Dags igen för ett nytt år, dessutom ett valår. Det brukar ge mycket att
skriva om i VB. Vad kommer att diskuteras, kommer någon "vänsterpolitik"
att tränga igenom eller blir det bara ett "lag och ordning" val.
Gårdagens riksdagsdebatt ökade på mina farhågor. Att SD kan tänka sig
att sätta in militär för att få ordning i "orten" är väl inte så
förvånande. Men att sossarna med Löfven i spetsen säger att detta inte
kan uteslutas, det skrämmer. Ser på twitter att man snabbt påminde om
statsministerns tal när man högtidlighöll arbetarmorden i Ådalen för 80
år sedan. Fast då var han förstås fackföreningordförande, det är
tydligen skillnad.
Se där, något att analysera för den som vill. Det finns mycket,
mycket mer att tänka kring. Hoppas en god del av detta kommer i VB.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2018-01-18
Händer i Lund
Lördag den 20 kl 13 (14) är det jazz på Mejeriet: Anna Lunds Hurrakel och Mattias Ståhl.
Filosoficirkeln har den 23 jan en föreläsning/debatt om ett femtioårsjubileum (1968) Torbjörn Tännsjö och Svante Nordin deltar. 19.30 i Universitetsaulan.
På stadsbibliotekets Atriumgård den 23 jan kl 18 kan man höra Sigrid Combuchen tala om sin bok Sidonie och Nathalie.
Den 24 jan på stadsbiblioteket kl 18 kan man lyssna på författaren Kjell Westö.
Filosoficirkeln har den 23 jan en föreläsning/debatt om ett femtioårsjubileum (1968) Torbjörn Tännsjö och Svante Nordin deltar. 19.30 i Universitetsaulan.
På stadsbibliotekets Atriumgård den 23 jan kl 18 kan man höra Sigrid Combuchen tala om sin bok Sidonie och Nathalie.
Den 24 jan på stadsbiblioteket kl 18 kan man lyssna på författaren Kjell Westö.
Jag har fått en ny liten son av Karin S.
Jag har fått en ny liten son.
Han heter kotkompression.
Just nu är han i en trotsperiod.
Ska jag mot honom vara mjuk eller hård?
Idag har vi varit vid havet i Lomma.
Han fick en mjukglass,
men nu är vi hemma.
Jag väntar på någon slags reaktion.
Han är säkert sugen på en Alvedon.
Motståndets lilla katekes
Arbeta aktivt i politiken
Makten vill att du ska förslappas där du sitter i din bekväma fåtölj och att dina känslor ska tunnas ut på skärmen. Gå ut. Bege dig till obekanta ställen där det bor människor du inte känner. Skaffa nya vänner och demonstrera med dem.
Uppmaningen ovan är hämtad ur Timothy Snyders manifest Om tyranni, en
sorts motståndets lilla katekes, bestående av 20 budord med
tillhörande förklaringar om kampen mot plutokratins och chauvinismens
diktatur, som gripit makten eller närmat sig den - inte bara i USA.
Veckobladet kommer varje vecka under våren publicera ett nytt budord. Eftersom det här är det första numret år 2018 publicerar vi dock idag ännu ett.
Veckobladet kommer varje vecka under våren publicera ett nytt budord. Eftersom det här är det första numret år 2018 publicerar vi dock idag ännu ett.
Undersök
Ta själv reda på hur det ligger till. Ägna mer tid åt långa artiklar. Prenumerera på tidningar och tidskrifter och stöd på så vis grävande journalistik. Ha klart för dig att en del som finns på internet är till för att skada dig. Leta fram sajter som kartlägger propagandakampanjer (somliga kommer utomlands ifrån). Ta ansvar för det du säger och skriver till andra. Läs böcker.
Christoffer Barnekow har avlidit av Gunnar Stensson
Jag kände honom inte, men tog genom åren del av flera av hans
kunskapsrika program om arkitektur och stadsplanering. Två av dem
handlade om Klostergården. De gav en fascinerande inblick i de estetiska
och sociala principer som ligger bakom utformningen av den unika
stadsdelen. De ingick i programserien Bildjournalen och sändes strax efter millennieskiftet. Jag skulle gärna se att de återutsändes.
Ord som jag inte kommer att använda under 2018
av Ulf N
Vissa vitt spridda nya ord och uttryck är i mitt tycke
vederstyggliga. Nedan kommer några sådana som jag i ett nyårslöfte
lovat mej själv att till varje pris försöka undvika att använda under
år 2018.
adressera (i den anglicistiska betydelsen: ”ta itu med och försöka lösa”, ”sätta på dagordningen” etc)
boosta
dissa
facilitera
hedra (i den anglicistiska varianten: ”respektera och följa /avtal, beslut etc/)”
magkänsla (i betydelsen: ”intuitiv känsla”; men om det blir nödvändigt i en mening som t ex: ”Magkänslan intensifierades – utan tvekan hade mitt svårartade tarmvred slagit till igen”.
mejl (inte heller ”mail” och inte ens i dess försvenskade variant ”mäjl”)
outa
promota
raw-food
skithålspresident (även om det säkert kommer att kännas väldigt frestande!)
ta höjd (i betydelsen ”att räkna in en viss marginal eller handlingsutrymme”. Dock: om jag mot all förmodan i världen skulle yttra mej om höjdhopp kanske uttrycket i det sammanhanget kommer till användning).
ta rygg på
vara på tå (i betydelsen ”vara alert”, ”vara redo”, ”vara på hugget”)
öppna upp (för mej räcker det gott med att ”öppna”, i varje fall så länge uttrycket ”öppna ner” inte blir allmänt spritt).
Detta är bara ett urval. Listan skulle kunna göras mycket längre, som det plägar heta. Men det finns också en hel del trevliga och/eller användbara ord som jag gärna använder. Om dessa tänker jag återkomma i senare nummer av VB.
adressera (i den anglicistiska betydelsen: ”ta itu med och försöka lösa”, ”sätta på dagordningen” etc)
boosta
dissa
facilitera
hedra (i den anglicistiska varianten: ”respektera och följa /avtal, beslut etc/)”
magkänsla (i betydelsen: ”intuitiv känsla”; men om det blir nödvändigt i en mening som t ex: ”Magkänslan intensifierades – utan tvekan hade mitt svårartade tarmvred slagit till igen”.
mejl (inte heller ”mail” och inte ens i dess försvenskade variant ”mäjl”)
outa
promota
raw-food
skithålspresident (även om det säkert kommer att kännas väldigt frestande!)
ta höjd (i betydelsen ”att räkna in en viss marginal eller handlingsutrymme”. Dock: om jag mot all förmodan i världen skulle yttra mej om höjdhopp kanske uttrycket i det sammanhanget kommer till användning).
ta rygg på
vara på tå (i betydelsen ”vara alert”, ”vara redo”, ”vara på hugget”)
öppna upp (för mej räcker det gott med att ”öppna”, i varje fall så länge uttrycket ”öppna ner” inte blir allmänt spritt).
Detta är bara ett urval. Listan skulle kunna göras mycket längre, som det plägar heta. Men det finns också en hel del trevliga och/eller användbara ord som jag gärna använder. Om dessa tänker jag återkomma i senare nummer av VB.
Lyssna på folket – stoppa vinstjakten
Det är tydligt att de stora vinstdrivande koncernerna sätter
vinstmaximering före kvalitet. Skolorna har avsevärt lägre lärartäthet
än de kommunala skolorna, men också lägre lärartäthet än andra
friskolor. Samtidigt har koncernerna en större andel elever med
högutbildade föräldrar, vilket gör att den lägre lärartätheten inte får
samma konsekvenser som den hade fått i skolor med ett mindre gynnsamt
elevunderlag. Genom att locka till sig elever med en viss
socioekonomisk bakgrund bidrar de till att förstärka segregationen.
Ardalan Shekarabi, civilminister (S), Anna Ekström, gymnasie- och kunskapslyftsminister, (S), Gouvelin, förste vice ordförande LO. Aftonbladet 15/1 2018
Ardalan Shekarabi, civilminister (S), Anna Ekström, gymnasie- och kunskapslyftsminister, (S), Gouvelin, förste vice ordförande LO. Aftonbladet 15/1 2018
Vi har inte längre en demokratisk skola för alla
av Gunnar Stensson
Anna-Karin Gustafsson inledde för ett par veckor sedan en debatt om
lärarnas förtvivlade situation i dagens skola: ”Alla gör vi samma
misstag. Vi jobbar häcken av oss. Vår motståndskraft är förbrukad.”
Hon konstaterar att skolorna segregeras: ”Vissa områden, vissa skolor, vissa klasser har det ännu värre. Där lärare flyr i högre omfattning, där vikarier vänder i dörren. Där flertalet vuxna inte sätter sin fot igen.”
Hon kräver en demokratisk skola för alla och föreslår några goda ordningsregler.
Många vittnesmål följde. En mormor i Bjärred var förtvivlad över att elever lämnade skolan på grund av dess problem och därför till följd av skolpengssystemet fick minskade resurser. Ett par liberala politiker krävde i moralistiska ordalag ordning och reda. Anmärkningsvärt, eftersom det är just den liberala politiken men fri etablering, fria val och skolpeng som är orsaken till skolans sammanbrott.
Lärarna har inte längre makten i klassrummet, makten över betygen, respekten från föräldrar och elever. Deras inbördes solidaritet är sönderslagen genom införandet av löneskillnader, godtyckligt administrerade
I friskolekoncernerna kräver aktieägarna vinst från bolagsstyrelserna enligt aktiebolagslagen. Betygen är det främsta konkurrensmedlet. Bolagsstyrelserna kräver att skolledarna levererar höga betyg. Skolledarna, som kan avsättas, riktar kravet till lärarna, som också kan avsättas. Föräldrarna kräver höga betyg och flyttar annars eleven till en annan skola. Eleverna ”vräker ur sig fula ord när de inte får höga betyg.”
De kommunala och ideella skolorna befinner sig i samma situation. Också de drabbas av den konkurrens om skolpengen som utkämpas med betygen som medel. Också där pressar kommuner, skolledare och föräldrar lärarna. Somliga korrumperas. Andra slutar.
Betygen stiger. Kunskaperna sjunker.
Finland har ungefär samma skolsystem som Sverige hade tidigare. Barnen går i närmaste skola enligt närhetsprincipen.
Finland har inte infört fri etablering av skolor, skolpeng och skolval.
Den finska skolan ligger i topp bland OECD-länderna. Det gjorde svensk skola för femton år sedan.
Dagens svenska skolsystem är unikt. Modellen föreslogs av Milton Friedman och infördes i Chile av Pinochet-diktaturen men är nu avskaffad där. Inget annat land har infört något lika extremt. Bara president Trumps skolminister ser den som en möjlig förebild.
Sedan svensk skola på 1990-talet reducerades till en kommunal angelägenhet trots intensivt motstånd från lärarorganisationerna och efter högerns införande av skolval och privata utförare inleddes ett återtåg mot ett samhälle där föräldrar och födelseort bestämmer mer av barnens möjligheter. Vi har inte längre en demokratisk skola för alla barn. Men vi måste återskapa den!
Hon konstaterar att skolorna segregeras: ”Vissa områden, vissa skolor, vissa klasser har det ännu värre. Där lärare flyr i högre omfattning, där vikarier vänder i dörren. Där flertalet vuxna inte sätter sin fot igen.”
Hon kräver en demokratisk skola för alla och föreslår några goda ordningsregler.
Många vittnesmål följde. En mormor i Bjärred var förtvivlad över att elever lämnade skolan på grund av dess problem och därför till följd av skolpengssystemet fick minskade resurser. Ett par liberala politiker krävde i moralistiska ordalag ordning och reda. Anmärkningsvärt, eftersom det är just den liberala politiken men fri etablering, fria val och skolpeng som är orsaken till skolans sammanbrott.
Lärarna har inte längre makten i klassrummet, makten över betygen, respekten från föräldrar och elever. Deras inbördes solidaritet är sönderslagen genom införandet av löneskillnader, godtyckligt administrerade
I friskolekoncernerna kräver aktieägarna vinst från bolagsstyrelserna enligt aktiebolagslagen. Betygen är det främsta konkurrensmedlet. Bolagsstyrelserna kräver att skolledarna levererar höga betyg. Skolledarna, som kan avsättas, riktar kravet till lärarna, som också kan avsättas. Föräldrarna kräver höga betyg och flyttar annars eleven till en annan skola. Eleverna ”vräker ur sig fula ord när de inte får höga betyg.”
De kommunala och ideella skolorna befinner sig i samma situation. Också de drabbas av den konkurrens om skolpengen som utkämpas med betygen som medel. Också där pressar kommuner, skolledare och föräldrar lärarna. Somliga korrumperas. Andra slutar.
Betygen stiger. Kunskaperna sjunker.
Finland har ungefär samma skolsystem som Sverige hade tidigare. Barnen går i närmaste skola enligt närhetsprincipen.
Finland har inte infört fri etablering av skolor, skolpeng och skolval.
Den finska skolan ligger i topp bland OECD-länderna. Det gjorde svensk skola för femton år sedan.
