Symbolpolitik enligt Muralgranskaren

 
Wi i Staffanstorps Commun-Styrelse Hafwa Beslutat att Förbiuda Namnet Isaskar Mendelbaum.
Inte för att Någhon i Communen heter så, men Besluthet Hafwer ett Stort Symbole-Wärdhe.

Friday for Future alla fredagar

 

Välkomna på demonstration för klimatet, varje fredag någon gång mellan 10- 13 på Stortorget.           

Välkommen till öppet hus - varje lördag!

Vänskapens hus, Bredgatan 19 i Lund

Vi börjar med servering kl 18.30.
Anföranden med diskussion varar från 19.00 till c:a 20.15.
Vi har en ramp (köksvägen) så huset är tillgängligt till första våningen. Välj då ingången genom porten till gården Bredgatan 21. Hörselslinga finns.

Öppet husprogram våren 2019
Lördag 16/3 Christina Sjöblad: Victoria Benedictsson som prosaförfattare och dagboksskribent eller Ernst och Victoria - ett dubbelporträtt.            

Hållbar stadsutveckling - från teori till praktik

 

Våra städer står för en ökad andel negativ miljöpåverkan. Globalt står städerna för 70 procent av växthusutsläppen. Hållbara städer utgör ett viktigt mål i Agenda 2030.Inom hållbar stadsutveckling ingår arbetet med samhälls-planering,ekosystemtjänster, luftfrågor, trafik- och transportfrågor, avfallsfrågor med mera. Åtgärdsområden omfattar allt från insatser kring cirkulär ekonomi till grön infrastruktur.
   På seminariet får du en initierad bild av de olika aktiviteter som bedrivs för att motverka städernas miljöpåverkan. Från teorin görs en direkt koppling till hur man på kommunal nivå praktiskt kan arbeta och agera för att skapa hållbara och smarta städer. Detta kommer vi också att ha som utgångspunkt i den uppföljande
diskussionen.
   Föredragshållare är Magnus Johansson, universitetslektor vid Malmö universitet. Magnus har lång erfarenhet från forskning och utbildning inom hållbar stadsutveckling. På deltid jobbar han på RISE (Reserach Institute of Sweden) som forskare knuten till deras stadsutvecklingsgrupp. Han jobbar också med tillämpningen av ämnesområdet på kommunnivå.
   Sopplunchen kommer att serveras i samband med avslutande diskussion.
   Antalet platser är begränsat så kom i god tid, först till kvarn får plats.
   Miljöseminariet arrangeras av Vänsterpartiet i samarbete med ABF i Lund. Seminariet är det första i en serie miljöseminarier under våren
Tid: Lördag 30 mars 2019 kl. 14:00–16:00

Plats: ABF MittSkåne, Kiliansgatan 9, 22350 Lund

Framtiden i sank av Amalia

Foto: Ulrika Jakobsson 

I drygt hundra länder strejkade skolelever för klimatet fredagen den 15 mars. Skolan ska förbereda för framtiden, men om de vuxna fortsätter att fallera när det gäller att förvalta samhället, så återstår bara för barn och ungdomar att ge sig ut på gatorna. Regering, näringsliv och medborgare gör visserligen en del för miljön redan idag, men det räcker inte. Klockan tickar. Vi får inte skjuta framtiden i sank!

 

Mer än 1 500 deltog i manifestationen.

Återfunnen tid av Gunnar Stensson

När jag besökte Gleerups efter bokrealisationen var det första jag fick syn på en ny bok av Lotte Möller som hette Om bin och människor. Båda ämnena intresserar mig. När jag bläddrade i den fick jag upp ett färgfoto av Sveriges enda museum om biodling, som enligt texten ligger i ett torp i Uppvidinge. Plötsligt fördes jag till en annan tid, en annan plats. 1940-tal, östra Småland. En känsla av svindel fick mig nästan att tappa balansen.
   I torpet som nu är biodlarmuseum bodde en lantarbetare som hette Ruben. I stugan bredvid – den syns inte på fotot - bodde Karins morföräldrar som var bönder. Jag hjälpte ofta till med höbärgning och vedkapning. Någon gång var Ruben med.
   Sveriges enda biodlingsmuseum ligger visserligen i Uppvidinge kommun, men egentligen i Älghults samhälle i en by med tre, fyra hemman som heter Gamla Älghult.

