Välkomna till 40:e årgången

En rubrik som säger mer än tusen tecken brödtext. Dock måste tilläggas att det känns extra bra att skriva detta samtidigt som det nu finns en bibliografi över allt (åtminstonne nästan allt) detta som kom ur Gunnar Sandins pennor och tangentbord under alla år.
   Efter ett uppehåll är det alltid lite nervöst att sätta igång igen, vilka skribenter är fortfarande sugna på att fortsätta skriva. Därför känns det bra att konstatera de trogna skribenterna har lusten kvar samtidigt som det i veckans nummer finns flera nya namn under artiklarna.
   2014 blir ett spännande år att följa, inte bara men inte heller minst i VB:s spalter.
red

En dag för Gazas bortglömda barn den 18 januari i Malmö

Idag är det fem år sedan massakern äntligen var över. För att minnas de som dödades och för att påminna om de som är inspärrade i Gazaremsan, arrangeras idag både en demonstration och ett efterföljande stödfest på temat Gazas bortglömda barn.
   Överskottet och insamlingen under dagen kommer att gå till projektet Gazas Ark.

PROGRAM
16:00 Samling Gustav Adolfs torg. Talare: Helene C och Mohamed Qadoura
17:00 Demonstrationen avgår mot ”Röda Huset”, Industrigatan 4
18:00 Stödfest på Röda Huset. Palestinsk mat till frivilligt pris, musik, tal. Gazas Ark samt andra kultur inslag och barnhörna.
Palestinanätverket i Malmö i samarbete med ABF Malmö
Flygblad på svenska»
Flygblad på arabiska»

Bibliografi över Gunnar Sandins texter

sandin.veckobladet.info

Gunnar Sandin (1940-2012)  är för många lundabor känd som en drivande kraft bakom ett antal initiativ: Bokcaféet, blåsorkestern Röda Kapellet och många års verksamhet inom Vänsterpartiet. Men framför allt var Gunnar en skrivande person. Han arbetade som översättare av facklitteratur inom samhällsvetenskap och politik och blev en av Sveriges främsta och mest eftersökta på det området. Hans stora intresse var järnvägshistoria. Gunnar ligger bakom till exempel boken om Bjärredsbanan och den stora utredningen om Fritjof Nilsson Piraten och järnvägen och till sist Järnvägsdata som förtecknar Sveriges alla stationer och hållplatser.
   Därtill var Gunnar en flitig medarbetare i Veckobladet, lundavänsterns nu snart 40-åriga publikation som gått igenom många förvandlingar från stencilerat blad till fyrsidigt pffsettryck med 900 prenumeranter till i dag webbtidning. Veckobladet var inte ett internblad för Vänsterpartiet utan nådde full offentlighet och lästes brett av lundabor och rikspress. Det som lockade var framför allt vad Gunnar skrev; elegant, kunnigt och uppslagsrikt.

Bibliografin omfattar:
 • 1 535 artiklar, varav de flesta handlar om liv och politik i Lund under åren 1970 - 2012
 • 274 översättningar, varav 119 är böcker, framför allt inom samhällsvetenskap, medan resten är enstaka artiklar eller kapitel i andra böcker
 • 200 texter om järnvägar, framför allt om järnvägar i Skåne. Här finns 14 böcker medan resten är artiklar publicerade i TÅG, Metro, Skånska Järnvägar etc.

Vi har till bibliografin fogat några texter; en kortfattad levnadsteckning och några exempel på Gunnars prosa. Vi hoppas att vi med denna bibliografi ska väcka intresse för Gunnars texter. Ingrid André, Sten Henriksson, Anders Lundquist, Gunnar Olofsson & Göran Persson
Bibliografiannonsen som pdf »

Pusselbitar

Fria skolvalet skadar Sverige. Skolverket har slagit fast att det fria skolvalet ökar segregationen och därmed påverkar elevernas resultat negativt. Vi bygger inget bra samhälle genom att välja bort varandra.
Ledare, Aftonbladet  2/1

Allt högre betyg trots lägre kunskapsnivå. Pisastudien visar att svenska niondeklassares kunskaper dalat. Samtidigt har deras slutbetyg blivit bättre och bättre. Experterna är eniga: betygen glider allt längre bort från verkligheten. – Vi kan föreställa oss att ju mer marknadslikt ett skolsystem är, och där betygen har ett marknadsföringssyfte, desto högre tryck är det på betygsinflationen, säger enhetschef Sverker Hård. – Jag tvekar inte att beteckna det som ett allvarligt systemfel i den svenska skolan, säger Jan-Eric Gustafsson vid Göteborgs universitet.
TT 27/12

Skolpengsystemet leder till strid om elever, med glädjebetyg och skolsegregation som följd. Detta kommer förstås regeringen inte åt med onsdagens reformutspel.
Ledare, Expressen 10/1

Myt att människor önskar sig sådan valfrihet.  ”I ett sådant samhälle, byggt utifrån en idé om mesta möjliga valfrihet, är det fria valet i själva verket kringskuret och begränsat. . De viktigaste valen är sällan (”fria”) och det är en modern politisk myt att människor i allmänhet önskar sig den sortens ”valfrihet”.
Patrik Svensson, SDS kultur

Sverige har Europas mest avreglerade, privatiserade och konkurrensutsatta järnväg. Vi ligger före Tyskland, Storbritannien och Nederländerna.
SOU 2013:83

Avregleringarna har kostat oss miljarder.  Inställda tåg, uteblivna mediciner, krångel med
telekommunikationer och dyrare el är några av konsekvenserna, enligt riksrevisionens chef Claes Norgren.
DN 3/1
(Miljarderna har förstås hamnat i någons ficka).

En passiv och oskicklig kommunledning av Lucifer

Cecilia Nebels och Sydsvenskans hårda ord om läget på Lund C var befriande för många och satte igång en störtflod av kritik över järnvägen och Lund. Det blev också en illustration över vad en tidning kan åstadkomma om den bryr sig. Det är det Sydsvenskan inte har gjort på länge.

Järnvägseländet
För det är ju så att det länge har funnits en kritik t.ex. mot SJ:s nedläggning av biljettförsäljningen i Lund. Den har t.ex. artikulerats i kommunfullmäktige i form av kritik och frågor till kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid. Men att kolla och följa upp fulmäktige är inte Lundaredaktionens bästa gren. Det intryck man får är att intresset för kommunalpolitiken där är mycket begränsat.
   Vad gäller SJ och dess hållning finns bara en sak att säga: det är en skandal. Skulden är emellertid inte SJ:s utan statsmakternas som i sin kortsynthet och dumhet avreglerat och brutit upp järnvägssystemet så att det som förr var ett företag nu är ett fyrtiotal som vart och ett ska sköta sitt. Ett system fungerar inte om det bryts sönder i sina delar. Man kan inte åstadkomma en bra järnvägsdrift om banunderhållet, godstrafiken, biljettförsäljningen etc. inte får samverka som ett system.
   Vilken uppgift har då SJ? Att vidmakthålla en infrastruktur, att se till att det finns en väl fungerande trafik för rikets alla delar? Ack, nej, SJ:s uppgift är att ge avkastning på statens nerlagda kapital. Då blir det t.ex. ointressant att köra nattåg, det är inte lönsamt nog. Då kan man lägga ner SJ:s biljettförsäljning på Lund C, det blir billigare om man kan få folk att skaffa biljetter på andra sätt eller ev. åka med någon annan.
   Kan man då inte protestera? Vi har ju valda representanter, t.ex. kommunstyrelsens ordförande som skulle kunna argumentera med SJ. Nu säger han att han har försökt men det hjälpte inte.

Att hävda Lunds intressen
Då krävs alltså starkare medel och där närmar vi oss några av Lunds problem med nuvarande styre. Lund har förlorat på åtminstone tre områden under detta styre och visat sig inte kunna hävda kommunens intressen.
   Det första är järnvägen. Vi har redan avhandlat SJ:s agerande och vi skulle kunna spå på det med den (temporära?) indragningen av SJ-tågen till Göteborg. En kommun som Lund har tillräckligt mycket kraft att påverka utgången. I värsta fall kan invånarna gå ut och hota med att stoppa SJ-tågen tills vidare. En mildare variant är att kommunen betalar SJ för de extrakostnader det innebär att SJ har personer som säljer biljetter. Det går att göra något om man vill.
   Det andra är Universitetssjukhuset i Lund. Ett sjukhus stort nog för att rymma alla specialiteter utom de mest exklusiva. Det beslöt man slå ihop med Malmö, varvid ett antal välrenommerade kliniker som ögonkliniken och urologen skulle försvinna. Det var urbota dumt och ett direkt slag mot sjukvården och invånarna i Lund och det blev inte bättre därför att det var Lundastyrets egna partivänner som drev igenom det. Man har sen dess tvingats backa på flera punkter, men mycken skada är skedd.
   Slutligen det sammanslagna landstingets, regionen olika organ och tjänstemän. Där har under den senaste perioden två tredjedelar av jobben i Lund försvunnit. Det är till Malmö jobben har flyttats och där finns nu 60 procent av regionjobben, allt enligt Sydsvenskan.

Byt ut dem!
Kort sammanfattat: Den nuvarande kommun ledningen har på tre centrala områden inte förmått hävda Lunds intressen. Denna oförmåga måste läggas till alla de övriga brister den visat upp. Man får hoppas att den kan bytas ut efter valet i höst.

Nu springer M ifrån sina vallöften om spårväg! av Ulf Nymark

Det blir ingen spårväg i Lund om inte staten är med och betalar! Detta var budskapet i ett utspel som moderaterna i Lund gjorde under torsdagen. Och planerna på en spårväg söderut genom Lunds centrum är definitivt lagda på den moderata hyllan.

2010: Inga problem med finansieringen
I valrörelsen 2010, den 2 september, sa Mats Helmfrid så här enligt Sydsvenskan:
   ”Vi knyter ihop Lunds södra och norra delar. Redan år 2014 ska spårvagnar rulla norrut till Brunnshög – och söderut genom centrum, förbi Stortorget och vidare ut till Tetra Pak”.
   Inga svårigheter skuggade den ljusnande spårvägsframtiden. Inte ens finansieringen var något problem: ”Vi löser det tillsammans med regionen”, sa kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid. Han underströk att spårvägssatsningen inte står och faller med statlig delfinansiering. Tove Klette underströk i Sydsvenskan att detta var ett vallöfte.

Miljöpartiet och Brunnshögsplanen
Moderaterna har nu mage att påstå att Miljöpartiet inte vill bygga på Brunnshög. Det vill MP visst göra. Men MP ville i fullmäktige i december i fjol i första hand återremittera planen till Kommunstyrelsen för omarbetning, i andra hand bordlägga planen just med anledning av att spårvägsfrågan inte var löst.

Ny majoritet
Återstår nu att se om hur staten ställer sig till medfinansiering. Säjer staten nej och om moderaternas ställningstagande vinner majoritet måste rimligen hela planeringen för Brunnshög göras om från grunden. Hela planen bygger på att det ska gå spårvagn! Oavsett hur det går med den statliga finansieringen understryker moderaternas svikna vallöften behovet av en ny majoritet i Lunds kommun nästa mandatperiod.

Buss eller spårvagn – men vem åker vad? av Per Strandell

Några konsulter har på initiativ av Lunds kommun och Region Skåne titta på samhällsnyttan med spårvagnar respektive superbussar till Brunnshög.
   Undersökningen visar att om 33 procent tar sig till och från Brunnshög med kollektivtrafik fram till 2030 så är spårvagnarna samhällsekonomisk lönsamma. Färre kollektivresenärer talar för superbussar.

   Marcus Horning, projektledare för Spårvagnar i Skåne, är optimist om att det går att nå målet på 33 procent. Han ser nämligen fler fördelar för spårvagnarna än vad konsulterna gör. Han hänvisar bland annat till att Lunds kommun har en prognos på 20 000 anställda på Brunnshög, inte 10 000 som Trafikverket anser. Vidare lär trängseln på vägarna blir mindre. Och fastighetsvärdet ökar i närheten av spårvägen.
   Men Marcus Horning nämner inte sak. Vem åker vad? Gräver han - och Lunds kommun - lite djupare i denna fråga ska han se att han kan lägga till ytterligare än fördel för spårvagnarna. Inom Lund - och in och ut från staden - reser många medelklassakademiker. Och denna grupp åker mycket sällan buss.
   Det är med resandet som med mat, heminredning, val av skola, kläder, språk, kulturyttring, bostadsområde m. m; det är kopplat till vad som är politisk korrekt inom en social gruppering.
   Akademikermedelklassen använder i första hand bil, cykel, går eller åker tåg. Mycket, mycket sällan buss. För medelklassen är buss något av "lågpris".
   Fördomar, skriker säkert en del. Men gör ett studiebesök på Lunds lokalbussar. På sätena sitter invandrare, pensionärer, arbetslösa, sjuka, skolungdomar, en del studenter. Parallellt med bussarna kommer chick medelklassmamma på cykel.
   Spårvagnar blir förmodligen helrätt i Lund. Något nytt och spännande. Sätter mer än Domkyrkan på Lundakartan. Precis vad medelklassen gillar. Kanske rent av lika mycket som deras vurm att vara teknikorienterad.
   Bäst är att nyttja de sublima krafterna – inte bortse från dem.

Min general var en krigsförbrytare av Dror Feiler

Tidigare publicerad 13 januari, 2014 på SVT debatt sidor

MELLANÖSTERN Ariel Sharon är död och ska begravas idag i Israel. Hans karriär som krigsförbrytare blev lång. Detta får man därför en dag som denna inte blunda för, något som utrikesminister Carl Bildt valt att göra, skriver talespersonen för Judar för Israelisk Palestinsk Fred, Dror Feiler.

Mitt första ”möte” med Sharon ägde rum 1970 – jag var en 19-årig fallskärmsjägare i den israeliska armén och han mitt högsta befäl, generalen som gav oss den folkrättsvidriga ordern att rensa Gazaremsan från ”terrorister” men ”utan att ta några fångar”. Det var Sharon, om jag hade följt hans order, som kunde gjort mig till krigsförbrytare som han själv. Och det var han som istället gjorde mig till en av de första ”refuseniks”, israeliska soldater som vägrar tjänstgöra på de ockuperade områdena. Men jag mötte honom aldrig öga mot öga – jag var den unga soldaten och han generalen.

Mitt andra ”möte” – 34 år senare – fick en helt annan karaktär även om Sharon förde befälet även då. Det var den 18 januari 2004 när jag satt och tittade på CNN. Till min förvåning fick jag se Ariel Sharon (då Israels premiärminister) tala om samtidskonst. Det handlade om Gunilla Sköld Feilers och min installation ”Snövit och sanningens vansinne”, på Historiska Museet i Stockholm.
Premiärminister Sharon tackade Israels ambassadör för hans fysiska attack på vårt verk och på yttrandefriheten i Sverige, två dagar tidigare.

Sharons karriär som krigsförbrytare blev lång. Den började redan 1953 i den jordanska byn Qibya där kommandostyrkan ”Enhet 101”, som han ledde, mördade 69 civila. Sen fortsatte det i samma blodiga hjulspår med räder in i Gaza under slutet av 50-talet. Ariel Sharon steg snabbt i hierarkin trots att flera israeliska politiker och utredningar varnade för att ge honom politisk makt.

Han bidrog starkt till det folkrättsvidriga byggandet av israeliska bosättningar i Gaza och på Västbanken på 70- och 80-talet, och som försvarsminister bar han det yttersta ansvaret för massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila under kriget i Libanon. Hans provokationspromenad på tempelberget i Jerusalem år 2000 blev startskottet för den andra intifadan och till återinvasionen av Västbanken och massakern i Jenin 2002, som i sin tur rullade igång byggandet av den olagliga Apartheidmuren, med Sharon som främsta arkitekt.

Att Ariel Sharon bar ett personligt ansvar för alla former av folkrättsbrott som Israel har begått sedan 50-talets början, får man därför en dag som denna inte blunda för, något som utrikesminister Carl Bildt valt att göra.

Det internationella samfundet tycks tyvärr också blunda för Sharons politiska arv, som nu i händerna på en ännu mer högerextrem israelisk regering är det största hotet mot en gemensam framtid för israeler och palestinier.

Ariel Sharon kommer att begravas i en statsbegravning, men han borde slutat sina dagar på samma plats där den jugoslaviske politikern Slobodan Milošević slutade sina, i ett fängelse efter att har blivit dömd för sina folkrättsbrott vid den internationella domstolen i Haag.
Dror Feiler, talesperson för Judar för Israelisk Palestinsk Fred

Historieförfalskarna av Gunnar Stensson

Alliansregeringen presenterade på en presskonferens nyligen en demokratiskrivelse för att tillkännage sin avsikt att tillsätta en demokratiutredning.
   Anne-Marie Pålsson, f d moderat riksdagsledamot, påpekar i ett inpass i Sydsvenskan med rubriken ”Engagemang för demokratifrågan är svårt att finna”, att detta är ett klassiskt sätt att avlägsna en besvärlig fråga från den politiska dagordningen, samtidigt som hon framhåller, att det finns ett antal demokratifrågor som förtjänar att belysas, framför allt det demokratiska underskottet i EU.
   Men tyngdpunkten i hennes inpass är konstaterandet, att skrivelsens inledning innehåller en förfalskning av historien om införandet av allmän rösträtt. Där hävdar alliansregeringen, att Moderaternas föregångare Allmänna valmansförbundet ”fick en avgörande roll för att i riksdagen driva fram den reform som ledde till införandet av allmän rösträtt för män 1909.”
   Allmän rösträtt för män infördes inte 1909. Tvärtom. Högern kämpade hela tiden mot den allmänna rösträtten, eftersom den visste, att den skulle förlora makten, om Sverige blev demokratiskt. Allmänna valmansförbundet framtvingade i stället en kompromiss som garanterade fortsatt makt åt de välbärgade. I kommunalvalen fick de rika, alltså Valmansförbundets väljare, upp till 40 röster i stället för en, samtidigt som så kallade utskyldsstreck fråntog flertalet låginkomsttagare rösträtt i kommunalvalen.
   Kommunalvalen var i sin tur utslagsgivande för de indirekta valen till Första kammaren, som hade vetorätt i grundlagsfrågor. Så räddade högern för några år kapitalets diktatur i Sverige och förvandlade rösträtten till en skamlig parodi.
   Men inte för evigt. 1921 kunde högerdiktaturen inte försvaras längre. Trots högerns förbittrade motstånd infördes då allmän och lika rösträtt för män och kvinnor.

Moderaterna har länge förfalskat historien. Skandalen härom året, när en ung moderat partisekreterare påstod, att högern gått i spetsen för kampen för allmän rösträtt, kvinnlig rösträtt och välfärdspolitik samt varit pådrivande för avskaffandet av apartheid var inte någon olycklig tillfällighet, som den moderata partiledningen försökte få oss att tro genom att avskeda henne.
   Per T Ohlsson visade i sin söndagskolumn i Sydsvenskan den 15 december att historieförfalskningarna i själva verket inleddes av Carl Bildt redan på 1990-talet.
   Och nu har Moderaterna fått med sig C, KD och FP i lögnkampanjen.
   För hundra år sedan kämpade liberalerna mot högern för allmän rösträtt. Det är tragiskt att Alliansregeringens demokratiskrivelse, som Birgitta Ohlsson, FP, med stolthet presenterade vid presskonferensen, inte bara ljuger om rösträttskampen utan också förtiger liberala insatsen.
   Så står de där med tomma ansikten, historieförfalskarna Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund.