Dagens svenska skolsystem är unikt. Modellen föreslogs av Milton Friedman och infördes i Chile av Pinochet-diktaturen men är nu avskaffad där. Inget annat land har infört något lika extremt. Bara president Trumps skolminister ser den som en möjlig förebild.
Sedan svensk skola på 1990-talet reducerades till en kommunal angelägenhet trots intensivt motstånd från lärarorganisationerna och efter högerns införande av skolval och privata utförare inleddes ett återtåg mot ett samhälle där föräldrar och födelseort bestämmer mer av barnens möjligheter. Vi har inte längre en demokratisk skola för alla barn. Men vi måste återskapa den!
Färdtjänsten av Sven-Hugo Mattsson
Jag har förstått att färdtjänsten har
diskuterats i Vänsterpartiet. Det är bra eftersom den fungerar dåligt!
Jag är beviljad färdtjänst sen ca 9 månader tillbaka. Erfarenheten
finns och det har fungerat dåligt vid ett flertal tillfällen. Jag skall
här beskriva ett tillfälle, den 14 december.
40 minuter försent
Vi skall åka från hemmet och vara framme 18.00. Vi, min fru och jag, ringer vid middagstid, i god tid alltså, vi får en tid som är 17.47. Vi är i god tid och väntar, som vi alltid är. När det gått 10 minuter ringer min fru till beställningscentralen och påpekar att bilen är försenad. Hon får då beskedet att bilen skall komma om 10 minuter. Hon ringer åter efter drygt 10 minuter, nu är bilen 20 minuter försenad. Hon får då beskedet att bilen kommer först om 15 minuter. Under förutsättning att den kommer först om 15 minuter till, då är bilen 35 minuter sen. I det läget, efter mer än 30 minuters försening, är vi berättigad att ta en taxi och få denna betald av Tekniska nämnden som har hand om färdtjänst.
Vi ringer efter taxi som lovar att komma inom 10 minuter. 10 minuter senare kommer taxin och vi kommer till vår destination ca 40 minuter försent. Vår erfarenhet är att taxi oftast kommer i tid.
Till saken hör också att de tider vi får när vi ringer om en försening alltid, jag betonar alltid, är felaktiga. Bilen kommer alltid senare än vad som är sagt.
Inte acceptabelt
Med tanke på att det inte är första gången detta händer, att bilen är mer än 30 minuter försenad och vi blir tvungna att ringa efter taxi och att vi blir 40 till 50 minuter försenade till vårt mål är inte ok. Bilarna är, i övrigt, ofta försenade med 10 till 20 minuter. I exemplet ovan var det kallt och blåsigt, vilket det ofta är på vinterhalvåret.
Färdtjänst är, i sig, en god service, så att vi som är rörelsehindrade kan komma ut i samhällslivet. Men då måste det fungera betydligt bättre. Annars blir det fel. Vi har nu beslutat att tills vidare ta taxi dit vi skall. Men det är ju inte så det skall vara.
Helst vill jag inte klaga eftersom tjänsten färdtjänst är en god kommunal service.
40 minuter försent
Vi skall åka från hemmet och vara framme 18.00. Vi, min fru och jag, ringer vid middagstid, i god tid alltså, vi får en tid som är 17.47. Vi är i god tid och väntar, som vi alltid är. När det gått 10 minuter ringer min fru till beställningscentralen och påpekar att bilen är försenad. Hon får då beskedet att bilen skall komma om 10 minuter. Hon ringer åter efter drygt 10 minuter, nu är bilen 20 minuter försenad. Hon får då beskedet att bilen kommer först om 15 minuter. Under förutsättning att den kommer först om 15 minuter till, då är bilen 35 minuter sen. I det läget, efter mer än 30 minuters försening, är vi berättigad att ta en taxi och få denna betald av Tekniska nämnden som har hand om färdtjänst.
Vi ringer efter taxi som lovar att komma inom 10 minuter. 10 minuter senare kommer taxin och vi kommer till vår destination ca 40 minuter försent. Vår erfarenhet är att taxi oftast kommer i tid.
Till saken hör också att de tider vi får när vi ringer om en försening alltid, jag betonar alltid, är felaktiga. Bilen kommer alltid senare än vad som är sagt.
Inte acceptabelt
Med tanke på att det inte är första gången detta händer, att bilen är mer än 30 minuter försenad och vi blir tvungna att ringa efter taxi och att vi blir 40 till 50 minuter försenade till vårt mål är inte ok. Bilarna är, i övrigt, ofta försenade med 10 till 20 minuter. I exemplet ovan var det kallt och blåsigt, vilket det ofta är på vinterhalvåret.
Färdtjänst är, i sig, en god service, så att vi som är rörelsehindrade kan komma ut i samhällslivet. Men då måste det fungera betydligt bättre. Annars blir det fel. Vi har nu beslutat att tills vidare ta taxi dit vi skall. Men det är ju inte så det skall vara.
Helst vill jag inte klaga eftersom tjänsten färdtjänst är en god kommunal service.
”Klipp han” av Staffan Lindberg
De är bara nio eller tio, men de har
redan hunnit springa ärenden med påsar med vitt pulver. De är redan i
egen värld, bortom, familj, SVT, skola, fritids och idrott. Nätet är
deras egen värld.
De är onåbara för oss andra.
Men de är inte med i gäng – inga regler eller kodex – de vet inte vad heder är. Men de vet vad en oförrätt är. De skjuter ner varandra. Det är jag eller han. Eller kanske avstår om konsekvenserna i form av blodshämnd är ännu värre.
Det är inte det att de tillhör de 6 procent mest trasiga familjerna. De kan ha mamma och pappa och syskon. Ändå glider de i väg ut i en egen värld.
Vad är det för en civilisation vi tillhör när vi inte kan fixa fungerande sociala roller för barn och tonåringar som lotsar dem in i det vuxna? Vad är det för skola vi har som inte kan sy ihop en elevroll för de som inte är så teoretiska? Vad är det för ett yrkesliv, där man redan som nioåring vet att man inte har en chans, att vägen är blockerad?
Vänd dem inte ryggen.
Men vi måste börja så mycket tidigare. Fritidsgårdar i samarbete med lokala skolor, ja, men först dagis nära där man bor, nära mamma och pappa och syskonen.
När började vi tro att vi inte behövde ta hand om varandra. När började vi tro att det bara handlade om oss själva och att ”må bra”.
I tisdags såg jag Fryshusets teaterpjäs ”Klipp han” på Stadsteatern i Malmö. Det var fullbokat hela veckan.
De är onåbara för oss andra.
Men de är inte med i gäng – inga regler eller kodex – de vet inte vad heder är. Men de vet vad en oförrätt är. De skjuter ner varandra. Det är jag eller han. Eller kanske avstår om konsekvenserna i form av blodshämnd är ännu värre.
Det är inte det att de tillhör de 6 procent mest trasiga familjerna. De kan ha mamma och pappa och syskon. Ändå glider de i väg ut i en egen värld.
Vad är det för en civilisation vi tillhör när vi inte kan fixa fungerande sociala roller för barn och tonåringar som lotsar dem in i det vuxna? Vad är det för skola vi har som inte kan sy ihop en elevroll för de som inte är så teoretiska? Vad är det för ett yrkesliv, där man redan som nioåring vet att man inte har en chans, att vägen är blockerad?
Vänd dem inte ryggen.
Men vi måste börja så mycket tidigare. Fritidsgårdar i samarbete med lokala skolor, ja, men först dagis nära där man bor, nära mamma och pappa och syskonen.
När började vi tro att vi inte behövde ta hand om varandra. När började vi tro att det bara handlade om oss själva och att ”må bra”.
I tisdags såg jag Fryshusets teaterpjäs ”Klipp han” på Stadsteatern i Malmö. Det var fullbokat hela veckan.
Framgafflat – om cykel och trafik: År 2017 – dyster utveckling för bilismen av Ulf Nymark
Dystert 2017 för bilförsäljningen
Utvecklingen av bilförsäljningen är verkligen oroande. Under 2017 nyregistrerades drygt 379 000 personbilar, vilket är nästan 2% fler än år 2016 som också var ett rekordår. Nytt rekord i fjol igen, alltså. Lika dystert är förstås att nästan hälften av dessa bilar var dieselbilar.
Fortsatt dystra siffror för trafikolyckor
Preliminära siffror gällande dödsolyckor för fjolåret har presenterats av Transportstyrelsen. 254 personer omkom på väg under 2017. Dessa var 24 cyklister, vilket är en ökning från 2016 års siffra med 2 döda. 36 fotgängare dödades av motorfordon. Men antalet omkomna uppges vara de lägsta i modern tid, så det är väl inte så dystert? Jag menar att det är oacceptabelt att tillåta ett trafiksystem som dödar drygt 250 personer om året och livslångt lemlästar nästan 2500 personer. Inom vilken annan sektor skulle vi tillåta sådana olyckstal? Inte inom industrin, inte inom arbetslivet, inte inom idrotten, inte ens inom flygtrafiken, inte inom tågtrafiken osv. Men i vägtrafiken accepterar uppenbarligen en mycket stor majoritet dessa höga olyckstal.
Dystert på Öresundsbron
För motortrafiken över Öresundsbron är utvecklingen också mycket negativ. Mer än 7,5 miljoner motorfordonspassager gjordes över Öresundsbron under 2017 vilket är ett nytt rekordår. Jämfört med 2016, som också var ett rekordår, är det en ökning på mer än 100 000 fordon.
Cykelfällor och cyklistfällare
Det finns fortfarande ett inte obetydligt antal hinder, håligheter och andra konstigheter i kommunens cykelbanor. En av de mest uppenbara cyklistfällare jag känner till är busshållplatsskylten som är placerad mitt i den redan smala cykelbanan strax där Thulehemsvägen slutar i korsningen med Södra Sandbyvägen.
Utvecklingen av bilförsäljningen är verkligen oroande. Under 2017 nyregistrerades drygt 379 000 personbilar, vilket är nästan 2% fler än år 2016 som också var ett rekordår. Nytt rekord i fjol igen, alltså. Lika dystert är förstås att nästan hälften av dessa bilar var dieselbilar.
Fortsatt dystra siffror för trafikolyckor
Preliminära siffror gällande dödsolyckor för fjolåret har presenterats av Transportstyrelsen. 254 personer omkom på väg under 2017. Dessa var 24 cyklister, vilket är en ökning från 2016 års siffra med 2 döda. 36 fotgängare dödades av motorfordon. Men antalet omkomna uppges vara de lägsta i modern tid, så det är väl inte så dystert? Jag menar att det är oacceptabelt att tillåta ett trafiksystem som dödar drygt 250 personer om året och livslångt lemlästar nästan 2500 personer. Inom vilken annan sektor skulle vi tillåta sådana olyckstal? Inte inom industrin, inte inom arbetslivet, inte inom idrotten, inte ens inom flygtrafiken, inte inom tågtrafiken osv. Men i vägtrafiken accepterar uppenbarligen en mycket stor majoritet dessa höga olyckstal.
Dystert på Öresundsbron
För motortrafiken över Öresundsbron är utvecklingen också mycket negativ. Mer än 7,5 miljoner motorfordonspassager gjordes över Öresundsbron under 2017 vilket är ett nytt rekordår. Jämfört med 2016, som också var ett rekordår, är det en ökning på mer än 100 000 fordon.
Cykelfällor och cyklistfällare
Det finns fortfarande ett inte obetydligt antal hinder, håligheter och andra konstigheter i kommunens cykelbanor. En av de mest uppenbara cyklistfällare jag känner till är busshållplatsskylten som är placerad mitt i den redan smala cykelbanan strax där Thulehemsvägen slutar i korsningen med Södra Sandbyvägen.
Knapptryck i vår tid av Staffan Lindberg
Vi lever i en laddad tid, full av faror och
överraskningar. Politiken handlar nu inför valet om invandringen, vare
sig vi vill det eller inte. Det är en ömtålig balansgång mellan vad som
är moraliskt rimligt och barmhärtigt mot alla nödlidande flyktingar
och vad som tycks hotande för alla konservativa och människor i utsatta
livsomständigheter.
Det finns rasister mitt ibland oss. Men de är faktiskt färre än vi tror. Som Jonathan Haidt uttrycker det i tidskriften Axess, är det stora problemet dem som tror att vår gemenskap och sammanhållning, vår ömsesidiga solidaritet i välfärdssamhället, är hotad.
En invandrare är ingen kris, inte ens många är en kris, utan först när det framstår som att vi inte klarar av att integrera och assimilera dem. Det är den tron vi måste förhålla oss till. Den bäddar för en allians mellan konservativa och populister som vill skydda sig mot upplösningen med drastiska medel. Det är vad som hänt i och med Trump på andra sidan om Atlanten.
Vi kosmopoliter måste visa i ord och i praktisk politik att det är svensk lagstiftning, välfärd, skola och arbetsmarknadspolitik som gäller. Vi måste värna de gemenska värdena i den sociala demokratin. Allt som uppförstoras till skillnader och olikheter är livsfarligt. Som att trycka på knappen till en revolt mot eliten.
