21 mars av Karin S

En kall vind finns kvar
mellan ryggen och tröjan.
Hur får jag bort den?

Öppen ateljé

 

Välkomna till Östervångsvägen 32
Ann Schlyter visar akvareller och akryler med motiv från Lund, Skåne, Bohuslän mm
   Skärtorsdagen och Långfredagen 15-18, Påskafton och Påskdagen 11-16

Doc Lounge Lund, tisdag 29 mars kl 19:00

Spartacus and Cassandra
Nuguets debutfilm om syskonen som som tvingas ta på sig enorma ansvar som egentligen hör vuxenlivet till.

Tretton år gamla Spartacus och hans tioåriga syster Cassandra tas in av Camille, en ung trapetskonstnär som startar en cirkus i utkanten av Paris. Syskonen hittar ett känsla av samhörighet i ”The Big Top” som cirkusen kallas, och börjar gå i skolan. När cirkusen läggs ner påbörjas en dragkamp mellan den franska staten och barnens föräldrar och Spartacus och Cassandra tvingas att göra det omöjliga valet mellan fosterhem med Camille eller liv på flykt med sin mamma och pappa. Upprivande gräl, tårögda telefonsamtal och spända möten mellan barnen och deras föräldrar avslöjar den kärlek, avundsjuka och djupa besvikelse som går genom, och hotar att förstöra, deras relationer. I en djup inblick i Spartacus och Cassandras liv vänds deras bild av föräldra- och barndynamiken totalt upp och ner. Filmen är en visuellt imponerande och känslomässigt upplysande berättelse om barn som tvingas ta på sig enorma ansvar som egentligen hör vuxenlivet till.
Trailer »

Politikerutfrågning om TTIP

29 mars Kl. 18:30 – politikerutfrågning om TTIP på Panora Friisgatan 19D, Malmö

Målet med utfrågningen är att lyfta frågan om dessa handelsavtal, demokrati och på vilka sätt de kan förändra det politiska landskapet i Sverige, från lokal till nationell nivå.

Politiker i panelen
Per-Arne Håkansson, sitter i riksdagens näringsutskott för Socialdemokraterna
Axel Nordberg, sitter i miljönämnden i Lund för LIberalerna
Carl Schlyter, ordförande i riksdagens EU-nämnd, Miljöpartiet
Daniel Sestrajcic, sitter i riksdagens skatteutskott för Vänsterpartiet m fl
Moderator: Ted Bergdahl
Kom, lyssna och ställ frågor på politikerutfrågningen om TTIP
Läs mer på facebook »

Att notera av Gunnar Stensson

Moderater
”Om Sverige är i kollaps och ingenting fungerar, vilka ord har vi kvar för att beskriva det som nu sker i Syrien?”
Fredrik Reinfeldt
   ”Fredrik har ju minst sagt beröringsskräck (med SD)”
Lena Adelsohn-Liljeroth
   ”Inte bara beröringsskräck med dem. Med mig också”! Ulf Adelsohn. DN 20/3
   ”Landet är ju tomt, det är ju tomt! Vi har ju bara ytor. M ligger för nära ett annat parti, som jag aldrig haft en tanke på att sympatisera med.”
Pia Kinhult, M, regionstyrelsens ordförande 2010-14.
   ”Jag skulle aldrig tagit med en sådan kulturminister i en regering som jag har ansvar för.” Anna Kinberg Batra om Lena Adelsson Liljeroth som söker verkligheten i Avpixlat.

Socialdemokrater
”Vinster i välfärden är stöld av våra pengar. 2014 var den offentliga sektorns köp av varor och tjänster från den privata sektorn 965 miljarder, dvs 25 procent av BNP. På ena sidan ett gäng kapitalister.  På andra sidan fackföreningar, gräsrotsaktivister, personal och anhöriga.”  Daniel Suhonen, AB 23/3
   ”Vinstsyftande aktörer i välfärden har incitament att ”plocka russinen ur kakan”, det vill säga utforma sin verksamhet så att den attraherar brukare som medför små kostnader för utföraren.”
Ilmar Reepalu, regeringens särskilda utredare. DN 20/3

I skuggan av Bryssel.
”Ungefär fyra av tio av migranterna i Grekland är barn. Det innebär cirka 19 000 barn och avtalet tar inte hänsyn till deras behov.”
UNHCR

I de amerikanska primärvalen vann Bernie Sanders över Hillary Clinton med 80 procent av rösterna i Utah och 78 procent i Idaho. I Arizona vann Hillary med 59 procent.
På den republikanska sidan vann Trump i Arizona och Cruz i Utah.
New York Times 23/3

När högern tar makten av Staffan Lindberg

Behagligt varmt när vi landar på den nya fina Indira Gandhiflygplatsen i New Delhi en fredagsmorgon i mars.
   Vår vän väntar med bekväm Toyota och vi far ut på den stora motorvägen riktning Jaipur. Det är förbi rusningstiden men ändå fullt med alla tänkbara bilar, bussar, motorcyklar och lastbilar – som i vilken modern storstad som helst – men med 16 miljoner invånare i The Capital City inte vilken som helst.
   Här byggs den ena skyskrapan efter den andra. Världens alla företag blandat med indiska, bostäder åt den allt mer besuttna medelklassen, internationella skolor eller ”globala”, som snart alla grundskolor och gymnasier ståtar med. Indiens ekonomi går som smöret och växer ”snabbast i världen”.
   Det finns en stark självkänsla här – världens mitt, en kontinent med en stark allindisk offentlighet i medier, nyheter och diskussioner. Tälten och skjulen som byggjobbarna från Rajasthan bor i är bara en påminnelse om det lokala och det gamla fattiga landet – ”snart historia”?
   Vi är på väg till Gurgaon, en ny miljonstad strax söder om Delhi och till en stor och bekväm lägenhet i ett modern bostadsområde med gröningar, affärer och vakter dygnet runt.
   ”Vi är mitt uppe i en nationell diskussion vad Indien egentligen står för och framtiden”, säger vår vän, sociologen. ”Allt är uppe för prövning och nya definitioner.”

Högerstyre
Det är högerpartiet Bharatiya Janata Party (BJP) som sedan 2014 styr landet och nu går till offensiven med försök att ”hinduisera” landet. BJP står i spetsen för en stor familj av ”hinduiska” rörelser, flera av dem högerextrema med samma profil som i Europa. Det är hindunationalism på gränsen till fascism.
 

 

Deras slogan är ”Bharat Mata ki jai” Seger för moder Indien. I parlament och olika officiella sammanhang beordras folk att stämma in i denna slogan. Där som här är det den muslimska ”faran” som utmålas. Så muslimska politiker är måltavlan. På många håll rapporteras om dessa skärmytslingar. Men den muslimska responsen är pluralistisk. Vissa vägrar att säga de fyra orden under vad de tycker är’ pistolhot’. Andra har inga problem alls. ”Indien är vårt land – det är inget konstigt med det.” De tolv procenten muslimer i Indien är mer indier än vad folk tror. Den fredliga och synkretistiska sufismen är stark.
   Det är inte bara muslimer som är i skottgluggen. Den indiska vänstern är också en nagel i ögat, speciellt de intellektuella. Därför är också universiteten måltavla för BJP:s hinduiseringskampanj – men de är över 700 och inte lätta att ta över i ett svep. Därför är de just nu det mest prestigefulla universitetet i Landet – Jawaharlal Nehru University i New Delhi – som befinner sig i stridens ”öga”.
   Sex radikala studenter har arresterats för anti-indisk verksamhet den 9 februari i en komplicerad historia som jag inte ska gå närmare in på. Det har väckt allindiska och globala akademiska protester och studenterna har nu släppts under villkorlig frigivning mens den rättsliga processen har sin gilla gång.
   Det är som om en moderatledd regering i Sverige styr med starkt stöd av Sverigedemokraterna och de tre borgerliga svanspartierna och nu försöker ta över Lunds universitet genom en ny styrelse – de verkar redan ha några representanter där - och åtala studenter som öppet demonstrerar mot detta och dessutom har det dåliga omdömet att störa en högtidlig promotion med högljudda slagord eller en variant på ”Du gamla du fria…” Minns protesten i Domkyrkan mot den sydafrikanske ambassadören med psalmsång och ”We shall overcome …” och de åtal som följde!
   Det är efter den post-koloniala tiden i Indien och efter det kalla kriget i Europa. En helt ny social och politisk kontext.
   Med kriget i Västasien och flyktingströmmen ser vi hur EU hotas av totalt haveri och nationell chauvinism. Vad hotar i Indien?

