Tillbaka i tjänst

 

Dags igen! Livet och politiken rullar vidare efter en sommarpaus och så även Veckobladet. Huruvida nu politiken och livet någonsin tar paus.
   När VB gick på sommarledighet så hade precis vänsterpartiet meddelat att man inte längre hade förtroende för regeringen. Nu är samma regering både avgången och återinsatt minus en landsbygdsminister och en punkt i januariavtalet.
   I denna vecka har samma parti presenterat sina villkor för att stödja denna nygamla regerings budget inför kommande år. Same, same but different!
   I övrigt handlar det mesta om Afghanistan i dagens politiska debatt, med talibanernas årerkomst i centrum. Same, same...
   Välkomna till hösten i VB, trots världens cirkulära tendens kan den bli intressant.
red

Friday for Future alla fredagar

 

Fredag och vi samlas på Stortorget kl 12-14 för att uppmärksamma klimatkatastrofen och kampen för ett värdigt samhälle.

Röd Lördag, vi bjuder på kaffe och pratar politik!

 

Lördag 21/8 12:00–14:00

Det är dags att åter färga Lund rött och prata om hur vi kan skapa ett jämlikt, jämställt och klimatsmart Lund.
Varannan vecka kommer vi att stå på Lilla Fiskaregatan och bjuda på kaffe och prata med lundaborna.
Kom gärna med och hjälp till. Vi hjälper alla som inte har varit med innan.
   Anmäl er gärna innan så att vi vet hur många som kommer. Anmäl dig på Zetkin https://www.zetk.in/?connect=275 eller genom att mejla jesper.sahlen.raquette@gmail.com          

Nooshi Dadgostars sommartal

 

 Onsdag 25/8 11:00

Välkommen att lyssna när Nooshi Dadgostar håller sitt sommartal utomhus på Mariaplan i Göteborg!
Publik är varmt välkommen, men tänk på att hålla avstånd. Om det blir dåligt väder meddelar vi alternativ lokal här.
   Talet sänds också direkt här på Facebook samt på Twitter, Youtube och vansterpartiet.se. Det visas också på SVT.
Läs mer på Facebook »

Aktivitetsstråket på Klostergårdens fotbollsplaner ”ett misstag av historiska proportioner” av Gunnar Stensson

 Det har Pil, paraplyorganisationen för idrottsföreningar i Lund, skrivit i ett brev till kommunstyrelsen.
   Pil kräver att planeringen av aktivitetsstråket stoppas. Det handlar om en väldig anläggning för alla slags inomhussporter som planeras på de gröna fotbollsplanerna mellan Klostergården och järnvägen. Katastrofalt, fult och kolossalt dyrt.
   Klostergårdens byalag har länge hävdat samma sak. Många Klostergårdsbor har på olika sätt uttryckt sin oro.
   Vi ställer helhjärtat upp i kampen för bevarandet av våra gröna korpfotbollsplaner med naturligt gräs. Bra för människor. Bra för miljö. Bra som skydd mot översvämningar. Efter en miljökatastrof, kanske inom något decennium, bra att odla upp för att försörja Lunds befolkning. För femtio år sedan odlades där spannmål.

Vi behöver din hjälp!

Människor i Afghanistan är i akut behov av hjälp. Amnesty fortsätter att arbeta för att afghanska människorättsförsvarare, kvinnorättsförsvarare, journalister och advokater ska komma i säkerhet.
   Amnestyfonden har länge jobbat med detta men nu är läget mer akut än någonsin. Vårt stöd kan vara avgörande för många människor, men vi kan inte agera utan dig.
 

 

Amnesty arbetar på flera sätt med Afghanistan. Framför allt utreder och analyserar vi människorättsövergrepp. De granskningar vi gör ligger sedan till grund för vårt påverkansarbete för att förbättra människorättssituationen i landet.
   Amnesty har också under lång tid verkat för att ingen ska återsändas med tvång till Afghanistan. Redan innan talibanerna tog makten hade flertal människor inget rimligt flyktalternativ i landet. På nationell, europeisk och global nivå verkar Amnesty för att personer som befinner sig på flykt från Afghanistan ska ha möjlighet att söka och åtnjuta skydd i andra länder. 