Många beklagar säkert Magdalena Anderssons och Morgan Johanssons uttalande häromveckan: ”Vi har inte råd med invandrarna.” Men detta uttrycker det dilemma som nu finns i politiken. Försvara rätten till asyl och barmhärtighet! Ja. Men gör det också möjligt för dem som oroar sig för sin försörjning och livskultur att bejaka denna moral. Om inte arbetarrörelsen nu klarar ut detta dilemma kan valet ta en ände med förskräckelse.
Det finns rasister mitt ibland oss. Men de är faktiskt färre än vi tror. Som Jonathan Haidt uttrycker det i tidskriften Axess, är det stora problemet dem som tror att vår gemenskap och sammanhållning, vår ömsesidiga solidaritet i välfärdssamhället, är hotad.
En invandrare är ingen kris, inte ens många är en kris, utan först när det framstår som att vi inte klarar av att integrera och assimilera dem. Det är den tron vi måste förhålla oss till. Den bäddar för en allians mellan konservativa och populister som vill skydda sig mot upplösningen med drastiska medel. Det är vad som hänt i och med Trump på andra sidan om Atlanten.
Vi kosmopoliter måste visa i ord och i praktisk politik att det är svensk lagstiftning, välfärd, skola och arbetsmarknadspolitik som gäller. Vi måste värna de gemenska värdena i den sociala demokratin. Allt som uppförstoras till skillnader och olikheter är livsfarligt. Som att trycka på knappen till en revolt mot eliten.
Många beklagar säkert Magdalena Anderssons och Morgan Johanssons uttalande häromveckan: ”Vi har inte råd med invandrarna.” Men detta uttrycker det dilemma som nu finns i politiken. Försvara rätten till asyl och barmhärtighet! Ja. Men gör det också möjligt för dem som oroar sig för sin försörjning och livskultur att bejaka denna moral. Om inte arbetarrörelsen nu klarar ut detta dilemma kan valet ta en ände med förskräckelse.
Feministiskt att läsa i januarimörkret av Gunnar Stensson
Susan Faludis Mörkrummet är hennes uppgörelse med sin
patriarkale far sedan han i millennieskiftet plötsligt bytt kön och
flyttat hem till Budapest där han vuxit upp under 1940-talet. Ungern
var förgiftat av förljugen nationalism och antisemitism redan innan de
tyska nazisterna genomförde förintelsen av Ungerns judiska befolkning
1944. Antisemitism och främlingsfientlighet präglar ungersk politik
även efter järnridåns fall. Victor Orban, ordförande Fidesz-partiet,
står i år inför ett nyval som han sannolikt kommer att vinna. Det var
Orban som stoppade flyktingvågen genom att bygga ett skärtrådsstängsel
längs hela den ungerska gränsen. Raoul Wallenberg är hatad av ungerska
nationalister. Susan Faludi skriver: ”Blodiga grisfötter hängdes kring
halsen på statyn av den svenske befrielsehjälten”.
Jenny Diskis Den sista resan beskriver hennes resa bort från livet efter cancer-beskedet. Boken är ofta rolig. Den berättar också om hennes uppväxt i 1960-talets swinging London, där hon som femtonåring omhändertogs av nobelpristagaren Doris Lessing, författare till Den femte sanningen, en av kvinnorörelsens klassiker. Hon levde med Doris Lessing under 50 år.
Agneta Pleijels självbiografiska text, Doften av en man, utspelar sig i Lund, Göteborg och Stockholm. Hon tillbringar studieåren i Göteborgs Haga-kvarter och på Dicksonska biblioteket, efterträder Karl Vennberg som kulturchef på Aftonbladet och vistas ofta i föräldrahemmet i Lund. Ordning härskar i Berlin, dramat om Rosa Luxemburg som hon skrev tillsammans med Ronny Ambjörnsson, var en minnesvärd succé. Lilla teatern hade kontakt med Agneta Pleijel inför uppförandet av den satiriska pjäsen Joakim von Anka i början av 1970-talet, även den ett skriven i samarbete med Ronny Ambjörnsson. Hon redogör för flera metoo-upplevelser, även om texten är skriven innan den feministiska massrörelsen framträdde.
patriarkale far sedan han i millennieskiftet plötsligt bytt kön och
flyttat hem till Budapest där han vuxit upp under 1940-talet. Ungern
var förgiftat av förljugen nationalism och antisemitism redan innan de
tyska nazisterna genomförde förintelsen av Ungerns judiska befolkning
1944. Antisemitism och främlingsfientlighet präglar ungersk politik
även efter järnridåns fall. Victor Orban, ordförande Fidesz-partiet,
står i år inför ett nyval som han sannolikt kommer att vinna. Det var
Orban som stoppade flyktingvågen genom att bygga ett skärtrådsstängsel
längs hela den ungerska gränsen. Raoul Wallenberg är hatad av ungerska
nationalister. Susan Faludi skriver: ”Blodiga grisfötter hängdes kring
halsen på statyn av den svenske befrielsehjälten”.
Jenny Diskis Den sista resan beskriver hennes resa bort från livet efter cancer-beskedet. Boken är ofta rolig. Den berättar också om hennes uppväxt i 1960-talets swinging London, där hon som femtonåring omhändertogs av nobelpristagaren Doris Lessing, författare till Den femte sanningen, en av kvinnorörelsens klassiker. Hon levde med Doris Lessing under 50 år.
Agneta Pleijels självbiografiska text, Doften av en man, utspelar sig i Lund, Göteborg och Stockholm. Hon tillbringar studieåren i Göteborgs Haga-kvarter och på Dicksonska biblioteket, efterträder Karl Vennberg som kulturchef på Aftonbladet och vistas ofta i föräldrahemmet i Lund. Ordning härskar i Berlin, dramat om Rosa Luxemburg som hon skrev tillsammans med Ronny Ambjörnsson, var en minnesvärd succé. Lilla teatern hade kontakt med Agneta Pleijel inför uppförandet av den satiriska pjäsen Joakim von Anka i början av 1970-talet, även den ett skriven i samarbete med Ronny Ambjörnsson. Hon redogör för flera metoo-upplevelser, även om texten är skriven innan den feministiska massrörelsen framträdde.
Palestinagrupperna svartlistade av Israel. Får inte besöka Palestina.
Publicerad 2018-01-08, uppdaterad 2018-01-09
Israel svartlistar 20
solidaritetsorganisationer som kommer att nekas inträde till Israel och
därmed också till Palestina. Palestinagrupperna i Sverige (PGS) är en
av organisationerna på listan, tillsammans med bland andra Jewish voice
for Peace, American Friends Service Committe (kväkarna) i USA och
Palestinakommittén i Norge. Orsaken sägs vara stödet för BDS.
Inreseförbudet innebär bland annat att Palestinagrupperna inte tillåts besöka de barn- och ungdomsorganisationer som vi samarbetar med på Västbanken. Vi kommer då inte att kunna följa upp de projekt som bland annat får statliga bidrag. För att ta oss till Västbanken och Gaza måste vi resa via Israel. Även palestinska gränsen mot Jordanien kontrolleras av Israel.
Detta är ett sätt för Israel att försöka tysta den internationella solidaritetsrörelsen som stödjer det palestinska folkets strävan efter frihet och mänskliga rättigheter. Israel lägger enorma resurser på att försöka stoppa bojkottrörelsen, som vuxit sig stark runtom i världen och visar resultat. Företag flyttar sina investeringar, artister ställer in spelningar och många människor köper inte israeliska varor.
2005 lanserades BDS-uppropet av 170 organisationer i det palestinska civilsamhället med uppmaningen till omvärlden att stödja bojkott, desinvestering och sanktioner mot Israel till dess att ockupationen upphör. BDS är en en icke-våldsmetod i kampen för ett fritt Palestina och en rättvis fred. Rörelsen utgår från internationell rätt och hämtar inspiration från kampen mot apartheid i Sydafrika, där bojkott var en viktig del av motståndet. PGS ser det som en självklarhet att stödja detta.
Israel välkomnas i internationella samarbeten och har förmånliga samarbetsavtal med bland annat EU. Att då svartlista demokratiska organisationer som arbetar för internationell rätt och mänskliga rättigheter baserat på politiska åsikter är helt oacceptabelt.
PGS uppmanar andra organisationer och Sveriges regering att verka för att inreseförbudet omedlebart hävs.
Fullständiga listan på organisationer är: The France Association Palestine Solidarity BDS France BDS Italy The European Coordination of Committees and Associations for Palestine Friends of Al-Aqsa Ireland Palestine Solidarity Campaign The Palestine Committee of Norway Palestine Solidarity Association of Sweden (PGS) Palestine Solidarity Campaign War on Want BDS Kampagne American Friends Service Committee American Muslims for Palestine Code Pink Jewish Voice for Peace National Students for Justice in Palestine US Campaign for Palestinian Rights BDS Chile BDS South Africa BDS National Committee
Inreseförbudet innebär bland annat att Palestinagrupperna inte tillåts besöka de barn- och ungdomsorganisationer som vi samarbetar med på Västbanken. Vi kommer då inte att kunna följa upp de projekt som bland annat får statliga bidrag. För att ta oss till Västbanken och Gaza måste vi resa via Israel. Även palestinska gränsen mot Jordanien kontrolleras av Israel.
Detta är ett sätt för Israel att försöka tysta den internationella solidaritetsrörelsen som stödjer det palestinska folkets strävan efter frihet och mänskliga rättigheter. Israel lägger enorma resurser på att försöka stoppa bojkottrörelsen, som vuxit sig stark runtom i världen och visar resultat. Företag flyttar sina investeringar, artister ställer in spelningar och många människor köper inte israeliska varor.
2005 lanserades BDS-uppropet av 170 organisationer i det palestinska civilsamhället med uppmaningen till omvärlden att stödja bojkott, desinvestering och sanktioner mot Israel till dess att ockupationen upphör. BDS är en en icke-våldsmetod i kampen för ett fritt Palestina och en rättvis fred. Rörelsen utgår från internationell rätt och hämtar inspiration från kampen mot apartheid i Sydafrika, där bojkott var en viktig del av motståndet. PGS ser det som en självklarhet att stödja detta.
Israel välkomnas i internationella samarbeten och har förmånliga samarbetsavtal med bland annat EU. Att då svartlista demokratiska organisationer som arbetar för internationell rätt och mänskliga rättigheter baserat på politiska åsikter är helt oacceptabelt.
PGS uppmanar andra organisationer och Sveriges regering att verka för att inreseförbudet omedlebart hävs.
Fullständiga listan på organisationer är: The France Association Palestine Solidarity BDS France BDS Italy The European Coordination of Committees and Associations for Palestine Friends of Al-Aqsa Ireland Palestine Solidarity Campaign The Palestine Committee of Norway Palestine Solidarity Association of Sweden (PGS) Palestine Solidarity Campaign War on Want BDS Kampagne American Friends Service Committee American Muslims for Palestine Code Pink Jewish Voice for Peace National Students for Justice in Palestine US Campaign for Palestinian Rights BDS Chile BDS South Africa BDS National Committee
Källby, det människoskapade landskapet
av Gunnar Stensson
Jag går min vanliga runda en av de soliga dagarna mellan nyår och
trettonhelgen 2018. Funderar på den planerade Källbystaden och
järnvägsutbyggnaden. Frosten på korpfotbollsplanerna glittrar i
solskenet. Jag följer gröna stråket ner mot Höje å.
1855 byggdes järnvägen tvärs igenom Flackarp och Källby och klöv dem i mitten. Flackarps medeltidskyrka hamnade på västra sidan och församlingen på östra. Då revs kyrkan. Ingen idé att behålla den. Men den gamla kyrkogården finns kvar.
Järnvägsbron över Höje å måste ha byggts i största hast för stationen i Lund invigdes 1956. Det måste ha varit ett jättebygge på sin tid. Otroliga schaktmassor fördes till backarna norr och söder om ån. Hur? Vilka gjorde det? Säkert många, med enkla redskap.
Nu ska en ny bro för de två nya spåren byggas bredvid den gamla, (som inte är bron från 1855, den byggdes om efter några decennier).
Jag går under bron. Bron som ska byggas kräver nya schaktmassor. Fullastade truckar. Schaktmassorna söderifrån ska fraktas ned till ån över åkern från Flackarps byväg uppe vid den vita skolan. De norrifrån ska fraktas längs förlängningen av Åkerlunds och Rausings väg. Det går åt mängder för att bredda den höga järnvägsvallen. Nytt landskap.
Jag går vidare mellan ån och dammarna. Vintertid är fågellivet rikt. Bläsändernas röda huvuden blänker i solen. Natur, tänker jag. Vattennivån i ån är hög.
Nej, detta är ingalunda orörd natur! Det har åstadkommits av grävskopor och traktorer på 1930-talet. Då grävdes åkrarna norr om ån bort, hela vägen till Värpinge. Sedan göts dammarna som grunda tråg av cement.
Vilket larm det måste ha varit! Vilka schaktmassor! Det mesta placerades intill järnvägen på lundasidan, en kolossal fyrkantig jordhög, nu nästan helt täckt av en ogenomtränglig törnrosdjungel. Går det att bygga på den? Är det inte risk att husen rasar iväg? Norr om dammarna byggdes reningsverket. Dit och till dammarna sköljdes all skit i hela Lund.
Jag gläder mig åt svanarna, kniporna, sothönsen och skarvarna. Vattnet är fullt av fisk. Bortom den långa dammen går jag norrut. Vinbärsbuskar, krusbär, körsbär och fläder vittnar om bondgårdarna som fanns här förr.
Därborta skymtar de gula bussarna på en väldig parkering som röjdes och asfalterades på ett par månader förra året. Nuförtiden går det fort att omvandla landskap.
Jag går över den gamla åkern och en bäckravin som fyllts ut så att industrispåret skulle kunna byggas där. Spåret är borta men järnvägsvallen är kvar. Kraftledningsgatan ger ett perspektiv med Uppåkra kyrka i fonden.
Jag går in i djungeln söder om södra industriområdet som kommunen olagligt skänkte till Rausing för att han skulle bygga sin förpackningsindustri där. Ingen överklagade. Den gamla järnvägsvallen går genom djungeln som fått växa vilt de senaste 60 åren.
Jag befinner mig mitt i den planerade Källbystaden. Den gröna remsan mellan det inhägnade industriområdet och det likaledes inhägnade reningsverket är smal.
Jag fortsätter norrut längs Åkerlunds och Rausings väg. I fonden syns lasarettet. Till vänster ligger industribyggnaderna. Till höger finns järnvägen. Två nya spår ska byggas. Ett långt godståg möter ett snabbt Öresundståg. Där ska Klostergårdsstationen ligga.
Åkerlunds och Rausings kontorsbyggnad ska visst rivas. Kanske där ska byggas ett gymnasium. Men först måste kommunen köpa tillbaka största delen av industriområdet som den olagligt mutade Rausing med 1939, för snart 80 år sedan. Där ska Källbystaden ligga.
Jag går hem över fotbollsplanerna. De badar i sol. Frosten har smält. Solen står i sydväst. Min skugga är lång. När solen skiner blir skuggorna skarpa. Kommer här att finnas bostadskvarter om tio år?
1855 byggdes järnvägen tvärs igenom Flackarp och Källby och klöv dem i mitten. Flackarps medeltidskyrka hamnade på västra sidan och församlingen på östra. Då revs kyrkan. Ingen idé att behålla den. Men den gamla kyrkogården finns kvar.
Järnvägsbron över Höje å måste ha byggts i största hast för stationen i Lund invigdes 1956. Det måste ha varit ett jättebygge på sin tid. Otroliga schaktmassor fördes till backarna norr och söder om ån. Hur? Vilka gjorde det? Säkert många, med enkla redskap.
Nu ska en ny bro för de två nya spåren byggas bredvid den gamla, (som inte är bron från 1855, den byggdes om efter några decennier).
Jag går under bron. Bron som ska byggas kräver nya schaktmassor. Fullastade truckar. Schaktmassorna söderifrån ska fraktas ned till ån över åkern från Flackarps byväg uppe vid den vita skolan. De norrifrån ska fraktas längs förlängningen av Åkerlunds och Rausings väg. Det går åt mängder för att bredda den höga järnvägsvallen. Nytt landskap.
Jag går vidare mellan ån och dammarna. Vintertid är fågellivet rikt. Bläsändernas röda huvuden blänker i solen. Natur, tänker jag. Vattennivån i ån är hög.
Nej, detta är ingalunda orörd natur! Det har åstadkommits av grävskopor och traktorer på 1930-talet. Då grävdes åkrarna norr om ån bort, hela vägen till Värpinge. Sedan göts dammarna som grunda tråg av cement.
Vilket larm det måste ha varit! Vilka schaktmassor! Det mesta placerades intill järnvägen på lundasidan, en kolossal fyrkantig jordhög, nu nästan helt täckt av en ogenomtränglig törnrosdjungel. Går det att bygga på den? Är det inte risk att husen rasar iväg? Norr om dammarna byggdes reningsverket. Dit och till dammarna sköljdes all skit i hela Lund.
Jag gläder mig åt svanarna, kniporna, sothönsen och skarvarna. Vattnet är fullt av fisk. Bortom den långa dammen går jag norrut. Vinbärsbuskar, krusbär, körsbär och fläder vittnar om bondgårdarna som fanns här förr.
Därborta skymtar de gula bussarna på en väldig parkering som röjdes och asfalterades på ett par månader förra året. Nuförtiden går det fort att omvandla landskap.
Jag går över den gamla åkern och en bäckravin som fyllts ut så att industrispåret skulle kunna byggas där. Spåret är borta men järnvägsvallen är kvar. Kraftledningsgatan ger ett perspektiv med Uppåkra kyrka i fonden.
Jag går in i djungeln söder om södra industriområdet som kommunen olagligt skänkte till Rausing för att han skulle bygga sin förpackningsindustri där. Ingen överklagade. Den gamla järnvägsvallen går genom djungeln som fått växa vilt de senaste 60 åren.
Jag befinner mig mitt i den planerade Källbystaden. Den gröna remsan mellan det inhägnade industriområdet och det likaledes inhägnade reningsverket är smal.
Jag fortsätter norrut längs Åkerlunds och Rausings väg. I fonden syns lasarettet. Till vänster ligger industribyggnaderna. Till höger finns järnvägen. Två nya spår ska byggas. Ett långt godståg möter ett snabbt Öresundståg. Där ska Klostergårdsstationen ligga.
Åkerlunds och Rausings kontorsbyggnad ska visst rivas. Kanske där ska byggas ett gymnasium. Men först måste kommunen köpa tillbaka största delen av industriområdet som den olagligt mutade Rausing med 1939, för snart 80 år sedan. Där ska Källbystaden ligga.
Jag går hem över fotbollsplanerna. De badar i sol. Frosten har smält. Solen står i sydväst. Min skugga är lång. När solen skiner blir skuggorna skarpa. Kommer här att finnas bostadskvarter om tio år?
Nu har migrationsverket städat borden – med vilka resultat? av Bertil Egerö
Migrationsverkets metoder för att kunna avslå asylsökande ungdomar kritiseras nu även av socialförvaltningar.
Målet är entydigt: utvisning av så många som
möjligt. Medlen: en byråkratisk hantering som följer en klar, iskall
logik. Med den asylsökande som offer. Rättssystemet urholkas, tilliten
till myndigheter och politiker undergrävs.
Ibland lönar det sig att kolla TV's
Rapport. Häromdagen diskuterades SVT's avslöjande att migrationsverket
systematiskt nedvärderar intyg från socialförvaltningar runtom i
landet, om de går emot verkets strävan att göra de asylsökande 'vuxna',
dvs 18 år. En intervjuad socialsekreterare upplever detta som en praxis
från i somras; tidigare samarbetade verket med henne i sådana frågor.
Jag är god man för två pojkar. Båda har drabbats av migrationsverkets beslut om avslag, som är fyllt av detta slags nedvärderingar av intyg, dokument mm. Rättsvidrigt, och en klar bekräftelse på att verket enbart strävar efter att avslå asylansökningar från Afghanistan och utvisa ungdomar. Det underlättas av att först göra dem 'vuxna'.
Att kritiken mot röntgenmetoden är massiv, att polisen nu öppet ger upp hoppet att kunna finna och transportera mer än en liten bråkdel av de drabbade, verkar inte spela någon roll. Regeringen blundar, migrationsverket fortsätter att underminera vår tillit till myndigheter och politiker. Rättsmedvetandet urholkas. Spelar allt detta ingen roll?
Artikeln nedan är redan publicerad i ETC och Dalademokraten. Den har inte förlorat i aktualitet.
Jag är god man för två pojkar. Båda har drabbats av migrationsverkets beslut om avslag, som är fyllt av detta slags nedvärderingar av intyg, dokument mm. Rättsvidrigt, och en klar bekräftelse på att verket enbart strävar efter att avslå asylansökningar från Afghanistan och utvisa ungdomar. Det underlättas av att först göra dem 'vuxna'.
Att kritiken mot röntgenmetoden är massiv, att polisen nu öppet ger upp hoppet att kunna finna och transportera mer än en liten bråkdel av de drabbade, verkar inte spela någon roll. Regeringen blundar, migrationsverket fortsätter att underminera vår tillit till myndigheter och politiker. Rättsmedvetandet urholkas. Spelar allt detta ingen roll?
Artikeln nedan är redan publicerad i ETC och Dalademokraten. Den har inte förlorat i aktualitet.
Som god man har jag nu på kort tid
två gånger tagit del av migrationsverkets beslut att underkänna två
asylsökande afghanska ungdomars asylskäl. Beslutsunderlaget är nästan
identiskt och ger ett starkt intryck av schablonmässig hantering.
Kanske en effekt av att migrationsverket kommer att säga upp flera
tusen anställda?
Verket inleder med att godtyckligt uppgradera ungdomarna i ålder, så att de som vuxna lättare ska kunna utvisas. Dess enda stöd är en röntgenbaserad bedömning från rättsmedicinalverket, enbart avseende sannolikheten att den röntgade är 18 år eller mer. Alternativet ’sannolikt minderårig’ existerar inte.
Det material som ligger till grund för asylansökan nedvärderas systematiskt. Viktiga dokument som intyg över genomgången utbildning, signerat och stämplat av det afghanska skolministeriets officiella representant i Teheran, läggs åt sidan med anteckningen ”oklart var uppgifterna kommer ifrån”.
Migrationsverket har själv begärt och fått ett intyg av den kommunala socialförvaltningen rörande dess bedömning av en ungdoms ålder. Förvaltningens professionella handläggare har en längre tid följt ungdomen, och dess yttrande bör ha stor tyngd. Trots det anser nu migrationsverkets utredare att det inte framgår ”hur frågan om din ålder har utretts /…/ och bedömer att /uppgifterna/ inte kan ge stöd för din underårighet”.
Verket inleder med att godtyckligt uppgradera ungdomarna i ålder, så att de som vuxna lättare ska kunna utvisas. Dess enda stöd är en röntgenbaserad bedömning från rättsmedicinalverket, enbart avseende sannolikheten att den röntgade är 18 år eller mer. Alternativet ’sannolikt minderårig’ existerar inte.
Det material som ligger till grund för asylansökan nedvärderas systematiskt. Viktiga dokument som intyg över genomgången utbildning, signerat och stämplat av det afghanska skolministeriets officiella representant i Teheran, läggs åt sidan med anteckningen ”oklart var uppgifterna kommer ifrån”.
Migrationsverket har själv begärt och fått ett intyg av den kommunala socialförvaltningen rörande dess bedömning av en ungdoms ålder. Förvaltningens professionella handläggare har en längre tid följt ungdomen, och dess yttrande bör ha stor tyngd. Trots det anser nu migrationsverkets utredare att det inte framgår ”hur frågan om din ålder har utretts /…/ och bedömer att /uppgifterna/ inte kan ge stöd för din underårighet”.
Ansvarig utredare borta ur bilden
Beslutet ska meddelas den sökande vid personligt möte, där handlingen läses upp. Jag tar kontakt med ansvarig handläggare. Hon svarar att ärendet är avslutat för hennes del, och att annan handläggare har uppgiften att delge oss resultatet. Med en byråkratisk fint slipper ansvarig utredare ta ansvar.
En handläggare som aldrig haft kontakt med ärendet läser upp texten, en text vi redan läst själva. Kommentarer, frågor eller kritik tillåts inte. Kränkande, förödmjukande, en maktutövning jag inte föreställt mig vara möjlig i vårt demokratiska Sverige.
Vi tvingas nu, advokaten, ungdomen och jag själv, in i en kostsam och sannolikt långvarig period av överklaganden, där migrationsverket måste försvara sina beslut inför domstolen. Samtidigt, innan domstolen ens nåtts av ärendet, drabbas den unge av total utfrysning ur systemet: det statliga bidraget till kommunen dras in och kommunen svarar med att avhysa ungdomen från boendet.
Logiken är grym: den unge ska omedelbart tas om hand av migrationsverket och placeras varsomhelst i Sverige. Därmed avbryts skolgången, kontakten med god man går förlorad, samarbetet med den jurist som driver ärendet försvåras. Vilket allt underlättar och snabbar på processen till utvisning, målet för hela hanteringen.
Rättsmedvetandet urholkas
I vårt rättssystem är en person misstänkt men inte skyldig/oskyldig förrän dom fallit. En (godtycklig) åldersuppskrivning vinner inte laga kraft förrän den accepterats i domstol. Trots det är systemet uppbyggt på att migrationsverket har rätt; resten är att se som en serie procedurer. Det vore mindre illa om verket arbetade neutralt. När målet ’utvisning’ är dess riktlinje, kan hanteringen aldrig vara neutral.
Därför är det rätt att påstå att samhället urholkas. Att vår tilltro till myndigheter och politiker sjunker till farligt låga nivåer. Att det vackra ordet ’mänskliga rättigheter’, så omhuldat i vår utrikespolitik, i asylpolitiken är ett ord utan täckning.
Ytterst vilar ansvaret på vår regering. Men även på vår riksdag, som kan kräva en utredning av rättssäkerheten i de processer som avses leda till tvångsutvisning av unga asylsökande till Afghanistan, världens farligaste land näst efter Syrien och världens farligaste land för kvinnor.
Bertil Egerö, God man
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)