Stark enhet
Med sin mångkulturella och federala struktur är Indien en långt starkare politisk enhet än ett Europa där federalismen inte ens finns på dagordningen. Makten i samhället är decentraliserad i balanserande grupperingar av olika slag. Ekonomin är starkare än någonsin.
   De moderata högerkrafterna styr och balanserar. Korruptionen bekämpas och de sociala programmen med lågprisaffärer och världens största ”beredskapsarbetes-program” fortsätter. En försonlig retorik framförs av Narendra Modi, premiärministern, som är en skarp analytiker och lysande talare. Hans väg till makten är allt annat än ”ren”, med nu är han en statsman i klass med Indira Gandhi. Han har fått smeknamnet: ”Modifier”! En varg i fårakläder?
   Motkrafterna är många, det gamla Kongresspartiet, regionala ’socialdemokratiska partier’, gandhianer, och en vänster, som långsamt vaknar upp från sitt Leninistiska och Maoistiska arv.
   Om det är gryning eller afton är svårt att sia om, men jag tror dock mest på tidig gryning i öster. Med ljuset kommer visdomen.
Staffan Lindberg
Veckobladets utsände korrespondent
 

Leve Svane! av Gunnar Stensson

Självfallet ska Svaneskolan vara kvar. Den ska vara kvar och kan utvecklas genom samarbete med Polhemsskolan och eventuell ny gymnasieskola.
   Hans Ghenarps förslag att bygga en gymnasieskola på Svaneskolans område är utmärkt. En sådan skola skulle kunna samarbeta med Svaneskolan, Polhemsskolan och Folkuniversitetet. Det kräver förstås samverkan mellan skolstyrelsen för Lunds stad, utbildningsnämnden och universitetet.
   Den integrerade Svaneskolan kan betyda mycket för alla de nya svenskar med skiftande utbildningsbakgrund som nu behöver skolas in och utbildas på varierande nivåer.

Lundabor, gör en vårpromenad från Polhemsskolan längs den trevliga korta Möllegatan, runt Svaneskolan och tillbaka längs Svanevägen tills ni skymtar Centrala idrottsplatsen, sväng sedan in på gångstigen invid Folkuniversitetets nya byggnad som sträcker sig hela vägen tillbaka till Möllegatan! Titta hela tiden åt vänster! Då får ni se Lunds mest lovande integrerade kunskapscentrum. Svaneskolan är en självklar del av det.
   I Folkuniversitetetets nya byggnad har Katte redan idag undervisning i tre samhällsklasser, Svaneskolan sin rektorsexpedition och Lunds Internationella skola sin rådgivare. Där finns dessutom Lunds Internationella piano- och musikcentrum.

Helenehomsskolan ingick i 1970-talets integrationstänk. I ett fattigt område i Malmö placerade man Lärarhögskolan, Musikhögskolan, Heleneholms högstadie- och gymnasieskola och ett folkbibliotek. Idag är alltihop väck. Gängbrottsligheten tar över. Det visar vad segregationen kostar.

Avtalet om ”Fritt sök” är precis så orimligt som Hans Genarp skriver. Eslövs gymnasium har t.ex. idag bara 700 elever. För några år sedan var de 1200. Ett steg i rätt riktning vore att garantera alla behöriga lunda-elever förtur till Lunds gymnasieskolor. Som det nu är förintar ”Fritt sök” deras valfrihet.
   Att bygga en gymnasieskola i Kobjer vore kontraproduktivt.

Medioskiktet, pysslar med vad? av jell

Vänstern tillhör(de?) speciellt i sin 60/70-tals variant nån slags samhälls- & civilisationskritisk kulturelit. Dess ideologiska frånvaro och rörelsemässiga kraftlöshet inverkar idag menligt på samlade västsamhället och även globalt. Den vänsterkritiska elitens fåtaliga representation och ännu ringare genomslagskraft, förutom senare aspekten med reala närvaron som politisk resurs - möjliggör situationer där Syrienkonflikten (via media) kan reduceras till ett, låta vara rätt hämningslöst inbördeskrig och NATOs & Gulfländernas förtäckta statskupp i Libyen benamnas revolution samt del av arabiska våren. Måtte denna vår och revolution i så fall först ha drabbat Saudi med kungafamiljens fulla dekapitering, i känd stil med spridning av sekulära, egalitära, demokratiska och humanitära ideal ut över hela arabvärlden samt även drabba andra befogade länder, i området. Månde kommer vi dit - so oder so!
   En annan aspekt av utebliven analys är den miljon eller mer migranter som plötsligt uppenbarar sig, på Europas tröskel. Frågan kan dock göras större än så för allmänna debatten och kunskapspridningen i väst har sen nån gång på 80-talet alltmer negligerat globala befolkningsökningen - i den mån väst självt inte direkt, på mångfald sätt underblåst denna. Och med anknytning till Libyen- och Syrienputscherna ovan bedriver vår geokrets med start kring ung 2010 en tanklös politisk och resursexpansionistisk agenda i ett volatilt område där befolkningsökningen dessutom varit påtaglig och även naturkriser påverkar. Och skapar en situation där Ryssland bara måste vakna ur sin dvala - avsett eller ej! Det är varken rätt eller förnuft, bland mycket annat men Homo Bellis bevisar än en gång, sin tidlösa natur. Ringlande människoormen upp genom Balkan tidigt i fjor höstas sägs vara värsta flykting-katatrofen sen VK II. Men finns ett långt ominösare perspektiv. Läs Romarrikets sena historia, ung. 2 - 500talen speciellt i äldre akademiska men även populärare skildringar, och problematiserande inlägg. Om metropolbildningars succesiva inverkan på etniska omgivningarna samt vad kan hända. Men mönstret återfinns i många andra världsdelar och i skiftande tider. Man ska kanske vara tacksam att man rimligen avvikit s.a.s. när räkningens timma behagar infinna sig, för oss i väst och vår guldstund på jorden.
   Jo, medioskiktets ansvar blev slutsatsen, ej skarptänkarnas. Den bildade medelklassen pysslar numer till synes med allt annat än kolportera ideal, utopier och progressiva, samt skarpa tankar. Kokkonsten, månne? Samt slita på samlade hushållselektroniken och upproriskt becykla stadens trottoarer och parker? Ingå i moraliska medborgargarden, månne? Vi tar akademikerna samt regionala Daidalosbidragsgivarna, nästa gång!

66 år i skolan 10. 1954-55 av Den gamle

Värnplikt, demokrati, rösträtt, nation. De begreppen hade samband. Som barn under beredskapstiden hade jag sett min far och i princip alla vuxna män jag kände i uniform. Alla var periodvis frånvarande någonstans i Sverige. På gatorna i Växjö marscherade ideligen militära kolonner. Skyddsrum och mörkläggning var vardag i en värld där städer bombades.
   På lördagseftermiddagar och söndagskvällar var hälften av rälsbussens passagerare värnpliktiga på väg till och från regementet. Så var livet. Först gick man i läroverket, sedan gjorde man lumpen. Bara somliga gick i läroverket. Alla gjorde lumpen.
   Jag var inskolad i militarism från Fänrik Ståls sägner till 1950-talets amerikanska krigsfilmer, som oftast handlade om kriget i Stilla havet.
   Jag hade läst Norman Mailers De nakna och de döda och James Jones Härifrån till evigheten.

En vecka efter studenten ryckte jag in. Kvällen innan låg jag och läste Hemingways Farväl till vapnen.
   Andra dagen på I 11 visades en film, Sands of Iwo Jima, (Nationens Hjältar). John Wayne är en hård sergeant som tränar soldaterna i sin pluton inför anfallet mot Iwo Jima (det kostade 17000 amerikaner och 70 000 japaner livet) och lider hjältedöden alldeles före den amerikanska segern. Filmen slutar med den kända bilden där soldaterna reser stjärnbaneret på öns topp medan en manskör sjunger marinkårens marsch. Vi skulle minsann veta vad utbildningen syftade till.
   Jag fick utrustning och uniform, fyllde mitt madrassvar med halm, tilldelades överslafen i ett logement där jag skulle bo med 22 andra killar. Upp klockan sex, middag klockan sjutton, ut på stan, tillbaka före klockan 22 då kaserngrindarna stängdes. Exercis och skjutövningar. Kö till kompaniexpeditionen var tionde dag för att hämta ut det vita kuvertet med 2 tior och en femma.  Inga problem. Jag tyckte om mina kamrater, var van att leva i kollektiv, min integritet respekterades, låg i överslafen när pengarna var slut och läste André Malraux Människans lott om de kinesiska kommunisternas kamp på 1939-talet.

De första juniveckorna fascinerades jag av soldatlivets teatrala och rituella inslag. En man med blänkande trumpet blåste revelj medan flaggan långsamt hissades.  Alla stelnade i givakt. På kvällen blåstes tapto. Plutoner och kompanier exercerade på kaserngårdens grusplan. Kommandorop och stampet av kängor. (De var järnbeslagna. När vi hade kvällstjänstgöring fick vi ibland hamra in extra beslag i stället för de som hade lossnat.) Någon gång i veckan marscherade en större formering ut genom kaserngrinden med musikkåren i spetsen. Kronobergs regementes paradmarsch. Vissa lördagar hölls korum. En gång blev jag utan förvarning beordrad att läsa Fader vår. Jag kom av mig nästan genast. Heter det ”Fader vår som bor i himlen?” Eller ska det vara ”som är i himlen”? 

Flertalet i mitt logement blev uttagna till en jägarpluton. Några nya rekryter från andra delar av södra Sverige flyttade in. En av dem var Ulf Nilsson, Fylle-Nisse kallad. Han var beläst, intelligent och fysiskt stark. Vi blev vänner under de femton månaderna av delat liv, fortsatte att umgås och brevväxla några år, sedan blev han ”världsreporter” på Expressen och jag Vietnamaktivist i Lund.

   Antagligen var Sverige som mest militariserat just då, cirka sju-åtta år efter kriget. Vi tränades att använda hästar. Min var hög och svart och hette General. Vi körde tvåhjuliga vagnar med kulsprutor i terräng. Det var som att köra hästräfsa. Vi marscherade tolv mil i januari och sprängde stridsställningar med dynamit i tjälen. Vi övade vinterkrigföring i trakten av Bollnäs, gjorde eldöverfall på Kalmar flygfält, förde ”fria kriget” i Skåne efter en föreställd invasion vid Haväng och ägnade tre veckor i juni åt att försvara Öland.
   I efterhand är jag förvånad över hur lätt utrustade vi var. Vårt huvudvapen var en kpist med träffsäkerhet på högst 100 meter. Dessutom hade vi automatgevär som var tunga och ofta gick i baklås. För det mesta förflyttade vi oss till fots, ibland upp till tre, fyra mil, annars på cykel. Om avståndet var större än tolv mil fick vi tolka.

En natt i maj var det allvar. Larmet gick klockan 01.20. Vi skulle inta förberedda försvarsställningar runt Växjö. Sömndruckna bökade vi i materielen. Det var mycket som skulle med. Till slut stod vi uppställda vid våra cyklar och sergeant Havragryn inspekterade oss. Det var mörkt, men inte helt nattsvart, snarare majnattens hela prakt, som Bert Brecht uttryckte det i Mor Courage.
   Vi skulle till en skogsdunge söder om Växjö. Där fanns mycket riktigt ett värn med en täckt del. Vi skickade ut ett par spanare för att kolla trafiken på Malmö-vägen och väntade med skarpladdade vapen. Temperaturen sjönk i gryningen. Klockan tolv följande dag hade vi ännu ingenting hört. Ingenting att äta hade vi fått heller. Så kom löjtnanten i bil med gravallvarligt ansikte.
   ”Samling! Lystring! Kommunisterna har tagit Dien Bien Phu i Indokina. Den franska armén har kapitulerat. I avvaktan på en kommunistisk offensiv förbereder vi försvaret av Växjö.”

Somrarna 1953 och -54 gick förlorade. Värnpliktens intensiva och reglerade tillvaro avskilde oss nästan helt från tidigare vänner och verksamheter. Visst var jag i Älghult och Kvartebo vissa helger. Det var tillfälliga besök. Flertalet av mina gamla klasskamrater träffade jag faktiskt aldrig mer. Läroverket ägnade jag inte en tanke. Det jag såg fram emot var den lördag i slutet av augusti 1954 då jag för sista gången skulle gå ut genom regementsgrinden. Bortom den var det helt vitt.
   Jag tänkte inte ett ögonblick på att regementet fortfarande hade makt över mitt liv.