Milt, rått, grått.
De malliga råkorna
retar med sin blick.
”Det här är mitt gräs.
Du trivs visst bäst i gruset!
Vad hittar du där?”
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2016-03-31
Manifestation för de statslösa palestinierna i Sverige
Migrationsverket försätter systematiskt utvisade palestinier i juridisk limbo och papperslöshet. Centrum för Sociala Rättigheter anmäler Migrationsverket till justitiekanslern. Men för att pressa Migrationsverket att ta sitt ansvar behöver vi vara fler. Kom och stå upp för asylrätten tillsammans med oss!
I regn, snö, under rasistiska hot och påhopp och trots polisens våldsamma ingrepp har ett sextiotal palestinier i över ett halvår protesterat utanför migrationsverket, för sin rätt att leva. Samtidigt har över 60 personer hungerstrejkat i Uppsala av samma anledning. I åratal har palestinierna suttit fast i en statslös limbo i Sverige. De kan inte åka hem till Gaza på grund av stängda gränser, men de får samtidigt inget uppehållstillstånd.
Hösten 2015 fick samtliga palestinier från Irak uppehållstillstånd efter hårda protester - Nu måste vi göra det igen! Nu ställer vi oss upp i både Malmö och Uppsala i solidaritet med palestinierna från Gaza!
Kom till Stortorget i Malmö den 2 april kl. 14.00 och stå upp för dessa människors rätt för ett liv i trygghet. Tillsammans kan vi pressa migrationsverket att ta sitt ansvar!
Läs mer på facebook »
Medlemsmöte kring ny valkretsindelning
Vänsterpartiet Lunds medlemmar kallas härmed
till medlemsmöte måndagen den 4 april kl 19.00. Medlemsmötet kommer att
ta en del av kompoltiden i anspråk.
Frågan som ska diskuteras och fattas beslut om är det förslag till ny valkretsindelning som tagits fram för Lunds kommun. Förslaget kommer att presenteras på medlemsmötet men bifogas också denna kallelse.
Bilaga: Underlag ny valkretsindelning »Frågan som ska diskuteras och fattas beslut om är det förslag till ny valkretsindelning som tagits fram för Lunds kommun. Förslaget kommer att presenteras på medlemsmötet men bifogas också denna kallelse.
Slopa bankernas skatteprivilegier!
De fyra storbankerna redovisade vinster på sammanlagt över 100 miljarder kronor 2015.
Magdalena Andersson, S, och Ulla Andersson, V, presenterade den 30/3, ett förslag om ökad beskattning av banker och andra finansföretag genom att avdragsrätten för efterställda lån slopas. Det ger 1,4 miljarder extra till skola, vård och jobb.
Magdalena Andersson, S, och Ulla Andersson, V, presenterade den 30/3, ett förslag om ökad beskattning av banker och andra finansföretag genom att avdragsrätten för efterställda lån slopas. Det ger 1,4 miljarder extra till skola, vård och jobb.
Privat vinstintresse största klimathotet
av Gunnar Stensson
Det var inte teknisk effektivitet som gjorde att kolet slog ut
vattenkraften under den industriella revolutionen. Det var det privata
vinstintresset. Storskalig vattenkraft krävde ett storskaligt samarbete
som var oförenligt med kapitalistisk konkurrens.
Problemet finns kvar. Storskaligt utnyttjande av solenergi är olönsamt under nuvarande ekonomiska system. Det blir högre profit om man flyttar produktionen till de länder som har den smutsigaste energin. Därför byggdes kolkraften ut dubbelt så mycket mellan 2010 och 2012 som under hela 1900-talet.
U
nder rubriken ”Innan det är för sent” presenterade Jon Weman Andreas Malms bok Fossil Capital i SDS 30/3.
För ungefär tio år sedan föreläste Andreas Malm, då ung student, på Smålands nation. Lokalen var fullsatt. Särskilt dramatisk var beskrivningen av hur de smältande tundrorna frigjorde väldiga kvantiteter växthusgas och slutsatsen att vi närmade oss the point of no return.
Andras Malm har fortsatt sina klimatstudier. Hans nya bok är en frukt av den forskning som bedrivs på Lunds universitet av en grupp runt professorn i humanekologi Alf Hornborg.
De perspektiv som utgör ramen för forskningen kan man ta del av i Hornborgs Myten om maskinen som kom ut på Daidalos förlag 2010.
Historisk forskning och historiska fakta är viktiga underlag för Alf Hornborgs och Andreas Malms slutsatser – liksom för Thomas Piketty när han skrev Kapitalet.
Problemet finns kvar. Storskaligt utnyttjande av solenergi är olönsamt under nuvarande ekonomiska system. Det blir högre profit om man flyttar produktionen till de länder som har den smutsigaste energin. Därför byggdes kolkraften ut dubbelt så mycket mellan 2010 och 2012 som under hela 1900-talet.
U
nder rubriken ”Innan det är för sent” presenterade Jon Weman Andreas Malms bok Fossil Capital i SDS 30/3. För ungefär tio år sedan föreläste Andreas Malm, då ung student, på Smålands nation. Lokalen var fullsatt. Särskilt dramatisk var beskrivningen av hur de smältande tundrorna frigjorde väldiga kvantiteter växthusgas och slutsatsen att vi närmade oss the point of no return.
Andras Malm har fortsatt sina klimatstudier. Hans nya bok är en frukt av den forskning som bedrivs på Lunds universitet av en grupp runt professorn i humanekologi Alf Hornborg.
De perspektiv som utgör ramen för forskningen kan man ta del av i Hornborgs Myten om maskinen som kom ut på Daidalos förlag 2010.
Historisk forskning och historiska fakta är viktiga underlag för Alf Hornborgs och Andreas Malms slutsatser – liksom för Thomas Piketty när han skrev Kapitalet.
Klart Svaneskolan måste vara kvar! av Hanna Gunnarsson
Det händer alltid mycket i Lunds kommunpolitik.
Den här veckan är Svaneskolans framtid en av de största och viktigaste
frågorna. Jag har varit på två möten om skolan och användningen av
marken som den ligger på senaste dagarna, och det är uppenbart att det
vore en dålig lösning för Lund att flytta Svaneskolan och dess elever.
Svaneskolan måste därför vara kvar där den är, och få utvecklas på det
sätt som är bäst för just Svane.
Bakgrunden till att det nu pågår diskussioner om Svaneskolan är att Lund har bestämt sig för att bygga en femte gymnasieskola. Det är ett dåligt beslut, Lund behöver inte en femte gymnasieskola för flera hundra miljoner. (Vänsterpartiets åsikter om den femte gymnasieskolan finns att läsa här). Det finns (just nu) fyra möjliga platser att bygga en ny gymnasieskola på och Svaneskolans tomt har, iallafall fram till början av denna vecka, pekats ut som bäst. Men att bygga nytt där kräver att Svaneskolans 357 högstadieelever flyttas någon annanstans. Diskussionerna under den här veckan har visats att detta vore väldigt svårt, och dumt.
Fram till år 2020 kommer antalet grundskoleelever i Lunds stad (de skolor som drivs av barn- och skolnämnd Lund stad) öka med 1100 elever. Det kräver flera nya skolor och att de skolor vi redan har byggs ut. Många nya skolor finns därför på planeringsstadiet. Men det är inte helt lätt att bygga nya skolor. De måste byggas på rätt ställen, så att tillräckligt många elever får en lagom lång skolväg, och vara tillräckligt stora (för små skolor har svårt att erbjuda attraktiva lärartjänster och anställa lärare med rätt behörigheter).
Om Svaneskolan tas bort och istället blir gymnasieskola får Lunds kommun svårt att hitta grundskoleplatser för alla elever i Lund stad, eftersom ytterligare 357 då måste ha en ny skolplats. Mer mark måste hittas för att bygga en skola till och helst ska det byggas riktigt snabbt. Sannolikheten att detta går är liten, och vi riskerar att behöva göra klasserna större på befintliga skolor för att få plats med alla elever. Det känns dessutom otroligt dumt att flytta elever från en skola som fungerar, utan att det finns någon riktig anledning.
Grundskoleelevernas behov av bra skolmiljöer måste gå före byggandet av en ny gymnasieskola. För mig är det orimligt att lägga ner och flytta en fungerande grundskola för att bygga en gymnasieskola som Lunds kommun inte behöver. Istället måste Svaneskolan få utvecklas på det sätt som är bäst för just Svane.
Bakgrunden till att det nu pågår diskussioner om Svaneskolan är att Lund har bestämt sig för att bygga en femte gymnasieskola. Det är ett dåligt beslut, Lund behöver inte en femte gymnasieskola för flera hundra miljoner. (Vänsterpartiets åsikter om den femte gymnasieskolan finns att läsa här). Det finns (just nu) fyra möjliga platser att bygga en ny gymnasieskola på och Svaneskolans tomt har, iallafall fram till början av denna vecka, pekats ut som bäst. Men att bygga nytt där kräver att Svaneskolans 357 högstadieelever flyttas någon annanstans. Diskussionerna under den här veckan har visats att detta vore väldigt svårt, och dumt.
Fram till år 2020 kommer antalet grundskoleelever i Lunds stad (de skolor som drivs av barn- och skolnämnd Lund stad) öka med 1100 elever. Det kräver flera nya skolor och att de skolor vi redan har byggs ut. Många nya skolor finns därför på planeringsstadiet. Men det är inte helt lätt att bygga nya skolor. De måste byggas på rätt ställen, så att tillräckligt många elever får en lagom lång skolväg, och vara tillräckligt stora (för små skolor har svårt att erbjuda attraktiva lärartjänster och anställa lärare med rätt behörigheter).
Om Svaneskolan tas bort och istället blir gymnasieskola får Lunds kommun svårt att hitta grundskoleplatser för alla elever i Lund stad, eftersom ytterligare 357 då måste ha en ny skolplats. Mer mark måste hittas för att bygga en skola till och helst ska det byggas riktigt snabbt. Sannolikheten att detta går är liten, och vi riskerar att behöva göra klasserna större på befintliga skolor för att få plats med alla elever. Det känns dessutom otroligt dumt att flytta elever från en skola som fungerar, utan att det finns någon riktig anledning.
Grundskoleelevernas behov av bra skolmiljöer måste gå före byggandet av en ny gymnasieskola. För mig är det orimligt att lägga ner och flytta en fungerande grundskola för att bygga en gymnasieskola som Lunds kommun inte behöver. Istället måste Svaneskolan få utvecklas på det sätt som är bäst för just Svane.
Hur kan Wigforss och Palmes parti göra det här?
av Lucifer
I slutet av april ska riksdagen behandla regeringens förslag om att 
Sverige
ska ingå ett avtal om hur vi ska kunna fungera som militär bas för
Nato: lagra militär materiel, bereda plats för truppstyrkor etc. Det
handlar om amerikanska flygstyrkor som ska kunna baseras på Gotland och
på svenska fastlandet. De ska inte komma hit med en gång utan först
när Sverige välkomnar dem. (Och med sossarnas nuvarande stil och
vänsterns fortsatta politiska depression har vi ju snart en borgerlig
regering som kan kalla in Nato lätt som en plätt.) Det betyder att
Sverige i och med undertecknandet gör sitt kraftigaste avståndstagande
från den 200-åriga alliansfria politiken någonsin – det här slår t.o.m.
de många tillmötesgåendena mot Tyskland under andra världskriget fram
till 1943. Det är en skam och en förödmjukelse att den svenska
socialdemokratin tar ledningen i denna operation och det är för mig en
gåta hur det parti som haft ledare som Östen Undén, Ernst Wigforss, och
Olof Palme kan göra detta utan att tveka.
Smögs igenom av Bildt
Alliansfri politik är inte alltid så snövit och rätlinjig, kompromisser kan ibland vara nödvändiga. Samlingsregeringen med Per-Albin under andra världskriget var utsatt för en del hårda påtryckningar och man förstår varför den gav med sig, om än lite för lätt ibland. Men det här är något annat: den avgående borgerliga regeringen smög in ett första undertecknande av värdlandsavtalet ett par veckor innan den tvingades bort av valresultatet 2014. Det finns förvisso sedan något år en hård, till kampanj gränsande rysshets i Sverige och delar av Västeuropa, men det står inget krig för dörren. När regeringen går in för att trots en opinion i de egna leden nu skriva under värdlandsavtalet och därmed göra det bindande, är det ett medvetet och övertänkt val.
Kommer det att bli någon omfattande politisk diskussion inför beslutet? Tja, jag är pessimist. Några gamla miljöpartister har mopsats sig lite och krävt att kärnvapen inte får lagras på svensk mark. Det är verkligen det minsta man kan begära och det tillgodosågs snabbt. Och därmed tycks Mp vara redo att solidariskt ställa upp med S för avtalet. Något annat skulle inneburit regeringskris och det anser inte Mp det vara värt. Så där finns inget att hoppas på. V kommer att rösta nej, men är som vanligt isolerat.
Putins ränker i Syrien och Sverige
Ingen har väl blivit förvånad över att Sydsvenskan, monopoltidningen i vår region, nu rycker ut för att tala för avtalet. Vår gamla vän, den politiske kolumnisten Per T. Ohlson, sedan gammalt Natovän och påhejare av USA:s
Sverige
ska ingå ett avtal om hur vi ska kunna fungera som militär bas för
Nato: lagra militär materiel, bereda plats för truppstyrkor etc. Det
handlar om amerikanska flygstyrkor som ska kunna baseras på Gotland och
på svenska fastlandet. De ska inte komma hit med en gång utan först
när Sverige välkomnar dem. (Och med sossarnas nuvarande stil och
vänsterns fortsatta politiska depression har vi ju snart en borgerlig
regering som kan kalla in Nato lätt som en plätt.) Det betyder att
Sverige i och med undertecknandet gör sitt kraftigaste avståndstagande
från den 200-åriga alliansfria politiken någonsin – det här slår t.o.m.
de många tillmötesgåendena mot Tyskland under andra världskriget fram
till 1943. Det är en skam och en förödmjukelse att den svenska
socialdemokratin tar ledningen i denna operation och det är för mig en
gåta hur det parti som haft ledare som Östen Undén, Ernst Wigforss, och
Olof Palme kan göra detta utan att tveka. Smögs igenom av Bildt
Alliansfri politik är inte alltid så snövit och rätlinjig, kompromisser kan ibland vara nödvändiga. Samlingsregeringen med Per-Albin under andra världskriget var utsatt för en del hårda påtryckningar och man förstår varför den gav med sig, om än lite för lätt ibland. Men det här är något annat: den avgående borgerliga regeringen smög in ett första undertecknande av värdlandsavtalet ett par veckor innan den tvingades bort av valresultatet 2014. Det finns förvisso sedan något år en hård, till kampanj gränsande rysshets i Sverige och delar av Västeuropa, men det står inget krig för dörren. När regeringen går in för att trots en opinion i de egna leden nu skriva under värdlandsavtalet och därmed göra det bindande, är det ett medvetet och övertänkt val.
Kommer det att bli någon omfattande politisk diskussion inför beslutet? Tja, jag är pessimist. Några gamla miljöpartister har mopsats sig lite och krävt att kärnvapen inte får lagras på svensk mark. Det är verkligen det minsta man kan begära och det tillgodosågs snabbt. Och därmed tycks Mp vara redo att solidariskt ställa upp med S för avtalet. Något annat skulle inneburit regeringskris och det anser inte Mp det vara värt. Så där finns inget att hoppas på. V kommer att rösta nej, men är som vanligt isolerat.
Putins ränker i Syrien och Sverige
Ingen har väl blivit förvånad över att Sydsvenskan, monopoltidningen i vår region, nu rycker ut för att tala för avtalet. Vår gamla vän, den politiske kolumnisten Per T. Ohlson, sedan gammalt Natovän och påhejare av USA:s
alla krig i Mellanöstern ryckte ut i söndags. Han
fortsätter nu sin osjälviska kamp mot, ja ni vet. Folkets majoritet som
läser Sydsvenskan och samtycker är det ingen risk med. ”Fast en liten,
hård kärna är mottaglig för rysk desinformation. Från den kärnan kan
lögner sprida sig som ringar på vattnet och påverka etablerade
nyhetsförmedlare och poltitiska beslutsfattare.” Visst, vi är inte
många, men just därför särskilt farliga om vi underskattas. Därför är
det viktigt att läsa lusen av oss. På ett lite oklart sätt kan detta
kopplas samman med konflikten kring IS och Syrien. ”Särskilt Ryssland,
styrt av president Vladimir Putins paranoida gangsterregim satsar på
krypande asymmetrisk aggression för att återta strategiska positioner
som gick förlorade när Sovjetimperiet kollapsade och för att så split
och osäkerhet i västvärlden.” OK, kanske lite konstig meningsbyggnad,
men andemeningen är ju klar.
Ja Ryssland är för jävligt. Först ställer de upp för en laglig regim i Ukraina i stället för att satsa på nya västliga krafter, sen blandar de sig i Syrien, som de haft vänskapliga kontakter med i femtio år och stöttar den lagliga regimen där i stället för att frakta in vapen till alla oppositionsgrupper som USA, England och Frankrike gjort. Och inte ville de ställa upp i Libyen när ytterligare en demokrati skulle skapas.
Det svenska problemet
Vad är då problemet här i Sverige? Jo: ”Problemet är att det mest högljudda Natomotståndet – som inte bara riktar sig mot ett framtida medlemskap, utan också mot det nuvarande samarbetet – drivs av personer med inlärda böjelser för rysk propaganda.
Här dväljs figurer som den tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman, den nyttigaste av Rysslands nyttiga idioter, diverse skönandar utan en susning, halvreformerade kommunister från Vänsterpartiet, bukettviftande dagdrömmare från Miljöpartiet, ultranationalister från Sverigedemokraterna samt en och annan revolutionsromantisk socialdemokrat som vägrar lossa på pionjärhalsduken från ungdomsårens pilgrimsresor till olika arbetarparadis”.
Se där, så fick också sossarna en släng av sleven. Vad gäller vänsterpartisterna är det så man oroar sig . Är vi nu halvreformerade – jag som trodde vi var evigt fördömda? Ordvalet med ”pionjärhalsduken” och ”arbetarparadis” är väl precis det som går hem i kärnan inom Ohlssons läsekrets, vilket väl närmast är befolkningen på Näset?
Jag tror säkert att vi får anledning att återkomma till det aktuella ämnet inom några veckor och låt oss hoppas att Ohlsson då har hetsat upp sig ännu mer.
Ja Ryssland är för jävligt. Först ställer de upp för en laglig regim i Ukraina i stället för att satsa på nya västliga krafter, sen blandar de sig i Syrien, som de haft vänskapliga kontakter med i femtio år och stöttar den lagliga regimen där i stället för att frakta in vapen till alla oppositionsgrupper som USA, England och Frankrike gjort. Och inte ville de ställa upp i Libyen när ytterligare en demokrati skulle skapas.
Det svenska problemet
Vad är då problemet här i Sverige? Jo: ”Problemet är att det mest högljudda Natomotståndet – som inte bara riktar sig mot ett framtida medlemskap, utan också mot det nuvarande samarbetet – drivs av personer med inlärda böjelser för rysk propaganda.
Här dväljs figurer som den tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman, den nyttigaste av Rysslands nyttiga idioter, diverse skönandar utan en susning, halvreformerade kommunister från Vänsterpartiet, bukettviftande dagdrömmare från Miljöpartiet, ultranationalister från Sverigedemokraterna samt en och annan revolutionsromantisk socialdemokrat som vägrar lossa på pionjärhalsduken från ungdomsårens pilgrimsresor till olika arbetarparadis”.
Se där, så fick också sossarna en släng av sleven. Vad gäller vänsterpartisterna är det så man oroar sig . Är vi nu halvreformerade – jag som trodde vi var evigt fördömda? Ordvalet med ”pionjärhalsduken” och ”arbetarparadis” är väl precis det som går hem i kärnan inom Ohlssons läsekrets, vilket väl närmast är befolkningen på Näset?
Jag tror säkert att vi får anledning att återkomma till det aktuella ämnet inom några veckor och låt oss hoppas att Ohlsson då har hetsat upp sig ännu mer.
Åter om exploateringen av Vipeholmsparken
av Ulf Nymark
Planeringen för att bygga 550 bostadsrätter i
det som återstår av Vipeholmsparken fortskrider. Detaljplanen är nu
inne i den s k antagandefasen, dvs. att planen nu är på väg till
fullmäktige för beslut. Den kommer troligen upp för behandling i
fullmäktige i april eller maj. Förutom att 24 nya hus ska byggas i
parken ska också en genomfartsgata för 2000 bilar per dag byggas.
Fortfarande är Miljöpartiet det enda parti som är kritiskt till att
grönområdet tas i anspråk för en så kraftig utbyggnad. Protesterna från
boende i närområdet har varit omfattande.
Kommunens Grönstruktur och naturvårdsprogram
Bakgrunden till MP:s ställningstagande sammanfattas i kommunens Grönstruktur- och naturvårdsprogram. Där heter det om Vipeholmsområdet:
”Vipeholm byggdes i början av 1900-talet och var avsedd som regemente med kaserner men efter krigsslutet 1918 avbröts bygget. Det fullföljdes först på 1930-talet, men då som en vårdanstalt för förståndshandikappade. Vipeholm är en kulturhistoriskt intressant anläggning framförallt i de västra delarna där den äldre bebyggelsen, gårdsrummen och den anlagda parkdelen finns bevarad. Det är av betydelse att denna miljö bevaras och är tillgänglig för allmänheten.
Vipeholms parkanläggning är värdefullt inslag med stora trädindivider och fina trädridåer.”Kommunens Grönstruktur och naturvårdsprogram
Bakgrunden till MP:s ställningstagande sammanfattas i kommunens Grönstruktur- och naturvårdsprogram. Där heter det om Vipeholmsområdet:
”Vipeholm byggdes i början av 1900-talet och var avsedd som regemente med kaserner men efter krigsslutet 1918 avbröts bygget. Det fullföljdes först på 1930-talet, men då som en vårdanstalt för förståndshandikappade. Vipeholm är en kulturhistoriskt intressant anläggning framförallt i de västra delarna där den äldre bebyggelsen, gårdsrummen och den anlagda parkdelen finns bevarad. Det är av betydelse att denna miljö bevaras och är tillgänglig för allmänheten.
Vipeholm 1960-talet
I samband med att majoriteten i Byggnadsnämnden, vilket var samtliga partier utom MP, beslutade att godkänna planen och skicka den till kommunfullmäktige för antagande, reserverade sig MP mot beslutet. I sin reservation skriver MP:
”Miljöpartiet ställer sig positivt till en försiktig utbyggnad i Vipeholmsparken, företrädesvis på redan hårdgjorda ytor. Lunds kommun behöver förtäta för att åstadkomma nya bostäder utan att exploatera åkermark. Men Lundaborna behöver också gröna parker och bostadsområden förskonade från genomfartstrafik. Slutförslaget är bättre än det ursprungliga förslaget men innebär att karaktären av park- och grönområde i princip försvinner. Grönstruktur- och naturvårdsprogrammet för Lunds kommun slår fast att miljön i området ska bevaras och hållas tillgänglig för allmänheten. I programmet framhålls att parkanläggningen utgör ett värdefullt inslag med stora träd och trädridåer, och att området har stor betydelse för rekreation och grönstruktur.
Lika mycket bilar som på Klostergatan
Slutförslaget innebär att området öppnas upp för motortrafik i genomfart med minst 2000 bilar per dygn. Det som tidigare varit ett lugnt område för rekreation får nu en gata med lika stort bilflöde som det är till exempel på Klostergatan (väster om Kyrkogatan) i stadskärnan. Planförslaget har fortfarande en tydlig inriktning på att prioritera biltrafik i förhållande till kollektivtrafik. Vi anser att planen bör omarbetas så antalet p-platser minskar i förhållande till parkeringsnormen. Bilparkering bör i första hand samlas i p-huset.
Separera gång- från cykeltrafk
Lunds kommuns strategi för gångtrafik och för cykeltrafik innebär att gångtrafik tydligt ska separeras från all fordonstrafik, det vill säga att fotgängare och cyklister också skiljs åt. Slutförslaget innebär blandad trafik till exempel längs genomfartsgatan vilket alltså inte följer kommunens beslutade strategi.
Miljöpartiet anser att detaljplanen bör anpassas så att genomfartstrafik undviks, parkeringsnormen minskar och parkering koncentreras till p-hus samt att planerad bebyggelse närmast grönstråket längs Hardebergaspåret anpassas ytterligare så att den värdefulla park- och kulturmiljön inte går om intet.
Det är sorgligt att Grönstruktur- och naturvårds-programmets skrivningar om vikten av denna miljö bevaras väger så lätt gentemot mäktige byggherrars önskemål.
V-möte om järnvägspolitik av Hanna Gunnarsson
21 mars fick Vänsterpartiet i Lund besök av riksdagsledamoten Emma
Wallrup, riksdagens trafikutskott, för att diskutera järnvägspolitiken i
allmänhet och höghastighetstågen i synnerhet.
Sverigeförhandlingarna
Förhandlingarna inom Sverigeförhandlingarna, vars syfte är att koppla ihop infrastruktur, främst järnväg men även vägsatsningar, med bostadsbyggande har precis börjat. De kommuner som får ta del av infrastruktursatsningar ska presentera ett ökat bostadsbyggande som motsatsning. Sverigeförhandlingarna lanserades av de borgerliga regeringen (under ett annat namn) och har tagits över av S-Mp-regeringen, som nu har inlett förhandlingar med kommunerna. Sträckningen för höghastighetståg i södra Sverige, som är en av förhandlingspaketet, planeras vara Jönköping - Värnamo - Hässleholm - Lund - Malmö. I Lund ska den nuvarande stationen användas för att även kunna trafikeras av höghastighetståg. Samtidigt som Lund får ta del av ytterligare finansiering för spåvägen.
Till grund för Vänsterpartiets ställningstagande till investeringarna inom Sverigeförhandlingarna ligger ett nyligen antaget program för tågtrafiken, som bland annat Vilmer Andersen från Malmö och regionpolitiker för V, har varit med och tagit fram. I detta program finns ett positivt ställningstagande till höghastighetståg, men såklart också många andra krav på förbättringar. På Vänsterpartiets kongress i maj kommer ett annat relevant program att antas: Det ekologiskt-ekonomiskt programmet, där ekologi och ekonomi kopplas ihop och infrastrukturens roll som grund för samhällsutveckling diskuteras.
Många perspektiv
De stora planerade infrastruktursatsningar kan ses ur flera olika perspektiv. Miljöperspektivet och det hållbara resandet är självklart ett. Sverigeförhandlingarnas företrädare har uttryckt en målsättning att på allvar konkurrera med inrikesflyget i södra Sverige. Men för att nå klimatmålen räcker det inte med höghastighetståg mellan några städer, fler stora regionala satsningar på tågtrafik är en viktig förutsättning. Ett annat perspektiv är relationen mellan städerna och landsbygden, och mellan stora och mindre orter. Vänsterpartiet måste noga balansera de regionala järnvägssatsningar mot stadscentrerade höghastighetståg. De regionala tågen är en förutsättning för miljövänlig pendling mellan mindre orter och större städer, vilket inte minst är viktigt i Skåne. Storstadscentreringen måste motverkas så att infrastruktursatsningarna kommer så många som möjligt till nytta och kan lägga grunden för utveckling på mindre orter och landsbygd. De flesta och största satsningarna inom Sverigeförhandlingarna finns dessutom i södra Sverige. Norrbotniabanan norr om Umeå lyser med sin frånvaro (även om det sägs att regeringen har något på gång för denna).
I diskussionen på Vänsterpartiet Lunds möte med riksdagsledamoten Emma Wallrup lyftes framförallt upprustningen av det befintliga järnvägen, att underhållet ska ske i egen regi och betydelsen av pålitlighet i järnvägstrafiken. Även nattågen till Europa diskuterades, där stora försämringar har skett de senaste åren. Till syvende och sist är ju den stora frågan om hur vi bygger ett mer hållbart och rättvist samhälle och vilka grupper som gynnas av olika möjliga infrastruktursatsningar. Inom vänsterpartiets riksdagsgrupp pågår diskussionerna och partiet avvaktar remissvar från kommuner och regioner inför ställningstagandet.
Vänsterpartiets strategi- och visionsprogram för tågtrafiken finns här:
Mer information om Sverigeförhandlingarna
Sverigeförhandlingarna
Förhandlingarna inom Sverigeförhandlingarna, vars syfte är att koppla ihop infrastruktur, främst järnväg men även vägsatsningar, med bostadsbyggande har precis börjat. De kommuner som får ta del av infrastruktursatsningar ska presentera ett ökat bostadsbyggande som motsatsning. Sverigeförhandlingarna lanserades av de borgerliga regeringen (under ett annat namn) och har tagits över av S-Mp-regeringen, som nu har inlett förhandlingar med kommunerna. Sträckningen för höghastighetståg i södra Sverige, som är en av förhandlingspaketet, planeras vara Jönköping - Värnamo - Hässleholm - Lund - Malmö. I Lund ska den nuvarande stationen användas för att även kunna trafikeras av höghastighetståg. Samtidigt som Lund får ta del av ytterligare finansiering för spåvägen.
Till grund för Vänsterpartiets ställningstagande till investeringarna inom Sverigeförhandlingarna ligger ett nyligen antaget program för tågtrafiken, som bland annat Vilmer Andersen från Malmö och regionpolitiker för V, har varit med och tagit fram. I detta program finns ett positivt ställningstagande till höghastighetståg, men såklart också många andra krav på förbättringar. På Vänsterpartiets kongress i maj kommer ett annat relevant program att antas: Det ekologiskt-ekonomiskt programmet, där ekologi och ekonomi kopplas ihop och infrastrukturens roll som grund för samhällsutveckling diskuteras.
Många perspektiv
De stora planerade infrastruktursatsningar kan ses ur flera olika perspektiv. Miljöperspektivet och det hållbara resandet är självklart ett. Sverigeförhandlingarnas företrädare har uttryckt en målsättning att på allvar konkurrera med inrikesflyget i södra Sverige. Men för att nå klimatmålen räcker det inte med höghastighetståg mellan några städer, fler stora regionala satsningar på tågtrafik är en viktig förutsättning. Ett annat perspektiv är relationen mellan städerna och landsbygden, och mellan stora och mindre orter. Vänsterpartiet måste noga balansera de regionala järnvägssatsningar mot stadscentrerade höghastighetståg. De regionala tågen är en förutsättning för miljövänlig pendling mellan mindre orter och större städer, vilket inte minst är viktigt i Skåne. Storstadscentreringen måste motverkas så att infrastruktursatsningarna kommer så många som möjligt till nytta och kan lägga grunden för utveckling på mindre orter och landsbygd. De flesta och största satsningarna inom Sverigeförhandlingarna finns dessutom i södra Sverige. Norrbotniabanan norr om Umeå lyser med sin frånvaro (även om det sägs att regeringen har något på gång för denna).
I diskussionen på Vänsterpartiet Lunds möte med riksdagsledamoten Emma Wallrup lyftes framförallt upprustningen av det befintliga järnvägen, att underhållet ska ske i egen regi och betydelsen av pålitlighet i järnvägstrafiken. Även nattågen till Europa diskuterades, där stora försämringar har skett de senaste åren. Till syvende och sist är ju den stora frågan om hur vi bygger ett mer hållbart och rättvist samhälle och vilka grupper som gynnas av olika möjliga infrastruktursatsningar. Inom vänsterpartiets riksdagsgrupp pågår diskussionerna och partiet avvaktar remissvar från kommuner och regioner inför ställningstagandet.
Vänsterpartiets strategi- och visionsprogram för tågtrafiken finns här:
Mer information om Sverigeförhandlingarna
Per T Ohlsson vid sin dator förra veckan
av Gunnar Stensson
Sverige ska in i Nato! Det har jag alltid tyckt. Jag skriver det igen. Men hur ska jag få nån att läsa det?
Putin då? Hur få in honom? Ockupationen av Krim och Ukraina förstås. Fast det är gammal skåpmat.
Det var ju förfalskat, där brevet som Peter Hultqvist påstods ha skrivit om att skicka svenska vapen till Ukraina. Förfalskningen spårades till en rysk källa. Typisk asymmetrisk krigföring.
Men är det inte lite futtigt jämfört med Bryssel? Jag skriver det ändå!
Och visst var det en överbelastningsattack mot svenska medier förra lördan? Jo. Den kopplar jag till en liknande händelse i Estland 2007. Nio år sen. Estland är ju för resten ett Nato-land. Ett föregångsland! Det är helt klart att Putin håller på med asymmetrisk krigföring. Mot Nato. Och USA. Och Sverige.
Så måste jag kasta lite skit på de jävla kommunisterna och den där svikaren Sven Hirdman som jämt säger emot mig. Han var ambassadör i Moskva. Nog sagt. Det kommer dom gilla både på Avpixlat och i Vellinge.
Och en smocka i käften på Putin. ”Putins paranoida gangsterregim”. Det låter bra.
Jag måste bara kolla vad det står på nätet om ”asymmetric warfare”. Där har vi det.
HELVETE!!
Här står om det amerikanska frihetskriget och om den franska motståndsrörelsens kamp mot nazistisk ockupation och om Nelson Mandela och om befrielserörelserna i Angola och Mocambique och om jävla FNL och om sandinisterna och... och om David och Goliat!
Ska jag behöva skriva om alltihop?
Nej, vänta. Det finns andra artiklar. Om tvillingtornen, om Irak och - ser man på – om IS. Jag får nog ihop nån satansvers om asymmetrisk krigföring. Det gäller att ha makten över orden. Så här: ”Det kallas asymmetrisk krigföring, aggression i gråzonen mellan krig och fred i syfte att uppnå politiska och territoriella mål genom att sprida skräck och förvirring. I begreppet ryms allt från terrorhandlingar och attacker mot digital infrastruktur till mer eller mindre dolda militärinsatser.”
Det där sätter jag i början av artikeln. Rubriken? Det nya kriget. Ja, ja. Jag vet att det har förts asymmetriska krig i hundratals år. Men det vet inte läsarna.
Sen måste jag få till en slutkläm. Så här: ”Putin har i själva verket samma mål som IS: att försvaga den europeiska demokratins motståndskraft. Det är bara de asymmetriska medlen som skiljer dem åt: lögnen och bombvästen.”
Snyggt! Det kommer liberalerna att gilla! Där fick jag med både Peter Hultqvists falska brev och massakern i Bryssel. Nu ska Sydsvenskan få den söndagssida de väntar på.
Men vad fan ska jag hitta på nästa vecka? Nåt om svenskt Nato-medlemskap igen? Det verkar som om Trump tröttnat på Nato.
Kampen mot högerextremismen – indoktrineringen och dess motkrafter av Staffan Lindberg
Var tid har sin politiska historia
och dynamik. Jag är i Indien när detta skrivs och vill anknyta till
förra veckans artikel ”När högern tar makten”.
Vi börjar i slutet av 1970-talet. Politiskt var landet stabilt med mitten-vänsterregeringar som turades om vid makten. Högern, framförallt representerat av det hindunationalistiska partiet Bharatiya Janata Party (BJP) framstod som svagt och nere för räkning. Det hade den varit sedan en av deras anhängare mördade Mahatma Gandhi 1948.
I ett förtvivlat försök att komma in på banan vände man sig till de högre kasterna och lockade med en politik som skulle göra slut på kvoteringen till högre utbildning och statliga arbeten för låg- och mellankaster. Det blev i stort sett en flopp trots Brahmin-studenter som brände sig till döds i agitationen.
Då plockade man fram det ’etniska kortet’. Muslimerna framanades åter som huvudfiende. Detta gav utdelning direkt och det gamla högerpartiet BJP började växa till sig och framstå som en viktig utmanare. 1998 - 2004 kunde de regera i en koalition.
Ekonomin gick allt bättre med dubbel hinduisk tillväxttakt på 7 %. Det gamla Kongresspartiet lyckades dock komma tillbaka med friska förslag till reformer och sociala program, men föll snart tillbaka i korruptionskulturen från förr. När BJP till sist vann valet 2014 kändes det som nådastöten för Kongress.
Indien seglar nu på sin ekonomiska framgång. Succé föder succé säger man. Men efter två år vid makten är det tydligt att Indien åter gått in i en ödesdiger social och politisk kris.
Konflikten med muslimerna, som jag skrev om i min förra artikel är en kris, men nu handlar det också om lågintensiva kastkrig. När daliterna, de före detta kastlösa, kräver sin rätt i lokalpolitiken slår de högkastiga tillbaka med våld och mord. Kärleksäktenskap mellan högre kaster och daliter straffas med döden – antalet sådana hedersmord har ökat påtaglit.
BJPs försöker nu också bli kulturellt dominerande genom att ta över universiteten. En stark början är händelserna på Jawaharlal Nehru Universitetet i New Delhi.
Där har den nu högerstyrda lednigen förklarat de radikala studenterna krig genom att beordra polisen att arrestera ledarna för en studentdemonstration den 9 februari i år. I demonstrationen krävdes att Indien skulle vara ett land med utveckling för alla, speciellt de fattiga och att daliterna skulle få sina rättigheter garanterade.
Den 9 februari var årsdagen för avrättningen av en misstänkt terrorist 2013 vid namn Afzar Guru, som dömts för inblandning i ett attentat mot det indiska parlamentet 2001. Årsdagen började firas för att protestera mot dödsstraff och för politiska fångars rätt till ett ordentligt försvar. Studenterna krävde nu en ny postum rättgång med ett ordentligt försvar för den åtalade, ett försvar som han inte fått tidigare. Samtidigt krävde man frihet och demokrati. Högerstudenter spred då ett rykte om det handlade om anti-indiska krav och anklagade de radikala studenterna för landsförräderi.
Vi börjar i slutet av 1970-talet. Politiskt var landet stabilt med mitten-vänsterregeringar som turades om vid makten. Högern, framförallt representerat av det hindunationalistiska partiet Bharatiya Janata Party (BJP) framstod som svagt och nere för räkning. Det hade den varit sedan en av deras anhängare mördade Mahatma Gandhi 1948.
I ett förtvivlat försök att komma in på banan vände man sig till de högre kasterna och lockade med en politik som skulle göra slut på kvoteringen till högre utbildning och statliga arbeten för låg- och mellankaster. Det blev i stort sett en flopp trots Brahmin-studenter som brände sig till döds i agitationen.
Då plockade man fram det ’etniska kortet’. Muslimerna framanades åter som huvudfiende. Detta gav utdelning direkt och det gamla högerpartiet BJP började växa till sig och framstå som en viktig utmanare. 1998 - 2004 kunde de regera i en koalition.
Ekonomin gick allt bättre med dubbel hinduisk tillväxttakt på 7 %. Det gamla Kongresspartiet lyckades dock komma tillbaka med friska förslag till reformer och sociala program, men föll snart tillbaka i korruptionskulturen från förr. När BJP till sist vann valet 2014 kändes det som nådastöten för Kongress.
Indien seglar nu på sin ekonomiska framgång. Succé föder succé säger man. Men efter två år vid makten är det tydligt att Indien åter gått in i en ödesdiger social och politisk kris.
Konflikten med muslimerna, som jag skrev om i min förra artikel är en kris, men nu handlar det också om lågintensiva kastkrig. När daliterna, de före detta kastlösa, kräver sin rätt i lokalpolitiken slår de högkastiga tillbaka med våld och mord. Kärleksäktenskap mellan högre kaster och daliter straffas med döden – antalet sådana hedersmord har ökat påtaglit.
BJPs försöker nu också bli kulturellt dominerande genom att ta över universiteten. En stark början är händelserna på Jawaharlal Nehru Universitetet i New Delhi.
Där har den nu högerstyrda lednigen förklarat de radikala studenterna krig genom att beordra polisen att arrestera ledarna för en studentdemonstration den 9 februari i år. I demonstrationen krävdes att Indien skulle vara ett land med utveckling för alla, speciellt de fattiga och att daliterna skulle få sina rättigheter garanterade.
Den 9 februari var årsdagen för avrättningen av en misstänkt terrorist 2013 vid namn Afzar Guru, som dömts för inblandning i ett attentat mot det indiska parlamentet 2001. Årsdagen började firas för att protestera mot dödsstraff och för politiska fångars rätt till ett ordentligt försvar. Studenterna krävde nu en ny postum rättgång med ett ordentligt försvar för den åtalade, ett försvar som han inte fått tidigare. Samtidigt krävde man frihet och demokrati. Högerstudenter spred då ett rykte om det handlade om anti-indiska krav och anklagade de radikala studenterna för landsförräderi.
En hel värld av akademiker i Indien och utomlands har engagerat sig i dessa studenters sak. De arresterade studenterna har nu släppts mot borgen men åtalet står kvar och rättegång ska hållas.
Man kan dock undra om detta sätt att göra motstånd mot hinduiseringen av universiteten och kulturinstitutionerna är en riktig och framgångsrik strategi. Kanske ska man inte svara på de provokationer som man utsätts för.
Afzal Gurus inblandning i det dödliga attentatet mot Parlamentet 2001verkar inte vara övertygande bevisat. Att han straffades med hängning är en sak, men att han också skulle få gå fri är dock en annan sak. Studentledarna har inte hyllat honom som martyr! Det är en anklagelse utan grund.
Martyren i detta sammanhang heter Rohith Vermula, en dalitstudent vid Hyderabad Central University, som anklagades av hindunationalisterna för att ha fuskat om sin kast-bakgrund och därför relegerades av universitetets nyinsatte hindunationalistiske rektor. Det slutade med att Vermula begick självmord. Han har nu blivit en symbol för kampen mot hindunationalismen.
Jag hör mig för i olika kretsar. ’Folk på gatan’ håller på staten och BJP! De vill ta i med hårdhandskar mot studenterna.
Det här är en alltför akademisk kamp för att vinna bredare gehör. Det hela kommer troligen att rinna ut i sanden medan rättvisan går sin sakta lunk, vilket är kutym i Indien, dvs. när dom faller är saken redan bortglömd.
Många med mig tror att den indiska vänsterns strategi över åren varit alltför snävt inriktad på frågor som inte förmått samla bredare allianser av folk. Ta den fackliga kampen där enbart ca 10 procent av löntagarna är fast anställda och organiserade i fackförbund. Fackliga framgångar gynnar då bara de redan välbeställda, och appellerar inte till en bredare allmänhet.
Det behövs idag en bredare analys av huvudmotsättningarna i det indiska samhället – de lågkastigas, muslimernas och andra minoriteters situation i allians med olika mellanskikt som inte tillhör den alltmer priviligierade medelklassen i landet. Det handlar om 80 procent av befolkningen. Denna analys måste kopplas till miljöproblemen som drabbar de fattiga mest. Ett slags grön socialdemokrati efterlyses!
Detta skrivs medan vi är på väg att fira Holi i Santiniketan, Västbengalen. Holi är en fest över det godas seger över det onda liksom Påsken är hos oss. Man kan bara hoppas att denna upphöjda livskänsla kan översättas i den rätta analysen, de rätta vapnen och en framgångsrik kamp.
66 år i skolan 11. 1955-57 av Den gamle
En vecka efter att ha muckat som underofficer på I 11 var det dags för mig att sticka till Lund. Vad hade jag där att göra?
Sista åren i gymnasiet hade jag en vän som hette Johan Arvidsson. Vi hade mycket gemensamt. Jag läste många böcker. Han läste fler. Jag lånade tre åt gången på biblioteket. Han lånade tio. Jag läste i hopp om att få veta något om människorna och världen. Han var teoretiskt och filosofiskt bevandrad
Första gången jag tittade in i hans inackorderingsrum på Södra Järnvägsgatan i Växjö satt han med en blyertspenna och studerade T S Eliots Det öde landet. Han var lång, klumpig, ivrig och talade otydligt. Hans tankar var komplicerade och fulla av utvikningar, svåra att följa. Jag tror han var en av de intelligentaste människor jag känt. Han hade sluppit göra lumpen. Nu fanns han i Lund.
Jag avskydde på förhand det akademiska livet och studenttraditionerna. Utanför AF stod minsann den förhatlige Esaias Tegnér staty. I detta landsortsuniversitet utbildades de som skulle efterträda sina fäder som administratörer på länsstyrelsen, som jurister, läroverksadjunkter, präster och banktjänstemän i södra Sverige. De var organiserade i nationer enligt de provinser de kom ifrån. Allihop hade säkert tillhört KS, konservativ skolungdom. Självgoda och självbespeglande var de, engagerade i hierarkier och ceremonier, studentmössor och doktorspromoveringar. Universitetet var inget annat än en förlängning av Högre Allmänna Läroverket i utvidgad och förvärrad form.
Jag såg inget annat alternativ än att läsa litteraturhistoria. Det visade sig innebära föreläsningar i Kungshuset vid Lundagård av professor Olle Holmberg om Johan Henrik Kellgren, Amadeus Atterbom och förstås Esaias Tegnér. Inget ont om Olle Holmberg. Jag hade läst intressanta artiklar av honom i DN. Men detta!
Jag bodde i Malmö, Södra Förstadsgatan 79, i en matsal med ett stort middagsbord och en säng hos en fattig änka. Varje dag tog jag tåget till Lund.
Ganska snart hittade jag Johan. Han bodde på Stora Ahlgatan, hade läst litteraturhistoria och studerade nu nordiska språk (vilket hemskt ämne, tänkte jag). Han hade sällskap med Anna-Klara, den lilla skarpa, raka, roliga, svartögda prästdottern från Kävlinge. Somliga av er minns henne som Anna-Klara Arvidsson, bosatt i Lund efter pensioneringen från rektorstjänsten i folkhögskolan i Svalöv och aktiv partimedlem åren omkring millennieskiftet.
Sista åren i gymnasiet hade jag en vän som hette Johan Arvidsson. Vi hade mycket gemensamt. Jag läste många böcker. Han läste fler. Jag lånade tre åt gången på biblioteket. Han lånade tio. Jag läste i hopp om att få veta något om människorna och världen. Han var teoretiskt och filosofiskt bevandrad
Första gången jag tittade in i hans inackorderingsrum på Södra Järnvägsgatan i Växjö satt han med en blyertspenna och studerade T S Eliots Det öde landet. Han var lång, klumpig, ivrig och talade otydligt. Hans tankar var komplicerade och fulla av utvikningar, svåra att följa. Jag tror han var en av de intelligentaste människor jag känt. Han hade sluppit göra lumpen. Nu fanns han i Lund.
Jag avskydde på förhand det akademiska livet och studenttraditionerna. Utanför AF stod minsann den förhatlige Esaias Tegnér staty. I detta landsortsuniversitet utbildades de som skulle efterträda sina fäder som administratörer på länsstyrelsen, som jurister, läroverksadjunkter, präster och banktjänstemän i södra Sverige. De var organiserade i nationer enligt de provinser de kom ifrån. Allihop hade säkert tillhört KS, konservativ skolungdom. Självgoda och självbespeglande var de, engagerade i hierarkier och ceremonier, studentmössor och doktorspromoveringar. Universitetet var inget annat än en förlängning av Högre Allmänna Läroverket i utvidgad och förvärrad form.
Jag såg inget annat alternativ än att läsa litteraturhistoria. Det visade sig innebära föreläsningar i Kungshuset vid Lundagård av professor Olle Holmberg om Johan Henrik Kellgren, Amadeus Atterbom och förstås Esaias Tegnér. Inget ont om Olle Holmberg. Jag hade läst intressanta artiklar av honom i DN. Men detta!
Jag bodde i Malmö, Södra Förstadsgatan 79, i en matsal med ett stort middagsbord och en säng hos en fattig änka. Varje dag tog jag tåget till Lund.
Ganska snart hittade jag Johan. Han bodde på Stora Ahlgatan, hade läst litteraturhistoria och studerade nu nordiska språk (vilket hemskt ämne, tänkte jag). Han hade sällskap med Anna-Klara, den lilla skarpa, raka, roliga, svartögda prästdottern från Kävlinge. Somliga av er minns henne som Anna-Klara Arvidsson, bosatt i Lund efter pensioneringen från rektorstjänsten i folkhögskolan i Svalöv och aktiv partimedlem åren omkring millennieskiftet.
Luften i rummet vid Stora Ahlgatan var tjock av
cigarrettrök. Anna-Klara och jag var där i princip dagligen. Prat om
böcker, film och politik. Hon bodde i Kävlinge och jag reste ju från
Malmö. Vad gjorde vi?
Teater, Harriet Andersson i Ibsens Vildanden på Malmö stadsteater.
Köpenhamnsresor. Film. Premiären på Sommarnattens leende. En dag
promenerade jag till Malmö för att se Öster om Eden. Jag blev starkt
berörd. James Dean var jämnårig. Lördagstimmar på Håkanssons.
Illustrated London News. Vi visste att det fanns några viktiga poeter i
Lund, Majken Johansson och den pretentiöse Göran Printz-Påhlson
(mycket intressant, tyckte Johan) men vi hörde aldrig till någon grupp.
Jo, Anna-Klara var ordförande i högerpartiets ungdomsorganisation i Kävlinge. Hon tyckte hennes kamrater höll på att bli rasistiska och övertalade mig att tala om medborgarrättskampen i USA på ett möte. Högsta domstolen hade just förbjudit rassegregering i skolorna. Strax efter mötet lämnade hon organisationen
När jag lämnade regementet hade jag fått ett par tusen i avgångsvederlag så jag kände mig rik den första hösten.
Pengarna tog slut. Jag fick ett rum på Bytaregatan vårterminen 1955, och livet blev tråkigare. Jag försökte sälja några texter men minns bara att Lantarbetaren betalade ett par hundralappar för en berättelse en gång. Jag saknade Älghult. Att resa hem var både för dyrt och för tidsödande. Men jag svalt inte. Jag hade någon sorts naturaförmån som innebar att jag åt gratis på konviktoriet vid Bredgatan mitt emot Lundagård. De serverade en utmärkt gåsmiddag på Mårtensdagen.
Under sommarmånaderna jobbade jag i jordbruket i Kvartebo efter att ha varit borta de två föregående somrarna. Mer om det senare. Följande höst återvände jag till Lund, men studierna kändes alltmer frustrerande. Vintern blev kall. Jag minns att jag höll en tjock och tråkig bok om världslitteraturens historia i ena handen samtidigt som jag stack in den andra i värmeelementet och såg ner över de snöiga taken i Bytaregränd.
Jag visste att lundakoryféer som Sten Broman festade på Grand tvärs över Klostergatan, men kände bara avstånd och avsmak.
Sommaren 1956 lämnade jag Lunds universitet efter ofullbordade studier för att aldrig mer återvända. Trodde jag. Det dröjde till 1969. Lunds universitet hade varit en dålig skola för mig och säkert för många andra. Jag anmälde mig för tjänst i en FN-bataljon men blev inte antagen. Också den sommaren jobbade jag i jordbruket.
Jo, Anna-Klara var ordförande i högerpartiets ungdomsorganisation i Kävlinge. Hon tyckte hennes kamrater höll på att bli rasistiska och övertalade mig att tala om medborgarrättskampen i USA på ett möte. Högsta domstolen hade just förbjudit rassegregering i skolorna. Strax efter mötet lämnade hon organisationen
När jag lämnade regementet hade jag fått ett par tusen i avgångsvederlag så jag kände mig rik den första hösten.
Pengarna tog slut. Jag fick ett rum på Bytaregatan vårterminen 1955, och livet blev tråkigare. Jag försökte sälja några texter men minns bara att Lantarbetaren betalade ett par hundralappar för en berättelse en gång. Jag saknade Älghult. Att resa hem var både för dyrt och för tidsödande. Men jag svalt inte. Jag hade någon sorts naturaförmån som innebar att jag åt gratis på konviktoriet vid Bredgatan mitt emot Lundagård. De serverade en utmärkt gåsmiddag på Mårtensdagen.
Under sommarmånaderna jobbade jag i jordbruket i Kvartebo efter att ha varit borta de två föregående somrarna. Mer om det senare. Följande höst återvände jag till Lund, men studierna kändes alltmer frustrerande. Vintern blev kall. Jag minns att jag höll en tjock och tråkig bok om världslitteraturens historia i ena handen samtidigt som jag stack in den andra i värmeelementet och såg ner över de snöiga taken i Bytaregränd.
Jag visste att lundakoryféer som Sten Broman festade på Grand tvärs över Klostergatan, men kände bara avstånd och avsmak.
Sommaren 1956 lämnade jag Lunds universitet efter ofullbordade studier för att aldrig mer återvända. Trodde jag. Det dröjde till 1969. Lunds universitet hade varit en dålig skola för mig och säkert för många andra. Jag anmälde mig för tjänst i en FN-bataljon men blev inte antagen. Också den sommaren jobbade jag i jordbruket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)