Musikens makt

Den 19 maj höll Röda Kapellet appellmöte på Mårtenstorget. I samband med att orkestermedlemmarna presenterade låtarna höll de just små appeller. Sålunda påminde flöjtisten Bertil Egerö om de svenska medborgare som satt fängslade i Etiopien och krävde deras frigivning och trombonisten Kenneth Hermele menade att Världsbankschefen Wolfowitz borde avgå på grund av sitt dåliga föredöme i korruptionsfrågor, medan Sten Henriksson (som spelar tenorhorn) angrep regeringens förslag att låta polismyndigheterna kolla all svensk Internettrafik.
Vi vet hur det gick. Etiopiensvenskarna frigavs, Wolfowitz avgick och avlyssningsförslaget är uppskjutet minst ett år. Nu på lördag (Mårtenstorget kl. 11–12) håller Röda Kapellet sitt sista appellmöte för säsongen. Vi vet inte vilka ämnen som kommer att behandlas men vi bör räkna med intressanta effekter. Det kan därför vara klokt att kolla mötet.
Gr


PS Den som inte får nog av blåsmusik genom detta kan uppsöka den f.d. järnvägsstationen Lunds södra (nära Mejeriet) tisdagen den 5 kl. 20.30. Då påminner Skånska Järnbanekapellet om att det på dagen är hundra år sen persontrafik inleddes därifrån till Högevall. Datum för trafikens återupptagande på sträckan är inte fastställt ännu, men orkestern räknar med att medverka då också.

”En obekväm sanning” för obekväm för sd – och v av Ulf N

I februari månad i år skrev, som VB kunde berätta (nr 6/2007), Demokratisk Vänsters fullmäktigegrupp till fullmäktiges presidium och föreslog att fullmäktigeledamöterna skulle ges möjlighet att gemensamt se Al Gores film ”En obekväm sanning”. Filmen handlar som bekant om den pågående, av människan framkallande, klimatförändringen.
DV motiverade sitt förslag med att ”även om man kan räkna med att Lunds kommunpolitiker är välinformerade om klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet tror vi att insikterna behöver konsolideras och byggas på för att skapa en så bred samstämmighet som möjligt kring de åtgärder som Lunds kommun kan och måste vidta för att bidra till reducerad klimatpåverkan.”

Demokratiberedningen
Något svar har DV-arna hittills inte fått från presidiet. Men för någon vecka sedan behandlade fullmäktiges nybildade Demokratiberedning DV-arnas förslag. Det visade sig då också att Miljöstrategiska enheten skrivit till presidiet och föreslagit samma sak.

sd och v eniga
’Miljöpartiet och sossarna stödde DV:s förslag, borgarna var tvehågsna, medan Sverigedemokraterna var entydigt emot förslaget: filmen var ”propaganda” och det fanns minsann andra saker som fullmäktige var i större behov av att informeras om.
En kanske något oväntad draghjälp fick sd av v-representanten som instämde i sd:s argumentation och gick emot förslaget.
Slutresultatet av diskussionen blev att frågan bordlades och att fullmäktiges ordförande till nästa möte (som äger rum den 19 juni) ska ha sett filmen för att skaffa sig ett bättre beslutsunderlag.

Den långa svansen av Lucifer

Sedan ett knappt år finns det en bok ”The long tail” skriven av en ekonomijournalist som heter Chris Andersson, chefredaktör för den hippa månadstidskriften Wired. Boken finns nu också på svenska och kommer säkert att vara ganska omskriven ett tag nu. Dess tanke/ idé är att på en marknad av varor eller idéer med stor variation av produkter så finns det några som är mycket populära och drar till sig många och ett stort antal som bara drar till sig få. Ta t.ex. böcker: det finns inte så många böcker som går i stora upplagor och det finns ett mycket stort antal som går i mycket få. I en vanlig bokhandel finns det inte plats eller ekonomi för att lagra eller visa upp de udda och lågsäljande och då brukar man säga saker som att 20 procent av böckerna står för 80 procent av omsättningen i affären.
Men i en Internetbokhandel är det annorlunda. Där kan alla böcker vara tillgängliga och då visar det sig att alla de där lågsäljande tillsammans omsätter väl så mycket som bästsäljarna. Den långa svansen är inte tjock, men den är lång och det kompenserar. Alltså: med nya distributions- och informationsformer finns det helt andra möjligheter att erbjuda ett rikt utbud. Javisst: det finns inte ett udda intresse eller specialitet som inte är företrätt på nätet och som kan samla sina anhängare. Webben erbjuder hemorter för tiotusentals subkulturer. Mångfalden, rikedomen kan blomstra. Mänskligheten går framåt, med teknikens hjälp.
Jo, det är ju bra, men det finns väl problem? Samhället, detta kollektiv, faller sönder till tusentals nischer, marknadsmässiga, opinionsmässiga, kulturella. Vad finns det då för chanser att samla stora grupper till politisk aktion för att balansera statsmakt och storföretag? Nej, här sitter vi instängda var och en i sin lilla nisch och myser med likasinnade. Det kan man väl kalla att söndra och härska?