Lundaförslag: Kommunen måste samla in felaktigt parkerade elsparkcyklar av Ulf N

Städer och kommuner runt om i Europa och i Sverige har nu på olika sätt börjat och på vissa håll kommit långt med att ta itu med de många problem som finns kring elrullbrädor, så kallade elsparkcyklar. i trafiken. I Lund ser den styrande kvintetten inga problem.
   I juni avvisade majoriteten i kommunfullmäktige ett förslag från Miljöpartiet att kommunen ska utarbeta ett åtgärdsprogram för att komma till rätta med felparkerade och slängda elrullbrädor. ”Allt är frid och fröjd”, var majoritetens inställning. På fullmäktige i augusti kommer en motion från Vänsterpartiet upp i fullmäktige som föreslår att kommunen ska ge parkeringsböter för felparkerade elrullbrädor. Tyvärr är det inte möjligt, men de styrande tänker inte komma med förslag på möjliga alternativa åtgärder.

Låt de styrande känna av missnöjet
Det ser just nu ut som om det enda sättet att få kvintetten på bättre tankar är att den kritik och det missnöje som finns med kommunens gullande med elsparksföretag och hänsynslösa rullbrädesåkare görs tydlig och kännbar för de styrande. Ett bra sätt att trycka på är att väcka opinion genom att lämna och samla stöd för ett Lundaförslag. Lundaförslag är som bekant en medborgarnas kanal direkt in i de förtroende-valdas församlingar.          

Nu finns på kommunens hemsida ett Lundaförslag om att kommunen ska samla in felaktigt parkerade elsparkcyklar. Monica Bondeson har lämnat in förslaget. Konkret föreslår Monica följande:

Bara på särskilda platser – samla in och låt elsparksföretagen betala
1. Kommunen ska tillåta uppställning/parkering av elsparkcyklar endast på särskilda platser och i särskilt avsedda ställ.
2. Kommunen ska samla in elsparkcyklar som står felaktigt parkerade eller slängda på trottoarer, cykelbanor och i parker och grönytor.
3. Kommunens kostnader för insamlandet ska ersättas av elsparkcykelföretagen.

          

I motiveringen för förslaget säjs att elsparkcyklarna ”utgör en stor olycksrisk för personer med funktionsvariationer. De utgör direkta hinder för rullstolsburna och är svårlokaliserade för synskadade med vit käpp. Men de utgör också en olycksrisk och försvårar framkomst för alla gång- och cykeltrafikanter, samtidigt som de skräpar ner den offentliga miljön.”
   Det är bara att hoppas att förslaget vinner brett stöd för att om möjligt få kvintetten att tänka om och ta itu med problemen. Alla lundabor kan gå in och rösta på Monicas förslag på kommunens hemsida Lundaförslag.

Agne Gustafsson: 1 september 1925 - 10 februari 2021 av Lars Bengtsson

Agne Gustafsson var inte bara den som frälste Lunds centrum genom att gå emot partilinjen i fråga om det sk genombrottet – han var, kan man säga, en socialdemokratisk rebell i ständig opposition mot partilinjen.
   Jag lärde känna Agne i slutet av 1960-talet under min tid vid Statsvetenskapliga institutionen. En av mina tidigast uppgifter var att hjälpa Agne i hans avhandlingsarbete om fredskongressen i Stockholm i mars 1916. Kongressen var en sorts prolog till partisprängningen 1917 och ledde bl a till att Zäta Höglund och Ivan Oljelund dömdes till fängelse för att ha uppmanat till mönstringsstrejk. Valet av avhandlingsämne var nog ingen tillfällighet
   Mitt arbete bestod i att spåra upp delegaterna vid kongressen. Jag lästa flera årgångar av Brand, Fram och Stormklockan i jakten på delegaternas namn. När jag lyckats spåra en delegat hamnade denne i en kortlåda hos Agne. Jag var vid tiden medlem i Socialdemokratiska studentklubben. Det är möjligt att det myckna umgänget med så mycket revolutionär retorik i någon mån bidrog till att jag lämnade socialdemokraterna och 1970 blev medlem i VPK.
   Tillbaka till Agne, det skulle ju handla om honom. Han föddes i Åseda 1925. Åseda är/var en järnvägsknut på småländska höglandet. Orten är annars mest känd för sin gräddost.
   Fadern var stationskarl och familjen bestod förutom föräldrarna av 11 barn. Efter att ha arbetet som handelsbiträde började han studera. Studierna ledde fram till licentiatexamen i statskunskap och ett lektorat vid institutionen mellan 1964-1991. Stora delar av tiden undervisade han vid Socialhögskolan.
   1969 var han delegat för Lunds Arbetarekommun vid partikongressen i Stockholm. Som den absolut ende delegaten pläderade han för att partiet skulle välja Gunnar Sträng i stället för Olof Palme. Jag var själv närvarande vid kongressen och kunde bevittna hur han försökte övertala Gunnar Emanuel att frondera mot valberedningen. Vilket naturligtvis visade sig helt resultatlöst. Gunnar Sträng avböjde nomineringen och förklarade sig nöjd om han fick var kvar som finansminister. Partikongressen valde enhälligt (nästan) Olof Palme.
   Andra frågor han drev i motvind var kampen mot kommunsammanslagningarna. Han såg hur det kraftiga bortfallet av förtroendevalda på lång sikt skulle skapa minskad tilltro till det politiska systemet. Sett mot bakgrund av dagens kraftiga tillväxt av missnöjespartier i kommuner och på riksnivå, så var han inte helt fel ute.
   Kampen för lokalt självstyre och mot centralisering var ett grundtema i hans politiska hållning. Han var med förlov sagt ingen varm EU-anhängare. Ett annat mera näraliggande exempel var hans kamp för att förhindra sammanslagningen av de skånska universitetssjukhusen.
   Jag har inte träffat Agne på många år. Med sin välmodulerade småländska och sitt Göran Greider-lika hårsvall är hans fast förankrad i mitt minne.

186 millimeter av Gunnar Stensson

Den 3 juli var en kvävande het dag i Älghult. Vi flydde in i vårt lilla torp och stängde fönster och dörrar. De två stora hundarna låg utsträckta på golvet och andades tungt. Solen gassade utanför våra fördragna fönster. Klockan närmade sig fyra.
   Plötsligt mörknade det ute. Det var som om solen slocknat. Strax därpå började slagregnet ösa ner. Plåttaket dånade. Ur den öppna spisen började stora vita hagel spruta ut över golvet. Vi ställde in en hink som fylldes med hagel och regnvatten som kom genom skorsten. En blixt följdes av dån som om en jättebyggnad rasat ner från himlen. Sedan följde en ihållande kanonad av blixtar och åskslag. Ängen blev vit av hagel, men sedan upphörde haglandet. I stället vällde kallt vatten ut över marken. Efter någon timme började skyfallet upphöra. Temperaturen hade sjunkit 15 grader. Plötsligt sken solen.
   Torpet var helt omgivet av en vattenyta som sträckte sig över ängens gräs och in i skuggorna mellan skogsdungens aspar och ekar. Byggnaden vilar på en stengrund som lyfter den ett par decimeter över marken på det sätt som är vanligt med gamla hus i Småland. Vattnet kluckade under golvet men rummet var torrt, frånsett de smältande hagelkornen som kommit ur den öppna spisen.
   Vi tog på stövlarna och gick ut. Vid grinden forsade bäcken över vägen. Mossen vid Haga hade förvandlats till en djup sjö. Över vägen till Höneström dånade Svarte bäck som en bred älv och en skummande vattenyta bredde ut sig under tallarna. Det var svårt att hålla balansen i den starka strömmen. 

Böcker och möbler har förstörts av översvämningen på Älghults bibliotek. Foto: Frida Lindhe SVT
 

Följande dag kunde vi summera vattenskadorna i Älghult. Skolbiblioteket hade översvämmats och tusentals böcker var förstörda. Det var sorgligt, för bibliotekets boksamling hade byggts upp under nästan hundra år, då fackföreningsbibliotek från glasbruken hade samlat i ett gemensamt sockenbibliotek. I samhället hade källarna vattenfyllts. Småvägarna hade gröpts ut med djupa fåror. Kyrkvägen hade spolats bort liksom vägen till Svartshult. Älgasjöns vatten hade stigit flera decimeter. Vägen mellan Växjö och Oskarshamn var avstängd. Ett TV-team filmade förödelsen vid skolan. Älghult hamnade i både TV1 och TV2. Blixtarna hade slagit ut tjogtals automatiska gräsklippare men varken skadat hus eller boskap.
   Det tog någon vecka för vattnet att sjunka undan. De avstängda vägarna sattes snabbt i brukbart skick. Det förbluffande var ovädrets begränsade lokala utbredning. Ett par kilometer från dess centrum hade det bara regnat obetydligt eller inte alls.
   Regnmängden hade mätts i många mätare och uppgick till olika siffror mellan 140 och 190 mm.
Den offentliga siffran var 186 mm, om jag minns rätt.
   Vi tänkte att detta var en konsekvens av den globala uppvärmningen. När jag hörde om onsdagens regnkatastrofer i Gävle och Göteborg nämndes siffror som 160 mm på ett helt dygn. I Älghult fick vi mer på mindre än två timmar.
   Lyckligtvis är Uppvidinge kommun den mest glesbefolkade och skogrika i södra Sverige. Landskapet där klarar en översvämningskatastrof. Stormen Gudrun fick mycket värre konsekvenser. Motsvarande regnmängd i Malmö hade varit förödande.

Nu får det vara nog! av Yvonne Fredriksson & Kerstin Dahlberg

Hänsynslöst dödande upprör arméchef

Nyligen satte Israels arméchef Aviv Kochavi ner foten och sade att armén kommer att slå ner på de soldater som inte följer regelverket för soldater i tjänst.
   Då hade soldater sedan maj dödat 40 personer på Västbanken, ett dystert rekord i dödande. I flertalet fall fanns ingen orsak och det enda skäl som angavs var att det skett ”av misstag”. Som om soldater i vad som skulle vara en moraliskt högtstående armé, som Israel berömmer sig av, gång efter annan dödar civila personer ”av miss-tag”, personer som ockupationsmaktens soldater dessutom ska vara satta att skydda och värna.  
  
Vad som till sist fick den ansvarige chefen att reagera mot soldaternas hänsynslöshet är svårt att veta. Kanske att FN:organet OCHA:s ständiga rapporter om civila offer talade ett alltför tydligt språk för att kunna nonchaleras. Att den återkommande rapporteringen riskerade att bli en belastning för armén, och för staten Israel.
   Uppenbarligen har det brustit i utbildningen av de unga soldaterna som placeras ut på Västbanken eftersom de inte kan avgöra när det föreligger verklig fara och det kanske finns orsak att avfyra mer än möjligen varningsskott.
   Soldaterna har i regel ingen erfarenhet av Västbanken eller av de palestinier de möter, eftersom de i det civila lever skyddade liv i Israel och enligt israelisk lag inte har rätt att åka in på ockuperad mark om de inte ska till bosättningarna. Det är inte ovanligt att de är både rädda och uttråkade och har indoktrinerats med uppgifter om att vara placerade bland presumtiva terrorister.
   Nu utlovas mera erfarna befäl som ska stötta de unga soldaterna för att de ska fatta rätt beslut i svåra situationer. Det visar sig om detta kommer att hjälpa så att hänsynslöshet och vårdslöshet upphör och palestinska liv räddas.

De som ”av misstag” berövats livet kan tyvärr inte återuppstå och deras familjer har föga chans att få skadestånd för förlusten av en när och kär. De lämnas åt sitt öde med sin sorg och förtvivlan.
   Den enda säkra lösningen vore att den 54-åriga ockupationen hävdes och att Israel lämnade Västbanken för gott - i fred och frihet. Det är allas vårt ansvar att ställa krav på Israel och världssamfundet: häv ockupationen och ställ Israel till svars för brotten mot mänskliga rättigheter och internationell rätt!
Palestinagruppen i Hässleholm/Kristianstad
Yvonne Fredriksson & Kerstin Dahlberg

Rasistisk demokrati i Israel av Gunnar Olofsson

 

Högsta domstolen i Israel har beslutat behålla den så kallade “Nationalstatslagen” som röstades igenom i parlamentet 2018. Lagen innebär att Israel förklaras vara ett land för exklusivt judisk utveckling, att bosättningar och strikt judiska samhällen är av nationellt värde och att arabiskan avskaffas som officiellt språk vid sidan om hebreiska. 
   Nationalstatslagen är bara en, om än kanske den värsta, av många lagar som aktivt diskriminerar de 20 % icke-judiska medborgarna i Israel. Totalt finns över 50 olika lagar som hindrar en icke-jude från att till exempel ta vilket jobb som helst, bo var man önskar eller gifta sig med vem man vill. Man kan avvisas från ett bostadsområde om man inte verkar “passa in” i den sociala gemenskapen eller anses “sakna sionistiska visioner”. Julgranar och kristna symboler är inte självklart accepterade och det är inte tillåtet att uppmärksamma minnesdagen av den palestinska fördrivningen 1948. Medan vilken jude var som helst i världen kan resa till Israel och få medborgarskap, får inte den fördrivna palestinierna, och deras barn, som bor i flyktingläger i grannländerna återvända - inte ens till de självständiga palestinska områdena på Västbanken och i Gaza.
   En del svenskar tycks anse att den israeliska formen av demokrati är den främsta i Mellanöstern. I så fall är det synd om demokratin. En regering som verkligen bryr sig borde naturligtvis omedelbart avbryta allt för Israel förmånligt samarbete och börja behandla landet för vad det är - en apartheidstat.

Fortsatt solidaritet med Afghanistans folk av Håkan Svenneling

Läget för civilbefolkningen i Afghanistan är nu väldigt allvarligt sedan talibanerna åter tagit makten i landet. Det är fruktansvärt att talibanerna nu tar makten då det leder till minskat demokratiskt utrymme, särskilt för kvinnor och flickor. Det är uppenbart att civilbefolkningens intressen har prioriterats ner av såväl USA som Afghanistans tidigare regering och militär i deras ageranden.
   Det svenska biståndet till Afghanistan måste nu fortsätta med oförminskad kraft. Biståndsaktörer såsom Svenska Afghanistankommittén (SAK) och Norska flyktinghjälpen gör dagligen ett fantastiskt jobb i Afghanistan inom bland annat i sjukvården och i skolor. Sverige behöver nu arbeta för att FN ska få det direkta ansvaret för den fortsatta processen. I Sverige måste alla asylsökande afghaner nu beviljas uppehållstillstånd för att kunna få en trygg framtid.

Försvarsmakten och Sverige har ett ansvar för tolkarna och annan lokalanställd personal som har ställt upp för att ge skydd till alla svenskar som verkat i Afghanistan. De har genom sina uppdrag tagit stora risker. Det är nu vårt ansvar att skydda dem och deras familjer, därför måste arbetet med hjälpa dem fortsätta med oförminskad kraft.
   Samtidigt måste alla svenskar som ställt upp för Afghanistan i såväl militära som civila tjänster tackas. De har med risk för sitt egna liv tagit stora risker och några kom aldrig hem igen till sina familjer och anhöriga.
   Sverige har starka band till Afghanistan genom de afghaner som i dag lever i vårt land och alla svenskar som i decennier engagerat sig i solidaritetsarbete med Afghanistan. Genom Svenska Afghanistankommitténs framgångsrika arbete i landet under mer än fyra decennier har Sverige vunnit trovärdighet och skapat ett unikt kontaktnät. Sverige skulle därför kunna bli en central aktör för fred, demokrati och jämställdhet i Afghanistan. Men det förutsätter att fokus nu flyttas från militära insatser till civila och politiska insatser.

Hela idén i USA:s invasion av Afghanistan byggde på en imperialistisk tanke. Deras och västvärldens militära uttåg visar på att de aldrig har haft de afghanska folkets intressen främst. 20 år av militär närvaro visar att det inte finns någon militär lösning på de utmaningar som Afghanistan har och står inför. Det är genom ett starkt civilt stöd som livet kan bli bättre för det afghanska folket.
   Vänsterpartiet har under lång tid varit motståndare till Sveriges militära insats i Afghanistan. Den afghanska militärens bristande sammanhållning visar på det totala militära misslyckandet, särskilt den senaste militära utbildningsinsatsen RSM som syftade till att bygga upp och stärka de afghanska säkerhetsstyrkorna. Det afghanska folket får nu betala priset för denna övertro på militära lösningar.
   Sveriges 20 år av militär närvaro i Afghanistan måste nu utvärderas grundligt. Tidigare utvärderingar har inte varit tillräckligt oberoende från tidigare beslutsfattare. Särskilt den senaste insatsen i RSM (2014–2021) måste utvärderas inför framtiden. En vitbok om den samlade svenska insatsen i Afghanistan 2002–2021 bör skrivas.
   USA måste ställas till svar för misstänkta krigsbrott och Internationella brottsmålsdomstolen ICC måste tillåtas att utreda dessa brott. Närheten till Nato och USA har allvarligt skadat Sveriges internationella rykte.
Håkan Svenneling
Utrikespolitisk talesperson för Vänsterpartiet         

Frågor om oseriösa textilinsamlingar i fullmäktige av Ulf Nymark

 
Dubiösa textilinsamlare sida vid sida med 90-kontokontrollerade.

Ska den styrande kvintetten agera för att få bort dem?
Under några dagar i juli tog Sydsvenskan i flera artiklar upp det faktum att ett antal textilinsamlare ställt ut sina kontäjnrar på allmän plats i ett antal skånska kommuner, ofta invid kommunernas återvinningsstationer. Bland insamlarna fanns både seriösa hjälporganisationer med 90-konton, och ett antal mer eller mindre skumma aktörer utan 90-konton. Gemensamt för både de seriösa och de dubiösa var att alla saknade tillstånd att ställa upp sina insamlingsbehållare.

Lurendrejarna
Lunds kommun nämndes inte i artiklarna. Men jag tyckte mej minnas att jag hade sett några av de 90-kontolösa organisationernas kontäjnrar vid renhållningsverkets återvinningsstationer. Därför slängde jag mej så fort jag hann efter att ha läst artiklarna på min Nishiki (med elassistans) för att kolla läget. Och viss – mitt minne bedrog mej inte! Vid återvinningsstationerna vid Dragskeppsvägen, vid Ulrikedal, vid Östra Torn fanns kontäjnrar uppställda av flera av de organisationer som inte har 90-konto. Här fanns t ex God Ande, som inte redovisar någonting till svenska myndigheter; här fanns Leotex som antagligen, enligt Sydsvenskan, har sin bas i Litauen; här fanns Sweden Textil Recykling AB (som tidigare hette Elia) och Svensk Textilåtervinning AB. Notera att flera av dessa 90-kontolösa verksamheter inte ens utger sig för att vara hjälporganisationer, eftersom de är aktiebolag. Ett aktiebolags syfte är som bekant att dela ut vinst till aktieägarna. Jag nöjde mej med dessa tre stickprov bland alla återvinningsstationer och räknade med att det ser ut likadant på flera andra ställen.

Frågor till tekniska nämndens ordförande
Kommunen borde ju inte bidra till insamlingslurendrejeri genom att utan kontroll och alldeles gratis ställa mark till förfogande. Att dessa kontäjnrar dessutom står i anslutning till kommunens och etablerade hjälporganisationers insamlingsbehållare ger ju ett sken av respektabilitet. Därför har jag nu väckt frågan i fullmäktige i form av en interpellation. Den riktar sig till tekniska nämndens ordförande Annerstedt, eftersom det är den nämnden som har hand om kommunens mark.
   De frågor jag vill ha svar på av Annerstedt är följande:
 1 Har nämnden av polismyndigheten beretts möjlighet att yttra sig över ansökningar om tillstånd från samtliga aktörer som i Lunds kommun ställt upp behållare för textilinsamling på offentlig plats?
 2 Om svaret på fråga ett är nej: kommer du att verka för att tillstånd söks av samtliga aktörer?
 3 Kommer du att verka för att enbart aktörer med 90-konton eller andra seriösa insamlare kan ges tillstånd?
 4 Ämnar du verka för att tillståndslösa insamlares behållare avlägsnas?

Svaren på dessa frågor och eventuell debatt i anslutning till detta kommer förhoppningsvis vid fullmäktigesammanträdet den 27 augusti.
Ulf Nymark, fullmäktigeledamot MP

Ljuset som försvann: Afghanistan före och efter USA:s nederlag 15 augusti 2021 av Gunnar Stensson

 1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan för att stödja en svag socialistisk regim och säkra Sovjets makt över Centralasien. De muslimska afghanernas motstånd stöddes den gången av USA – och av Usama bin Ladin.

 

I Vänsterpartiets internationella utskott diskuterades den sovjetiska invasionen. Somliga menade att den skulle gagna det afghanska folket och främja jämlikhet och kvinnors rättigheter, men majoriteten vägrade att stödja den. Det är aldrig rätt att påtvinga ett land reformer genom militärt våld.
   Efter tio års strider tvingades de ryska soldaterna ut ur landet utan att ha uppnått sitt mål. Nederlaget bidrog till Sovjetunionens kollaps ett år senare.
   Väst jublade. Historien var slut. Nu skulle den liberala kapitalistiska demokratin spridas till hela världen.
   I Afghanistan tog talibanerna efter några års inbördesstrider makten och etablerade ett islamiskt emirat 1996.
   Usama bin Ladin stannade kvar i de afghanska bergen och fortsatte att planera bombningarna i New York och Washington. De genomfördes 11/9 2001.

President Bush kunde inte få tag i Usama utan straffade istället det afghanska folket genom att bomba Afghanistan och invadera Kabul. Att invadera en huvudstad är lätt. Saigon, Kabul, Bagdad. US Army är segerrik. Men sedan står den där. Vad ska den göra i fortsättningen? Att besegra ett folk är svårt.
   I Kabul insattes en lydregering. En lydarmé organiserades och finansierades. Nato-styrkan Isaf ockuperade landet under 20 år. Även svenska trupper ingick. Reformer genomfördes i Kabul och några andra storstäder.
   Majoriteten av det afghanska folket lever på landsbygden och försörjer sig genom jordbruk och boskapsskötsel. För dem har både inbördesstriderna och den sovjetiska och den amerikanska ockupationen varit ödesdigra. Nöden har vuxit. 2018 varnade FN för en svältkatastrof som hotade 2 miljoner afghaner.
   President Trump varslade om ett amerikanskt tillbakadragande 2018. Talibanerna började organisera det maktövertagande som inleddes i augusti 2021.  Det gick snabbt och oblodigt. 15 augusti erövrade talibanerna presidentpalatset i Kabul. De liberala kapitalistiska länderna hade förlorat.
   Afghanistans nya ledare står inför enorma problem. Ingen vet om och hur de kan lösa dem.
   President Biden förklarade i ett tal i måndags vad USA:s krig egentligen handlat om: ”att ta fast dem som attackerade USA den 11 september 2001.”
   Men det hade president Obama gjort redan för så där tio år sedan när han avrättade Usama bin Ladin i en illegal attack mot hans bostad i Pakistan.
   President Biden erkände också att ”ett år till, eller två år till, eller fem år till av amerikansk närvaro hade inte gjort skillnad.”
   Alla västliga ambassader utrymdes men Kinas, Rysslands och några centralasiatiska ambassader finns kvar och är fortsatt aktiva.

Hur var detta möjligt?
USA och Nato var förblindade av sin egen propaganda som framställer ockupationen som en befrielse och talibanerna som en fundamentalistisk terrororganisation utan stöd i den egna befolkningen.
   I själva verket hade talibanrörelsen utvecklats till en sofistikerad, folkligt förankrad motståndsrörelse genom 20 års kamp mot en tekniskt och materiellt överlägsen motståndare, som den ständigt haft kontakt med och påverkats av. Talibanerna har infiltrerat både regeringsarmén och administrationen och kunnat påverka dem inifrån. Med utgångspunkt från den fientliga propagandan utvecklade de sina ståndpunkter beträffande utbildning och kvinnors rättigheter. Svenska Afghanistankommitténs skolor och sjukvård har i åratal varit verksamma i talibankontrollerade områden. Professor Jan Hjärpe påpekar att västerlandets syn på den islamiska kulturen i Afghanistan är ensidig och onyanserad.

Samtidigt växte de ekonomiska och politiska förbindelserna mellan talibanerna och omvärlden, i första hand med grannländer som Iran och Pakistan, men också med stormakter som Kina och Indien.
   Denna utveckling är inte alls hemlig utan finns dokumenterad i många sammanhang. Men sådan kunskap undgår förblindade militära och politiska underrättelseorganisationer som CIA.
   Talibanerna är medvetna om Afghanistans väldiga mineralrikedomar. Enligt US Geologival Surven finns 60 miljoner ton koppar, 2200 miljoner ton järn och stora mängder av andra sällsynta metaller i landet. Talibanerna kontrollerar områden med eftertraktade metaller och har haft inkomster motsvarande regeringens hela inkomst från gruvsektorn.  
   De har länge samarbetat med grannländerna Turkmenistan, Afghanistan, Pakistan, Indien om ett gasledningsprojekt som förkortas TAPI och kommer att förbinda Centralasien med Sydasien. På sikt kommer det att leda till andra slag av energiproduktion och kommunikationer.
   En företrädare för talibanerna yttrade 2018: ”The TAPI pipeline is an important regional project whose groundwork was initiated during the Islamic Emirates rule. In areas under its control the Islamic Emirate announces full cooperation on implementation. There will be no delay in this important national project.” (Peter Frankopans The New Silk Roads, Bloomsbury publishing 2019, sid 67 till 73.)
   Kina har under lång tid haft kontakt med talibanerna som de uppfattar som Afghanistans verkliga representanter. Afghanistan är en viktig del av den kinesiska Bältes- och Väg-strategin som syftar till att öka Kinas makt och förflytta världsekonomins centrum österut, till Asien. Kinas samarbete med talibanerna är inte konfliktlöst. Båda parter är medvetna om Kinas fientliga inställning till muslimsk fundamentalism.

              

USA och NATO har lidit ett avgörande nederlag, som avslutar ett par decennier av katastrofal politik i främst Mellanöstern. I EU oroar man sig mest för en afghansk flyktingvåg, vilket speglar den främlingsfientlighet som dominerar opinionen.
   Sverige har dock möjlighet att fortsatt vara en del av utvecklingen i Afghanistan genom att finansiera Svenska Afghanistan-kommitténs framgångsrika biståndsarbete i skolor och vårdcentraler.
   Afghanistan är en regional konflikt som signalerar en ny maktbalans. Vi står inför en global klimatkatastrof. De närmaste åren måste stormakterna samarbeta i klimatkampen trots ekonomiska, militära och ideologiska konflikter. Det gäller USA, Europa, Kina och Ryssland. Det handlar om mänsklighetens överlevnad.