Köttkonsumtionen minskar av Sven-Hugo Mattsson

Jag noterar, som vegaterian, med tillfredställelse, att den svenska köttkonsumtionen minskar. För andra året i rad! Minskningen är inte stor, 2,2 kg, från 85,5 kg till 83,3 kg. Men det är dock en minskning och det är viktigt. Köttet är en av de källor som ger upphov till växthusgaser, metan. Minskningen är dock bara en vattenpuss i de stora oceanerna.
   Köttproduktion, särskilt nöt, kräver enorma resurser. Den kräver 50 gånger mer vatten än sojabönor, 100 gånger mer än vete och 200 gånger mer än potatis. Köttproduktionen kräver också betydligt mer areal än vegetabilier. En sak att tänka på med tanke på den goda jorden som omger Lund.
   Jag känner också igen siffrorna med tanke på att de människor jag känner, i allt högre grad är vegatarianer, numera känner jag också en som är vegan. Det är annat det än när jag själv blev vegatarian för drygt 40 år sedan, då var jag rätt ensam.
   Så jag hoppas att trenden mot allt mindre kött håller i sig. För övrigt frågar jag mig: vilken rätt har vi att döda djur för att äta? Just veganerna visar att vi överlever på vegetabilisk kost.

Anonym skrivelse styr inriktningen på utredning av nya järnvägsspår genom Lund av Ulf N

Den borgerliga kvintettens styre tar sig märkliga former. Den borgerliga majoriteten i kommunstyrelsen beslutade att rakt av ställa sig bakom en odaterad, helt anonym skrivelse om hur en utredning om ”järnväg i tunnel genom Lund” ska bedrivas.

Unikt att en anonym skrivelse blir kommunalt beslut
Skrivelser är detaljerad och omfattar hela fyra sidor med direktiv, men det går alltså inte att utläsa vem som har upprättat skrivelsen. Kommer den från den kommunala förvaltningen? Från det borgerliga kvintettstyret, från någon enskild lundabo? Eller jultomten? Det går inte att utläsa av protokollet från styrelsesammanträdet. Det torde vara helt unikt i kommunens historia att en majoritet fullt ut sluter upp och ställer sig bakom en anonym skrivelse!

Bättre förutsättningar för järnvägstrafik
Beslutet innebär att enbart ett tunnelalternativ för järnvägen genom Lund ska utredas. Miljöpartiets oppositionsråd Karin Svensson Smith yrkade mot de borgerligas förslag att utredningen skulle omfatta de tre möjliga höjdlägesalternativen tunnel, markförlagd lösning och järnväg på bropelare.
   Utredningen skulle också enligt MP-yrkandet belysa konsekvenserna av de olika alternativens möjligheter att ge bättre förutsättningar för person- och godstågstrafik, något som inte ingick i de anonyma direktiven.

Spårfobi
S och V hade ett förslag som liknade MP:s men där ingick också att utreda ett yttre godsspår i markplan. Båda dess förslag röstades alltså ner av den borgerliga majoriteten. Så en omfattande och dyr utredning ska nu bedrivas på grundval av en anonym skrivelse som majoriteten nu gjort till sin. Kvintetten präglas alltså numera helt av tunnelseende och FNL:s spårfobi har smittat av sej på hela det borgerliga blocket.

Samtal om järnväg
Kommunstyrelsebeslutet följdes i veckan som gick upp av ett samtal mellan MP:s Karin Svensson Smith och kommunalrådet Börje Heed från FNL. Det var MP som tagit initiativ till samtalet, som leddes av Johan Wester. Syftet med samtalet var enligt Karin att på ett så tidigt stadium som möjligt engagera lundaborna i planeringen av den framtida järnvägen genom Lund. Stadsbibliotekets atriumgård var överfylld vilket tyder på att frågan om järnvägen är en het fråga.
 

 

Vad som blev tydligt i samtalet var just det som framkom i kommunstyrelsens hantering av frågan: FNL är låst till ett enda alternativ och vill inte ha en allsidig prövning av olika möjligheter. Likaså struntar FNL i såväl kostnader som konsekvenser för järnvägstrafiken i sin helhet. Som Karin konstaterade: om alla städer längs stambanan skulle kräva och få tunnellösningar blir det inga pengar över till spår mellan stationerna.

Från tolerans till avvisning – asylpolitiken undergräver demokratin av Bertil Egerö

”Migrationsfrågan är det politiska sakområde som har påverkat det politiska landskapet under mandatperioden mer än någon annan. /…/ Migrationsfrågan har haft en fundamental påverkan på väljaropinionen under mandatperioden. Sverigedemokraternas, och till viss del Socialdemokraternas, väljarstöd har samvarierat med hur migrationsfrågan rört sig på dagordningen. /…/ Den latenta interna konflikten om migrationspolitiken som partiet bar med sig in i valrörelsens inledning bidrog inte till att minska osäkerheten hos väljarna…”

Socialdemokraterna har nu publicerat sin valanalys (citat ovan) med grundfrågan: varför gick det så dåligt i valet? Migrationspolitiken pekas ut som ett viktigt sakområde: så snart S vågar sig på en svängning i solidarisk/mänsklig riktning vinner SD; stramas politiken upp förlorar SD. Sverigedemokraternas påverkan går långt förbi den traditionella blockgränsen, rätt in i regeringsarbetet.
   Vi behöver vänja oss, eller - ? Akut betyder den förda politiken ett kaos i asylsystemet, tusentals asylsökande som landat i ett "skuggsverige", självmord. De som kan försöker dra vidare till andra länder i Europa. De som inte orkar fastnar i droger och kriminalitet. Polisen blir mer brutal, Migrationsverkets så kallade förvar – sista stationen före deportering – blir alltmer fängelseliknande.
 
Ivan Krastev visar i sin bok Efter Europa hur europeiska samhällen inte längre vägleds av tolerans och mänskliga rättigheter. I hans analys har flyktingkrisen (2015 -) i grunden förändrat Europa: ”Den visade sig vara Europas 11 september”. Tydligast framgår det i hur politiken utvecklats i östra Europa, där demokratin som målsättning nu börjar ersättas av en starkare statsmakt som helt avvisar samarbete kring flyktingintegration. Framväxten av främlingsfientliga partier hotar nu demokratin även i västra Europa.
    För den som vill se är Sverige på väg i samma riktning. Det fina samarbetet mellan myndigheter och civilsamhälle i mottagandet av tusentals asylsökande 2015 ersattes snart av en politik med en enda målsättning: tvinga så många som möjligt att lämna Sverige. Migrationsverkets uppdrag visade sig tydligt i att det med alla medel (röntgen av knän och tänder det tydligaste) skulle göra asylsökande barn till "vuxna" och därmed lättare att utvisa. Utredningarna blev helt schablonmässiga; samma formuleringar, samma nedvärderingar av lämnade uppgifter, ofta i samma språkgestalt. 

   Trots växande kritik av rättsosäkerheten i dess arbete, där inte minst jurister och läkare deltagit, har verksamheten fortsatt obehindrad. Jag har förstått att lekmän som sitter med i migrationsdomstolar har fått erfara att materialet blir tillgängligt först när domstolen tar upp ett ärende; snabb behandling snarare än noggrannhet måste ha utmärkt arbetet.

Regelverket förblir oförändrat, motarbetar integration
Som god man har jag kämpat för att barn och unga ska kunna jobba på skolloven. Det gör svenska ungdomar, utan att be om tillstånd. Men för de asylsökande krävs uppehållstillstånd. Efter över tre års väntan på uppehållstillstånd förvägras unga asylsökande fortfarande den elementära rätten att arbeta, försörja sig, skicka medel till sin fattiga familj.
   En av mina två ”god man-ungdomar” – båda kom till Sverige försent för att kunna använda den s.k. gymnasielagen – har sedan 2016 ständigt upprepat att han vill arbeta. Duktig skräddare med dokumenterad skicklighet orkar han nu inte längre, har landat i drogberoende för att döva sin ångest när Migrationsverket och domstolarna avvisat alla hans asylskäl. Han är inte ensam: tusentals drar sig idag fram i det svenska "skuggsamhället", hemlösa som lätt utnyttjas av kriminella gäng.
   Vår regering har, med riksdagens goda minne, drivit en politik som inte andas solidaritet, som saknar respekt för mänskliga rättigheter och humanism. Till idag saknas tecken på att vår nya regering vill återupprätta rättssamhället och ta hand om konsekvenserna av den politik som förts. Inflytandet från Sverigedemokraterna är starkt. Kommer S-kongressen att tvinga fram en förändring? Kommer Reformisterna att nå inflytande även i dessa frågor? Jag vågar inte tro det.
   På sikt är vår demokrati i fara, såsom den nu undergrävs i många länder i Europa.
 

Hela valanalysen kan läsas här

Därför är klimataktivism motsatsen till vit makt av Gunnar Stensson

Students march through the streets during a strike to raise climate change awareness
on 15 March in Wellington, New Zealand. Photograph: Hagen Hopkins/Getty Images

När nyheten om massakern i moskén i Christchurch kom och jag sökte bland nyhetsmedia råkade jag få syn på en karta som visade att fredagsmorgonens klimatstrejk i Christchurch genomfördes nära blodbadet. Jag greps av en fruktansvärd oro för ungdomarna som ställde upp med hopp och idealism och undrade om mördaren eller mördarna valt denna speciella dag för att undergräva verkan av den globala klimataktionen. Det var en chockerande, men samtidigt helt logisk tanke. Bakom engagemanget för klimatet finns medvetandet om att allt hänger samman, medan vit maktideologin bygger på åtskillnad.
   Åtskillnad, som föreställningen att människor är uppdelade i raser och att de som tillhör den ena rasen inte har någonting gemensamt med de som tillhör den andra. Åtskillnad, som idén att trots att de vita har översvämmat globen ska de icke-vita hålla sig borta från Europa, Nordamerika och nu till och med Nya Zeeland och Australien, två redan bebodda områden som de vita nybyggarna kom relativt nyligen till – som en fantasi om en återsegregering av världen. Som en mängd idéer och ideal om en maskulinitet, driven till det monstruöst extrema, om att ta saker i egna händer, om att utplåna inlevelse och medkänsla, om att hävda att du själv har rätten att förtrycka och döda andra. Och naturligtvis om skjutvapen som symboler och instrument för denna självdefinition. Rebecca Solnit
   Texten är inledningen till en artikel i The Guardian 19/3, försedd med uppmaningen Reuse the article. Det gör vi genom att publicera hela originalartikeln, läs den här!

Skiftet till en hållbar värld
Förra fredagen strejkade eleverna för klimatet, men härom dagen träffade jag en ung management-konsulent, som skämtsamt avfärdade aktionen som ett utslag av det slags domedagshysteri som anfäktar mänskligheten vart femtionde år och menade, att eleverna hellre borde sitta i sina skolbänkar och lära sig hur det är i verkligheten.
   Jag hade just läst Ekonomi för Antropocen. Skiftet till en hållbar värld, redigerad av Robert Österbergh och Mikael Malmaeus, Carlssons förlag 2018.
   Boken är ett försök att på sammanfatta de komponenter som krävs för en hållbar ekonomi. Den är skriven av internationella och svenska specialister och tar upp teman som Finanskapitalet i Antropocen och Att reformera det monetära systemet för global hållbarhet.
   Två professorer i Lund medverkar, Astrid Kander från Ekonomihög-skolan som skriver om Ekonomisk tillväxt, energi och koldioxidutsläpp och Oksana Mont, Sveriges första professor i hållbar konsumtion, som behandlar frågan Kan Homo shoppiens bli hållbar?
   Boken borde ingå i gymnasieundervisningen, men är också nödvändig läsning för politiker på alla nivåer. De får inte vara okunnigare än gymnasisterna. Där finns kritik av populistiska skenlösningar och förslag till nödvändiga reformer. Törs någon genomföra dem?

Så här beskrivs det planetära nödläget:
Efter 2030 kan vi inte släppa ut mer koldioxid om vi ska hålla temperaturökningen under 2 grader.  Vi måste utrota fattigdomen samtidigt som världens befolkning ökar med två miljarder till 2050.
   Kapitalismen måste omvandlas. Den är inte bara ett produktionssätt utan också ett sätt att organisera naturen som kännetecknas av systematisk miljöförstöring, orsakad av kravet på ständigt ökande produktion och högre vinst, exploatering av billiga råvaror och fossila bränslen.
   Genomsnittssvensken släpper ut 11 ton växthusgaser. Förbrukningen måste minska till 1-1,5 ton om vi ska hålla temperaturökningen under 2 grader.
   Nästan alla länder tar ut mer resurser än jorden kan erbjuda och de rika länderna tar mest.
   Vår ekonomiska politik stimulerar konsumtion för att skapa jobb och vinst för kapitalägarna. Därför håller bilar bara tio år, telefoner måste bytas vartannat år och det är billigare att köpa nytt än att reparera.
   Vi borde införa basinkomst och avskaffa jobb som skadar jordsystemet. Gröna jobb är ofta mer arbetskrävande och kan bidra till sysselsättningen. För att hushålla med resurser måste vi införa cirkulär ekonomi. Miljöförstöringens framtida ekonomiska kostnader måste beaktas i planeringen.
   Nödvändiga människovårdande och utvecklande jobb inom vård och skola går i praktiken dåligt ihop med ekonomisk tillväxt.
   Den finansiella världen styr utvecklingen. Finansaktörer maximerar avkastningen på kapital men är ointresserade av miljöhänsyn. Banker skapar pengar genom att ge lån till konsumtion.  Ekonomin är skulddriven. Det leder till att koldioxidutsläppen växer. Vi åker mer bil, flyger mer och köper fler saker. Omsorg och solidaritet missgynnas. Större offentlig styrning och genomgripande förändringar av ekonomin är nödvändiga.

De senaste 50 åren har jordens befolkning mer än fördubblats, den globala ekonomin femdubblats, världshandeln ökat så att den nu omsätter 400 procent mer resurser, matproduktion och vattenförbrukning fördubblats och utvinningen av viktiga metaller ökat med 75 procent.
   Samtidigt har en biologisk massutplåning av liv på jorden skett. När 27 000 djurarter inventerades fann man att tusentals arter har dött ut. Däggdjuren har förlorat 80 procent av sin ursprungliga utbredning.
   Om den destruktiva utvecklingen inte stoppas kommer vattenförbrukningen fyrdubblas till 2050, grundvattnet sjunka och förorenas, två miljarder människor lida brist på dricksvatten och fiskebestånden kollapsa i hav som försurats av övergödning.
   Detta är en ny planetär tid, Antropocen, människans tid, som efterträtt Holocen, den geologiska tidsålder som varit så gynnsam för oss de senaste 12 000 åren. Bokens förslag till åtgärder är minimikrav för en hållbar värld.

PS. Samtidigt i tidningen. På initiativ av Tomas Eneroth S, byggs Arlanda ut för 15 miljarder kronor. Målet är att 2040 ta emot 40 miljoner passagerare. Det är 50 % fler än idag. Ulf Kristersson M, vill dessutom ha slopad flygskatt.

---

Why climate action is the antithesis of white supremacy by Rebecca Solnit
 
Behind the urgency of climate action is the understanding that everything is connected; behind white supremacy is an ideology of separation

As the news of the Christchurch mosque massacre broke and I scoured the news, I came across a map showing that the Friday morning climate strike in Christchurch was close to the bloodbath. I felt terrible for the young people who showed up with hope and idealism, wondered whether the killer or killers chose this particular day to undermine the impact of this global climate action. It was a shocking pairing and also a perfectly coherent one, a clash of opposing ideologies. Behind the urgency of climate action is the understanding that everything is connected; behind white supremacy is an ideology of separation.

Of separation as the idea that human beings are divided into races, and those in one race have nothing in common with those in others. Of separation as the idea that though white people have overrun the globe, nonwhite people should stay out of Europe, North America, and now even New Zealand and Australia, two places where white settlers came relatively recently to already inhabited places – as a fantasy of resegregating the world. Of a lot of ideas and ideals of masculinity taken to a monstrous extreme – as ideas of disconnection, of taking matters into your own hands, of feeling no empathy and exhibiting no kindness, of asserting yourself as having the right to dominate others even unto death. And of course, of guns as the symbols and instruments of this self-definition.

Climate change is based on science. But if you delve into it deeply enough it is a kind of mysticism without mystification, a recognition of the beautiful interconnection of all life and the systems – weather, water, soil, seasons, ocean pH – on which that life depends. It acknowledges that everything is connected, that to dig up the carbon that plants so helpfully sequestered in the ground over eons and burn it so that returns to the sky as carbon dioxide changes the climate, and that this changed climate isn’t just warmer, it’s more chaotic, in ways that break these elegant patterns and relationships. That chaos is a kind of violence – the violence of hurricanes, wildfires, new temperature extremes, broken weather patterns, droughts, extinctions, famines. Which is why climate action has been and must be nonviolent. It is a movement to protect life.

That includes human life whether it’s the people of Central America impacted by failed harvests or of the Gulf Coast by hurricanes or the Arctic and their traditional relation-ships to seals, caribou and other species in crisis from climate change or the people of California, like the 82 killed in the inferno that in one day destroyed the town of Paradise last year. And it includes all life, because human beings are not separate from the fate of insects, of birds, of the life in the sea, of the forests that sequester carbon, of the diseases that will thrive on a warmer planet. I know a lot of climate activists, and I know what motivates them: it’s love. For the whole planet, for the most vulnerable people on it, for the idea of a livable future.

It’s no accident that climate denial is integral to rightwing thinking, that Republicans in the US have been freaking out about the Green New Deal, that maximizing fossil fuel development and profit seems to be a cornerstone of their libertarian-capitalist ideology. To acknowledge that everything is connected is to acknowledge that our actions have consequences and therefore responsibilities they are unwilling to shoulder. Also that the solutions to climate change require cooperative work at all levels from local energy transition to national policies that stop subsidizing fossil fuels to international agreements to set emissions goals.

In contrast, so much of rightwing ideology now is about a libertarian machismo in the “I can do anything I want” vein. It’s the pro-gun myth that we can each protect ourselves with a weapon when in reality we’re all safer with them out of our societies. It’s the idea that we can deregulate the hell out of everything and everyone can just look out for themselves whether it’s food safety or infrastructure safety or air and water quality. To kill someone you have to feel separate from them, and some violence – lynching, rape – ritualizes this separateness. Violence too comes out of a sort of entitlement: I have the right to hurt you, to determine your fate, to end your life. I am more important than you. It seems like, among other things a miserable mindset, one that aggrandizes your ego but withers your soul.

To oppose it means in part standing up for those under attack – black churchgoers in Charleston, Jews in Pittsburgh, Muslims in Christchurch, among them. But it also means being the opposite of their ideals and their actions. It means generosity, respect, inclusion, nonviolence.

I asked Hoda Baraka, who is both Muslim and 350.org’s global communications director, how it all looked to her in the wake of the climate strike and the massacre, and she said “In a world being driven by fear, we are constantly being pitted against the very things that make this world livable. Whether it’s people being pitted against each other, even though there is no life without human connection, love and empathy. Or fear pitting us against the very planet that sustains us, even though there is no life on a dead planet. This is why fighting against climate change is the equivalent of fighting against hatred. A world that thrives is one where both people and planet are seen for their inextricable value and connectedness.”

Our work as climate activists arises from the recognition that acts have consequences, and consequences come with responsibilities, and we are responsible for the fate of this earth, for all living things now and in the future we are choosing with our actions– or inactions – in the present. But also from the recognition that ecological connectedness contains a deep beauty tantamount to love. Our goal as climate activists is to protect life. Those children and youth standing up for the future in Christchurch and in more than 1,700 other cities around the world were already the answer we needed.

Rebecca Solnit is a board member of Oil Change International as well as a Guardian columnist. Her latest book is Call them by their true names

Bilder från 15 mars 2019 i Lund

Foto samtliga bilder: Ulrika Jakobsson