Nästa vecka slutar skolorna och i år
väljer VB att följa deras exempel sina mer än 40 år till trots. Det är
alltså dax att skriva den där artikeln som ligger och gnager, trist att
ha den gnagande hela sommaren!
red
red
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2016-06-02
Sittprotest på Malmö C mot försäljningen av Vattenfalls brunkolsgruvor i Tyskland
Lördag 4/6 klockan 14
Statligt ägda Vattenfall befinner sig just nu mitt uppe i en
försäljning av sina brunkolstillgångar i sydöstra Tyskland. Vattenfalls
brytning och förbränning av brunkol är förödande för klimatet – denna
verksamhet släpper ut mer koldioxid än vad hela Sverige gör. Tjeckiska
EPH, företaget som vill köpa brunkolen, kommer inte bara att fortsätta
bränna kol, utan vill också öppna nya gruvor på marken. För att den
klimatförstörande affären ska bli av måste regeringen dock godkänna den
– därför samlas vi för att sätta press på dem att ta sitt klimatansvar
och låta kolet ligga!
Ung Vänster Skåne
Ung Vänster Skåne
Sommarvandring till Flackarps mölla
Söndagen den 5 juni, samling klockan 14.00 vid St Lars Vårdcentral
Vi vandrar nedför St Lars paradgata från
överläkar-bostaden till Östra borggården, över bron, förbi Västra
borggården och St Lars begravningsplats.Kvartetten Saxdax spelar Bach vid Möllekaféet klockan 14.30. Visning av Flackarps mölla och St Lars begravningsplats.
Klostergårdens byalag
Inför promenaden till Flackarps mölla 5 juni 2016
Landskapets förvandlingar 1850 - 2016.
Tidsmaskinen snabbspolad
1850 breder jordbrukslandet ut sig med åkrar, pilevallar och träddungar. De låga husen i Flackarp och Källby försvinner nästan i grönskan.
Plötsligt syns karlar med spadar och karavaner av hästdragna vagnar vid Uppåkra. Södra stambanan plöjer sig fram genom sädesfälten.
1856. Ett lokomotiv med blänkande ångpanna och hög skorsten tuffar långsamt mot Lund på den nya bron över Höje å. Flackarpsborna ser häpet på.
1868. Möllaren Bengt Sörensson står omgiven av mognande vetefält vid sin nybyggda mölla i Flackarp.
1879. Nu är Hospitalet färdigt. Det liknar ett rokokoslott. Patienterna planterar 14000 träd och buskar i parken. Carl Fredrik Hill skymtar med sitt staffli.
1895. Asylens kaserner står färdiga att ta emot 1500 obotliga patienter. Bron över Höje å bevakas av uniformerade vakter.
En präst och en kusk kör med en svart kista till Lunds Hospitals- och Asyls begravningsplats intill Flackarps mölla. Det är Jenny Maria Ringström, 21, som ska jordfästas av pastorsadjunkt Knös.
1940. Mörkläggning. Parken ligger frusen. De 80-åriga träden har blivit höga. Erik Hermelin rusar upprörd ut ur den byggnad där vårdcentralen nu ligger. Han ska till Gleerups med en stridsskrift mot nazismen som han tänker bekosta tryckningen av.
1950 stannar Flackarps mölla.
1951 slutar man jordfästa patienterna på begravningsplatsen. De anonyma gravarna är då 2000.
1965. Klostergårdens höghus av rött tegel reser sig i solfjädersform mellan St Lars och Lund. Flera vårdare bosätter sig där. Ofta också tidigare patienter. Klostergårdsfältets träd och buskar är nyplanterade. Fontänens vatten sorlar i den nya dammen.
1998. St Lars säljs till ett privat bolag. St Lars-parken börjar förfalla
2015. Riksbyggen bygger vidare på Källby ängar där den tidigare ungdomskliniken låg. Längre in i parken reser sig Peabs stora byggkran över de nu 150-åriga träden. Schaktmaskinerna dånar. På andra sidan ån bygger HSB ett lilla St Lars i anslutning till den forna Asylen.
Flackarps mölla sträcker sina nya vingar mot den blå himlen som 1868 och på Lunds Hospitals- och Asyls begravningsplats blommar prästkragarna.
Där järnvägen korsar väg 108 uppförs ett ställverk för att säkra de kommande höghastighetstågens energibehov.
2016. Beslut om station vid Klostergården och fyra spår på sträckan Flackarp - Lund
Tidsmaskinen saktar in och blir stilla. Den har nått gränsen för gången tid.
Gunnar Stensson
Nåd och skönhet av Staffan Lindberg
Ett dammigt traditionellt 
universitet
kan bringa ljus ibland. I torsdags framträdde en av årets
hedersdoktorer i Lund. Amerikanska författaren Marilynne Robinson stod
på scen i den humanistiska aulan inför fullsatt publik.
Det var inte helt lätt att förstå den lågmälda innantilläsningen av färdigt manus. Det var amerikanskt förstås. Diskussionen om evolutionsläran till exempel.
Men det var mer än det, mycket mer. Här är någon som uttryckligen står upp för människovärdet på en akademisk piedestal! Inte bara humanism i största allmänhet utan en etik i det sociala livet.
Våra liv är inte bara robotar i en värld av ekonomisk nyttomaximering. Livet som människa, så långt vi vet igenom historien, är omsorg och omtanke och den är allt det sköna vi kan tänka oss. Det är bilder, musik, rörelse, dofter, beröring och tal i omfamning.
För Marilynne är det en gudomlig kraft, ett inre ljus som finns i oss. För oss i stort sett sekulariserade på andra sidan Atlanten är tanken på Gud som alltings ursprung och mål nästan helt främmande, men kanske är det heliga större än så? Vad vi skapat genom historien är en kärna av gemenskap i omsorg och skönhet.
Hur ska vi förstå det? Skapade till Guds avbild eller skapare av en helig förståelse av oss själva? Både och duger kanske bra. I den europeiska teologin finns en förståelse kring hur vi befriar oss från utefrånstyrningen till ett tillstånd av subjekt med eget ansvar i världen, myndiga så att säga (Bonhoeffer till exempel). Jag och du blir ansvariga.
Det onda som vi gör varandra och världen kan inte förstås på det sättet. Det finns som en antites till nåden att inbjuda och förlåta. En ofta möjlig utväg i en kaotisk värld av konkurrens och egen framgång. När utvägen blir ett system är vi låsta, men förhoppningsvis inte för evigt.
Att sträcka ut handen och ge varandra förlåtelse och omsorg är den nåd vi kan finna i denna värld. Den världen är full av skönhet och tillit. Enklare kan detta kanske inte uttryckas.
universitet
kan bringa ljus ibland. I torsdags framträdde en av årets
hedersdoktorer i Lund. Amerikanska författaren Marilynne Robinson stod
på scen i den humanistiska aulan inför fullsatt publik.Det var inte helt lätt att förstå den lågmälda innantilläsningen av färdigt manus. Det var amerikanskt förstås. Diskussionen om evolutionsläran till exempel.
Men det var mer än det, mycket mer. Här är någon som uttryckligen står upp för människovärdet på en akademisk piedestal! Inte bara humanism i största allmänhet utan en etik i det sociala livet.