Kuba en knutpunkt i världen av Bertil Egerö

Så skakade en USA-president på besök i Sydafrika hand med sin kollega från Kuba, en handling helt i linje med den bortgångne Nelson Mandelas visioner. Mötet var knappast någon slump, snarare en signal till offentligheten om de förändringar i USAs politik mot Kuba som nu är på gång. Kanske får vi se Obama innan han avgår lyfta den ”fatwa” mot Kuba som nu varat i femtio år. Det kunde bli en öppning för att äntligen stänga Guantanamolägret, detta fruktansvärda arv efter hans krigsivrare till företrädare.
   Så meddelar nr 4/2013 av tidskriften Kuba (med Financial Times som källa) att Brasilien deltar i bygget av en ny hamn väster om Havanna, med kapacitet att ta emot mycket stora containerfartyg. Verksamheten ska skötas av Singapores hamnmyndighet. Projektet passar väl in i Nicaraguas planer att i samarbete med Kina bygga en ny ’Panamakanal’ med större kapacitet än den gamla. Sydsyd-samarbete rätt under näsan på USA, och i trots av USA-blockaden. Börjar USA känna sig snuvad?
   Så läser jag i SvD i söndags 12.1 att Nederländerna nu öppnar för politisk dialog med Kuba, och därmed spräcker EU-linjen som villkorar sådant samarbete med krav på politiska förändringar på Kuba. Rotterdam är inkörselport för kubanska varor till Europa, och den holländske utrikesministern motiverar avtalet med Kuba med att han ser Kuba som en viktig knutpunkt mellan Europa och Amerika. Med på besöket på Kuba fanns holländska företagare intresserade av att investera i landet.
   Kanske även vår riksdag och regering, med sin något mossiga hållning till Kuba, har anledning att känna sig akterseglad?

Ge en tjuga av Sven-Hugo Mattsson

Under lång tid har jag trott att det bakom de som tigger på våra gator finns människor som tar hand om pengarna och sen försörjer tiggarna och gör en god vinst.
   Sydsvenskan som ibland gör riktigt god journalistik visade, med övertygelse, att så inte är fallet. Tiggarna verkar vara sina egna, men man bor i förfärliga miljöer, även inslag i TV visar detta. Efter sydis artikel lägger jag en tjuga då och då. Men oavsett vad jag gör så har jag dåligt samvete, men samvetet lindras lite. Jag tycker självklart inte att människor skall behöva tigga så här, det är förnedrande. Om jag förstår det rätt är de som tigger EU-medborgare och har under vissa betingelser rätt att vara här under en viss tid.
   Här måste vi sätta press på de länder varifrån tiggarna kommer, EU måste tvinga dessa länder att med reformer se till att deras medborgare har ett skyddsnät, att man skapar jobb och att man bygger bostäder. Behövs ekonomisk hjälp skall EU ställa upp. I lund och andra kommuner måste vi ordna härbärgen så man inte behöver bo i slum.

Bo Rothstein, f. d. vänsterperson i Lund, menar att det är fel att ge pengar till tiggarna, han vill förbjuda det. Jag tror att han är ärlig när han menar att detta måste lösas på ett annat sätt. Men hans argument att man bör kriminalisera givarna är absurt. Han jämför givarna med torskar som köper sex. Skillnaden här är stor, torsken köper sex för att tillfredställa sitt eget egoistiska behov han har och ger blanka fasen i hur hon/han har det. Givaren till tiggaren gör det trots allt av en viss omsorg. Så jag uppmanar er, ge en tjuga då och då om ni har råd, för de flesta är det trots allt inga stora pengar. Jag menar, vad är det för fel att lindra deras akuta nöd? I intervjuer har jag förstått att många av tiggarna skickar hem pengar, många gånger till sina barn. Om många ger en liten skärv, säg gärna allmosa, så har vi gjort deras liv, tillfälligt, något lättare. Men vi måste också diskutera en hållbar lösning.
   Därför är det trots allt bra att Bosse Rothstein tar upp frågan och rör om i grytan så vi får en debatt.

Lundaelever riskerar stå utan gymnasieplats 2014! av Per Almén

Innevarande läsår saknade 168 behöriga elever en plats på det program de önskade gå på i Lunds kommunala gymnasieskolor. För att inte riskera att hamna i samma situation inför nästa läsår lade vi socialdemokrater i juni ett förslag att skapa plats för fler elever. Detta stöddes av en majoritet i utbildningsnämnden. Vår förvaltning fick därför i uppdrag att undersöka möjligheten att starta fyra studieförberedande klasser på gymnasieskolan Vipan. Detta uppdrag skulle redovisas vid nämndens decembersammanträde. Så skedde inte, utan förvaltningen kom med en skrivelse som inte innebar något nytt tillskott av platser. Inget av partierna ställde sig därför bakom förvalt-ningens förslag.
   Därför återkom de rödgröna partierna med ett uppdrag att from läsåret 2014  inrätta två samhälls- och två ekonomiklasser på Vipan. Majoriteten röstade mot detta och lade ett förslag med samma innebörd, men som inte kan realiseras förrän till läsåret 2015.
   Resultatet av sju års moderatlett styre är alltså att elever från Lund och andra kommuner, som önskar gå i Lunds kommunala gymnasieskolor, inte kommer att kunna få plats där.  Risken är därför stor att dessa elever tvingas söka till friskolor som de inte önskat gå i. Valfriheten – som moderaterna annars alltid omhuldar – är för dessa elever ytterst begränsad. Det är just den situationen som vi vill undvika. Därför vill vi skapa platser redan till det läsår som börjar i augusti 2014.
Per Almén, ersättare för s i utbildningsnämnden

---

Till dig som går i åk 9!
Lunds kommunala gymnasieskolor är mycket populära. På vissa studieförbe-redande program är det tyvärr platsbrist. Vi socialdemokrater gör vårt bästa  att finna lokallösningar att täcka bristen till kommande läsår.
   På den s.k. gymnasiemässa, där de olika gymnasieskolorna i Lund med omnejd presenterade sig, var det en skola som utmärkte sig. Hur?
   I sin monter hade man en skylt med texten: ”Sveriges bästa gymnasieskola”. På sin hemsida skriver man ”Sydsveriges populäraste gymnasieskola till Lund.”
   Vilken skola? Jo, Procivitas privata gymnasium.
Det ger anledning till några frågor:
  1. På vilka grunder påstår Procivitas att det är Sveriges ”bästa gymnasieskola”?
  2. Med vilken rätt hävdar Procivitas sig vara ”Sydsveriges populäraste gymna-sieskola”?
  3. Betoningen av ”privat” gymnasium, innebär det att Procivitas inte nöjer sig med den skattefinansiering som andra friskolor har, utan också tar ut avgifter för att finansiera undervisningen?

Radio P4 Malmöhus avslöjade den 1/11 att Procivitas i Lund på sin  hemsida skrev att man inte ämnar ta in elever med lägre poäng än 220. Ett högt värde som många elever har svårt att  nå. Problemet är förstås att en skola inte får sätta upp några egna gränser för hur många poäng en elev skall ha för att komma in.
   Skolans rektor, Camilla Lindkvist, backar från poängkravet när Radio Malmö-hus reporter frågar. Dock fortsätter hon att hävda att 220 poäng är ett krav för att klara studierna på skolan.
   Det är ett sätt att friskriva skolan från de stödinsatser och därmed kostnader som  även elever på gymnasieskolan är i behov av och har rätt till.   

