Välkomna till hösten i VB!

Dags för ny hösttermin eller rentav ett nytt år. Två av de stora ämnesområdena i VB; skolan och riksdagspolitiken startar ju ett nytt år nu på hösten.

   Som vanligt lovar VB inte så mycket inför framtiden men vi skall försöka hålla igång på vanligt sätt under hösten.
   Nu känns det dock som om tiden rinner ut för företeelser som VB på många sätt. Jag har alltid betraktat nätet som lite av en fristad i vår kommersialiserade tid. Men så är det inte längre, om det nu ens varit så alls.
   En av kommersialismens vakthundar, Copyright Agent, jagar just nu oss för att vi återanvänt en bild från TT utan tillstånd. Visst förstår jag att kommersiella företag måste värna sina intressen gentemot varandra men att dra in helt ideella företeelser som VB i detta är i mina ögon helt oskäligt. Den samlade kostnaden för en årgång VB är ca 1000 kr för domänadress och webbhotell. Copyright Agent vill ha ungefär tre gånger detta för den publicerade TT-bilden. Om detta krav kvarstår efter mitt ifrågasättande av rimligheten i detta så förtas lusten att fortsätta med ideellt arbete ganska rejält.
red 

Friday for Future alla fredagar

            

Under Coronapandemin så strejkar vi främst #digital, #flattenthecurve, #climatestrikeonline.
Håll utkik på hemsidan och i gruppen efter ev andra aktiviteter på fredagen. Några personer finns vid lunchtid på plats på Stortorget under behörigt avstånd till varandra.           

Rapport från riksdagen (från Facebook)

Idag startar debatterna i riksdagens kammare igen. Vänsterpartiet rivstartar med tre interpellationer (skriftliga frågor som sedan debatteras i kammaren) till tre olika ministrar. Debatterna sänds som vanligt på riksdagens hemsida och man kan även lyssna i efterhand. Vänsterpartisterna börjar debattera runt 1430 (men tider är alltid lite osäkra).

   Formellt är vi fortfarande på riksmötet 19/20, skifte till nytt riksmöte (”verksamhetsår”) görs 8 september.

Hanna Gunnarsson på Facebook den 20 augusti

Boktips

 ”Är morgondagen redan här?” är titeln på en ny bok om corona-pandemins politiska och ekonomiska konsekvenser för staten, globaliseringen och EU inför den fundamentala omdaning av samhället som klimatkrisen nödvändiggör. Författare är bulgaren Ivan Krastev och översättare Nils Sjödén och Nils-Aage Larsson. Utgivare förlaget Daidalos.

   Det är, skriver Ivan Krastev i inledningen till sin bok om coronapandemin och Europa, som om vi hade hamnat mitt i alla de stora dystopiska romanerna, från "Du sköna nya värld" och "1984" till "A Clockwork Orange" och "Tjänarinnans berättelse", på en och samma gång. Normaliteten har satts på paus. Och mycket som tidigare ansågs politiskt omöjligt att genomföra har visat sig vara fullt möjligt eller kanske till och med önskvärt. Men vad innebär detta för framtiden?
Läs mer och beställ hos Daidalos »

Dam i dilemma av Gunnar Stensson

 Det var en av de heta förmiddagarna i augusti, tre veckor före terminsstarten.  Lund låg i sommardvala. Botulfsplatsen var nästan folktom. En gammal dam stod i skuggan av linden norr om saluhallen. Hon var liten och rak, klädd i strikta mörka kläder och tycktes samtala med en äldre man i ljus hatt och kortbyxor som stramade om den bågnande magen. Mannen lyssnade otåligt, gjorde en irriterad gest och skyndade in i saluhallen. Den gamla damen stod kvar.
   När jag gick förbi vände hon sig till mig med några ord som jag först inte uppfattade eftersom hon talade lågt. Snart förstod jag att hon hade varit på banken, att hon inte hade fått ut några pengar och att hon just nu behövde 20 kronor. Mycket besvärad undrade hon om hon kunde låna av mig. Jag hade ingen tjuga, men det råkade finnas en femtilapp i plånboken så jag erbjöd henne den. Hon ville först inte ta emot den. Vi diskuterade en stund, sedan tog hon den, grep min hand med båda sina och utbrast: Räddad!!

   Banken! Dit hade hon gått dit för att ta ut ett mindre belopp, stått i kö och till slut mötts av formaliteter och avvisats. Tyvärr. Ut ur det svala kontoret, ut i sommarhettan.

Jävla banker! Till och med den lilla underbetalda personal som finns kvar på kontoren har förvandlats till en sorts robotar, styrda av AI, artificiell ”intelligens”, och helt oförmögna att hjälpa en gammal dam som i alla tider haft konto där! Nej tyvärr! Det är omöjligt.
   Och ute på stan finns ingen människa som har reda pengar, bara kort och svisch och smarta telefoner. Handlingsförlamade! Jävla samhälle!
    Efteråt tog jag ut ett par femhundringar i automaten vid Stora Södergatan för att bevara min handlingsfrihet. Sedan tog jag bussen till Klostergården, där det inte längre finns någon automat.
   Buss kan man åka utan vare sig kort eller pengar. Fast det skulle den gamla damen aldrig göra.

Sommarläsning av Sten H.

 Jag har ägnat sommaren till att läsa Ulrika Knutsson. Elin Wägner, en kraftfull biografi på 400 sidor. (Historiska Media, kr 299 och så påstås böcker vara billiga i Sverige!). Att jag blev intresserad av Elin Wägner är Kitten Anderbergs förtjänst sedan jag följt henne på vandring till Elins platser i Lund, inkl den trista graven på Norra Kyrkogården. Det har varit en tankeväckande läsning som fått mig att inse hennes format som journalist, Hon var dessutom författare med i stort sett en roman om året men de har jag undvikit. Det är som aktivist hon är mest intressant. Hade hon varit verksam femtio år senare skulle hon ha prytt sin plats i 68-vänstern med sin förmåga att följa med i tidens frågor och ständigt att engagera sig .
   I första hand var hon förstås feminist och hon deltog flitigt i kampen för kvinnlig rösträtt. Den vanns först 1921, sist i Norden (Finland var först). Det var liberala kvinnor som starkast yttrade sig i den kampen. Hur viktig och förbittrad rösträttsfrågan var har jag inte förstått tidigare, det kom aldrig riktigt fram i historieböckerna. Första världskrigets hemskheter väckte ett starkt engagemang för fredsfrågor vilket blev otidsenligt på 30-talet. Hon var sedan verksam på Fogelstadskolan ägnad åt att stärka kvinnor ur alla samhällsklasser.
   Elin blev en viktig person i 1920-talets svenska intelligentsia. Hon skrev i Dagens Nyheter, blev redaktör för Idun, en då känd veckotidning för kvinnor och hon blev vän med t.ex, Barbro Alving och Alva Myrdal.
   Elins kärleksliv var inte utan problem. Hon hade en tendens att tända på lite auktoritära män, t.ex. chefredaktören för hennes första tidning Helsingborgs-posten, en tysk officer och den konservative författaren Sigfrid Siwertz. Politiskt rörde hon sig på gränsen mellan liberaler och socialdemokrater. Han jobbade med paret Myrdal kring befolkningsfrågan, men är naturligtvis främmande för arbetarrörelsens värderingar.
   Sin sista kampanj ägnade Elin åt miljöfrågor, framför allt i boken “Väckarklocka” (1941). Det är en rasande uppgörelse med industrisamhället och det moderna jordbruket. Hon avfärdades då. Men sannolikt är det hennes mest lästa och uppskattade bok idag.

Smålands naturskogar förvandlas till tallplantager av Gunnar Stensson

 Blåbär - i juni gröna kart, i juli blå och torra, i augusti stora, solvarma, druvliknande – mognar i grön mossa och blommande ljung i de milsvida skogarna i den avlägsna del av Småland där Kronobergs, Kalmar och Jönköpings län gränsar till varandra. Rävarnas blåbärsglänsande skit och fåglarnas utspydda körsbärskärnor fläckar de vita, dammiga småvägarna mellan glesa gårdar, varav flera är övergivna, med hus och lagårdar som förfaller och betesmarker som växer igen.

 

 

Länge var dessa skogar orörda. Visst körde bönderna dit med hästar vintertid och avverkade träd och visst fanns det flera små ångmaskinsdrivna sågverk i byarna, men det förändrade inte skogen, vars barrtäckta stigar var genvägar mellan stugorna.
   Nu förvandlas väldiga arealer skog till glesa tallplantager. På de vidsträckta fällorna är marken uppriven och täckt av tallplantor. Längre bort syns halvstora tallar som ska växa ett par decennier till. På sluttningarna längs Alsterån står fullvuxna tallar färdiga att avverkas, kvistas och sågas i lämpliga längder av väldiga skogsmaskiner. Skogsarbetarna som manövrerar de dånande maskinerna rör under avverkningen aldrig vare sig träd eller mark. De kör mellan avverkningsplatserna och lämnar djupa spår. Gamla stigar utplånas.
   Småbrukarna som ägde skogarna har ofta sålt dem till spekulanter i andra delar av landet som söker vinst och från kontor i Stockholm styr förvandlingen av skog till tallplantager. En av storägarna är det statliga bolaget Sveaskog.  Monokulturen med tallskog breder ut sig.
   Det nya skogsbruket infördes stegvis. Stormen 2006 var en avgörande händelse. På väldiga ytor vräktes alla träd omkull. Det tog åratal att röja upp.
   Karins syster Märta som var verksam i hemtjänsten i Orrefors försökte ta sig fram till en avlägset boende sjukpensionär men nedfallna träd hade gjort alla vägar oframkomliga och hon blev tvungen att överge sin bil.

Nu bränner augustisolens intensiva strålning den bara marken i tallskogarnas monokultur. Bäckar och kärr är uttorkade, liksom gårdarnas brunnar. Brandfaran är akut.
   Om skogsbränder kan undvikas återstår risken att ännu en vinterstorm fäller de ömtåliga tallarna när våldsamma vindbyar driver fram mellan de glesa stammarna.  Jordlagret är tunt, ofta bara någon decimeter ovanför berggrunden, och träden bryts inte – de rycks upp med rötterna. Naturen kan återta makten över skogarna i Småland.
   Men visst finns det fortfarande orörda områden i bergig terräng där skogsmaskinerna inte kan ta sig fram. Där mognar blåbären – oftast oplockade och osedda – medan lingontuvorna börjar skifta i rött under vajande gröna ormbunkar.

Förslag till nytt LundaEko: Luftiga mål och avsaknad av åtgärder av Ulf Nymark

 

Förslag till nytt LundaEko: Luftiga mål och avsaknad av åtgärder

Läs förslaget

Nu är det åter dags för en ny version av LundEko – Lunds kommuns program för ekologisk hållbar utveckling. Programmet är ett övergripande miljöprogram för hela Lunds kommun. Det omfattar inte bara den kommunala organisationen utan alla som bor och verkar i Lunds kommun.
   Kommunens tjänstepersoner har tagit fram ett utkast till nytt program gällande tiden 2020 till 2030. Utkastet finns nu för begrundan och kommentarer hos de politiska partierna och i nästa månad ska kommunstyrelsens miljö- och hälsoutskott ta ställning till ett förslag om att skicka ut programmet på en bred formell remiss.

LundaEko version III
Det blir nu det tredje LundaEkoprogrammet som nu ska beslutas. Det första antogs år 2006 av fullmäktige. Dock hade detta program sin föregångare i ”Lunds Agenda 21” som antogs av kommunfullmäktige hösten 1997.
   Programmet från år 2006, LundEko I, som sträckte sig till 2012, var ett utförligt program som innehåll inte bara mål, utan också ett stort antal åtgärder, drygt 100 konkreta åtgärder, för att nå målen. Fullmäktige tog alltså ansvar för och gav riktlinjer om hur målen skulle uppnås.
 

 

LundaEko II – minskad styrförmåga
Den borgerliga majoritet som styrde Lund år 2012 lyckades inte få fram ett nytt program som direkt skarvade i där LundaEko I tidsmässigt slutade. Först hösten 2014 kunde fullmäktige anta LundaEko II som gäller tiden från antagandeåret fram till och med 2020. Det blev ett i förhållande till 2006-års program ett tämligen avskalat och urvattnat program. Målen var i många fall tämligen flummiga, typ att något ska ”öka” eller ”minska”, utan att ange hur stor ökningen eller minskningen ska vara. Programmet hade inga som helst svar på frågan hur målen skulle uppnås. Det överlät fullmäktige till kommunens nämnder att besluta om. Dokumentet hade helt enkelt en svag styrförmåga, vilket också många tunga remissinstanser, bland annat Lunds universitet, Länsstyrelsen, Kraftringen, framhållit. Frånvaron av styrmedel protesterade också den rödgröna oppositionen emot.

Bristande måluppfyllelse
Att denna kritik var befogad visar sig nu i kommunens miljöredovisningar. Av redovisningen för år 2019, alltså näst sista året för LundaEko II, framgår att av totalt 39 mål kommer endast ynka 10 mål med någorlunda stor säkerhet ha uppnåtts 2020. Lika många delmål bedöms inte komma att klaras av, medan resterande 19 delmål bedöms som osäkra att uppnå.

LundaEko III – samma svagheter som i tidigare versioner – fast värre
I det förslag till LundaEko III som är på väg fram finns bristerna från LundaEko II kvar. De inte bara finns kvar, utan har ytterligare förvärrats. Det finns, precis som i LundaEko II, ett antal prioriterade områden. De prioriterade områden har från LundaEko II bantats från 8 till 6. Inom varje prioriterat område finns ett övergripande mål som är väldigt generellt hållet. Under det generella målet finns delmål som anger vad som ska ha uppnått till år 2030 för att det övergripande målet ska vara uppfyllt. Delmålen är många gånger satta som att något ska ”öka” eller ”minska” utan att ange kvantitet, precis som i version LundaEko II. Andra delmål anger inte miljötillståndet utan vad omvärlden anser om Lunds miljötillstånd. Detta formuleras som att kommunen ska vara ”föregångare” och ”förebild” inom vissa miljöområden. Denna typ av mål innebär ju att om andra kommuner är urusla inom miljöområdet, räcker det att Lunds kommun ligger ett snäpp över uruselhet för att kunna vara föregångare. 

Inget samlat ansvar för åtgärder
Inte heller i den nu föreslagna versionen finns det några åtgärder för att nå ålen föreslagna. Förslaget hänvisar till andra miljöprogram som finns i kommunen för vad som ska göras får att nå målen, dvs vilka åtgärder som ska vidtas. Haken här är emellertid att flera av dessa program i varje fall i dagsläget bara anger åtgärder som skulle kunna genomföras, alltså inte åtgärder som ska genomföras. Dessutom finns inget samlat ansvars för dessa programs genomförande.

Nästan alla delmål berör direkt alla som bor och verkar i Lund
Liksom tidigare versioner av LundaEko gäller det aktuella förslaget alla som bor och verkar i Lunds kommun. Detta avspeglas i att av de drygt 30 delmål som förslaget innehållet är 25 delmål också direkt riktade till hushållen och alla som verkar i kommunen: företag, föreningar, hushåll, enskilda individer. Inte nog med att programmet i många fall saknar delmål för den icke-kommunala samhällssektorn, som ju är helt avgörande för om målen ska kunna nås. Det saknas helt saknar strategier och åtgärder för hur alla berörda ska påverkas för att bidra till måluppfyllelse.

Dramatiskt förändrade konsumtionsmönster
Det första prioriterade målområdet, ”Konsumtion och produktion” får illustrera denna närmast katastrofala brist. Övergripande mål för detta område lyder: ” År 2030 producerar och konsumerar alla som bor och verkar i Lunds kommun i enlighet med planetens gränser och det är lätt att göra rätt”. Målet är i och för sej utmärkt, men givetvis fordras ett tämligen dramatiskt förändrat konsumtionsmönster från allmänhet och verksamheter. Att detta tillstånd ska kunna uppnås utan handlings- och åtgärdsplaner för allmänhet och verksamheter är nog tyvärr en omöjlighet.

Nästan fritt fram för fortsatt exploatering av jordbruksmark
Jag tänker här inte närmare gå in på kritik av de olika målen i programförslaget – så när som på ett undantag. Det gäller den i Lund synnerligen kontroversiella frågan om jordbruksmarkens användning. Målet för jordbruksmark formuleras i förslaget på samma gummiartade sätt som i tidigare LundaEko-versioner: ”Kommunkoncernen ska vara restriktiv mot annan markanvändning på brukningsvärd jordbruksmark än för jordbruksändamål. Den bästa åkermarken ska undantas så långt som möjligt från exploatering”.  Med andra ord: nästan fritt fram för exploatering av jordbruksmark, inklusive den av allra högsta kvalitet.

Majoriteten säjer nej till verksamma åtgärder
Det finns givetvis en hel del skarpa delmål. Ett exempel är delmålet för utsläpp av växthusgaser. De ska minska med minst 65 procent till 2025 och med minst 80 procent fram till 2030 jämfört med utsläppsnivån 2020. Målet framstår närmast som en utopi utan en kraftfull åtgärdskatalog mot trafiksektorns utsläpp. Och kraftfulla åtgärder har ju redan den styrande kvintetten sagt nej till i samband med att det lokala klimatpolitiska rådet föreslagit sådana.

Fortsatt urvattning?
Förslaget till LundaEko III består av alltför många luftiga mål. De relativt få vassa mål som finns blir svåruppnåeliga beroende på avsaknaden av förslag på beslut om verksamma åtgärder för att nå målen. Det blir återigen ett tämligen urvattnat dokument. Till yttermera visso är det inte uteslutet att dokumentet under den långa politiska process som nu följer kommer att utsättas för ytterligare urlakning.

Huck Finn, Black Lives Matter och presidentvalet. av Gunnar Stensson

 I sina böcker Kapitalet i det tjugoförsta århundradet och den nyutkomna Kapitalet och ideologin påpekar Thomas Piketty flera gånger nödvändigheten att studera historien för att förstå samtiden och få perspektiv på möjliga framtida utvecklingar av världssamhället. Han kritiserar vår tids ekonomer för att konstruera ideologiskt grundade modeller, isolerade från samhällets historiska dimensioner. Han använder också litterära verk som källor. En av de böcker han citerar är Chimamanda Ngozi Adichies Americanah.

   Jag tänker följa hans exempel genom att läsa två klassiska amerikanska romaner för att få ett historiskt och kulturellt perspektiv på USA inför höstens presidentval och framväxten av den antirasistiska rörelsen Black Lives Matter. De verk jag valt är Mark Twains Huckleberry Finn och William, Faulkners Ljus i Augusti. Veckans krönika ägnas Mark Twain och Huckleberry Finn.

Under de fem år som föregick det amerikanska inbördeskriget arbetade Mark Twain som lots på Mississippi. Erfarenheterna från den tiden använde han i Huckleberry Finn som han skrev ett par decennier senare. Då hade sydstaterna besegrats och slaveriet avskaffats, men den rasistiska terrororganisationen Ku Klux Klan vunnit ett brett stöd i Södern. Mark Twain var journalist och skicklig på att återskapa folkliga föreställ-ningar och uttryckssätt. Han utformade sin berättelse som en pojkbok och fick därigenom möjlighet att direkt återge händelser och uttalanden som var starkt kontroversiella. Det gjorde boken motsägelsefull, på samma gång barnslig och skarpt samhällskritisk. Den blev en världssuccé.
   Jag läste Huckleberry Finn 1944 som en pojkbok, utgiven av Barnbiblioteket Saga. Jag hade fått den när jag slutade fjärde klass. Den handlade om Huck och negern Jim som seglade nerför Mississippi på en flotte och upplevde många roliga äventyr. Till slut kom de lyckligt hem igen. Det fria livet på den väldiga floden lockade till efterföljd.
   Jag beslöt tillsammans med ett par jämnåriga kompisar att bygga en flotte i Helgasjön utanför Växjö. Vi lyckades inget vidare. Vår flotte kunde knappt flyta och kapsejsade ett stycke från land. Alla våra saker hamnade i vattnet. Jag hade tagit av mig byxorna eftersom de var genomblöta. Nu sjönk de. Jag dök efter dem, men de var borta. Det värsta var att jag blev av med en stor fällkniv som jag hade i fickan. Jag tvingades ta mig hem naken, utan byxor.
    Redan då tyckte jag att det var något gåtfullt med pojkboken. Dels hängde den inte ihop.  Dels hände där saker som jag insåg var hemska och tragiska, men som skildrades som självklara och lustiga. Jag förstod att den version jag läst var våldsamt förkortad. Hurdan var den sanna, oförkortade Huckleberry Finn? 
   När jag skulle göra specialarbete inför studentexamen många år senare valde jag att analysera vad jag trodde var en originalupplaga av Huckleberry Finn. Min engelsklärare var intresserad och hjälpte mig.  Först överraskades vi av språket. Huckleberry Finn är en jagberättelse och Hucks dialekt avviker på många sätt från skolengelskan. Långa partier är dessutom lagda i andra personers mun, och där är språket direkt svårförståeligt. Mark Twain är en pionjär på dessa litterära områden. Men framför allt fick jag läsa en helt annan berättelse än den jag läst som elvaåring. En svart berättelse.

Den förrymde niggern Jim är värd 800 dollar, vilket motsvarar halva årslönen för en välavlönad kapten på en hjulångare. Prissumman för den som fångar honom är 200 dollar. Alla vita jagar honom, om så bara för att tjäna pengar.
   Jim rymde när han hörde sin ägare miss Watson förhandla med en slavhandlare om att sälja honom till New Orleans.  Jims fru och barn skulle säljas till bönder i trakten.
   Huck har flytt från sin alkoholiserade pappa och liksom Jim tagit sin tillflykt till Jacksons ö i Mississippi utanför staden Petersburg i Illinois. De är nära att gripas av ett uppbåd från staden men lyckas i sista ögonblicket fly på en flotte. Medan de driver söderut konfronteras de av lynchmobbar och rika, våldsfixerade sydstatsfamiljer där varje familjemedlem har sin personliga negerslav. De blir beroende av ett par skurkar som invaderar deras flotte.  En av dem säljer Jim som slav för 40 dollar. Skurkarna råkar ut för en lynchmobb som rullar dem i tjära och fjädrar och tvingar dem att rida på en trästake genom stan. Huck beslutar sig för att befria Jim, men känner att detta är en kriminell handling eftersom det innebär att stjäla 800 dollar från miss Watson.
   I det amerikanska samhället var äganderätten heligare än de mänskliga rättigheterna. Det är den fortfarande.

När jag nu – sommaren 2020 under Black Lives Matter-demonstrationerna och inför det amerikanska presidentvalet – läser om Huckleberry Finn, ser jag, att dagens rasfördomar är desamma som i 1800-talets amerikanska slavsamhälle. När jag läser USA:s historia i Nationalencyklopedin från 1991 konstaterar jag att den är förljugen. Den förtiger helt den rasism som under hela USA:s historia varit en destruktiv kraft i det amerikanska samhället. Politikerna som skrev den amerikanska självständighetsförklaringen var slavägare. All men are created equal, proklamerar den, men för dem som skrev den var de svarta inte människor.
   Nu digitaliseras hatet och fördomarna och sprids på sociala media. Donald Trump och hans anhängare är genomsyrade av samma rasism som förgiftade det amerikanska samhället på Huckleberry Finns tid.