Våra liv är inte bara robotar i en värld av ekonomisk nyttomaximering. Livet som människa, så långt vi vet igenom historien, är omsorg och omtanke och den är allt det sköna vi kan tänka oss. Det är bilder, musik, rörelse, dofter, beröring och tal i omfamning.
För Marilynne är det en gudomlig kraft, ett inre ljus som finns i oss. För oss i stort sett sekulariserade på andra sidan Atlanten är tanken på Gud som alltings ursprung och mål nästan helt främmande, men kanske är det heliga större än så? Vad vi skapat genom historien är en kärna av gemenskap i omsorg och skönhet.
Hur ska vi förstå det? Skapade till Guds avbild eller skapare av en helig förståelse av oss själva? Både och duger kanske bra. I den europeiska teologin finns en förståelse kring hur vi befriar oss från utefrånstyrningen till ett tillstånd av subjekt med eget ansvar i världen, myndiga så att säga (Bonhoeffer till exempel). Jag och du blir ansvariga.
Det onda som vi gör varandra och världen kan inte förstås på det sättet. Det finns som en antites till nåden att inbjuda och förlåta. En ofta möjlig utväg i en kaotisk värld av konkurrens och egen framgång. När utvägen blir ett system är vi låsta, men förhoppningsvis inte för evigt.
Att sträcka ut handen och ge varandra förlåtelse och omsorg är den nåd vi kan finna i denna värld. Den världen är full av skönhet och tillit. Enklare kan detta kanske inte uttryckas.
Dagsnotering av Gunnar Stensson
Under veckan har pioner, prästkragar, baldersbrå, vallmo, lupiner och
tistlar slagit ut. Vetestråna har gått i ax. Fläder och jasmin börjar
blomma. De gula rapsfälten har blivit grågröna. Plommon, hägg, kastanj
och syren håller på att bli överblommade. Smultronen börjar mogna på
hemliga ställen.
Barnens plaskdamm i Klostergården har öppnats
Redan hoppar, springer och kryper barnen i det friska vattnet och duschar hisnande i den glittrande fontänens kalla stråle, medan föräldrarna sitter i gräset och på bänkarna runt dammens perfekta vita cirkel mitt i den gröna dälden mellan de höga träden.
Jag har ju önskat att den vackra fontänen skulle få ett värdigare namn, Helgeandsfontänen kanske, men har äntligen förstått varför kommunen envisas med att kalla den ”plaskdammen i Klostergården”.
Dammens vatten är rent! Det är vad Lund vill understryka med termen plaskdamm! Och föräldrarna inte bara i Klostergården har förstått det. Plaskdamm är termen. Där kan man låta sina barn bada och plaska. Gratis. Tryggare och billigare än i Källbybadet.
Grodornas plaskdamm
Solen gassar. Hundratals grodor har samlats i den lilla dammen intill korsningen mellan gångstigen från Gamla Väster och vägen till Värpinge. De vältrar sig i det varma vattnet bland slam och alger och kväker intensivt och ihållande. De är gröna med ett mönster av bruna fläckar på ryggen. Deras utstående ögon blänker.
När de ser min skugga tystnar de. Flera av dem dyker. Men tystnaden varar bara några sekunder. Plötsligt öppnar en bastant groda gapet och utstöter ett mäktigt kväkande. De andra stämmer in. När upphetsningen kulminerar blåser de upp kinderna till skimrande bubblor. Brunstiga grodor rusar fram över den sumpiga ytan, kastar sina kompakta kroppar över varandra och klamrar sig fast med korta armar och händer.
Några meter därifrån sitter en slank häger. Den är mätt nu och hotar ingen.
Barnens plaskdamm i Klostergården har öppnats
Redan hoppar, springer och kryper barnen i det friska vattnet och duschar hisnande i den glittrande fontänens kalla stråle, medan föräldrarna sitter i gräset och på bänkarna runt dammens perfekta vita cirkel mitt i den gröna dälden mellan de höga träden.
Jag har ju önskat att den vackra fontänen skulle få ett värdigare namn, Helgeandsfontänen kanske, men har äntligen förstått varför kommunen envisas med att kalla den ”plaskdammen i Klostergården”.
Dammens vatten är rent! Det är vad Lund vill understryka med termen plaskdamm! Och föräldrarna inte bara i Klostergården har förstått det. Plaskdamm är termen. Där kan man låta sina barn bada och plaska. Gratis. Tryggare och billigare än i Källbybadet.
Grodornas plaskdamm
Solen gassar. Hundratals grodor har samlats i den lilla dammen intill korsningen mellan gångstigen från Gamla Väster och vägen till Värpinge. De vältrar sig i det varma vattnet bland slam och alger och kväker intensivt och ihållande. De är gröna med ett mönster av bruna fläckar på ryggen. Deras utstående ögon blänker.
När de ser min skugga tystnar de. Flera av dem dyker. Men tystnaden varar bara några sekunder. Plötsligt öppnar en bastant groda gapet och utstöter ett mäktigt kväkande. De andra stämmer in. När upphetsningen kulminerar blåser de upp kinderna till skimrande bubblor. Brunstiga grodor rusar fram över den sumpiga ytan, kastar sina kompakta kroppar över varandra och klamrar sig fast med korta armar och händer.
Några meter därifrån sitter en slank häger. Den är mätt nu och hotar ingen.
Spårvagn, höghastighetståg, fyrspår och väg från Klostergården till Värpinge. av Gunnar Stensson
Finansieringen av Lunds spårväg är klar. Staten går in med 74,5
miljoner. Dessutom satsar staten 40,75 miljoner på cykelparkering och
andra åtgärder vid Lunds central. Det behövs.
Den viktigaste delen av överenskommelsen mellan Lund och Sverigeförhandlingen gäller höghastighetstågen. Lund ska bidra med 120 miljoner. Lundapolitikerna har fått igenom sin vilja att Lunds C ska vara stationen för höghastighetstågen.
VB och många andra har argumenterat för att stationen hellre borde placeras i Brunnshög. Det finns mycket som talar för det. Det är lättare att bygga för höghastighetståg på den öppna slätten än i Lunds täta stadsmiljö, där framför allt problemet med flaskhalsen och den skarpa kröken vid Armaturfabriken måste lösas.
Men blir satsningen på höghastighetståg verkligen av? Den nya beräkningen antyder visserligen att kostnaden kan bli något lägre än som tidigare sagts, kanske 250 miljarder. Är kostnadsminskningen tillräcklig?
Vi förutsätter det. I överenskommelsen lovar Lund dessutom att bygga 15000 bostäder de närmaste femton åren. Det är nog genomförbart. Byggnadsverksamhet pågår redan runt hela staden, inte minst i södra Lund vid Arenan, i Källby ängar och på St Larsområdet.
I flera referat står det att höghastighetstågen utgår från Lunds central.
Utgår?
Finns här en antydan om att sträckan Lund-Malmö inte räknas som höghastighetssträcka utan att höghastighetsförbindelsen till Stockholm börjar först i Lunds C? Och att alltså inga radikala åtgärder krävs vid Armaturkurvan?
Samtidigt som överenskommelsen om höghastighetstågen publicerades genomfördes samråd om fyrspårsbygget mellan Flackarp och Högevall i Järnåkraskolan.
I Trafikverkets presentation förekom inga nyheter. De två nya spåren kommer att byggas väster om de nuvarande, likaså de nya broarna vid Höje å, vid Klostergårdsporten och över Södra Ringvägen.
När de nya spåren är färdiga kommer trafiken förläggas till dem, medan man bygger om de befintliga. Bullret från tågen kommer inte att bli högre, snarare tvärtom.
Klostergårdsstationen förläggs vid vägporten Nordanväg – Maskinvägen. Allt detta var egentligen känt tidigare.
Viktigare för de boende är stadsplaneringen i Lunds kommun. Nya bostäder ska byggas i anslutning till Klostergårdsstationen. Väster om järnvägen finns stora ytor för bostadsbyggande på Åkerlund och Rausings parkeringsplats. Men vad kommer att hända på den östra sidan, den som vetter mot Klostergården med det gröna stråket, korpfotbollsplanerna och koloniområdena?
De frågorna togs inte upp under samrådet, som endast gällde Trafikverkets utbyggnad av järnvägen.
Jag ställde en viktig fråga till Vesna Vasiljkovic, översiktsplanearkitekt i Lunds kommun:
Kommer en vägförbindelse mellan Klostergården och Värpinge byggas i Sunnanvägs förlängning, under järnvägen, och längs den gamla vägen förbi reningsverket till Värpinge?
Hon bekräftade att man planerar en sådan förbindelse för att knyta samman de boende på vardera sidan av den barriär som järnvägen utgör. Meningen är att den ska kunna användas för busstrafik.
Den planerade vägen kommer att gå genom grönområdet mellan kolonin och odlingslotterna. En vägport under järnvägen blir nödvändig. Eftersom det är rationellast att bygga porten under järnvägen samtidigt som fyrspårsbygget kommer den nya vägen att anläggas inom de närmaste sju åren. För Trafikverket handlar det alltså om fyra broar. Men det tycks Trafikverket inte känna till.
Den viktigaste delen av överenskommelsen mellan Lund och Sverigeförhandlingen gäller höghastighetstågen. Lund ska bidra med 120 miljoner. Lundapolitikerna har fått igenom sin vilja att Lunds C ska vara stationen för höghastighetstågen.
VB och många andra har argumenterat för att stationen hellre borde placeras i Brunnshög. Det finns mycket som talar för det. Det är lättare att bygga för höghastighetståg på den öppna slätten än i Lunds täta stadsmiljö, där framför allt problemet med flaskhalsen och den skarpa kröken vid Armaturfabriken måste lösas.
Men blir satsningen på höghastighetståg verkligen av? Den nya beräkningen antyder visserligen att kostnaden kan bli något lägre än som tidigare sagts, kanske 250 miljarder. Är kostnadsminskningen tillräcklig?
Vi förutsätter det. I överenskommelsen lovar Lund dessutom att bygga 15000 bostäder de närmaste femton åren. Det är nog genomförbart. Byggnadsverksamhet pågår redan runt hela staden, inte minst i södra Lund vid Arenan, i Källby ängar och på St Larsområdet.
I flera referat står det att höghastighetstågen utgår från Lunds central.
Utgår?
Finns här en antydan om att sträckan Lund-Malmö inte räknas som höghastighetssträcka utan att höghastighetsförbindelsen till Stockholm börjar först i Lunds C? Och att alltså inga radikala åtgärder krävs vid Armaturkurvan?
Samtidigt som överenskommelsen om höghastighetstågen publicerades genomfördes samråd om fyrspårsbygget mellan Flackarp och Högevall i Järnåkraskolan.
I Trafikverkets presentation förekom inga nyheter. De två nya spåren kommer att byggas väster om de nuvarande, likaså de nya broarna vid Höje å, vid Klostergårdsporten och över Södra Ringvägen.
När de nya spåren är färdiga kommer trafiken förläggas till dem, medan man bygger om de befintliga. Bullret från tågen kommer inte att bli högre, snarare tvärtom.
Klostergårdsstationen förläggs vid vägporten Nordanväg – Maskinvägen. Allt detta var egentligen känt tidigare.
Viktigare för de boende är stadsplaneringen i Lunds kommun. Nya bostäder ska byggas i anslutning till Klostergårdsstationen. Väster om järnvägen finns stora ytor för bostadsbyggande på Åkerlund och Rausings parkeringsplats. Men vad kommer att hända på den östra sidan, den som vetter mot Klostergården med det gröna stråket, korpfotbollsplanerna och koloniområdena?
De frågorna togs inte upp under samrådet, som endast gällde Trafikverkets utbyggnad av järnvägen.
Jag ställde en viktig fråga till Vesna Vasiljkovic, översiktsplanearkitekt i Lunds kommun:
Kommer en vägförbindelse mellan Klostergården och Värpinge byggas i Sunnanvägs förlängning, under järnvägen, och längs den gamla vägen förbi reningsverket till Värpinge?
Hon bekräftade att man planerar en sådan förbindelse för att knyta samman de boende på vardera sidan av den barriär som järnvägen utgör. Meningen är att den ska kunna användas för busstrafik.
Den planerade vägen kommer att gå genom grönområdet mellan kolonin och odlingslotterna. En vägport under järnvägen blir nödvändig. Eftersom det är rationellast att bygga porten under järnvägen samtidigt som fyrspårsbygget kommer den nya vägen att anläggas inom de närmaste sju åren. För Trafikverket handlar det alltså om fyra broar. Men det tycks Trafikverket inte känna till.
Hackat och malet av Ulf N
Handslaget i Sverigeförhandlingen
Huvudinnehållet i överenskommelsen mellan Lunds kommun och Sverigeförhandlingen är ju redan känt. Men jag vill ändå understryka att Lund gjort en mycket bra överenskommelse. Femtio procent statlig täckning för byggandet av spårvägen, och dessutom drygt 40 miljoner för cykelåtgärder. Som motprestation ska lund medfinansiera den nya höghastighetsjärnvägen med 120 miljoner och bygga 15000 nya bostäder fram till 2035. För Sverigeförhandlingen består ju faktiskt av två delar, staden bygger höghastighetsjärnväg och kommunerna ser till att det byggs bostäder.
Förhandling mellan FNL och SD
Under den ajournering av det kommunstyrelsemöte som tog beslut om att godkänna inriktningen på överenskommelsen sågs FNL förhandla med SD. Uppenbarligen lyckades inte förhandlingarna, eftersom de båda partierna ändå lade varsitt förslag till yrkande. Båda partierna är emot spårväg.
FNL vill riva Armaturfabriken
Lite överraskande deklarerade FNL vid senaste fullmäktigesammanträdet att partiet tyckte att Armaturfabriken ska rivas. Det är möjligt att det kommer att behövas för att klara kapaciteten på spåren. Men på FNL verkade det snarast som om de ville riva den under alla omständigheter. Det är väl i så fall den enda plats där FNL verkligen vill förnya.
De borgerliga vill rusta ner kommunens miljöarbete
I Lunds kommun har under ett långt antal år funnits ett s k Miljöanslag. Det är pengar som avsätts för framåtsyftande projekt inom miljöområdet. Både kommunala förvaltningar och föreningar kan söka pengar ur anslaget. Anslaget finansierar också kommunens miljöpris. Anslaget har tidigare varit på 2,5 miljoner kronor. I fjol skar en borgerlig majoritet med stöd av SD ner det till hälften. Nu vill de borgerliga slopa det helt hållet, M successivt och övriga borgerliga partier redan under nästa år. Allianspartierna, som i högtidliga sammanhang pratar om miljö, visar därmed att det handlar just om fagert tal och inget annat.
Utbyggnadsprogram
Ett nytt programdokument inom stadsbyggnadsområdet – Utbyggnads- och boendestrategi – är ute på remiss, bland annat till kommunala styrelser och nämnder. Programperioden sträcker sig fram till 2025. När kommunstyrelsen härförliden skulle yttra sig över programmet yrkade C och FNL att en fjärdedel av allt bostadsbyggande i kommunen skulle byggas i de östra kommundelarna. Det handlar då om 300 bostäder per år eller 3000 bostäder fram till programtidens slut. Försiktigtvis undvek de båda partierna att tala om hur de tänkte bära sig åt för att få bostadsföretagen att bygga dessa bostäder. Intresset från byggherrarna för att bygga ute i öster är minst sagt begränsat.
Spårväg i öster
För övrigt kan en – inte utan viss förvåning – notera att kommunstyrelsen i samma veva uttalade sitt stöd för att utbyggnadsprogrammet skulle framhålla möjligheten av spårburen trafik till de östra kommundelarna före år 2025. Detta beslut togs på grundval av ett moderatförslag!
Ny gymnasieskola
Det har hackats och malts en hel del kring placeringen av den femte gymnasieskolan. Det känns bra att det avgörande beslutet nu är taget, och för undertecknad som miljöpartist känns det också tryggt att veta att en enhällig MP-fullmäktigegrupp stod bakom beslutet, inklusive beslutet att högstadiet skulle finnas kvar på Svane.
Huvudinnehållet i överenskommelsen mellan Lunds kommun och Sverigeförhandlingen är ju redan känt. Men jag vill ändå understryka att Lund gjort en mycket bra överenskommelse. Femtio procent statlig täckning för byggandet av spårvägen, och dessutom drygt 40 miljoner för cykelåtgärder. Som motprestation ska lund medfinansiera den nya höghastighetsjärnvägen med 120 miljoner och bygga 15000 nya bostäder fram till 2035. För Sverigeförhandlingen består ju faktiskt av två delar, staden bygger höghastighetsjärnväg och kommunerna ser till att det byggs bostäder.
Förhandling mellan FNL och SD
Under den ajournering av det kommunstyrelsemöte som tog beslut om att godkänna inriktningen på överenskommelsen sågs FNL förhandla med SD. Uppenbarligen lyckades inte förhandlingarna, eftersom de båda partierna ändå lade varsitt förslag till yrkande. Båda partierna är emot spårväg.
FNL vill riva Armaturfabriken
Lite överraskande deklarerade FNL vid senaste fullmäktigesammanträdet att partiet tyckte att Armaturfabriken ska rivas. Det är möjligt att det kommer att behövas för att klara kapaciteten på spåren. Men på FNL verkade det snarast som om de ville riva den under alla omständigheter. Det är väl i så fall den enda plats där FNL verkligen vill förnya.
De borgerliga vill rusta ner kommunens miljöarbete
I Lunds kommun har under ett långt antal år funnits ett s k Miljöanslag. Det är pengar som avsätts för framåtsyftande projekt inom miljöområdet. Både kommunala förvaltningar och föreningar kan söka pengar ur anslaget. Anslaget finansierar också kommunens miljöpris. Anslaget har tidigare varit på 2,5 miljoner kronor. I fjol skar en borgerlig majoritet med stöd av SD ner det till hälften. Nu vill de borgerliga slopa det helt hållet, M successivt och övriga borgerliga partier redan under nästa år. Allianspartierna, som i högtidliga sammanhang pratar om miljö, visar därmed att det handlar just om fagert tal och inget annat.
Utbyggnadsprogram
Ett nytt programdokument inom stadsbyggnadsområdet – Utbyggnads- och boendestrategi – är ute på remiss, bland annat till kommunala styrelser och nämnder. Programperioden sträcker sig fram till 2025. När kommunstyrelsen härförliden skulle yttra sig över programmet yrkade C och FNL att en fjärdedel av allt bostadsbyggande i kommunen skulle byggas i de östra kommundelarna. Det handlar då om 300 bostäder per år eller 3000 bostäder fram till programtidens slut. Försiktigtvis undvek de båda partierna att tala om hur de tänkte bära sig åt för att få bostadsföretagen att bygga dessa bostäder. Intresset från byggherrarna för att bygga ute i öster är minst sagt begränsat.
Spårväg i öster
För övrigt kan en – inte utan viss förvåning – notera att kommunstyrelsen i samma veva uttalade sitt stöd för att utbyggnadsprogrammet skulle framhålla möjligheten av spårburen trafik till de östra kommundelarna före år 2025. Detta beslut togs på grundval av ett moderatförslag!
Ny gymnasieskola
Det har hackats och malts en hel del kring placeringen av den femte gymnasieskolan. Det känns bra att det avgörande beslutet nu är taget, och för undertecknad som miljöpartist känns det också tryggt att veta att en enhällig MP-fullmäktigegrupp stod bakom beslutet, inklusive beslutet att högstadiet skulle finnas kvar på Svane.
Största skandalen. 60 000 elever säljs på börsen!
av Gunnar Stensson
Stefan Löven tog i söndagens partiledardebatt äntligen ställning till
frågan om vinster i välfärden, åtminstone när det gäller
friskolekoncernerna.
Friskolekoncernen Academedia ska sälja 60 000 elever på börsen, sa han. Han har opinionen med sig. Det har blivit politiskt inkorrekt med riskkapitalister i välfärden.
Ja, friskolekoncernen Academedia ska säljas. Aktierna är värda 3,7 miljarder. Skolentreprenörerna tjänar bra. Vi vet varifrån pengarna kommer. Från skatten, via skolpengen. Vi vet var de brukar hamna. I skatteparadis. Academedia placerar pengarna där det är lönsammast.
Academedia är Sveriges största friskolkoncern. Gymnasieskolorna Engelska skolan i St Larsparken och Pro Civitas på Bredgatan ingår i imperiet. Wallenbergsägda EQT äger Academedia.
EQT (Wallenberg) hoppades på en bra affär. Men läget är förändrat. Nu får kanske den planerade börsintroduktionen den 15 juni bakläxa. Stefan Lövens besked kan grusa börsplanerna helt. Det menar Dagens industri: Löven har förstört börsintroduktionen, skriver tidningen. Det menar också DN:s ekonomiska skribent Patricia Hedelius i en analys 28/5. Det kan bli kvarsittning och bakläxa, skriver hon.
Sydsvenskan drar uppgivet sitt strå till stacken. ”Kanske är det inte bara självregleringen som brister i friskolesektorn. Delar av den tycks också sakna självbevarelsedrift”, skriver Tobias Lindberg
I morse (1/6) debatterade gymnasieminister Aida Hadzialic, S, försäljningen av Academedia med en blek Ebba Busch Thor, KD. (KD har just fått sin lägsta notering på tio år, 3,1 procent, i den opinionsmätning Statistiska Centralbyrån genomfört på uppdrag av riksdagen.)
”Man ska inte fokusera på ägandet utan på kvaliteten”, försvarade sig Ebba gång på gång. Det har varit skolprofitörernas undanflykt under hela 2000-talet.
”Just det”, påpekade Aida Hadzialic. ”Kvalitet. Sveriges skolresultat har i tio år sjunkit som en sten. Den svenska skolpolitiken är extrem. Inget annat land i världen låter riskkapitalbolag tjäna pengar på de allmänna medel avsedda för skolan.”
Hon kunde ha tillagt att friskolorna har lägre lärartäthet och att de bidrar till segregation och betygsinflation, eftersom betygen förvandlats till försäljningsargument på en skolmarknad. Friskolorna undergräver lärarauktoriteten eftersom både skolledare och föräldrar utsätter dem för påtryckningar vid betygssättningen.
Nu väntar vi otåligt på skolkommissionens slutsatser. Ingmar Reepalu är dess ordförande och han brukar känna åt vilket håll vinden blåser. I höst kommer hans förslag.
Friskolekoncernen Academedia ska sälja 60 000 elever på börsen, sa han. Han har opinionen med sig. Det har blivit politiskt inkorrekt med riskkapitalister i välfärden.
Ja, friskolekoncernen Academedia ska säljas. Aktierna är värda 3,7 miljarder. Skolentreprenörerna tjänar bra. Vi vet varifrån pengarna kommer. Från skatten, via skolpengen. Vi vet var de brukar hamna. I skatteparadis. Academedia placerar pengarna där det är lönsammast.
Academedia är Sveriges största friskolkoncern. Gymnasieskolorna Engelska skolan i St Larsparken och Pro Civitas på Bredgatan ingår i imperiet. Wallenbergsägda EQT äger Academedia.
EQT (Wallenberg) hoppades på en bra affär. Men läget är förändrat. Nu får kanske den planerade börsintroduktionen den 15 juni bakläxa. Stefan Lövens besked kan grusa börsplanerna helt. Det menar Dagens industri: Löven har förstört börsintroduktionen, skriver tidningen. Det menar också DN:s ekonomiska skribent Patricia Hedelius i en analys 28/5. Det kan bli kvarsittning och bakläxa, skriver hon.
Sydsvenskan drar uppgivet sitt strå till stacken. ”Kanske är det inte bara självregleringen som brister i friskolesektorn. Delar av den tycks också sakna självbevarelsedrift”, skriver Tobias Lindberg
I morse (1/6) debatterade gymnasieminister Aida Hadzialic, S, försäljningen av Academedia med en blek Ebba Busch Thor, KD. (KD har just fått sin lägsta notering på tio år, 3,1 procent, i den opinionsmätning Statistiska Centralbyrån genomfört på uppdrag av riksdagen.)
”Man ska inte fokusera på ägandet utan på kvaliteten”, försvarade sig Ebba gång på gång. Det har varit skolprofitörernas undanflykt under hela 2000-talet.
”Just det”, påpekade Aida Hadzialic. ”Kvalitet. Sveriges skolresultat har i tio år sjunkit som en sten. Den svenska skolpolitiken är extrem. Inget annat land i världen låter riskkapitalbolag tjäna pengar på de allmänna medel avsedda för skolan.”
Hon kunde ha tillagt att friskolorna har lägre lärartäthet och att de bidrar till segregation och betygsinflation, eftersom betygen förvandlats till försäljningsargument på en skolmarknad. Friskolorna undergräver lärarauktoriteten eftersom både skolledare och föräldrar utsätter dem för påtryckningar vid betygssättningen.
Nu väntar vi otåligt på skolkommissionens slutsatser. Ingmar Reepalu är dess ordförande och han brukar känna åt vilket håll vinden blåser. I höst kommer hans förslag.
Sorglig nyhet för planeten, men lysande för min plånbok!
av Göran Persson
Jag sparade just en halv miljon! När jag satt
och slösurfade på twitter så blev jag plötsligt rik. Karin Svensson
Smith tipsade där om en artikel i Teknikens Värld.
Vilken bil är egentligen mest miljövänlig, en törstig äldre eller en ny bränslesnål? Sett till utsläpp under tillverkningsprocess och driftutsläpp kan det vara så att det är mer skonsamt för miljön att behålla din gamla bil, enligt ny forskning.
Biltillverkarna vill såklart att vi ska konsumera mer och införskaffa nya bilar som på papperet ser ut att vara avsevärt mycket miljövänligare än äldre bilar. Plus att vi kan lätta vårt samvete med att köra runt i en bil som släpper ut mindre koldioxid, men är nya bilar verkligen så miljövänliga som de verkar? Det kan nämligen vara så att till och med elbilar kan vara större miljöbovar än en tio år gammal bil med förbränningsmotor.
Mike Berners-Lee, ledande expert på koldioxidutsläpp och forskare vid Lancaster University, säger att det kan vara mer miljövänligt att helt enkelt behålla din gamla bil. Baserat på hans forskning beräknas en ny bil, under tillverkningsprocessen, släppa ut cirka 600 kg koldioxid per 10 000 kronor slutkonsumenten spenderar på bilen.
Läs hela artikeln
Ja, vad skall man tro? Hade jag nu bara haft den där halva miljonen jag sparade så hade lyckan varit fullständig.
Första deltagarna klara till Womens Boat to Gaza
Womens boat to Gaza träffas denna vecka i
Bryssel för att planera resan till Gaza som kommer avgå i mitten av
september. Womens Boat to Gaza är ett projekt från Freedom Flotilla
Coalition där svenska Ship to Gaza ingår. Under aktionen i september
kommer besättningen bestå av bara kvinnor för att på så sätt belysa
kvinnornas ovärderliga bidrag i kampen mot blockaden.
I dag tillkännages att följande personer kommer följa med på färden mot Gaza:
Mariead Maguire, Nobelpristagare (1976) från Nordirland
Marama Davidson, parlamentsledamot från New Zealand
Fler delegater, bland annat från Sverige, kommer offentliggöras inom de närmaste veckorna.
Läs mer på deras hemsida
I dag tillkännages att följande personer kommer följa med på färden mot Gaza:
Mariead Maguire, Nobelpristagare (1976) från Nordirland
Marama Davidson, parlamentsledamot från New Zealand
Fler delegater, bland annat från Sverige, kommer offentliggöras inom de närmaste veckorna.
Läs mer på deras hemsida
Till minnet av Rachel Corrie av Gunnar Olofsson
För nionde året i rad anordnas en
fotbollsturnering i den palestinska staden Rafah i södra Gaza till
minne av Rachel Corrie – den 23-åriga amerikanska fredsaktivist som
2003 kördes över och dödades av en israelisk bulldozer när hon försökte
hindra israelerna från att förstöra palestinska hem. Årets turnering
äger rum den 7 juni och omfattar 32 olika lag från alla delar av Gaza.
Syftet med turneringen är enligt arrangörerna att, förutom att hylla minnet av Rachel Corrie, för ett ögonblick dra de ungas intresse från det eländiga livet i Gaza till någonting positivt som ger hopp om framtiden. En del av fotbollslagen har också namn efter städer som rensats på sin palestinska befolkning – detta för att hålla vid liv drömmen för palestinierna att, i enlighet med FN:s resolution 194, kunna återvända till sin jord.
Rachel Corries föräldrar, Cindy och Craig Corrie, berättar att
Rachel som ung flicka var väldigt aktiv i ett fotbollslag, och förtjust
i spelet. För dem är turneringen en inspiration att deltaga i
”firandet av av den fantastiska anda hos de som spelar, organisatörerna
som har en vision och supportrarna som kommer och hejar på sina
favoritlag”.
Ja, fotbollen är en internationell kraft för gemenskap mellan folk och nationer. Varför agerar inte Fotbollsförbundet för att hjälpa palestinierna att utöva sin sport - och protesterar när den israeliska ockupations-makten förstör palestinska fotbollsanläggningar och arresterar palestinska spelare för att hindra dem att nå sina matcher? Och varför följer inte COOP Sverige initiativet från COOP i Rachel Corries hemstad Olympia att sluta saluföra israeliska produkter så länge ockupationen består - utan fortsätter att saluföra ockupationsprodukter?
Syftet med turneringen är enligt arrangörerna att, förutom att hylla minnet av Rachel Corrie, för ett ögonblick dra de ungas intresse från det eländiga livet i Gaza till någonting positivt som ger hopp om framtiden. En del av fotbollslagen har också namn efter städer som rensats på sin palestinska befolkning – detta för att hålla vid liv drömmen för palestinierna att, i enlighet med FN:s resolution 194, kunna återvända till sin jord.
Ja, fotbollen är en internationell kraft för gemenskap mellan folk och nationer. Varför agerar inte Fotbollsförbundet för att hjälpa palestinierna att utöva sin sport - och protesterar när den israeliska ockupations-makten förstör palestinska fotbollsanläggningar och arresterar palestinska spelare för att hindra dem att nå sina matcher? Och varför följer inte COOP Sverige initiativet från COOP i Rachel Corries hemstad Olympia att sluta saluföra israeliska produkter så länge ockupationen består - utan fortsätter att saluföra ockupationsprodukter?
Det är lätt att tycka om regeringens flyktingpolitik, men –
av Bertil Egerö
Då och då tänker jag tillbaka på olika scener i Lukas Moodyssons fina TV-film Det nya landet;
det omaka paret som nekats asyl och kör omkring i Sverige på jakt
efter ett svar på sin illegala tillvaro. De landar en dag i en villa
vars källarrum är fyllt av flyktingar. Kvinnan, med ett stort hjärta,
kan inte avvisa någon som kommer i hennes väg. Mannen rasar, allt
brister, han drar, kaos.
Det är lätt att dela den kvinnans känslor, så länge man inte öppnat sin egen bostad för alla som behover skydd och hjälp. Eller sett in i det system flyktingarna möter när alla volontärer hjälpt flyktingarna fram till migrationsverket. De måste ju tas om hand. De måste ges ett vettigt boende, vettig utrustning, mat och dryck, hjälp till självhjälp. De måste bemötas med samma respekt och omsorg som våra egna medborgare. Av vem? Kommunen förstås. Kommunen är basen, frivilligorganisationer bidrar.
Rollen som god man ger insikter
Vi har nu sedan januari varit god man åt två asylsökande femtonårs pojkar. Det ger en chans till inblickar i ett system som kämpar, bågnar, envisas, nästan – eller lite mer – klarar den helt oväntade börda fjolårets flyktingvåg gett vårt kommunala system. Häromdagen fick vi höra att flyktingboendena på kort tid ökat från två till tolv. Det är mycket imponerande Hör bara:
”OK, ni är barn, och ni saknar familj. Ni har samma rättigheter som svenska barn. Vi börjar med en rejäl hälsoundersökning, fortsätter med kontroll av ögon, öron, tänder. Ni ska förstås få all den behandling ni visas behöva. Detta sköter alla vi, som snabbt rekryterats till ert boende – många av oss helt ovana vid alla de praktiska, emotionella, sociala etc. problem vårt jobb kommer att innebära.
Vad gör den gode mannen?
”Så bra att vi har gode män att hjälpa oss. Överförmyndaren letar runt i samhället efter frivilliga, socialförvaltningen undersöker deras lämplighet, de måste utbilda sig för att förstå sina roller. En del fungerar smidigt från början, andra kan bli som föräldrar: ställer krav på personalen i boendet, eller på socialen. Utmaningarna är många: god man sköter barnets pengar, ser till att hälsoundersökningarna görs, att barnen får sina bidrag och sina temporära ID-kort från migrationsverket, fixar bibliotekskort, rycker in när boendet eller barnen kallar, deltar i barnens möten med socialen, det offentliga biträdet, följer med första dagen till skolan, håller kontakt med läraren…
”Självklart är det långt ifrån alla gode män som klarar sina roller hela vägen ut. Då kan andra aktörer behöva rycka in. Längs vägen behöver dessa unga människor inte bara en skola, mat och kläder, de behöver leka, sporta, lära sig simma, lära sig cykla. Boendet igen; ordna program, transportera, fixa utrustning, länka till fotbollsklubbar, simklubbar mm mm.”
Så spinns varje barn in i ett nätverk av aktörer och ansvar, i ett land vars språk och koder de inte vet någonting om. Aktörerna utvecklas gradvis i sina roller, begår misstag längs vägen, lär sig. Barnen ställs inför många utfrågningar, ofta extremt påfrestande och säkert inte alltid motiverade. De ballar ur, skadar sig, hotar med självmord. Några rymmer.
Det är lätt att dela den kvinnans känslor, så länge man inte öppnat sin egen bostad för alla som behover skydd och hjälp. Eller sett in i det system flyktingarna möter när alla volontärer hjälpt flyktingarna fram till migrationsverket. De måste ju tas om hand. De måste ges ett vettigt boende, vettig utrustning, mat och dryck, hjälp till självhjälp. De måste bemötas med samma respekt och omsorg som våra egna medborgare. Av vem? Kommunen förstås. Kommunen är basen, frivilligorganisationer bidrar.
Rollen som god man ger insikter
Vi har nu sedan januari varit god man åt två asylsökande femtonårs pojkar. Det ger en chans till inblickar i ett system som kämpar, bågnar, envisas, nästan – eller lite mer – klarar den helt oväntade börda fjolårets flyktingvåg gett vårt kommunala system. Häromdagen fick vi höra att flyktingboendena på kort tid ökat från två till tolv. Det är mycket imponerande Hör bara:
”OK, ni är barn, och ni saknar familj. Ni har samma rättigheter som svenska barn. Vi börjar med en rejäl hälsoundersökning, fortsätter med kontroll av ögon, öron, tänder. Ni ska förstås få all den behandling ni visas behöva. Detta sköter alla vi, som snabbt rekryterats till ert boende – många av oss helt ovana vid alla de praktiska, emotionella, sociala etc. problem vårt jobb kommer att innebära.
Vad gör den gode mannen?
”Så bra att vi har gode män att hjälpa oss. Överförmyndaren letar runt i samhället efter frivilliga, socialförvaltningen undersöker deras lämplighet, de måste utbilda sig för att förstå sina roller. En del fungerar smidigt från början, andra kan bli som föräldrar: ställer krav på personalen i boendet, eller på socialen. Utmaningarna är många: god man sköter barnets pengar, ser till att hälsoundersökningarna görs, att barnen får sina bidrag och sina temporära ID-kort från migrationsverket, fixar bibliotekskort, rycker in när boendet eller barnen kallar, deltar i barnens möten med socialen, det offentliga biträdet, följer med första dagen till skolan, håller kontakt med läraren…
”Självklart är det långt ifrån alla gode män som klarar sina roller hela vägen ut. Då kan andra aktörer behöva rycka in. Längs vägen behöver dessa unga människor inte bara en skola, mat och kläder, de behöver leka, sporta, lära sig simma, lära sig cykla. Boendet igen; ordna program, transportera, fixa utrustning, länka till fotbollsklubbar, simklubbar mm mm.”
Så spinns varje barn in i ett nätverk av aktörer och ansvar, i ett land vars språk och koder de inte vet någonting om. Aktörerna utvecklas gradvis i sina roller, begår misstag längs vägen, lär sig. Barnen ställs inför många utfrågningar, ofta extremt påfrestande och säkert inte alltid motiverade. De ballar ur, skadar sig, hotar med självmord. Några rymmer.
Dimensioner vi inte tänker på
Vi har en mycket god vän, en ung man från Iran som slagit sig fram till medborgarskap, jobb, bostad här i Lund. Kunde han vara en tillgång för våra afghanska pojkar med sina familjer i Iran utan klara papper? Nej, inte självklart. Våra femtonåringar har lärt sig misstänksamhet. De undrar ibland vad kommunens olika tolkar egentligen gör med den information de får. Vem kan garantera att alla de möter är trovärdiga i sina löften om sekretess?
Gängbildning finns överallt där ungdomar hålls samman, så även på ”vårt” boende. Aggressioner förekommer, en del drar ut på stan eller längre bort, missköter skolgång. Ovana svenskar försöker hitta vägen till beteenden vi delvis lämnat bakom oss; mer auktoritet, mer tydliga krav. Ett barn sluter sig helt – har inte lyckats tala med sin familj i Iran på några veckor. Ska personalen klara att krama om, trösta, delta?
Ett av våra barn har fått vristen gipsad efter en fraktur. Han är bekymrad, kan inte be utan att gå ner på bönemattan på klassiskt vis. Ska han fasta under Ramadhan, med benet under läkning?
På boendet sprids ständigt rykten, mer eller mindre väl grundade. Flera pojkar tycks vara övertygade om att en ande huserar i boendet, stör nattsömnen och är potentiellt farlig. Kanske återkommer den upplevelsen inte i det nya boende de nu ska anpassa sig till.
”Alla är välkomna” – och samhället tummar inte på omsorgskraven
Där någonstans ligger problemet: Visst vill vi alla kunna ta emot människor som flyr från krig och hot, inte minst de barn som skickats ut på långa riskabla resor för att ifrån ett tryggt land som Sverige kunna utbilda sig och hjälpa sin familj. Men vi – migrationsverket, kommunen, vård och omsorg – vill bara inte dra ner på de krav vi utvecklat för den offentliga sektorns omsorg om sina medborgare.
Rätt eller fel? Frågan ställs inte; den yrkeskår kommunen engagerar vill göra sitt bästa, och kan bara inte avvika från vad som gäller för dess arbete med kommunen i övrigt. Då återstår för oss i civilsamhället bara ett svar: stötta Löfvén i vad vi alltid måste kalla ett tillfälligt stopp för invandringen, backa upp hans krav att alla EU-länder ska dela ansvaret i praktiken, kräva ett gradvist öppnande av gränsen där splittrade familjer ges hög prioritet, liksom asylsökande unga, och – inte minst – kräva mer resurser till kommunerna så att de kan bygga vidare på sin kapacitet att ta emot flyktingar. Samt delta med eget engagemang varhelst det är möjligt, som god man, som volontär, som klubbmedlem.
Att enbart kräva av regeringen att den helt öppnar gränserna igen är inte att delta, stötta. Det är att blunda för de tuffa utmaningar samhället står inför, att kräva utan att först försöka förstå.
66 år i skolan 19. 1963-69:3. Framnäs av Den gamle
1964 flyttade vi från Prytzska till
ett Älvsbyhus på Åkervägen cirka en kilometer från skolan. Nu bodde vi i
egen villa, med garage. Det var drygt en kilometer till skolan. Vi
hittade en bra dagmamma till Martin. Hon hette Margareta, och Martin
tyckte så mycket om henne att han reste till Öjebyn tio år senare,
enkom för att träffa henne.
Sommaren 1966 när Sara var nykommen tillbringade vi ensamma på ett torp i skogen utanför Älghult. Det var en fin sommar, fast det ringlade huggormar på kökströskeln och skorstenen var full av mygg. På hösten tog jag körkort och köpte en Saab med tvåtaktsmotor.
Vi började vi bygga ett hus 1967 på en gammal husgrund i den slåtterhage som tillhörde Karins far Richard. Sedan vi i augusti återvänt till Framnäs i Saaben, vars högsta hastighet var 70 km/tim, sålde vi den för 1500 kronor, samma summa som vi köpt den för. Ingrids make Göran hjälpte oss både vid köpet och försäljningen.
Sommaren 1968 blev huset i Bolet färdigt. I augusti började Martin skolan i Öjebyn. Han gick dit tillsammans med sin bäste vän Bengt. Ibland ringde fröken och talade om att pojkarna inte kommit fram till skolan. Det fanns så mycket intressant på vägen.
Min undervisning gick bra. En dag kom ett brev från ecklesiastikminister Edenman. Det innehöll ett dokument som utnämnde mig till ordinarie lärare.
Vi började få vänner även utanför skolan. En av de viktigaste var Gunnar Kieri som forskade och skrev om interneringslägret Storsien i Kalix kommun där kommunister, anarkister, pacifister och socialdemokrater på vänsterkanten hölls internerade 1939-40 för att de ansågs utgöra ett hot mot Sveriges säkerhet. Danmark hade liknande läger och internerna i dem deporterades till tyska koncentrationsläger efter ockupationen 1940.
Min syster Brittas sambo Nisse, som gjorde vapenfri värnplikt på Arlanda, blev efter en häftig protest mot regeringens hantering av Russell-tribunalen 1967 förvisad till Sibirien, dvs Skellefteå flygplats. Helgerna tillbringade han hos oss. När Sara, tre år, kom in till honom på morgnarna brukade han säga: ”Hej lilla äckliga Sara!” Då gapskrattade hon.
Karin satte igång en omfattande teaterverksamhet. Arrabals Picknick på slagfältet blev en succé tack vare skolans komikergeni, som vid ett annat tillfälle förvandlade radions sjö- och landvädersrapport till oemotståndlig komik. Hon fick också uppdraget att regissera ett spel om kommunsammanslagningen mellan Piteå och Hortlax.
Sommaren 1966 när Sara var nykommen tillbringade vi ensamma på ett torp i skogen utanför Älghult. Det var en fin sommar, fast det ringlade huggormar på kökströskeln och skorstenen var full av mygg. På hösten tog jag körkort och köpte en Saab med tvåtaktsmotor.
Vi började vi bygga ett hus 1967 på en gammal husgrund i den slåtterhage som tillhörde Karins far Richard. Sedan vi i augusti återvänt till Framnäs i Saaben, vars högsta hastighet var 70 km/tim, sålde vi den för 1500 kronor, samma summa som vi köpt den för. Ingrids make Göran hjälpte oss både vid köpet och försäljningen.
Sommaren 1968 blev huset i Bolet färdigt. I augusti började Martin skolan i Öjebyn. Han gick dit tillsammans med sin bäste vän Bengt. Ibland ringde fröken och talade om att pojkarna inte kommit fram till skolan. Det fanns så mycket intressant på vägen.
Min undervisning gick bra. En dag kom ett brev från ecklesiastikminister Edenman. Det innehöll ett dokument som utnämnde mig till ordinarie lärare.
Vi började få vänner även utanför skolan. En av de viktigaste var Gunnar Kieri som forskade och skrev om interneringslägret Storsien i Kalix kommun där kommunister, anarkister, pacifister och socialdemokrater på vänsterkanten hölls internerade 1939-40 för att de ansågs utgöra ett hot mot Sveriges säkerhet. Danmark hade liknande läger och internerna i dem deporterades till tyska koncentrationsläger efter ockupationen 1940.
Min syster Brittas sambo Nisse, som gjorde vapenfri värnplikt på Arlanda, blev efter en häftig protest mot regeringens hantering av Russell-tribunalen 1967 förvisad till Sibirien, dvs Skellefteå flygplats. Helgerna tillbringade han hos oss. När Sara, tre år, kom in till honom på morgnarna brukade han säga: ”Hej lilla äckliga Sara!” Då gapskrattade hon.
Karin satte igång en omfattande teaterverksamhet. Arrabals Picknick på slagfältet blev en succé tack vare skolans komikergeni, som vid ett annat tillfälle förvandlade radions sjö- och landvädersrapport till oemotståndlig komik. Hon fick också uppdraget att regissera ett spel om kommunsammanslagningen mellan Piteå och Hortlax.
Andra succéer var Kent Anderssons Hemmet och John Synges En kittelflickares bröllop. När
ensemblen turnerade med ”Kittelflickaren” fastnade bilen i en
snödriva. Ett par starka norrländska snöröjare fick loss den. I den
hårda blåsten på bron över Pite Älv lossnade kylarlocket på Anna-Lisas
folka. Hon tryckte ner det igen och band fast det med en halsduk.
Rikskonserter finansierade en turné med den lilla Mozartoperan Bastien och Bastienne. Turnén blev ansträngande på grund av de långa avstånden i Norrbotten som planerarna i Stockholm inte hade tagit hänsyn till.
Men de flesta uppsättningarna ägde rum på folkhögskolans stora och välutrustade scen. Mest krävande var Häxjakten av Arthur Miller, ett kostymdrama med flera stora roller.
Fickteatern med Lottie Ejebrant och Tom Deutgen gjorde ett bejublat – och stimulerande - besök.
Sune Smedeby presenterade 1960-talets moderna musik och musikteorier med utgångspunkt från den amerikanske tonsättaren och musikteoretikern John Cage. En stråkkvartett kunde plötsligt tystna mitt under framförandet. Publiken som förlamad, någon hostade, några röster hördes, en bil startade. All tystnad är musik, förklarade Sune. Vid ett annat tillfälle hade Karin uppgiften att mitt under en konsert skrika ”Sluta, sluta!”, för att skärpa publikens medvetande.
Sune arbetade också med att sammanfoga olika konstarter, musik, lyrik, prosatexter, bilder, ljus och ljud. Vi förberedde länge en happening som skulle framföras i Luleå nybyggda stadsbibliotek. Ljus och mörker spelade en stor roll. Under repetitionerna i februari och mars hade vi tillgång till Norrbottens vintermörker. Men när happeningen ägde rum i april hade mörkret tagit slut. I det skarpa solljus som föll genom bibliotekets glasrutor framstod vår happening som mycket konstig. Men Sune var nöjd. Att vi hade glömt ljusets återkomst var också en happening, sa han.
På våren 1969 föreföll det som om Karin och jag var på väg att bli norrbottningar för all framtid. Vi trivdes, men kände oss samtidigt lite låsta. Socialdemokratisk skolpolitik räddade oss. För lärare i samhällskunskap i högstadiet och gymnasiet tillkom ett nytt krav: betyg i geografi. Den som ville komplettera sin examen erbjöds lön med så kallat b-avdrag. Därigenom blev det möjligt att flytta till Lund för ett års studier. Vi tilldelades en familjebostad för studenter i Ulrikedal. Vi visste det inte då, men beslutet kom att innebära slutet på vår tid i Öjebyn.
Men de flesta uppsättningarna ägde rum på folkhögskolans stora och välutrustade scen. Mest krävande var Häxjakten av Arthur Miller, ett kostymdrama med flera stora roller.
Fickteatern med Lottie Ejebrant och Tom Deutgen gjorde ett bejublat – och stimulerande - besök.
Sune Smedeby presenterade 1960-talets moderna musik och musikteorier med utgångspunkt från den amerikanske tonsättaren och musikteoretikern John Cage. En stråkkvartett kunde plötsligt tystna mitt under framförandet. Publiken som förlamad, någon hostade, några röster hördes, en bil startade. All tystnad är musik, förklarade Sune. Vid ett annat tillfälle hade Karin uppgiften att mitt under en konsert skrika ”Sluta, sluta!”, för att skärpa publikens medvetande.
Sune arbetade också med att sammanfoga olika konstarter, musik, lyrik, prosatexter, bilder, ljus och ljud. Vi förberedde länge en happening som skulle framföras i Luleå nybyggda stadsbibliotek. Ljus och mörker spelade en stor roll. Under repetitionerna i februari och mars hade vi tillgång till Norrbottens vintermörker. Men när happeningen ägde rum i april hade mörkret tagit slut. I det skarpa solljus som föll genom bibliotekets glasrutor framstod vår happening som mycket konstig. Men Sune var nöjd. Att vi hade glömt ljusets återkomst var också en happening, sa han.
På våren 1969 föreföll det som om Karin och jag var på väg att bli norrbottningar för all framtid. Vi trivdes, men kände oss samtidigt lite låsta. Socialdemokratisk skolpolitik räddade oss. För lärare i samhällskunskap i högstadiet och gymnasiet tillkom ett nytt krav: betyg i geografi. Den som ville komplettera sin examen erbjöds lön med så kallat b-avdrag. Därigenom blev det möjligt att flytta till Lund för ett års studier. Vi tilldelades en familjebostad för studenter i Ulrikedal. Vi visste det inte då, men beslutet kom att innebära slutet på vår tid i Öjebyn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)