Procivitas ägs av landets största friskolekoncern, Academedia som ägs av det Wallenberg-kontrollerade riskkapitalbolaget EQT med säte på de engelska kanalöarna.
   Om detta står ingenting i den påkostade broschyr som delades ut. Det kan kanske vara bra för elever i åk 9 och deras föräldrar att känna till.
Per Almén, Lund

Skolpengen har sänkt svensk skola! av Gunnar Stensson

Den direkta skolpengen som metod att fördela resurserna mellan Lunds skolor och förskolor ska utvärderas, föreslår oppositionen. Utmärkt!  Skolpengsystemet har lett till en dragkamp om eleverna som resulterat i skolsegregation, betygsinflation, resursslöseri, vinstuttag och en internationell bottenplacering i PISA-mätningen.
   Lund hävdar sig väl i Lärarförbundets skolranking, kanske någon invänder. Vi hör fortfarande till tio i topp, även om vi sjunkit från förstaplaceringen för sju år sedan till en tiondeplats 2013.
   Förklaringen är enkel. Som universitetsstad har Lund tillgång till högt kvalificerade lärare.  Men också de stressas av den kontrollbyråkrati som blivit nödvändig sedan skolan förvandlats till en marknad. 80 procent har stressproblem och 58 procent har sömnsvårigheter enligt en nyligen genomförd enkät. Lärarnas riksförbund har under flera år krävt åtgärder mot den ökade arbetsbelastningen. Arbetsmiljöverket kräver nu en utredning.
   Tiondeplaceringen inom ett av OECD:s sämsta skolsystem kan inte heller jämföras med toppositionen under den tid då svensk skola hörde till världens bästa, före friskolorna, privatiseringarna, det fria skolvalet, skolpengen, vinstintresset och riskkapitalisterna.
   Skolpengen skapade en utbildningsmarknad som systematiskt styr bort resurserna från skolor med många invandrarelever och elever med lågutbildade föräldrar.  Lärare och föräldrar i Lund insåg detta redan 2007 och protesterade vid flera välbesökta och engagerade möten mot införandet.  Allianspolitikerna har, utan att lyckas, försökt lindra snedfördelningen av resurserna genom att vikta skolpengen.
   Det räcker inte för att skapa likartade förutsättningar för alla elever, säger Anders Almgren (S), och kräver en utvärdering.
   Men det finns redan en omfattande och vetenskapligt grundad utvärdering av snedfördelningen av resurser i Lund: SALSA-mätningen, som ingår i Lärarförbundets skolranking. Där rangordnas kommunerna, sedan man beaktat antal elever med utländsk bakgrund, antal elever födda utomlands och framför allt föräldrarnas utbildningsbakgrund.
   I den tabellen hamnar Lund på plats 177. Det är en mycket låg placering, som innebär att Lund hör till de kommuner som lyckats sämst med att fördela resurserna efter behov. Situationen förvärras av att hemspråksundervisningen i Lund är organisatoriskt och resursmässigt eftersatt. Det är allvarligt inte bara för att det strider mot skollagen utan också för att det är bland dessa elever vi har den svenska begåvningsreserven.

Kan kommunen kontrollera klimatet? av egrip

Nu är det 2014. Då var det 1994. Uppmaningarna från FN:s miljömöte i Rio 1992 hade börjat hörsammas: Globala problem, lokala lösningar. Agenda 21! Vi var ett gäng aktivister som testade hur långt en stadsdel ville, kunde förstå och ta hand om sin egen närmiljö. Vi, Riogruppen i Östra Torn, jobbade med skola, barnstugor, butiker, bostadsföreningar och markskötare för att åstadkomma förändring. Först var det Kunskap som gällde, sen praktisk handling. Politikerna mötte upp mangrant vid utfrågningar, miljödepartementet premierade projektet. Resultaten var värdefulla och hoppfulla om den kraft och kreativitet som finns lokalt. Vi trodde på en fortsatt gräsrotsrörelse tills stadsdelsnämnden etablerade sig.
   På stadsarkitektkontoret skulle vi ta fram ett handlingsprogram i Agenda 21:s anda. Hur påverkar Agendan stadsplaneringen? Vilka mål finns och vilka kommunala medel? Rapporten blev känd i landet och efterfrågades. Det fick inte bli ett handlingsprogram utan ett idédokument, som nu står i hyllan tills kontoret flyttstädar.
   Nästa kommunala stöttning med miljöarbete fick jag med hjälp av kommunens miljödelegation och Byggforskningsrådet: att undersöka om och hur Agendan påverkat landets kommunala planer. Det blev en tryckt rapport, Kan kommunen kontrollera kretsloppen? med tydliga svar om pågående förändringar och många tips om vad som gjordes 1997 i landet. Kommunen ställde den på hyllan, det fanns ingen fungerande koppling mellan miljödelegation och stadsarkitektkontor.
   Så utlyste Naturvårdsverket anslag för de som ville utforska styrmedel för miljöförbättringar.
   Vi bildade en tvärvetenskaplig forskningsgrupp och belyste Balanseringsprincipens möjligheter 1998. Principen bygger på ”att den som tar ska ge igen”, att gör man en negativ påverkan så ska den kompenseras. Tar man ner ett stort träd, så planterar man flera nya; bebygger man eller asfalterar en yta så gör man gröna tak, öppnar upp annan jord och bygger regnvattendammar på platsen osv. Detta fungerar genom en lag i Tyskland, i Sverige borde det inte finnas något hinder. En lag skulle hjälpa att förtydliga att vi inte ska stjäla från kommande generationer.
   Lund, Helsingborg och Malmö blev så pass intresserade att vi, en grupp kvinnliga planerare, fick gemensamt utreda våra kommuners möjligheter. Just då motionerade Vänsterpartiet om att Balanseringsprincipen skulle tillämpas i Lund. Kommunfullmäktige i Lund beslöt faktiskt 2003, att denna princip hädanefter ska utgöra en grund för samhällsplaneringen i Lund - vilket ännu inte genomförts. En fördjupad översiktsplan för universitetsområdet mm och fyra detaljplaner inom detta område hade dock tidigare baserades på denna princip.
   De senaste åren har man åter med konsult och utredningsgrupp tagit upp frågan!
   Nu gäller det hur långt och med vilka medel kommunen kan kontrollera klimatet. Det har funnits och finns förslag på kommunens möjligheter till detta – det gäller att utnyttja kommunens planmonopol, tillverka en röd-grön planpolicy - och det är valår.

