VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2016-02-18
Årsmöte
Vänsterpartiet Lunds årsmöte hålls lördag 20/2 med start kl. 10.00 på ABF, Kiliansgatan, Lund.
Bolivia - kraft till förändring
Lördag 27 februari kl 14 har IKT (Institutet för Kontextuell Teologi)
årsmöte med samtal om Bolivia, mässa och festmåltid på Nöbbelövsgården i
Lund. Först under ca en timme årsmötesförhandlingar, därefter:
BOLIVIA - KRAFT TILL FÖRÄNDRING
Johannes Jörgensen och Axel Carlberg berättar om sin resa till Bolivia i januari 2016.
Axel visar bilder från gruvbyn Llallagua i Potosiregionen, högt belägen i Anderna i Bolivia; han berättar om sina intryck från möten med människor i byn. Johannes berättar om förändringsarbetet i byn, där radiostationen Radio Pio XII spelar en nyckelroll i arbetet med människors rätt till utbildning, produktion och sjukvård. Även miljöfrågor och kamp mot machismen är viktiga frågor på agendan.
Allt äger rum på Nöbbelövsgården, Nöbbelövs bygata 3 i Lund - utom mässan, som firas i Norra Nöbbelövs kyrka (samma adress).
Arr: IKT Sverige, Norra Nöbbelövs församling och Studieförbundet Sensus
BOLIVIA - KRAFT TILL FÖRÄNDRING
Johannes Jörgensen och Axel Carlberg berättar om sin resa till Bolivia i januari 2016.
Axel visar bilder från gruvbyn Llallagua i Potosiregionen, högt belägen i Anderna i Bolivia; han berättar om sina intryck från möten med människor i byn. Johannes berättar om förändringsarbetet i byn, där radiostationen Radio Pio XII spelar en nyckelroll i arbetet med människors rätt till utbildning, produktion och sjukvård. Även miljöfrågor och kamp mot machismen är viktiga frågor på agendan.
Allt äger rum på Nöbbelövsgården, Nöbbelövs bygata 3 i Lund - utom mässan, som firas i Norra Nöbbelövs kyrka (samma adress).
Arr: IKT Sverige, Norra Nöbbelövs församling och Studieförbundet Sensus
Vart är vi på väg? av Karin S
Vart är vi på väg?
Ett fåtal går på gator av guld.
Resten vadar i sågspån
Ett fåtal går på gator av guld.
Resten vadar i sågspån
Bra att veta när det tycks så mycket
Bara 3 av 58 anhållna för sexuellt ofredande i samband med karnevalen i Köln var flyktingar.
Information 16/2
Information 16/2
Servicebussar till St Lars? av Gunnar Stensson
Kommunen överlämnar ansvaret till Skånetrafiken.
Hållplats vid vårdcentralen?
Bara Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ röstade för ett återinförande av servicebussarna till St Lars, när frågan avgjordes vid kommunfullmäktiges sammanträde den 28 januari.
Servicebussarna är speciellt anpassade för äldre och personer med funktionsnedsättning. I Klostergården bor mer än 1000 pensionärer och antalet ökar snabbt.
M, FP, C, SD, KD och S röstade mot och överlämnade medborgarförslaget om ett återinförande till Skånetrafiken.
Så slapp de undan den frågan.
Bakgrund. Fram till 2013 fanns servicebussar som varje timme skjutsade äldre och funktionshindrade personer till vårdcentralen i St Lars och andra vårdcentraler.
2013 drog Skånetrafiken in servicebussarna för de bedömdes kosta för mycket. De personer som var beroende av dem hänvisades till färdtjänsten eller andra sätt ta sig till sin vårdcentral.
Klostergården som har fler pensionärer än någon annan stadsdel i Lund drabbades särskilt hårt. Vårdcentralen är belägen ovanför en ganska brant backe ett stycke från bostadsområdet och svår att nå för många patienter. De får nu klara sig med privata transporter eller med färdtjänst. Flera tvingades byta vårdcentral.
Efter indragningen av servicebussarna skickade några Klostergårdsbor på Barbro Nilssons initiativ in ett medborgarförslag om återinförande av servicebussarna. Det är det förslaget som fullmäktige efter två år avvisade med 56 röster mot 9.
Fullmäktige hänvisar till Skånetrafikens linjedragning.
Är det tänkbart att linje 1 eller linje 6 får en hållplats vid St Lars vårdcentral? I så fall måste linjedragningen kring Klostergården planeras på ett nytt sätt.
Klostergården missgynnas också på andra sätt av kommunen. Nedläggningen av Klostergårdens träffpunkt skedde samtidigt som servicebussarna drogs in, och trots löften saknas fortfarande en fullvärdig träffpunkt för det snabbt ökande antalet pensionärer och funktionshindrade. Sedan ett och ett halvt år saknas dessutom ett fungerande apotek.
Hållplats vid vårdcentralen?
Bara Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ röstade för ett återinförande av servicebussarna till St Lars, när frågan avgjordes vid kommunfullmäktiges sammanträde den 28 januari.
Servicebussarna är speciellt anpassade för äldre och personer med funktionsnedsättning. I Klostergården bor mer än 1000 pensionärer och antalet ökar snabbt.
M, FP, C, SD, KD och S röstade mot och överlämnade medborgarförslaget om ett återinförande till Skånetrafiken.
Så slapp de undan den frågan.
Bakgrund. Fram till 2013 fanns servicebussar som varje timme skjutsade äldre och funktionshindrade personer till vårdcentralen i St Lars och andra vårdcentraler.
2013 drog Skånetrafiken in servicebussarna för de bedömdes kosta för mycket. De personer som var beroende av dem hänvisades till färdtjänsten eller andra sätt ta sig till sin vårdcentral.
Klostergården som har fler pensionärer än någon annan stadsdel i Lund drabbades särskilt hårt. Vårdcentralen är belägen ovanför en ganska brant backe ett stycke från bostadsområdet och svår att nå för många patienter. De får nu klara sig med privata transporter eller med färdtjänst. Flera tvingades byta vårdcentral.
Efter indragningen av servicebussarna skickade några Klostergårdsbor på Barbro Nilssons initiativ in ett medborgarförslag om återinförande av servicebussarna. Det är det förslaget som fullmäktige efter två år avvisade med 56 röster mot 9.
Fullmäktige hänvisar till Skånetrafikens linjedragning.
Är det tänkbart att linje 1 eller linje 6 får en hållplats vid St Lars vårdcentral? I så fall måste linjedragningen kring Klostergården planeras på ett nytt sätt.
Klostergården missgynnas också på andra sätt av kommunen. Nedläggningen av Klostergårdens träffpunkt skedde samtidigt som servicebussarna drogs in, och trots löften saknas fortfarande en fullvärdig träffpunkt för det snabbt ökande antalet pensionärer och funktionshindrade. Sedan ett och ett halvt år saknas dessutom ett fungerande apotek.
När kommer nästa krig i Gaza? av Gunnar Olofsson
Spänningen ökar åter kring den av Israel avspärrade och
blockerade Gazaremsan. Israel har placerat tungt artilleri på gränsen
och attackerar dagligen både palestinska bönder och fiskare som
försöker att, trots alla bedrövliga förhållanden, ändå tjäna sitt
uppehälle. Vad är på gång?
Enligt den politiske analytikern
Hassan Abdo var konfrontationen mellan Israel och Gaza sommaren 2014
inte framgångsrik för någondera sidan – Israel då man inte lyckades
knäcka motståndet och Hamasregeringen då man inte lyckades få blockaden
avskaffad. I nuläget råder en slags febril kapplöpning där Israel
jagar smuggeltunnlar att förstöra medan motståndet i Gaza på olika sätt
försöker skaffa sig fler och mer effektiva vapen.
Enligt Hamas talesman Ismail Radwan avspeglar situationen ”Israels oförmåga att hantera upproret på Västbanken” som skapar ett allvarligt hot att man – liksom skedde efter kidnappningarna och morden sommaren 2014 – försöker ”sprida striderna från Västbanken till Gaza” för att avleda uppmärksamheten. ”Vi har sagt till ockupationen, som har misslyckats med alla krig mot Gaza, att man inte skall försöka gå igenom detta igen. Men om man beslutar så är vi redo att möta det. Och vi kommer att överraska...”.
Anfallet 2014 kostade 2.147 palestinier , varav 530 barn, livet medan över 10.000 skadades, omkring 17.130 hus demolerades och 100.000 människor blev hemlösa. Mycket talar för att nästa konfrontation kan bli än mer blodig – detta i ett område där det mesta fortfarande inte är återuppbyggt och som av FN befaras bli obeboeligt redan inom 4-5 år.
Västvärlden, inte minst EU och Sverige, bär ett tungt ansvar för att blockaden av Gaza – trots upprepade löften och utfästelser – fortfarande är i kraft. Hur tänker man hantera detta ansvar? Retoriken från den israeliska regimen liknar nu den som föregick angreppet 2014, då premiärministern Benjamin Netanyahu sex månader innan förklarade att ”Om Hamas glömt läxan så skall vi lära dem läxan snart, och den hårda vägen”. Är våra politiker villiga att än en gång acceptera lemlästade, civila kvinnor och barn, i en konflikt som med litet god vilja kunde ha lösts för länge sedan? Eller tänker man, äntligen, göra någonting?
Enligt Hamas talesman Ismail Radwan avspeglar situationen ”Israels oförmåga att hantera upproret på Västbanken” som skapar ett allvarligt hot att man – liksom skedde efter kidnappningarna och morden sommaren 2014 – försöker ”sprida striderna från Västbanken till Gaza” för att avleda uppmärksamheten. ”Vi har sagt till ockupationen, som har misslyckats med alla krig mot Gaza, att man inte skall försöka gå igenom detta igen. Men om man beslutar så är vi redo att möta det. Och vi kommer att överraska...”.
Anfallet 2014 kostade 2.147 palestinier , varav 530 barn, livet medan över 10.000 skadades, omkring 17.130 hus demolerades och 100.000 människor blev hemlösa. Mycket talar för att nästa konfrontation kan bli än mer blodig – detta i ett område där det mesta fortfarande inte är återuppbyggt och som av FN befaras bli obeboeligt redan inom 4-5 år.
Västvärlden, inte minst EU och Sverige, bär ett tungt ansvar för att blockaden av Gaza – trots upprepade löften och utfästelser – fortfarande är i kraft. Hur tänker man hantera detta ansvar? Retoriken från den israeliska regimen liknar nu den som föregick angreppet 2014, då premiärministern Benjamin Netanyahu sex månader innan förklarade att ”Om Hamas glömt läxan så skall vi lära dem läxan snart, och den hårda vägen”. Är våra politiker villiga att än en gång acceptera lemlästade, civila kvinnor och barn, i en konflikt som med litet god vilja kunde ha lösts för länge sedan? Eller tänker man, äntligen, göra någonting?
Haaretz 12/2 av Gunnar Stensson
Den palestinske 14-åringen Haitham
Saada sköts ihjäl av israelisk militär vid infarten till staden Halhul
nära Hebron. Skottet träffade i ryggen, gick genom lungor, hals och mun
och var omedelbart dödande. Han beskylldes för att ha tänkt kasta en
molotovcocktail.
Hans föräldrar är i 40-årsåldern och han har tre yngre systrar. Gideon Levy besökte minneshögtiden. De sörjande palestinierna bemötte honom med blandade känslor: fientlighet, misstänksamhet, förakt och bland äldre palestinier, som hade levt med israeler, med respekt. Många av de yngre hade aldrig sett andra israeler än tungt beväpnad militär.
Israelisk opinion är lika hatisk mot Haaretz undersökande journalistik om de 180 israeliska dödsskjutningarna som mot utrikesminister Margot Wallströms ifrågasättande av israeliska utomrättsliga avrättningar.
Hans föräldrar är i 40-årsåldern och han har tre yngre systrar. Gideon Levy besökte minneshögtiden. De sörjande palestinierna bemötte honom med blandade känslor: fientlighet, misstänksamhet, förakt och bland äldre palestinier, som hade levt med israeler, med respekt. Många av de yngre hade aldrig sett andra israeler än tungt beväpnad militär.
Israelisk opinion är lika hatisk mot Haaretz undersökande journalistik om de 180 israeliska dödsskjutningarna som mot utrikesminister Margot Wallströms ifrågasättande av israeliska utomrättsliga avrättningar.
Hur hejda Hultqvist? av Lucifer
Mycket nära NATO
Försvarsminister
Hultqvist är aktuell i medierna igen – han har fått en lägenhet av en
försvaret närstående organisation. Det är löjligt, det finns verkligen
andra och viktigare skäl att uppmärksamma honom.
Populär inom försvarsmakten
Han är, enligt samstämmiga uppgifter, den inom försvarsmakten mest populäre försvarsminister man har haft på många herrans år. Nu har konkurrensen väl inte varit svår, med namn som Leni Björklund, Sten Tolgfors, Catarina Elmsäter-Svärd och Karin Enström, men i alla fall. Hultqvist har väl en allmänt god politisk kompetens, men han har så vitt man förstår även en säkerhetspolitisk grundsyn som är den gängse i de högre försvarskretsarna: Det är Ryssland som är den stora faran och det är bara NATO vi kan lita på. Att han får hållas beror rimligen på att det hos Löfvén eller hos regeringen i övrigt inte finns någon som kan bjuda motstånd och hålla fast vid klassiskt klokt svensk utrikespolitiskt tänkande. Ska det verkligen gå så lätt att göra sig av med 200 års utrikespolitiska erfarenheter?
Värdlandsavtalet
Vad det närmast gäller är uppspelet till undertecknandet av det s.k. värdlandsavtalet. Den borgerliga regeringen undertecknade avtalet våren 2015 med insikt om att de skulle förlora valet, det gällde att passa på. Det behövs nu bara att riksdagen säger ja, så blir det giltigt. Redan namnet på det är som en garanti för att det kommer att slinka genom lätt som en plätt. Ställer socialdemokraterna upp, vilket de avser göra, finns det ingen annan opposition än Vänsterpartiet. Innebörden är att man bestämmer att regeringen utan större krumbukter kan reservera territorium för utrikes försvarsmakter att i allvarliga lägen ha en bas för krigföring på svensk mark. Rand Corporation, USA:s tankesmedja i Californien säger att en tredjedel av Natos flygstyrka skulle placeras här om Ryssland går in i de baltiska staterna. Då får Sverige öppna sina flygplatser. Inget problem, enligt ”informella samtal med svenska försvarstjänstemän”, säger Rand. Sverige har fått vad som kallas ”guldkort” till NATO-överläggningarna, vilket innebär att man får sitta med i diskussioner under rubriken EOP. ”Enhanced Opportunities Program” tillsammans med t.ex. Finland, Jordanien och Georgien.
Total enighet
Nicholas Burns, sa sig vara imponerad av Hultqvists framträdande som han menade låg i linje med Natos.
– Det som Hultqvist sa är fullständigt förenligt med det som ministrar från NATO-länderna säger, jag såg ingen som helst skillnad, säger Burns, en av toppfigurerna i amerikanska UD. Sverige skulle lätt kunna bli medlem i Nato, säger han. När jag var Nato-ambassadör brukade vi säga att om Sverige ansökte på tisdag så skulle Sverige kunna bli medlem på onsdag, så viktigt är det för Nato, säger Burns till Ekot.
Den polske utrikesministern Witold Wasczykowski sa lite tillspetsat efter att ha hört Hultqvist att Sverige borde bli medlem senast i sommar.
Hultqvist själv ser inget problem med att hans militära världsbild uppfattas som identisk med Natos. Och när det gäller en eventuell anslutning till Nato så avvisar Hultqvist spekulationerna, nu liksom tidigare.
Hur funkar sådana politiker?
Han har varit igång nu ett år, Hultqvist. Det har inneburit ett oavbrutet närmande till USA/Nato och numera anses ju länderna vara så nära att det inte går att skilja åsikterna åt. Hur ska man se på detta?
Det enklaste svaret är att se det som en fräck lögn – han bondnekar till något som är helt uppenbart för oss andra. Men så gör inte politiker. Han tror säkert på det han säger och menar det: Sverige är fortfarande alliansfritt i förhållande till Nato. Då menar han det formella, det finns ju inget avtal om allians. Allt det andra, alla överenskommelser och samförstånd och samarbeten, ja de räknas liksom inte. Så tvingas man en dag bekänna färg och då gör man det. Då har man liksom berett marken och kan säga att det är ju egentligen inget nytt, vi har haft ett samarbete nu i många år och det blir ingen skillnad. Min gissning är att det är så man tänkt sig – inte som en konspiration utan som en naturlig sak.
Vi inväntar Per T Ohlssons okvädingsord
Värdlandsavtalet ska behandlas i riksdagen nu i vår. Om det funnits någon rimlig frihet och anständighet hos riksdagsmännen borde väl två tredjedelar av sossarna, och hälften av centerpartisterna och Miljöpartiet rösta emot, men så blir det nog inte. Men det är klart att vi måste kämpa emot så att vi kan göra oss förtjänta av Per T. Ohlssons okvädingsord. De kan vi lugnt invänta om några veckor.
Hultqvist är aktuell i medierna igen – han har fått en lägenhet av en
försvaret närstående organisation. Det är löjligt, det finns verkligen
andra och viktigare skäl att uppmärksamma honom. Populär inom försvarsmakten
Han är, enligt samstämmiga uppgifter, den inom försvarsmakten mest populäre försvarsminister man har haft på många herrans år. Nu har konkurrensen väl inte varit svår, med namn som Leni Björklund, Sten Tolgfors, Catarina Elmsäter-Svärd och Karin Enström, men i alla fall. Hultqvist har väl en allmänt god politisk kompetens, men han har så vitt man förstår även en säkerhetspolitisk grundsyn som är den gängse i de högre försvarskretsarna: Det är Ryssland som är den stora faran och det är bara NATO vi kan lita på. Att han får hållas beror rimligen på att det hos Löfvén eller hos regeringen i övrigt inte finns någon som kan bjuda motstånd och hålla fast vid klassiskt klokt svensk utrikespolitiskt tänkande. Ska det verkligen gå så lätt att göra sig av med 200 års utrikespolitiska erfarenheter?
Värdlandsavtalet
Vad det närmast gäller är uppspelet till undertecknandet av det s.k. värdlandsavtalet. Den borgerliga regeringen undertecknade avtalet våren 2015 med insikt om att de skulle förlora valet, det gällde att passa på. Det behövs nu bara att riksdagen säger ja, så blir det giltigt. Redan namnet på det är som en garanti för att det kommer att slinka genom lätt som en plätt. Ställer socialdemokraterna upp, vilket de avser göra, finns det ingen annan opposition än Vänsterpartiet. Innebörden är att man bestämmer att regeringen utan större krumbukter kan reservera territorium för utrikes försvarsmakter att i allvarliga lägen ha en bas för krigföring på svensk mark. Rand Corporation, USA:s tankesmedja i Californien säger att en tredjedel av Natos flygstyrka skulle placeras här om Ryssland går in i de baltiska staterna. Då får Sverige öppna sina flygplatser. Inget problem, enligt ”informella samtal med svenska försvarstjänstemän”, säger Rand. Sverige har fått vad som kallas ”guldkort” till NATO-överläggningarna, vilket innebär att man får sitta med i diskussioner under rubriken EOP. ”Enhanced Opportunities Program” tillsammans med t.ex. Finland, Jordanien och Georgien.
Total enighet
Nicholas Burns, sa sig vara imponerad av Hultqvists framträdande som han menade låg i linje med Natos.
– Det som Hultqvist sa är fullständigt förenligt med det som ministrar från NATO-länderna säger, jag såg ingen som helst skillnad, säger Burns, en av toppfigurerna i amerikanska UD. Sverige skulle lätt kunna bli medlem i Nato, säger han. När jag var Nato-ambassadör brukade vi säga att om Sverige ansökte på tisdag så skulle Sverige kunna bli medlem på onsdag, så viktigt är det för Nato, säger Burns till Ekot.
Den polske utrikesministern Witold Wasczykowski sa lite tillspetsat efter att ha hört Hultqvist att Sverige borde bli medlem senast i sommar.
Hultqvist själv ser inget problem med att hans militära världsbild uppfattas som identisk med Natos. Och när det gäller en eventuell anslutning till Nato så avvisar Hultqvist spekulationerna, nu liksom tidigare.
Hur funkar sådana politiker?
Han har varit igång nu ett år, Hultqvist. Det har inneburit ett oavbrutet närmande till USA/Nato och numera anses ju länderna vara så nära att det inte går att skilja åsikterna åt. Hur ska man se på detta?
Det enklaste svaret är att se det som en fräck lögn – han bondnekar till något som är helt uppenbart för oss andra. Men så gör inte politiker. Han tror säkert på det han säger och menar det: Sverige är fortfarande alliansfritt i förhållande till Nato. Då menar han det formella, det finns ju inget avtal om allians. Allt det andra, alla överenskommelser och samförstånd och samarbeten, ja de räknas liksom inte. Så tvingas man en dag bekänna färg och då gör man det. Då har man liksom berett marken och kan säga att det är ju egentligen inget nytt, vi har haft ett samarbete nu i många år och det blir ingen skillnad. Min gissning är att det är så man tänkt sig – inte som en konspiration utan som en naturlig sak.
Vi inväntar Per T Ohlssons okvädingsord
Värdlandsavtalet ska behandlas i riksdagen nu i vår. Om det funnits någon rimlig frihet och anständighet hos riksdagsmännen borde väl två tredjedelar av sossarna, och hälften av centerpartisterna och Miljöpartiet rösta emot, men så blir det nog inte. Men det är klart att vi måste kämpa emot så att vi kan göra oss förtjänta av Per T. Ohlssons okvädingsord. De kan vi lugnt invänta om några veckor.
Motståndscirklar av Gunnar Stensson
Tiderna är onda. Överallt pågår ett race to the bottom. På bottom råder
hat och misstänksamhet. Kaos saknar fokus. Känslan av maktlöshet ökar.
Då är det tid att bilda studiecirklar, cirklar för motståndsstudier. Cirklar mot missbruket av människor och miljö, byggda på kunskap och uthållighet, cirklar mot lokalt missförhållande. Ingenting uppnås i ensamhet genom anonymt tyckande och ansvarslöst twittrande.
Motståndscirklar verkade under nazismen. Motståndscirklar ledde 1950-talets medborgarrättskamp i USA. FNL-grupperna mobiliserade motståndscirklar mot USA-imperialismen. Motståndscirklar organiserade demokratikampen i Polen och Tjeckoslovakien. Eyvind Johnson berättar om motståndscirklar i romanen om Grupp Krilon, Hans Fallada i Ensam i Berlin och Peter Weiss i Motståndets estetik.
En svensk Nato-anslutning måste mötas av motstånd. Sverige närmar sig gradvis och hittills motståndslöst Nato. Alliansregeringen lät ÖB underteckna ett värdlandsavtal, innan den avgick. Värdlandsavtalet är inte ratificerat än. Kan ratificeringen stoppas?
I somras övade Nato-styrkor invasion i vårt sommarfagra Haväng. Vad håller på att hända med den alliansfria svenska utrikespolitiken, byggd på demokrati och rättssäkerhet?
Vill vi alliera oss med Nato-landet Turkiet som bombar de kurder som strider mot IS i Syrien och terroriserar de kurder som är medborgare i Turkiet?
Vill vi alliera oss med det flyktingfientliga Polen, som undertrycker yttrande- och tryckfrihet, bekämpar vegetarianer och cyklister och under överskådlig tid planerar att förgifta atmosfären med sin omfattande brunkolsbrytning?
Vill vi alliera oss med USA som kanske kommer att styras av Donald Trump nästa år och därmed bli indragna i varenda amerikansk konflikt på jordklotet?
Räckte det inte med att Bush lurade in oss i krigen mot Afghanistan och Irak?
Har vi anledning att frukta en rysk invasion (liknande den övning Nato utförde vid Haväng i somras)?
Vore det inte bättre att alliera Sverige med Finland i en Natofri nordisk fredszon?
I stället för en politik av panikbeslut grundade på nedärvd rysskräck borde vi, som hittills, föra en långsiktig avspänningspolitik med inriktning på fred och på att hantera kommande klimat- och flyktingkatastrofer.
Alla frågor och påståenden ovan är djupt kontroversiella. Var ska vi hämta kraft mot det raseri som kommer att överskölja oss?
Genom motståndscirklar. Genom kunskap.
En ståndaktig motståndscirkel finns redan. I den ingår Hans Blix, som bevisade att Bush och Blair ljög om Iraks massförstörelsevapen,
Rolf Ekéus, Sven Hirdman, Pierre Schori, Lars Ingelstam, Stina Oscarson och Linda Åkerström.
Tillsammans har de utarbetat Sverige, Nato och säkerheten, Betänkande av Natoutredningen, Celanders förlag.
Där finns kunskapen och argumenten. En motståndscirkel kan alstra flera. Som i sin tur kan alstra ännu flera. Som kan skapa motståndscirklar i än vidare sammanhang, som kampen mot fattigdom, hunger, miljökatastrofer och framtvingade folkvandringar.
Då är det tid att bilda studiecirklar, cirklar för motståndsstudier. Cirklar mot missbruket av människor och miljö, byggda på kunskap och uthållighet, cirklar mot lokalt missförhållande. Ingenting uppnås i ensamhet genom anonymt tyckande och ansvarslöst twittrande.
Motståndscirklar verkade under nazismen. Motståndscirklar ledde 1950-talets medborgarrättskamp i USA. FNL-grupperna mobiliserade motståndscirklar mot USA-imperialismen. Motståndscirklar organiserade demokratikampen i Polen och Tjeckoslovakien. Eyvind Johnson berättar om motståndscirklar i romanen om Grupp Krilon, Hans Fallada i Ensam i Berlin och Peter Weiss i Motståndets estetik.
En svensk Nato-anslutning måste mötas av motstånd. Sverige närmar sig gradvis och hittills motståndslöst Nato. Alliansregeringen lät ÖB underteckna ett värdlandsavtal, innan den avgick. Värdlandsavtalet är inte ratificerat än. Kan ratificeringen stoppas?
I somras övade Nato-styrkor invasion i vårt sommarfagra Haväng. Vad håller på att hända med den alliansfria svenska utrikespolitiken, byggd på demokrati och rättssäkerhet?
Vill vi alliera oss med Nato-landet Turkiet som bombar de kurder som strider mot IS i Syrien och terroriserar de kurder som är medborgare i Turkiet?
Vill vi alliera oss med det flyktingfientliga Polen, som undertrycker yttrande- och tryckfrihet, bekämpar vegetarianer och cyklister och under överskådlig tid planerar att förgifta atmosfären med sin omfattande brunkolsbrytning?
Vill vi alliera oss med USA som kanske kommer att styras av Donald Trump nästa år och därmed bli indragna i varenda amerikansk konflikt på jordklotet?
Räckte det inte med att Bush lurade in oss i krigen mot Afghanistan och Irak?
Har vi anledning att frukta en rysk invasion (liknande den övning Nato utförde vid Haväng i somras)?
Vore det inte bättre att alliera Sverige med Finland i en Natofri nordisk fredszon?
I stället för en politik av panikbeslut grundade på nedärvd rysskräck borde vi, som hittills, föra en långsiktig avspänningspolitik med inriktning på fred och på att hantera kommande klimat- och flyktingkatastrofer.
Alla frågor och påståenden ovan är djupt kontroversiella. Var ska vi hämta kraft mot det raseri som kommer att överskölja oss?
Genom motståndscirklar. Genom kunskap.
En ståndaktig motståndscirkel finns redan. I den ingår Hans Blix, som bevisade att Bush och Blair ljög om Iraks massförstörelsevapen,
Rolf Ekéus, Sven Hirdman, Pierre Schori, Lars Ingelstam, Stina Oscarson och Linda Åkerström. Tillsammans har de utarbetat Sverige, Nato och säkerheten, Betänkande av Natoutredningen, Celanders förlag.
Där finns kunskapen och argumenten. En motståndscirkel kan alstra flera. Som i sin tur kan alstra ännu flera. Som kan skapa motståndscirklar i än vidare sammanhang, som kampen mot fattigdom, hunger, miljökatastrofer och framtvingade folkvandringar.
66 år i skolan, 5: 1945 av Den gamle
Min rumskamrat Göte tyckte att jag
verkade sur och tyst i februari 1945. En kväll sa han: Vill du ha en
kola? Han räckte fram en femöres dixikola. Ja tack, sa jag förvånad och
vecklade upp det gula omslagspappret. Han tittade uppmärksamt på mig.
Brun och inbjudande låg kolan där. Jag skulle just stoppa den i munnen,
när jag kände lukten. Det är ju skit! Göte slängde sig på sängen och
gapskrattade.
Detta skämt bröt tystnaden mellan oss. Jag undrade hur han kommit på det. Kanske hade han köpt en kola för att ge mig, men ätit upp den själv. Sedan gick han på dass, konstaterade att bajset hade samma färg som kolan, slog in en kladd i kolapappret och bjöd mig.
Många var inackorderade hos änkor i Växjö, inte bara läroverkselever från landet, utan också småskole- och folkskoleseminarister, värnpliktiga, tillfälligt anställda flickor i butikerna och hembiträden som bodde i små jungfruburar.
Vi var fyra i vårt egnahem på Bäckaslövsvägen 13 i Växjö: jag själv, yngst 11, min rumskamrat Göte 13, Sverker i rummet intill och på andra våningen den slarvige Nils-Petter, som var rädd att bli kuggad i studentexamen. Sverker visste att han skulle klara sig.
Vi åt middag tillsammans med tant Olga i matsalen på andra våningen. Inackorderingen kostade cirka 50 kronor i månaden, och det var den inkomsten tant Olga levde på. Hon var en glad femtioårig lokföraränka. Tågen till Alvesta passerade ett par hundra meter därifrån och bommarna pinglade ideligen.
I läroverket rådde en tystnadens kultur. Ingen vuxen nämnde hur de finska bönderna flydde till Haparanda med kor och hästar, hur amerikanarna gick över Rhen, hur ryssarna tog Warszawa och hur de amerikanska och ryska arméerna närmade sig Berlin. Ingen nämnde koncentrationslägren. Men vi pratade om det när vi satt och åt, liksom vi pratade om Gunder Hägg och Arne Andersson.
Sverker var nazist och vi andra antinazister. Han hade en fras som han ofta upprepade: Om jag hade fått som jag hade velat hade mina ben nu vitnat på Ukrainas slätter. Han var från Älmhult.
Detta skämt bröt tystnaden mellan oss. Jag undrade hur han kommit på det. Kanske hade han köpt en kola för att ge mig, men ätit upp den själv. Sedan gick han på dass, konstaterade att bajset hade samma färg som kolan, slog in en kladd i kolapappret och bjöd mig.
Många var inackorderade hos änkor i Växjö, inte bara läroverkselever från landet, utan också småskole- och folkskoleseminarister, värnpliktiga, tillfälligt anställda flickor i butikerna och hembiträden som bodde i små jungfruburar.
Vi var fyra i vårt egnahem på Bäckaslövsvägen 13 i Växjö: jag själv, yngst 11, min rumskamrat Göte 13, Sverker i rummet intill och på andra våningen den slarvige Nils-Petter, som var rädd att bli kuggad i studentexamen. Sverker visste att han skulle klara sig.
Vi åt middag tillsammans med tant Olga i matsalen på andra våningen. Inackorderingen kostade cirka 50 kronor i månaden, och det var den inkomsten tant Olga levde på. Hon var en glad femtioårig lokföraränka. Tågen till Alvesta passerade ett par hundra meter därifrån och bommarna pinglade ideligen.
I läroverket rådde en tystnadens kultur. Ingen vuxen nämnde hur de finska bönderna flydde till Haparanda med kor och hästar, hur amerikanarna gick över Rhen, hur ryssarna tog Warszawa och hur de amerikanska och ryska arméerna närmade sig Berlin. Ingen nämnde koncentrationslägren. Men vi pratade om det när vi satt och åt, liksom vi pratade om Gunder Hägg och Arne Andersson.
Sverker var nazist och vi andra antinazister. Han hade en fras som han ofta upprepade: Om jag hade fått som jag hade velat hade mina ben nu vitnat på Ukrainas slätter. Han var från Älmhult.
På min tolvårsdag i slutet av april gav
tant Olga mig ett gammalt tennisracket som en av hennes vuxna söner
hade ägt. Så kom fredsdagen. Tyskarna hade kapitulerat. Efter middagen
tänkte jag gå in till stan för att se vad som hände. När jag passerade
Sverkers rum gnolade jag ”Sen så tar vi Hitler och dänger i en sten”.
Han blev arg förstås och måttade en smocka, men jag duckade och sprang
förbi. Gräsmattan utanför Växjö Mekaniska lyste grön. Men i stan hände
ingenting. Jag minns inte heller att krigsslutet nämndes i läroverket,
varken på fredsdagen eller senare.
Efter sommarlovet placerades jag hos fru Engfelt, folkskolelärare och änka. Eftersom hon var lärarinna, fröken, kallade jag henne fröken Engfält. Jag saknade tant Olga. Men nu bodde jag i en finare del av stan, intill tennishallen, ganska nära läroverket. Det var meningen att fru Engfelts son Olof och jag skulle vara tillsammans, men vi passade inte ihop.
Stämningen i läroverket hade förändrats. Tuppen var borta. Den nye gymnastikläraren hette kapten Redstedt och var demokratiskt fostrad genom fem års umgänge med svenska beväringar. Vi hade utegympa och fick spela fotboll. Flickorna hade också utegympa. Det var första gången jag såg dem i deras gymnastikdräkter. Solen sken och vattnet i Växjösjön glittrade. Vi hade fått en ny rektor också, något fet och inte skrämmande.
Reglerna var visserligen desamma som förr, men lätta att överlista. I stället för att delta i morgonandakten kunde man klättra upp på den höga vedstapeln vid norra väggen och ta sig in i klassrummet genom det öppna fönstret. Man kunde luta en uppslagen bok mot katedern under läxförhöret för där var den var utom synhåll för läraren. Ingen hälsade korrekt med läroverksmössan vid höger knä, vare sig i skolan eller på gatan. Många hade röda luvor.
Intill mitt rum vid tennishallen snickrade idrottsföreningen en rink av ohyvlade bräder. När de inte spelade ishockey var det pjäxdans under bar himmel till tonerna av Sjösalavalsen.
Zoonytt av ji
På Axess TV går just nu en förnämlig
BBC-serie kring VK1:s utbrott, nån slags hjärntät teater för
samhällstillvända intellektuella jämte konfliktforskare och vi
frilansare i väl bägge nämda genrer. Att vara tvångsrekryterad kugge i
en permanent krigsfotad, glatt konfliktsökande och allmedels
expansionistisk geokrets innebär en utsiktsplattform nära Mörkrets
hjärta, att begagna efter håg och förmåga. Just nu undras om så klokt
bedriva proxykrig i Rysslands närsfär och utlösa stående sanktionskrig
när man inte fick leka defacto hyresvärd åt ryska Svartahavsflottan.
När samtidigt egna goda näringar skadas av motåtgärder och väpnade
uppdelningen av världen, åter tar fart. Vem tjänar på all denna
destruktion och vad ledare och länder låter sig villigt och oövervägt
ledas mot rollen som offringsbar första försvarslinje? Så har vi Libyen
och Syrien. Vilken är (eller snarare var) tanken här? Jämte åtminstone
kring andra Irakinterventionen och delvis Afganistaninvasionen.
Konsekvens? Jo, jidadism och fundamentalistiska samt västfientliga, nb
oftast statssponsrade islamläror spriddes och terrorvapnet skapades -
sista även en följd av permanentade Palestinasituationen. Vilka var,
och är Europas respektvärda egenintressen i allt detta och då inte
minst kring vad kan kallas civilisatoriskt kärnvärdes-försvar?
Saudi är ingen (alls) naturlig allierad till Europa. Om man nu väljer avstå bilsamhälle, konsumism i allmänhet, teknodyrkan och hysteriska tillväxtfilosofier jämte urartat eller perverterat framstegstänkande. Vilket ju inte borde vara svårt. Ena parten i 1922 års djävulspakt bidrog med massiva flödet av billiga kolväten och den andra med Gudsvälsignade, materialistiska modernitetsideologin. Och sen 80-talet har Saudi och kanske andra Gulfstater infiltrerat väst samt den fattigare världen via moskéer och imamstyrning. Med vad följder? Fanns inga exvis här i landet som såg vad hände i förortsgettona - medan Reinfeldt gödde dem redan har flera bilar på uppfarten. Inte ens senkomna nyliberala upproret klarade vänstern av mota, knappt alls på tal om det. Och nu har vi massiva flyktingströmmar till Europa - och mer på väg. Är det nån kär allierad eller kanske snarare globalhusets självutnämnde herre som vill oss här på andra sidan Atlanten illa? I samspel med ryssen som gärna destabiliserar och fattiggör samt hämnas för allt vad antyddes i början. Alltså den ryssmobbande politik som pådyvlats oss - ja, av vem? Så har vi vaccinet och potäterna. Gröna revolutionen skapade en massiv global överbefolkning nåt driver pest och örlig, enligt all historisk erfarenhet. Urartar situationen i MÖ eller annanstans till följd av Washingtons nyttomaximerande tektonikpolitik är bara sitta vänta på vad hämndmikrob Naturen kokat hop, i allestädes laboratoriet inkl vårt innandömes.
Saudi är ingen (alls) naturlig allierad till Europa. Om man nu väljer avstå bilsamhälle, konsumism i allmänhet, teknodyrkan och hysteriska tillväxtfilosofier jämte urartat eller perverterat framstegstänkande. Vilket ju inte borde vara svårt. Ena parten i 1922 års djävulspakt bidrog med massiva flödet av billiga kolväten och den andra med Gudsvälsignade, materialistiska modernitetsideologin. Och sen 80-talet har Saudi och kanske andra Gulfstater infiltrerat väst samt den fattigare världen via moskéer och imamstyrning. Med vad följder? Fanns inga exvis här i landet som såg vad hände i förortsgettona - medan Reinfeldt gödde dem redan har flera bilar på uppfarten. Inte ens senkomna nyliberala upproret klarade vänstern av mota, knappt alls på tal om det. Och nu har vi massiva flyktingströmmar till Europa - och mer på väg. Är det nån kär allierad eller kanske snarare globalhusets självutnämnde herre som vill oss här på andra sidan Atlanten illa? I samspel med ryssen som gärna destabiliserar och fattiggör samt hämnas för allt vad antyddes i början. Alltså den ryssmobbande politik som pådyvlats oss - ja, av vem? Så har vi vaccinet och potäterna. Gröna revolutionen skapade en massiv global överbefolkning nåt driver pest och örlig, enligt all historisk erfarenhet. Urartar situationen i MÖ eller annanstans till följd av Washingtons nyttomaximerande tektonikpolitik är bara sitta vänta på vad hämndmikrob Naturen kokat hop, i allestädes laboratoriet inkl vårt innandömes.
Till sist undras vart 'ledande kamrater' inom 60/70-talets medioskikts nyvänster, sedemera grönlutande om inte annat så för gyllene uppdrags skull - samman med senkommet självreformerade företrädare för Stasisocialismen, önskar föra oss? Stan alltså. Leder alla spårvägar till himlen? Tycker VB kunde nöja sig med en html-hänvisning till de politikers egna hemsida vilka redan disponerar alla möjliga andra, inte minst kommunala och mediala megafoner. Och nu ska manipuleras med demokratin även - ingen folkomröstning. Se istället till att spårvägskritiska röster tillåts på valsedlarna, nästa gång. När även Lucifer hukar sig undan partilinjen (enpartilinjen?) undrar man hur toppstyrd Lundavänstern är, numera. Stan är ju ett allt mer infernaliskt småhelvete å alla andra sätt - å vägnar galna tidsandan. Men spårväg ska det vara! Som inte farligt nog med alla dårcyklister och de busschaufförer som tycks frakta boskap. Men fredsfrågan tycks äntligen vakna vem nu skulle vaktat landet från att oåterkalleligen hamna i NATOs knä, alla dessa år. Långa inlägg i VB kring mötena på Stadsbiblioteket samt i Stadshallen - och nu kommer Stina Oscarson till teatern, här i stan! Ja nästan ivf. Såg dock inga affischer på stan och inte heller vid v-HQ. Tidningarna snålar dessutom med vad-händer spalter numera - LT har ingen alls. Vet ni förresten vad parti den förkättrade antifeministen starkt funderar rösta på nästa gång, både lokalt och i riks?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)