Gunnar Jönssons (s) försvar för den byggplan, som Nita Lorimer (v) betecknade som en standardbyggplan som någon hittat i en låda på stadsbyggnadskontoret och mekaniskt tillämpat på BUP-området utan hänsyn till dess speciella natur- och kulturmiljö. Precis som om Sankt Lars-området hade varit vilken åkerlapp som helst i förorten!

Gunnar Jönsson var ordförande i byggnadsnämnden när avtalet om exploateringen av Sankt Lars-området slöts med fastighetsbolaget. I avtalet utgör BUP-området en viktig del.
Redan när planen offentliggjordes för två år sedan kritiserades den. En stark opinion krävde att utbyggnaden skulle begränsas till området innanför vallarna, det vill säga det område som en gång varit den Barn- och ungdomspsykologiska klinikens. Det innebar att varken den triangelformade ängen mellan BUP och Regnbågskvarteret eller remsan av Brukshundsklubbens övningsfält utanför den västra vallen borde bebyggas.

Visserligen försvarade Gunnar Jönsson byggplanen, men inte som om han älskade den utan snarare genom att förneka att den var så skadlig som kritikerna påstått. Som huvudansvarig för avtalet var han förstås rent formellt tvungen att försvara den.
Däremot talade han med entusiasm om de fördelar avtalet innebar: bland annat parkmark längs Höje å och ett nytt äldreboende i parkmiljö.
Han försökte övertyga åhörarna på de fyllda läktarna om att förutsättningen för att bygga det nya äldreboendet och omvandla av Höje ås stränder till parkmark var att BUP-området, ängen och Brukshundsklubbens övningsfält exploaterades exakt enligt byggplanen. Att ändra i den innebar att man riskerade att spräcka det övergripande avtalet med fastighetsbolaget.

När byggnadsnämndens nuvarande ordförande Göran Brink tog till orda blev det osynliga inflytandet nästan synligt. Han beskrev hur fastighetsbolaget, som den gången hette Realia, under tio år blockerade utvecklingen för att tvinga kommunen att undanröja de hänsyn och inskränkningar som var knutna till Sankt Lars-området.

Under den rödgröna mandatperioden lossnade allt. Gunnar Jönsson kunde sluta ett avtal med innebörden att Lunds kommun köpte parkmarken längs Höje å genom att godkänna den hårda exploateringen av BUP-området. Detta gjorde samrådsförfarandet till en meningslös formalitet.

Gunnar Jönssons bekymmer började när beslutet om Sankt Lars-områdets exploatering flyttades från byggnadsnämnden till fullmäktige. Då var både han och Göran Brink för sin trovärdighet i förhållande till fastighetsbolaget nödgade att övertala sina respektive partier att stödja planen.
De måste se till att Lunds kommun inte gav efter för kritikernas och de boendes krav på förändringar och begränsningar i byggplanen, hur berättigade och måttliga de än var. Det skulle ju innebära att kommunen bröt avtalet. Därmed skulle fastighetsbolaget, (inte längre Realia utan Kungsleden, men till stor del samma personer som tidigare) kunna upphäva det med motiveringen att det inte längre var lönsamt att bygga.

Akelius använde samma argument för att driva igenom byggandet av de fyra sexvåningshusen i Klostergården. Fick man inte bygga så högt och tätt som man ville, så var det inte lönsamt. Var det inte lönsamt blev ingenting byggt. Den gången lyckades fastighetsbolaget skrämma politikerna så att de gick med på att husen byggdes enligt Akelius plan, trots att de var för höga och låg för tätt.

Jönsson och Brink lyckades hålla sina partier på mattan. Samarbetet mellan det gamla och det nya arbetarpartiet säkrade en majoritet i fullmäktige för att tillgodose fastighetsbolagets krav.
Men inte helt. En minoritet bestående av dv, v, mp, fp och c samlade 25 röster och hade därmed uppnått mer än den tredjedel av kommunfullmäktige som krävs för att besluta om en minoritetsåterremiss. Minoriteten krävde att planen skulle omprövas i byggnadsnämnden och tekniska nämnden med utgångspunkt från de miljömässiga och kulturella värden som står på spel. Till saken hör att tekniska nämnden till skillnad från byggnadsnämnden motsatt sig planen i dess nuvarande utformning.

Sedan ingrep Mats Helmfrid. Mer om det i artikeln Minoriteten i den kommunala demokratin.