Röda Kapellet samlar de rödgröna kring musiken!

Visor av Allan Edwall, argentinsk avantgardemusik och grönsakssoppa – allt kombineras i det runda cirkustältet på Tegnérplatsen framför AF som Röda Kapellet står för under Kulturnatten. Ett stort antal artister med röd-gröna sympatier ställer upp. Bakom arrangemanget står Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Demokratisk Vänster som alltså inte bara samarbetar väl i Lunds kommunalpolitik utan också är beredda att stötta ett gemensamt kulturprogram under Kulturnatten.
   Vi är stolta över det program vi erbjuder, med artister som jazztrombonisten Fredrik John och Daniel Tukia, Mp-ledamot i kommunfullmäktig. Daniel framför egna tonsättningar av dikter av Guilem Rodrigues da Silva medan Claes Göran Jönsson och Tord Håkansson, välkända socialdemokratiska profiler i kommunalpolitiken, är med och sjunger Allan Edwallvisor.
   Vi som stöder de fyra rödgröna partierna vill dela med oss av vår musik denna kväll – utan kostnad för kommunen – men har ett gemensamt krav:
Mer resurser till kulturskolan i Lund!

Soppkök!
Med tanke på att det kan bli lite kyligt framåt kvällen bjuder vi på en värmande soppa. Men det är naturligtvis också en påminnelse om att det är ekonomiskt kärvare tider på väg. Frälsningsarmén har väl inte satt i gång sina soppkök ännu, men Röda Kapellet vill som vanligt ligga ett steg före.

PROGRAM
   18.50 Röda Kapellet blåser in kvällen
   19.00 Simon Ahlström – ung trubadur sjunger sånger av bl a Wiehe och Afzelius
   19.30 Röda Kapellet med Claes Göran Jönsson, Tord Håkansson och Maria Bönnemark framför visor av Allan Edwall under ledning av Joakim Casagrande.
   20.30 Rick Titrö sjunger visor på stadig punkgrund
   21.00 Caesar och Fredrik John - piano, röst och trombon
   21.30 Daniel Tukia framför egna tonsättningar av dikter av Guilem Rodrigues da Silva
   22.00 Sara Thuresson – sångerska, pianist och låtskrivare med starkt engagerande texter
   22.30 Röda Kapellet under ledning av Joakim Casagrande spelar ”Marscher som man inte kan segra till” av Mauricio Kagel. Introduktion av Bengt Olle Bengtsson
   23.00 Caesar och Fredrik John

   Sara Granérs fräcka bilder visas återkommande under hela kvällen

Manifestation

Då palestinierna snart ska ansöka om medlemskap i FN som en självständig nation vill vi visa vårt stöd för detta och kräva ett omedelbart erkännande av den kommande palestinska staten av båda Sverige och EU! Minst 122 av FN:s medlems länder kommer att erkänna staten Palestina, Vi med!
   Några av våra talare är Hillevi Larsson(S) och Morgan Svensson(V). Vi kommer även att bjuda på musik och palestinsk folkdans och glöm inte era palestinska flaggor, då vi enbart ska använda oss av palestinska flaggan och inga andra flaggor tack!
   Vi förväntar oss rekord många deltagare då denna fråga är totalt avgörande för den blivande palestinska staten. Egentligen har Palestina alltid funnits långt in i våra hjärtan och sinnen men nu måste den även finnas som en självständig och suverän stat. Medlem i FN och erkänd från hela världen. Delta på manifestationen, ta med familj och vänner, berätta för alla ni känner.
Söndag 18/9 Kl 14.0, Triangeln/Malmö
Palestinanätverket i Malmö

Affisch  

Klostergårdens Septemberfest 18/9

Biblioteket/KLOK
   Tipspromenad 11.30-13
   Barnboksloppis

Helgeands församling
   Gudstjänst och Gospel-sång

Klostergårdsskolan
   Musik och dans
   Loppis

Klostergårdens byalag
   Konsert med Röda Kapellet kl 15    Konstutställning, bokbord

Alla intäkter går till barnen på Afrikas Horn via Rädda barnen Föreningar
Samverkansgruppen Mötesplats Klostergården

Affisch  

Två veckor med Afghanistan

Utställning på Lunds Stadsbibliotek om Afghanistan 19 sept-1 okt

Måndag 19 september
Dagsläget i Afghanistan
kl 12:00 och kl 18:00, Lunds Stadsbibliotek
   Anders Fänge en av Sveriges mest erfarna Afghanistankännare har arbetat till juni i år som landchef för Svenska Afghanistankommitténs bistånds- verksamhet. Han har också varit journalist och arbetat i Etiopien (Rädda Barnen), Centralasien (Röda Korset), Somalia och på Västbanken (för FN). Han sitter nu i SAKs styrelse

Onsdag 21 september
Gender och verkligheten i Afghanistan, kl 12:00 och kl 18:00, Lunds Stadsbibliotek
   Wiiu Lillesaar: är socionom och har arbetat med samhällsarbete, barnkonventionen, genderfrågor och utvecklingsfrågor. Hon har arbetat
9 år i Afghanistan och Pakistan. Senast var hon genderrådgivare i Afghanistan. Hon har suttit 3 år i Svenska Afghanistankommitténs styrelse.

Måndag 26 september
Tankar om transition i Afghanistan, kl 18:00, Lunds Stadsbibliotek
   Lotta Hedströms är ordförande i Svenska Afghanistankommittén sedan maj i år. Hennes första kontakt med Afghanistan var år 2000 under en
resa för Miljöpartiet. Som före detta ledamot i Utrikesutskottet har de små och fattiga ländernas problematik jämte fattigdomsbekämpning upptagit mycket av hennes tid.
Välkommen till mycket spännande möten arrangerade av Lunds Afghanistankommitté

Liten jämförelse av Gr

Så ska det bli Kulturnatt igen. En kreativ uppfinning av Fp-politikern Gösta-John Bredberg, även om han hade bandynatten i Bollnäs (eller var det Ljusdal?) som inspiration. Alltnog, Lund var först och sen följde Staffanstorp, Uppsala, Köpenhamn och andra efter.
   Till exempel Göteborg. Där kallas det visserligen Kulturkalaset men är samma sak.
   Vänsterstyrda Göteborgs kommun satsar cirka 12,4 miljoner på sitt Kulturkalas. Hur mycket satsar högerstyrda Lund? Vi vet inte men känner inte till några några andra utgiftsposter än några månaders halvtidstjänst på förvaltningen och ett programhäfte. Göteborg har cirka en halv miljon invånare, Lund cirka hundra tusen. En femtedel så stort alltså. En femtedel av 12,4 miljoner hade blivit nästan 2,5 miljoner.
   Bredbergs idé hade förtjänat en större generositet.

Spännande vecka väntar på Christiansborg av Lucifer

Ja, det ser ut att bli en rysare i det danska valet. Läget är så där 51 % till de röda och 49 till de blå, men osäkerheten rör sig om 2 % så allt kan hända. Veckobladets pressläggningstid gör att vi inte kan kommentera slutresultatet – det är inte klart förrän så där 23.30 på torsdagskvällen. Visst, tendenserna kan vara klara redan vid 21-tiden, men de stora och avgörande valkretsarna i Köpenhamnsområdet brukar vara de som dröjer längst.
   Men nu gör det inte så mycket därför att det verkligt spännande sker inte förrän veckan efter valet, när regeringsbildandet och regeringsförhandlingarna ska äga rum. Det hela börjar förvisso med den s.k. dronningrundan när partierna i tur och ordning ska tala om för Margarete vem de vill ha som regeringsbildare. Då blir det HelleThorning-Schmidt som får uppdraget, men sen gäller det att få ihop det. Valets stora vinnare blir de radikala som väl fördubblar sina mandat och de har sagt att de i första hand vill ha en S-regering. Men samtidigt har de gått in för att liksom de borgerliga avskaffa efterlönen och den värnar vänstersidan om, särskilt då SF som emellertid nog gör ett dåligt val.
   Lösningen kan bli en minoritetsregering ledd av S och sen får resten bli en fråga om hoppande majoriteter och udda överenskommelser. Sådant finns det en rik tradition av i dansk politik. Till sluta bara några ord om vår speciella favorit, den politiska ordföranden för Enhedslistan, Johanne Schmidt-Nielsen. Enhedslistans röstetal kan nog tredubblas. Missa inte tillfället att spana in henne i TV de närmsta dagarna.

Gramsci via Svante Nordin av Irr

I senaste numret av Axess (6/2011) får sig den berömde italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci fyra sidor tillägnade. Författare är lundaprofessorn i idé- och lärdomshistoria, Svante Nordin. För många såväl icke-marxister som marxister har Gramsci gått till historien som myntaren av uttrycket ”viljans optimism och förnuftets pessimism”. Han ansåg, att de som ska gå i bräschen för ett samhälle genomsyrat av jämlikhet i gemenskap måste inse den enorma vidden av de svårigheter ett sådant företag står inför, men trots detta i sitt politiska arbete genomsyras av en obändig optimism. Svante N avslutar sin essä på följande sätt:
   ”Men även om Gramsci led nederlag levde hans tankar sitt eget liv. Den nya [engelska] utgåvan [av Gramscis fängelseanteckningar] vittnar om att de fortfarande är föremål för den mest ingående diskussion även utanför Italien. Gramscis intellektuella drama är också sällsynt lärorikt. Det handlar om viljans optimism och om förnuftets pessimism. Det handlar om ett revolutionärt tänkande som upphäver sig självt genom att så klarsynt och kompromisslöst undersöka maktens ofrånkomliga villkor.”
   För den oinitierade läsaren ser det förmodligen ut som om Svante N i sin avslutning bara rapporterar Gramscis åsikt, men så är det inte. Hade Gramsci ansett att hans tänkande upphävde tanken på en mycket radikal förändring av samhället, så hade han inte haft anledning tala om en ”viljans optimism”. Det är Svante N som i namn av Gramsci smyger på läsaren resultatet av sitt eget politiska tänkande. Intressant nog har rubriksättaren (vem det än är) gett essän en titel vars andra hälft jag tror bättre passar Svante N:s själsliv än Gramscis. Titeln talar inte om förnuftets, utan om känslans pessimism. Den lyder: ”Viljans optimism, känslans pessimism”. Att kombinera förnuftspessimism och viljeoptimism är psykologiskt möjligt, men att kombinera känslopessimism och viljeoptimism tror jag är omöjligt. Att Svante N gör Gramsci till representant för en förmodligen psykologiskt omöjlig attityd finner jag irriterande. Mycket irriterande.

Apropå 9/11 - Vem är förloraren? av Bertil Egerö

Färska uppskattningar visar att var sjätte US-amerikan lever under fattigdomsgränsen. Obamas självbiografi ger en bra inblick i hur dessa ”USAs fördömda” försöker hantera sina liv, med minimalt stöd av staten. Och inte verkar det bli bättre för dem. Den långsiktiga nedgången i USAs ekonomi bör ha fått en kraftig skjuts av 2000-talets angreppskrig, som visserligen ger fattiga unga amerikaner arbete, men till ett ohyggligt pris för dem själva och för alla som drabbas av krigsaggressionerna.
   The Peace Exchange Bulletin 8.9 2011 uppskattar de amerikanska förlusterna 2001–2011 i Afghanistan och Irak till över 6 200 soldater dödade, nära 46 000 soldater sårade, därtill över 56 400 amerikaner i civil verksamhet skadade och sjuka. Bortåt 2 300 soldater har begått självmord i tjänsten. Hur många som gjort det efter återkomsten, eller lider av psykiska skador, nämndes inte, men det bör handla om tiotusentals.
   Det här är ändå mycket låga siffror jämfört med hur krigföringen drabbat befolkningen i de länder som utsatts för USAs krig: Hundratusentals döda och sårade i Irak, enorma flyktingvågor till grannländerna; i Afghanistan tiotusentals döda och sårade – enligt samma källa.
   Det är som bekant svårare att dra sig ur ett krig än att starta det. USA gick i bin Ladens fälla, samma slags fälla han själv deltog i att skapa med det CIA-stödda motståndet mot Sovjetunionen i Afghanistan. Sovjet föll samman. USA kommer att tvingas dra sig tillbaka från rollen som världspolis.
   Tidskriften sammanfattar med några citat Osama bin Ladens strategi:
”…kampen är både finansiell och fysisk… det är möjligt att slå mot den ekonomiska bas som är grunden för den militära, så att när ekonomin är i botten har de för mycket att göra med varandra för att kunna förslava fattiga folk. Därför menar jag att det är mycket viktigt att fokusera på att attackera den amerikanska ekonomin med alla tillgängliga medel…” (25 dec. 2001)  … ”Vi fortsätter att arbeta på att få USA att blöda sig ända till bankrutt, ske Guds vilja.” (29 okt. 2004)
Ur: Osama bin Laden, Messages to the World
Bertil Egerö

PS
The Peace Exchange Bulletin publiceras av Tom Hayden. Den är en ”läsarstödd tidskrift som kritiskt granskar Pentagons långa krig I Afghanistan, Pakistan och Irak, liksom USAs misslyckade krig mot droger och kriminella gäng, och USAs militära gensvar på nationalism och fattigdom runtom i världen.” Intresserade kan få den via epost.

Gaza – ett problem för SvT? av Bengt Hall

Den som läste TV:s programtablåer i måndags kunde till sin förvåning upptäcka att dagen efter, dvs i tisdags, skulle Vibeke Løkkebergs prisbelönta film Tears of Gaza visas på kanal 1 på kvällen kl 22. Filmen fick pris som bästa långfilm på Göteborgs filmfestival  i år. Det är en stark film om krigets fasor och vi var många som uttryckte att den borde visas i svensk TV och inte bara för den mindre grupp som såg den på Folkets bios filmfestival i maj med temat Palestina. Men vi var nog skeptiska. Den vågar inte TV visa, den visar för tydligt Israels brutala angreppskrig gentemot en civilbefolkning.
   Så här beskrivs filmen i filmfestivalens katalog:
Upprörande, kraftfull och känslomässigt förkrossande dokumentär. Med unika bilder exponeras de brutala konsekvenserna av attacken mot Gaza vintern 2008-2009. Bildmaterialet, filmat av olika palestinska fotografer, pendlar från scener med verkliga bombanfall till följdverkningar på gator och sjukhus. Vissa sekvenser är nästintill outhärdliga att skåda. En mycket övertygande antikrigsfilm där hoppet, trots deras fasansfulla upplevelser, ligger hos barnen.
   Alltså, döm om vår förvåning när TV trots det väljer att visa filmen. Men dagen därpå är ordningen återställd. Filmen har lyfts ut och istället har man petat in en film om nakna män i en bastu. På TV förnekar man vid förfrågan att man utsatts för påtryckningar varken från politiker eller av staten Israel. Man kom plötsligt på att den brutala filmen behövde en inramning. Vad innebär det? Tillrättalägganden och balansering? Kommentarer och förnekanden av Israels ambassadör? Nu har man beslutat att filmen istället ska visas den 20 december. Tror man att tittarintresset är lågt mitt i julruschen? Det hade ju varit lägligt att visa filmen nu när vi står inför ett eventuellt FN-beslut om Palestinas status som självständig nation. Förvisso är det inte fel att utöver filmen ha diskussion och kompletterande fakta om bakgrund och läget i Israel/Palestina men beslutet andas påtryckning. Dessutom finns motstridiga uppgifter om orsaken till att filmen lyftes bort. Pierre Schori fick t ex  besked om att det var problem med leveransen.

Bushs och bin Ladens årtionde av Lars-Åke Henningsson

Det nya århundradet kunde väl inte börja mycket tristare än med ett årtionde dominerat av två konkurrerande konservativa politiska ledare. Nu är de borta från scenen, borttagna var och en på sitt amerikanska sätt, och 10-årsdagen av upptakten till den öppna konkurrensen mellan dem är passerad. Det är nu inte bara Nordafrika som växlar in på ett nytt spår. Om prognoserna stämmer har även Danmark gjort det, och decenniet med  Dansk Folkeparti som regeringsunderlag äntligen fått ett slut.
   Det var ett tag sen kulturkonfrontations- profeten Samuel Huntington var populär i synliga media. Hans sätt att tänka tillämpades under det gångna årtiondet, men även om det nu är ute, så finns spåren av allt våld som utövats och alla konfrontationer som skett kvar. Brytningen med Bushs och bin Ladens årtionde innebär ändå att vårt århundrades verkliga problem inte kan gömmas undan längre, de som rör ekonomi och miljö. Rimligen har också konservatismen uttömt sina möjligheter som trovärdigt framtidsalternativ, i den muslimska världen såväl som i västvärlden. Längre än till förödande krig kommer man inte den vägen. Det är samtal och förhandlingar och överenskommelser som behövs.
   I USA är konflikten ändå inte slut. Den ser bara ut att ha gått in i nästa fas. De konservativa krafter som Reagan en gång mobiliserade har ju också sin egen agenda. Medan hans islimistiska allierade har haft sin tid, har det blivit dags för de internt amerikanska reaktionära krafterna att formera sej sen de förlorade sin direktkontakt med Vita Huset, och de är knappast mindre fanatiska. Obama har inte inriktat sej på att spela Lincolns roll i det inbördeskrig som tepartyrörelsen har inlett, men han kanske blir tvungen att göra det.

Perspektiv på 9/11 av Gunnar Stensson

Publiciteten kring tioårsminnet av 11 september var omfattande En hel del var intressant och klokt. Annat var floskulöst, sentimentalt, konventionellt, propagandistiskt och sensationsinriktat. Perspektivet var övervägande västligt.
   Bland Al Jazeeras kommentarer till tioårsminnet fann jag en uppsats av Noam Chomsky med  motsatt perspektiv. Chomsky beskriver attackerna, deras orsaker och konsekvenser så som de upplevs av dem som ”befinner sig på fel sida av gevärsmynningarna”. 
   Chomsky påminner oss om det första 11 september, det  som ägde rum i Santiago i Chile 1973. Han ställer samman de båda brotten mot mänskligheten, 1973 och 2011, och gör jämförelser.
   George W Bush var Osama bin Ladens enda omistliga allierade, konstaterar Chomsky.
   Ett annat svar på attackerna än de som George W Bush och senare Barack Obama gav hade varit möjligt. De nazistiska krigsförbrytarna ställdes inför rätta, rannsakades och dömdes för brott mot mänskligheten. Osama bin Laden mördades och dumpades i havet.
   Noam Chomskys uppsats är ett viktigt dokument. Den som i framtiden söker i Veckobladets arkiv   för att ta reda på tidningens ståndpunkt i förhållande till 9/11 finner i Chomskys text ett tydligt och nyanserat svar.
   Inga texter är slutgiltiga. Chomskys text publicerades 7 september. Tidpunkten för textens senaste bearbetning var klockan 15:13. Fler kan följa. Nedanstående snabböversättning modifierades senast den 15 september klockan 12.43.
Gunnar Stensson

Noam Chomsky
9/11 – var ett annat svar möjligt?
Stormakter förnekar nästan alltid sina egna brott  – i synnerhet stormakter som inte besegrats

Vi närmar oss tioårsminnet av de fruktansvärda händelserna den 11 september 2001, som enligt den allmänna  uppfattningen förändrade världen. Första maj mördades Osama bin Laden, den påstådda hjärnan bakom dådet, i Pakistan av amerikanska elitsoldater, Navy SEALs,  efter det att han gripits, obeväpnad och oförsvarad, i Operation Geronimo.

Många experter har påpekat att bin Laden vann stora segrar i sitt krig mot USA, trots att han till slut dödades. ”Han fastslog ofta att det enda sättet att driva bort USA från den muslimska världen och besegra dess underhuggare var att dra in amerikanerna i en serie små krig som så småningom skulle göra USA bankrutt”, skriver Eric Margolis. ”USA rusade rakt in i fällan, först med George Bush i spetsen och sedan med Barack Obama... Groteskt uppblåst militärt slöseri och skuldberoende
kan visa sig vara det mest förödande arvet efter den man som trodde att han kunde besegra USA.” - i synnerhet som skuldsättningen cyniskt exploateras av den yttersta högern, med det Demokratiska etablissemanget som medlöpare, för att undergräva det som återstår av sociala program, offentlig utbildning, fackföreningar, och i allmänhet de återstående barriärerna mot korporativt tyranni.

Att Washington gärna uppfyllde bin Ladens hetaste önskningar var uppenbart från början. Som konstaterades i min bok 9/11, skriven kort tid efter angreppen, förstod varje insatt person ”att ett massivt anfall på en muslimsk befolkning skulle uppfylla bin Ladens och hans kompanjoners böner och dra in USA och dess allierade i en ´diabolisk fälla´, som den franske utrikesministern uttryckte det.”

Michael Scheuer, den erfarne CIA-analytiker som varit bin Laden på spåren sedan 1996, skrev kort därefter att ”bin Laden har varit precis, när han redogjort för skälen till att han för krig mot oss. Hans syfte är att drastiskt förändra USA:s och Västs politik i förhållande till den muslimska världen. USA-trupperna fullbordar radikaliseringen av den muslimska världen, något som bin Laden eftersträvat med betydande, ehuru ofullständig framgång, alltsedan det tidiga 1990-talet. Jag tror att man med rätta kan dra slutsatsen att USA förblir bin Ladens enda omistliga allierade.”

Det första 9/11
Fanns det något alternativ? Sannolikheten är stor att Jihadrörelsen som till stor del är mycket kritisk mot bin Laden kunde ha blivit splittrad och undergrävd efter 9/11. ”Brottet mot mänskligheten” som det med rätta benämndes kunde ha bemötts som ett brott, med en internationellt aktion för att gripa de sannolika förövarna. Alternativet var känt, men man övervägde aldrig att välja det.

I 9/11 citerade jag Robert Fisks slutsats att ”det avskyvärda brottet 9/11 genomfördes med ondska och fruktansvärd grymhet,” vilket är en riktig bedömning. Men det är nyttigt att hålla i åtanke att brottet kunde ha varit än värre. Antag till exempel att attacken hade gått så långt som till att bomba Vita huset, döda presidenten och införa en brutal militärdiktatur som mördade tusentals och torterade tiotusentals, samtidigt som den etablerade ett internationellt terrorcenter som hjälpte till att etablera liknande tortyr- och terror-stater och genomförde en internationell mordkampanj; och som en extra stimulans kallade in en grupp ekonomer – vi kan kalla dem ”the Kandahar boys” - som snabbt körde ner ekonomin i en av de värsta depressionerna i landets historia. Det skulle uppenbarligen ha varit mycket värre än 9/11.

Tyvärr är detta inte en tankelek. Det hände. Det enda som inte stämmer är att siffran på offren skulle multipliceras med 25 för att talen skulle bli likvärdiga. Jag syftar förstås på det som latinamerikanerna ofta kallar ”det första 9/11”. Den 11 september 1973 lyckades USA efter intensiva ansträngningar störta Salvador Allendes demokratiska regering i Chile i en militärkupp som överförde makten till Pinochets brutala regim. Enligt Nixon-regeringen var målet att utplåna det ”virus” som skulle kunna uppmuntra alla dessa ”främlingar som vill knulla oss” att nationalisera sina resurser och på andra sätt föra en outhärdlig politik för oberoende utveckling. Bakgrunden var Nationella säkerhetsrådets slutsats att om USA inte kunde kontrollera Latinamerika kunde det inte ”etablera någon framgångsrik ordning på andra håll i världen”.

Till skillnad från det andra 9/11 innebar det första  inte någon förändring av världen. ”Det hade ingen särskild betydelse”, som Henry Kissinger försäkrade sin boss några dagar senare.

Dessa ”betydelselösa händelser” omfattade inte bara militärkuppen som förstörde den chilenska demokratin och satte igång den terrorperiod som följde Det första 9/11 var bara en akt i det drama som inleddes när John F Kennedy 1962 ändrade den latinamerikanska militärens uppgift från ”försvar av världsdelen” - en anakronistisk kvarleva från andra världskriget – till ”inre säkerhet” ett begrepp med fasaväckande innebörd i USA-dominerade latinamerikanska kretsar.

I History of the Cold War som nyligen publicerades av Cambridge University skriver John Coatsworth att från 1962  ”till Sovjetunionens fall 1990 var antalet politiska fångar, tortyroffer och avrättningar av oliktänkande överväldigande mycket större i Latinamerika än i Sovjetunionen och dess satelliter”, inberäknat många religiösa martyrer och massakrer.

Från kidnappning och tortyr till mord.
Allt detta och mycket mer avfärdas som betydelselöst och glöms. De som har till uppgift att styra världen kan glädja sig åt en mer komfortabel beskrivning i det aktuella numret av den ansedda (och värdefulla) Journal of the Royal Institute of International Affairs i London. Dess tema är ”den visionära internationella ordningen under andra hälften av 1900-talet” som utmärktes av att  ”Amerikas vision om kommersiellt välstånd blev universell”. Det ligger en del i den berättelsen, men de som befann på fel sida om gevärsmynnigarna hade ett annat perspektiv, och det perspektivet saknas.

