Helgeandskyrkan i Lund
21 oktober kl 17
Kathleen Nguyen, piano
Vendela Nilsson, piano
Julia Sigova, piano
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2017-10-19
Doc Lounge Lund 24/10
Christian Tod, 95 min, Austria, Germany.
What would you do if your income were taken care of?
Synopsis
Just a few years ago, an unconditional basic income was considered a pipe dream. Today, this utopia is more imaginable than ever before - intense discussions are taking place in all political and scientific camps. FREE LUNCH SOCIETY provides background information about this idea and searches for explanations, possibilities and experiences regarding its implementation
Trailer »
LIVE: HEDDA HATAR
Hedda Hatar will be joining us for an acoustic set before the film on Tuesday. The band have played together for about a year, putting their music in the world to contribute to a more equal music industry. Their music has been described as indie/ alternative rock music, but essentially they just play what they feel like. This Lunda origined band has won several prices, with "’Best Stage Personality’’ as one of them. Don't miss out!
Mejeriet Lund, 19.00 24/10
Promenad av Karin S.
Promenad
Fördel med att sitta i rullstol.
Har löven alltid varit så vackra
i hösttid?
Fördel med att sitta i rullstol.
Har löven alltid varit så vackra
i hösttid?
Subversiv natur av Lotte Möller
För några veckor sedan skrev jag i VB om
de subversiva robiniaskotten som växte upp i och kring spårvägsbygget
på St Laurentiigatan sedan den stiliga allén där hade fällts. Men kan
det vara så att någon som står spårvägsprojektet nära läser VB och
rapporterade till byggledningen? Det dröjde nämligen inte många dagar
förrän samtliga skott var borta, somliga avklippta och andra av allt att
döma giftbehandlade, efter att länge ha fått växa i fred.
Men robinior ger sig inte. Nya skott är på gång. Där de hittar en springa tar de sig upp men de kan också spränga asfalten. Vill man se det symboliskt representerar de motståndet mot den dyra och onödiga spårvägen.
Nu blir det intressant att se om också de nytillkomna små robiniorna får stryka på foten. I så fall stärker det misstanken att någon som står spårvägen nära verkligen läser VB och rapporterar om den undergrävande verksamheten.
Hundra år med Balfour av Gunnar Olofsson
I år är det hundra år sedan dåvarande brittiske
utrikesministern Arthur James Balfour (2 november 1917) deklarerade
att kolonialmakten Storbritannien - som av Nationernas Förbund
(föregångaren till FN) fått mandat att förvalta territoriet Palestina -
skulle uppmuntra judisk invandring i området.
Drömmen om en judisk stat hade levt länge, och efter den första sionistiska världskongressen 1897 kopplats till just de gamla religiösa skrifterna om det ”Heliga landet”- en gång givet judarna av Gud. Den brittiska deklarationen togs tacksamt emot av sionisterna. Mot slutet av den brittiska mandattiden bodde ungefär 530 000 judar i Palestina, de utgjorde 30 % av befolkningen och ägde 6-7 % av jorden.
Den olyckliga delningsplanen 1947 – beslutat av ett FN helt kontrollerat av västmakterna – gav den judiska minoriteten 56 % (!) av landytan mot 42 % till palestinierna. Jerusalem skulle behållas som internationellt övervakat neutralt område.
I samband med delningen genomförde väl förberedda judiska terrorgrupper en omfattande etnisk rensning av delar av den planerade palestinska staten, över 530 samhällen tömdes, invånarna dödades eller sattes att till fots, utan några tillhörigheter, ta sig till Jordanien och Libanon. Omkring 750 000 människor fördrevs på detta sätt och förvandlades till flyktingar, och när Israels landsfader David Ben-Gurion i maj 1948 utropade staten Israel kontrollerade man 78 % av Palestina.
