Solen skiner... av Karin S

Solen skiner över Klostergården.
Plåstergården trodde en liten flicka att den hette.
Det passade väl bra.

Röda Kapellet blåser in hösten!

 

Efter sedvanligt blåsarinternat i nordöstra Skåne i augusti drar Röda Kapellet igång.
   På lördag 2/9 står orkestern åter på Mårtenstorget kl 11 och spelar och pratar. Den här gången är temat skolan och profiten. Vänstern och fyra femtedelar av svenska folket vill ju ha bort vinsterna och marknaden från skolområdet.
   Den 16 september är det åter kulturnatt. Den här gången spelar orkestern på Folkuniversitetets gård kl 17. Temat är "Sånt är livet" med blinkning mot en välkänd schlager. I kabaretform stryker orkestern publiken medhårs med välkända schlagers och örhängen förgyllda med politiska och satiriska texter.
   Lördagen därpå (23/9) är det åter appellmötesdags på torget. Den här gången handlar det om kungafjäsket. Rubriken är "Demokrati eller monarki".
   Helgen därpå inträffar Vänsterdagarna. Vänsterpartister från hela landet träffas. Massor av intressanta seminarier och diskussioner och kulturevenemang. På fredagskvällen spelar Röda Kapellet med blåsare från andra delar av landet på biografen Panora kl 18.
   Ja, det var några av Röda Kapellets aktiviteter under tidig höst. Mer kommer säkert.

Vänsterpartimöten

Lite reklam om möten som kanske intresserar Veckobladets läsare:

11/9 kl 19.00-20.00
Kommunens översiktsplanechef kommer till Vänsterpartiets kommunpolitiska möte och berättar om den nya översiktsplanen, som nu skickas på en första remissrunda.
18/9 kl 19.00-20.00
Kommunens limnolog, sötvattensspecialist, kommer till Vänsterpartiets kommunpolitiska möte och berättar om kommunens arbete med vattenfrågor i sjöar och åar.
   Alla är välkomna! Mötena hålls på partilokalen, Svartbrödersgatan 3 i Lund.

Politiska apkonster av Gunnar Stensson

New Public Management tillämpar kapitalismens metoder på vår gemensamma välfärd. En manager siktar på vinst - och missar därför välfärdens mål. Det har lett till katastrofala konsekvenser inom vård (BB-krisen) och skola (PISA-katastrofen). Nu hotar managementmetoderna också vår nationella säkerhet.
   Ett vanligt grepp i New Public Management är outsourcing, att utbjuda en verksamhet på marknaden och anta det billigaste anbudet. Det brukar kallas effektivisering. Syftet är att smita från de kostnader som är nödvändiga för att uppnå målet.
   Transportstyrelsen outsourcade (under den borgerliga regimen) hanteringen av sin IT-verksamhet till lågprisföretag i Centraleuropa.
   Outsourcingen läckte och en del mer eller mindre viktig säkerhetsinformation hamnade i utländska (kanske ryska) händer.
   Nu anklagar Allianspartierna Stefan Löfven för att ha dolt läckorna. Ännu längre går Jimmy Åkesson som beskyller honom för lögn och kräver hans avgång. Läckornas skadeverkningar blåses upp till ofantliga dimensioner fast ingen egentligen kan förklara vari de består. Vad tror du?
   Avsikten är att dölja Moderaternas politiska sammanbrott och Alliansens fullständiga splittring.
   Den regeringskris Alliansen hotar med leder till politiskt kaos om den förverkligas.
   Nyss stoppade Alliansen tillsammans med Sverigedemokraterna en skattehöjning genom att hota med en misstroendeförklaring. Skattehöjningen skulle ha drabbat deras väljare höginkomsttagarna med någon hundralapp.
   Man sänkte också den planerade höjningen av flygskatten - samtidigt som Harvey drabbar USA och Trump plumsar omkring bland Texas vattendränkta oljepumpar.
   Väljarna betraktar med oro de politiska apkonsterna. Under tiden hopar sig de verkliga problemen.

Vårt allmänna pensionssystem är felvärderat av Sven-Hugo Mattsson

Ett pensionssystem bygger på pengar i hög grad. Den som har störst inkomst, i vårt nuvarande system, betalar mest i pensionsavgift och får därmed högst pension. Det låter väl logiskt och bra, men det innehåller ett fel. Bakom pensionerna och dess pengar ligger en resurs, det jobb som våra barn och barnbarn utför. Så har de, kvinnor, som föder barnen och tar mest ansvar lägst pension.

Problem
Det här ger problem i samhället. Många har så låg pension att samhället måste gå in med bidrag, det är i och för sig inte fel. Men pensionssystemet borde sköta detta i högre grad. Jag tycker till exempel att det som kallas arvsvinst i systemet borde gå till de som har lägst pension. Arvsvint är pengar, pensionsavgifter, som kommer från de som avlider innan de når upp och får ut pension. Om någon dör, låt oss säga vid 55 års ålder, så delar hens insatta pensionsavgifter, mellan de som är i samma ålder. Var ligger det rättvisa i detta? Varför skall jag gynnas därför att en massa före detta klasskolleger till mig dör. Särskilt då som vi har 300- till 400 000 fattigpensionärer.  Dessa pengar, arvsvinsten, borde istället gå till de fattigaste pensionärerna. Detta är ett sätt att överföra pengar, inom systemet, till de fattigaste. 

Pensionerna måste bli jämställda
Allt måste syfta till att mäns och kvinnors pensioner på sikt blir jämställda. Vi kan ju inte ha det så som vi har det nu. Det är knappast så att allt ordnar sig när kvinnor går ut i arbetslivet på samma nivå. Tvärtom är det så att de regler vi har nu kommer att ge fler fattigpensionärer. Vi behöver reformera vårt pensionssystem igen.

Framgafflat – om cykel och trafik av Ulf Nymark

Porsche och BMW – bilar för högern
Opinionsundersökningsföretaget Demoskop har undersökt sambandet mellan politisk uppfattning och bilmärkesval. Undersökningen gav bland annat till resultat att ägare av Audi, Porsche, Mercedes-Benz och BMW anser sig vara mer till höger än andra bilägare. Längst till vänster bland bilägarna är innehavare av en Dacia. Demoskop ställde också frågan till bilisterna hur fort de kör. BMW-förarna var de som körde fortast. Vem är förvånad?

Rättelse om framtida planering av trafiken på E22 – 70 procentig ökning!
I förra veckans VB uppgav jag att Trafikverket och majoriteten i Lunds kommun planerade för en trafikökning på E22:an genom staden på 42 procent. Den uppmärksamme VB-läsaren inser vid en närmare granskning av siffrorna för antalet fordon att detta inte stämmer. Den korrekta siffran från den planerade ökningen är hisnande 70 procent! Den siffra jag angav förra veckan är den generella ökningen på statliga vägar som Trafikverket planerar för. Till denna ska läggas den trafik som alstras av utbyggnaden av Brunnshög och Ideonområdet. Om nu majoritetens får som den vill. MP och V reserverade sig i såväl Byggnadsnämnden som Tekniska nämnden mot majoritetens beslut att ställa sig bakom utbyggnad och trafikökningen.

Avspärrad cykelbana
Så har det hänt igen! En entreprenör har spärrat av en cykelbana, utan någon som helst förvarning, utan någon som helst hänvisning till alternativ. Denna gång i förra veckan på Fjelievägen i höjd med Pilsåkers butiksområde. Tvärstopp! För den laglydige cyklisten fanns ingen annan möjlighet än att vända om och försöka hitta andra framkomstvägar. En lång omväg blev det! Kommunens gatukontor lovar att ta entreprenören i örat.

Äldre bilförare och trafiksäkerheten
Äldre bilförare som trafikfara diskuteras återigen i massmedia. Är äldre bilförare trafikfarligare än andra? Försäkringsbolaget Ifs statistik visar att så inte är fallet. Absolut farligaste åldersgruppen bilförare är 18–19 åringar. Det är 3,5 gånger högre risk än snittet att förare i denna åldersgrupp vållar en olycka. Förare i 30-årsåldern har två gånger högre risk än snittet. Minst riskbeteende har 75-åringar.

Många brottslingar fast i polisens kontroller
Fredag 18 augusti tog polisen på bara sjutton minuter åtta fortkörare och en körkortslös förare på Sankt Lars väg.  Två dagar tidigare bötfälldes på en och en halvtimme 108 bilförare för att ha brutit mot förbudet mot biltrafik på Bangatan. Drygt 100 000 i böter håvade polisen alltså in. Insatsen från polisen var ett led i en nationella hastighetsvecka. Under hastighetsveckan tog också polisen 43 bilister för fortkörning vid vägarbetena på E6:an vid trafikplats Fjelie, varav inte mindre än 29 blev av med körkortet. Fin insats av polisen! Men det räcker inte med en vecka - varför inte ett ”Nationellt hastighetsår”?

Flyktingkatastrofen gör civilt motstånd nödvändigt av Gunnar Stensson

Kravet på absolut laglydnad är totalitärt. Det tillämpades i Hitlers Tyskland, Francos Spanien, Mussolinis Italien och Pinochets Chile. I dagens Sverige hävdas det av kommissarie Fransson i Skåne. Och många andra. Kanske en majoritet.
   Det finns inga fredade zoner, säger kommissarie Fransson i sitt försvar för polisens tillslag mot kyrkans familjeläger i Kågeröd där fem barnfamiljer som utan uppehållstillstånd greps i fredags. De ska skickas till Albanien. 30 poliser deltog i tillslaget.
   Kommissarie Fransson får medhåll av Sydsvenskans Mats Skogkär, som dock erkänner att lagen ”förvisso” är ofullkomlig.
   Lagar är alltid ofullkomliga. Därför är civilt motstånd nödvändigt.

Flyktingkatastrofen tvingar oss att granska vad det innebär att vara flykting. Anny Romand har i sin bok ”Min mormor från Armenien” publicerat dokument från fördrivningen av Turkiets armeniska minoritet i maj 1915, som har klassats som folkmord.
   Hon beskriver hur hennes mormor Serpouhi väcktes en morgon i april 1915, på våren, barnen sov, Aida i sin vagga, Tonton i sin lilla säng, hela huset sov när gendarmerna bankade på dörren. Hennes make Karnik släpades ut på gatan och syntes aldrig mer. Under fördrivningen norrut mot Ryssland dog Aida och Serpouhi tvingades lämna sin fyraårige son Tonton till en god turkisk bondkvinna.
   Ernest Hemingway skildrar den samtidiga fördrivningen av Turkiets greker i sin text ”On the quai at Smyrna”. Han bevittnade en gammal kvinnas död:”Her legs drew up and she drew up from the waist and grew quite rigid. Exactly as though she had been dead over night. She was quite dead and absolutely rigid.”
   Samma förlag, Elisabeth Grate bokförlag, har gett ut Francoise Frenkels ”Ingenstans att vila sitt huvud” där författaren beskriver hur hon tvingades leva utan uppehållstillstånd i Vichy-Frankrike under andra världskriget.
   Francoise berättar liksom Serpouhi att räddningen möjliggjordes tack vare goda människor som tog risker för att skydda dem, medan att hatiska eller enbart laglydiga människor förföljde och angav dem.
   Det intressanta är att bland de goda människorna förekommer både poliser, fångvaktare, tjänstemän och andra som till synes tjänade systemet. De handlade, men pratade inte om det.
   Nu tycker någon kanske att det är orimligt att jämföra dagens Sverige med situationen i Turkiet under första världskriget och i Frankrike under andra.
   Och visst. Sverige och Europa av idag är annorlunda. Det pågår inte något ”normalt” världskrig, utan ett ”krig mot terrorismen”. Vapenexporten är en viktig svensk inkomstkälla. Vi har mer eller mindre stött eller till och med deltagit i en rad krig i Mellanöstern och vi har också ett delansvar för den miljökatastrof som gör stora områden i Afrika och Asien obeboeliga.
   Krigen och klimatförändringarna har orsakat historiens värsta flyktingkatastrof - 65 miljoner människor befinner sig på flykt. Tiotusentals har drunknat i Medelhavet och miljontals är inspärrade i flyktingläger i Libyen, Libanon, Jordanien, Iran, Afghanistan, Turkiet, Grekland och Italien.
   Historien kommer att döma oss. Men vi har alla möjlighet att genom civil olydnad rädda enskilda människor som Francoise och Serpouhi till ett fortsatt liv, i Frankrike eller i Sverige.

Israel tvingas betala miljonskadestånd till Ship to Gaza

 

PRESSMEDDELANDE: 2017-08-31 10:10

Fem år efter kapningen av S/V Estelle har den israeliska staten nu betalat ett skadestånd i miljonklassen till Ship to Gaza Sverige.
   I augusti 2016 fastställde Israels högsta domstol att det inte fans någon rättslig grund för att beslagta Ship to Gazas fartyg SV Estelle. Eftersom fartyget efter fyra års vanskötsel i israeliskt beslag inte kunde återställas i det skick hon var då hon bordades inleddes en förlikningsprocess för att fastslå en skälig ersättning. De pengar som den israeliska staten nu måste betala till Ship to Gaza Sverige kommer i enlighet med föreningens stadgar att användas i arbetet för att häva blockaden av Gazaremsan.
   I går kommenterade ship to Gazas ordförande Jeanette Escanilla och förre ordförande Dror Feiler denna delseger på Aftonbladet kultur.
   ”Det stora rättsövergreppet i sammanhanget förblir blockaden som nu är inne på sitt tionde år. Den senaste FN-rapporten från juli 2017 som bekräftar alla farhågor om snabbt försämrade levnadsförhållanden på grund av blockadpolitiken har knappt uppmärksammats av världssamfundet. Detta övergrepp kan inte accepteras och får inte normaliseras.”

Israeler vill ha etnisk rensning av Gunnar Olofsson

Nästan hälften av Israels judiska befolkning vill se en fördrivning av landets palestinska folkgrupp – ungefär en femtedel av Israels befolkning – ut ur landet. Det framgår av en ny intervjuundersökning utförd av det amerikanska ”Pew Research Centre”. Enligt undersökningen instämmer 48 % av de judiska israelerna in i uppfattningen att de palestinska araberna bör ”avlägsnas” ur landet. Ungefär lika många säger nej.
   Mest tydlig är fördrivningstanken bland de religiöst ortodoxa judarna, de med ryska rötter och högernationalister, medan sekulära vänstersympatisörer visar en övervikt mot tanken. Totalt 80 % av samtliga tillfrågade anser dock att judiska israeler på olika sätt bör favoriseras framför icke-judiska på olika områden i samhället.
   Undersökningsresultatet borde givetvis vara en kalldusch för de som ständigt framhåller Israel som ett demokratiskt föredöme, och Israels president Reuven Rivlin har kallat det för ”en väckarklocka för Israel”. Gissningsvis kommer dock klockan inte att ringa och väcka de som i den svenska debatten ständigt hyllar Israel som ett land med självklar jämlikhet mellan olika folkgrupper och lika rättigheter för alla medborgare.

Litteraturens galna kapitalister – och verklighetens av Gunnar Stensson

Katastrofer orsakade av onda, eller galna, eller både onda och galna, kapitalister håller på att bli ett allt vanligare tema i litteraturen. Inte underligt i Donald Trumps tid, kanske, men genren är äldre, alltifrån Nya Testamentets texter till Köpmannen i Venedig och Den store Gatsby.
   Björn Hägers nya biografi om Carl Bildt, Uppdrag Bildt. En svensk historia, Norstedts) ansluter sig till genren. Trots passiviteten inför massakern i Srebrenica och medansvaret för Lundin Oils dödande och folkfördrivning i Sudan lyckas Bildt med sin arrogans skaka av sig all kritik.
   Litteraturens rika behöver inte vara onda från början men fokuseringen på det överordnade målet att göra vinst förvrider successivt deras personligheter. De blir besatta av föreställningen att de är en sorts övermänniskor för vilka allt är tillåtet och den får dem att agera utanför alla normer, förakta de flesta de kommer i kontakt med och vara likgiltiga för deras lidanden.
   Aktuella exempel är Anders Borg och Anna Kindberg Batra. Hennes uttalande, visserligen i början av karriären, att stockholmare är smartare än lantisar är typiskt.
   Den onde anden i Malin Persson Giolitos deckare Störst av allt (se förra veckans VB) var ”Sveriges rikaste man”. Han orsakar den tragiska skolskjutning som boken analyserar.

Kjell Westös nya roman Den svavelgula himlen (Bonniers 2017) är ännu ett bidrag till genren. Den skildrar en finlandssvensk företagarfamiljs historia från det finska inbördeskriget 1917-18 till vår tids globalism.
   Bokens patriark Poa medverkar som sextonåring i arkebuseringen av en tillfångatagen rödgardist, en ung kvinna. Det märker honom för livet.
   Sonen Jakob, en begåvad, känslig person, bryter samman.
   Sonsonen Alex utvecklas från normal tonåring på 1960-talet till kallhamrad kapitalist som på 2000-talet föröder tillvaron för den egna familjen.
   Boken har fått sval kritik (t.ex i Sydsvenskan) och redogörelsen för jag-berättarens erotiska liv tar så stor plats att grundtemat ofta skyms. Men Kjell Westö är skicklig och skildringen av den finlandssvenska överklassens speciella historia genom hundra år är hela tiden intressant.

66 år i skolan 58. 2007- : 2. Valet 2006 av Den Gamle

Att skriva Demokratisk Vänsters partiprogram var en lätt uppgift efter alla de diskussioner som lett till beslutet att bilda partiet. Men en rad arbetskrävande praktiska formaliteter återstod innan partiet kunde registreras inför det kommande valet. Det var bråttom.
   Att samla in namn på sympatisörer ledde till överraskande och ofta uppmuntrande upplevelser.
Februari 2007 var åtminstone tidvis en kall och snöig månad. Jag minns hur jag stod i snömodden på Botulfsplatsen och plötsligt fick en klapp på ryggen av en gammal vän som bad mig att genast anteckna honom som medlem. Vi hade inte träffats på åratal.
   För att skaffa oss fäste i kommunen delade vi ut tiotusentals flygblad i stadsdelarna och byarna Dalby och Södra Sandby. Det innebar att jag ett par gånger ensam delade flygblad i samtliga lägenheter i Klostergården och flera gånger tillsammans med kamrater i andra delar av Lund.
   Flygbladen tog upp aktuella problem i stadsdelarna och innehöll oftast en inbjudan till ett offentligt möte. Texten måste vara sakkunnig och engagerande. Jag minns särskilt ett par möten i Norra Fäladen om stadsplanering.
   Vi genomförde också ideologiska möten med utgångspunkt från vårt partiprogram, ofta med inbjudna talare, möten om feminism, fredsarbete, miljö, stadsplanering och om Palestina, rasism och främlingsfientlighet.
   De lokaler vi använde måste vara fritt tillgängliga eller ha låg hyra. Räknehuset vid Observatoriet var en sådan lokal mitt i stan. Jag kände till den tack vare Utbildningsnämnden som någon gång använt den. Namnet Räknehuset härstammade från den tid då de astronomiska beräkningarna på Observatoriet utfördes för hand. Det var fascinerande att tänka sig hur forskarna med blyerts- eller bläckpennor suttit där dagarna i ända och kämpat med ändlösa tabeller. Vi använde också ett par gånger en lokal i gamla badhuset. I Norra Fäladen fick vi gratis tillgång till biblioteket.
   För att framåt vårkanten kunna genomföra appellmöten i stadsdelarna och på Mårtenstorget tillsammans med Röda Kapellet framåt behövde vi en högtalare. Vi köpte en. Den var dyr. Vi finansierade vår verksamhet genom att låna från medlemmarna. De var inte rika, men många kunde avstå en tusenlapp några månader i hopp om att få pengarna tillbaka efter en valframgång. Monica Nymark hade den ansvarsfulla och svåra uppgiften att sköta ekonomin.

Demokratisk Vänsters kärna bestod av gamla aktivister som varit verksamma sedan 1970-talet eller tidigt 80-tal, många dessutom med erfarenheter från kommunalpolitiken som Ulf Nymark och Sven-Bertil Persson. Själv representerade jag fortfarande V i Utbildningsnämnden. Att driva politik var en fysiskt krävande uppgift som också tog mycket tid.

   Veckobladet var en viktig tillgång som gjorde det möjligt för oss att kontinuerligt kommentera aktuella frågor både lokalt och i rikspolitiken. Vi debatterade ofta med våra vänner inom Vänsterpartiet. Flera rikspolitiker inom partiet läste också regelbundet Veckobladet och medverkade ibland.
   Vi hade hoppats att fler lokalorganisationer inom V skulle följa Demokratisk Vänsters exempel för att kunna bilda ett riksomfattande nätverk, men så blev det inte.
   När valet närmade sig steg spänningen. Vår kampanj inleddes i början av augusti. Vi måste ha en valstuga på Stortorget som de andra partierna. Det blev en tung kostnad. En solig septembermorgon när jag kom för att öppna den hade den blivit vält över ända och vandaliserad. Lyckligtvis var dörren låst. Valarbetare från de andra valstugorna hjälpte mig att resa den. Allt valmaterial liksom stolar och bord låg i en enda hög på golvet. Det tog ett par timmar att ordna upp. Incidenten gav oss önskad publicitet. Vi hade inte råd att annonsera. En tidningsnotis var mycket bättre, i synnerhet som den gav oss sympati.
   På valdagen gällde det att vara närvarande vid alla kommunens många vallokaler från morgon till kväll. Att dela ut valsedlar var ju sista chansen att påminna folk om partiets existens. Vi var ganska trötta när vi i skymningen samlades hos en styrelsemedlem som bodde vid Stora Fiskaregatan. Sydsvenskan besökte oss framåt natten.
   Vi hade klarat valet med god marginal. V hade inte förlorat röster utan DV hade tillfört vänstern i Lund nya krafter. Jag konstaterade att vi samlat fler röster i Klostergården än i någon annan valkrets. Nu kunde vi betala våra skulder, hyra en partilokal, köpa möbler, skaffa skrivare och annan utrustning och fortsätta arbetet med större resurser.
   Visserligen skulle framgången ha blivit större om rösterna varit fördelade på annat sätt och det var nog fler än jag som förväntat ett ännu bättre resultat, men vi var trots allt nöjda med vad vi åstadkommit under de senaste nio månaderna. Nu var vi etablerade i fullmäktige och hade en säker plattform att arbeta ifrån.
   Nästa gång, om fyra år, då skulle vi blomma ut på allvar!