Möte om kommunalskatten av Sven-Hugo Mattsson

Gunnar Stensson har redan skrivit om mötet Demokratiskt vänster hade om kommunalskatten. Jag skall här komplettera.
   Vi var överens om att k-skatten är progressiv och att en höjning av skatten också blir progressiv. Detta är en konsekvens av grundavdragets konstruktion. Grundavdraget är alltid störst i procent ju lägre inkomsten är. Detta innebär att de med högst inkomster betalar en stor del av den totala k-skatten. De med låga inkomster betalar bara en liten del. Eftersom alla samhällsgrupper har ungefär lika stor nytta av den kommunala verksamheten innebär det, med andra ord, en stor överföring av resurser från höginkomsttagare till låginkomsttagare. Grundavdraget är ett ”vänsteravdrag” och den kommunala verksamheten är ”vänsterverksamhet”. Om detta kan man göra historier om.
   Noteras skall också att kommunalskatten nära nog lever sitt eget liv. Olika avdrag påverkar inte k-skatten eftersom riksdagen, som har beslutat om avdragen, kompenserar kommunerna. Det innebär att lundaborna inte betalar all k-skatt.

Ännu högre k-skatt?
Alliansen i både kommunen, Lund, och Regionen har just höjt k-skatten med 70 öre. Men de Rödgröna kommer att behöva ytterligare höjningar för att finansiera den verksamhet man vill ha. V behöver runt 1 kr mer, S ligger runt 50 öre, i bägge fallen för både Lunds kommun och Regionen. Jag tror det är bra att ligga kvar där någonstans, att förklara ännu större höjning kan vara svårt. Det finns en rad skäl att höja skatten ytterligare i Lund, sådana höjningar som inte ens Alliansen kommer ifrån.
   Ändrade regler för hur utjämningen mellan kommunerna kommer att drabba Lund. Lagstiftning kommer förmodligen om högre personalnumerär i olika verksamheter. Vi får kanske finansiera det mesta av spårvagnen själv.

Alliansens retorik
Alliansen, i Lund och Regionen, har höjt taxor, i vissa fall kraftigt. En taxa är lika stor, i kronor och ören, för låg som hög. En tågresa för 50 kr drabbar den lågavlönade betydligt hårdare än den med hög inkomst. Trots att taxor slår hårdare mot lågavlönade har Alliansföreträdare mage att i sin retorik påstå att en k-skattehöjning särskilt drabbar de med låga inkomster. Man påstår tom att k-skatten är platt, vilket är en ren osanning. Påståendena kan bero på okunnighet. Men när man påstår att en höjning av k-skatten ”slår särskilt hårt mot de med låga inkomster” och samtidigt höjer taxor så är det krokodiltårar. Ingen kan vara okunnig om att taxor slår hårt mot låginkomsttagare, ingen kan vara okunnig om att det främst är de med låga inkomster som drabbas när man höjer kollektivtrafiktaxan. Om detta måste vi, från vänstern berätta.

Till Vårdpartiet i Skåne av Owe Svensson

Välkommet till välden kära Vårdparti. Missnöjet med vården under femklöverns ledning är betydande, inte minst bland vårdpersonalen. Visst, kan man vara missnöjd med vårdpolitiken var sig den drivs med höger- eller vänstermajoritet, ändå tror jag att det är viktigt att välja sida. Nu sällar sig Vårdpartiet till dem som är lite för fina för att befatta sig med höger/vänsterskalan, liksom Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Jag vill nu redan från början deklarera att jag ser politiken från vänster och tvekar inte om det perspektivet. Det betyder förstås inte att allt som de borgerliga säger är felaktigt eller att jag skulle sympatisera med alla ställningstaganden som det rödgröna blocket står för, men det gäller att ha koll på det övergripande dragen i politiken.

Att ha ett vänsterperspektiv innebär att man tycker att det offentliga skall ha tillräckliga resurser för att kunna ge medborgarna en tillfredställande välfärd. Det innebär att man inte ser det som ett övergripande mål att sänka skatter till förmån för individuell konsumtion i motsats till kollektiv konsumtion. Borgerlig politik har som övergripande mål att sänka skatter till förmån för individuell konsumtion. Att offentlig verksamhet skall bedrivas effektivt och att vi inte skall slösa med offentliga resurser är vi säkert överens om över blockgränsen.

Att ha ett vänsterperspektiv innebär att man menar att det inte finns något självändamål att privatisera offentliga verksamheter. I ett borgerligt perspektiv är det ett självändamål. Jag har haft insyn i hur tjänstemän försökt att ifrågasätta det meningsfulla i att privatisera en viss verksamhet, men att direktiven från politiskt håll att privatisera varit tydliga.  Ett borgerligt perspektiv är att det är samma sak att upphandla vårdtjänster som att upphandla ett bygge eller medicinsk utrustning. Det är det inte. Avikelser från uppdraget vid leverans av bygget eller den medicinska utrustningen måste rättas till innan man betalar. När en avvikelse uppstår i en vårdtjänst är skadan redan skedd. Någon har drabbats. Ev. åtgärder måste hanteras genom förhandling om kontraktets innehåll. Kriterierna på vårdkvalité är ofta väldigt otydliga och omfattar inte personaltäthet, eftersom detta är den variabel en privat aktör kan laborera med för att minska verksamhetens kostnader. De här problemen kan man förstås få även vid upphandling av andra tjänster som IT eller vägunderhåll, men konsekvenserna för enskild person blir inte lika uttalade.

Att ha ett vänsterperspektiv innebär att man inser att privatisering resulterar i att resurser tas från den offentliga verksamheten och att de privata aktörerna sitter med de feta bitarna. Om bitarna inte är feta lämnas de tillbaka till det offentliga. Visst minskar de offentliga aktörernas arbetsbelastning i takt med att privata övertar verksamheter, men det kanske krävs en viss volym för att kunna göra verksamheten effektiv och så skall man ju alltid ha beredskap för att snabbt ta över, när privata verksamheter finner för gott att stänga sin butik.

Att ha ett vänsterperspektiv innebär att man tycker att offentligt ägande av byggnader och andra tillgångar är positivt, givetvis under förutsättning att det är motiverat ur verksamhetens synpunkt. Ett borgerligt perspektiv är att sträva efter att överföra offentligt ägda tillgångar till privata och att inte dra sig för att föra in medel från försäljningen i driftsbudgeten.

Att ha ett vänsterperspektiv betyder att man tycker att våra folkvalda politiker skall styra vården. I ett borgerligt perspektiv heter det ofta att politiker inte skall lägga sig i. I stället skall olika reglermekanismer, som bygger på olika mer eller mindre fiffiga marknadslösningar, styra verksamheten. Vi har genom DN-journalisten Marcel Zaremba blivit uppmärksammade på effekterna av ”new public management”. DRG har ju funnits länge som ett sätt att reglera kostnaderna för utomlänspatienter. På denna makronivå kan det kanske fungera. På senare år har prissättningen blivit mer och med detaljerad och de konstruerade marknadsmekanismerna har trängt ända ut i verksamheten, så att de nu påverkar enskilda medicinska beslut. Jag vet inte i hur hög grad de rödgröna före 2006 var skyldiga till detta, men i mitt vänsterperspektiv måste medicinska beslut, vara baserade på forskning och beprövad erfarenhet och inte baserade med hänsyn till vårdenehetens budget. Visst kan det väl finnas skäl att överväga vårdrutiner utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men det måste göras utifrån en medicinsk bedömning om vad som rimlig ambitionsnivå.  På övergripande nivå måste politiker styra i samarbete med medicinsk, men också vårdadministrativ expertis, väl medvetna om att varje verksamhet sörjer för sitt sjuka barn. Det krävs därför aktiva, engagerade och kompetenta politiker med helhetsperspektiv på vården som i förnuftig samverkan med vårdens företrädare skall fördela resurser på det övergripande planet.

Många, inklusive mig, är skeptiska till enfrågepartier, även om jag sympatiserar med det mesta som Vårdpartiet säger sig vilja verka för.  Om man dessutom inte vågar ta ställning och redovisa vad man står på höger/vänsterskalan blir valet än mer tveksamt. Man vill ju gärna veta vem Vårdpartiet kommer att stödja när regionledningen skall utses? Kan det hända att Vårdpartiet i en vågmästarställning stödjer en förnyad borgerlig regeringsperiod I Region Skåne? Jag antar att många av de som då lagt sina röster på Vårdpartiet för att ge vänsteralternativet en tydligare vårdprofil, då kommer att känna sig rejält lurade. Man skulle nog gärna vilja veta Vårdpartiets inställning i den här frågan före valet. Ni säger Er bara utesluta Sverigedemokraterna som samarbetsparti, men i ärlighetens namn, är verkligen Moderaterna ett alternativ?

Jag tycker att mycket av det som skrivs i Vårdpartiets partiprogram platsar inom vänsterperspektivet så som jag har beskrivit det ovan, men man skulle ju gärna vilja höra Er själva säga det. Jag tror att det är dags för de styrande i Vårdpartiet, som tidigare har borgerlig bakgrund, att syna sitt inre, komma ut och säga: Jo, jag har funnit att även mitt hjärta sitter till vänster. 

Kommunist i frack av Gunnar Stensson

Här har vi en bok som jag absolut måste rekommendera (även om jag då och då förtvivlar om huruvida det finns någon som anser sig ha tid att läsa böcker. Dock: det är väl använd tid. Läs!): Tristram Hunt, Friedrich Engels. Kommunist i Frack, översättning Stefan Lindgren, Leopard förlag 2013.

Det är en biografi över Friedrich Engels, en tysk kapitalist från Wuppertal i Rhenlandet, som senare blev textilmagnat i Manchester, medförfattare till Kommunistiska manifestet, försörjare av Karl Marx under decennier, den som försåg Marx med nödvändig kunskap om den kapitalistiska verkligheten, bidrog till formulerandet av Marx teorier, redigerade och strukturerade Marx ofantliga och svåröverskådliga arbete och efter Marx död blev den centrala auktoriteten i Internationalen.
   Man kan läsa den som en myllrande historisk roman som utspelar sig i det vackra Rehnlandet, i det Berlin där Ola Hansson och August Strindberg härjade (de nämns inte), i det revolutionära Paris 1848 och Pariskommunen som dränktes i blod 1871, i dickenska slumområden i London och Manchester, i aristokratiska miljöer som liknar Downton Abbey.
   Man kan läsa den som en initierad beskrivning av det marxistiska tänkandets framväxt, dess ansträngningar att förstå vad som skedde, lokalt och globalt, under den industriella revolutionen, och en skildring av den revolutionära och politiska praktiken under senare hälften av 1800-talet.
   Man kan läsa den som en ibland idyllisk familjekrönika: ”Engels njöt av att göra av med sina pengar på familjesemester med familjen Marx. Han hyrde en sommarstuga och lade upp ett stort lager med pilsner i Ramsgate. ”Jenny Marx och Lizzy driver omkring på stranden sedan jag stärkt dem med ett glas portvin på stationen”, skriver han i ett brev.
   Man kan läsa den som en berättelse om en outtröttlig intellektuell, aktiv i tidens snabba vetenskapliga utveckling, aktiv folkbildare, ständigt slukande och bearbetande nya tankar om allt, Hegel, Darwin, matematik, sociologi, historia, religion. Öppen för allt, i ständig rörelse.
   Plötsligt kan man läsa: ”Urkristendomens historia erbjuder anmärkningsvärda beröringspunkter med den moderna arbetarrörelsen. Likt denna var kristendomen ursprungligen en rörelse av förtryckta: den framträdde först som en religion bland slavar och frigivna slavar, fattiga som berövats alla rättigheter och folk som underkuvats eller fördrivits av Rom”. (Engels essä Zur geschichte des Urchristendoms.

   Engels, den ene av de två upphovsmännen till den marxistiska tankemassan, var helt främmande för den doktrinära dogmatik som utvecklades ett par decennier efter hans död och som fick så fruktansvärde konsekvenser i stalinismens Sovjet. Han säger:
”Marx hela sätt att tänka är inte så mycket en lära som en metod. Den ger inte så mycket färdiga dogmer som hjälpmedel till ytterligare undersökning och metoden för en sådan undersökning.” (mars 1895).
   Han var bara 24 år då han skrev sitt skakande reportage ”Den arbetande klassens läge i England”.

Tristram Hunt som skrivit boken är en ung brittisk historiker som regelbundet medverkar i Guardian och The Observer. På många sätt påminner han om Francis Wheen som publicerade en stor biografi över Karl Marx 1999, också det en rik och rolig bok.
   Han tillämpar själv Marx metod som hjälpmedel att förstå vår tid. Efter krisen 2008 gäller det att göra ”en analys av den kapitalistiska utvecklingens grundläggande instabilitet, vilken alltjämt leder till självgenererande periodiska ekonomiska kriser, med politiska och sociala dimensioner”, som Eric Hobsbawm skriver.
   Han finner slutligen en nästan bokstavlig överensstämmelse mellan det brittiska proletariatets situation i Engels bok ”Den arbetande klassens läge” och de kinesiska migrantarbetarnas situation i det kapitalistiska Kina, som nu är världens verkstad.
   En kinesisk textilarbetare: ”Det finns inget fast arbetsschema. Tolv timmars arbetsdag är ett minimum. Med expressbeställningar måste vi arbeta i trettio timmar eller mer. Dag och natt. Det längsta skift vi har arbetat i nonstop varade i fyrtio timmar. Det är mycket ansträngande eftersom vi måste stå hela tiden, för att räta ut denimtyget genom att dra. Våra ben värker ständigt. Det finns ingen plats att sitta på verkstadsgolvet. Maskinerna stannar inte under våra lunchraster. Tre arbetare i grupp turas om att äta. Verkstadsgolvet är fullt av tjockt damm. Våra kroppar blir svarta av att arbeta dag och natt inomhus. När jag går från jobbet och spottar är spottet svart.”

Genom kvinnors ögon – offensiven i Gaza 2012 av Gunnar Olofsson

Söndagen den 18 november 2012, omkring klockan två på natten, dödades Tamer Salama Eseifan (4) och hans syster Jumana (2) när ett israeliskt stridsflygplan avfyrade en missil mot deras hus utanför staden Jabalya i Gaza. Den israeliska militäroffensiven, ”Pillar of defense”, var igång och barnen i denna familj, liksom i många andra palestinska familjer, var vettskrämda av larmet från bombningarna. ”Vi flyttade dem till vår säng, och de fick sova mellan mig och sin far” berättar barnens mor, Reda Eseifan. ”Tamer vaknade mitt i natten. Han var törstig och bad om mjölk. Han hade hosta och jag gick till köket för att hämta litet mjölk, när allt hände. Ingen av oss hörde någon varning eller ljudet av något bombnedslag ...jag såg stenen på sängen där de sovit. Jag kunde inte se någon... Jag kunde ha blivit dödad tillsammans med dem, men Tamer räddade mig”.

Fallet med familjen Eseifan är inte unikt. I rapporten ”Genom kvinnors ögon” redogör det palestinska människorättscentret (PCHR) för ett antal liknande händelser där föräldrar mist sina barn, barnen sina syskon eller föräldrar, män och kvinnor sina livskamrater och familjeförsörjare. Sammanlagt dödades 171 palestinier, varav 102 civila – inklusive 35 barn, 14 kvinnor och 3 journalister - i denna offensiv. 648 palestinier, varav 213 barn, skadades. Israel genomförde totalt 1 350 luftangrepp. 61 hus förstördes helt, och hundratals andra delvis. Syftet med attackerna var, och har förblivit, oklart.

Gemensamt för många av de drabbade är att de attackerats i eller nära sina hem, ofta mitt i natten när de sovit, och utan relation till någon form av militär aktivitet från motståndsrörelsen eller annan särskild händelse i närområdet. Mohammed Talal Saad Salman (27) och Tahreer Ziad Salman (22) dödades i sin trädgård mitt på dagen, efterlämnande Tahreers svårt skadade make, Jamal, och två små barn som också skadades i attacken. Fuad Khalil Hijazi (46) dödades en kväll klockan 19.20 i sitt hem, tillsammans med sina barn – Mohammed (4) och Suhaib (2) - samtidigt som 28 andra civila skadades. Ronan Arafat (5) dog när hennes hem plötsligt besköts med tre missiler, som också skadade två andra barn och två kvinnor. Ahmed Tawfiq al-Nassasra (17) och hans bror Mohammed (19) dödades, och 9 andra medlemmar i deras storfamilj skadades, när huset attackerades med en F16-missil sent på kvällen. Flera av familjemedlemmarna hade redan gått till sängs och sov när angreppet kom.

Attackerna i Gaza har lämnat efter sig ett stort antal söndertrasade familjer, efterlevande som utöver sina egna trauman också tvingats ta hand om barn och anhöriga till dödade släktingar, barn som tvingats avsluta sina studier och bli familjeförsörjare i sina föräldrars ställe. Till detta kommer unga människor som drabbats av livslånga handikapp till följd av ryggmärgsskador och amputationer, svåra posttraumatiska tillstånd (PTSD), barn som blir hysteriska av flygplansljud, har mardrömmar och väter ned sig, ökat våld och splittring inom familjerna, och en förödd ekonomi utöver den som redan åsamkats Gaza av 6 års sanktioner och avspärrningar – något som fått fortgå utan större protester från de demokratiska länderna i Väst, inte minst svenska politiker inom såväl alliansen som oppositionen. Det är, som alltid, kvinnorna som fått bära den största bördan av denna sociala, ekonomiska och mänskliga katastrof. En katastrof som bara fortsätter.

Krigshandlingar riktade mot civila är ett allvarligt brott mot internationell humanitär rätt, inte minst Fjärde Genèvekonventionen och Haagkonventionen. Enligt en rad av Israel undertecknade internationella avtal – som Konventionen om Civila och Politiska Rättigheter, den Internationella Konventionen om Ekonomiska, Sociala och Kulturella Rättigheter och Konventionen om Barnets Rättigheter (Barnkonventionen) – är Israel förbundet att hålla civila utanför krigshandlingar. Något som alldeles uppenbart inte skett i Gaza.

Urskillningslösa attacker definieras som dels sådana som riktats mot icke militära mål, skyddade enligt internationell lag, och dels sådana riktade mot militära mål men där de civila offren inte står i rimlig proportion till det militära värdet av attackerna – något som i hög grad gäller Israels upprepade anfall mot Gaza. Sådana attacker utgör krigsbrott enligt Artikel 8 i Romstadgan för den Internationella Brottmålsdomstolen (ICC). Trots detta har ingen av de ansvariga för angreppet i Gaza i november 2012 – eller den betydligt större offensiven ”Operation Cast Lead” vintern 2008-2009, där 1 419 palestinier miste livet, och mer än 5 300 skadades – ställts till svars för några brott.

Tvärtom har det israeliska parlamentet nyligen godkänt ett tillägg till Lagen om skadestånd (1952) som gäller retroaktivt från 2005 och undantar Israel från varje ansvar för skada uppkommen under någon militär aktion. Man har också, genom bland annat höga avgifter och reserestriktioner, i praktiken gjort det omöjligt för offren för attackerna att söka någon form av upprättelse eller kompensation.

Men oavsett vad Israel stiftar för lagar är ingen individ, oavsett politisk ställning, immun för åtal för krigsbrott inför Brottmålsdomstolen (Romstadgan för ICC, artikel 27). De ansvariga för de militära angreppen mot Gaza - och för den blockad som nu är inne på sjunde året och utgör en form av kollektiv bestraffning förbjuden enligt Genèvekonventionen – måste ställas till svars inför ICC i Haag. I första hand gäller det tidigare premiärminister Ehud Olmert, nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu, de tidigare och nuvarande utrikesministrarna Tzipi Livni och Avigdor Lieberman, samt förre och nuvarande överbefälhavarna Gabriel Ashkenazi och Benny Gantz.

Svenska politiker, som hittills hukat och tigit, måste äntligen ta bladet från munnen och kräva någonting. Människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch måste ta sina egna humanitära imperativ på allvar. FN-föreningar och andra organisationer, som verkar utifrån FN-stadgan och resolution 1325 om kvinnors utsatthet i konflikter, måste sluta pladdra och börja agera. Tiden är förbi då vi kan låta krigsförbrytare komma undan utan straff, och acceptera att nävrätten förpassar civilas, framför allt kvinnors och barns, lidande i konflikter ut i historiens marginaler.
Gunnar Olofsson
Debattör och medlem i Palestinagrupperna