Hundra år efter Balfourdeklarationen lever spöket fortfarande. Judar i hela världen har rätt att flytta till och bosätta sig i Israel – medan de fördrivna palestinierna inte tillåts återvända. För att få mer judiskt livsrum beslagtar Israel allt mer av de återstående 22 % palestinskt land, och flyttar över delar av sin egen befolkning dit. I nuläget kontrollerar minst 650 000 bosättare, med stöd av mer än 500 militärposteringar, över 60 % av det som skall vara den av FN beslutade, och 135 stater erkända, palestinska staten.
Det dagliga förtrycket, markstölderna, husrivningarna, förstörelsen av olivlundar och egendom, de nattliga arresteringarna, militärrättegångarna och dödsskjutningarna fortsätter i oförminskad takt. Balfours vålnad svävar ännu över det koloniala projektet som, om det inte stoppas, obönhörligt går mot en slutlig katastrof för palestinierna – och möjligen också israelerna. Och världen, det internationella samfundet, FN, EU och Sveriges regering ser på – och tiger.
Drömmen om en judisk stat hade levt länge, och efter den första sionistiska världskongressen 1897 kopplats till just de gamla religiösa skrifterna om det ”Heliga landet”- en gång givet judarna av Gud. Den brittiska deklarationen togs tacksamt emot av sionisterna. Mot slutet av den brittiska mandattiden bodde ungefär 530 000 judar i Palestina, de utgjorde 30 % av befolkningen och ägde 6-7 % av jorden.
Den olyckliga delningsplanen 1947 – beslutat av ett FN helt kontrollerat av västmakterna – gav den judiska minoriteten 56 % (!) av landytan mot 42 % till palestinierna. Jerusalem skulle behållas som internationellt övervakat neutralt område.
I samband med delningen genomförde väl förberedda judiska terrorgrupper en omfattande etnisk rensning av delar av den planerade palestinska staten, över 530 samhällen tömdes, invånarna dödades eller sattes att till fots, utan några tillhörigheter, ta sig till Jordanien och Libanon. Omkring 750 000 människor fördrevs på detta sätt och förvandlades till flyktingar, och när Israels landsfader David Ben-Gurion i maj 1948 utropade staten Israel kontrollerade man 78 % av Palestina.
Hundra år efter Balfourdeklarationen lever spöket fortfarande. Judar i hela världen har rätt att flytta till och bosätta sig i Israel – medan de fördrivna palestinierna inte tillåts återvända. För att få mer judiskt livsrum beslagtar Israel allt mer av de återstående 22 % palestinskt land, och flyttar över delar av sin egen befolkning dit. I nuläget kontrollerar minst 650 000 bosättare, med stöd av mer än 500 militärposteringar, över 60 % av det som skall vara den av FN beslutade, och 135 stater erkända, palestinska staten.
Det dagliga förtrycket, markstölderna, husrivningarna, förstörelsen av olivlundar och egendom, de nattliga arresteringarna, militärrättegångarna och dödsskjutningarna fortsätter i oförminskad takt. Balfours vålnad svävar ännu över det koloniala projektet som, om det inte stoppas, obönhörligt går mot en slutlig katastrof för palestinierna – och möjligen också israelerna. Och världen, det internationella samfundet, FN, EU och Sveriges regering ser på – och tiger.
En demokratisk statsminister? av Gunnar Stensson
Det var på gatorna - och i de kvinnliga rösträttskämparnas möteslokaler
– som den allmänna rösträtten drevs igenom, inte runt det Edénska
konseljbordet.
Hans förslag hade aldrig kunnat genomföras utan trycket från de ryska och tyska arbetarnas revolutioner och hotet om att dessa skulle återuppväcka massresningarna från våren 1917 i Sverige.
Så
skriver Kjell Östberg i sin anmälan av Sverker Oredssons nyutgivna bok Nils Edén. Demokratins statsminister, Aftonbladet 18/10.
Östberg påpekar begränsningarna i Edéns rösträttsreform. Liberalismen ville begränsa rösträtten till de välbeställda och välutbildade. I de kommunala valen, som indirekt utsåg ledamöterna i riksdagens första kammare, ställdes kravet att man tjänade tillräckligt mycket för att betala kommunalskatt.
Ogifta kvinnor gjorde inte det och gifta kvinnors rösträtt var beroende av männens inkomster. Detta krav innebar också att var tionde arbetare förlorade sin rösträtt under 30-talskrisen i industrisamhällen som Sundsvall. Hundratusentals var utestängda från kommunal rösträtt. I kommunerna fick en minoritet rätt att stoppa alltför radikala beslut. En annan följd var att arbetarpartierna blev kraftigt underrepresenterade i första kammaren.
Hans förslag hade aldrig kunnat genomföras utan trycket från de ryska och tyska arbetarnas revolutioner och hotet om att dessa skulle återuppväcka massresningarna från våren 1917 i Sverige.
Så
skriver Kjell Östberg i sin anmälan av Sverker Oredssons nyutgivna bok Nils Edén. Demokratins statsminister, Aftonbladet 18/10.Östberg påpekar begränsningarna i Edéns rösträttsreform. Liberalismen ville begränsa rösträtten till de välbeställda och välutbildade. I de kommunala valen, som indirekt utsåg ledamöterna i riksdagens första kammare, ställdes kravet att man tjänade tillräckligt mycket för att betala kommunalskatt.
Ogifta kvinnor gjorde inte det och gifta kvinnors rösträtt var beroende av männens inkomster. Detta krav innebar också att var tionde arbetare förlorade sin rösträtt under 30-talskrisen i industrisamhällen som Sundsvall. Hundratusentals var utestängda från kommunal rösträtt. I kommunerna fick en minoritet rätt att stoppa alltför radikala beslut. En annan följd var att arbetarpartierna blev kraftigt underrepresenterade i första kammaren.
Fake news?
Såg denna annons
för att fortsätta de svenska gränskontrollerna på nätet. Är det
verkligen en riktig annons från Socialdemokraterna som dessutom kallar
sig för framtidspartiet. Vågar man hoppas att jag blivit lurad av "fake
news".
Revolutionen 2 av Gunnar Stensson
Frihet. Jämlikhet. Broderskap
Liksom den ryska revolutionen
utlöstes den franska av akut nöd. En svår missväxt 1788 ledde till höga
brödpriser och svält i Paris. Nyåret 1789 var det kallaste i
mannaminne. Seine var ett enda långt isflak. Inga varor nådde Paris.
Nödställda människor från landsbygden vällde in i staden, men där fanns
inga arbeten, inga bostäder. Människorna dog på Paris gator.
En rik arbetsgivare i Paris krävde sänkta löner. Det höga brödpriset hade drivit upp lönerna. Den 22 april började en grupp demonstranter tåga mot Seine. En trumma i täten slog takten och demonstranterna ropade:
Död åt de rika!
Död åt aristokraterna!
Död åt svartabörshajarna!
Död åt prästerna!
Nästa dag anslöt sig stuvarna vid kajerna och vedkarlarna och de fattigaste som sov under broarna. Vid det kungliga glasbruket lade arbetarna ned arbetet och gick med. Trupper kommenderades ut och byggde barrikader. Plötsligt hördes skott. Demonstranterna angrep infanteristerna med takpannor. Butiker plundrades. Vintunnor öppnades. Män och kvinnor berusade sig och blev liggande. Gardister klubbade ihjäl dem. När dagen var slut låg 300 lik på gatorna och måste städas undan.
Den 2 maj samlade kung Ludvig XVI riksförsamlingen - 300 adelsmän, 300 präster och 600 ledamöter från tredje ståndet - i Versailles. Den 9 juli slog de 1200 delegaterna sig samman till en konstituerande nationalförsamling för att ge Frankrike en ny demokratisk konstitution enligt upplysningens idéer som utvecklats under de föregående 50 åren.
Den 14 juli var en olidligt het sommardag, Mycket folk var samlade vid Palais Royal. En ung revolutionär advokat, Camille Desmoulins, steg upp på ett bord utanför Café du Foy och höll det brandtal som kom att leda till stormningen av Bastiljen, det centralt belägna statsfängelset i Paris.
Den 26 augusti antog nationalförsamlingen deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
I Versailles festade kungen, i Paris svalt folket.
En rik arbetsgivare i Paris krävde sänkta löner. Det höga brödpriset hade drivit upp lönerna. Den 22 april började en grupp demonstranter tåga mot Seine. En trumma i täten slog takten och demonstranterna ropade:
Död åt de rika!
Död åt aristokraterna!
Död åt svartabörshajarna!
Död åt prästerna!
Nästa dag anslöt sig stuvarna vid kajerna och vedkarlarna och de fattigaste som sov under broarna. Vid det kungliga glasbruket lade arbetarna ned arbetet och gick med. Trupper kommenderades ut och byggde barrikader. Plötsligt hördes skott. Demonstranterna angrep infanteristerna med takpannor. Butiker plundrades. Vintunnor öppnades. Män och kvinnor berusade sig och blev liggande. Gardister klubbade ihjäl dem. När dagen var slut låg 300 lik på gatorna och måste städas undan.
Den 2 maj samlade kung Ludvig XVI riksförsamlingen - 300 adelsmän, 300 präster och 600 ledamöter från tredje ståndet - i Versailles. Den 9 juli slog de 1200 delegaterna sig samman till en konstituerande nationalförsamling för att ge Frankrike en ny demokratisk konstitution enligt upplysningens idéer som utvecklats under de föregående 50 åren.
Den 14 juli var en olidligt het sommardag, Mycket folk var samlade vid Palais Royal. En ung revolutionär advokat, Camille Desmoulins, steg upp på ett bord utanför Café du Foy och höll det brandtal som kom att leda till stormningen av Bastiljen, det centralt belägna statsfängelset i Paris.
Den 26 augusti antog nationalförsamlingen deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
I Versailles festade kungen, i Paris svalt folket.
En kvinnodelegation fick tillträde till kungen som lovade dem allt bröd som gick att skaffa. Kvinnorna tvingade kungen och drottningen att flytta från Versailles till Tuilerierna i Paris.
Frihet, jämlikhet broderskap, Hilary Mantels roman i tre delar,beskriver revolutionen som den upplevdes av tre unga män som kom att bli revolutionsledare: Camille Desmoulins, Danton och Robespierre. De växer upp, skolas i tidens idéer, propagerar för revolutionen i tidningar och pamfletter, men utan att veta som ska hända nästa år, nästa månad, nästa dag. Utvecklingen är oförutsägbar. Revolutionen är en kamp för rättvisa, men också en maktkamp mellan samhällsklasser, nationer, ideologier och ekonomiska intressen och kommer att fortsätta under decennier.
De tre revolutionärerna är vänner, kamrater som samarbetar, men den turbulenta händelseutvecklingen leder till att en av dem, den konsekvente upplysningsideologen – och dödsstraffmotståndaren - Robespierre, ser sig principiellt tvingad att döma de båda andra, Desmoulins och Danton, till offentlig giljotinering.
Danton utbrister på schavotten: ”Visa upp mitt huvud för folket. Det tål att tittas på.”
Där slutar romanen, men läsaren vet att Robespierre kommer att möta samma öde inom något år.
En revolutionär situation är ett samhällssammanbrott. Det är lätt att i efterhand se varför varken det feodala Frankrike eller tsarens Ryssland kunde bestå. Man kan också se att de som förstod sammanbrottets orsaker också var de som hade förutsättningar att formulera de principer som kunde styra framtiden.
De franska revolutionärernas frihet, jämlikhet, broderskap motsvarades av Lenins mer materiella fred, bröd, jord.
Dagens samhälle är ett globalt system som kanske står inför ett sammanbrott om inte grundläggande förändringar snart sker, men där reaktionära krafter med Trump i spetsen blint fortsätter i gamla spår.
När kommer revolutionen? Vilka ser lösningarna? Kan de förverkligas?
66 år i skolan 65. Summering:2 av Den Gamle
De som föddes under 1930-talet
präglades tidigt av genomgripande historiska omvälvningar. När jag
försöker sammanfatta vad som skett de senaste 80 åren övergår jag till
att berätta i tredje person för att understryka det gemensamma.
Han föddes 1933 i Uppsala. Andra världskriget var närvarande för honom ända från hösten 39. Hans familj tog emot finska barn.
Hans far var frånvarande som inkallad någonstans i Sverige julen 1941-42. Radionyheterna var alltid på. Han följde krigsrapporteringen 1944 och läste om koncentrationslägerfångarna i Dachau som befriades av amerikanska soldater. I maj 1945 när han nyss fyllt tolv slogs han med en nazi-sympatisör. I Växjö läroverk konfronterades han av en nazistisk gymnastiklärare. Sommaren 1945 läste han om bomberna i Hiroshima och Nagasaki. Han uppfattade först inte skillnaden mellan dem och kvartersbomberna som fällts över Tyskland.
Han var inackorderad i Växjö, vantrivdes i läroverket och hade BC i tyska. I Älghult där hans familj nu bodde fanns bara en sexårig folkskola. Hans bror vägrade att gå i läroverket och läste i stället per korrespondens. Hans far engagerade sig för skolan och medverkade till att Älghult blev en av de första kommuner som införde en nioårig enhetsskola.
Optimism
Efter kriget var han optimist. De amerikanska och ryska soldaterna hade segrat över nazisterna. Han var omedveten om den nöd som följde i krigets spår. Amerika blev hans idealland. Många såg ner på USA. I Växjö fanns en butik som kallades Amerikanska basaren. Där kostade allting 25 öre. USA beskrevs av många som ett skräpland som producerade skräpvaror. Det irriterade honom.
Det stod mycket om USA i Dagens Nyheter. Dessutom läste han amerikansk litteratur och såg amerikansk film. Han uppfattade USA som en storslagen arena där goda krafter kämpade mot onda och de goda krafterna alltid vann.
Han engagerade sig i medborgarrättsrörelsen och var övertygad om att den snart skulle segra. Hela hans världsbild var optimistisk och amerikansk.
I grunden hade han samtidigt en positiv syn på Sovjetunionen. Ryssarna hade segrat i de stora slagen i Stalingrad och Kursk. Han funderade över kommunismen. Jämlikhet var väl bättre än skillnader mellan människor? Hans kristna fostran hade handlat om att de rika skulle ge bort sina rikedomar till de fattiga. Om någon ber dig om något så ge honom mer än han ber om. De kristna församlingarna i Nya testamentet var kommunistiska. Varför skällde alla på kommunistpartiet?
Samtidigt avskydde han Stalin. Ungern-revolten fick honom att förstå att Stalin inte var det enda problemet i Sovjetunionen. Men han var optimist. Chrusjtjov skulle nog kunna reformera Sovjetunionen. Han läste Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv.
Han avskydde Europa. De europeiska länderna hade inte kunnat stå emot nazisterna. Många hade ställt sig på Tysklands sida. Somliga var fortfarande fascistiska som Spanien.
Han föddes 1933 i Uppsala. Andra världskriget var närvarande för honom ända från hösten 39. Hans familj tog emot finska barn.
Hans far var frånvarande som inkallad någonstans i Sverige julen 1941-42. Radionyheterna var alltid på. Han följde krigsrapporteringen 1944 och läste om koncentrationslägerfångarna i Dachau som befriades av amerikanska soldater. I maj 1945 när han nyss fyllt tolv slogs han med en nazi-sympatisör. I Växjö läroverk konfronterades han av en nazistisk gymnastiklärare. Sommaren 1945 läste han om bomberna i Hiroshima och Nagasaki. Han uppfattade först inte skillnaden mellan dem och kvartersbomberna som fällts över Tyskland.
Han var inackorderad i Växjö, vantrivdes i läroverket och hade BC i tyska. I Älghult där hans familj nu bodde fanns bara en sexårig folkskola. Hans bror vägrade att gå i läroverket och läste i stället per korrespondens. Hans far engagerade sig för skolan och medverkade till att Älghult blev en av de första kommuner som införde en nioårig enhetsskola.
Optimism
Efter kriget var han optimist. De amerikanska och ryska soldaterna hade segrat över nazisterna. Han var omedveten om den nöd som följde i krigets spår. Amerika blev hans idealland. Många såg ner på USA. I Växjö fanns en butik som kallades Amerikanska basaren. Där kostade allting 25 öre. USA beskrevs av många som ett skräpland som producerade skräpvaror. Det irriterade honom.
Det stod mycket om USA i Dagens Nyheter. Dessutom läste han amerikansk litteratur och såg amerikansk film. Han uppfattade USA som en storslagen arena där goda krafter kämpade mot onda och de goda krafterna alltid vann.
Han engagerade sig i medborgarrättsrörelsen och var övertygad om att den snart skulle segra. Hela hans världsbild var optimistisk och amerikansk.
I grunden hade han samtidigt en positiv syn på Sovjetunionen. Ryssarna hade segrat i de stora slagen i Stalingrad och Kursk. Han funderade över kommunismen. Jämlikhet var väl bättre än skillnader mellan människor? Hans kristna fostran hade handlat om att de rika skulle ge bort sina rikedomar till de fattiga. Om någon ber dig om något så ge honom mer än han ber om. De kristna församlingarna i Nya testamentet var kommunistiska. Varför skällde alla på kommunistpartiet?
Samtidigt avskydde han Stalin. Ungern-revolten fick honom att förstå att Stalin inte var det enda problemet i Sovjetunionen. Men han var optimist. Chrusjtjov skulle nog kunna reformera Sovjetunionen. Han läste Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv.
Han avskydde Europa. De europeiska länderna hade inte kunnat stå emot nazisterna. Många hade ställt sig på Tysklands sida. Somliga var fortfarande fascistiska som Spanien.
Men förtrycka kolonier ville de göra! England förde krig mot
maumau-rörelsen i Kenya. Frankrike försökte krossa vietnameserna,
misslyckades och kastade sig sedan över algerierna. Belgien förtryckte
Kongo. Dåliga soldater som européerna var skulle de snart bli besegrade
av befrielserörelserna. Han anmälde sig som FN-soldat men blev inte
antagen.
Koloniernas befrielse blev ett övergripande mål. Även USA var emot kolonialismen. Och Sovjetunionen. Det var bara de där européerna! De stödde till och med apartheid i Sydafrika. Indien hade befriats och i Kina hade kommunismen segrat.
Fortsatt optimism
Samtidigt som han blev ordinarie lärare i Axvall störtade Dag Hammarskjöld i Ndola. Han var övertygad om att det var ett imperialistiskt illdåd, men var fortfarande optimist. Kongo skulle säkert befrias.
Svensk politik ägnade han ett svagt intresse. Han hade aldrig upplevt annat än socialdemokratiska regeringar och de reformerade ju Sverige, om än långsamt. Erlander fanns som en evig landsfader. Det blev semester och pensioner och barnbidrag och grundskola.
Han studerade genomförandet av ATP under sina studier i statskunskap i Göteborg. ATP var uppenbart ett bra system, men borgarna försökte sabotera det. De plågade livet ur folkpartisten Königson när han räddade ATP genom att lägga ner sin röst i riksdagen.
Entusiasmen för USA svalnade. Det nya begreppet neoimperialism började fyllas med innehåll. Ekonomisk utsugning var effektivare än att hålla kolonier. Det hade USA ägnat sig åt i Latinamerika hela tiden. Han läste nobelpristagaren Asturias berättelser om Guatemala och hade förstått att det handlade om något som liknade ett folkmord 1954. Ett folkmord i all tysthet.
DN-reportern Sven Östes reportage från USA, Latinamerika och Afrika gav honom en vidgad syn på världen. Visserligen trängdes kolonialmakterna ut, men neoimperialismen tog över. Världen blev mer komplex. Han var lärare nu och höll sig kontinuerligt så informerad som möjligt och formulerade om sina kunskaper så de blev användbara i klassrummet. Han började systematiskt studera politiska ideologier och närmade sig en marxistisk världsbild.
Sedan arbetade han som lärare i Framnäs folkhögskola i Norrbotten och hade vuxna elever. De var socialdemokrater eller kommunister, ibland samtidigt som de var kristna. Det började komma texter om en ny vänster, en demokratisk vänster som var för människans frihet och kritisk till Sovjetunionen, en antikolonialistisk vänster som utgick från marxistiska idéer. Han läste Imperialismen som kapitalismens högsta stadium av Lenin, en liten röd bok som kostade sju kronor.
Så kom Vietnamkriget. Han hade varit medveten om konflikten sedan slaget i Dien Bien Phu 1954.
Koloniernas befrielse blev ett övergripande mål. Även USA var emot kolonialismen. Och Sovjetunionen. Det var bara de där européerna! De stödde till och med apartheid i Sydafrika. Indien hade befriats och i Kina hade kommunismen segrat.
Fortsatt optimism
Samtidigt som han blev ordinarie lärare i Axvall störtade Dag Hammarskjöld i Ndola. Han var övertygad om att det var ett imperialistiskt illdåd, men var fortfarande optimist. Kongo skulle säkert befrias.
Svensk politik ägnade han ett svagt intresse. Han hade aldrig upplevt annat än socialdemokratiska regeringar och de reformerade ju Sverige, om än långsamt. Erlander fanns som en evig landsfader. Det blev semester och pensioner och barnbidrag och grundskola.
Han studerade genomförandet av ATP under sina studier i statskunskap i Göteborg. ATP var uppenbart ett bra system, men borgarna försökte sabotera det. De plågade livet ur folkpartisten Königson när han räddade ATP genom att lägga ner sin röst i riksdagen.
Entusiasmen för USA svalnade. Det nya begreppet neoimperialism började fyllas med innehåll. Ekonomisk utsugning var effektivare än att hålla kolonier. Det hade USA ägnat sig åt i Latinamerika hela tiden. Han läste nobelpristagaren Asturias berättelser om Guatemala och hade förstått att det handlade om något som liknade ett folkmord 1954. Ett folkmord i all tysthet.
DN-reportern Sven Östes reportage från USA, Latinamerika och Afrika gav honom en vidgad syn på världen. Visserligen trängdes kolonialmakterna ut, men neoimperialismen tog över. Världen blev mer komplex. Han var lärare nu och höll sig kontinuerligt så informerad som möjligt och formulerade om sina kunskaper så de blev användbara i klassrummet. Han började systematiskt studera politiska ideologier och närmade sig en marxistisk världsbild.
Sedan arbetade han som lärare i Framnäs folkhögskola i Norrbotten och hade vuxna elever. De var socialdemokrater eller kommunister, ibland samtidigt som de var kristna. Det började komma texter om en ny vänster, en demokratisk vänster som var för människans frihet och kritisk till Sovjetunionen, en antikolonialistisk vänster som utgick från marxistiska idéer. Han läste Imperialismen som kapitalismens högsta stadium av Lenin, en liten röd bok som kostade sju kronor.
Så kom Vietnamkriget. Han hade varit medveten om konflikten sedan slaget i Dien Bien Phu 1954.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)