Under krisåren omkring 1985 åtog sig
Anders Wester och jag att undervisa arbetslös ungdom som gått ut
högstadiet. Jag har ett tydligt minne av hur jag i början av september
gick in i ett klassrum i Johannesskolan utan andra läromedel än en bunt
blyertspennor och ett trettiotal skrivböcker. Det måste ha varit 1985,
för jag ägnade de närmaste veckorna åt riksdagsvalet och använde
valmaterial som läromedel. Anders Wester glömmer aldrig äggkriget som
bröt ut under en bussexkursion med en annan grupp. Lyckligtvis var äggen
hårdkokta. De arbetslösa upptog oss ett par timmar i veckan minst ett
år.
Heleneholmsskolan utvecklades från att ha varit en modellskola för integration mellan grundskola och gymnasium till att bli ett föregångsgymnasium i estetisk utbildning. På Heleneholm hade det alltid funnits en musiklinje. Musikhögskolan gränsade till vår inre skolgård. Där fanns högt kvalificerade lärare på de flesta instrument. Eleverna kom från hela stan, ja några kom från Lund också. Musikklassernas sammansättning skilde sig alltså från den i natur- och samhällsvetarklasserna.
Sakta började också en teaterverksamhet växa fram. Den inleddes under de år då grundskoleklasserna fanns kvar. Min kollega Kerstin Ringdahl ledde skolans teaterförening med kreativitet och uthållighet. Jag samarbetade mycket med henne i ett par grundskoleklasser under tre år i början av 80-talet. Jag minns ett gemensamt projekt i svenska och historia där vi dramatiserade Odyssén. Vi ställde bänkarna i båtform och eleverna rodde rytmiskt medan texten lästes.
Teaterföreningen studerade in pjäser i aulan. Alla kunde delta, även grundskolans elever, men det krävdes regelbunden närvaro. Ofta förekom samarbete med musikeleverna. Eftersom arbetet skedde på kvällstid hade jag inte möjlighet att medverka, vilket flera andra lärare som exempelvis Anders Wester gjorde. Men jag såg teaterföreställningarna och konserterna. När gymnasiet senare fick både teater- och musikklasser var jag under flera år på 1990-talet klassföreståndare i dem. Eleverna där ansågs vara besvärliga eftersom de var ifrågasättande, klädde sig uppseendeväckande och var lite utmanande. Men detta låg i framtiden. Tills vidare rodde högstadieeleverna Odyssevs´ skepp.
Valframgången påverkade Vpk Lund. Många av föreningens aktivister hamnade i kommunfullmäktige och i styrelser och nämnder. Det var ett krävande arbete som krävde ett nytt fokus. Kompol-mötena blev långa. Visserligen tog somliga med sig aktivismens arbetsmetoder in i kommunalpolitiken som till exempel Tarcisio Bommarco, vars brandtal förlängde månget fullmäktigemöte, men i allmänhet anpassade man sig till den kommunalpolitiska lunken.
Heleneholmsskolan utvecklades från att ha varit en modellskola för integration mellan grundskola och gymnasium till att bli ett föregångsgymnasium i estetisk utbildning. På Heleneholm hade det alltid funnits en musiklinje. Musikhögskolan gränsade till vår inre skolgård. Där fanns högt kvalificerade lärare på de flesta instrument. Eleverna kom från hela stan, ja några kom från Lund också. Musikklassernas sammansättning skilde sig alltså från den i natur- och samhällsvetarklasserna.
Sakta började också en teaterverksamhet växa fram. Den inleddes under de år då grundskoleklasserna fanns kvar. Min kollega Kerstin Ringdahl ledde skolans teaterförening med kreativitet och uthållighet. Jag samarbetade mycket med henne i ett par grundskoleklasser under tre år i början av 80-talet. Jag minns ett gemensamt projekt i svenska och historia där vi dramatiserade Odyssén. Vi ställde bänkarna i båtform och eleverna rodde rytmiskt medan texten lästes.
Teaterföreningen studerade in pjäser i aulan. Alla kunde delta, även grundskolans elever, men det krävdes regelbunden närvaro. Ofta förekom samarbete med musikeleverna. Eftersom arbetet skedde på kvällstid hade jag inte möjlighet att medverka, vilket flera andra lärare som exempelvis Anders Wester gjorde. Men jag såg teaterföreställningarna och konserterna. När gymnasiet senare fick både teater- och musikklasser var jag under flera år på 1990-talet klassföreståndare i dem. Eleverna där ansågs vara besvärliga eftersom de var ifrågasättande, klädde sig uppseendeväckande och var lite utmanande. Men detta låg i framtiden. Tills vidare rodde högstadieeleverna Odyssevs´ skepp.
Valframgången påverkade Vpk Lund. Många av föreningens aktivister hamnade i kommunfullmäktige och i styrelser och nämnder. Det var ett krävande arbete som krävde ett nytt fokus. Kompol-mötena blev långa. Visserligen tog somliga med sig aktivismens arbetsmetoder in i kommunalpolitiken som till exempel Tarcisio Bommarco, vars brandtal förlängde månget fullmäktigemöte, men i allmänhet anpassade man sig till den kommunalpolitiska lunken.
Samtidigt växte viljan att få in egen företrädare i
riksdagen. Visserligen respekterades Jörn Svensson av alla, men
opinionen för att ersätta honom med Rolf Nilsson växte. Ingen tvivlade
på att det var i Lund Skånes riksdagsledamöter utsågs. Men många ville
hålla fast vid Jörn som hade en stark förespråkare i Eva Wigforss.
Internationella utskottet blev ett forum för de gamla 60-talisterna. Palestina, Iran och Uruguay var aktuella konfliktområden och företräddes av starka exilorganisationer, som ofta deltog i utskottets möten. Sovjetunionens invasion i Afghanistan blev alltmer kontroversiell. Vi studerade den och skrev en kongressmotion som krävde att Vpk skulle fördöma den som imperialistisk.
Framför allt fortsatte vi att skapa opinion för Eritrea. Vi hade partistyrelsen emot oss. Den deklarerade i ett uttalande att partiet hade förtroende för Mengisturegimen och hade varit närvarande vid bildandet av Etiopiens kommunistiska parti.
I oktober 1984 fick vi igång en debatt både i pressen och i radions debattprogram OBS!, vars redaktör Lena Brundenius gav oss möjlighet att framföra våra argument flera gånger de kommande åren. Vi arrangerade ett två-dagars Eritrea-seminarium i Folkets hus. En stor arbetsgrupp hjälpte till. I den ingick Henning Kofoed, Bereket Yebio, som var metodiklektor på Lärarhögskolan, Rezene Tesfazion, som senare blev socialdemokratisk riksdagsman, Philip Gottlieb som var ordförande i EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, som vi höll på att grunda, och Gillian Nilsson som var ABF:s ordförande i Lund.
Det kom mycket folk. Bland talarna märktes professor Håkan Wiberg, EPLF-representanten Andumicael och antropologen Lars Bondestam. I debatterna deltog Björn Kumm, professor Rubensson och en grupp lärare och elever från Tomelilla folkhögskola. Ingen av talarna begärde något honorar och allt arbete utfördes ideellt. En eritreansk sång och dansgrupp uppträdde på lördagskvällen med ett program som påminde om det jag upplevt i Khartoum några år tidigare. Dansgruppen och flera av de medverkande tillbringade natten hos mig, jag minns att jag räknade ihop dem till elva personer i sängar, soffor och på ett par madrasser på golvet. Något glåmiga käkade vi knäckebröd och drack kaffe på söndagsmorgonen.
Jag betraktar seminariet som ett genombrott för EGIS och för Eritrea-opinionen i Sverige. Eritrea skulle spela en stor roll i mitt liv de närmaste två decennierna. Gruppen i Lund kom att bli en av de viktigaste i Norden.
Internationella utskottet blev ett forum för de gamla 60-talisterna. Palestina, Iran och Uruguay var aktuella konfliktområden och företräddes av starka exilorganisationer, som ofta deltog i utskottets möten. Sovjetunionens invasion i Afghanistan blev alltmer kontroversiell. Vi studerade den och skrev en kongressmotion som krävde att Vpk skulle fördöma den som imperialistisk.
Framför allt fortsatte vi att skapa opinion för Eritrea. Vi hade partistyrelsen emot oss. Den deklarerade i ett uttalande att partiet hade förtroende för Mengisturegimen och hade varit närvarande vid bildandet av Etiopiens kommunistiska parti.
I oktober 1984 fick vi igång en debatt både i pressen och i radions debattprogram OBS!, vars redaktör Lena Brundenius gav oss möjlighet att framföra våra argument flera gånger de kommande åren. Vi arrangerade ett två-dagars Eritrea-seminarium i Folkets hus. En stor arbetsgrupp hjälpte till. I den ingick Henning Kofoed, Bereket Yebio, som var metodiklektor på Lärarhögskolan, Rezene Tesfazion, som senare blev socialdemokratisk riksdagsman, Philip Gottlieb som var ordförande i EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, som vi höll på att grunda, och Gillian Nilsson som var ABF:s ordförande i Lund.
Det kom mycket folk. Bland talarna märktes professor Håkan Wiberg, EPLF-representanten Andumicael och antropologen Lars Bondestam. I debatterna deltog Björn Kumm, professor Rubensson och en grupp lärare och elever från Tomelilla folkhögskola. Ingen av talarna begärde något honorar och allt arbete utfördes ideellt. En eritreansk sång och dansgrupp uppträdde på lördagskvällen med ett program som påminde om det jag upplevt i Khartoum några år tidigare. Dansgruppen och flera av de medverkande tillbringade natten hos mig, jag minns att jag räknade ihop dem till elva personer i sängar, soffor och på ett par madrasser på golvet. Något glåmiga käkade vi knäckebröd och drack kaffe på söndagsmorgonen.
Jag betraktar seminariet som ett genombrott för EGIS och för Eritrea-opinionen i Sverige. Eritrea skulle spela en stor roll i mitt liv de närmaste två decennierna. Gruppen i Lund kom att bli en av de viktigaste i Norden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar