De är bara nio eller tio, men de har
redan hunnit springa ärenden med påsar med vitt pulver. De är redan i
egen värld, bortom, familj, SVT, skola, fritids och idrott. Nätet är
deras egen värld.
De är onåbara för oss andra.
Men de är inte med i gäng – inga regler eller kodex – de vet inte vad heder är. Men de vet vad en oförrätt är. De skjuter ner varandra. Det är jag eller han. Eller kanske avstår om konsekvenserna i form av blodshämnd är ännu värre.
Det är inte det att de tillhör de 6 procent mest trasiga familjerna. De kan ha mamma och pappa och syskon. Ändå glider de i väg ut i en egen värld.
Vad är det för en civilisation vi tillhör när vi inte kan fixa fungerande sociala roller för barn och tonåringar som lotsar dem in i det vuxna? Vad är det för skola vi har som inte kan sy ihop en elevroll för de som inte är så teoretiska? Vad är det för ett yrkesliv, där man redan som nioåring vet att man inte har en chans, att vägen är blockerad?
Vänd dem inte ryggen.
Men vi måste börja så mycket tidigare. Fritidsgårdar i samarbete med lokala skolor, ja, men först dagis nära där man bor, nära mamma och pappa och syskonen.
När började vi tro att vi inte behövde ta hand om varandra. När började vi tro att det bara handlade om oss själva och att ”må bra”.
I tisdags såg jag Fryshusets teaterpjäs ”Klipp han” på Stadsteatern i Malmö. Det var fullbokat hela veckan.
De är onåbara för oss andra.
Men de är inte med i gäng – inga regler eller kodex – de vet inte vad heder är. Men de vet vad en oförrätt är. De skjuter ner varandra. Det är jag eller han. Eller kanske avstår om konsekvenserna i form av blodshämnd är ännu värre.
Det är inte det att de tillhör de 6 procent mest trasiga familjerna. De kan ha mamma och pappa och syskon. Ändå glider de i väg ut i en egen värld.
Vad är det för en civilisation vi tillhör när vi inte kan fixa fungerande sociala roller för barn och tonåringar som lotsar dem in i det vuxna? Vad är det för skola vi har som inte kan sy ihop en elevroll för de som inte är så teoretiska? Vad är det för ett yrkesliv, där man redan som nioåring vet att man inte har en chans, att vägen är blockerad?
Vänd dem inte ryggen.
Men vi måste börja så mycket tidigare. Fritidsgårdar i samarbete med lokala skolor, ja, men först dagis nära där man bor, nära mamma och pappa och syskonen.
När började vi tro att vi inte behövde ta hand om varandra. När började vi tro att det bara handlade om oss själva och att ”må bra”.
I tisdags såg jag Fryshusets teaterpjäs ”Klipp han” på Stadsteatern i Malmö. Det var fullbokat hela veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar