VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
Vi samlas på Stortorget varje fredag kl 12-14 liksom Fridays For Future-rörelsen inspirerad av Greta Thunberg gör på många håll.
Vi kräver att Lund medverkar till att Parisavtalet
hålls, att vi strävar mot att hålla uppvärmningen till högst 1.5
grader, att det sker på ett klimaträttvist sätt och att man lyssnar på
den bästa samlade vetenskapen.
Kom förbi och prata med oss och stötta vår kamp för framtiden för våra ungdomar, barn och barnbarn.
19/9, 3/10, 31/10, 14/11 i Lilla salen på AF i Lund. Filmas och kan ses live via vår hemsida
3 oktober kl. 18.00 Elin Jacobsson
På flykt från klimatet — om klimatdriven migration och global styrning.
Fritt inträde. Allmänheten välkommen
Affisch »
Marine Le Pen jublar. Förra söndagen anslöt sig Sverige till Polen, Tjeckien, Ungern och alla oss andra. Och i söndags kom Italien. Nya bundsförvanter!
PoesiBandet bildades i Lund hösten
2019. Gruppens musikaliska inriktning är "sjungen poesi" med en stark
inspiration från vispop och folkmusik, oftast med inslag av
improvisation. I repertoaren finns tonsatta och lästa dikter, både
andras och egna.
Bandet sjunger och spelar gitarrer, flöjter, bas, piano, percussion.
För närvarande består gruppen av Pia Carlson, Jurek Pyrko, Carl Sköld
och Per Hiselius. Bandet har släppt flera låtar och videor på Youtube,
Spotify och Instagram. Fri entré, ingen föranmälan.
Tisdag 4 oktober 18:00 – 19:00
Stadsbiblioteket - Atriumgården
Läs mer »
Hanna Gunnarsson i luggudedräkt från nordvästra Skåne
En första bild från ett nytt
riksdagsår. Efter öppnandet så hoppas vi Hanna återgår till sitt vanliga
jag och förser VB-läsarna med de fylliga rapporter från riksdagsarbetet
som hon försett oss med under förra perioden.
Med tanke på händelser i omvärlden och (förmodligen) en ny oprövad
regeringskonstellation så borde det bli en hel del i riksdagen att
skriva om.
Den rikaste hundradelen svenskar äger 37 procent
av svenskarnas samlade förmögenhet. Det brädar med marginal USA vars
rikaste hundradel bara äger 35 procent av den amerikanska
förmögenheten.
Våra nordiska grannländer är mindre extrema. Den rikaste
hundradelen äger 23,8 procent i Danmark, 29,3 procent i Finland och
29,7 procent i Norge. Siffrorna presenterades nyligen av storbanken
Crédit Suisse.
Samtidigt ökar antalet fattiga överallt. Den ojämlika
förmögenhetsfördelningen är skandalös och djupt tragisk. Under de goda
åren på 1950- och 1960-talen rättade man till klyftorna med rejäla
arvsskatter på 70, 80 procent. Då kunde man bygga välfärdsstater och
goda skolor.
När nyliberalismen tog över kraschade både välfärd och
utbildning samtidigt som fattigdomen ökade, såväl i Sverige som i USA .
Thomas Piketty hävdar att vi måste skapa jämlikhet
inom och mellan stater. Annars kan vi aldrig lösa klimatkrisen och
andra globala kriser. Ojämlikhet är ett hot mot mänskligheten. Det är
temat i hans senaste bok ”En kort historik om jämlikhet”.
Det finns fler sätt att mäta ojämlikhet i
ägande. Gini-koefficienten går från 0 till 1. Ju närmare 1 den ligger
desto högre ojämlikhet. Den svenska gini-koefficienten är 88,1,
betydligt högre än den ryska. Sverige har fler oligarker än Ryssland.
Oligarker ja. Förra året fanns det cirka 600 miljardärer i Sverige. I år är de över 1000.
Professor Michael Zürn uttrycker det så här: ”Kulturell
splittring i samhället och ökad ojämlikhet utgör grogrunden för
auktoritära populister.”
Det visar valresultatet.
Källa: Andreas Cervenka, Siffrorna som S inte ville se i valrörelsen”, Aftonbladet 26/9.
Höghastighetsbanan läggs i malpåse
utom mellan Lund och Hässleholm. Där kommer tågen susa fram i 250
km/tim på landbroar högt över slätten. Om några år åker vi till
Hässleholm på en kvart! Vilken trevlig utflykt till en skånsk småstad
som vi ofta passerat men sällan besökt! Nästan som att åka spårvagn
från Clemenstorget till MAX 4 i Brunnshög.
Sverige har världens mest avreglerade järnväg. Det har
lett till att det svenska järnvägsnätet numera är uppstyckat,
upphandlat och spritt för vinden i pyttesmå beståndsdelar. Något
samhällsansvar är det ingen som hört talas om. Det försvann när SJ blev
ett vinstmaximerande företag bland andra. Ur Aftonbladets ledare 27/9.
SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, dömer ut skolans betygssystem.
”Liksom tidigare forskning finner vi
tecken på generösare betygssättning i friskolor, särskilt de som drivs i
aktiebolagsform eller har låg andel lärare med pedagogisk utbildning”,
skriver Karin Edmark, en av rapportens författare.
Hon konstaterar: Friskolor sätter högre betyg än vad
eleverna presterar på nationella prov. Särskilt de som drivs i
aktiebolagsform eller har låg andel lärare med pedagogisk utbildning
Friskolor ger högre betyg i ämnen som inte har centrala prov. Vilket är de flesta.
Friskole-elever klarar gymnasiet sämre än elever från kommunala skolor (eftersom de har mindre kunskaper).
Så sammanfattar Emma Leijnse i en artikel rapporten från SNS, (SDS 27/9).
Hon påpekar att beslutsfattarna visste att det nya betygssystemet var
sämre som urvalsinstrument för högre studier än det gamla redan när det
infördes på 1990-talet.
Nu övervägs lagstiftning mot Ekocid, miljömord.
Ekocid är ”Allvarlig skada på, förstörelse eller förlust av
ekosystem i ett angivet område, orsakad av mänsklig handling eller
andra omständigheter i sådan omfattning att fredligt åtnjutande av
invånarna i det angivna området kommer att bli eller har blivit
avsevärt förminskat”.
Ekocid som drabbar hundratals miljoner i Asien, Afrika och
Amerika har begåtts och begås fortfarande av oljebolagen. Det kan
jämställas med homicid – folkmord.
Kunskapskanalen visar ett par program om hur EXXON med flera
oljebolag med raffinerade lögner har döljer sin trettioåriga ekocid.
Sverige med flera stater ger bilägare bidrag som går till vinst för oljebolagen.
Jag gick i första klass när finska vinterkriget
bröt ut. Far hade köpt några pilsnerflaskor inför ett möte om Finland
hemma hos oss. På natten frös de och sprack. Mötet fick genomföras utan
pilsner. Kerttu och Onni kom. Jag grubblade mycket över finska
vinterkriget.
Dagens situation i Ukraina med framgångar för Ukrainas armé, rysk
mobilisering, skenval, massakrer på civila, bombade städer och nu
saboterade oljeledningar tvingade mig att tänka tillbaka på de
händelser som började 1939. Vad det skulle leda till kunde ingen
föreställa sig då.
Nazityskland och Sovjetunionen ingick en pakt och delade
Polen. Sovjetunionen fick också införliva Estland, Lettland och
Litauen. Andra världskriget hade börjat. När Sovjet krävde gränsområden
av Finland inleddes vinterkriget. En halv miljon ryssar invaderade
Finland. 200 000 av dem dödades innan Finland tvingades ge upp i mars
1940. 400 000 finnar fördrevs från sina hem.
Det här var ju bara början. En månad senare dominerade
nazisterna hela Europa och bombade England. Sverige mobiliserade 300
000 värnpliktiga. Man började sjunga ”Min soldat”. Mamma som hade haft
en sorts au pair-tjänst nära London var mycket upprörd.
Hur kriget i Ukraina ska utveckla sig vet ingen. 1939 trodde ingen att det skulle bli världskrig. Och de flesta visste inte vad ett krig innebar.
Nu ser man dagligen i TV människornas elände i de
drabbade områdena, män, kvinnor och barn, hör dem sörja, tala och
vädja, upplever deras vilsenhet, kort sagt, vi blir mer engagerade i
människornas situation i krigets vardag än i den väldiga maktkampen.
Det är ju vardagen som måste uthärdas, timme för timme, minut för
minut. Och nu kommer vinter och mörker och brist på bränsle.
En text om ett tragiskt skeende letade sig långsamt fram i mitt medvetande.
Estland? För tio år sedan hade jag läst något om
Estland. Estland som först drabbades av sovjetisk ockupation och sedan
”befriades” av Nazityskland, varpå ryssarna kom tillbaka 1944 och inte
släppte taget förrän 1991.
Det var ett helvete att anpassa sig till makten, vare sig den var
tysk eller rysk, och man var misstänksam mot sina grannar i ett långa
tider fullständigt rättslöst samhälle. Och så var det hämnden och
baltutlämningen av flyktingar som Sovjet krävde tillbaka och Sverige
överlämnade.
När jag erinrat mig så mycket var jag helt klar över vilken text jag sökte.
Sofi Oksanen, ”När duvorna försvann”, från 2012. Det är en
skildring av människor som genomlevat hela detta förlopp, en ofta hemsk
och tragisk bok, men där det också förekommer något så när rimliga liv
i det falska samhället. Jag tittade på en viss hylla där den stått de
senaste 10 åren och där stod den, lite dammig.
Dess skildring av livet i Lettland 1939 till 1991 ger möjlighet
till lite insikt om hur det kan vara att leva i dagens Ukraina. Och på
många andra håll, t ex i Ryssland.
För att kolla några fakta drog jag fram Per Leanders bok ”Lenins
kostym” som kom härom året. Det är en mycket mer översiktlig text, men
där finns några bra kapitel om andra världskriget och det svenska
kommunistpartiets agerande, inte minst i förhållande till Finland och
Baltikum.
Båda böckerna kan rekommenderas. ”När duvorna försvann” är emotionellt tyngre. ”Lenins kostym” är lättläst och lärorik.