Samma sak gäller mordet på Osama bin Laden som utgör slutet på åtminstone en fas  det ”war on terror” som president Bush utlyste vid det andra 9/11. Låt oss ägna händelsen och dess konsekvenser några tankar.

Den första maj 2011 dödades Osama bin Laden i sin bostad av en avdelning Navy SEALs som tog sig in i Pakistan med helikopter. Efter många undanflykter står det klart att det handlar om ett planerat mord som på många sätt strider mot internationell lag.

Det tycks inte ha gjorts något försök att gripa den obeväpnade bin Laden vilket borde varit fullt möjligt för 79 elitsoldater som inte mötte något motstånd – bortsett från att Obamas hustru, också hon obeväpnad, kastade sig mot dem, varvid hon blev skjuten i ”självförsvar”.

En plausibel rekonstruktion av händelseförloppet har gjorts av den erfarne Mellan Östern-korrespondenten Yochi Dreazen och hans kolleger i tidskriften the Atlantic. Dreazen som tidigare var krigskorrespondent för Wall Street Journal är korrespondent för National Journal Group som täcker militärfrågor och nationell säkerhet. Enligt deras utredning tycks Vita Huset inte ha övervägt möjligheten att gripa bin Laden levande. ”Administrationen klargjorde för  arméns hemliga Joint Special Operations Command att den ville att bin Laden skulle dödas, enligt en äldre tjänsteman med kännedom om samtalen. En militär med hög rang som informerats om angreppet sa att soldaterna visste att deras uppdrag inte var att gripa bin Laden levande.

Författarna tillägger: ”För många inom Pentagon och CIA som hade ägnat ett årtionde åt att jaga bin Laden var dödandet en nödvändig och berättigad hämndeakt.”
”Att gripa bin Laden levande skulle ha inneburit en rad besvärliga juridiska och politiska  utmaningar.” Då var det bättre att mörda honom, dumpa kroppen i havet utan den obduktion som normalt anses nödvändig efter ett mord – vilket som man kunde förutsäga provocerade fram ilska och skepticism i stora delar av den muslimska världen.

Atlantic påpekar att ”beslutet att döda bin Laden omedelbart var det tydligaste exemplet hittills på en sällan noterad aspekt av Obama-regeringens kontraterror-politik. Bush-regeringen grep tusentals misstänkta militanter och skickade dem till fångläger i Afghanistan, Irak och Guantanamo. Obama-regeringen däremot inriktade sig på att utplåna terrorister hellre än att ta dem levande”.

Det är en avgörande skillnad mellan Bush och Obama. Författarna citerar den förre västtyske kanslern Helmut Schmidt som i tysk TV sa att ”USAs raid var en ”uppenbar kränkning av internationell rätt” och att Laden borde ha gripits och ställts inför rätta. Schmidt skilde sig därmed från USAs riksåklagare Eric Holder som ”försvarade beslutet att att döda bin Laden trots att han inte utgjorde något hot  mot soldaterna.” Eric Holder deklarerade att attacken var ”laglig, legitim och lämplig på alla sätt.”

Också dumpandet av kroppen kritiserades av de allierade. Den ansedde brittiske juristen Geoffrey Robertson, som stödde ingripandet, opponerade mot avrättningen framför allt av pragmatiska skäl och betecknade Obamas påstånde att ”rättvisa har skipats” som en ”absurditet” som borde ha varit uppenbar för en tidigare professor i konstitutionell rätt. Robertson menar att ”USA är förpliktat att genomföra en undersökning som ger världen en bild av de sanna omständigheterna kring denna avrättning.”

Robertson påminner oss om att det ”inte alltid har varit på det här sättet. När det blev tid att överväga vad som skulle ske med män som gjort sig skyldiga till mycket större brott än Osama bin Laden – nämligen nazi-ledarna – ville den brittiska regeringen att de skulle hängas inom sex timmar efter gripandet. President Truman protesterade och citerade domaren Robert Jacksons uttalande att en summarisk rättegång ”varken överensstämde med amerikanernas samveten eller skulle komma att ihågkommas av våra barn med stolthet... det enda rätta är att avgöra de anklagades oskuld eller skuld efter ett förhör som genomförts så objektivt som möjligt och med en dokumentation som klargör våra skäl och motiv”.

Eric Margolis påpekar att ”Washington aldrig offentliggjort några bevis för att Osama bin Laden står bakom 9/11-attackerna”, vilken troligen är anledningen till att ”opinionsmätningar visar att en tredjedel av amerikanerna tror att USA:s regering och/eller Israel står bakom 9/11”, medan skepticismen i den muslimska världen är mycket större. ”En öppen rättegång i USA eller Haag skulle genomlyst dessa påståenden”, fortsätter han. Detta är ett praktiskt skäl till att USA borde ha följt lagen.

I samhällen som respekterar lagen grips misstänkta och ställs inför rätta. Jag understryker ordet ”misstänkta”. I juni 2002 kunde FBI-chefen Robert Mueller bara säga att ”utredarna tror att idén bakom september-attackerna mot World Trade Center och Pentagon kom från al Qaida-ledare i Afghanistan, medan de faktiska förberedelserna planerades i Tyskland och finansieringen kom via  Förenade Arabemiraten från Afghanistan.” Detta var enligt Washington Post ”en av hans mest detaljerade offentliga kommentarer om attackernas upphovsmän”.

Det som FBI trodde och tänkte i juni 2002 hade de ingen kunskap om åtta månader tidigare då Washington avfärdade förslag från talibanerna (vi vet inte hur allvarliga) att tillåta en rättegång mot bin Laden om de fick tillgång till bevis. Det var alltså inte sant när president Obama i sitt uttalande i Vita huset efter bin Ladens död uttalade att ”vi fick tidigt klart för oss att attackerna den 9/11 utfördes av al-Qaida”.

Det har aldrig funnits skäl att betvivla det som FBI trodde i mitten av 2002, men det är långt ifrån de skuldbevis som krävs i civiliserade samhällen – och hurdana bevisen än är, ger de inte berättigande att mörda en en misstänkt som, enligt vad det tycks, lätt kunde ha gripits och ställts inför rätta. Detsamma gäller mycket av den bevisning som senare framkommit. 9/11-kommissionen har framlagt många indicier beträffande bin Ladens roll, men de bygger huvudsakligen på vad kommissionen fått veta genom bekännelser av fångar på Guantanamo. Det är tveksamt om de håller inför en oberoende domstol, med tanke på hur dessa bekännelser framtvingats. Under inga omständigheter har kommissionens slutsatser, hur övertygande de än kan förefalla, samma tyngd som en dom från en oberoende domstol, vilket är den enda instans som kan överföra en person från kategorin misstänkt till kategorin skyldig.

Det talas mycket om bin Ladens ”bekännelse”, men det handlar om skryt, inte om bekännelse. Hans skryt säger oss en hel del om hans karaktär men ingenting om hans ansvar för det som han betraktade som en stor framgång och som han gärna ville ta åt sig äran för.
Återigen, allt detta är helt oberoende av bedömningen av bin Ladens skuld, som föreföll uppenbar också före FBI-utredningen, och fortfarandet gör det.

Aggressionsbrott
Det är värt att tillägga att bin Ladens skuld erkändes i en stor del av den muslimska världen – och fördömdes.

En av världens ledande specialister på Jihadrörelsen, Fawaz Geges, menar att rörelsen kunde ha splittrats om USA hade utnyttjat möjligheten i stället för att mobilisera rörelsen, särskilt genom angreppet på Irak, som innebar en stor fördel för bin Laden och ledde till en skarp ökning av terrorn, något som alla underrättelseorgan förutsett.

Det kan vara lärorikt att fråga oss själva hur vi skulle ha reagerat om irakiska soldater hade landat i George W Bushs gård (Vita huset), mördat honom och dumpat hans kropp i Atlanten (efter  regelmässiga begravningsritualer, förstås). Han var naturligtvis ingen ”misstänkt” utan en ”beslutsfattare” som gav order att invadera Irak – det vill säga att begå det ”yttersta internationella brottet som skiljer sig från andra krigsförbrytelser bara på det sättet att det inom sig innehåller allt det hopade onda i helheten” för vilket de nazistiska krigsförbrytarna blev hängda: de hundratusentals dödarna, miljonerna flyktingar, förstörelsen av en stor del av landet och dess nationella arv och den mordiska sekteristiska konflikt som spred sig i regionen. Det är lika okontroversiellt att säga dessa brott i högsta grad överträffar vad som lagts bin Laden till last.

Det är också okontroversiellt att säga att Bush och hans bundsförvanter begick ”det yttersta internationella brottet” - brottet att begå aggression. Brottet definierades klart av Robert Jackson, USA:s chefsdomare vid Nürnbergsprocessen. ”Angripare är en stat som är den första att begå sådana handlingar som invasion med sina väpnade styrkor, med eller utan krigsförklaring i en annan stats territorium...” fastslog Jackson i sitt inledningsanförande vid Nürnberg-tribunalen. Ingen, inte ens aggressionens mest extrema anhängare, förnekar att Bush och hans bundsförvanter gjorde just det.

Det anstår oss också att påminna oss Jacksons vältaliga yttrande i Nürnberg om principen om universalitet: ”Om vissa handlingar i förhållande till överenskomna konventioner är brott, är de brott, oavsett om USA begår dem eller Tyskland gör det, och vi vill inte hävda regler gentemot andra som vi inte själva är beredda att underkasta oss.”

Det är också klart att påstådda avsikter är irrelevanta, även om vi tror på dem. Dokument visar att japanska fascister uppenbarligen trodde att de,  när de härjade Kina, gjorde det för att förvandla det till ett ”jordiskt paradis”. Och fast det kan vara svårt att föreställa sig det är det tänkbart att Bush och kompani trodde att de försvarade världen mot Saddams kärnvapen. Helt irrelevant, fast ivriga medlöpare på alla sidor kanske försöker bevisa motsatsen.

Två valmöjligheter återstår för oss: antingen är Bush och hans bundsförvanter skyldiga till ”det yttersta internationella brottet” inklusive alla dess konsekvenser eller måste vi konstatera att Nürnberg-rättegången var en fars och att de allierade gjorde sig skyldiga till justitiemord.

Den imperialistiska mentaliteten och 9/11
Några dagar före mordet på bin Laden dog Orlando Bosch fridfullt i Florida, där han bodde med sin medbrottsling Luis Posada Carriles och många andra medarbetare inom internationell terrorism. Efter det att han anklagats för dussintals terrorbrott av FBI erbjöd Bush honom amnesti  trots protester från Justitiedepartementet som fann att man inte kunde undgå slutsatsen att ”det var ett nationellt intresse att erbjuda en säker fristad för Bosch.”

Specialisten på internationella relationer vid Harvarduniversitetet Graham Allison påminner om Bushs uttalande med hänsyftning på talibanerna att ”de som skyddar terrorister är lika skyldiga som terroristerna själva”. Sådana stater har därför förlorat sin suveränitet och utgör mål för bombangrepp och terror – till exempel den stat som gav Bosch och hans kumpaner en fristad. När Bush präglade denna nya regel i internationella relationer föreföll ingen lägga märke till att han manade till invasion och förstörelse av USA och mord på dess kriminella presidenter.

Naturligtvis är ingenting av detta problematiskt om vi överger domare Jacksons princip om universalitet och i stället antar principen att USA är immunt mot internationell rätt och konventioner – något som regeringen flera gånger gjort mycket klart.

Det är också väl värt att tänka på bin Laden-operationens namn: Operation Geronimo. Den imperialistiska mentaliteten är så djup att få tycks vara i stånd att uppfatta att Vita Huset glorifierar bin Laden gnom att kalla honom ”Geronimo” - apachehövdingen som ledde det modiga motståndet mot de som invaderade apachernas land.

Det slumpvisa namnvalet påminner om den lätthet med vilken vi benämner våra vapen efter våra brott: Apache, Blackhawk... Vi skulle kanske reagera om Luftwaffe hade kallat sina stridsflygplan ”Jude” eller ”Zigenare”.

De nämnda exemplen skulle höra  till kategorin ”amerikansk exceptionalism” om det inte förhöll sig så att undertryckandet av egna brott vore allmänt förekommande bland stormakter, åtminstone de som inte besegrats och tvingas acceptera verkligheten.

Kanske uppfattade regeringen mordet som en ”hämndeakt”, som Robertson tror. Och kanske återspeglar förkastandet av möjligheten att ställa bin Laden inför rätta en skillnad i den moraliska kulturen idag jämfört med 1945. Vilket skälet än kan ha varit, kan det knappast vara säkerhet. Liksom när det gäller fallet med ”det yttersta brottet” i Irak är mordet på bin Laden ytterligare en illustration till det viktiga förhållandet  att säkerhet ofta inte den högsta prioriteten för staters agerande, tvärs emot vedertagen uppfattning.

Noam Chomskys bok 9/11 har i veckan utkommit i ny upplaga med en ny essay från vilken denna text är ett utdrag.

Kulturtips

The Queen Symphony
På Palladium den 16 september kl. 20.00
Läs mer

Weeping Willows (SE) LIVE
på Babel 16 september kl 19:00.
Läs mer

Guidad cykeltur genom Malmö
Cykeltur med en personlig guide på två timmar igenom cykelstaden
Lör 17 sep kl. 14:00. Läs mer

Sjöflickan och Drakens Dotter
Fritt efter en kinesisk folksaga i regi av sagogurun Margareta Larson, från tre år, på Teater Sagohuset 4 september - 30 november. Lör 17 sep kl. 14:00.
Läs mer

The Cavern Beatles
På Palladium 17 sept kl 19.30
Läs mer

Ufomammut/MoRkObOt live
På Inkonst lördag 17 september kl 21:00.
Läs mer

Från Bach till Buenos Aires
På Palladium den 18 september kl 15:00.
Läs mer

Camerata Nordica och Ensemble Syd
På Palladium den 19 september kl. 19:30
Läs mer

Malmö By Foot - Historisk vandring
Turen tar dig genom Malmös spännande historia från medeltiden till modern tid.
Tis 20 sep kl. 17:15. Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 21 sep och Tor 22 sep kl. 16:00
Läs mer

Styckmord
STYCKMORD ÄR ETT KAMMARSPEL SOM UTGER SIG FÖR ATT VARA EN DECKARHISTORIA. På Inkonst 21-30 september kl 19.00.
Ons 21 sep kl. 19:00. Läs mer

A Bossa Elétrica (Sverige)
Brasiliansk bossafunk på Klaffbron 22 september kl 19:30. Läs mer

LITTLE BOXES
I samband med festivalen, Den tredje åldern, en internationell teaterfestival om åldrandets möjligheter ges workshopen Small Boxes av den brasilianska gruppen Cia de Theatro Fase 3.
Tor 22 sep kl. 09:00. Läs mer

Midnattsdopp med Bastu Extrem
Midnattsdopp med Bastu Extrem - arombastu varvat med olika relaxupplevelser. På Ribersborgs Kallbadhus 23 september kl 19:30.
Läs mer

Hela kulturcentralens program