Helgeandskyrkan
9 april kl 17
Karl Witzgall, trumpet
Larsåke Sjöstedt, orgel
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2016-04-07
Art & Culture for Human Rights and Democracy
Hur kommer det sig att en skånsk jazzsångerska slår sig samman med en tanzanisk? För att göra en lång historia kort – en gemensam kärlek till Tanzania! Lägg till en delad passion för jazzmusiken, dansen och rytmerna - så får du en spännande kombination, som nog sällan hörts i Sverige!
Jazzsångerskan Sauda Simba är en stark kulturprofil i sitt hemland Tanzania och kallas för Östafrikas svar på Sydafrikas Miriam Makeba och Västafrikas Angelique Kidjo. Sångerskan har hela världen som sitt arbetsfält och arbetar för att bygga ett kulturellt centrum i hemstaden Dar es Salaam vid Indiska Oceanen.
Prisbelönta jazzsångerskan Anna Pauline är sedan länge känd för Helsingborgspubliken och skördar stora framgångar runtom i Sverige med sitt kritikerrosade album Give me time, som släpptes våren 2015.
Vad: Jazzkonsert & internationellt kulturutbyte
Vem: Felix Tani Jazz Quartet feat. Anna Pauline med gäst: Sauda Simba (TZ)
Var: Helsingborgs Stadsteater / Foajéscenen
När: Fredagen den 22 april kl 19.00
Entré: 150 kr (betalas kontakt vid inträdet)
Affisch »
Bättre förr?
Folket visslar ut mig men jag applåderar mig själv hemma hos mig när jag betraktar pengarna i min skattekista.
Gammal romare
Per T Ohlson förklarar:
Francois Hollande är den mest handfallne presidenten i modern tid, David Cameron en förskrämd skolpojke och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker tar sig ett glas.
Annat var det när George Bush d.ä., Mitterand och Margaret Thatcher regerade.
SDS 3 april
Gammal romare
Per T Ohlson förklarar:
Francois Hollande är den mest handfallne presidenten i modern tid, David Cameron en förskrämd skolpojke och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker tar sig ett glas.
Annat var det när George Bush d.ä., Mitterand och Margaret Thatcher regerade.
SDS 3 april
Alla så falla de neder i sumpen
Vladimir Putin, kabinettssekreterare Frank Belfrage, skatteverkets
generaldirektör Ingemar Hansson och överdirektör Helena Dyrssen, Front
Nationals ordförande Marie Le Pen, Islands statsminister Sigmundur
Gunnlaugsson, David Camerons pappa, oligarken Zjumatjov från Kazakstan,
järnvägsbolaget Bombardier, mexikanska drogkartellen, Swedbanks förre
vd Michael Wolf, Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos, Assads
svåger Rami Makhlouf, Iraks förre premiärminister Ayad Allawi,
Argentinas president Mauricio Macri, fotbollsspelaren Lionel Messi,
Deng Jiagui, svåger till Xi Jiping, Ukrainas president Petro
Prorsjuenko, Sydafrikas president Zuma med flera.
Vilket sällskap!
Vilket sällskap!
Landsförräderi? av Lucifer
Jag ska inte trötta läsekretsen med ännu en upprörd text om hur en
regering av socialdemokrater och miljöpartister tänker skriva under det
s.k. Värdlandsavtalet. Avtalet är en förberedelse för att Nato, dvs.
USA, ska upprätta baser med krigsmateriel och trupper när den svenska
regeringen ger sitt tillstånd till detta. Allt förarbete ska då vara
klart och planerna kan sättas i verket utan särskild betänketid. Detta
är den s.a.s. krigsförberedande delen av avtalet.
Men det finns också en på sikt verkande del som nog måste ses som ett led i den psykologiska krigföring som Ryssland utsättes för och själv medverkar i. Det handlar om inringningen av Ryssland. USA har ungefär 800 militära baser runt om i världen. Ryssland har utanför sitt territorium halvön Krim, en flyg- och flottbas i Syrien och ett samarbete med Vitryssland. USA har anslutit ett antal tidigare Sovjetallierade stater till Nato, ja rentav vissa tidigare delar av Sovjet . USA står för 40 procent av världens militärutgifter Ryssland för 4 procent, Ryssland förklarar att man är bekymrad över Natos inringning i Östersjöområdet varvid Nato deklarerar sin upprördhet över att Ryssland har synpunkter på andra länders utrikespolitik.
För några veckor sedan publicerade Dagens Nyheter en huvudledare under runriken ”Putins svenska brigad”. Man kan säga att den pekade ut oss som visar viss förståelse för de ryska argumenten som landsförrädare – vi är alltså Putins svenska brigad. Det säger något om hur debatten har hårdnat och vulgariserats. Senast jag möttes av beskyllningar av det slaget var när jag sålde Vietnam-bulletinen på gatan på 1960-talet då prydliga förbipasserande frågade hur mycket jag fick från Peking (eller var det Moskva?) för detta. Per T. Ohlsson i Sydsvenskan är inte ensam i sina fördömanden även om han gärna poserar som ensam sanningssägare. Han är nog dessvärre representativ för den svenska borgerligheten av i dag, denna borgerlighet som på enad front vill att vi går med i Nato. Det ska bli intressant att se hur långt man kommer att gå i sin hets. Jag fruktar att det blir värre än på femtiotalet då socialdemokratin ännu bjöd ett kraftigt motstånd. Nu verkar S för ett värdlandsavtal, steget innan Natoanslutning.
OK, kanske man ska hålla inne med de starka orden, Dagens Nyheter bytte faktiskt rubrik till nästa upplaga (det blev i stället det lätt obegripliga ”Försvara viktigare än förstå”) och det tyder i varje fall på visst omdöme. Men hur länge räcker det?
regering av socialdemokrater och miljöpartister tänker skriva under det
s.k. Värdlandsavtalet. Avtalet är en förberedelse för att Nato, dvs.
USA, ska upprätta baser med krigsmateriel och trupper när den svenska
regeringen ger sitt tillstånd till detta. Allt förarbete ska då vara
klart och planerna kan sättas i verket utan särskild betänketid. Detta
är den s.a.s. krigsförberedande delen av avtalet.Men det finns också en på sikt verkande del som nog måste ses som ett led i den psykologiska krigföring som Ryssland utsättes för och själv medverkar i. Det handlar om inringningen av Ryssland. USA har ungefär 800 militära baser runt om i världen. Ryssland har utanför sitt territorium halvön Krim, en flyg- och flottbas i Syrien och ett samarbete med Vitryssland. USA har anslutit ett antal tidigare Sovjetallierade stater till Nato, ja rentav vissa tidigare delar av Sovjet . USA står för 40 procent av världens militärutgifter Ryssland för 4 procent, Ryssland förklarar att man är bekymrad över Natos inringning i Östersjöområdet varvid Nato deklarerar sin upprördhet över att Ryssland har synpunkter på andra länders utrikespolitik.
För några veckor sedan publicerade Dagens Nyheter en huvudledare under runriken ”Putins svenska brigad”. Man kan säga att den pekade ut oss som visar viss förståelse för de ryska argumenten som landsförrädare – vi är alltså Putins svenska brigad. Det säger något om hur debatten har hårdnat och vulgariserats. Senast jag möttes av beskyllningar av det slaget var när jag sålde Vietnam-bulletinen på gatan på 1960-talet då prydliga förbipasserande frågade hur mycket jag fick från Peking (eller var det Moskva?) för detta. Per T. Ohlsson i Sydsvenskan är inte ensam i sina fördömanden även om han gärna poserar som ensam sanningssägare. Han är nog dessvärre representativ för den svenska borgerligheten av i dag, denna borgerlighet som på enad front vill att vi går med i Nato. Det ska bli intressant att se hur långt man kommer att gå i sin hets. Jag fruktar att det blir värre än på femtiotalet då socialdemokratin ännu bjöd ett kraftigt motstånd. Nu verkar S för ett värdlandsavtal, steget innan Natoanslutning.
OK, kanske man ska hålla inne med de starka orden, Dagens Nyheter bytte faktiskt rubrik till nästa upplaga (det blev i stället det lätt obegripliga ”Försvara viktigare än förstå”) och det tyder i varje fall på visst omdöme. Men hur länge räcker det?
Kontrollen över kapitalet av Gunnar Stensson
Den springande punkten i alla former av demokratisk kontroll över
kapitalet är tillgången på ekonomisk information. Vi ser utan vidare
att den ekonomiska och finansiella öppenheten är viktig för skattesyften
men den har mer generell betydelse för demokratiskt styre och
deltagande...
Utan verklig redovisning, finansiell öppenhet och utbyte av information kan det inte finnas någon finansiell demokrati. Men öppenheten är av föga nytta om det saknas verkliga rättigheter att ingripa i företagens beslutsfattande (tänk nedläggningen av Findus). Informationen måste vara ett stöd för de demokratiska institutionerna – den är inte ett självändamål. Om demokratin någon gång ska återta kontrollen över kapitalismen måste den till att börja med erkänna att de konkreta institutioner där demokratin och kapitalismen utformas (tänk Skatteverket, Nordea och Swedbank) måste uppfinnas på nytt, om och om igen.
Thomas Piketty, Kapitalet s.585-586
Utan verklig redovisning, finansiell öppenhet och utbyte av information kan det inte finnas någon finansiell demokrati. Men öppenheten är av föga nytta om det saknas verkliga rättigheter att ingripa i företagens beslutsfattande (tänk nedläggningen av Findus). Informationen måste vara ett stöd för de demokratiska institutionerna – den är inte ett självändamål. Om demokratin någon gång ska återta kontrollen över kapitalismen måste den till att börja med erkänna att de konkreta institutioner där demokratin och kapitalismen utformas (tänk Skatteverket, Nordea och Swedbank) måste uppfinnas på nytt, om och om igen.
Thomas Piketty, Kapitalet s.585-586
En pratig stad där ingen pratar med varandra
av Hanna Gunnarsson
Idag meddelade Anders Ebbesson (mp) att han lämnar sin plats i kommunfullmäktige. I samband med avhoppet riktar han i en intervju i sydsvenskan
stor kritik mot det rödgröna styret i Lund och i landet, framförallt
när det gäller flyktingpolitiken, men också mot det arbetssätt som det
rödgröna styret i Lund har valt. Ebbesson är en politiker med hög
integritet och mycket erfarenhet. Jag håller inte med honom om allt i
kommunpolitiken, men i detta han har helt rätt i sin kritik.
Lunds kommunpolitik är otroligt pratig, men vi pratar inte med varandra. Det sträcks knappt ut några händer för att nå gemensamma lösningar längre. Det är uppenbart att det rödgröna S-Mp-styret lever i sitt eget lilla hörn, långt från de olika oppositionspartierna. Vänsterpartiet är inte ett parti som har som största mål att nå lösningar över blockgränserna. Tvärtom är det bra att politiken har tydliga motpoler. Vi valde att gå en egen väg i höstas när vi la en vänsterbudget i kommunfullmäktige, och det var ett rätt och riktigt beslut. Men samtidigt måste kommunen kunna styras, helst utan Sd som vågmästare, och för det krävs ärliga samtal. Visst mejlar vi politiker ibland och byter några snabba ord på de möten vi är på, men det verkar inte finns någon strukturerad diskussion mellan partierna i Lund. Partierna delar inte ens med sig av sina yrkanden i kommunstyrelsen innan mötet, utan dessa läggs på bordet (eller på mejlen) när mötet börjar. Det finns alltså knappast någon öppning för samtal eller förhandlingar innan beslut ska fattas. Till detta ska vi lägga en ny kultur av att stämpla handlingarna till kommunstyrelsens arbetsutskott som arbetsmaterial, vilket gör att de partier som inte sitter i detta utskott inte alls har möjlighet att ta del av vad som sägs där.
Istället för maratonmöten i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige måste fler samtal ske mellan de styrande partierna och de partier som är i opposition, samtidigt som vi visar på skillnaderna mellan partierna. Om vi överhuvudtaget vill försöka bryta det dödläge som Lunds kommunpolitik har hamnat i måste fler ärliga och öppna samtal och möten ske.
Lunds kommunpolitik är otroligt pratig, men vi pratar inte med varandra. Det sträcks knappt ut några händer för att nå gemensamma lösningar längre. Det är uppenbart att det rödgröna S-Mp-styret lever i sitt eget lilla hörn, långt från de olika oppositionspartierna. Vänsterpartiet är inte ett parti som har som största mål att nå lösningar över blockgränserna. Tvärtom är det bra att politiken har tydliga motpoler. Vi valde att gå en egen väg i höstas när vi la en vänsterbudget i kommunfullmäktige, och det var ett rätt och riktigt beslut. Men samtidigt måste kommunen kunna styras, helst utan Sd som vågmästare, och för det krävs ärliga samtal. Visst mejlar vi politiker ibland och byter några snabba ord på de möten vi är på, men det verkar inte finns någon strukturerad diskussion mellan partierna i Lund. Partierna delar inte ens med sig av sina yrkanden i kommunstyrelsen innan mötet, utan dessa läggs på bordet (eller på mejlen) när mötet börjar. Det finns alltså knappast någon öppning för samtal eller förhandlingar innan beslut ska fattas. Till detta ska vi lägga en ny kultur av att stämpla handlingarna till kommunstyrelsens arbetsutskott som arbetsmaterial, vilket gör att de partier som inte sitter i detta utskott inte alls har möjlighet att ta del av vad som sägs där.
Istället för maratonmöten i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige måste fler samtal ske mellan de styrande partierna och de partier som är i opposition, samtidigt som vi visar på skillnaderna mellan partierna. Om vi överhuvudtaget vill försöka bryta det dödläge som Lunds kommunpolitik har hamnat i måste fler ärliga och öppna samtal och möten ske.
Klostergårdens nya järnvägsstation: Hus på fotbollsplanerna? av Gunnar Stensson
Under samrådet med Trafikverket och företrädare för Lunds kommun om
planerna att göra stambanan fyrspårig inlämnade Klostergårdens byalag
en promemoria, som bland annat framhöll att endast gång- och cykeltrafik
bör tillåtas på den planerade nya genomfarten från Klostergården till
Åkerlunds och Rausings väg i anslutning till stationen.
Risken är annars att trafiken på Nordanväg förbi skola och boningshus blir alltför intensiv.
Lunds kommun planerar att tillåta busstrafik på genomfarten. Byalaget framhåller att det är möjligt att tillåta bussar utan att tillåta annan trafik. På flera ställen i Lund finns passager som är öppna för busstrafik men inte för personbilar.
Det är Lund som ska betala både pågatågsstationen och järnvägspassagen. Kostnaden blir minst 40 miljoner.
Vi vet att stadsplaneförslagen förutser tät bebyggelse i området närmast pågatågsstationen. Det innebär att korpfotbollsplanerna kan komma att tas i anspråk.
Byalagets promemoria framhåller att korpfotbollsplanerna är värdefulla inte bara för Klostergården utan för hela Lunds kommun och att de därför inte bör utnyttjas för bebyggelse.
Byalaget föreslår att bebyggelsen i stället förläggs till fabriksområdet på västra sidan av stambanan.
Pågatågsstationen skall vara klar för användning 2022. Det är därför viktigt att diskussionen om områdets utformning snarast inleds mellan de boende och företrädare för Lunds kommun.
Risken är annars att trafiken på Nordanväg förbi skola och boningshus blir alltför intensiv.
Lunds kommun planerar att tillåta busstrafik på genomfarten. Byalaget framhåller att det är möjligt att tillåta bussar utan att tillåta annan trafik. På flera ställen i Lund finns passager som är öppna för busstrafik men inte för personbilar.
Det är Lund som ska betala både pågatågsstationen och järnvägspassagen. Kostnaden blir minst 40 miljoner.
Vi vet att stadsplaneförslagen förutser tät bebyggelse i området närmast pågatågsstationen. Det innebär att korpfotbollsplanerna kan komma att tas i anspråk.
Byalagets promemoria framhåller att korpfotbollsplanerna är värdefulla inte bara för Klostergården utan för hela Lunds kommun och att de därför inte bör utnyttjas för bebyggelse.
Byalaget föreslår att bebyggelsen i stället förläggs till fabriksområdet på västra sidan av stambanan.
Pågatågsstationen skall vara klar för användning 2022. Det är därför viktigt att diskussionen om områdets utformning snarast inleds mellan de boende och företrädare för Lunds kommun.
Nedskärningar genom hemlig budgetprocess
av Hanna Gunnarsson
För några veckor sedan började kommunens budgetprocess. Varje nämnd
besöker kommunstyrelsens arbetsutskott och presenterar sin verksamhet,
sina utmaningar och behov. Partierna tar sedan med sig denna
information i sitt budgetarbete och budgeten beslutas av
kommunfullmäktige under två dagar i juni.
Vanligtvis är den här processen ganska öppen. Nämnderna brukade ta fram handlingar om sina budgetönskemål och beskriver nämndens olika verksamheter, eventuella nya lagar och de behov som finns framöver. Alla lundabor har kunnat läsa dessa handlingar och dra sina egna slutsatser. Men så är det inte det här året.
Det här året är budgetprocessen till stor del hemlig. Nämnderna är inkallade till kommunstyrelsens arbetsutskott tidigare än vanligt, och har inte hunnit besluta om sina budgetärenden i själva nämnden. Det är därför bara presidiet, nämndernas ordföranden, som vet vad som kommer presenteras. Powerpoint-presentationerna som visas har sedan stämplats som arbetsmaterial. Det betyder att de inte är offentlig handling och medborgarna kan inte begära ut dem för att själva läsa och dra slutsatser. Det är locket på och hemligt.
Nedskärningar
Lunds kommun har beslutat att göra nedskärningar på 193 miljoner nästa år (summan ligger i den budget som beslutades förra året). Det kallas “effektiviseringar”, men innebär helt enkelt att de kommunala verksamheterna ska ha mindre pengar att röra sig med. Önskemålet från kommunens ledning, S och Mp, är att samma saker ska göras billigare, men efter mer än 10 år av nedskärningar är det omöjligt att skära mer på kommunens verksamheter utan att det ger stora effekter.
Så vad finns då i dessa hemliga powerpoint-presentationer? Jo, de innehåller alltså förslag på stora nedskärningar, av framförallt två olika typer:
1) Sänka Lunds kommuns kostnader till genomsnittet. På många områden är Lunds kommun lite bättre än jämförbara kommuner. En möjlig nedskärning är att helt enkelt sänka kommunens kostnader för skola, socialt arbete och äldreomsorg till genomsnittet.
2) Ta bort verksamheter som anses vara “extra” eller utöver lagkrav. På denna lista hamnar många saker som kommuninvånarna använder och uppskattar, t.ex. den öppna förskolan, kostnadsfri kollektivtrafik för äldre över 75 år och träffpunkterna för äldre. Nedläggningar av denna typ av verksamheter får stora konsekvenser för många lundabor och är ofta viktiga i kommunens förebyggande arbete.
Vi vet såklart ännu inte vad de olika partierna kommer föreslå i sina budgetar, men från vänsterpartiets sida kan vi garantera ett starkt motstånd mot nedskärningar och försämringar och istället satsningar på välfärden.
Vanligtvis är den här processen ganska öppen. Nämnderna brukade ta fram handlingar om sina budgetönskemål och beskriver nämndens olika verksamheter, eventuella nya lagar och de behov som finns framöver. Alla lundabor har kunnat läsa dessa handlingar och dra sina egna slutsatser. Men så är det inte det här året.
Det här året är budgetprocessen till stor del hemlig. Nämnderna är inkallade till kommunstyrelsens arbetsutskott tidigare än vanligt, och har inte hunnit besluta om sina budgetärenden i själva nämnden. Det är därför bara presidiet, nämndernas ordföranden, som vet vad som kommer presenteras. Powerpoint-presentationerna som visas har sedan stämplats som arbetsmaterial. Det betyder att de inte är offentlig handling och medborgarna kan inte begära ut dem för att själva läsa och dra slutsatser. Det är locket på och hemligt.
Nedskärningar
Lunds kommun har beslutat att göra nedskärningar på 193 miljoner nästa år (summan ligger i den budget som beslutades förra året). Det kallas “effektiviseringar”, men innebär helt enkelt att de kommunala verksamheterna ska ha mindre pengar att röra sig med. Önskemålet från kommunens ledning, S och Mp, är att samma saker ska göras billigare, men efter mer än 10 år av nedskärningar är det omöjligt att skära mer på kommunens verksamheter utan att det ger stora effekter.
Så vad finns då i dessa hemliga powerpoint-presentationer? Jo, de innehåller alltså förslag på stora nedskärningar, av framförallt två olika typer:
1) Sänka Lunds kommuns kostnader till genomsnittet. På många områden är Lunds kommun lite bättre än jämförbara kommuner. En möjlig nedskärning är att helt enkelt sänka kommunens kostnader för skola, socialt arbete och äldreomsorg till genomsnittet.
2) Ta bort verksamheter som anses vara “extra” eller utöver lagkrav. På denna lista hamnar många saker som kommuninvånarna använder och uppskattar, t.ex. den öppna förskolan, kostnadsfri kollektivtrafik för äldre över 75 år och träffpunkterna för äldre. Nedläggningar av denna typ av verksamheter får stora konsekvenser för många lundabor och är ofta viktiga i kommunens förebyggande arbete.
Vi vet såklart ännu inte vad de olika partierna kommer föreslå i sina budgetar, men från vänsterpartiets sida kan vi garantera ett starkt motstånd mot nedskärningar och försämringar och istället satsningar på välfärden.
Sverige och NATO
VB har under våren haft ett flertal artiklar om Sveriges
närmande till NATO, nu aktuellt geom värdlandsavtalet. Vänsterpartiet
har nu lämnat sin riksdagsmotion med anledning av detta. Nedan finns
början och slutet av motionen.
Hela motionen finns att läsa här.
Motion till riksdagen 2015/16:3377
av Stig Henriksson m.fl. (V) med anledning av prop. 2015/16:152 Samförståndsavtal om värdlandsstöd
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen avslår proposition 2015/16:152 Samförståndsavtal om värdlandsstöd.
Inledning
Vänsterpartiet motsätter sig bestämt att samförståndsavtalet om värdlandsstöd med tillhörande tilläggsprotokoll godkänns. Avtalet minskar trovärdigheten i vår militära alliansfrihet och ger inga garantier för en ökad militär säkerhet för Sverige. Tvärtom kommer eventuella Natostyrkor, med bas på svenskt territorium, att öka spänningen i vårt närområde och ytterligare minska möjligheterna att bedriva en självständig utrikespolitik. I och med en ökad närhet till Nato riskerar Sverige att dras in i förödande krig och konflikter. Vi menar att riksdagen bör avslå regeringens proposition och därmed även samförståndsavtalet om värdlandsstöd med Nato, liksom det kompletterande tilläggsprotokollet till PFF SOFA.
Vänsterpartiets alternativ
Internationell säkerhet ska vila på folkrätt, samarbete och ett starkt globalt regelverk under FN:s ledning. Vänsterpartiet är starkt kritiskt till hur Nato förväntas ta en allt större roll på bekostnad av FN. I stället för att skicka soldater i EU:s och Natos stridsgrupper bör Sverige prioritera att öka FN:s möjlighet att agera fredsbevarande. Ett eventuellt godkännande av värdlandsavtalet går i motsatt riktning.
Vänsterpartiet motsätter sig att Sverige blir en bricka i stormaktsspelet. Landets ledning bör, som man tidigare gjort med framgång, verka för avspänning och nedrustning. Som en alliansfri stat har Sverige tidigare haft ett stort internationellt förtroende i fredsförhandlingar. Det bör vara vårt mål att återta den rollen i stället för att medverka till ökad spänning och upprustning. Sverige borde motverka de verkliga orsakerna till krig och de hot mot Sverige och världen som klimatförändring och de ökande klyftorna mellan fattiga och rika utgör. Fred byggs bäst med fredliga medel.
Vi anser att frågan gällande ett s.k. samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd varken är en administrativ eller en teknisk fråga. Det avtal som föreslås är av avgörande säkerhetspolitisk vikt och har många komplexa dimensioner som står i skarp kontrast till de små möjligheter människor haft att sätta sig in i frågan och ta ställning till värdlandsavtalet, men också hur processen mot en proposition gått till. Ett avgörande steg bort från 200 år av framgångsrik militär alliansfrihet tas på så lätta fötter att gångarten bara kan betecknas som att smyga sig fram. Så ska inte en demokrati hantera för landet avgörande frågor.
Riksdagen bör därför avslå regeringens proposition 2015/16:152 Samförståndsavtal om värdlandsstöd. Detta bör riksdagen besluta.
Hela motionen finns att läsa här.
av Stig Henriksson m.fl. (V) med anledning av prop. 2015/16:152 Samförståndsavtal om värdlandsstöd
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen avslår proposition 2015/16:152 Samförståndsavtal om värdlandsstöd.
Inledning
Vänsterpartiet motsätter sig bestämt att samförståndsavtalet om värdlandsstöd med tillhörande tilläggsprotokoll godkänns. Avtalet minskar trovärdigheten i vår militära alliansfrihet och ger inga garantier för en ökad militär säkerhet för Sverige. Tvärtom kommer eventuella Natostyrkor, med bas på svenskt territorium, att öka spänningen i vårt närområde och ytterligare minska möjligheterna att bedriva en självständig utrikespolitik. I och med en ökad närhet till Nato riskerar Sverige att dras in i förödande krig och konflikter. Vi menar att riksdagen bör avslå regeringens proposition och därmed även samförståndsavtalet om värdlandsstöd med Nato, liksom det kompletterande tilläggsprotokollet till PFF SOFA.
Vänsterpartiets alternativ
Internationell säkerhet ska vila på folkrätt, samarbete och ett starkt globalt regelverk under FN:s ledning. Vänsterpartiet är starkt kritiskt till hur Nato förväntas ta en allt större roll på bekostnad av FN. I stället för att skicka soldater i EU:s och Natos stridsgrupper bör Sverige prioritera att öka FN:s möjlighet att agera fredsbevarande. Ett eventuellt godkännande av värdlandsavtalet går i motsatt riktning.
Vänsterpartiet motsätter sig att Sverige blir en bricka i stormaktsspelet. Landets ledning bör, som man tidigare gjort med framgång, verka för avspänning och nedrustning. Som en alliansfri stat har Sverige tidigare haft ett stort internationellt förtroende i fredsförhandlingar. Det bör vara vårt mål att återta den rollen i stället för att medverka till ökad spänning och upprustning. Sverige borde motverka de verkliga orsakerna till krig och de hot mot Sverige och världen som klimatförändring och de ökande klyftorna mellan fattiga och rika utgör. Fred byggs bäst med fredliga medel.
Vi anser att frågan gällande ett s.k. samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd varken är en administrativ eller en teknisk fråga. Det avtal som föreslås är av avgörande säkerhetspolitisk vikt och har många komplexa dimensioner som står i skarp kontrast till de små möjligheter människor haft att sätta sig in i frågan och ta ställning till värdlandsavtalet, men också hur processen mot en proposition gått till. Ett avgörande steg bort från 200 år av framgångsrik militär alliansfrihet tas på så lätta fötter att gångarten bara kan betecknas som att smyga sig fram. Så ska inte en demokrati hantera för landet avgörande frågor.
Riksdagen bör därför avslå regeringens proposition 2015/16:152 Samförståndsavtal om värdlandsstöd. Detta bör riksdagen besluta.
66 år i skolan 12. 1957-59 av Den gamle
Växjö Högre Allmänna Läroverk
imploderade plötsligt. Det blåste bort över Växjösjön i ett moln av
illaluktande damm och var för alltid försvunnet.
I Älghult hände något avgörande: de 24 eleverna i sjuan fortsatte i åttonde klass. Det var en av sprickorna i den damm som höll den svenska begåvningsreserven instängd. Tio år senare ingick de i den flodvåg som revolutionerade universitet och högskolor.
Medan jag förkvävdes i Lund hade mina kamrater i Älghult, som var födda omkring mitten av 1930-talet och bara haft tillgång till den sexåriga folkskolan, försörjt sig på diverse olika jobb i glasbruk, möbelindustrier, sågverk, butiker, jordbruk och som hembiträden. Det var lätt att få jobb. Bli inte en hopp-Jerka! manade statens affischer.
Flera av dem hade också gått en eller två årskurser i folkhögskola. Där hade min vän Ingvar mött sin blivande fru Inkeri Snaula, finskt flyktingbarn från Petsamo, den ishavsremsa som Sovjetunionen erövrade från Finland under kriget.
Älghult fortsatte att blomstra och jag hade god insyn i det mesta. Folkbokföringen innebar att min far i princip kände varenda individ i den stora, glesbefolkade (4500 inv.) socknen/kommunen.
Han blev känd, dels för sin vägran att skriva på en lista som fördömde Vilhelm Mobergs roman Utvandrarna och dels genom att engagera sig för kvinnliga präster. Båda ståndpunkterna var högst kontroversiella i Växjö stift.
Jag jobbade i jordbruket i Kvarterbo, ibland med avbrott för korta vikariat i skolor, hade vänner i alla åldrar och var medlem i en NTO-förening som var kulturbärare i Älghult tack vare ordföranden Valdemar Danielsson, en vänlig man som engagerade sig för ungdomsverksamhet och blev ordförande också i kommunstyrelsen.
Karin hade gått två årskurser i Sankt Sigfrids folkhögskola och sedan tillbringat vintern tillsammans med sin syster Ingrid som var småskollärare i Bjurå utanför Boden och förlovad med Göran, en tapetserare från Måttsund. Karin hjälpte Ingrid med svenskundervisningen för de finskspråkiga barnen.
I Konsum i Bjurå jobbade den vackra dottern till Fritiof Enbom, tidigare anställd på Norrskensflamman och dömd till livstids straffarbete för spioneri i en rättegång som senare ifrågasatts. I syföreningarna samsades laestadianer och kommunister.
I Älghult hände något avgörande: de 24 eleverna i sjuan fortsatte i åttonde klass. Det var en av sprickorna i den damm som höll den svenska begåvningsreserven instängd. Tio år senare ingick de i den flodvåg som revolutionerade universitet och högskolor.
Medan jag förkvävdes i Lund hade mina kamrater i Älghult, som var födda omkring mitten av 1930-talet och bara haft tillgång till den sexåriga folkskolan, försörjt sig på diverse olika jobb i glasbruk, möbelindustrier, sågverk, butiker, jordbruk och som hembiträden. Det var lätt att få jobb. Bli inte en hopp-Jerka! manade statens affischer.
Flera av dem hade också gått en eller två årskurser i folkhögskola. Där hade min vän Ingvar mött sin blivande fru Inkeri Snaula, finskt flyktingbarn från Petsamo, den ishavsremsa som Sovjetunionen erövrade från Finland under kriget.
Älghult fortsatte att blomstra och jag hade god insyn i det mesta. Folkbokföringen innebar att min far i princip kände varenda individ i den stora, glesbefolkade (4500 inv.) socknen/kommunen.
Han blev känd, dels för sin vägran att skriva på en lista som fördömde Vilhelm Mobergs roman Utvandrarna och dels genom att engagera sig för kvinnliga präster. Båda ståndpunkterna var högst kontroversiella i Växjö stift.
Jag jobbade i jordbruket i Kvarterbo, ibland med avbrott för korta vikariat i skolor, hade vänner i alla åldrar och var medlem i en NTO-förening som var kulturbärare i Älghult tack vare ordföranden Valdemar Danielsson, en vänlig man som engagerade sig för ungdomsverksamhet och blev ordförande också i kommunstyrelsen.
Karin hade gått två årskurser i Sankt Sigfrids folkhögskola och sedan tillbringat vintern tillsammans med sin syster Ingrid som var småskollärare i Bjurå utanför Boden och förlovad med Göran, en tapetserare från Måttsund. Karin hjälpte Ingrid med svenskundervisningen för de finskspråkiga barnen.
I Konsum i Bjurå jobbade den vackra dottern till Fritiof Enbom, tidigare anställd på Norrskensflamman och dömd till livstids straffarbete för spioneri i en rättegång som senare ifrågasatts. I syföreningarna samsades laestadianer och kommunister.
Sommaren 1957 befann vi oss i Kvarterbo både Karin och jag och funderade över hur vi skulle fortsätta våra liv. Medan vi hackade potatis en oktoberdag beslöt vi att förlova oss, senare gifta oss och flytta till Göteborg, där Karin skulle utbilda sig till skådespelare och jag ta en fil mag-examen med samhällskunskap och historia för att bli lärare i en demokratisk skola – en folkhögskola.
Men närmast började Karin en anställning på ett ålderdomshem i Vederslöv medan jag fortsatte att jobba i Kvarterbo. På hösten skulle åkrarna plöjas och harvas och gödslas. Sedan kom tröskan och vi tröskade i gårdarna i byn. En kväll när vi rastade i mörkret utanför ladan pekade Arne upp mot den stjärnklara himlen och ropade: ”Där är sputnik!” Jag såg inte den lilla satelliten, men alla andra gjorde det.
Vederslövs ålderdomshem var litet och hade endast två anställda, Rosa Kronblad och Karin Richardsson. Där fanns åtta inneboende i varierande tillstånd av fysisk och mental hälsa. Varannan helg hade Karin ensam ansvaret. Då brukade jag åka dit. Det fungerade som ett storhushåll.
Nyåret 58 firade vi där, lyssnade på radions årskrönika och förfärades över Frankrikes grymma krig i Algeriet. Ulla Sjöblom sjöng Jag står här på ett torg av Lars Forssell.
Nästa höst reste jag ensam till Göteborg. Karin fick vårdansvar för min gamla farmor i Jönköping.
De första veckorna bodde jag i brandstationens torn vid Järntorget. Rummet var cirkelrunt. I skeppsvarven dånade nithamrarna. Vid Amerikakajen lade passagerarfartygen till New York till. Folkteatern, Folkets hus och den tongivande socialdemokratiska tidningen Ny Tid:s redaktion fanns i närheten. Dicksonska biblioteket erbjöd en bra plats för studier. Jörgen Westerståhl ledde Göteborgs högskolas statsvetenskapliga institution. Alla hans medarbetare tycktes vara socialdemokrater. Vi sysslade med kvantitativ forskning om införandet av ATP. Jag trivdes där.
Konsthallen i Lund – en konfliktladdad arena
av Marianne Sonnby-Borgström
a
Revital Cohen & Tuur Van Balen
75 Watt, 2013
Still Video, 11 minutes
75 Watt, 2013
Still Video, 11 minutes
Under den senaste tiden har
konsthallens verksamhet varit i blåsväder. Olika åsikter har vädrats
flitigt i media gällande såväl utställningsverksamheten som tjänstemäns
och politikers agerande. En utredning har tillsatts som arbetar på att
se över konsthallens framtida verksamhet. De gällande riktlinjerna för
konsthallen är att den ska presentera modern samtidskonst, alltså
riktlinjer som innebär en väldigt stor frihet för konsthallschefen.
Inte sällan består de verk som visas på konsthallen av s.k. konceptuell
konst, som är en konstform där idén eller konceptet är utgångspunkten
för konsten. Konstformen utvecklades huvudsakligen under 1960- 70-talet
i USA och var ursprungligen en politiskt vänsterradikal rörelse som
fokuserade på sociala och politiska frågor och syftade samtidigt till
att förändra samhället. Konsthallens senaste utställning, Vårt arbete, behandlar människans relation till arbetet och är ett exempel på just denna riktning.
Deprimerande tomhet
Själv har jag besökt både den nuvarande utställningen liksom många av konsthallens tidigare utställningar. Oftast har jag tyckt att utställningarna varit krävande och jag skulle önskat mig mer pedagogiska texter direkt i anlutning till verken. Att stå och bläddra i den skrift, som brukar höra till varje utställning, och leta efter den text och analys som hänger samman med ett specifikt verk, har jag personligen upplevt som krångligt. Jag är definitivt inte speciellt kunnig inom konstens område, men är allmänt nyfiken och öppen för olika slags konst. Dessutom är jag pensionär och har gott om tid. Men för min egen del krävs det pedagogisk vägledning för att få behållning av utställningarna.
Lite deprimerande har jag också upplevt att jag endast har stött på någon enstaka annan besökare vid mina besök i konsthallen. Märkligt att besöka en rymlig och vacker lokal som är så ödslig och övergiven trots att den ligger i centrala Lund där det fullkomligt vimlar av folk runt omkring. Min upplevelse av tomhet i konsthallen är naturligtvis subjektiv och jag kan ha haft otur med att möta få besökare. Mina vänner besöker sällan Lunds konsthall så utställningarna blir ytterst sällan något spännande diskussionsämne i bekantskapskretsen.
Om det nu är så att relativt få besöker konsthallen, kan man fråga sig om Lundaborna är en skara ytliga och tidspressade människor utan konstintresse. Varför tar så få sig tid att gå in på konsthallen? Om Lundaborna är stressade genom att de är präglade av de nutida slimmade produktionsförhållandena, så borde de verkligen ha behov av att komma in och begrunda sin tillvaro genom att se utställningen Vårt arbete. En fråga man kan ställa sig är hur man kan locka in fler Lundabor på konsthallen?
Deprimerande tomhet
Själv har jag besökt både den nuvarande utställningen liksom många av konsthallens tidigare utställningar. Oftast har jag tyckt att utställningarna varit krävande och jag skulle önskat mig mer pedagogiska texter direkt i anlutning till verken. Att stå och bläddra i den skrift, som brukar höra till varje utställning, och leta efter den text och analys som hänger samman med ett specifikt verk, har jag personligen upplevt som krångligt. Jag är definitivt inte speciellt kunnig inom konstens område, men är allmänt nyfiken och öppen för olika slags konst. Dessutom är jag pensionär och har gott om tid. Men för min egen del krävs det pedagogisk vägledning för att få behållning av utställningarna.
Lite deprimerande har jag också upplevt att jag endast har stött på någon enstaka annan besökare vid mina besök i konsthallen. Märkligt att besöka en rymlig och vacker lokal som är så ödslig och övergiven trots att den ligger i centrala Lund där det fullkomligt vimlar av folk runt omkring. Min upplevelse av tomhet i konsthallen är naturligtvis subjektiv och jag kan ha haft otur med att möta få besökare. Mina vänner besöker sällan Lunds konsthall så utställningarna blir ytterst sällan något spännande diskussionsämne i bekantskapskretsen.
Om det nu är så att relativt få besöker konsthallen, kan man fråga sig om Lundaborna är en skara ytliga och tidspressade människor utan konstintresse. Varför tar så få sig tid att gå in på konsthallen? Om Lundaborna är stressade genom att de är präglade av de nutida slimmade produktionsförhållandena, så borde de verkligen ha behov av att komma in och begrunda sin tillvaro genom att se utställningen Vårt arbete. En fråga man kan ställa sig är hur man kan locka in fler Lundabor på konsthallen?
Esther Shalev-Gerz, Describing Labour, 2012
17 glass objects, part of installation
Förra veckan följde en skara vänsterpartister med på en guidad visning av utställningen Vårt arbete för bilda sig en egen uppfattning om den nuvarande verksamheten och få ett bättre underlag till den debatt som förts om konsthallens utställningar. Själv har jag besökt utställningen tidigare, men då sett den utan guide och istället läst om konstnärerna och verken i den lilla skrift som konsthallen ger ut i samband med varje utställning.
Den utmärkta och professionella guidningen av utställningen Vårt arbete gav mig betydligt mer behållning än den jag fått vid mitt tidigare besök utan guide. Jag hade nog inte gett utställningen den tid och eftertanke som krävs. Både tid och tankearbete fordras nämligen. Den dryga timmens guidning var inte heller tillräcklig för att hinna uppleva hela utställningen. Sex av de tio verken i utställningen Vårt arbete består av videos, filmer eller visning av bilder via diaprojektor vilka alla kräver tid av besökaren. Konceptuell konst består inte sällan av videoinstallationer.
Ett av utställningens verk ”En Euro” av Oliver Walker från 2013 består av sex bildskärmar som illustrerar hur lång tid det tar för olika yrkesgrupper att tjäna en euro. Varje skärm representerar en yrkesgrupp, alltifrån en koncernchef ner till en bomullsplockare. Verket visar oftast endast aktivitet på den första skärmen, nämligen en arbetare som plockar bomull. För bomullsarbetaren tar det drygt en timme att tjäna en euro. Resten av skärmarna är mestadels släckta. De övriga är tända den betydligt kortare tid det tar för de övriga yrkeskategorierna att tjäna sin euro. Den som illustrerar koncernchefens arbete är tänd mindre än en sekund. Vi stod under den guidade visningen inte kvar den tid det krävdes för att se de övriga skärmarna tändas. Men det hade onekligen varit intressant att se hela verket och för att vara säker på att få se det behöver besökaren stanna mer än en timme vid detta verk. Ett finurligt, kreativt och originellt verk, men vilka hinner och orkar ta det till sig? Många av besökarna hade, enligt guiden, försökt få igång de släckta skärmarna och frågat om det var något tekniskt fel.
Ett annat verk, består av en 1,5 timme lång film som handlar om kvinnor som städar på kontor nattetid. Filmen skapades på 70-talet av Berwick Street Film Collective och anses vara en klassiker inom området konceptuell konst. Den är ursprungligen avsedd som kampanjfilm för att få kvinnorna att engagera sig fackligt. Vid mitt tidigare besök på denna utställning visste jag inte i vilken fas som filmen befann sig när jag kom in i rummet där den visades och jag lämnade ganska snabbt rummet . Lite otåligt, men kanske ganska mänskligt. I konsthallens egen lilla skrift som beskriver utställningen finns tyvärr inte information om hur lång tid filmen pågår. För att uppleva hela verket måste jag stå kvar och invänta hela filmvisningen på 1,5 timmar. Kanske en konstkännare känner till verket sedan tidigare och hade gett sig tid och uppskattat att få se hela det klassiska verket. Naturligtvis tog vi oss inte heller den tid som behövs för att se hela verket under den guidade visningen. Vi är kanske barn av vår tid, lite otåliga på att konsumera nästa upplevelse.
Stressade och otillräckligt motiverade Lundabor?
Den pågående utställningen Vårt arbete, liksom många av konsthallens tidigare utställningar, kräver en kunnig och motiverad besökare som har gått om tid. Utställningen Vårt arbete är intressant och framställer människans förhållande till arbetet och syftar till att få oss att reflektera över de förhållanden som produktionen sker under. Verken gör detta på ett originellt och tankeväckande sätt. Men har konsthallens verksamhet verkligen uppnått sitt syfte om väldigt få lockas till utställningen och många av besökarna inte tar sig den tid som utställningarna kräver? För min egen del var guidningen ett sätt att förstå utställningen på ett djupare sätt. Man kan fråga sig om en utställning ska kräva en guidad visning för att ge besökaren behållning.
Konfliktfylld arena med begränsade resurser
Ett av diskussionsämnena gällande konsthallen har gällt utställningarnas ganska svårtillgängliga karaktär. Det finns ju Lundabor som uppskattar konst som går att uppleva och beröras av mera direkt utan att behöva guidning eller läsa de tillhörande avancerade texterna i skriften som hör till utställningen. Det har som motargument mot att konsthallen bör ha fler utställningar av varierande karaktär hävdats att det inte är möjligt eftersom de ekonomiska resurserna är väldigt begränsade. En annan omtvistad fråga gäller den konstnärliga friheten, en frihet som måste värnas från politisk styrning och censur. Den pågående utredningen om konsthallens framtida verksamhet är alltså inne på ett minerat område och utredaren måste ta hänsyn till såväl konstnärlig frihet som begränsade ekonomiska resurser, till arga Lundabors och den etablerade kulturella elitens åsikter. Dessutom finns säkert ytterligare hinder för eventuell förändring som exempelvis den kulturmärkta byggnaden. Således ingen lätt uppgift för utredningen.
Utopiska tankar från en gräsrot
Jag själv fick några idéer till förändringar efter den guidade visningen. Tankar på förändringar som kanske skulle kunna locka en bredare publik och samtidigt inte missa kvaliteten på utställningarna. Eftersom jag är en gräsrot kan jag roa mig med utopier. Utopier behöver inte räkna med alla realiteter som måste ta hänsyn till ekonomiska ramar, till den konstnärliga friheten, samt olika hinder som exempelvis kulturmärkningen av byggnaden kan innebära.
För min egen del hade det varit tillräckligt att uppleva några av de tio verken i Vårt arbete. Färre verk hade inneburit att de få utvalda verken hade fått en djupare och mer rättvisande begrundan. Precis som i utställningen Vårt arbete visar konsthallen ofta verk av internationellt välkända konstnärer. Konsthallens verksamhet anses också hålla mycket hög kvalitet av den konstnärliga eliten. Verk av internationellt kända konstnärer är både dyra i inköp och kräver dessutom komplicerade och dyra transporter från avlägsna orter. Om färre dyra verk inköptes skulle både ekonomiska resurser och konsthallsutrymme frigöras. De ekonomiska resurser och det utrymme som frigjordes skulle kunna användas till att visa verk av mer okända konstnärer, eventuellt på samma tema som huvudtemat. Kanske borde dessa verk dessutom vara av en annan karaktär än den s.k. konceptuella konsten. Inte endast välkända konstnärer kan ju skapa modern samtidskonst av hög kvalitet som är mindre tidskrävande för besökaren. Det borde även vara spännande att kunna bidra till att lyfta fram och ge stöd till mera okända, talangfulla konstnärer, eventuellt med viss lokal anknytning.
Grön kaféoas ger tid för reflektion och eftertanke
Förutom denna förändring skulle jag önska att konsthallens ointressanta atriumgård byggdes in med en glaskupol till tak. Detta för att kunna utnyttja ytpotentialen som finns där och samtidigt kunna behålla ljusinsläppet. Den nyavunna inomhusytan skulle kunna användas för att skapa en liten trädgård och några kafébord skulle också kunna rymmas i grönskan. Gröna oaser saknas verkligen i Lunds centrum. I kaféet kunde besökarna sitta ner för en stunds reflektion över utställningen med en god kopp kaffe i handen. I den rogivande grönskan skulle besökarna även kunna läsa i de framlagda konsttidskrifterna. Om besökaren råkar vara småbarnsförälder kunde barnen samtidigt leka i den hörna med hoppvänliga kuddar och bollar som inrättats i en vrå intill den gröna kaféoasen.
Några kvällar i månaden skulle jag önska att konsthallen kunde hålla öppet för föreläsningar om exempelvis den visade utställningen eller om andra ämnen med konstanknytning. Säkert skulle några av alla dessa bildade Lundabor gärna ställa upp för en ringa summa och hålla föredrag om diverse ämnen med konstanknytning. Personligen är jag vän med en Lundabo som nyligen skrivit en avhandling om Marcel Duchamp, kanske en av de första företrädarna för den konceptuella konsten. Lämpligen kunde föredragen avbrytas med lite förfriskningar i pausen. På så sätt skulle Lundaborna få tillfälle att diskutera föredraget eller den visade konsten med varandra. Att dela erfarenheter med andra är ju ofta berikande.
De framförda förslagen är min egen utopi, men om de kunde förverkligas, skulle kanske konsthallen kunna locka fler besökare och ge dem nya berikande konstupplevelser som de kan dela med andra Lundabor.
Anteckningar om Obamas Kubabesök av Bertil Egerö
Jag får idag intrycket att många
svenskar reser till Kuba ”innan det är försent”. Ja kanske. Min och fru
Elsas första resa 2005 motiverades av liknande tankar. Sedan dess har
vi lärt oss mycket, om de strukturella problem en centralplanerad
ekonomi, en genom decennier fastmurad byråkrati mm gett detta land. Men
också den livsglädje som vi mött överallt, och känslan att USA är den
värsta fienden – kulturellt, och särskilt ekonomiskt. Att åter hamna
under USA är en mardröm för många kubaner. Hur länge kommer det Kuba
bröderna Castro’s generation skapat och nu försiktigt refomerar att
hålla stånd mot nyliberalismens politiska förkämpar? Obama är en stark
spjutspets, hans medgivande att blockad och isolering helt har
motverkat sitt syfte kan börja påverka även kongressen. När nu internet
ska göras mer tillgängligt öppnas för en mer subtil påverkan, den som
redan inletts med massturismen, med dollaröverföring mellan familjerna
på båda sidor av gränsen, med direktflyg och andra sätt att exponera
kubanerna för glittret i det stora konsumtionssamhället USA.
Obama avrundar presidenturen med Kuba
Barack Obama, hans fru och döttrar, svärmor mfl utgjorde den delegation som i mars besökte Kuba – det första presidentbesöket sedan USA’s marionett Batista tvingades fly landet. Så här mot slutet av sin presidentperiod kan Obama kosta på sig några djärva steg, och inget fel i det. Normaliseringen av USA’s förhållande till Kuba lär inte bli färdig under hans återstående tid i Vita Huset.
Sedan den öppna förhandlingsprocessen kom igång i december 2014 har självklart en del hänt. Dock inte med handelsblockaden, inte med Guantanamo. Tunga frågor som förblev liggande efter besöket. Däremot ska nu Google ha beslutat etablera sig på Kuba, ett steg som inte bara intresserar de kubanser som har råd att önska bättre internetkontakt, utan även den amerikanska strategin att i första hand försöka nå de unga kubanerna, de som inte vet eller förstår mycket av Revolutionen eller varför de ska ha ett så problematiskt liv.
Obama talade till folket. Javisst, även om ”folket” inte rymdes i den sal där han pratade. Det sades vara säkerhetsskäl bakom att han inte såsom Kubas ledare höll talet ute på det stora Revolutionstorget, eller på platsen framför USA’s sk Intressekontor (numera ambassad). Men TV-apparaterna stod säkert på över hela landet, att döma av de många internet-kommentarer som följde på talet. ”En duktig retoriker”, tycktes alla vara överens om.
Sant är att Obama medgav vissa brister i sitt lands demokrati (dock inte Guantanamo, dock inte polismorden på oskyldiga afroamerikaner). Men de bekämpas bättre i en demokrati var hans budskap, mot bakgrund av extrema skillnader i levnadsvillkor och politikernas beroende av de kapitalstarkas stöd.
”Folket” – Obamas tal ett budskap till oppositionen?
”Jag tror på det kubanska folket”, upprepade Obama, med olika ord; ”Kubas framtid måste ligga i det kubanska folkets händer.” Och hoppades att senare generationer skulle se USA’s snart sex decennier långa isolering av Kuba som en avvikelse, ett misstag. Vems, ville han inte förklara, inte heller varför. Men att ställa folket mot regeringen och parlamentet var uppenbarligen vad han önskade, med särskild adress till de unga som idag troligen är de mest kritiska i samhället idag. Själv har jag förstått att den glada kubanska musikens rappare ofta ger en svidande kritik av systemet och dess följder.
Kanske är generationsväxlingen ett lika stort hot mot utopin om en mer dynamisk socialism, eller icke-kapitalism, som USA’s ekonomiska utsvältningspolitik?
Diplomaten Raúl
Raúl uppträdde som den diplomat han också kan vara. Det han tydligaste begärde var respekt, att USA respekterar den utvecklingsväg Kuba står för, att förändringar är kubanernas ensak, och att de två staterna ska kunna existera sida vid sida med goda relationer trots de djupa skillnaderna mellan dem.
Som en liten eftersläng påpekade han att USA har en del att lära av Kuba, inom sjukvård men också vad gäller synen på mänskliga rättigheter mm.
– och sanningssägaren Fidel
I bakgrunden levererade storebror Fidel allt det som Raúl inte kunde säga: med raka ord påminde han om USA’s alla hundratals attacker mot Kuba, alla sabotage. Hur USA stöttade apartheidstaten Sydafrika (där Kuba samarbetade med Angola). Hur Kuba under revolutionen tagit krafttag mot den rasism som ännu plågar USA. Kan de bara glömmas när vi nu ska gå en gemensam framtid till mötes?
Det är en risk att de redan har glömts, i de ungas vetskap om hur mycket som inte sägs i skolundervisningen, och hur mycket som de känner sig lurade på i ett Kuba där den don Quijoteska stoltheten hos ’de gamle’ styr politik och liv.
Barack Obamas tal kan säkert googlas fram. Svårare kan det vara att hitta Raúls tal. Den intresserade får det in extenso nedan. Fidels kommentarer har jag ännu inte översatt.
Bertil Egerö
Obama avrundar presidenturen med Kuba
Barack Obama, hans fru och döttrar, svärmor mfl utgjorde den delegation som i mars besökte Kuba – det första presidentbesöket sedan USA’s marionett Batista tvingades fly landet. Så här mot slutet av sin presidentperiod kan Obama kosta på sig några djärva steg, och inget fel i det. Normaliseringen av USA’s förhållande till Kuba lär inte bli färdig under hans återstående tid i Vita Huset.
Sedan den öppna förhandlingsprocessen kom igång i december 2014 har självklart en del hänt. Dock inte med handelsblockaden, inte med Guantanamo. Tunga frågor som förblev liggande efter besöket. Däremot ska nu Google ha beslutat etablera sig på Kuba, ett steg som inte bara intresserar de kubanser som har råd att önska bättre internetkontakt, utan även den amerikanska strategin att i första hand försöka nå de unga kubanerna, de som inte vet eller förstår mycket av Revolutionen eller varför de ska ha ett så problematiskt liv.
Obama talade till folket. Javisst, även om ”folket” inte rymdes i den sal där han pratade. Det sades vara säkerhetsskäl bakom att han inte såsom Kubas ledare höll talet ute på det stora Revolutionstorget, eller på platsen framför USA’s sk Intressekontor (numera ambassad). Men TV-apparaterna stod säkert på över hela landet, att döma av de många internet-kommentarer som följde på talet. ”En duktig retoriker”, tycktes alla vara överens om.
Sant är att Obama medgav vissa brister i sitt lands demokrati (dock inte Guantanamo, dock inte polismorden på oskyldiga afroamerikaner). Men de bekämpas bättre i en demokrati var hans budskap, mot bakgrund av extrema skillnader i levnadsvillkor och politikernas beroende av de kapitalstarkas stöd.
”Folket” – Obamas tal ett budskap till oppositionen?
”Jag tror på det kubanska folket”, upprepade Obama, med olika ord; ”Kubas framtid måste ligga i det kubanska folkets händer.” Och hoppades att senare generationer skulle se USA’s snart sex decennier långa isolering av Kuba som en avvikelse, ett misstag. Vems, ville han inte förklara, inte heller varför. Men att ställa folket mot regeringen och parlamentet var uppenbarligen vad han önskade, med särskild adress till de unga som idag troligen är de mest kritiska i samhället idag. Själv har jag förstått att den glada kubanska musikens rappare ofta ger en svidande kritik av systemet och dess följder.
Kanske är generationsväxlingen ett lika stort hot mot utopin om en mer dynamisk socialism, eller icke-kapitalism, som USA’s ekonomiska utsvältningspolitik?
Diplomaten Raúl
Raúl uppträdde som den diplomat han också kan vara. Det han tydligaste begärde var respekt, att USA respekterar den utvecklingsväg Kuba står för, att förändringar är kubanernas ensak, och att de två staterna ska kunna existera sida vid sida med goda relationer trots de djupa skillnaderna mellan dem.
Som en liten eftersläng påpekade han att USA har en del att lära av Kuba, inom sjukvård men också vad gäller synen på mänskliga rättigheter mm.
– och sanningssägaren Fidel
I bakgrunden levererade storebror Fidel allt det som Raúl inte kunde säga: med raka ord påminde han om USA’s alla hundratals attacker mot Kuba, alla sabotage. Hur USA stöttade apartheidstaten Sydafrika (där Kuba samarbetade med Angola). Hur Kuba under revolutionen tagit krafttag mot den rasism som ännu plågar USA. Kan de bara glömmas när vi nu ska gå en gemensam framtid till mötes?
Det är en risk att de redan har glömts, i de ungas vetskap om hur mycket som inte sägs i skolundervisningen, och hur mycket som de känner sig lurade på i ett Kuba där den don Quijoteska stoltheten hos ’de gamle’ styr politik och liv.
Barack Obamas tal kan säkert googlas fram. Svårare kan det vara att hitta Raúls tal. Den intresserade får det in extenso nedan. Fidels kommentarer har jag ännu inte översatt.
Bertil Egerö
God eftermiddag herr president Barck Obama,
Vi är glada över att se er här i det första besöket av en ledare för USA sedan 88 år. Det är vår önskan att ni under ert korta besök på ön får uppleva det kubanska folkets gästfrihet, (folket) som aldrig har hyst några negativa känslor mot det amerikanska folket, med vilket vi har historiska, kulturella och känslomässiga band.
Ert besök är ett viktigt inslag i (den pågående) processen för en förbättring av våra bilaterala relationer, som vi hoppas kommer att leda till stora framsteg i vårt utbyte, till fördel för båda nationerna liksom för hela regionen. Låt oss vidmakthålla ett konstruktivt läge i vårt möte, som en fortsättning på de två möten vi haft, i Panamá och i New York.
Vi kan konstatera att de 15 månader som gått sedan vi
offentliggjorde beslutet att återupprätta diplomatiska relationer har
medfört konkreta resultat. Vi har återinfört direkta postala tjänster
och signerat ett avtal om reguljära flygförbindelser. Vi har förstärkt
samarbetet i områden av gemensamt intresse. Vi har undertecknat två
memoranda (de entendemiento), kring skydd av miljön och de marina
områdena, samt till åtgärder för säkrare navigation på havet. Idag
skriver vi under ett till kring samarbete i jordbruksfrågor.
Parallellt pågår förhandlingar om andra grupper av bilaterala frågor, såsom kampen mot droghandeln, säkerhet i handel och för resenärer, samt i hälsofrågor. Vad gäller det sistnämnda har vi redan överenskommit att fördjupa samarbetet kring prevention och behandling av smittsamma sjukdomar såsom Zika och av kroniska icke smittsamma sjukdomar såsom cancer. Detta samarbete är till gagn inte bara för Kuba och USA utan för hela regionen.
Med utgångspunkt i de beslut som president Obama har fattat kring modifieringar av delar av blockaden, samarbetar kubanska och USamerikanska företag i att identifiera de möjliga kommersiella satsningar som kan genomföras under ännu gällande restriktioner. En del har redan satts i verket, särskilt i området telekommunikationer, (ámbito) där vårt land ser fram mot ett program som utgår från våra prioriteringar i utveckling och i den avancerade teknologi som garanterar att de tjänar vårt nationella intresse.
Framsteg har även gjorts i förhandlingar bland annat kring tillgång till medikamenter och medicinsk utrustning, liksom till apparatur för energiproduktion och skydd av miljön.
Mycket mer skulle kunna göras om USAs blockad hävdes. Vi är införstådda med president Obamas och hans regerings position i fråga om blockaden och de försök som gjorts i kongressen för att få den hävd. De senaste åtgärderna som regeringen vidtagit är positiva, men inte tillräckliga. Jag har utväxlat åsikter med presidenten kring andra åtgärder som vi tror kan vidtas för att eliminera ännu gällande restriktioner och som kan utgöra viktiga steg i att avsluta blockaden. Detta är helt väsentligt, ty blockaden gäller ännu och innehåller komponenter som hämmar och avskräcker, med en räckvidd långt utanför vårt territorium. Jag gav presidenten en del exempel för att demonstrera denegativa konsekvenserna för Cuba och andra stater. Blockaden är det största hindret för vår ekonomiska utveckling och vårt folks välfärd. Därför är det väsentligt att den avslutas om våra bilaterala relationer ska kunna normaliseras. Det gäller även den kubanska emigrationen där villkoren behöver förbättras för emigranternas familjer och deras land.
För att göra framsteg i normaliseringsprocessen krävs även att det illegalt ockuperade området som hyser flottbasen i Guantánamo återlämnas.
Båda dessa teman, de centrala hindren, togs upp ännu en gång i en ledare den 9 mars i partiets officiella organ (Granma), och för några dagar sedan i en presskonferens av vår kansler Bruno Rodriguez Parrilla, och spreds därefter i pressen.
Även andra områden där politiska skillnader råder borde undanröjas för att möjliggöra normala relationer mellan Cuba och USA. Den senare bör inte leva i föreställningen att det kubanska folket skulle överge de målsättningar det fritt och suveränt har valt och för vilka det har utstått enorma offer.
Vi har även utväxlat kring internationella frågor, speciellt sådana som kan påverka den regionala stabiliteten och freden. Speciellt gällde det, och tiden tillät inte att ta upp frågan ordentligt, vår oro kring den destabilisering som nu förbereds gentemot Venezuela, kontraproduktivt för läget i kontinenten, och därför nämner jag det här och nu. Vi samtalade även om fredsprocessen i Colombia och ansträngningarna för att göra slut på den konflikten.
Det är djupa skillnader mellan våra två länder, som inte kommer att försvinna, ty våra uppfattningar om många teman, såsom politiska modeller, demokrati, tillämpningen av mänskliga rättigheter, social rättvisa, internationella relationer, fred och global stabilitet. Kuba har mycket att säga och visa upp i dessa frågor, och härmed upprepar jag till presidenten vår beredskap att fortsätta den dialog som vi nu har inlett.
Den 14 december 2014, när vi offentliggjorde beslutet att återupprätta diplomatiska relationer, sade jag följande: ”vi behöver lära oss konsten att leva tillsammans på ett civiliserat sätt, med våra olikheter.” Den 15 juli 2015 talade jag till vårt parlament i dessa ord: ”Att förändra allt det som behöver förändras är kubanernas suveräna och exklusiva uppgift. Den revolutionära regeringen är beredd att ta steg för att normalisera relationerna [med USA], övertygad om att båda våra länder kan samarbeta och leva tillsammans på ett civiliserat sätt, till ömsesidig nytta, över och förbi de skillnader som utmärker oss och med säkerhet fortsätter att utmärka oss, och gemensamt bidra till fred, säkerhet, stabilitet, utveckling och jämställdhet i vår kontinent och i världen.”
Idag bekräftar jag att vi bör inleda, i praktiken, konsten att leva tillsammans på ett civiliserat sätt, vilket innebär att acceptera och respektera våra skillnader och inte se dem som en central del i vår relation, utan befrämja åtgärder som är till nytta för båda våra länder, koncentrera oss på det som för oss närmare i stället för vad som seprarerar oss.
Vi är överens om att vi har en lång och komplex väg att gå. Men det viktiga är att vi har börjat ta steg i riktning mot en relation av helt nytt slag, en som aldrig tidigare har gällt mellan Kuba och USA.
Att förstöra en bro är lätt och kräver inte mycket tid. Att återuppbygga den på ett säkert sätt är en mycket större och svårare uppgift. Efter att ha misslyckats fyra gånger, lyckades den amerikanska simmaren Diana Nyad den 2 september 2013 simma över till Florida, utan skydd mot hajar. För denna bragd att övervinna det geografiska avståndet mellan våra länder tilldelades hon av det Kubanska Rådet utmärkelsen ’Orden al Mérito Deportivo’, alltmedan Kubas och USAs nationalsånger spelades.
Denna bedrift förmedlar ett tydligt budskap, att vi bör se det som ett exempel i de bilaterala relationerna; om hon kunde så kan även vi.
Jag upprepar än en gång till president Obama vår uppskattning över hans besök och den kubanska regeringens beredskap att göra fler framsteg under de kommande månaderna, till gagn för våra folk och våra länder.
Stort tack.
Informell översättning, Bertil Egerö
Parallellt pågår förhandlingar om andra grupper av bilaterala frågor, såsom kampen mot droghandeln, säkerhet i handel och för resenärer, samt i hälsofrågor. Vad gäller det sistnämnda har vi redan överenskommit att fördjupa samarbetet kring prevention och behandling av smittsamma sjukdomar såsom Zika och av kroniska icke smittsamma sjukdomar såsom cancer. Detta samarbete är till gagn inte bara för Kuba och USA utan för hela regionen.
Med utgångspunkt i de beslut som president Obama har fattat kring modifieringar av delar av blockaden, samarbetar kubanska och USamerikanska företag i att identifiera de möjliga kommersiella satsningar som kan genomföras under ännu gällande restriktioner. En del har redan satts i verket, särskilt i området telekommunikationer, (ámbito) där vårt land ser fram mot ett program som utgår från våra prioriteringar i utveckling och i den avancerade teknologi som garanterar att de tjänar vårt nationella intresse.
Framsteg har även gjorts i förhandlingar bland annat kring tillgång till medikamenter och medicinsk utrustning, liksom till apparatur för energiproduktion och skydd av miljön.
Mycket mer skulle kunna göras om USAs blockad hävdes. Vi är införstådda med president Obamas och hans regerings position i fråga om blockaden och de försök som gjorts i kongressen för att få den hävd. De senaste åtgärderna som regeringen vidtagit är positiva, men inte tillräckliga. Jag har utväxlat åsikter med presidenten kring andra åtgärder som vi tror kan vidtas för att eliminera ännu gällande restriktioner och som kan utgöra viktiga steg i att avsluta blockaden. Detta är helt väsentligt, ty blockaden gäller ännu och innehåller komponenter som hämmar och avskräcker, med en räckvidd långt utanför vårt territorium. Jag gav presidenten en del exempel för att demonstrera denegativa konsekvenserna för Cuba och andra stater. Blockaden är det största hindret för vår ekonomiska utveckling och vårt folks välfärd. Därför är det väsentligt att den avslutas om våra bilaterala relationer ska kunna normaliseras. Det gäller även den kubanska emigrationen där villkoren behöver förbättras för emigranternas familjer och deras land.
För att göra framsteg i normaliseringsprocessen krävs även att det illegalt ockuperade området som hyser flottbasen i Guantánamo återlämnas.
Båda dessa teman, de centrala hindren, togs upp ännu en gång i en ledare den 9 mars i partiets officiella organ (Granma), och för några dagar sedan i en presskonferens av vår kansler Bruno Rodriguez Parrilla, och spreds därefter i pressen.
Även andra områden där politiska skillnader råder borde undanröjas för att möjliggöra normala relationer mellan Cuba och USA. Den senare bör inte leva i föreställningen att det kubanska folket skulle överge de målsättningar det fritt och suveränt har valt och för vilka det har utstått enorma offer.
Vi har även utväxlat kring internationella frågor, speciellt sådana som kan påverka den regionala stabiliteten och freden. Speciellt gällde det, och tiden tillät inte att ta upp frågan ordentligt, vår oro kring den destabilisering som nu förbereds gentemot Venezuela, kontraproduktivt för läget i kontinenten, och därför nämner jag det här och nu. Vi samtalade även om fredsprocessen i Colombia och ansträngningarna för att göra slut på den konflikten.
Det är djupa skillnader mellan våra två länder, som inte kommer att försvinna, ty våra uppfattningar om många teman, såsom politiska modeller, demokrati, tillämpningen av mänskliga rättigheter, social rättvisa, internationella relationer, fred och global stabilitet. Kuba har mycket att säga och visa upp i dessa frågor, och härmed upprepar jag till presidenten vår beredskap att fortsätta den dialog som vi nu har inlett.
Den 14 december 2014, när vi offentliggjorde beslutet att återupprätta diplomatiska relationer, sade jag följande: ”vi behöver lära oss konsten att leva tillsammans på ett civiliserat sätt, med våra olikheter.” Den 15 juli 2015 talade jag till vårt parlament i dessa ord: ”Att förändra allt det som behöver förändras är kubanernas suveräna och exklusiva uppgift. Den revolutionära regeringen är beredd att ta steg för att normalisera relationerna [med USA], övertygad om att båda våra länder kan samarbeta och leva tillsammans på ett civiliserat sätt, till ömsesidig nytta, över och förbi de skillnader som utmärker oss och med säkerhet fortsätter att utmärka oss, och gemensamt bidra till fred, säkerhet, stabilitet, utveckling och jämställdhet i vår kontinent och i världen.”
Idag bekräftar jag att vi bör inleda, i praktiken, konsten att leva tillsammans på ett civiliserat sätt, vilket innebär att acceptera och respektera våra skillnader och inte se dem som en central del i vår relation, utan befrämja åtgärder som är till nytta för båda våra länder, koncentrera oss på det som för oss närmare i stället för vad som seprarerar oss.
Vi är överens om att vi har en lång och komplex väg att gå. Men det viktiga är att vi har börjat ta steg i riktning mot en relation av helt nytt slag, en som aldrig tidigare har gällt mellan Kuba och USA.
Att förstöra en bro är lätt och kräver inte mycket tid. Att återuppbygga den på ett säkert sätt är en mycket större och svårare uppgift. Efter att ha misslyckats fyra gånger, lyckades den amerikanska simmaren Diana Nyad den 2 september 2013 simma över till Florida, utan skydd mot hajar. För denna bragd att övervinna det geografiska avståndet mellan våra länder tilldelades hon av det Kubanska Rådet utmärkelsen ’Orden al Mérito Deportivo’, alltmedan Kubas och USAs nationalsånger spelades.
Denna bedrift förmedlar ett tydligt budskap, att vi bör se det som ett exempel i de bilaterala relationerna; om hon kunde så kan även vi.
Jag upprepar än en gång till president Obama vår uppskattning över hans besök och den kubanska regeringens beredskap att göra fler framsteg under de kommande månaderna, till gagn för våra folk och våra länder.
Stort tack.
Informell översättning, Bertil Egerö
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)