Vid Kajsa Theanders begravning lästes en dikt ur diktsamlingen ”Ordföljder” av Georg Theander, Kajsas far. Kajsa hade själv valt den. Karin Stensson läste.
Saga
Vet du att månen är en spindelhona,
och sommarskyn är hennes mjuka nät?
När dagen slocknar spinner hon en tät
förstulen vävnad över skogens krona.
Sen går hon som en rund och trind matrona
bland stjärnorna med tysta spindelfjät.
Och om du sitter med en katt i knät
så ser du nätet ovan fågelbona.
Där fastnar allt som längtar bort från jorden
och allt som våndas under himlens hatt
och månen dricker av dess blod var natt.
Ja, så är sagan. Vi som inte tror den,
vi sitter trygga omkring kaffeborden
och talar kunskapsfullt om ditt och datt.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2012-02-09
Helgeands församlingsgård
Café Torsdag 16 februari kl 13.00
Nichlas Vinsander berättar om BIS ”Barn i start”. Barn i Start (BIS) är en gruppverksamhet för barn och ungdomar som vill lära sig mer om sig själva, om asylprocessen och om hur det är att vara ny i Sverige. Verksamheten startades av Individuell Människohjälp i Latinamerika.
Fokus ligger på deltagarnas egna känslor och syftet är att stärka barnen oavsett vilket land de kommer att växa upp i. BIS vänder sig till barn och ungdomar som har fått uppehållstillstånd i Sverige.
Verksamheten äger under våren rum i Helgeands församlingsgård, och diakonen Nichlas Vinsander (verksam på Diakonicentralen Ugglan) är en av dess ledare.
Nichlas Vinsander berättar om BIS ”Barn i start”. Barn i Start (BIS) är en gruppverksamhet för barn och ungdomar som vill lära sig mer om sig själva, om asylprocessen och om hur det är att vara ny i Sverige. Verksamheten startades av Individuell Människohjälp i Latinamerika.
Fokus ligger på deltagarnas egna känslor och syftet är att stärka barnen oavsett vilket land de kommer att växa upp i. BIS vänder sig till barn och ungdomar som har fått uppehållstillstånd i Sverige.
Verksamheten äger under våren rum i Helgeands församlingsgård, och diakonen Nichlas Vinsander (verksam på Diakonicentralen Ugglan) är en av dess ledare.
Torsdagskväll 16 februari i Helgeand 19.00
Film; Avatar
I Vilda västern i Nordamerika besegrades urinvånarna av den vite mannen. Nu är det rymdens tur. En förlamad marinkårssoldat transporteras till planeten Pandora för att kolonisera den. I den nya världen upptäcker han sitt ansvar för skapelsen och tvingas välja sida.
Hela vårens caféprogram »
Hela vårens kvällsprogram »
Film; Avatar
I Vilda västern i Nordamerika besegrades urinvånarna av den vite mannen. Nu är det rymdens tur. En förlamad marinkårssoldat transporteras till planeten Pandora för att kolonisera den. I den nya världen upptäcker han sitt ansvar för skapelsen och tvingas välja sida.
Hela vårens caféprogram »
Hela vårens kvällsprogram »
Vi behöver dig i Lund!
Vill du bli aktiv i Amnesty i Lund, eller bara veta mer om vad vi gör? Då är du välkommen på rekryteringsmöte den 16 februari. På mötet får du veta mer om hur Amnestys Lundagrupper arbetar och hur du kan engagera dig för mänskliga rättigheter här i Lund!
Vi kommer att ha en presentation om Amnesty och representanter från alla våra grupper kommer att finnas på plats för att berätta om sitt arbete för dig som är intresserad av att bli mer aktiv. Vi söker också engagerade medlemmar till vår styrelse, framför allt till posten som kassör. Efteråt bjuder vi på fika och det kommer att finnas tid för frågor och mingel med grupperna.
När: Torsdag den 16 februari klockan 18.30-20.30
Plats: Amnestys lokaler på Östra Vallgatan 61
Kontakt: Anja Ödman
Välkommen! Önskar Lundagruppern
Läs mer »
Vi kommer att ha en presentation om Amnesty och representanter från alla våra grupper kommer att finnas på plats för att berätta om sitt arbete för dig som är intresserad av att bli mer aktiv. Vi söker också engagerade medlemmar till vår styrelse, framför allt till posten som kassör. Efteråt bjuder vi på fika och det kommer att finnas tid för frågor och mingel med grupperna.
När: Torsdag den 16 februari klockan 18.30-20.30
Plats: Amnestys lokaler på Östra Vallgatan 61
Kontakt: Anja Ödman
Välkommen! Önskar Lundagruppern
Läs mer »
Film om Afghanistan
Sverige är ett land i krig.
Är konsekvenserna ordentligt genomtänkta, när vi sänder soldater till Afghanistan?
Är konsekvenserna ordentligt genomtänkta, när vi sänder asylsökande tillbaka till Afghanistan?
Är konsekvenserna ordentligt genomtänkta, när vi sänder soldater till Afghanistan?
Är konsekvenserna ordentligt genomtänkta, när vi sänder asylsökande tillbaka till Afghanistan?
ABF Malmö Spånehusvägen 47
Speakerrösten är på engelska, ej textad till svenska.
Filmen handler om de menneskelige og sociale konsekvenser, som følger i kølvandet på en krig. Børnene er de største ofre, udover de fysiske mén, er børnene også ofte stærkt traumatiseret, mange har mistet forældre, søskende eller hele familien.
Arr: Afghanistansolidaritet, Asylgruppen i Malmö och ABF Malmö
Affisch »
Pressgrannar
Ganska vidrig reaktion
”Det är naturligtvis inte välgörenhet samhället behöver. Det är rättvisa. Ur det perspektivet är reaktionen på förbundet ”Allt åt allas” överklassafari – en klassresa genom Stockholm – ganska vidrig. De besuttnas upprördhet över att för en gångs skull objektiveras säger oändligt mycket om växande klyftor i Sverige. Den ekonomiska elit som är van vid att sätta agendan tycks vara lätt att skaka i sina grundvalar.”
Ann Heberlein, Sydsvenskan 7/2
Breiviks främsta mål var att döda Gro Harlem Brundtland
”När jag läser Magnus Lintons avsnitt om massakern på Utöya förstår jag hur hatet mot mångfalden hör ihop med antifeminismen som blomstrar i medierna bland reaktionära ledarskribenter, högerkonservativa och liberala tankesmedjor som Timbro och Access, bloggar och nättidningar. Många delar Breiviks uppfattning att det finns ett antal sanningar som inte får sägas på grund av makten”
Maria Sveland i krönikan Hatet som gör mig politiskt deprimerad, DN 8/2
”Det är naturligtvis inte välgörenhet samhället behöver. Det är rättvisa. Ur det perspektivet är reaktionen på förbundet ”Allt åt allas” överklassafari – en klassresa genom Stockholm – ganska vidrig. De besuttnas upprördhet över att för en gångs skull objektiveras säger oändligt mycket om växande klyftor i Sverige. Den ekonomiska elit som är van vid att sätta agendan tycks vara lätt att skaka i sina grundvalar.”
Ann Heberlein, Sydsvenskan 7/2
Breiviks främsta mål var att döda Gro Harlem Brundtland
”När jag läser Magnus Lintons avsnitt om massakern på Utöya förstår jag hur hatet mot mångfalden hör ihop med antifeminismen som blomstrar i medierna bland reaktionära ledarskribenter, högerkonservativa och liberala tankesmedjor som Timbro och Access, bloggar och nättidningar. Många delar Breiviks uppfattning att det finns ett antal sanningar som inte får sägas på grund av makten”
Maria Sveland i krönikan Hatet som gör mig politiskt deprimerad, DN 8/2
Friskolornas omsättning 26 miljarder av Gunnar Stensson
Lönsammast av friskoleföretagen är Praktiska (tidigare Baggium) med en avkastning på 12 procent. TV-programmet ”Sveriges bästa skitskola” konstaterade att Baggium-skolorna drev de värsta skitskolorna i landet. Den socialdemokratiske politiker som grundade dem har lämnat sina uppdrag och partiet. Han sitter och räknar sina pengar.
Academedia är det största skolföretaget med 45 000 elever. De har gjort goda och skumma affärer med moderatstyrda Nacka kommun.
Åren 2000 till 2011 ökade friskoleföretagens omsättning från 5 miljarder till 26 miljarder.
Reklamvolym och reklamkostnader för friskolorna ökar drastiskt, liksom reklamen för alkohol
Baksmälla väntar. Källa TT.
Academedia är det största skolföretaget med 45 000 elever. De har gjort goda och skumma affärer med moderatstyrda Nacka kommun.
Åren 2000 till 2011 ökade friskoleföretagens omsättning från 5 miljarder till 26 miljarder.
Reklamvolym och reklamkostnader för friskolorna ökar drastiskt, liksom reklamen för alkohol
Baksmälla väntar. Källa TT.
En översättare av Gunnar Stensson
Förlaget Daidalos presenterar flera för dagens samhällsdebatt synnerligen intressanta böcker i sin nya vårkatalog, som nyss kom med posten. Några exempel:
Fattigdom och Kapitalism av Catharina, Lis och Hugo Soly;
Häxor. Om häxförföljelse, sexualitet och människoproduktion, av Gunnar Heinsohn och Otto Stieger;
Om makt, pengar och kapitalets globalisering av Giovanni Arrighi; och
Nätsamhällets framväxt av Manuel Castells.
Ovannämnda böcker har det gemensamt är att de är översatta av Gunnar Sandin. De är samhällsvetenskapliga klassiker. De utgör bara en bråkdel av den viktiga politiska litteratur Gunnar har översatt de senaste 40 åren.
Fattigdom och Kapitalism av Catharina, Lis och Hugo Soly;
Häxor. Om häxförföljelse, sexualitet och människoproduktion, av Gunnar Heinsohn och Otto Stieger;
Om makt, pengar och kapitalets globalisering av Giovanni Arrighi; och
Nätsamhällets framväxt av Manuel Castells.
Ovannämnda böcker har det gemensamt är att de är översatta av Gunnar Sandin. De är samhällsvetenskapliga klassiker. De utgör bara en bråkdel av den viktiga politiska litteratur Gunnar har översatt de senaste 40 åren.
Optimism i Vänsterpartiet Lund av S.H.
Trogna veckobladsläsare väntar sig förmodligen en kort rapport från Vänsterpartiet Lunds årsmöte, så här är några rader. Årsmötet hölls lördagen den 4 februari med drygt fyrtio deltagare.
Årsmötet präglades helt av den allmänna optimism och harmoni som har utbrutit i partiet efter valet av Jonas Sjöstedt till ny partiledare. Partiet har fått en ordförande som med kunskap, energi och trovärdighet kan framträda i media och i riksdagen. Samtidigt har det politiska innehållet i viss utsträckning förändrats, inte i riktning högerut men till ökad realism. Skärpan i kritiken mot alliansen och socialdemokratin har inte blivit mindre vilket framgår tydligt av paroller som Inget vinstintresse i välfärden och Nej till europakten.
Förändringen i partitoppen med Sjöstedt, viceordföranden Ulla Andersson och nye partisekreteraren Aron Etzler är särskilt relevant för Lund. V är det mest aktiva oppositionspartiet i kommunalpolitiken men nådde i senaste valet inte de röstframgångar man kunde ha väntat sig. Här har vi också den unika situationen att det finns två vänsterpartier sedan en grupp bland de mest kunniga och erfarna lämnat V för att starta eget. Med det goda samarbetsklimat som finna mellan S, Mp, V och DV i lokalpolitiken är utsikterna inför valet 2014 goda.
Kommunalpolitiken är V Lunds starkaste sida vilket tydligt framgick av årsedogörelserna på årsmötet. Sämre är det på det organisatoriska planet med klen mötesverksamhet och svårigheter att uppfylla de planer som ställts upp. På den punkten kan man nu förvänta sig en förbättring t.ex. med öppna lördagsmöten med tema som kan locka nya medlemmar. V Lund har nu 140 medlemmar och man ser fram mot en kraftig tillväxt. Partiet är väl synligt för lundaborna genom livlig aktivitet på lokalpressens insändarsidor och genom nyhetsbladet Politiken som nu i två år efter varje fullmäktigemöte delats ut i brevlådor och på stan. Upplagan är ca 2000, men skulle naturligtvis behöva vara 20000 för att ha genomslagskraft.
Det blev lugna och sakliga diskussioner på årsmötet utan kontroverser. Som ny ordförande valdes med stor majoritet Lars Ohlsson, med kunskaper i bl.a. energi- och byggnadsfrågor liksom i äldreomsorgen. Han är redan ersättare i kommunfullmäktige och har gjort goda insatser både där och på partikongressen och får sägas företräda en hållning som samtidigt är pragmatisk och idémässigt förankrad. Som helhet på årsmötet: god stämning och optimism.
Årsmötet präglades helt av den allmänna optimism och harmoni som har utbrutit i partiet efter valet av Jonas Sjöstedt till ny partiledare. Partiet har fått en ordförande som med kunskap, energi och trovärdighet kan framträda i media och i riksdagen. Samtidigt har det politiska innehållet i viss utsträckning förändrats, inte i riktning högerut men till ökad realism. Skärpan i kritiken mot alliansen och socialdemokratin har inte blivit mindre vilket framgår tydligt av paroller som Inget vinstintresse i välfärden och Nej till europakten.
Förändringen i partitoppen med Sjöstedt, viceordföranden Ulla Andersson och nye partisekreteraren Aron Etzler är särskilt relevant för Lund. V är det mest aktiva oppositionspartiet i kommunalpolitiken men nådde i senaste valet inte de röstframgångar man kunde ha väntat sig. Här har vi också den unika situationen att det finns två vänsterpartier sedan en grupp bland de mest kunniga och erfarna lämnat V för att starta eget. Med det goda samarbetsklimat som finna mellan S, Mp, V och DV i lokalpolitiken är utsikterna inför valet 2014 goda.
Kommunalpolitiken är V Lunds starkaste sida vilket tydligt framgick av årsedogörelserna på årsmötet. Sämre är det på det organisatoriska planet med klen mötesverksamhet och svårigheter att uppfylla de planer som ställts upp. På den punkten kan man nu förvänta sig en förbättring t.ex. med öppna lördagsmöten med tema som kan locka nya medlemmar. V Lund har nu 140 medlemmar och man ser fram mot en kraftig tillväxt. Partiet är väl synligt för lundaborna genom livlig aktivitet på lokalpressens insändarsidor och genom nyhetsbladet Politiken som nu i två år efter varje fullmäktigemöte delats ut i brevlådor och på stan. Upplagan är ca 2000, men skulle naturligtvis behöva vara 20000 för att ha genomslagskraft.
Det blev lugna och sakliga diskussioner på årsmötet utan kontroverser. Som ny ordförande valdes med stor majoritet Lars Ohlsson, med kunskaper i bl.a. energi- och byggnadsfrågor liksom i äldreomsorgen. Han är redan ersättare i kommunfullmäktige och har gjort goda insatser både där och på partikongressen och får sägas företräda en hållning som samtidigt är pragmatisk och idémässigt förankrad. Som helhet på årsmötet: god stämning och optimism.
Brev till Jonas den 9 februari 2012 från Erik Kågström
Hej Jonas,
Välkommen som ordförande i mitt parti. Förväntningarna på dig är stora och alla vi andra i partiet måste lägga manken till för att dessa förväntningar inte skall komma på skam. Mina huvudintressen har sedan många år varit ekonomi och energifrågor. Om några av mina idéer eller synpunkter kan komma till nytta i partiets arbete så är det ju bra. Jag har publicerat det jag skrivit framför allt i den den socialistiska webbtidningen Veckobladet i Lund.
Du hade i januari en bra artikel i DN om finanssektorn. Men man får inte bortse från de förändringar i den reala ekonomin som kan ha haft stor betydelse för den uppkomna krisen.
När man inom vänstern pläderar för mera jämlikhet är det i regel rättviseaspekten som dominerar. Man försummar att framhålla de negativa makroekonomiska följderna av stora inkomstskillnader. Flera okonventionella ekonomer (Joseph Stiglitz, Nouriel Roubini, Kemal Dervis m.fl.) har framhållit att den ökade ekonomiska ojämlikheten i alla länder i världen som blivit en följd av globalisering och avregleringar är en viktig orsak till den ekonomiska obalansen i världen. I USA, EU och Japan har löneandelen av förädlingsvärdet i ekonomierna minskat till 65%. Det har inneburit att efterfrågan på dessa marknader inte räckt till för de tjänster och varor som produceras. Detsamma gäller överallt. Global aggregate demand skulle inte räcka till konsumtion av allt som produceras om inte många – individer som stater – lever över sina tilllgångar med lånade medel, och om inte bankerna tar större risker i sin utlåning än de egentligen bör göra. Följden blir ackumulation av obetalbara skulder. Under 1900-talet kunde skulderna avskrivas vid konjunkturnedgångarna när mindre företag och mindre banker gick i konkurs. Under 2000-talet har de obetalbara skulderna ackumulerats i stora finansföretag – too big to fail – och sedan vältrats över på skattebetalarna.
Under det just avslutade Davos-mötet visade många oro inför den ekonomiska framtiden. Någon undrade om 1900-talets kapitalism skulle kunna fungera under 2000-talet. Andra uttryckte bekymmer för arbetslösheten – framför allt för ungdomar – och den ökande ekonomiska ojämlikheten som riskerar att leda till social oro. Någon insikt i att ojämlikheten kan vara roten till det onda lyste med sin frånvaro.
Att förklara sambandet ekonomisk ojämlikhet > otillräcklig efterfrågan > utebliven ekonomisk tillväxt (om det inte lånas till konsumtion) är kanske inte så enkelt. Men du Jonas får ju beröm för att vara pedagogisk så du klarar det nog.
Enligt en rapport från OECD är Sverige det land bland industriländerna där den ekonomiska ojämlikheten ökat snabbast. Från ginikoefficienten 20 år 1985 till 26 vid den senaste mätningen. Alliansens skattepolitik och försämring av socialförsäkringarna har naturligtvis bidragit till den utvecklingen som dock pågått även under socialdemokratiskt styre. Sverige är fortfarande en av de mest jämlika länderna i världen men ändå bidrar vårt land till den globala ekonomiska obalansen. Liksom Tyskland och Kina har vi ett stort exportöverskott vilket möjliggörs av att andra länder har motsvarande importöverskott som ofta måste finansieras med skuldsättning.
Ständig materiell ekonomisk tillväxt i sin nuvarande form är inte möjlig på sikt på grund av resursbrist och överbelastning på naturen men även i ett kommande samhälle med balanserat och hållbart resursutnyttjande är ekonomisk jämlikhet en självklar målsättning.
En bra artikel om den makroekonomiska betydelsen av ojämlikhet fanns i Guardian den 5. februari. Rekommenderas till studium.
Med kamratlig hälsning
Du hade i januari en bra artikel i DN om finanssektorn. Men man får inte bortse från de förändringar i den reala ekonomin som kan ha haft stor betydelse för den uppkomna krisen.
När man inom vänstern pläderar för mera jämlikhet är det i regel rättviseaspekten som dominerar. Man försummar att framhålla de negativa makroekonomiska följderna av stora inkomstskillnader. Flera okonventionella ekonomer (Joseph Stiglitz, Nouriel Roubini, Kemal Dervis m.fl.) har framhållit att den ökade ekonomiska ojämlikheten i alla länder i världen som blivit en följd av globalisering och avregleringar är en viktig orsak till den ekonomiska obalansen i världen. I USA, EU och Japan har löneandelen av förädlingsvärdet i ekonomierna minskat till 65%. Det har inneburit att efterfrågan på dessa marknader inte räckt till för de tjänster och varor som produceras. Detsamma gäller överallt. Global aggregate demand skulle inte räcka till konsumtion av allt som produceras om inte många – individer som stater – lever över sina tilllgångar med lånade medel, och om inte bankerna tar större risker i sin utlåning än de egentligen bör göra. Följden blir ackumulation av obetalbara skulder. Under 1900-talet kunde skulderna avskrivas vid konjunkturnedgångarna när mindre företag och mindre banker gick i konkurs. Under 2000-talet har de obetalbara skulderna ackumulerats i stora finansföretag – too big to fail – och sedan vältrats över på skattebetalarna.
Under det just avslutade Davos-mötet visade många oro inför den ekonomiska framtiden. Någon undrade om 1900-talets kapitalism skulle kunna fungera under 2000-talet. Andra uttryckte bekymmer för arbetslösheten – framför allt för ungdomar – och den ökande ekonomiska ojämlikheten som riskerar att leda till social oro. Någon insikt i att ojämlikheten kan vara roten till det onda lyste med sin frånvaro.
Att förklara sambandet ekonomisk ojämlikhet > otillräcklig efterfrågan > utebliven ekonomisk tillväxt (om det inte lånas till konsumtion) är kanske inte så enkelt. Men du Jonas får ju beröm för att vara pedagogisk så du klarar det nog.
Enligt en rapport från OECD är Sverige det land bland industriländerna där den ekonomiska ojämlikheten ökat snabbast. Från ginikoefficienten 20 år 1985 till 26 vid den senaste mätningen. Alliansens skattepolitik och försämring av socialförsäkringarna har naturligtvis bidragit till den utvecklingen som dock pågått även under socialdemokratiskt styre. Sverige är fortfarande en av de mest jämlika länderna i världen men ändå bidrar vårt land till den globala ekonomiska obalansen. Liksom Tyskland och Kina har vi ett stort exportöverskott vilket möjliggörs av att andra länder har motsvarande importöverskott som ofta måste finansieras med skuldsättning.
Ständig materiell ekonomisk tillväxt i sin nuvarande form är inte möjlig på sikt på grund av resursbrist och överbelastning på naturen men även i ett kommande samhälle med balanserat och hållbart resursutnyttjande är ekonomisk jämlikhet en självklar målsättning.
En bra artikel om den makroekonomiska betydelsen av ojämlikhet fanns i Guardian den 5. februari. Rekommenderas till studium.
Med kamratlig hälsning
Släng en dammsugare i reaktorn! av Nils Holgersson
Kärnkraftverken lägger av när det blir kallt. Då blir elen dyr. Tacka vet jag vindsnurrorna. De snurrade hela hösten och de snurrar nu. Blåser gör det hela tiden i Skåne. Det kallar jag driftsäkerhet! Sex stycken ser jag från Flackarp. Där borta ligger Barsebäck. Tur dom la ner det. Det skulle säkert stått still i den här kylan.
Jag pratade med Jöns om detta. Han sa att jag var dum.
”Du begriper ju ingenting. Det är meningen att dom ska stanna så det ska bli ont om el. Då blir priset fem gånger högre.”, sa han.
Nä, sa jag. Då får dom inte sälja nån el, ju.
”Jo, folk vill inte frysa ihjäl” sa han, ”Dom slänger in en dammsugare i reaktorn så tvärnitar den. Sen kan dom sälja brunkålsel och vilken skitel som helst och bara casha in. Såg du inte Uppdrag granskning igår?”
Jag pratade med Jöns om detta. Han sa att jag var dum.
”Du begriper ju ingenting. Det är meningen att dom ska stanna så det ska bli ont om el. Då blir priset fem gånger högre.”, sa han.
Nä, sa jag. Då får dom inte sälja nån el, ju.
”Jo, folk vill inte frysa ihjäl” sa han, ”Dom slänger in en dammsugare i reaktorn så tvärnitar den. Sen kan dom sälja brunkålsel och vilken skitel som helst och bara casha in. Såg du inte Uppdrag granskning igår?”
Klimathotet: är snabb omställning möjlig i en demokrati? av Bertil Egerö
Nyligen läste jag en skrift som gav nya insikter om USAs reaktion på 9/11 – 
Vita Husets mycket snabba och målmedvetna mobilisering för två större krig som ännu inte helt avslutats. I sin nya bok Civilisationens väg för Lester Brown från Earth Policy Institute en intressant diskussion om olika tänkbara svarsmodeller på hoten från miljöförändringarna i världen. En av dem, Pearl Harbour-modellen, gav mig direkta associationer till 9/11-politiken.
För att rekapitulera: Fram till Japans attack den 7 december 1941 på USAs militärbas i Filippinerna, Pearl Harbour, lät USA europeerna utkämpa sitt krig själva. Men den japanska utmaningen lämnades inte obesvarad. Inom en månad efter attacken deklarerade president Roosevelt att den amerikanska produktionen nu skulle ställas in på att producera ”45 000 tanks, 60 000 flygplan och flera tusen handelsfartyg.” Bilindustrin förbjöds tillverka bilar, och många andra investeringar stoppades. Resultatet blev inte bara en snabb omläggning till produktion av stora mängder militär hårdvara, utan även en mobilisering av civilsamhället: ”Plötsligt ägnade sig folk åt återvinning och att odla upp alla möjliga tillgängliga jordlotter… Strategiska varor ransonerades, ändå blev 1942 ett rekordår i industriell produktion.”
9/11 var på liknande sätt en utmaning mot den amerikanska självkänslan – att bli attackerad på hemmaplan nog till dess upplevts som otänkbart. Det öppnade också för att snabbt sätta demokratin ur spel, starta krig och orgaisera tortyr och fängelser sådana som Guantanamo.
Lester Browns poäng är att även en demokrati kan lägga om kursen mycket snabbt. 1941-2 tog det USA bara några månader att lägga om industriproduktionen. ”Då”, säger Brown, ”kan man också strukturera om världens energihushållning under detta årtionde.”
Visst kan man, under vissa förutsättningar och för en kortare period. När Gunnar Stensson i en VB-artikel i höstas påminde oss om hur man i Sverige levde under krigsåren, visade han vad som under yttre hot är möjligt i en demokrati. Problemet var bara att vi, liksom USA, återvände till en bekvämare livsstil så snart det yttre trycket lättade.
Kuba, det enda landet som idag anses klara villkoren för hållbar utveckling, har hamnat i den positionen av yttre tvång. Så snart USAs illegala blockad upphör kommer många kubaner att vilja överge sin påtvingade spartanska livsstil.
För att Pearl Harbour-modellen ska fungera i samband med hotande miljöförändringar krävs dels att de är tydliga – ”kan ses” – dels att de verkligen hotar nationella intressen. Snabbt stigande havsnivåer skulle kanske göra susen, medan vetenskapligt uppmätta växande utsläpp av koldioxid (tex när tundran börjar tina) inte gör det.
Lester Brown granskar två modeller till. Tårtbottenmodellen handlar om ett växande tryck på förändring underifrån, med ’kloka’ politiska ledare som utnyttjar det trycket till att genomföra politiska förändringar. Kanske kan den fungera, men det kräver sannolikt att miljöförändringarna hotar ekonomiska intressen så allvarligt att de upplever sig tvingade att acceptera nödvänidga reformer.
Den tredje modellen är hämtad från Berlinmurens fall. Den politiska ledningens legitimitet är helt urholkad, en massiv och växande rörelse för förändring från civilsamhället har växt fram – en process kanske inte helt olik vad som skedde i Nordafrika under året som gick. Men den politiska utvecklingen därefter är inte självklar, vare sig i Nordafrika eller i fallet med miljöfrågorna. Hur ska en ny politisk ledning svara? Hur går en omställning till en mindre ohållbar samhällsekonomi till, vilka krav ställer den på oss alla?
Problemet med verkligt hotande miljöförändringar, som den globala uppvärmningen, är att de faktiskt går rätt långsamt. Då ”ser vi inte” hoten, då sker en både mental och praktiskt anpassning snarare än den radikala omläggning som krävs. Minns ni historien om grodan i kastrullen på den påslagna plattan? Hon njöt av att det kalla vattnet gradvis blev allt varmare. När det till sist blivit för varmt klarade hon inte längre att hoppa ur. Själv tänker jag på havssköldpaddorna som en gång började simma över ett mycket smalt sund mellan vad som idag är Amerika och Afrika, för att lägga sina ägg i den varma afrikanska sanden. Idag har de långt att simma, men de fortsätter.
En gradvis förändring ger gradvisa anpassningar, inte de radikala reformer vi idag förstår måste göras. Kommer sådana förändringar att räcka för att klara vår civilisation som vi känner den idag, eller är loppet i praktiken kört?
Vita Husets mycket snabba och målmedvetna mobilisering för två större krig som ännu inte helt avslutats. I sin nya bok Civilisationens väg för Lester Brown från Earth Policy Institute en intressant diskussion om olika tänkbara svarsmodeller på hoten från miljöförändringarna i världen. En av dem, Pearl Harbour-modellen, gav mig direkta associationer till 9/11-politiken. För att rekapitulera: Fram till Japans attack den 7 december 1941 på USAs militärbas i Filippinerna, Pearl Harbour, lät USA europeerna utkämpa sitt krig själva. Men den japanska utmaningen lämnades inte obesvarad. Inom en månad efter attacken deklarerade president Roosevelt att den amerikanska produktionen nu skulle ställas in på att producera ”45 000 tanks, 60 000 flygplan och flera tusen handelsfartyg.” Bilindustrin förbjöds tillverka bilar, och många andra investeringar stoppades. Resultatet blev inte bara en snabb omläggning till produktion av stora mängder militär hårdvara, utan även en mobilisering av civilsamhället: ”Plötsligt ägnade sig folk åt återvinning och att odla upp alla möjliga tillgängliga jordlotter… Strategiska varor ransonerades, ändå blev 1942 ett rekordår i industriell produktion.”
9/11 var på liknande sätt en utmaning mot den amerikanska självkänslan – att bli attackerad på hemmaplan nog till dess upplevts som otänkbart. Det öppnade också för att snabbt sätta demokratin ur spel, starta krig och orgaisera tortyr och fängelser sådana som Guantanamo.
Lester Browns poäng är att även en demokrati kan lägga om kursen mycket snabbt. 1941-2 tog det USA bara några månader att lägga om industriproduktionen. ”Då”, säger Brown, ”kan man också strukturera om världens energihushållning under detta årtionde.”
Visst kan man, under vissa förutsättningar och för en kortare period. När Gunnar Stensson i en VB-artikel i höstas påminde oss om hur man i Sverige levde under krigsåren, visade han vad som under yttre hot är möjligt i en demokrati. Problemet var bara att vi, liksom USA, återvände till en bekvämare livsstil så snart det yttre trycket lättade.
Kuba, det enda landet som idag anses klara villkoren för hållbar utveckling, har hamnat i den positionen av yttre tvång. Så snart USAs illegala blockad upphör kommer många kubaner att vilja överge sin påtvingade spartanska livsstil.
För att Pearl Harbour-modellen ska fungera i samband med hotande miljöförändringar krävs dels att de är tydliga – ”kan ses” – dels att de verkligen hotar nationella intressen. Snabbt stigande havsnivåer skulle kanske göra susen, medan vetenskapligt uppmätta växande utsläpp av koldioxid (tex när tundran börjar tina) inte gör det.
Lester Brown granskar två modeller till. Tårtbottenmodellen handlar om ett växande tryck på förändring underifrån, med ’kloka’ politiska ledare som utnyttjar det trycket till att genomföra politiska förändringar. Kanske kan den fungera, men det kräver sannolikt att miljöförändringarna hotar ekonomiska intressen så allvarligt att de upplever sig tvingade att acceptera nödvänidga reformer.
Den tredje modellen är hämtad från Berlinmurens fall. Den politiska ledningens legitimitet är helt urholkad, en massiv och växande rörelse för förändring från civilsamhället har växt fram – en process kanske inte helt olik vad som skedde i Nordafrika under året som gick. Men den politiska utvecklingen därefter är inte självklar, vare sig i Nordafrika eller i fallet med miljöfrågorna. Hur ska en ny politisk ledning svara? Hur går en omställning till en mindre ohållbar samhällsekonomi till, vilka krav ställer den på oss alla?
Problemet med verkligt hotande miljöförändringar, som den globala uppvärmningen, är att de faktiskt går rätt långsamt. Då ”ser vi inte” hoten, då sker en både mental och praktiskt anpassning snarare än den radikala omläggning som krävs. Minns ni historien om grodan i kastrullen på den påslagna plattan? Hon njöt av att det kalla vattnet gradvis blev allt varmare. När det till sist blivit för varmt klarade hon inte längre att hoppa ur. Själv tänker jag på havssköldpaddorna som en gång började simma över ett mycket smalt sund mellan vad som idag är Amerika och Afrika, för att lägga sina ägg i den varma afrikanska sanden. Idag har de långt att simma, men de fortsätter.
En gradvis förändring ger gradvisa anpassningar, inte de radikala reformer vi idag förstår måste göras. Kommer sådana förändringar att räcka för att klara vår civilisation som vi känner den idag, eller är loppet i praktiken kört?
Är pensionerna ett problem? av Sven-Hugo Mattsson
Det finns en prognos som säger att de barn som föds nu kommer att bli 90 år, i snitt, prognosen får anses rätt säker. Om prognosen slår in kommer Tella, Hedda, Mattis, Felix, Malva och Kjell-Åke att räkna med ett långt liv. Jag önskar att de får ett friskt och händelserikt liv. Hälften av gänget beräknas bli 100 år och jag kommer att åka ut till hemmet och bjuda dem på kaffe och bakelse (Napoleon) på högtidsdagen.
Hur kan man göra detta till ett problem, varför problematisera denna framgångssaga som statministern gör. Om detta inträffar så är det ett facit på att vår välfärd fungerar. Varför stigmatisera de personer som inte ens orkar jobba till 50 eller 60 år.
Är det inte ett problem?
Nej! Det är åtminstone inget stort problem och framförallt har vi en erfarenhet hur vi kan lösa det, det finns dessutom fler lösningar än att jobba längre och det vet Fredrik Reinfeldt utmärkt väl. Vi har redan gjort det vi kanske behöver göra nu, vi har en erfarenhet. Mellan det att vi sjösatte ATP och fram till nu har vi just blivit 9 år äldre i snitt. I slutet av 50-talet blev vi 72 år i snitt, nu blir vi 81. Nu skall vi, enligt prognos, gå från 81 till 90 år, alltså exakt samma differens. Vi har fixat det genom att just jobba längre, höjt pensionsavgiften med 40 %, från 13- 18,5 % av lönen. Vi har numera också tjänstepension i en omfattning som vi inte hade på 50-talet, vi sparar också själv. Gör om allt detta en gång till, höj pensionsavgiften till 25 %, med början nu, gör det sakta men säkert. Säg att vi tar 30 år på oss, då blir höjningen måttlig per år. Då har vi säkrat ett pensionssystem till Tella och Hedda och gänget så de har en helt annan chans att med god flexibilitet gå i pension när de känner för det.
Varför denna absurditet?
Varför går då Reinfeldt ut med denna absurda siffra? Visst, det kommer kanske en tid när vi jobbar till 75, i snitt. Men siffran har ingen som helst relevans nu, inte på kanske 100 år, vi har dessutom lång tid och många kontrollstationer innan detta händer.
Reinfeldt vill nog, innerst inte, inte ha något kollektivt pensionssystem, högern var ju emot ATP. Det är därför han nu utövar krypskytte mot vårt gemensamma system. Jag undrar hur många som startade ett pensionssparande när Reinfeldt gick ut med sitt budskap. Några dagar tidigare gick ju Pensionsmyndigheten ut och talade om att de som är 20 år nu behöver jobba tills de är 69 år för att få samma pension som nu. Det är tråkigt att en myndighet inte talar om att det finns alternativ till att jobba längre, till exempel höja pensionsavgiften.
Hur kan man göra detta till ett problem, varför problematisera denna framgångssaga som statministern gör. Om detta inträffar så är det ett facit på att vår välfärd fungerar. Varför stigmatisera de personer som inte ens orkar jobba till 50 eller 60 år.
Är det inte ett problem?
Nej! Det är åtminstone inget stort problem och framförallt har vi en erfarenhet hur vi kan lösa det, det finns dessutom fler lösningar än att jobba längre och det vet Fredrik Reinfeldt utmärkt väl. Vi har redan gjort det vi kanske behöver göra nu, vi har en erfarenhet. Mellan det att vi sjösatte ATP och fram till nu har vi just blivit 9 år äldre i snitt. I slutet av 50-talet blev vi 72 år i snitt, nu blir vi 81. Nu skall vi, enligt prognos, gå från 81 till 90 år, alltså exakt samma differens. Vi har fixat det genom att just jobba längre, höjt pensionsavgiften med 40 %, från 13- 18,5 % av lönen. Vi har numera också tjänstepension i en omfattning som vi inte hade på 50-talet, vi sparar också själv. Gör om allt detta en gång till, höj pensionsavgiften till 25 %, med början nu, gör det sakta men säkert. Säg att vi tar 30 år på oss, då blir höjningen måttlig per år. Då har vi säkrat ett pensionssystem till Tella och Hedda och gänget så de har en helt annan chans att med god flexibilitet gå i pension när de känner för det.
Varför denna absurditet?
Varför går då Reinfeldt ut med denna absurda siffra? Visst, det kommer kanske en tid när vi jobbar till 75, i snitt. Men siffran har ingen som helst relevans nu, inte på kanske 100 år, vi har dessutom lång tid och många kontrollstationer innan detta händer.
Reinfeldt vill nog, innerst inte, inte ha något kollektivt pensionssystem, högern var ju emot ATP. Det är därför han nu utövar krypskytte mot vårt gemensamma system. Jag undrar hur många som startade ett pensionssparande när Reinfeldt gick ut med sitt budskap. Några dagar tidigare gick ju Pensionsmyndigheten ut och talade om att de som är 20 år nu behöver jobba tills de är 69 år för att få samma pension som nu. Det är tråkigt att en myndighet inte talar om att det finns alternativ till att jobba längre, till exempel höja pensionsavgiften.
Måste vi då inte jobba längre?
Nej! Däremot är det bra om vi gör det, de som kan. Redan nu jobbar vi längre upp i åldrarna och vi har förändrat systemet för att stimulera till detta, innan Reinfeldt blev statsminister. För drygt10 år sedan, i samband med att vi gick över från ATP till det vi har nu, höjde vi åldern när vi omfattas av ”lagen om anställningsskydd”, från 65 till 67 år. Det är bra, den som vill jobba längre skall ha möjlighet till detta. Ytterligare: det finns en morot för dem som jobbar efter 65 år i form av att man får dubbelt jobbavdrag. Det finns också en pensionsgrupp, med Alliansen och S, som säkert kommer att föreslå att vi blir las:ade fram till 69 år, vilket kommer att innebära att vi jobbar ännu längre. Jag undrar vad Alliansens företrädare i denna grupp tänker om Reinfeldt elefantinhopp?
Jobblinjen
Det finns också en piska i skattesystemet som innebär att den som lever på pension före 65 år har mer i skatt än samma person som är över 65 år och lever på pension. Skillnaden är 700 kr om bägge har en pension på 15.000 kr. Gå gärna in i en skattetabell och kolla, jämför kolumn 2 och 6. Detta är en bisarr konsekvens av Alliansens så kallade jobblinje. Pensionera dig för böveln inte före du är 65, för då står Alliansen och pekar med hela handen, talar om för dig hur du skall bete dig, du skall jobba längre, annars får du en staffskatt på 700 spänn. Snacka om att gå in i människors liv och bestämma!
Så Vilda och Vera, Oscar och Hugo, Axel och Britt-Inger, se upp, välj en ny ledare som ger er mer än ett alternativ för att fixa en god allmän pension. Annars får ni jobba tills ni är 90 år.
PS! Jag hoppas få återkomma med det som är ett verkligt problem, att pensionerna inte är jämställda. DS!
Ska vi rädda kapitalismen? av Gunnar Stensson
Debattöversikt
Per T Ohlsson tycker inte oväntat det. Han är bekymrad. Kapitalismen är söndertrasad av bostadsbubbla, finanskris, inkomstklyftor, förmögenhetskoncentration, arbetslöshet och folkens misstro.
En välutbildad generation unga håller på att förlora sina inkomstmöjligheter. Kapitalismen är i behov av frälsning. Bara den rikaste procenten gillar den.
Något måste göras.
Kapitalism handlar om privat ägande. Privat ägande av kapital är mer eller mindre skadligt, mest mer.
Marknadsekonomi är en helt annan sak. Den handlar om att effektivt fördela knappa resurser med utgångspunkt från pris och kvalitet.
Det är viktigt att hålla de två begreppen isär, eftersom uppgiften är att befria marknadsekonomin från kapitalismen.
Peter Wolodarski är överraskande inne på samma linje i söndags i en signerad ledare, som annars huvudsakligen ägnas åt att fördöma Överklassafarin.
Han förvånar sig över att vi har hög skatt på inkomst men ingen skatt alls på arv. Arvsskatten är 0. Peter W är anhängare av social rörlighet. De duktiga ska tjäna pengar och arbeta sig upp. För att konkurrensen ska bli likvärdig måste alla få samma start.
Men så är det ju inte. Det finns en massa obegåvade latmaskar som ärver vad deras duktiga fäder arbetat ihop. Det är långt ifrån optimalt. Kolla ”Pappas pengar” i barnkanalen.
Garanten för arvsrätten är kungen. Kungen ärver kronan. Det är mindre skadligt än att överklassen ärver företag och förmögenheter. Privat ägande leder till monopol, karteller och skattesmitning.
Peter Wolodarski är förstås inte för expropriation, men alldeles tydligt anhängare av arvsskatt. Och det är ju åtminstone ett tuppfjät i strävan att befria marknaden från kapitalismen.
Kapitalismens fyra stadier
Sedan mitten av januari pågår en bred debatt om kapitalismen. Klas Eklund, den gamle maoisten och SKP-aren, nu bankexpert, initierade den i DN 14/1 med en skiss över fyra stadier i kapitalismens utveckling.
Det första stadiet utgick från Adam Smith och handlade om fri konkurrens utan statlig inblandning. Modellen var tio potatishandlare som tävlar på samma marknad med pris och kvalitet. Billigast och bäst potatis vinner. Den modellen havererade i börskraschen 1929.
Det andra stadiet utgick från John Maynard Keynes, den brittiske ekonomen. Politikerna skulle reglera ekonomin och skapa arbeten genom statliga investeringar.
Det kommer inte funka på lång sikt, sa kritikerna. ”På lång sikt är vi alla döda,” sa Keynes. 1980 dog modellen stagflationsdöden.
Det tredje stadiet handlade om att avreglera och ge kapitalisterna fritt spelrum. Eftersom det liknar det första stadiet brukar det kallas nyliberalism. Friedman stod för idéerna, Thatcher och Reagan för utförandet.
Ett första försök gjordes i Chile sedan Kissinger krossat demokratin där 1973 så att Chicagopojkarna kunde husera fritt. Nyliberalismen pajade i bostadsbubblan 2008. I Sverige ser vi hur dess rester härja inom vård och skola. Carema. Nyliberalismen är pestsmittad men inte död än. Grekland kanske blir dess första offer.
Klas Eklund hoppas på kapitalismens fjärde stadium, kapitalism 4.0. Det ska bli en kapitalism som tar socialt och ekologiskt ansvar och stabiliserar finansmarknaderna. Frivilligt? Fan tro´t.
Någon, kanske Sachs, har sagt att hela den ekonomiska debatten mest handlar om hur vi ska kunna leva över våra tillgångar några år till.
Frihetlig demokratisk socialism
I måndags tog Johan Lönnroth till orda (DN 6/1). Han pekar på det optimistiska inslaget i Kommunistiska manifestet och Marx kluvna bild av kapitalisten som å ena sidan motor för snabb ekonomisk utveckling och å andra sidan utsugare av arbetarklassen.
Nu socialiseras produktionsmedlen samtidigt som arbetets samhälleliga karaktär utvecklas i den riktning Karl Marx förutsett.
En välutbildad generation unga håller på att förlora sina inkomstmöjligheter. Kapitalismen är i behov av frälsning. Bara den rikaste procenten gillar den.
Något måste göras.
Kapitalism handlar om privat ägande. Privat ägande av kapital är mer eller mindre skadligt, mest mer.
Marknadsekonomi är en helt annan sak. Den handlar om att effektivt fördela knappa resurser med utgångspunkt från pris och kvalitet.
Det är viktigt att hålla de två begreppen isär, eftersom uppgiften är att befria marknadsekonomin från kapitalismen.
Peter Wolodarski är överraskande inne på samma linje i söndags i en signerad ledare, som annars huvudsakligen ägnas åt att fördöma Överklassafarin.
Han förvånar sig över att vi har hög skatt på inkomst men ingen skatt alls på arv. Arvsskatten är 0. Peter W är anhängare av social rörlighet. De duktiga ska tjäna pengar och arbeta sig upp. För att konkurrensen ska bli likvärdig måste alla få samma start.
Men så är det ju inte. Det finns en massa obegåvade latmaskar som ärver vad deras duktiga fäder arbetat ihop. Det är långt ifrån optimalt. Kolla ”Pappas pengar” i barnkanalen.
Garanten för arvsrätten är kungen. Kungen ärver kronan. Det är mindre skadligt än att överklassen ärver företag och förmögenheter. Privat ägande leder till monopol, karteller och skattesmitning.
Peter Wolodarski är förstås inte för expropriation, men alldeles tydligt anhängare av arvsskatt. Och det är ju åtminstone ett tuppfjät i strävan att befria marknaden från kapitalismen.
Kapitalismens fyra stadier
Sedan mitten av januari pågår en bred debatt om kapitalismen. Klas Eklund, den gamle maoisten och SKP-aren, nu bankexpert, initierade den i DN 14/1 med en skiss över fyra stadier i kapitalismens utveckling.
Det första stadiet utgick från Adam Smith och handlade om fri konkurrens utan statlig inblandning. Modellen var tio potatishandlare som tävlar på samma marknad med pris och kvalitet. Billigast och bäst potatis vinner. Den modellen havererade i börskraschen 1929.
Det andra stadiet utgick från John Maynard Keynes, den brittiske ekonomen. Politikerna skulle reglera ekonomin och skapa arbeten genom statliga investeringar.
Det kommer inte funka på lång sikt, sa kritikerna. ”På lång sikt är vi alla döda,” sa Keynes. 1980 dog modellen stagflationsdöden.
Det tredje stadiet handlade om att avreglera och ge kapitalisterna fritt spelrum. Eftersom det liknar det första stadiet brukar det kallas nyliberalism. Friedman stod för idéerna, Thatcher och Reagan för utförandet.
Ett första försök gjordes i Chile sedan Kissinger krossat demokratin där 1973 så att Chicagopojkarna kunde husera fritt. Nyliberalismen pajade i bostadsbubblan 2008. I Sverige ser vi hur dess rester härja inom vård och skola. Carema. Nyliberalismen är pestsmittad men inte död än. Grekland kanske blir dess första offer.
Klas Eklund hoppas på kapitalismens fjärde stadium, kapitalism 4.0. Det ska bli en kapitalism som tar socialt och ekologiskt ansvar och stabiliserar finansmarknaderna. Frivilligt? Fan tro´t.
Någon, kanske Sachs, har sagt att hela den ekonomiska debatten mest handlar om hur vi ska kunna leva över våra tillgångar några år till.
Frihetlig demokratisk socialism
I måndags tog Johan Lönnroth till orda (DN 6/1). Han pekar på det optimistiska inslaget i Kommunistiska manifestet och Marx kluvna bild av kapitalisten som å ena sidan motor för snabb ekonomisk utveckling och å andra sidan utsugare av arbetarklassen.
Nu socialiseras produktionsmedlen samtidigt som arbetets samhälleliga karaktär utvecklas i den riktning Karl Marx förutsett.
I kunskapssamhället är kunskapen i de arbetandes hjärnor värdefullare än företagens fysiska tillgångar. Detta är de arbetande medvetna om. I högre och högre grad. De gör motstånd mot kapitalistiska och statsbyråkratiska hierarkier.
Yttre tecken är Occupy-rörelsen men också demonstrationerna i Ryssland mot Putin, den arabiska våren och det framgångsrika motståndet mot makthavarna i det kinesiska Wukan. Johan Lönnroth är trosviss. Men, säger han, det tar något sekel innan vi når den frihetliga socialismen.
Tillväxten
Problemet med tillväxten hinner Johan Lönnroth inte med i sin korta artikel. (Mycket tyder på att han tvingats stryka i den).
Vi vill leva över våra tillgångar. Vi vill förbruka framtiden i förtid. Vi kräver tillväxt. Efter oss syndafloden.
Det tycks inte gå att vinna tilltro för en politik för att avskaffa tillväxten. Trots att vi vet att jordens resurser är ändliga. Trots klimatförändring, energikris, vatten- och livsmedelskris och den globala folkökningen.
Daniel Berg skriver att tillväxtkritikerna tycks föreställa sig en global jordbruksby.
Låt oss acceptera en sådan vision. Men hur tar man sig från ett modernt överflödssamhälle till en global jordbruksby?
En sådan förändring kan visserligen ske spontant, via naturkatastrofer, krig, strålningskatastrofer, massvält och farsoter. Men en sådan förändring är apokalyptisk och okontrollerbar, en sorts syndaflod, inte något politiskt program..
I ”Myten om maskinen” är Alf Hornborg mer optimistisk. Han hänvisar till Tainter och skriver: ”Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi föreställer oss. Det handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än den ger. De mer småskaliga samhällen (där har vi den globala byn som Daniel Berg avfärdade) som återstår efter sammanbrottet är ofta mer ändamålsenliga.”
Tillväxt mäts i BNP-ökning, ökad produktion och ökad konsumtion. Produktion innebär omvandling av knappa naturresurser till värdelösa prylar som kastas och förgiftar miljön. Ungefär som de mänskliga skitproducenterna omvandlar gåsleverpastej till skit.
Ja, BNP handlar om varor, men faktiskt också om tjänster.
Finns där en möjlighet? Kan BNP-begreppet och därmed tillväxtbegreppet omdefinieras?
Kan det ersättas med ett begrepp som utesluter slit och släng liksom prylproduktion och prylkonsumtion, men inbegriper reparationer och underhåll?
Ett nytt begrepp som inriktas på kollektiva investeringar i miljö, trafik, boende, förnybar energi osv, och där man satsar på sådant som inte kan planeras bort som läkare, sjuksköterskor, sjukvårdsbiträden, lärare, jordbrukare, forskare, konstnärer, skådespelare och musiker.
Den vägen kan livskvaliteten kanske höjas samtidigt som exploateringen av kommande generationer minskar, vilket innebär en sorts reell tillväxt.
Soppköpen har dykt upp
”Kommer kapitalismen att överleva?” är rubriken på Kajsa Ekis Eklunds artikel i DN 7/12.
”Soppköken har åter dykt upp i Europa och USA i takt med att miljontals människor blivit arbetslösa och förlorat sina hem. Samtidigt är finanskrisen bra för klimatet.”
Hon hänvisar till David Harveys ”Kapitalets gåta och kapitalismens kriser” som kommit ut på Daidalos förlag, och David Jonstads ”Kollaps – livet vid civilisationens slut”.
”Jag läser dem i ett kallt Aten, omsvept av allt i filtväg jag kan hitta,” skriver hon. ”Det råder brist på allt i Grekland med tomma kylskåp, skolor utan böcker, mängder av människor utan mat. Och detta trots att det varken saknas mat, böcker eller el.
Den norske författaren Pål Steigen menar i sin bok ”En dag skall jorden bliva vår” att kapitalismen har nått gränsen för sin utsugning.”Själv förespråkar han i stället en Kommunism 5.0 – en öppen och demokratisk kommunism med vidsträckt statligt ägande”, skriver Kajsa.
Harvey är mer pessimistisk. Kapitalismen kan återskapa sig själv genom ”kreativ förstörelse” t ex ett stort krig. Det har hänt förr.
Kampen fortsätter i alla media.
Yttre tecken är Occupy-rörelsen men också demonstrationerna i Ryssland mot Putin, den arabiska våren och det framgångsrika motståndet mot makthavarna i det kinesiska Wukan. Johan Lönnroth är trosviss. Men, säger han, det tar något sekel innan vi når den frihetliga socialismen.
Tillväxten
Problemet med tillväxten hinner Johan Lönnroth inte med i sin korta artikel. (Mycket tyder på att han tvingats stryka i den).
Vi vill leva över våra tillgångar. Vi vill förbruka framtiden i förtid. Vi kräver tillväxt. Efter oss syndafloden.
Det tycks inte gå att vinna tilltro för en politik för att avskaffa tillväxten. Trots att vi vet att jordens resurser är ändliga. Trots klimatförändring, energikris, vatten- och livsmedelskris och den globala folkökningen.
Daniel Berg skriver att tillväxtkritikerna tycks föreställa sig en global jordbruksby.
Låt oss acceptera en sådan vision. Men hur tar man sig från ett modernt överflödssamhälle till en global jordbruksby?
En sådan förändring kan visserligen ske spontant, via naturkatastrofer, krig, strålningskatastrofer, massvält och farsoter. Men en sådan förändring är apokalyptisk och okontrollerbar, en sorts syndaflod, inte något politiskt program..
I ”Myten om maskinen” är Alf Hornborg mer optimistisk. Han hänvisar till Tainter och skriver: ”Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi föreställer oss. Det handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än den ger. De mer småskaliga samhällen (där har vi den globala byn som Daniel Berg avfärdade) som återstår efter sammanbrottet är ofta mer ändamålsenliga.”
Tillväxt mäts i BNP-ökning, ökad produktion och ökad konsumtion. Produktion innebär omvandling av knappa naturresurser till värdelösa prylar som kastas och förgiftar miljön. Ungefär som de mänskliga skitproducenterna omvandlar gåsleverpastej till skit.
Ja, BNP handlar om varor, men faktiskt också om tjänster.
Finns där en möjlighet? Kan BNP-begreppet och därmed tillväxtbegreppet omdefinieras?
Kan det ersättas med ett begrepp som utesluter slit och släng liksom prylproduktion och prylkonsumtion, men inbegriper reparationer och underhåll?
Ett nytt begrepp som inriktas på kollektiva investeringar i miljö, trafik, boende, förnybar energi osv, och där man satsar på sådant som inte kan planeras bort som läkare, sjuksköterskor, sjukvårdsbiträden, lärare, jordbrukare, forskare, konstnärer, skådespelare och musiker.
Den vägen kan livskvaliteten kanske höjas samtidigt som exploateringen av kommande generationer minskar, vilket innebär en sorts reell tillväxt.
Soppköpen har dykt upp
”Kommer kapitalismen att överleva?” är rubriken på Kajsa Ekis Eklunds artikel i DN 7/12.
”Soppköken har åter dykt upp i Europa och USA i takt med att miljontals människor blivit arbetslösa och förlorat sina hem. Samtidigt är finanskrisen bra för klimatet.”
Hon hänvisar till David Harveys ”Kapitalets gåta och kapitalismens kriser” som kommit ut på Daidalos förlag, och David Jonstads ”Kollaps – livet vid civilisationens slut”.
”Jag läser dem i ett kallt Aten, omsvept av allt i filtväg jag kan hitta,” skriver hon. ”Det råder brist på allt i Grekland med tomma kylskåp, skolor utan böcker, mängder av människor utan mat. Och detta trots att det varken saknas mat, böcker eller el.
Den norske författaren Pål Steigen menar i sin bok ”En dag skall jorden bliva vår” att kapitalismen har nått gränsen för sin utsugning.”Själv förespråkar han i stället en Kommunism 5.0 – en öppen och demokratisk kommunism med vidsträckt statligt ägande”, skriver Kajsa.
Harvey är mer pessimistisk. Kapitalismen kan återskapa sig själv genom ”kreativ förstörelse” t ex ett stort krig. Det har hänt förr.
Kampen fortsätter i alla media.
SVT Barnkanalen
VB rekommenderar serien ”Pappas pengar” av Erik Haag som startar på lördag.
Sonen Bröli drömmer om att ge sig ut i världen och klara sig själv. När han kommer hem till Stjärtnäs efter att ha blivit utkastad från en privatskola i Schweiz, börjar han fundera. Hur kan vi vara så rika fast vi inte jobbar? Vem städar hemma hos städerskan Saburi? Och hur kommer egentligen Saburi till jobbet, hon verkar inte ha någon privatchaufför som Pappa och Bröli?
Pappas pengar är en rolig serie för hela familjen.
Alla sätt att lära sig mer om hur klassamhället ser ut måste tas till vara. Är det dessutom roligt så varför inte bejaka sitt barnasinne.
Pappas pengar är en rolig serie för hela familjen.
Alla sätt att lära sig mer om hur klassamhället ser ut måste tas till vara. Är det dessutom roligt så varför inte bejaka sitt barnasinne.
Det räcker inte att grymta om Galten av Ulf Nymark
Om behovet av en parkeringsstrategi för stadskärnan
Bilden lånad från Sydsvenskan
Kvarteret Galten, dvs det kvarter som idag inrymmer Vårfruskolan och bussterminal för en del av Malmöbussarna, har åter blivit aktuellt för bebyggelse. I kvarteret ska enligt ett nyframtaget program för detaljplan byggas bostäder och lokaler för verksamheter, inklusive butiker och en ny skolbyggnad. Mest kontroversiellt med majoritetens förslag är förstås att det ska byggas en underjordisk p-anläggning. Detta är en synnerligen bred majoritet i kommunstyrelsen enig om. Majoriteten består i detta fall av samtliga borgerliga partier, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Vänsterpartiet och DV säjer nej till ett p-garage i kv Galten, men – får man förmoda – ja till att kvarteret bebyggs. Enligt Sydsvenskan innebär majoritetsbeslutet att parkeringsplatserna på Mårtenstorget kommer att plockas bort. Så då är det kanske inte så dumt med ett p-garage i Galten? Kanske vore det klokt att byta ett p-hus i Galten mot ett bilparkeringsfritt Mårtenstorg?
Missvisande i Sydsvenskan
I själva verket är majoritetens ställningstagande i kommunstyrelsen inte alls tydligt vad gäller Mårtenstorget. Sydsvenskans skriverier om att det finns enighet om att ta bort parkeringen på torget är direkt missvisande för att använda ett milt uttryck. I den text majoriteten enades om heter det att med en p-anläggning i Galten skulle parkeringen på Mårtenstorget ”troligtvis kunna ersättas eller begränsas” (min kursivering). Alltså ett till intet förpliktande ställningstagande beträffande framtida parkering på Mårtenstorget.
Mats I och II
Det finns skäl att gå tillbaka och se vad som sagt om parkering i stadskärnan, t ex i LundaMaTs I från 1997 och LundaMaTs II som antogs 2006 (Här förkortas fortsättningsvis LundaMaTs till Mats). Båda förslagen framtagna och i princip antagna under rödgrön majoritet.
Både Mats I och Mats II föreslår en p-strategi för stadskärnan. (Se t ex Mats I sid 102-104). Syftet med en p-strategi är att begränsa biltrafiken i centrum (och i kommunen). En p-strategi handlar enligt Mats om ”utbud och lokalisering av p-platser, p-avgifter och felparkeringsavgifter”. Den handlar också, förstås, om parkeringsnorm vid nybyggande och den omfattar alla typer av parkeringar, dvs. inte bara kommunens utan också privata parkeringsanläggningar och parkeringar vid verksamheter och arbetsplatser. En sådan strategi saknas till dags dato fortfarande i Lund – 15 år efter den första Mats! Borgarna är inte intresserade, inte heller Socialdemokraterna har varit det. Senast framtagande av p-strategi avvisades var vid Byggnadsnämndens sammanträde i januari.
P-hus i Galten – och minskad biltrafik
Mats I föreslår ett underjordiskt p-hus vid Mårtenstorget som en grund för en bilfri(are) innerstad. Ett p-garage vid Mårtenstorget behöver inte innebära mer biltrafik enligt Mats. Kombineras p-garaget med dels borttagande av kantstensparkeringar och andra markparkeringar i stadskärnan, dels med ett p-ledssystem och zonindelning kring p-hus som tvingande styr bilarna till anläggningarna kan biltrafiken kraftigt minskas. Samtidigt ges ändå möjlighet att nå stadskärnan med bil, men med förhindrad smit- och söktrafik. (Söktrafik = bilister som letar efter en p-plats alldeles invid entrén till den tilltänkta målpunkten).
Att möjligheten att i begränsad omfattning nå stadskärnan med bil bör finnas kvar är nödvändigt om man inte vill ge alltför stora konkurrensfördelar gentemot externa köpcentra och dito butikslador, hävdas Mats. Mats I tänker sig tre p-hus i centrala staden – garaget under Malmborgs, p-huset Färgaren och en underjordisk p-anläggning vid Mårtenstorget.
Borgerlig krav på p-anläggning
Så långt Mats. (Mats II upprepar i stort sett samma förslag som Mats I, men mera kortfattat). Hur har då de politiska partierna förhållit sig till denna del av Mats? Borgarna har länge velat ha ett p-garage under Mårtenstorget eller i dess närhet. Detta utan att vidta några andra åtgärderna som föreslås i Mats’ parkeringsstrategi. Om jag inte minns fel var ett p-hus under Mårtenstorget med en förbindelse till ytterligare en underjordisk p-anläggning i Galten ett vallöfte från borgarna i valet 2002. De rödgröna partierna (nåja, i varje fall några av dem) har förespråkat att också de verksamma delarna av Mats ska genomföras - som t ex de delar som ingår i en p-strategi - men talat väldigt tyst om Mats’ idé om ett p-hus under eller vid Mårtenstorget som ett led i strategin.
Ändrade förutsättningar
En del förutsättningar har förstås ändrats sedan Mats båda versioner antogs. P-anläggningen vid Västra Stationstorget och p-huset Stadsparken har tillkommit. Allmänhetens medvetenhet om biltrafikens många nackdelar har ökat, liksom tyvärr också biltrafiken. Stadskärnans konkurrenssituation gentemot externa köpanläggningar blivit allt mer till stadskärnans nackdel (Pilsåker, utbyggnaden av handeln vid Mobilia, biltillvända butiker utanför stadsdelarnas centrum etc).
Bilden lånad från Sydsvenskan
Missvisande i Sydsvenskan
I själva verket är majoritetens ställningstagande i kommunstyrelsen inte alls tydligt vad gäller Mårtenstorget. Sydsvenskans skriverier om att det finns enighet om att ta bort parkeringen på torget är direkt missvisande för att använda ett milt uttryck. I den text majoriteten enades om heter det att med en p-anläggning i Galten skulle parkeringen på Mårtenstorget ”troligtvis kunna ersättas eller begränsas” (min kursivering). Alltså ett till intet förpliktande ställningstagande beträffande framtida parkering på Mårtenstorget.
Mats I och II
Det finns skäl att gå tillbaka och se vad som sagt om parkering i stadskärnan, t ex i LundaMaTs I från 1997 och LundaMaTs II som antogs 2006 (Här förkortas fortsättningsvis LundaMaTs till Mats). Båda förslagen framtagna och i princip antagna under rödgrön majoritet.
Både Mats I och Mats II föreslår en p-strategi för stadskärnan. (Se t ex Mats I sid 102-104). Syftet med en p-strategi är att begränsa biltrafiken i centrum (och i kommunen). En p-strategi handlar enligt Mats om ”utbud och lokalisering av p-platser, p-avgifter och felparkeringsavgifter”. Den handlar också, förstås, om parkeringsnorm vid nybyggande och den omfattar alla typer av parkeringar, dvs. inte bara kommunens utan också privata parkeringsanläggningar och parkeringar vid verksamheter och arbetsplatser. En sådan strategi saknas till dags dato fortfarande i Lund – 15 år efter den första Mats! Borgarna är inte intresserade, inte heller Socialdemokraterna har varit det. Senast framtagande av p-strategi avvisades var vid Byggnadsnämndens sammanträde i januari.
P-hus i Galten – och minskad biltrafik
Mats I föreslår ett underjordiskt p-hus vid Mårtenstorget som en grund för en bilfri(are) innerstad. Ett p-garage vid Mårtenstorget behöver inte innebära mer biltrafik enligt Mats. Kombineras p-garaget med dels borttagande av kantstensparkeringar och andra markparkeringar i stadskärnan, dels med ett p-ledssystem och zonindelning kring p-hus som tvingande styr bilarna till anläggningarna kan biltrafiken kraftigt minskas. Samtidigt ges ändå möjlighet att nå stadskärnan med bil, men med förhindrad smit- och söktrafik. (Söktrafik = bilister som letar efter en p-plats alldeles invid entrén till den tilltänkta målpunkten).
Att möjligheten att i begränsad omfattning nå stadskärnan med bil bör finnas kvar är nödvändigt om man inte vill ge alltför stora konkurrensfördelar gentemot externa köpcentra och dito butikslador, hävdas Mats. Mats I tänker sig tre p-hus i centrala staden – garaget under Malmborgs, p-huset Färgaren och en underjordisk p-anläggning vid Mårtenstorget.
Borgerlig krav på p-anläggning
Så långt Mats. (Mats II upprepar i stort sett samma förslag som Mats I, men mera kortfattat). Hur har då de politiska partierna förhållit sig till denna del av Mats? Borgarna har länge velat ha ett p-garage under Mårtenstorget eller i dess närhet. Detta utan att vidta några andra åtgärderna som föreslås i Mats’ parkeringsstrategi. Om jag inte minns fel var ett p-hus under Mårtenstorget med en förbindelse till ytterligare en underjordisk p-anläggning i Galten ett vallöfte från borgarna i valet 2002. De rödgröna partierna (nåja, i varje fall några av dem) har förespråkat att också de verksamma delarna av Mats ska genomföras - som t ex de delar som ingår i en p-strategi - men talat väldigt tyst om Mats’ idé om ett p-hus under eller vid Mårtenstorget som ett led i strategin.
Ändrade förutsättningar
En del förutsättningar har förstås ändrats sedan Mats båda versioner antogs. P-anläggningen vid Västra Stationstorget och p-huset Stadsparken har tillkommit. Allmänhetens medvetenhet om biltrafikens många nackdelar har ökat, liksom tyvärr också biltrafiken. Stadskärnans konkurrenssituation gentemot externa köpanläggningar blivit allt mer till stadskärnans nackdel (Pilsåker, utbyggnaden av handeln vid Mobilia, biltillvända butiker utanför stadsdelarnas centrum etc).
Så här ser alltså sammanfattningsvis de två olika linjerna såsom de drogs upp i kommunstyrelsen i förra veckan.
Majoritetens plattläggning
Majoritetens (S, MP, borgarna) gemensamma yttrande över programförslaget är alltså ja till programförslaget till detaljplan. Det innebär också ja till ett underjordiskt garage och eventuellt – synnerligen eventuellt - slopande av alla eller en del p-platser på Mårtenstorget. Visst är det möjligt att se en fördel med detta förslag, dvs om p-platserna på Mårtenstorget verkligen slopades. Men Mårtenstorget ligger inte inom det aktuella planområdet. Alla beslut om Mårtenstorget måste tas i särskild ordning och kan inte ingå i det planförslag som nu ligger. Några beslut om att i framtiden slopa p-platserna på torget har inte tagits. Inte heller har några överenskommelser om detta slutits, inga löften har utställts. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att S och MP svalt det gamla borgerliga förslaget om ett p-garage vid Mårtenstorget och mera biltrafik i stadskärnan med hull och hår. Plattläggning, med andra ord.
DV och V:s nej till p-garage
DV och V är positiva till att bebygga kvarteret, men säjer nej till p-anläggning. Enligt min mening det enda rimliga ställningstagandet i varje fall så länge det inte finns garantier för att alla p-platser (utom för funktionshindrade) på och vid Mårtenstorget slopas.
Havererad centrumutredning
Båda förslagen har dock en gemensam nackdel, som delvis, men bara delvis, beror på planeringsprocessen. Nackdelen är att både majoritet och minoritet enbart ser till en liten del av ett helt trafiksystem. Trafik- och p-frågan i stadskärnan borde lösas genom ett helhetsgrepp. Och det var ju centrumutredningens huvuduppgift att ta ett helhetsgrepp över centrumfrågorna. Men borgarna har misskött denna utredning på ett fullständigt sanslöst sätt.
När borgarna har visat sig oförmögna att hantera centrumfrågorna borde en klok rödgrön politik kunna erbjuda i varje fall ett delalternativ i form av en parkeringsstrategi för hela kommunen, inklusive stadskärnan. För stadskärnans vidkommande skulle stommen i en sådan (del-)strategi kunna vara följande:
Grunddrag i en parkeringsstrategi för stadskärnan
1. Tre eller fyra p-hus för bilparkering betjänar hela stadskärnan. Det är p-garaget vid Västra Station, Dammgården, Stadsparkens p-hus och den underjordiska anläggningen i kv Galten. P-huset Färgaren slopas och byggs om till bostäder och butiker. Man bör också överväga att stänga Dammgården och där också bygga bostäder. Centralgaraget vid Clemenstorget blir obrukbart genom stängning av Bangatan och Clemenstorgets södra sida för biltrafik. Konsum Mårtenstorgets parkering kan inte heller nyttjas eftersom Östra Mårtensgatan görs bilfri.
2. Till de tre eller fyra p-husen styrs i princip all bilparkering genom ett tvingande p-ledssystem och zonindelning av staden. Dvs. hänvisning/vägvisning kombineras med trafikreglering (fysisk och juridisk) som omöjliggör smit- och söktrafik.
3. I princip all gatumarkparkering – utom för funktionshindrades fordon - slopas i centrala staden, inklusive parkering på Mårtenstorget. Där det bedöms lämpligt att ha kvar markparkering för korttidsplatser marknadsanpassas priserna, dvs de sätts på en sådan nivå att det alltid i princip finns en ledig p-plats, dvs en kraftig höjning av p-avgifterna.
Fördelarna med detta förslag är många: Större delen av stadskärnan kan göras bilfri (men för den sakens skull inte bussfri!) biltrafiken i stadskärnan minskar kraftigt och framkomligheten för bussar, cyklister och fotgängare ökar. Fler mötesplatser för människor kan skapas, vi kan äntligen (!) få gågator, gatumiljön kan bli grönare och skönare. Allt detta ökar stadskärnans attraktivitet gentemot externa köpcentra.
Eftertanke och diskussion
En rödgrön majoritet borde, innan man säjer ja eller nej till en detaljplan för kv Galten kräva en parkerings- och trafikstrategi för hela stadskärnan. Alternativt kan centrumtrafikfrågorna ges en grundlig belysning i en fördjupning av översiktsplanen för stadskärnan. (Fast detta är en ganska omständlig process). En p-strategi skulle kunna ingå i en sådan fördjupning. Under alla omständigheter gäller det för de rödgröna att lyfta frågan över detaljplanens begränsande nivå och omfattning.
Ett ja till p-garage i Galten på borgarnas villkor innebär med största sannolikhet ett kraftigt ökat biltrafiktryck på stadskärnan. Men ett blankt nej, men ett ja till att i övrigt bygga i kvarteret, ökar också biltrafiken, om än inte i samma utsträckning som majoritetens förslag. Ett nej måste kombineras med andra, positivt formulerade åtgärder. Att enbart grymta mot p-hus i Galten är inte fruktbart. Det finns verkligen behov av mera diskussion och eftertanke hos den rödgröna oppositionen. Hos ett par av oppositionspartierna tycks detta behov vara skriande.
Majoritetens plattläggning
Majoritetens (S, MP, borgarna) gemensamma yttrande över programförslaget är alltså ja till programförslaget till detaljplan. Det innebär också ja till ett underjordiskt garage och eventuellt – synnerligen eventuellt - slopande av alla eller en del p-platser på Mårtenstorget. Visst är det möjligt att se en fördel med detta förslag, dvs om p-platserna på Mårtenstorget verkligen slopades. Men Mårtenstorget ligger inte inom det aktuella planområdet. Alla beslut om Mårtenstorget måste tas i särskild ordning och kan inte ingå i det planförslag som nu ligger. Några beslut om att i framtiden slopa p-platserna på torget har inte tagits. Inte heller har några överenskommelser om detta slutits, inga löften har utställts. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att S och MP svalt det gamla borgerliga förslaget om ett p-garage vid Mårtenstorget och mera biltrafik i stadskärnan med hull och hår. Plattläggning, med andra ord.
DV och V:s nej till p-garage
DV och V är positiva till att bebygga kvarteret, men säjer nej till p-anläggning. Enligt min mening det enda rimliga ställningstagandet i varje fall så länge det inte finns garantier för att alla p-platser (utom för funktionshindrade) på och vid Mårtenstorget slopas.
Havererad centrumutredning
Båda förslagen har dock en gemensam nackdel, som delvis, men bara delvis, beror på planeringsprocessen. Nackdelen är att både majoritet och minoritet enbart ser till en liten del av ett helt trafiksystem. Trafik- och p-frågan i stadskärnan borde lösas genom ett helhetsgrepp. Och det var ju centrumutredningens huvuduppgift att ta ett helhetsgrepp över centrumfrågorna. Men borgarna har misskött denna utredning på ett fullständigt sanslöst sätt.
När borgarna har visat sig oförmögna att hantera centrumfrågorna borde en klok rödgrön politik kunna erbjuda i varje fall ett delalternativ i form av en parkeringsstrategi för hela kommunen, inklusive stadskärnan. För stadskärnans vidkommande skulle stommen i en sådan (del-)strategi kunna vara följande:
Grunddrag i en parkeringsstrategi för stadskärnan
1. Tre eller fyra p-hus för bilparkering betjänar hela stadskärnan. Det är p-garaget vid Västra Station, Dammgården, Stadsparkens p-hus och den underjordiska anläggningen i kv Galten. P-huset Färgaren slopas och byggs om till bostäder och butiker. Man bör också överväga att stänga Dammgården och där också bygga bostäder. Centralgaraget vid Clemenstorget blir obrukbart genom stängning av Bangatan och Clemenstorgets södra sida för biltrafik. Konsum Mårtenstorgets parkering kan inte heller nyttjas eftersom Östra Mårtensgatan görs bilfri.
2. Till de tre eller fyra p-husen styrs i princip all bilparkering genom ett tvingande p-ledssystem och zonindelning av staden. Dvs. hänvisning/vägvisning kombineras med trafikreglering (fysisk och juridisk) som omöjliggör smit- och söktrafik.
3. I princip all gatumarkparkering – utom för funktionshindrades fordon - slopas i centrala staden, inklusive parkering på Mårtenstorget. Där det bedöms lämpligt att ha kvar markparkering för korttidsplatser marknadsanpassas priserna, dvs de sätts på en sådan nivå att det alltid i princip finns en ledig p-plats, dvs en kraftig höjning av p-avgifterna.
Fördelarna med detta förslag är många: Större delen av stadskärnan kan göras bilfri (men för den sakens skull inte bussfri!) biltrafiken i stadskärnan minskar kraftigt och framkomligheten för bussar, cyklister och fotgängare ökar. Fler mötesplatser för människor kan skapas, vi kan äntligen (!) få gågator, gatumiljön kan bli grönare och skönare. Allt detta ökar stadskärnans attraktivitet gentemot externa köpcentra.
Eftertanke och diskussion
En rödgrön majoritet borde, innan man säjer ja eller nej till en detaljplan för kv Galten kräva en parkerings- och trafikstrategi för hela stadskärnan. Alternativt kan centrumtrafikfrågorna ges en grundlig belysning i en fördjupning av översiktsplanen för stadskärnan. (Fast detta är en ganska omständlig process). En p-strategi skulle kunna ingå i en sådan fördjupning. Under alla omständigheter gäller det för de rödgröna att lyfta frågan över detaljplanens begränsande nivå och omfattning.
Ett ja till p-garage i Galten på borgarnas villkor innebär med största sannolikhet ett kraftigt ökat biltrafiktryck på stadskärnan. Men ett blankt nej, men ett ja till att i övrigt bygga i kvarteret, ökar också biltrafiken, om än inte i samma utsträckning som majoritetens förslag. Ett nej måste kombineras med andra, positivt formulerade åtgärder. Att enbart grymta mot p-hus i Galten är inte fruktbart. Det finns verkligen behov av mera diskussion och eftertanke hos den rödgröna oppositionen. Hos ett par av oppositionspartierna tycks detta behov vara skriande.
Kulturtips
Den Starkare
Teaterhögskolan i Malmö spelar Strindberg på Café Simpan. Endast 3 föreställningar, 8-10 februari
Fre 10 feb kl. 20:00. Läs mer »
Teaterhögskolan i Malmö spelar Strindberg på Café Simpan. Endast 3 föreställningar, 8-10 februari
Fre 10 feb kl. 20:00. Läs mer »
PSYKOTERAPI X5
I ett samarbete mellan Månteatern och Institutionen för psykologi på Lunds universitet presenteras fem fristående iscensättningar. Där får vi titta in i det slutna terapirummet och följa behandlingen av Rickard, familjen Jimenez, Morris, Linda och Gun, 10 februari - 13 maj
Fre 10 feb kl. 19:00. Läs mer »
I ett samarbete mellan Månteatern och Institutionen för psykologi på Lunds universitet presenteras fem fristående iscensättningar. Där får vi titta in i det slutna terapirummet och följa behandlingen av Rickard, familjen Jimenez, Morris, Linda och Gun, 10 februari - 13 maj
Fre 10 feb kl. 19:00. Läs mer »
Ragnarök
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln och Kino 11 februari. Repris 12 februari.
Lör 11 feb kl. 18:00. Läs mer »
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln och Kino 11 februari. Repris 12 februari.
Lör 11 feb kl. 18:00. Läs mer »
Cristina Branco - Fado Tango Saudade
En av vår tids största fadistor. Cristina Branco har en unik förmåga att tänja på de gränser för vad fado kan innehålla och vilka släktskap fado har med andra latinska musikaliska uttryck, 11 februari kl. 19:00 på Moriska Paviljongen. Läs mer »
En av vår tids största fadistor. Cristina Branco har en unik förmåga att tänja på de gränser för vad fado kan innehålla och vilka släktskap fado har med andra latinska musikaliska uttryck, 11 februari kl. 19:00 på Moriska Paviljongen. Läs mer »
MERA MAX! - nya böcker och en ny värld!
Teater Sagohusets vårföreställning där Max återvänder i nya kläder med nya äventyr i en helt ny värld. På Teater Sagohuset 12 februari - 4 mars. 1-3 år
Sön 12 feb kl. 10:30. Läs mer »
Teater Sagohusets vårföreställning där Max återvänder i nya kläder med nya äventyr i en helt ny värld. På Teater Sagohuset 12 februari - 4 mars. 1-3 år
Sön 12 feb kl. 10:30. Läs mer »
Matkaravan
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 14 feb kl. 16:00 och Tor 16 feb kl. 16:00
Läs mer »
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 14 feb kl. 16:00 och Tor 16 feb kl. 16:00
Läs mer »
Middag med... Åsa Nilsonne
På Moriska Paviljongen 14 februari.
Tis 14 feb kl. 18:00 och 19:00.
Läs mer »
På Moriska Paviljongen 14 februari.
Tis 14 feb kl. 18:00 och 19:00.
Läs mer »
LEONARDO DA VINCI: MÅLARE VID MILANOS HOV
På Biograf Spegeln och Kino 16 februari kl 20.00. Läs mer »
På Biograf Spegeln och Kino 16 februari kl 20.00. Läs mer »
Freuds cigarr
En ny svensk musikal om Sigmund Freud. Gästspel av Stockholms MusikTeater. På Lunds Stadsteater 16 februari kl 19:00.
Läs mer »
En ny svensk musikal om Sigmund Freud. Gästspel av Stockholms MusikTeater. På Lunds Stadsteater 16 februari kl 19:00.
Läs mer »
Stanza 16/2
Stanza rivstartar årets säsong med läsningar av fyra efterlängtade författare: Sara Stridsberg, Mattias Alkberg, Jenny Tunedal och Linus Gårdfeldt. På Inkonst 16 februari kl 20:00. Läs mer »
Stanza rivstartar årets säsong med läsningar av fyra efterlängtade författare: Sara Stridsberg, Mattias Alkberg, Jenny Tunedal och Linus Gårdfeldt. På Inkonst 16 februari kl 20:00. Läs mer »
Hela kulturcentralens program »
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)