Källby, det människoskapade landskapet av Gunnar Stensson

Jag går min vanliga runda en av de soliga dagarna mellan nyår och trettonhelgen 2018. Funderar på den planerade Källbystaden och järnvägsutbyggnaden. Frosten på korpfotbollsplanerna glittrar i solskenet. Jag följer gröna stråket ner mot Höje å.
   1855 byggdes järnvägen tvärs igenom Flackarp och Källby och klöv dem i mitten. Flackarps medeltidskyrka hamnade på västra sidan och församlingen på östra. Då revs kyrkan. Ingen idé att behålla den. Men den gamla kyrkogården finns kvar.
   Järnvägsbron över Höje å måste ha byggts i största hast för stationen i Lund invigdes 1956. Det måste ha varit ett jättebygge på sin tid. Otroliga schaktmassor fördes till backarna norr och söder om ån. Hur? Vilka gjorde det? Säkert många, med enkla redskap.
   Nu ska en ny bro för de två nya spåren byggas bredvid den gamla, (som inte är bron från 1855, den byggdes om efter några decennier).
   Jag går under bron. Bron som ska byggas kräver nya schaktmassor. Fullastade truckar. Schaktmassorna söderifrån ska fraktas ned till ån över åkern från Flackarps byväg uppe vid den vita skolan. De norrifrån ska fraktas längs förlängningen av Åkerlunds och Rausings väg. Det går åt mängder för att bredda den höga järnvägsvallen. Nytt landskap.
   Jag går vidare mellan ån och dammarna. Vintertid är fågellivet rikt. Bläsändernas röda huvuden blänker i solen. Natur, tänker jag. Vattennivån i ån är hög.

Nej, detta är ingalunda orörd natur! Det har åstadkommits av grävskopor och traktorer på 1930-talet. Då grävdes åkrarna norr om ån bort, hela vägen till Värpinge. Sedan göts dammarna som grunda tråg av cement.
   Vilket larm det måste ha varit! Vilka schaktmassor! Det mesta placerades intill järnvägen på lundasidan, en kolossal fyrkantig jordhög, nu nästan helt täckt av en ogenomtränglig törnrosdjungel. Går det att bygga på den? Är det inte risk att husen rasar iväg? Norr om dammarna byggdes reningsverket. Dit och till dammarna sköljdes all skit i hela Lund.
   Jag gläder mig åt svanarna, kniporna, sothönsen och skarvarna. Vattnet är fullt av fisk. Bortom den långa dammen går jag norrut. Vinbärsbuskar, krusbär, körsbär och fläder vittnar om bondgårdarna som fanns här förr.
   Därborta skymtar de gula bussarna på en väldig parkering som röjdes och asfalterades på ett par månader förra året. Nuförtiden går det fort att omvandla landskap.
   Jag går över den gamla åkern och en bäckravin som fyllts ut så att industrispåret skulle kunna byggas där. Spåret är borta men järnvägsvallen är kvar. Kraftledningsgatan ger ett perspektiv med Uppåkra kyrka i fonden.
   Jag går in i djungeln söder om södra industriområdet som kommunen olagligt skänkte till Rausing för att han skulle bygga sin förpackningsindustri där. Ingen överklagade. Den gamla järnvägsvallen går genom djungeln som fått växa vilt de senaste 60 åren.
   Jag befinner mig mitt i den planerade Källbystaden. Den gröna remsan mellan det inhägnade industriområdet och det likaledes inhägnade reningsverket är smal.
   Jag fortsätter norrut längs Åkerlunds och Rausings väg. I fonden syns lasarettet. Till vänster ligger industribyggnaderna. Till höger finns järnvägen. Två nya spår ska byggas. Ett långt godståg möter ett snabbt Öresundståg. Där ska Klostergårdsstationen ligga.
    Åkerlunds och Rausings kontorsbyggnad ska visst rivas. Kanske där ska byggas ett gymnasium. Men först måste kommunen köpa tillbaka största delen av industriområdet som den olagligt mutade Rausing med 1939, för snart 80 år sedan. Där ska Källbystaden ligga.
   Jag går hem över fotbollsplanerna. De badar i sol. Frosten har smält. Solen står i sydväst. Min skugga är lång. När solen skiner blir skuggorna skarpa. Kommer här att finnas bostadskvarter om tio år?