Inte i de norra delarna
Sverige bedriver som bekant krig i Afghanistan. Sedan vi senast hade ämnet uppe har de svenska soldaterna nu också fått sy på en liten lapp på uniformen där det står NATO. Å andra sidan har den amerikanska Operation Enduring Freedom, den där de dödar och bombar civila i stor skala, i sitt emblem den svenska flaggan, enligt vad jag nyss inhämtat.
Det brukar ju särskilt markeras att den svenska ISAF-styrkan inte är med i den amerikanska krigföringen. Nej, men som en grupp avvikande socialdemokrater skriver i dagens GP, ISAF är ingen FN-trupp, den betalas inte av FN, den har inga blå baskrar och vilka som ska vara med bestämmes av NATO.
Det brukar framhävas att de svenska förbanden befinner sig de norra delarna av landet som är ack så lugna och fredliga. Men under den gångna veckan har det varit strider där också, flera i NATO-styrkan har dödats. Men det har inte precis lyfts fram av försvarsmakten eller stått på förstasidorna. Sveriges krig i Afghanistan kan bara gå illa, på det ena eller andra sättet. Det är plågsamt att socialdemokraterna och miljöpartiet nu i riksdagen backar upp detta krig: nu ökas den svenska truppstyrkan till 600 man och krigsdeltagandet förlängs ett och ett halvt år.

I vinodlarkretsar
Till slut: jag kom att erinra mig en historia från mitten av 60-talet. Det var så att ett gäng av den sortens äldre och liksom kvardröjande juridikstuderande som det alltid har funnits i Lund hade en sen och rätt uppsluppen kväll tillsammans. I gänget (med bl.a. den kände karnevalsgeneralen Owers som medlem) ingick också en person som av och till extraknäckte som reporter på Kvällsposten. Det var inget ovanligt på den tiden, där hade t.ex. Hans Alfredsson börjat sin bana. Hur det var så kom samtalet den kvällen in på vin och vinodling och det blev en del pokulerande kring detta. Någon hade visst en ranka i trädgården och man enades om att vinodling var något som hörde framtiden till här i de sydliga provinserna. Detta tyckte man borde meddelas yttervärlden varför man författade en kommuniké om att nu hade Södra Sveriges Vinodlarförbund bildats vid ett sammanträde i Lund. Frågan är om de inte nämnde sydsluttningarna på Hallandsåsen i sammanhanget.
Sådana lekfullheter är inte så ovanliga, men man gick ett steg längre: juristen/reportern fattade telefonen och ringde in det här till TT. Nu är det så att TT är ytterst försiktig med sina nyheter och dubbelkollar allting, men nu var den här reportern känd av dem och hans namn var gott nog. Nyheten om vinodlarnas organisationssträvanden gick på morgontimmarna ut som TT-notis till landets alla tidningar.
Nåväl, det kom ett dagen efter. När en tidning skulle göra en uppföljning föll historien samman och avslöjades som ett rent falsarium. TT kontaktades, reportern/juristen hade alldeles uppenbart missbrukat sin ställning och fick veta det i mycket tydliga ordalag, men såvitt jag vet stannade det därvid.
Allt detta erinrar jag mig när jag läser i Aftonbladet från i tisdags att nu hade föreningen Svenska Vinodlare haft årsmöte i Åhus. Över 80 personer var närvarande. På en Skånekarta i tidningen angavs nio fungerande vingårdar, från Skillinge till Näsum och Ängelholm. Ibland efterliknar verkligheten dikten.

Socialism eller barbari? av Gunnar Sandin

Tankar efter Erik Kågströms etanolartiklar
Minns ni Göran Perssons oljekommission? Klimathotet och de sinande oljetillgångarna är allvarliga, sa den, men Sverige skulle nog klara sej rätt helskinnat om vi handlade rätt. Det garanterade våra stora skogsarealer och inte minst alla nedlagda och förbuskade åkrar och betesmarker. På dem kunde man odla energigrödor som blev etanol, och av etanolen kunde man blanda in successivt växande mängder i motorbränslet. Med naturresursernas och teknikens hjälp kunde vi i princip bevara vår nuvarande livsstil.
Ett år senare får vi konstatera att etanolbubblan i princip har brustit. Hos mej har Eriks studie öppnat ögonen för rubriker och artiklar som nog annars skulle ha gått mej förbi, och som konsekvent understryker hans slutsatser. Etanolen räcker inte för att ersätta bensinen, även om den skulle räcka så innebär utvinningen en total energiförlust, och även om vi skulle acceptera den förlusten kommer motorbränsle att ställas mot mat. Det senare är ju något som bland andra Fidel Castro har påpekat.
Vad Erik och andra har pekat på är att i ett kapitalistiskt marknadssystem kommer inte etanolgrödeodlingarna snällt att hålla sej till marginalmarkerna. Det kan bli skånska 10+jordar som levererar grödan så länge som bensinen skattas högre än brödet. Lantbrukaren och c-politikern Bertil Göransson berättade förresten på ett v-möte att han redan idag tjänar nästan lika mycket på att låta sitt vete gå till bränsle som till mat. Och situationen förutsågs i princip redan av den nationalekonomiske klassikern David Ricardo, en av dem som Karl Marx tog avstamp hos.
Etanolen tycks ju bara vara en av alla pseudolösningar. Metanol har utpekats som ett kanske ännu mer löftesrikt bränsle för en nation med mycket skog, men Erik skulle förmodligen komma till liknande slutsatser om han gjorde en studie av den. Metanol, eller träsprit som vi sa förr, utpekades som undermedel redan för hundra år sen, ungefär samtidigt som det sades att torven skulle göra Sverige självförsörjande på bränsle. Den just nu pågående konferensen om solenergi i Riga utlovar enligt rapporterna inga snabba genombrott. Dagens tidningar styrker Eriks förmodan att oljetoppen kanske redan är nådd.
En teoretiskt men framför allt är praktisk fråga är Eriks påstående ”utan tillväxt fungerar inte den kapitalistiska marknadsekonomin i längden”. Själv är jag skeptisk mot sådana påståenden efter hundratals år av socialistiska dödförklaringar av kapitalismen. Jag skulle alltså vilja se formeln bakom påståendet. Men jag misstänker att de är riktigt, och då bör försiktighetsprincipen få oss att handla därefter.
Socialism eller barbari var de framtidsalternativ som Clartérörelsen uppställde efter första världskriget, och så torde alternativen fortfarande stå den dag som kapitalismen har nått vägs ände. Det är inte säkert att den socialism det då handlar om får ett speciellt mänskligt och humant ansikte. Erik pekar på att mänskligheten idag konsumerar en fjärdedel mer än vad jorden kan reproducera. Den framtida socialismen kommer kanske att präglas av ransoneringskort, och inte bara på bensin och kaffe. Den globala befolkningsfrågan börjar röra på sej efter ett par decenniers stiltje. Kommer den svenska ettbarnspolitiken att bli en stor stridsfråga framöver?
Men barbari är ett värre alternativ. Låt oss hålla på socialismen, hur den än kommer att se ut.

Bieffekter av Gunnar Stensson

Den avsedda effekten av en viss åtgärd är ofta mindre intressant än de oväntade bieffekterna. Beck/Grande talar i sin aktuella bok ”Det kosmopolitiska Europa” (Daidalos 2006) rentav om ett bieffekts-Europa som skapats inte genom en medveten plan utan genom bieffekterna av otaliga ekonomiska, politiska och privata beslut.
Många av oss upplever nog att det förhåller sig på liknande sätt med våra egna liv.
”Collateral damage” kallas den speciella bieffekt som uppstår när man till exempel råkar spränga ihjäl en massa kvinnor och barn vid försöket att döda en motståndare. Exemplen är som bekant många.

Ödesdigert
I själva verket kan hela krigen i Afghanistan, Irak och senast Somalia definieras som en sorts collateral damage till president George Bush´s monomana jakt på Usama bin Laden.
Historien är full av händelser med ödesdigra bieffekter. Skottet i Sarajevo. Spioneriet mot demokraternas kampanjhögkvarter 1972. Folkpartiets dataintrång. Bussbojkotten i Alabama. Sekretessen kring beslutet om det stora gatugenombrottet i Lund. Nonchalansen vid samrådsförfarandet beträffande Sankt Lars-planen. Isen över Stora Bält. Ni kan säkert komma på fler. Gör egna listor och skicka dem till VB!
Att bisaker inte alltid får märkbara konsekvenser är ju självklart. Men det finns en tidsaspekt som inte får ignoreras. Bieffekterna kan dröja, som nedgrävda minor. Plötsligt exploderar de.
Efter århundraden av effektivt planerad produktions- och välståndsökning kommer bieffekten global uppvärmning.
I Sverige är just nu en skitsak aktuell. Vi får se bieffekterna, nu eller senare. Detta är vad som händer
Några unga svenskar med somaliskt ursprung, bland dem en gravid 17 års flicka, reser på julbesök hos släktingar i Mogadishu sedan den civila ordning som de Muslimska domstolarna etablerat i Somalia gjort sådana besök möjliga.
Några dagar senare befinner sig de svenska julfirarna oväntat på vild flykt tillsammans med tusentals andra undan etiopiska invasionsstyrkor och amerikanska klusterbomber (som bekant inhumanare än sina svenska motsvarigheter).

Trist bisak
Innanför gränsen till Kenya grips svenskarna och anklagas för att vara ”illegala kombattanter”.
Så småningom noterar trötta svenska media att Etiopien håller några svenska medborgare fångna. En trist bisak. Några jävla islamister, somaliska invandrare förstås. Rätt åt dem.
Svenska ledarsidor är mer intresserade av att likställa dem som på lösa grunder fått etiketten ”islamist” fastsydd på kavajen med nazister. En odefinierad vänster anklagas för islamistiskt medlöperi. Så låter den svenska versionen av det paranoida hot som förvandlat 2000-talet till en global tortyrkammare: Ni har ett val! Mig eller terroristerna!
För svenskarna i Etiopien är hotet högst påtagligt. Misshandlade släpas de dagligen ur plåtburarna där de steks på dagen och fryser på natten för att utfrågas av den internationella mobbareliten: CIA, MI5, FBI, Säpo, (Savak, Gestapo,NKVD…)

Draksådd
Så småningom kommer de dock hem (till skillnad från nästan alla sina olycksbröder). Därmed är saken ur världen, hoppas likgiltiga journalister och politiker och ägnar en trött tanke åt den där frisläppte guantanamo-fången som fick falla i glömska sedan han trakasserats en stund under en presskonferens.
Men radioprogrammet Konflikt tog en lördagsmorgon upp fallet med fångarna i Etiopien. Och kanske får det konsekvenser, även om tidningar som Sydsvenskan framhärdar i det massmediala förtigandet.

Massivt nej till att prioritera bussar – endast DV sa ja av Ulf N

”Avgörande för kollektivtrafikens möjlighet att locka till sig bilister är att den är snabb och pålitlig. Idag tar det oftast mycket längre tid att åka kollektivt än bil. Det beror bland annat på att bussarna står i samma köer som bilarna. Det är därför angeläget att prioritera bussarna i trafiken. Kommunerna bör därför kunna få statsbidrag för åtgärder som ger bussarna prioritet, särskilda körfält, bussgator och prioritet i signaler.”
Så, bland annat, skriver Bengt Holmberg, professor i trafikplanering, och mp-riksdagsledamoten Karin Svensson Smith i en debattartikel i den stora skånska dagstidningen den 25 maj. Som av ett sammanträffande kommer denna artikel bara någon vecka efter att Karins partikamrater i Lund sagt nej till prioritet av bussar genom ”särskilda körfält, bussgator och prioritet i signaler”.

Stadstrafikens linje 3
Det gäller stadstrafikens linje 3 från Nöbbelöv till centrala sta’n. Tekniska förvaltningen vill förkorta restiden från Nöbbelöv för att behålla och locka fler resenärer. Stadsbyggnadskontoret har utarbetat ett detaljplaneförslag, som leder bussarna på en särskilt bussgata från Norra ringen och in på Mellanvångsvägen. På Norra ringen skulle bussarna gå i en speciell fil och släppas fram före bilarna med prioritet i trafiksignalerna. En sådan lösning skulle förkorta restiden från ändhållplatsen i Nöbbelöv och Lund C med ca 12 procent.

