Snart vänder det!
Du har skrivit det förut.
Det tål att upprepas.
Det är mörkt i Småland.
Det lilla huset står tomt.
Nej! Jag hör en mus.
Lämnar den spår?
Ja, en tuggad fåtöljsits
som blir musbajs
i köksskåpet.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2016-11-24
Advent i Flackarps mölla
Vi promenerar genom St Larsparken. När vi kommer fram bjuds vi på kaffe och kakor inne i den upplysta möllan.
Lars-Anders ”Ankan” Dahlskog underhåller med skånska visor.
Klostergårdens byalag
Röda Kapellet & Sofia Thelin
om kärlek, vänskap och politik – en föreställning med musik och poesi om kvinnors liv och erfarenhet
Magle konserthus, (Magle stora kyrkogata 4, Lund)
Lördag den 17 december kl. 18:00, Kassan öppen från klockan 17:30
Entré: 150 :- (endast kontant betalning)
Arrangör: Röda Kapellet i samarbete med Folkuniversitetet
Affisch »
Kapitalisterna vill ha hjälp av staten
I Sverige är det numera tillåtet med vinster i välfärden. Att vårda,
bota och undervisa har därmed blivit varor på marknaden, vilket är helt
i linje med kapitalismens behov av ständig varufiering och ständigt
utvidgande av marknader. Att det är det fördelningsverktyg – skatter -
som traditionellt har använts för att ta från de rikare och ge till de
fattigare som är med och finansierar dessa privata vinster är onekligen
en ironisk twist i det socialdemokratiska projektet. Och en ironisk
twist även i det ”fria” marknadsprojektet; det har visat sig att
kapitalisterna hellre än att agera på en fri marknad agerar på en
skattefinansierad sådan, hellre än att klara sig själva klarar sig med
hjälp av staten.
Nina Björk, Drömmen om det röda, s. 69.
Nina Björk, Drömmen om det röda, s. 69.
Domen kan bli hård, men för vem?
Jesus sade: Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta,
jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni
tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk
och i fängelse och ni besökte mig inte. Gå bort ifrån mig, ni
förbannade!
Matteusevangeliet, kap. 25, som lästes på domsöndagen, dvs i söndags, den 20 november.
Såhär är läget i riket numera. Nedanstående är saxat från SVT den 17/11 2016.
SVT-anställda åtalas för människosmuggling
Reporter Fredrik Önnevall och två av hans medarbetare som gjorde programserien Fosterland åtalas för att ha hjälpt en syrisk pojke att ta sig till Sverige.
– Det var ju väntat, så det är inte direkt något som förvånar mig. Vi hade kallats på förhör tidigare och visste att en undersökning var på gång, så jag är inte förvånad över att de har fattat ett sådant beslut, säger Fredrik Önnevall.
Kammaråklagare Kristina Amilon i Malmö har alltså efter förundersökning beslutat åtala Fredrik Önnevall och hans två medarbetare i tv-teamet för människosmuggling.
Fredrik Önnevall säger att juridiska experter han talat med säger att det inte är något brott att hjälpa en person av humanitära skäl. Tv-teamet var inte heller ute efter att ta betalt av den 15 årige syriska pojken som de i programserien Fosterland hjälpte att komma från Grekland till Sverige.
– Jag menar ju då att detta inte rör sig om något brott. Och så får vi väl se var det landar i slutänden, säger Önnevall.
Ni riskerar tre månaders fängelse?
– Ja, ok.
Är det något du ångrar att du hjälpte den här pojken från Syrien att ta sig till Sverige?
– Absolut inte, absolut inte. Jag kände att jag som medmänniska måste hjälpa en pojke som var i en enormt svår situation där han riskerade liv och lem och att jag fattade det beslutet har jag aldrig ångrat, säger Fredrik Önnevall.
Matteusevangeliet, kap. 25, som lästes på domsöndagen, dvs i söndags, den 20 november.
Såhär är läget i riket numera. Nedanstående är saxat från SVT den 17/11 2016.
SVT-anställda åtalas för människosmuggling
Reporter Fredrik Önnevall och två av hans medarbetare som gjorde programserien Fosterland åtalas för att ha hjälpt en syrisk pojke att ta sig till Sverige.
– Det var ju väntat, så det är inte direkt något som förvånar mig. Vi hade kallats på förhör tidigare och visste att en undersökning var på gång, så jag är inte förvånad över att de har fattat ett sådant beslut, säger Fredrik Önnevall.
Kammaråklagare Kristina Amilon i Malmö har alltså efter förundersökning beslutat åtala Fredrik Önnevall och hans två medarbetare i tv-teamet för människosmuggling.
Fredrik Önnevall säger att juridiska experter han talat med säger att det inte är något brott att hjälpa en person av humanitära skäl. Tv-teamet var inte heller ute efter att ta betalt av den 15 årige syriska pojken som de i programserien Fosterland hjälpte att komma från Grekland till Sverige.
– Jag menar ju då att detta inte rör sig om något brott. Och så får vi väl se var det landar i slutänden, säger Önnevall.
Ni riskerar tre månaders fängelse?
– Ja, ok.
Är det något du ångrar att du hjälpte den här pojken från Syrien att ta sig till Sverige?
– Absolut inte, absolut inte. Jag kände att jag som medmänniska måste hjälpa en pojke som var i en enormt svår situation där han riskerade liv och lem och att jag fattade det beslutet har jag aldrig ångrat, säger Fredrik Önnevall.
Tidskriftstips
Bög, brillor och alltid kortaste killen i klassen”
”Bög, brillor och alltid kortaste killen i klassen. Aktivisten Joakim Månsson Bengtsson
vet
hur det känns att stå ut. Utan honom är det tveksamt om det funnits
ett härbärge för EU-medborgare i Lund, öppet året runt”
Så inleder en artikel om F! Lund politikern och ordförande för Hjälp tiggare i Lund Joakim Månsson Bengtsson i gatutidningen Faktum. Faktum är en tidning som jobbar med att skapa debatt och opinion kring hemlöshet och socialt utanförskap.
För den som är intresserad att läsa hela artikeln får man ta tag i nästa Faktum-försäljare man ser på gatan, eftersom tidningen inte finns i digitalt format!
”Bög, brillor och alltid kortaste killen i klassen. Aktivisten Joakim Månsson Bengtsson
vet
hur det känns att stå ut. Utan honom är det tveksamt om det funnits
ett härbärge för EU-medborgare i Lund, öppet året runt”Så inleder en artikel om F! Lund politikern och ordförande för Hjälp tiggare i Lund Joakim Månsson Bengtsson i gatutidningen Faktum. Faktum är en tidning som jobbar med att skapa debatt och opinion kring hemlöshet och socialt utanförskap.
För den som är intresserad att läsa hela artikeln får man ta tag i nästa Faktum-försäljare man ser på gatan, eftersom tidningen inte finns i digitalt format!
Om påven och partisplittringen mm av Lucifer
Påvens besök lämnade mig som inbiten lutheran oberörd vad gäller dess andliga dimension. Däremot är kyrkopolitik som alltid
intressant. Här visade sig katolska och lutheranska kyrkan båda
intresserade av ett närmande efter 500 år av splittring och konkurrens.
Då är det svårt att inte låta tankarna flyga. Man kan spekulera och
leka med en möjlig parallell. I Sverige har vi två politiska partier
som utgått ur arbetarrörelsen och vars medlemmar säger sig vara för
socialismen
Låt oss betrakta 1917. Då bröt sig vänsterflygeln ur Socialdemokraterna och startade det som sedan blev Sveriges Kommunistiska Parti. Finns det då i dag förutsättningar för en försoning?
Självkritik en förutsättning
Om vi börjar med V måste man säga att självkritiken sedan länge varit omfattande. Det Kommunistiska partiet gick med i Komintern och knöt sig därmed i sextio år till Sovjetunionen. Önskan att vara en del av en internationell gemenskap är lätt att förstå, men i grunden var det ett stort misstag, och det inser nog alla. Det ledde till ständig intern splittring, men framför allt till en bristande självständighet som varit förödande, för partiet och än i dag för dess arvinge Vänsterpartiet
Självkritik har aldrig varit den starkaste grenen inom S. Visst har det funnits upprorsungar som kring kärnkraften, men tydligast har det väl varit i samband med ledarval som med Mona Sahlin som avsattes av vänsterflygeln och med Håkan Juholt som avsattes av högerflygeln. Det finns också i dag en betydande olust i partiet över den allmänna passiviteten, men det handlar då inte om person. Kompromissledaren Löfven sitter än så länge i orubbat bo. Partiets regeringspolitik är präglad av rädsla för vänsterinslag sedan man accepterat de borgerligas tolkning att valnederlaget 2010 berodde på den försonliga tonen mot V.
Partivänstern inom S har ingen naturlig ledare, men intressant nog är det också i dag utrikespolitiken som kan vara en sprängpunkt. Ett ja till Nato skulle naturligtvis vara det, men också den nuvarande extrema anpassningspolitiken till USA rymmer sprängstoff.
V kompromissvänligt
Kan då V röra sig mot S och mitten? Ja, jag tror i och för sig att viljan inom V att acceptera kompromisser är större än någonsin. D.v.s. kompromisser som är motiverade av det politiska läget och som inte innebär att man ger upp sina grundläggande värderingar. Regeringssamarbete med S, C och L? Jo om L återgår till partiets vänsterliberala traditioner och C blir centristiskt igen och tonar ner sin nyliberalism. Men det verkar inte troligt att så sker – C och L har att slås för sina liv mot M i nästa val. Vad gäller V må självkritiken vara stor men viljan att samordna sig med S är nog mycket liten.
Lärdomar ur militärhistorien
Försoningsmanövrar på vänstra sidan av politiken verkar alltså inte sårskilt sannolika.
Och inte heller är det taktiskt fördelaktigt. Här ges tillfälle att reflektera över ett av militärhistoriens mest kända citat: ”Getrennt marschieren, vereint schlagen”, tillskrivet generalfältmarskalk Hellmuth von Moltke. Javisst, t.ex. i en valrörelse vinner man oftast mer på att gå fram som ensamt parti än att baka ihop sig i en koalition. Det är därför den borgerliga alliansen nu håller på att lösa upp sig.
Ett nobelpristagarcitat
Jag var på Systemet vid Botulfsplatsen i veckan, och skulle köpa en halvflaska vinbärsbrännvin, jag menar det är ju snart jul. Jag hittade ingen och frågade till sist i kassan var jag skulle leta.
– Vinbärsbrännvin, det har vi inte, sa kvinnan i kassan, en dam i 40-årsåldern
– Ja men, det är klart ni har vinbärsbrännvin, vi är väl många som vill ha det.
– Nej, vi säljer för lite av den. The times they are a changin’. Vi har inte renat heller.
intressant. Här visade sig katolska och lutheranska kyrkan båda
intresserade av ett närmande efter 500 år av splittring och konkurrens.
Då är det svårt att inte låta tankarna flyga. Man kan spekulera och
leka med en möjlig parallell. I Sverige har vi två politiska partier
som utgått ur arbetarrörelsen och vars medlemmar säger sig vara för
socialismen Låt oss betrakta 1917. Då bröt sig vänsterflygeln ur Socialdemokraterna och startade det som sedan blev Sveriges Kommunistiska Parti. Finns det då i dag förutsättningar för en försoning?
Självkritik en förutsättning
Om vi börjar med V måste man säga att självkritiken sedan länge varit omfattande. Det Kommunistiska partiet gick med i Komintern och knöt sig därmed i sextio år till Sovjetunionen. Önskan att vara en del av en internationell gemenskap är lätt att förstå, men i grunden var det ett stort misstag, och det inser nog alla. Det ledde till ständig intern splittring, men framför allt till en bristande självständighet som varit förödande, för partiet och än i dag för dess arvinge Vänsterpartiet
Självkritik har aldrig varit den starkaste grenen inom S. Visst har det funnits upprorsungar som kring kärnkraften, men tydligast har det väl varit i samband med ledarval som med Mona Sahlin som avsattes av vänsterflygeln och med Håkan Juholt som avsattes av högerflygeln. Det finns också i dag en betydande olust i partiet över den allmänna passiviteten, men det handlar då inte om person. Kompromissledaren Löfven sitter än så länge i orubbat bo. Partiets regeringspolitik är präglad av rädsla för vänsterinslag sedan man accepterat de borgerligas tolkning att valnederlaget 2010 berodde på den försonliga tonen mot V.
Partivänstern inom S har ingen naturlig ledare, men intressant nog är det också i dag utrikespolitiken som kan vara en sprängpunkt. Ett ja till Nato skulle naturligtvis vara det, men också den nuvarande extrema anpassningspolitiken till USA rymmer sprängstoff.
V kompromissvänligt
Kan då V röra sig mot S och mitten? Ja, jag tror i och för sig att viljan inom V att acceptera kompromisser är större än någonsin. D.v.s. kompromisser som är motiverade av det politiska läget och som inte innebär att man ger upp sina grundläggande värderingar. Regeringssamarbete med S, C och L? Jo om L återgår till partiets vänsterliberala traditioner och C blir centristiskt igen och tonar ner sin nyliberalism. Men det verkar inte troligt att så sker – C och L har att slås för sina liv mot M i nästa val. Vad gäller V må självkritiken vara stor men viljan att samordna sig med S är nog mycket liten.
Lärdomar ur militärhistorien
Försoningsmanövrar på vänstra sidan av politiken verkar alltså inte sårskilt sannolika.
Och inte heller är det taktiskt fördelaktigt. Här ges tillfälle att reflektera över ett av militärhistoriens mest kända citat: ”Getrennt marschieren, vereint schlagen”, tillskrivet generalfältmarskalk Hellmuth von Moltke. Javisst, t.ex. i en valrörelse vinner man oftast mer på att gå fram som ensamt parti än att baka ihop sig i en koalition. Det är därför den borgerliga alliansen nu håller på att lösa upp sig.
Ett nobelpristagarcitat
Jag var på Systemet vid Botulfsplatsen i veckan, och skulle köpa en halvflaska vinbärsbrännvin, jag menar det är ju snart jul. Jag hittade ingen och frågade till sist i kassan var jag skulle leta.
– Vinbärsbrännvin, det har vi inte, sa kvinnan i kassan, en dam i 40-årsåldern
– Ja men, det är klart ni har vinbärsbrännvin, vi är väl många som vill ha det.
– Nej, vi säljer för lite av den. The times they are a changin’. Vi har inte renat heller.
Sänk avgifter i kulturen och fritiden i Lund!
av Hanna Gunnarsson
Idag har kommunfullmäktiges november-möte
fastställt avgifterna för kommunens hela kultur- och
fritidsverksamheten. Avgifterna beslutas varje år och kommer i ett
långt och inte helt okomplicerat dokument. Många gånger passerar
dokumentet oförändrat, men det här året satte vi i vänsterpartiet oss
ner och gick igenom det i detalj. Det är ganska intressant läsning för
den som tar sig igenom hela dokumentet.
Vänsterpartiet är i grunden motståndare till höga avgifter, vi vill hellre finansiera kommunens verksamheter genom skatten. Kommunskatten är visserligen inte progressiv, men de som tjänar mer betalar ändå mer i skatt. Avgifterna är däremot lika höga för alla, oberoende av inkomst (med några få undantag för rabatter för vissa grupper).
Det finns tyvärr ett massivt motstånd mot sänkta avgifter i Lunds kommunfullmäktige. Vänsterpartiet föreslog ett litet paket av sänkta avgifter, som Feministiskt initiativ och Marie Henschen från FörnyaLund instämde i. Vi vill sänka avgifterna på Kulturskolan och Högevallsbadet, där vi föreslår en generell sänkning på 10 % på Kulturskolan och 10 kronor på Högevallsbadet. Utöver det vill vi ta bort avgifterna på toaletterna på Stadsbiblioteket, det är en väldigt onödig avgift och inte höja avgiften (vilket föreslås av tjänstemännen) till ishallen och bowlinghallen. Vårt gamla förslag om att simundervisningen för skolorna ska vara kostnadsfri finns såklart med också. Det har länge varit ett rödgrönt förslag, men nu är Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ ensamma kvar att arbeta för detta.
Det finns många avgifter kvar att fundera på i det stora avgiftsdokumentet, så det finns all anledning att läsa dokumentet ett par gånger till och fortsätta föreslå förändringar som gynnar lundabor, framförallt de med låga inkomster.
Vänsterpartiet är i grunden motståndare till höga avgifter, vi vill hellre finansiera kommunens verksamheter genom skatten. Kommunskatten är visserligen inte progressiv, men de som tjänar mer betalar ändå mer i skatt. Avgifterna är däremot lika höga för alla, oberoende av inkomst (med några få undantag för rabatter för vissa grupper).
Det finns tyvärr ett massivt motstånd mot sänkta avgifter i Lunds kommunfullmäktige. Vänsterpartiet föreslog ett litet paket av sänkta avgifter, som Feministiskt initiativ och Marie Henschen från FörnyaLund instämde i. Vi vill sänka avgifterna på Kulturskolan och Högevallsbadet, där vi föreslår en generell sänkning på 10 % på Kulturskolan och 10 kronor på Högevallsbadet. Utöver det vill vi ta bort avgifterna på toaletterna på Stadsbiblioteket, det är en väldigt onödig avgift och inte höja avgiften (vilket föreslås av tjänstemännen) till ishallen och bowlinghallen. Vårt gamla förslag om att simundervisningen för skolorna ska vara kostnadsfri finns såklart med också. Det har länge varit ett rödgrönt förslag, men nu är Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ ensamma kvar att arbeta för detta.
Det finns många avgifter kvar att fundera på i det stora avgiftsdokumentet, så det finns all anledning att läsa dokumentet ett par gånger till och fortsätta föreslå förändringar som gynnar lundabor, framförallt de med låga inkomster.
Svanes förnyelse av Gunnar Stensson
Svaneskolan ska byggas ut till en kombinerad högstadie- och
gymnasieskola. Kombinationen ger möjlighet till en viktig förnyelse av
det svenska utbildningssystemet, även om integration mellan skolnivåer
har prövats tidigare, under delvis andra förutsättningar. Redan de
gamla läroverken hade en liknande uppbyggnad med indelningen i
realskola och gymnasium och ämneslärare som undervisade i båda
skolformerna
Under tretton år arbetade jag som lärare i en kombinerad högstadie- och gymnasieskola, Heleneholmsskolan i Malmö. Vi tog emot eleverna i årskurs 7 och följde deras utveckling under de sex åren fram till studentexamen. Före 1985 var lärare nämligen behöriga både på högstadiet och gymnasiet. Att den förutsättningen för integration försvann är olyckligt.
Fördelarna var stora. För eleverna innebar skolformen fördjupad ämneskunskap och social utveckling under sex avgörande ungdomsår. Lärarna hade den kännedom om eleverna som är nödvändig för att anpassa pedagogiken efter deras individuella förutsättningar. Betygssättningen kunde ske utifrån omfattande kunskap om varje elevs kvalifikationer. Skolan var dessutom integrerad i närsamhället. Därifrån kom flertalet elever.
Att vi måste upphöra berodde på regeringsbeslutet att skilja mellan lärarnas högstadie- och gymnasiebehörighet. Beslutet utarmade Heleneholmsskolan. När högstadiedelen försvann måste grundskoleeleverna hänvisas till andra högstadieskolor. 22 lärare tvingades lämna kollegiet och ersattes av nya lärare.
En stor skola ger valfrihet. Det visar den närbelägna Polhemsskolan som har en bredd i sitt utbud som överträffar alla andra gymnasieskolor i Skåne.
Vår tids utarmning av utbildningssystemet med mängder av små specialiserade friskolor innebär inte bara social segregation utan också en inskränkning av valfriheten. När man gjort sitt i många fall felaktiga val, baserat på missvisande reklam och sociala fördomar, förblir man inspärrad i sin begränsade och begränsande skolmiljö. Den stora gymnasieskolan ger mycket större möjligheter att korrigera det felaktiga valet och ändå stanna kvar i samma skola.
För lärarkollegiet är den stora skolan intellektuellt och socialt stimulerande, inte minst genom mångfalden av ämnesexperter med skiftande kunskaper och intressen. Det är något helt annat än t.ex. ett it-gymnasiums anhopning av likasinnade nördar inriktade på att tolka samma bruksanvisning.
Möjligheten att hitta likasinnade kamrater naturligtvis större i en stor gymnasieskola. Gemensamma intressen ger upphov till grupperingar av elever från alla delar av skolan. Det uppstår föreningar inriktade på teater eller astronomi eller någon specialsport eller film eller miljö eller litteratur. Bland 2000 kamrater är det lättare att hitta sina vänner än bland 100. Det stora samhället är alltid sammansatt av många små samhällen.
En viktig invändning mot den tänkta högstadie- och gymnasieskolan är att den ytterligare utarmar utbildningen i grannkommuner som Eslöv och Landskrona. De behöver naturligtvis också stora skolor med många valmöjligheter. Det hade de en gång, men utvecklingen under de senaste åren av ”valfrihet” har inneburit att de förlorat mångfalden. Redan nu tvingas många elever resa till Lund eller Malmö för att få den gymnasieutbildning de behöver. Utarmningen av skolorna innebär också en intellektuell och kulturell utarmning av kommunerna. Den utvecklingen har kanske redan gått så långt att den är utan återvändo.
Kostnaden då? Svaneskolans kombinerade högstadium och gymnasium beräknas kosta 750-850 miljoner att bygga. Det innebär att kostnaden är dubbelt så hög som Lunds kommun trodde den skulle vara. Men ekonomin får inte hindra skolans förnyelse! Nu gäller det att satsa efter ett par decennier av nyliberal utarmning!
Under tretton år arbetade jag som lärare i en kombinerad högstadie- och gymnasieskola, Heleneholmsskolan i Malmö. Vi tog emot eleverna i årskurs 7 och följde deras utveckling under de sex åren fram till studentexamen. Före 1985 var lärare nämligen behöriga både på högstadiet och gymnasiet. Att den förutsättningen för integration försvann är olyckligt.
Fördelarna var stora. För eleverna innebar skolformen fördjupad ämneskunskap och social utveckling under sex avgörande ungdomsår. Lärarna hade den kännedom om eleverna som är nödvändig för att anpassa pedagogiken efter deras individuella förutsättningar. Betygssättningen kunde ske utifrån omfattande kunskap om varje elevs kvalifikationer. Skolan var dessutom integrerad i närsamhället. Därifrån kom flertalet elever.
Att vi måste upphöra berodde på regeringsbeslutet att skilja mellan lärarnas högstadie- och gymnasiebehörighet. Beslutet utarmade Heleneholmsskolan. När högstadiedelen försvann måste grundskoleeleverna hänvisas till andra högstadieskolor. 22 lärare tvingades lämna kollegiet och ersattes av nya lärare.
En stor skola ger valfrihet. Det visar den närbelägna Polhemsskolan som har en bredd i sitt utbud som överträffar alla andra gymnasieskolor i Skåne.
Vår tids utarmning av utbildningssystemet med mängder av små specialiserade friskolor innebär inte bara social segregation utan också en inskränkning av valfriheten. När man gjort sitt i många fall felaktiga val, baserat på missvisande reklam och sociala fördomar, förblir man inspärrad i sin begränsade och begränsande skolmiljö. Den stora gymnasieskolan ger mycket större möjligheter att korrigera det felaktiga valet och ändå stanna kvar i samma skola.
För lärarkollegiet är den stora skolan intellektuellt och socialt stimulerande, inte minst genom mångfalden av ämnesexperter med skiftande kunskaper och intressen. Det är något helt annat än t.ex. ett it-gymnasiums anhopning av likasinnade nördar inriktade på att tolka samma bruksanvisning.
Möjligheten att hitta likasinnade kamrater naturligtvis större i en stor gymnasieskola. Gemensamma intressen ger upphov till grupperingar av elever från alla delar av skolan. Det uppstår föreningar inriktade på teater eller astronomi eller någon specialsport eller film eller miljö eller litteratur. Bland 2000 kamrater är det lättare att hitta sina vänner än bland 100. Det stora samhället är alltid sammansatt av många små samhällen.
En viktig invändning mot den tänkta högstadie- och gymnasieskolan är att den ytterligare utarmar utbildningen i grannkommuner som Eslöv och Landskrona. De behöver naturligtvis också stora skolor med många valmöjligheter. Det hade de en gång, men utvecklingen under de senaste åren av ”valfrihet” har inneburit att de förlorat mångfalden. Redan nu tvingas många elever resa till Lund eller Malmö för att få den gymnasieutbildning de behöver. Utarmningen av skolorna innebär också en intellektuell och kulturell utarmning av kommunerna. Den utvecklingen har kanske redan gått så långt att den är utan återvändo.
Kostnaden då? Svaneskolans kombinerade högstadium och gymnasium beräknas kosta 750-850 miljoner att bygga. Det innebär att kostnaden är dubbelt så hög som Lunds kommun trodde den skulle vara. Men ekonomin får inte hindra skolans förnyelse! Nu gäller det att satsa efter ett par decennier av nyliberal utarmning!
Framgafflat – om cykel och trafik: Lilla Fiskaregatan – igen av Ulf Nymark
I ett medborgarförslag till fullmäktige aktualiseras återigen
konflikterna mellan fotgängare och cyklister i Lilla Fiskaregatan. För
övrigt var det ju så sent som i Veckobladet nr 32 i början av denna
månad som jag i dessa spalter tog upp problemet. Medborgarförslaget går
ut på att omvandla gatan till en gågata med tilläggsbestämmelsen att
också förbjuda cykeltrafik. (Som jag då och då i dessa spalter påpekat
är cykeltrafik i normalfallet tillåten på en gågata).
Jag tror inte på lösningen att förbjuda cykeltrafik i L Fiskaregatan. Den behövs som cykelförbindelse västerut från stadens västra delar. Detta även om Klostergatan kan göras dubbelriktad för cykeltrafik.
Riskfyllt
Men visst tar medborgarförslaget upp ett reellt problem. Det är problem med konflikter mellan gående och cyklister. Det är risk för olyckor. En fullvuxen cyklist som kommer enbart i måttlig fart på 18-20 km i timmen besitter en avsevärd styrka i sitt krockvåld. En cyklistkrock med en vuxen fotgängare kan vara allvarlig nog, men en cyklist som kör på ett litet barn kan få helt förödande konsekvenser. Att detta är en akut risk varje dag och varje stund är uppenbar med alla dessa fotgängare i cykelzonen.
Regler och utformning inte i samklang
Det finns såvitt jag kan se bara två möjliga sätt att undanröja konflikterna, eller i varje fall för att göra tydligt vad som gäller. För tydlighet behövs. En gatas utformning ska stå i samklang med de regler som gäller. Det är inte fallet på Fiskaregatan. Utformningen av gatan signalerar: ”Här har vi en gågata!”. Men reglerna säjer något annat. Gatan är i princip en vanlig gata med fordonstrafik, men med vissa restriktioner för motortrafik. Gående ska hålla sig där trottoarerna normalt sett finns, dvs efter gatans sidor. Detta är svårt att förstå för den som trafikerar gatan.
Två möjliga lösningar
Vad som kan göras är alltså att faktiskt anpassa regelverket till hur gatan ser ut: dvs göra den till en gågata enligt ”normalfallet”. Alltså med fortsatt tillåten cykeltrafik. Alternativet är – och det kanske är mera realistiskt - att göra ett tydligt avskilt fält för cykeltrafik, t ex genom att sänka ner en brett tilltagen cykelbana i förhållande till nuvarande gatunivå. En sådan markering signalerar tydligt för gående att de inte har något där att göra. Fördelen med denna lösning är också att ställer det också till problem för alla dessa bilister som helt olagligt (och ostraffat!) kör och parkerar på gatan.
Fotgängarna det största problemet
Det är ett välkommet medborgarförslag för att det påkallar att någonting måste göras. Men jag kan inte hålla med det som i medborgarförslagets problembeskrivning full ut: det är inte cyklisterna som är problemet. Visst cyklar en del på fotgängarnas område längs gatusidorna, men det är ändå väldigt få i förhållande till alla fotgängare som går där cyklar ska färdas och som också korsar gatan på ett olagligt sätt, dvs utsätter cykeltrafiken för fara.
Unikt för Lund – ingen gågata!
Oavsett vilken lösning som väljs för Fiskaregatan så behöver Lund inte bara en, utan flera gågator. Det är en skandal att Lund som gör anspråk på att vara en miljövänlig stad framstår som unik bland alla svenska och europeiska städer genom att inte ha ens den minsta lilla gatustump som gågata i centrum Det tycks som om flera politiska partier har en stark motvilja mot gågator och gångfartsområden. Men det skulle inte förvåna om initiativ till en bilfriare miljö i stadskärnan snart kommer från det rödgröna styret.
Not: Vid tidpunkten för detta medborgarförslags behandling ska jag återkomma till den nu ganska långa historien om hur en politisk majoritet i Lund säjer nej till gågator.
Jag tror inte på lösningen att förbjuda cykeltrafik i L Fiskaregatan. Den behövs som cykelförbindelse västerut från stadens västra delar. Detta även om Klostergatan kan göras dubbelriktad för cykeltrafik.
Riskfyllt
Men visst tar medborgarförslaget upp ett reellt problem. Det är problem med konflikter mellan gående och cyklister. Det är risk för olyckor. En fullvuxen cyklist som kommer enbart i måttlig fart på 18-20 km i timmen besitter en avsevärd styrka i sitt krockvåld. En cyklistkrock med en vuxen fotgängare kan vara allvarlig nog, men en cyklist som kör på ett litet barn kan få helt förödande konsekvenser. Att detta är en akut risk varje dag och varje stund är uppenbar med alla dessa fotgängare i cykelzonen.
Regler och utformning inte i samklang
Det finns såvitt jag kan se bara två möjliga sätt att undanröja konflikterna, eller i varje fall för att göra tydligt vad som gäller. För tydlighet behövs. En gatas utformning ska stå i samklang med de regler som gäller. Det är inte fallet på Fiskaregatan. Utformningen av gatan signalerar: ”Här har vi en gågata!”. Men reglerna säjer något annat. Gatan är i princip en vanlig gata med fordonstrafik, men med vissa restriktioner för motortrafik. Gående ska hålla sig där trottoarerna normalt sett finns, dvs efter gatans sidor. Detta är svårt att förstå för den som trafikerar gatan.
Två möjliga lösningar
Vad som kan göras är alltså att faktiskt anpassa regelverket till hur gatan ser ut: dvs göra den till en gågata enligt ”normalfallet”. Alltså med fortsatt tillåten cykeltrafik. Alternativet är – och det kanske är mera realistiskt - att göra ett tydligt avskilt fält för cykeltrafik, t ex genom att sänka ner en brett tilltagen cykelbana i förhållande till nuvarande gatunivå. En sådan markering signalerar tydligt för gående att de inte har något där att göra. Fördelen med denna lösning är också att ställer det också till problem för alla dessa bilister som helt olagligt (och ostraffat!) kör och parkerar på gatan.
Fotgängarna det största problemet
Det är ett välkommet medborgarförslag för att det påkallar att någonting måste göras. Men jag kan inte hålla med det som i medborgarförslagets problembeskrivning full ut: det är inte cyklisterna som är problemet. Visst cyklar en del på fotgängarnas område längs gatusidorna, men det är ändå väldigt få i förhållande till alla fotgängare som går där cyklar ska färdas och som också korsar gatan på ett olagligt sätt, dvs utsätter cykeltrafiken för fara.
Unikt för Lund – ingen gågata!
Oavsett vilken lösning som väljs för Fiskaregatan så behöver Lund inte bara en, utan flera gågator. Det är en skandal att Lund som gör anspråk på att vara en miljövänlig stad framstår som unik bland alla svenska och europeiska städer genom att inte ha ens den minsta lilla gatustump som gågata i centrum Det tycks som om flera politiska partier har en stark motvilja mot gågator och gångfartsområden. Men det skulle inte förvåna om initiativ till en bilfriare miljö i stadskärnan snart kommer från det rödgröna styret.
Not: Vid tidpunkten för detta medborgarförslags behandling ska jag återkomma till den nu ganska långa historien om hur en politisk majoritet i Lund säjer nej till gågator.
Framtidens södra Lund av Gunnar Stensson
Kanske korpfotbollsplanerna får vara kvar, tänker jag, medan jag
sneddar över dem i gryningen. Gräset är blött och luften mild. En flock
vita måsar flyger upp.
Man kunde bygga en rad höga hus längs spåret på andra sidan trädridån, när stationen blir färdig om fem år. Att bo där vore inte så dumt. Samma läge som Jakriborg. Väster om stationen och med fri sikt åt öster och söder.
Jag fortsätter längs Maskinvägen förbi industriområdet där kommunen planerar att ställa sina 60 bussar när de ska bort från sin nuvarande plats vid Kung Oskars bro.
Några regnstänk prickar jackan. Asfalten är blöt. Maskinvägen är alldeles tom. Till höger ligger koloniområdet och till vänster industribyggnaderna. Nu kommer två långtradare. De svänger sakta in på en inhägnad parkeringsplats. Jag möter en bister man i stövlar med två labradorer. Palettskolan ett stycke upp, till höger om Maskinvägen. Bebyggelsen finns bortom skolan.
Industriområdet till vänster är ödsligt. Stora tomma ytor. Nässlorna lyser fortfarande gröna i det vissna ogräset. Här är Folkparksvägen. Den är också tom. I söder ligger en övergiven industribyggnad omgiven av ogräsfält och sprucken asfalt. Det är väl där bussarna ska stå. Maskinvägen upphör, men det finns ett promenadstråk ner till Höje å. Jag skymtar de små tegelvillorna i väster
Kraftledningsgatan öppnar ett perspektiv genom de avlövade dungarna. Uppåkra kyrka syns längst bort i sydost. Det är hög tid att gräva ner ledningen och röja bort de höga pylonerna. Energimarknadskommissionen har visserligen bestämt att de ska vara kvar, men kommunen har överklagat beslutet. Körsbärsträd och vinbärsbuskar är minnen från gamla Källby.
På vägen mellan Klostergården och Värpinge passerar jag Källby reningsverk. Enligt en notis i Sydsvenskan har kommunstyrelsens arbetsutskott anslutit sig till åsikten att reningsverket ska läggas ner och ersättas av Sjölunda-alternativet. Ja, det är ju här Lund ska expandera i framtiden. Men det dröjer. Beträffande Sjölundaverket kan det dröja 50 år innan investeringarna är slutförda.
2065 ser här annorlunda ut, tänker jag och svänger ner mot dammarna och ån. Nyponen lyser röda och björkarna gula. En häger sitter i strandkanten. Två snabbsimmande skarvar dyker samtidigt och stannar länge under vattnet. Bläsändernas scharlakansröda huvuden glänser. Piuu, piuu, ropar de.
Jag försöker föreställa mig den nya bron över Höje å. Den måste vara färdig senast om fem år, om utbyggnadsplanerna för fyrspåren håller. Så vänder jag åt vänster uppför gröna stråket och över fotbollsplanerna igen. Värmeverkets höga skorsten blänker i morgonsolen.
Man kunde bygga en rad höga hus längs spåret på andra sidan trädridån, när stationen blir färdig om fem år. Att bo där vore inte så dumt. Samma läge som Jakriborg. Väster om stationen och med fri sikt åt öster och söder.
Jag fortsätter längs Maskinvägen förbi industriområdet där kommunen planerar att ställa sina 60 bussar när de ska bort från sin nuvarande plats vid Kung Oskars bro.
Några regnstänk prickar jackan. Asfalten är blöt. Maskinvägen är alldeles tom. Till höger ligger koloniområdet och till vänster industribyggnaderna. Nu kommer två långtradare. De svänger sakta in på en inhägnad parkeringsplats. Jag möter en bister man i stövlar med två labradorer. Palettskolan ett stycke upp, till höger om Maskinvägen. Bebyggelsen finns bortom skolan.
Industriområdet till vänster är ödsligt. Stora tomma ytor. Nässlorna lyser fortfarande gröna i det vissna ogräset. Här är Folkparksvägen. Den är också tom. I söder ligger en övergiven industribyggnad omgiven av ogräsfält och sprucken asfalt. Det är väl där bussarna ska stå. Maskinvägen upphör, men det finns ett promenadstråk ner till Höje å. Jag skymtar de små tegelvillorna i väster
Kraftledningsgatan öppnar ett perspektiv genom de avlövade dungarna. Uppåkra kyrka syns längst bort i sydost. Det är hög tid att gräva ner ledningen och röja bort de höga pylonerna. Energimarknadskommissionen har visserligen bestämt att de ska vara kvar, men kommunen har överklagat beslutet. Körsbärsträd och vinbärsbuskar är minnen från gamla Källby.
På vägen mellan Klostergården och Värpinge passerar jag Källby reningsverk. Enligt en notis i Sydsvenskan har kommunstyrelsens arbetsutskott anslutit sig till åsikten att reningsverket ska läggas ner och ersättas av Sjölunda-alternativet. Ja, det är ju här Lund ska expandera i framtiden. Men det dröjer. Beträffande Sjölundaverket kan det dröja 50 år innan investeringarna är slutförda.
2065 ser här annorlunda ut, tänker jag och svänger ner mot dammarna och ån. Nyponen lyser röda och björkarna gula. En häger sitter i strandkanten. Två snabbsimmande skarvar dyker samtidigt och stannar länge under vattnet. Bläsändernas scharlakansröda huvuden glänser. Piuu, piuu, ropar de.
Jag försöker föreställa mig den nya bron över Höje å. Den måste vara färdig senast om fem år, om utbyggnadsplanerna för fyrspåren håller. Så vänder jag åt vänster uppför gröna stråket och över fotbollsplanerna igen. Värmeverkets höga skorsten blänker i morgonsolen.
Palestina måste få sin självständighet!
av Gunnar Olofsson
Senhösten 1988 sammanträder det palestinska
exilparlamentet i Algeriets huvudstad Alger, och den 15 november läser
president Yassir Arafat upp den deklaration som skall bilda grunden för
den av FN beslutade men ännu ej upprättade palestinska staten.
Deklarationen, utformad av bland annat Palestinas nationalpoet Mahmoud Darwish, förklarar staten Palestina - etablerad i de av Israel ockuperade områdena och med Jerusalem som sin huvudstad - som en demokratisk flerpartistat med lika rättigheter för alla oberoende av ras, religion och hudfärg, med yttrandefrihet, oberoende rättssystem och jämlikhet mellan man och kvinna.
Deklarationen är ett tydligt dokument som sätter ramarna för den palestinska staten och i praktiken banar väg för det ömsesidiga erkännandet mellan Israel och Palestina som får sin utformning i Osloavtalet fem år senare.
Men nu, efter 28 år, fortsätter och förvärras ockupationen. Utrymmet för den palestinska staten krymper för varje dag. Västvärlden formulerar det ena kraftlösa uttalandet efter det andra och i FN:s säkerhetsråd blockerar USA effektivt alla försök från det internationella samfundet att med sanktioner och andra åtgärder tvinga Israel att avsluta ockupationen.
Den 18 november i år uttrycker det svenska regeringskansliet
i ett uttalande ”oro” för ett kommande lagbeslut i Israel att i
efterhand godkänna olagliga bosättningar på Västbanken. ”Sverige
uppmanar Israel att inte anta denna lagstiftning” heter det i
uttalandet. Som givetvis förbigås med tystnad.Deklarationen, utformad av bland annat Palestinas nationalpoet Mahmoud Darwish, förklarar staten Palestina - etablerad i de av Israel ockuperade områdena och med Jerusalem som sin huvudstad - som en demokratisk flerpartistat med lika rättigheter för alla oberoende av ras, religion och hudfärg, med yttrandefrihet, oberoende rättssystem och jämlikhet mellan man och kvinna.
Deklarationen är ett tydligt dokument som sätter ramarna för den palestinska staten och i praktiken banar väg för det ömsesidiga erkännandet mellan Israel och Palestina som får sin utformning i Osloavtalet fem år senare.
Men nu, efter 28 år, fortsätter och förvärras ockupationen. Utrymmet för den palestinska staten krymper för varje dag. Västvärlden formulerar det ena kraftlösa uttalandet efter det andra och i FN:s säkerhetsråd blockerar USA effektivt alla försök från det internationella samfundet att med sanktioner och andra åtgärder tvinga Israel att avsluta ockupationen.
Men ingen svensk stillsam ”oro” kommer att stoppa Israel. Sveriges regering, som inte brukar utmärka sig med tystnad inför brott mot mänskliga rättigheter, måste komma upp med någonting mycket starkare än så: bojkott, investeringsstopp och sanktioner tills regimen i Israel tar sitt förnuft till fånga och upphör med ockupationen. Den 29 november är det FN:s officiella dag för solidaritet med det palestinska folket. Då är rätt tillfälle att tala ut om ockupationen och föreslå kraftfulla åtgärder för att få den upphävd. Palestina måste få sin självständighet!
Israelisk domstol konfiskerar Marianne med stöd av 150 år gammal kaperilag
PRESSMEDDELANDE: 2016-11-24 01:51
Marianne bordades på internationellt vatten av den israeliska marinen
den 29:e juni 2015 under ett försök att bryta den blockaden av
Gazaremsan. Fartyget fördes under tvång till Israel där besättningen
och de internationella delegater som befann sig ombord först fängslades
och senare utvisades ur Israel. Därefter har fartyget, som ägs av
svenska Ship to Gaza, sålts som skrot – av den israeliska marinen. Ship
to Gaza har rest krav på ersättning för fartygets fulla värde, medan
den israeliska staten hävdat att den har laglig rätt att beslagta
fartyget.
Samma domstol har tidigare avvisat israeliska krav på att få beslagta Ship to Gazas finskflaggade segelskonare S/V Estelle som bordades under identiska omständigheter i oktober 2012. Ett utslag som bekräftades av Israels högsta domstol i juni i år.
I bägge fallen har staten sätt sig nödsakad att åberopa den brittiska Naval price act från 1864 En lag som man hävdar är tillämplig i Israel som en juridisk kvarleva från tiden för det brittiska mandatet i Palestina, 1920-1948.
Naval price act kom ursprungligen till för att sanktionera staters juridiska anspråk på att få kapa civila handelsfartyg under krig. Den har fram tills nu inte åberopats i någon domstol sedan andra världskriget.
Domstolens argument för att godta kravet på att få beslagta Marianne – trots att de avvisade samma krav vad det gäller S/V Estelle – bygger på att marinen i det förra fallet väntade över 10 månader efter bordningen med att framställa några som helst juridiska krav.
Att den israeliska marinen på detta vis måste försöka väcka liv en över 150 är gammal lagstiftning från en tid präglad av helt andra folkrättsliga principer har noterats med viss förvåning av sjörättsexperter.
Ship to Gaza kommer nu i samråd med sina israeliska advokater ta ställning till om man skall överklaga sjörättsdomstolens beslut.
En sjörättsdomstol i Haifa godkände i söndags
den israeliska statens begäran att få beslagta det svenskflaggade
fiskefartyget Marianne av Göteborg.
Samma domstol har tidigare avvisat israeliska krav på att få beslagta Ship to Gazas finskflaggade segelskonare S/V Estelle som bordades under identiska omständigheter i oktober 2012. Ett utslag som bekräftades av Israels högsta domstol i juni i år.
I bägge fallen har staten sätt sig nödsakad att åberopa den brittiska Naval price act från 1864 En lag som man hävdar är tillämplig i Israel som en juridisk kvarleva från tiden för det brittiska mandatet i Palestina, 1920-1948.
Naval price act kom ursprungligen till för att sanktionera staters juridiska anspråk på att få kapa civila handelsfartyg under krig. Den har fram tills nu inte åberopats i någon domstol sedan andra världskriget.
Domstolens argument för att godta kravet på att få beslagta Marianne – trots att de avvisade samma krav vad det gäller S/V Estelle – bygger på att marinen i det förra fallet väntade över 10 månader efter bordningen med att framställa några som helst juridiska krav.
Att den israeliska marinen på detta vis måste försöka väcka liv en över 150 är gammal lagstiftning från en tid präglad av helt andra folkrättsliga principer har noterats med viss förvåning av sjörättsexperter.
Ship to Gaza kommer nu i samråd med sina israeliska advokater ta ställning till om man skall överklaga sjörättsdomstolens beslut.
Nära medborgarna fast tvärtom av Staffan Lindberg
– ”När jag använder ett ord”, sa Humpty
Dumpty föraktfullt, ”så betyder det just vad jag vill att det ska
betyda – varken mer eller mindre.”
– ”Men frågan är”, sa Alice, ”om du verkligen kan få orden att betyda olika saker.”
– Frågan är”, sa Humpty Dumpty, ”vem det är som bestämmer – det är det det beror på.”
(Alice i Underlandet, 1981, sid. 171)
– ”Men frågan är”, sa Alice, ”om du verkligen kan få orden att betyda olika saker.”
– Frågan är”, sa Humpty Dumpty, ”vem det är som bestämmer – det är det det beror på.”
(Alice i Underlandet, 1981, sid. 171)
Många av oss som växte upp med Lewis
Caroll’s klassiska sagobok minns nog detta replikskifte. De är den
uppochnervända världen, där allt kan förvandlas till sin motsats av den
som bestämmer. Barn mitt uppe i sin språkinlärning fick mycket att
fundera på, hur allt kunde vara annorlunda och ibland sin raka motsats.
Hur man skulle orientera sig i en sådan värld?
Man kan inte låta bli att tänka Trump eller Putin. Deras föraktfulla användning av termer och begrepp, som genast kan dras tillbaka med ett ”så menade jag inte” eller ett ”det har aldrig sagt. Det är ju precis tvärtom.” Demagogi med andra ord.
Ny-populismens språkanvändning är lika lömskt hal som Hitlers vid överenskommelsen att Tyskland kunde få besätta Sudet-Tyskland. Vi minns alla Chamberlains triumferande yttrande: ”Fred i vår tid” när Hitler dyrt och heligt lovat att det var hans enda och sista anspråk när det gällde att beskydda tyskar i världen.
Är vi offer för ett liknande bedrägeri inom politik, administration och affärsverksamhet i vår tid?
Tidens språk är rationalisering, centralisering, effektivisering, likabehandling, lagar och regler. Det handlar om att koncentrera beslutsfattande och administration till chefer som är utbildade som chefer, kan regelverket och har överblicken. De ord som används som legitimation är dock decentralisering och behovet att komma närmare medarbetarna och klienterna. Alltså tvärtomord i förhållande till vad som sker: hierarkiskt chefande och svällande central administration!
Vi ser detta inom Polisen, där den nye chefen beslutat om en total omorganisation. 21polismyndigheter har slagits samman till en enda uppdelad i sju regioner, med varsin chef tillsatt ovanifrån. Motivet för det hela är att poliserna ska komma nära medborgarna!
Region Syd har fått en chef som kommer från Skatteverket och som helt saknar polisiär erfarenhet. Omorganisering, tänker man, sådan tar tid att sätta sig. Men redan nu protesterar poliser: ”Fungerande arbetslag har splittrats. En massa poliser är frustrerade över att vi inte längre kan lösa vårt grunduppdrag, att utreda brott och upprätthålla ordning.” (Sydsvenskan 18 november 2016) Under året har 154 poliser av totalt drygt 3000 i regionen slutat.
Vi ser detta överallt i organisationsförändringar. Svenska kyrkan AB är ett annat exempel. Vikande antal gudstjänstbesök och konfirmander möts med sammanslagning av församlingar till storförsamling med bara en kyrkoherde, ett kyrkoråd och därunder församlingsherdar och församlingsråd (de gamla kyrkoråden), som bara får bestämma lite om formerna i arbetet. Också där finns ett aktivt motstånd bland både präster och lekmän.
Ett tredje exempel är Malmö kommun. Från decentraliserade kommundelsråd som sedan blev stadsområdesnämnder, har man nu beslutat sig för att samla all förvaltning under centrala nämnder. Närhet till medarbetare i olika förvaltning och institutioner och medborgarna offras på rationalitetens och likabehandlingens altare. Här höjs dock inga röster mot förslaget.
Att chefer utan kunskap om verksamheten tillsätts och medbestämmande dras in, leder till alienation och låg motivation bland medarbetarna. Det handlar om att foga sig eller lämna.
Man kan inte låta bli att tänka Trump eller Putin. Deras föraktfulla användning av termer och begrepp, som genast kan dras tillbaka med ett ”så menade jag inte” eller ett ”det har aldrig sagt. Det är ju precis tvärtom.” Demagogi med andra ord.
Ny-populismens språkanvändning är lika lömskt hal som Hitlers vid överenskommelsen att Tyskland kunde få besätta Sudet-Tyskland. Vi minns alla Chamberlains triumferande yttrande: ”Fred i vår tid” när Hitler dyrt och heligt lovat att det var hans enda och sista anspråk när det gällde att beskydda tyskar i världen.
Är vi offer för ett liknande bedrägeri inom politik, administration och affärsverksamhet i vår tid?
Tidens språk är rationalisering, centralisering, effektivisering, likabehandling, lagar och regler. Det handlar om att koncentrera beslutsfattande och administration till chefer som är utbildade som chefer, kan regelverket och har överblicken. De ord som används som legitimation är dock decentralisering och behovet att komma närmare medarbetarna och klienterna. Alltså tvärtomord i förhållande till vad som sker: hierarkiskt chefande och svällande central administration!
Vi ser detta inom Polisen, där den nye chefen beslutat om en total omorganisation. 21polismyndigheter har slagits samman till en enda uppdelad i sju regioner, med varsin chef tillsatt ovanifrån. Motivet för det hela är att poliserna ska komma nära medborgarna!
Region Syd har fått en chef som kommer från Skatteverket och som helt saknar polisiär erfarenhet. Omorganisering, tänker man, sådan tar tid att sätta sig. Men redan nu protesterar poliser: ”Fungerande arbetslag har splittrats. En massa poliser är frustrerade över att vi inte längre kan lösa vårt grunduppdrag, att utreda brott och upprätthålla ordning.” (Sydsvenskan 18 november 2016) Under året har 154 poliser av totalt drygt 3000 i regionen slutat.
Vi ser detta överallt i organisationsförändringar. Svenska kyrkan AB är ett annat exempel. Vikande antal gudstjänstbesök och konfirmander möts med sammanslagning av församlingar till storförsamling med bara en kyrkoherde, ett kyrkoråd och därunder församlingsherdar och församlingsråd (de gamla kyrkoråden), som bara får bestämma lite om formerna i arbetet. Också där finns ett aktivt motstånd bland både präster och lekmän.
Ett tredje exempel är Malmö kommun. Från decentraliserade kommundelsråd som sedan blev stadsområdesnämnder, har man nu beslutat sig för att samla all förvaltning under centrala nämnder. Närhet till medarbetare i olika förvaltning och institutioner och medborgarna offras på rationalitetens och likabehandlingens altare. Här höjs dock inga röster mot förslaget.
Att chefer utan kunskap om verksamheten tillsätts och medbestämmande dras in, leder till alienation och låg motivation bland medarbetarna. Det handlar om att foga sig eller lämna.
Hur ska vi tolka denna till synes
parallella omorganisering i olika institutioner? Är det det gamla
vanliga knepet att vända allt upp och ner när verksamheter börjar
krackelera och luften har gått ur?
Men vår tids omorganisering är av ett annat slag. På 1970- och
1980-talen innebar politiken en fortlöpande demokratisering av det
mesta. Medbestämmande och platta organisationer överallt som skulle göra
slut på hierarkier och byråkrati. När den nya tjänste-ekonomin började
blomstra blev individualiserade anställningsförhållanden och
småföretagandet alltmer dominerande.
Den nuvarande omorganiseringen löper parallellt med en till synes alltmer diversifierad social och teknisk verklighet och komplexitet. Samtidigt ökar de sociala klyftorna i samhällsekonomin och många grupper ser sig åsidosatta och utan erkänsla. Sambandet mellan skatter och välfärd blir allt svårare att uppfatta.
Marknadstänkandet har brett ut sig överallt. Offentlig förvaltning innebär allt oftare beställarfunktion och upphandling av privata tjänster i takt med att stat och kommun blivit allt sämre på att organisera egen verksamhet utifrån en ämbetsmannaetik. Regelverken har blivit fler – vi har aldrig haft så många regler som idag (Reglernas utopi, David Graebner 2016). Det krävs nästan övernaturliga krafter att bemästra dem alla.
Svaret är inte en ny centralisering och byråkratisk
strömlinjeformning. Liksom marknaden idealt styrs av konkurrens kan alla
förvaltningar betona självstyrande lokala verksamheter som samordnas
genom ett enhetligt regelverk och sund konkurrens.
Ytliga och helt igenom kvantifierade kriterier försämrar denna konkurrens: Då tjänar de privata företagen mest på tids- och kontraktsbundna beställningar och offentliga förvaltningar snedvrids till att satsa på lätt uppnådda kvantitativa resultat till förfång för grunduppdragen och allmänintresset.
Tjänstesektorn består inte av materiella ting som kan produceras på löpande band styrda av superdatorer. Tvärtom handlar det om sociala relationer, personligt anpassade tjänster med kunskap och inlevelse. Bara levande och autonoma människor kan förverkliga dess mål.
Om vi inte politiskt kan reda ut dessa förhållanden uppstår förvirring och kaos där starka män tillåts bestämma, som de nästan alltid gjort, även om de framstår som ringaktande lögnare med slagord som: allt det främmande måste ut, moralen återupprättas, aga åt förbrytarna … listan på förenklade lösningar kan göras lång. Ny-populisterna har högtidsdagar.
Den nuvarande omorganiseringen löper parallellt med en till synes alltmer diversifierad social och teknisk verklighet och komplexitet. Samtidigt ökar de sociala klyftorna i samhällsekonomin och många grupper ser sig åsidosatta och utan erkänsla. Sambandet mellan skatter och välfärd blir allt svårare att uppfatta.
Marknadstänkandet har brett ut sig överallt. Offentlig förvaltning innebär allt oftare beställarfunktion och upphandling av privata tjänster i takt med att stat och kommun blivit allt sämre på att organisera egen verksamhet utifrån en ämbetsmannaetik. Regelverken har blivit fler – vi har aldrig haft så många regler som idag (Reglernas utopi, David Graebner 2016). Det krävs nästan övernaturliga krafter att bemästra dem alla.
Ytliga och helt igenom kvantifierade kriterier försämrar denna konkurrens: Då tjänar de privata företagen mest på tids- och kontraktsbundna beställningar och offentliga förvaltningar snedvrids till att satsa på lätt uppnådda kvantitativa resultat till förfång för grunduppdragen och allmänintresset.
Tjänstesektorn består inte av materiella ting som kan produceras på löpande band styrda av superdatorer. Tvärtom handlar det om sociala relationer, personligt anpassade tjänster med kunskap och inlevelse. Bara levande och autonoma människor kan förverkliga dess mål.
Om vi inte politiskt kan reda ut dessa förhållanden uppstår förvirring och kaos där starka män tillåts bestämma, som de nästan alltid gjort, även om de framstår som ringaktande lögnare med slagord som: allt det främmande måste ut, moralen återupprättas, aga åt förbrytarna … listan på förenklade lösningar kan göras lång. Ny-populisterna har högtidsdagar.
66 år i skolan 34. 1985-97:1. Heleneholmsskolan blir gymnasieskola av Den Gamle
Under krisåren omkring 1985 åtog sig
Anders Wester och jag att undervisa arbetslös ungdom som gått ut
högstadiet. Jag har ett tydligt minne av hur jag i början av september
gick in i ett klassrum i Johannesskolan utan andra läromedel än en bunt
blyertspennor och ett trettiotal skrivböcker. Det måste ha varit 1985,
för jag ägnade de närmaste veckorna åt riksdagsvalet och använde
valmaterial som läromedel. Anders Wester glömmer aldrig äggkriget som
bröt ut under en bussexkursion med en annan grupp. Lyckligtvis var äggen
hårdkokta. De arbetslösa upptog oss ett par timmar i veckan minst ett
år.
Heleneholmsskolan utvecklades från att ha varit en modellskola för integration mellan grundskola och gymnasium till att bli ett föregångsgymnasium i estetisk utbildning. På Heleneholm hade det alltid funnits en musiklinje. Musikhögskolan gränsade till vår inre skolgård. Där fanns högt kvalificerade lärare på de flesta instrument. Eleverna kom från hela stan, ja några kom från Lund också. Musikklassernas sammansättning skilde sig alltså från den i natur- och samhällsvetarklasserna.
Sakta började också en teaterverksamhet växa fram. Den inleddes under de år då grundskoleklasserna fanns kvar. Min kollega Kerstin Ringdahl ledde skolans teaterförening med kreativitet och uthållighet. Jag samarbetade mycket med henne i ett par grundskoleklasser under tre år i början av 80-talet. Jag minns ett gemensamt projekt i svenska och historia där vi dramatiserade Odyssén. Vi ställde bänkarna i båtform och eleverna rodde rytmiskt medan texten lästes.
Teaterföreningen studerade in pjäser i aulan. Alla kunde delta, även grundskolans elever, men det krävdes regelbunden närvaro. Ofta förekom samarbete med musikeleverna. Eftersom arbetet skedde på kvällstid hade jag inte möjlighet att medverka, vilket flera andra lärare som exempelvis Anders Wester gjorde. Men jag såg teaterföreställningarna och konserterna. När gymnasiet senare fick både teater- och musikklasser var jag under flera år på 1990-talet klassföreståndare i dem. Eleverna där ansågs vara besvärliga eftersom de var ifrågasättande, klädde sig uppseendeväckande och var lite utmanande. Men detta låg i framtiden. Tills vidare rodde högstadieeleverna Odyssevs´ skepp.
Valframgången påverkade Vpk Lund. Många av föreningens aktivister hamnade i kommunfullmäktige och i styrelser och nämnder. Det var ett krävande arbete som krävde ett nytt fokus. Kompol-mötena blev långa. Visserligen tog somliga med sig aktivismens arbetsmetoder in i kommunalpolitiken som till exempel Tarcisio Bommarco, vars brandtal förlängde månget fullmäktigemöte, men i allmänhet anpassade man sig till den kommunalpolitiska lunken.
Heleneholmsskolan utvecklades från att ha varit en modellskola för integration mellan grundskola och gymnasium till att bli ett föregångsgymnasium i estetisk utbildning. På Heleneholm hade det alltid funnits en musiklinje. Musikhögskolan gränsade till vår inre skolgård. Där fanns högt kvalificerade lärare på de flesta instrument. Eleverna kom från hela stan, ja några kom från Lund också. Musikklassernas sammansättning skilde sig alltså från den i natur- och samhällsvetarklasserna.
Sakta började också en teaterverksamhet växa fram. Den inleddes under de år då grundskoleklasserna fanns kvar. Min kollega Kerstin Ringdahl ledde skolans teaterförening med kreativitet och uthållighet. Jag samarbetade mycket med henne i ett par grundskoleklasser under tre år i början av 80-talet. Jag minns ett gemensamt projekt i svenska och historia där vi dramatiserade Odyssén. Vi ställde bänkarna i båtform och eleverna rodde rytmiskt medan texten lästes.
Teaterföreningen studerade in pjäser i aulan. Alla kunde delta, även grundskolans elever, men det krävdes regelbunden närvaro. Ofta förekom samarbete med musikeleverna. Eftersom arbetet skedde på kvällstid hade jag inte möjlighet att medverka, vilket flera andra lärare som exempelvis Anders Wester gjorde. Men jag såg teaterföreställningarna och konserterna. När gymnasiet senare fick både teater- och musikklasser var jag under flera år på 1990-talet klassföreståndare i dem. Eleverna där ansågs vara besvärliga eftersom de var ifrågasättande, klädde sig uppseendeväckande och var lite utmanande. Men detta låg i framtiden. Tills vidare rodde högstadieeleverna Odyssevs´ skepp.
Valframgången påverkade Vpk Lund. Många av föreningens aktivister hamnade i kommunfullmäktige och i styrelser och nämnder. Det var ett krävande arbete som krävde ett nytt fokus. Kompol-mötena blev långa. Visserligen tog somliga med sig aktivismens arbetsmetoder in i kommunalpolitiken som till exempel Tarcisio Bommarco, vars brandtal förlängde månget fullmäktigemöte, men i allmänhet anpassade man sig till den kommunalpolitiska lunken.
Samtidigt växte viljan att få in egen företrädare i
riksdagen. Visserligen respekterades Jörn Svensson av alla, men
opinionen för att ersätta honom med Rolf Nilsson växte. Ingen tvivlade
på att det var i Lund Skånes riksdagsledamöter utsågs. Men många ville
hålla fast vid Jörn som hade en stark förespråkare i Eva Wigforss.
Internationella utskottet blev ett forum för de gamla 60-talisterna. Palestina, Iran och Uruguay var aktuella konfliktområden och företräddes av starka exilorganisationer, som ofta deltog i utskottets möten. Sovjetunionens invasion i Afghanistan blev alltmer kontroversiell. Vi studerade den och skrev en kongressmotion som krävde att Vpk skulle fördöma den som imperialistisk.
Framför allt fortsatte vi att skapa opinion för Eritrea. Vi hade partistyrelsen emot oss. Den deklarerade i ett uttalande att partiet hade förtroende för Mengisturegimen och hade varit närvarande vid bildandet av Etiopiens kommunistiska parti.
I oktober 1984 fick vi igång en debatt både i pressen och i radions debattprogram OBS!, vars redaktör Lena Brundenius gav oss möjlighet att framföra våra argument flera gånger de kommande åren. Vi arrangerade ett två-dagars Eritrea-seminarium i Folkets hus. En stor arbetsgrupp hjälpte till. I den ingick Henning Kofoed, Bereket Yebio, som var metodiklektor på Lärarhögskolan, Rezene Tesfazion, som senare blev socialdemokratisk riksdagsman, Philip Gottlieb som var ordförande i EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, som vi höll på att grunda, och Gillian Nilsson som var ABF:s ordförande i Lund.
Det kom mycket folk. Bland talarna märktes professor Håkan Wiberg, EPLF-representanten Andumicael och antropologen Lars Bondestam. I debatterna deltog Björn Kumm, professor Rubensson och en grupp lärare och elever från Tomelilla folkhögskola. Ingen av talarna begärde något honorar och allt arbete utfördes ideellt. En eritreansk sång och dansgrupp uppträdde på lördagskvällen med ett program som påminde om det jag upplevt i Khartoum några år tidigare. Dansgruppen och flera av de medverkande tillbringade natten hos mig, jag minns att jag räknade ihop dem till elva personer i sängar, soffor och på ett par madrasser på golvet. Något glåmiga käkade vi knäckebröd och drack kaffe på söndagsmorgonen.
Jag betraktar seminariet som ett genombrott för EGIS och för Eritrea-opinionen i Sverige. Eritrea skulle spela en stor roll i mitt liv de närmaste två decennierna. Gruppen i Lund kom att bli en av de viktigaste i Norden.
Internationella utskottet blev ett forum för de gamla 60-talisterna. Palestina, Iran och Uruguay var aktuella konfliktområden och företräddes av starka exilorganisationer, som ofta deltog i utskottets möten. Sovjetunionens invasion i Afghanistan blev alltmer kontroversiell. Vi studerade den och skrev en kongressmotion som krävde att Vpk skulle fördöma den som imperialistisk.
Framför allt fortsatte vi att skapa opinion för Eritrea. Vi hade partistyrelsen emot oss. Den deklarerade i ett uttalande att partiet hade förtroende för Mengisturegimen och hade varit närvarande vid bildandet av Etiopiens kommunistiska parti.
I oktober 1984 fick vi igång en debatt både i pressen och i radions debattprogram OBS!, vars redaktör Lena Brundenius gav oss möjlighet att framföra våra argument flera gånger de kommande åren. Vi arrangerade ett två-dagars Eritrea-seminarium i Folkets hus. En stor arbetsgrupp hjälpte till. I den ingick Henning Kofoed, Bereket Yebio, som var metodiklektor på Lärarhögskolan, Rezene Tesfazion, som senare blev socialdemokratisk riksdagsman, Philip Gottlieb som var ordförande i EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, som vi höll på att grunda, och Gillian Nilsson som var ABF:s ordförande i Lund.
Det kom mycket folk. Bland talarna märktes professor Håkan Wiberg, EPLF-representanten Andumicael och antropologen Lars Bondestam. I debatterna deltog Björn Kumm, professor Rubensson och en grupp lärare och elever från Tomelilla folkhögskola. Ingen av talarna begärde något honorar och allt arbete utfördes ideellt. En eritreansk sång och dansgrupp uppträdde på lördagskvällen med ett program som påminde om det jag upplevt i Khartoum några år tidigare. Dansgruppen och flera av de medverkande tillbringade natten hos mig, jag minns att jag räknade ihop dem till elva personer i sängar, soffor och på ett par madrasser på golvet. Något glåmiga käkade vi knäckebröd och drack kaffe på söndagsmorgonen.
Jag betraktar seminariet som ett genombrott för EGIS och för Eritrea-opinionen i Sverige. Eritrea skulle spela en stor roll i mitt liv de närmaste två decennierna. Gruppen i Lund kom att bli en av de viktigaste i Norden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)