Bättre boendemiljö
Bussprioriteringen skulle vidare tvinga ner biltrafikens hastighet på detta avsnitt av Norra ringen till som högst 50 km/tim. I sin tur innebär detta minskade utsläpp och minskat buller för de närboende, samtidigt som det skulle vara möjligt att bygga mer stadsliknande miljöer runt detta vägavsnitt. Staten har varit beredd att vara med och delfinansiera via s k Klimatinvesteringarspengar.

Bilismvärnarfront
I denna fråga sällade sig alltså miljöpartiet – både i Tekniska nämnden och i Kommunstyrelsen - till den borgerliga majoriteten som med varierande engagemang pratar väl om kollektivtrafiken, men som när det kommer till att välja mellan kollektivtrafikens framkomlighet och biltrafikens alltid ställer upp till bilismens värn. Att mp fick ”gott” sällskap av v och s kan knappast ursäkta att mp gått med i den breda ”bilismvärnarfronten” som i denna fråga omfattar samtliga partier - från vänsterpartiet till moderaterna - med rösträtt i de berörda kommunala instanserna. Som enda parti fick Demokratisk Vänster (som saknar rösträtt) försvara kollektivtrafikens intressen.
Karin Svensson Smith har all anledning att se till att ett medlemsmöte i mp diskuterar innehållet i hennes och Bengt Holmbergs i alla avseenden utmärkta debattartikel.

Etanol brev 7 av Erik Kågström

Som jag nämnt i tidigare brev är energiekonomin vid produktion av etanol med spannmål som råvara inte imponerande. Insats av en del fossilt bränsle uppges t ex ge 1,3 – 1,5 delar etanol. Det finns studier som tyder på att utbytet i själva verket är ännu mindre. Man har då i kalkylerna försökt ta med alla insatser i produktionsprocessen. Att tillverka etanol på majs skulle då kräva 29% mer energi än som finns i slutprodukten (1). Biodiesel på sojabönor skulle ge en nettoförlust på 37%. För switchgrass (och sannolikt då också rörflen) skulle resultaten bli ännu sämre.
Som läsaren säkert insett handlar mina etanolbrev om hur vi ska trygga livsmedelsförsörjningen i världen i den hårda konkurrensen med andra sektorer. Målsättningen ”ett ekologiskt hållbart samhälle” är inte längre bara en angelägenhet för miljörörelserna. Klimathotet har gjort att ersättningsmedel för fossila bränslen kommit i fokus. Men det är inte bara grön energi som är en bristvara. Man får inte glömma att vi när det gäller förnyelsebara resurser av alla slag globalt konsumerar uppskattningsvis 25% mer än naturen kan reproducera och att restprodukterna av mänsklig aktivitet överskrider vad naturen kan hantera.

Emergy synthesis
Ett nytt sätt att mäta energiflöden har visat sig särskilt värdefullt vid ekologiska studier(2). Emergi är den energi som krävs för att utföra arbete i vid mening. Eller snarare ”minnet” av den energi som enligt termodynamiska lagar degraderas i förvandlingsprocesser. Emergi blir då uttryck för energiinnehållet i den slutliga produkten. Enheterna för emergi är solenergiekvivalenter (solar emergy Joule – sej). Fossila material som olja, gas och kol betecknas som historisk emergi. Metoden möjliggör bedömning av både kvantitet och kvalitet när det gäller energi liksom värdering av ekosystemens tjänster och av biodiversitet. På detta sätt tycks det vara möjligt att få en fullständig bild av resursbehoven i ett system.
En svensk doktorsavhandling (3) är ett exempel på hur emergiprincipen kan tillämpas. Susanne Johansson vid SLU Ultuna har studerat resursåtgången i svensk livsmedelsproduktion och -konsumtion. Hon har utnyttjat begreppet ”ekologiskt fotavtryck” som innebär att man översätter samhälleliga aktiviteter till ianspråktagande av arealer. I detta fall gäller det livsmedelssektorn och hon talar därför om ”foodprint”.
Ytterst kommer den energi som driver processerna på vår jord från solen (fotosyntes, vind, regn), jordens inre värme och tidvattenrörelserna. Johanssons studie ger en aning om storleksordningen på den förändring som krävs i vårt sätt att leva och konsumera för att vi skall klara våra energibehov utan utnyttjande av ”historisk emergi”. Hon visar att i det svenska livsmedelssystemet ”från jord till bord” är endast 3% av de utnyttjade resurserna förnyelsebara. (För 150 år sedan bör det väl ha varit närmare 100%). Det beror naturligtvis på att alla led – produktion, förädling, distribution, konsumtion – kräver stora energiinsatser och att vi har en betydande livsmedelsimport. Den landyta som krävs för upprätthållande av svensk livsmedelskonsumtion är fyrtio gånger så stor som Sveriges nuvarande jordbruksareal. Enbart för produktionen krävs tio gånger nuvarande areal. När det gäller energiåtgången i svensk livsmedelsproduktion så gäller det fram allt diesel i produktionsledet och elektricitet i konsumtionsledet. Våra kylskåp kräver förresten lika mycket energi som de dieseldrivna maskinerna på åkern.
När man räknar enligt emergiprincipen ingår även de resurser som krävs för byggnader och maskiner. På samma sätt borde man förfara när det gäller transportsektorn. Det har visat sig att det krävs lika mycket energi för att producera och skrota en bil som det finns i de drivmedel som förbrukas under bilens livstid (4). Att ersätta bensin med etanol är sålunda inte ens halva lösningen på problemet.

Efter oljetoppen
Sambandet mellan livsmedelsproduktion och fordonsbränsle är uppenbart. Ändå är det sällan som den aspekten kommer upp i den pågående debatten om fossila drivmedel. Den amerikanska administrationen kritiseras nu för att den inte vill gå med på några bindande avtal om utsläppsnivåer när det gäller växthusgaser. Det är kanske så att president Bushs rådgivare anser att Sternrapportens optimistiska ”we can grow and be green” inte är realistisk. Utan tillväxt fungerar inte den kapitalistiska marknadsekonomin i längden och för tillväxt krävs olja och kol. Vårt hopp kanske måste stå till att det inte dröjer för länge innan ”oljetoppen” nås och vi därmed tvingas att minska på oljekonsumtionen.
År 1956 upptäckte geologen M. King Hubbert en regelbundenhet när det gällde oljefälts kapacitet. Det gjorde att han korrekt kunde förutspå att USA:s oljeproduktion skulle nå en topp år 1972 och därefter minska. Det tycks gälla för alla oljefyndigheter att när ungefär halva volymen pumpats upp så börjar utbytet minska. Och det gäller även jordens oljefyndigheter i sin helhet. I dag är experterna oeniga om när den globala oljetoppen skall inträffa, om det blir om tre eller trettio år eller om den rentav redan inträffat.
För två år sedan hölls ett seminarium med titeln ”Efter oljetoppen” organiserat av Sveriges Lantbruksuniversitet i Ultuna och Kungl. Skogs- och lantbruksakademien. Dokumenten från seminariet finns samlade i en bok (5). Den innehåller bl a en lättläst sammanfattning av fakta kring oljeutvinning och en uppskattning av de svenska jordbruks- och skogssektorernas möjligheter till självförsörjning med grön energi. Mest spännande i boken är två alternativa framtidsvisioner – ett lågenergisamhälle och ett högenergisamhälle. Lågenergialternativet tilltalade mig mest men är knappast förenligt med en ekonomi baserad på ständig materiell tillväxt. Boken rekommenderas varmt.
Förr eller senare blir det brist på fordonsbränsle. Man får hoppas att framtidens politiker är kloka nog att prioritera livsmedelssektorn när det gäller fördelningen av det bränsle som står till buds.

1. Tokar, B. The real scoop on biofuels. Synthesis/Regeneration 42, Winter 2007, pp. 8-9
2. Odum, H.T. 1996. Environmental accounting. EMERGY and environmental decision making. Wiley. New York.
3. Johansson, Susanne. The Swedish Foodprint. An Agroecological Study of Food Consumption. Acta Universitatis Agriculturae Sueciae. 2005:56.
4. Helmfrid, Hillevi. 2005 Efter oljetoppen: hur bygger vi beredskap när framtidsbilderna går isär? Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien.