Ingen VB nästa vecka

Helgerna står som spön i backen så här års och red tänker sig en ledighet i det gröna i st f detta röd-gröna blad nästa vecka.

På återläsande den 6 juni. Även detta är en helgdag men nån måtta får det va!

Pusselbitar

Underbart att schweizarna röstade nej till köp av JAS-plan. Svensk vapenexport är en skam.
Göran Greider, Metro 20/5

Nej till vinster i välfärden!
IF Metalls kongress 18/5
 

Nog är det dags för det stora röda oppositionspartiet  --  vars ledare en gång ledde just IF Metall – att också ta ett par steg åt vänster.
Daniel Swedin, Aftonbladet 20/5

Det gör väl inget om några framgångsrika entreprenörer tjänar oerhört mycket pengar?
Daniel Urwitz, riskkapitalist, i SVT:s Vetenskapens värld

Men det är just måttlös koncentration av rikedom som enligt Piketty riskerar att leda till att samhällen faller sönder, makt går i arv och demokratin försvagas.
Karin Arbsjö, Sydsvenskan 17/5

Alla frågar efter Pikettys bok. Den är slutsåld och vi vet inte när vi kan få nya exemplar.
Expedit på Gleerups

Glada toner på piazzan av Majblom

På trötta fötter efter en lång dag efter tjänst åt Kapitalet, vandrade jag upp ur underjorden (Centralen) och hörde sprittande toner på piazzan.
 

Röda kapellet förstås spelade för glatta livet och för oss, löneslavar och andra som passerade Knutorget.
 

De röd-gröna hade ett gemensamt litet torgmöte (halvspontant). Karin Svensson Smith delade ut blad om EU-valet och socialdemokraten (vem?) delade ut röda rosor. Och Karin höll ett litet anförande om varför rösta grönt, Abe B dito om rösta rött.
 

När även socialdemokratiska representanten skulle säga några ord (som f ö inte delade ut någon ros till mig) kändes lagom att vandra vidare hemåt genom fagra Stadsparken.

Trafikplatsen vid Ideon behövs inte av Gunnar Stensson

Trafikverket har grovt överskattat fordonstrafiken längs det svenska vägnätet. Den nya trafikplatsen vid Ideon behövs inte, och inte heller någon motorväg Lund - Fjelie.
   Samtidigt har Trafikverket glömt halva järnvägsnätet, gjort en felräkning på 20 miljarder och beräknat att växlarna ska hålla 150 år. I Aktuellt står Catharina Elmsäther-Svärd mållös med uppspärrade ögon och röda kinder.
   Karin Svensson Smith kräver hennes avgång. För att få ordning och reda i trafikplanen måste vi fälla regeringen och se till att vi får en kompetent ledning.

Bevara parkmiljön på Vipeholm! av Ulf Nymark

Det behöver förvisso byggas fler bostäder i Lund. Framför allt behövs billiga hyresrätter. Mark finns för byggande: på Brunnshög kan byggas tusentals bostäder och i de östra kommundelarna finns god tillgång på mark avsedd för bostäder. I tätorten Lund finns flera underutnyttjade p-platser som kan tas i anspråk för byggande. Likväl väljer majoriteten att prioritera byggande i parker: S:t Larsparken, Borgareparken, Folkets park. Nu står exploatering av Vipeholmsparken på dagordningen. De sista resterna av grönskande parkmiljö ska förvandlas till svart asfalt och betong enligt ett detaljplaneförslag som Byggnadsnämnden beslutat skicka ut på samråd. Miljöpartiet yrkade på återremiss och omarbetning av planen på en rad punkter. MP vill bygga enbart på redan hårdgjorda ytor i parken, dvs en ganska begränsad utbyggnad.
   Det är hela grönområdet längs Hardebergaspåret och den gröna planen i områdets västra del som majoriteten vill bebygga med dyra bostadsrätter. Grönytor, buskar och de stora vackra träden ska ge vika för hus, parkeringsplatser, gator och en väg för genomfartstrafik.
   Kommunens grönstruktur- och naturvårdsprogram slår fast att parken utgör ett värdefullt inslag med stora träd och fina trädridåer som tillsammans med Hardebergaspåret har betydelse för den biologiska mångfalden. Vidare betonar programmet vikten av att Vipeholmsparken bevaras är tillgånglig för allmänheten.
   Lund behöver inte minskade parkytor. Tvärtom: Lund behöver mera grönytor och parker för lundabornas rekreation men också för att minska risken för översvämningar på grund av det förändrade klimatet.

Krossa Stenkrossen! av Gunnar Stensson

Vi ska inte överdriva. Det var ett vanligt röjarparty fast det denna gång kallades brytfest. Den i hast sammankallade ungdomsmobben drog skränande genom stan på natten, tog sig in i teaterlokalen, slog sönder vad som kunde slås sönder och smet sen hemåt. De kvarlämnade flaskorna med bensin var nog mest symboliska.
   Det är sånt som bortskämda ungdomar brukar göra. Skillnaden var att de denna gång gjorde det i en offentlig lokal – som efter att par dagar kunde återställas till en kostnad av kanske 30 000.
   I höstas besökte jag Stenkrossen i samband med repetitioner och föreställningar av ”Kabaré Unik” några gånger och gladdes över de möjligheter lokalen hade. Så jag är minst lika ilsken som alla andra över de halvstarkas framfart.
   Att Simon Lerkot Berglind framträdde offentligt hedrar honom, men det enda försvar han hade var revolutionsfloskler.
   Många av deltagarna kommer från välsituerade villaområden utanför Lund. De föddes på 1990-talet och misslyckades i Lunds gymnasier i början av 2000-talet. Sedan var allt stängt för dem och nu varken studerar eller arbetar de. Ångesten bekämpar de med sprit och droger. Maktlösheten försöker de dölja för sig själva och omvärlden genom småkriminalitet. I frånvaro av alla framtidsperspektiv hatar de. Sina tomma liv fyller de med drömmar de om våld och förstörelse.
   Stenkrossen är för dem en symbol för framgångsrika och välanpassade estet-elever på Spyken - sådana som de själva aldrig kunde bli. De är de osynliga.
   Första gången jag konfronterades med dem var efter Palestinademonstrationen i Malmö 2009, när de förstörde solidaritetsmanifestationen genom att anfalla polisen och slå sönder polisbilarna, helt bortom all solidaritet eller ens den ringaste kunskap om vad demonstrationen hade handlat om. Efteråt smet de iväg genom Pildammsparken och jag såg dem senare vid Centralstationen och i Lund.
   Den gången var jag ännu argare på dem. Men de finns. De är människor och de existerar, inte bara i Lund. De kommer att finnas bland oss under kommande decennier. Vi måste leva med dem. Vi måste försöka tala med dem och påverka dem.

Den svåra konsten att vara politiker av Bertil Egerö

Politiker – nej aldrig provat. Aktivist, talare i alla slags möten, javisst. Men politiker, nej.
   Och aldrig har jag kunnat motivera detta. Tills nu, idag, när en ”förklaring” dök upp från oväntat håll: Kjell Goldmanns understreckare i Svenska Dagbladets tisdag 20 maj –
   Inga jämförelser i övrigt, men när den kanadensiske Harvardprofessorn Michael Ignatieff släppte sitt akademiska jobb för att bli partiledare i Kanada gick det inte så bra. Helt dåligt faktiskt. Om den erfarenheten har han nu skrivit en bok – ”Fire and ashes: Success and failure in politics”. Den verkar mycket läsvard, både för den som tampats i den politiska boxningsringen och den som någon gång funderat på att prova.
   Goldmann refererar: när den som ”alltid litat till orden” och arbetat i en miljö ”där människor är toleranta, låter en avsluta sina meningar, godtar att man förtydligar det som missförståtts…”, går in i politiken, möter den något helt annat: ”.ett system av ordmärkeri, där varje ord man någonsin yttrat kann användas mot en av ens fiender. Att tala fritt är en lyx man inte längre kan unna sig. Ens språk blir försiktigt. Själva personen förändras.
   Ignatieff: ”Efter ett år i politiken hade jag den förvirrande känslan att ha tagits över av en dubbelgångare, en underlig ny person som jag knappast kände igen…”

Demokratin lider under demagogin
Så långt den personliga tolkningen. Men Ignatieff drar också slutsatser om det politiska spelet och demokratin, som inte är så uppmuntrande. Han ser demokrati som politik mellan meningsmotståndare, där övertalning är det grundläggande och goda sakargument ska ges till väljarkåren. Men sådan var inte politiken i Kanada – där handlade det om en ”politik mellan fiender. Kompromissande i det parlamentariska arbetet blir löftesbrott eller förräderi.” Positionering är det viktigaste, och där behövs ingen expertkunskap.
 

 

Ignatieff drabbades som alla viktiga politiker av vad han kallar ’Oppo research’ – motståndarpartiet har en stab som letar upp allt som kan användas, gärna tendentiöst, mot en motståndare. Att ens parti har ett bra och sammanhängande program kan då väga lätt mot en medveten och systematisk kampanj från den andra sidan.
   Jag tänker på USA, där invektiven haglar och det förnuftiga resonemanget helt verkar saknas i kongressen, och där ett Tea party kan locka röster på vilken demagogi som helst. Dagens högerextremister i Europa är inte sämre.
   I Sverige ser vi en intressant tendens: i sin iver att distansera sig från SD verkar de andra partierna närma sig varandra. Deras politiska program kan upplevas som mindre viktigt än hur de förhåller sig till främlingsfientligheten i ett riksdagsparti. Det är inte bra.
   Och kanske är Ignatieffs summering mest relevant på riksdagsnivå, vad vet jag. I lokalpolitiken har vi som röstar närmare till sakfrågorna, och ofta känner vi politikerna lite grand. Då funkerar inte smutskastningsdemagogin så bra.
   Är det så, då borde många lokalpolitiker som slipat sina metoder i närkontakt med väljarna sträva mot riksdagen, och ta med sig de metoder som fungerade lokalt. Men partipiskan viner säkert betydligt hårdare även i vår snälla riksdagsmiljö.

Noterat vid sjutiden den 21 maj av Gunnar Stensson

Gårdens nyplanterade rönnar blommar. Vita prästkragar, vallmor med lysande sidensjok runt svarta pistiller, lupiner, löjtnantshjärtan, doftande violetta och vita syrener, knoppande pioner och klasar av vinbärskart frodas i de förvildade odlingslotterna.
   Runt sädesfälten blommar hagtorn, rosa ståndare omgivna av vita blad. Där sticker turning torso upp bortom horisonten. Rågfältet har blivit grågrönt när axen vuxit. Också den gröna kornåkern intill börjar gå i ax. Inte ett moln på himlen, men de vita vindkraftverken snurrar.
   Fish are jumpin i den lilla dammen närmast järnvägen. En svan ruvar, vaktad av sin aggressiva hane. Gräsanden gömmer sig bland kaveldunen med sina nio ungar. Hundkexens vita spetsar gungar i axelhöjd. Nässlornas blad är stora som manshänder.
   Var gång jag stannar utmanas jag av en hånfull näktergal som visslar, drillar, smackar, skrattar och sjunger en meter från mitt ansikte, utan att synas. Tacka vet jag göken som hoar som ett ur långt borta. Kardborrarnas stänglar reser sig snabbt ur de saftiga gröna bladkransarna. Vippgräs, timotej och starr spirar. Vasstaggade tistlar svänger fram och tillbaka.
   Kaveldunet växer ur varmt grumligt vatten. Vassruggarna är meterhöga. Säven blänker. Kraftiga smörblommor trängs i gräset. Unga kvinnor och män med bara ben löper hit och dit längs stigarna. Gässen snattrar irriterat. Grodornas dova kväkanden och intensiva surrande ljuder ur strandgrönskan. Insekter svärmar över vattenytan.
   Små gröna kart på plommon- och körsbärsträd. Hallonbuskar och björnbär blommar diskret. En brun fjäril med blå teckning sitter orörlig på det torra gruset, som är bestrött med små snäckor. Det går inte att undvika att de då och då krasar under sulorna.
   En grann fasantupp avvaktar orörlig innan den smiter in bland pilarna. Smultronen blommar på samma solbelysta fläckar som alla år. En känguruliknande fälthare sitter statylik, innan den hoppar iväg på oproportionerligt långa skankar. Maskrosbollarna lyser vita och fjunen svävar i vinden.
   Röda och vita rosor i snåren vid reningsverket. Ett Öresundståg glider ljudlöst över järnvägsbron.

Fem frågor om asylprocessen

 

På söndag är det val till EU-parlamentet. Vill du veta om och hur svenska kandidater kommer att arbeta för flyktingar och migranters rättigheter om de blir invalda?
   Vi ställde fem frågor till kandidaterna som toppar listorna i de partier som är invalda i riksdagen eller EU-parlamentet.
 1 Vad är din åsikt angående EU:s gemensamma asylsystem som ska garantera alla asylsökande tillgång till en rättssäker asylprocess?
 2 Vad tycker du om den fria inre rörligheten inom EU och Schengenområdet?
 3 Vad är din syn på EU:s yttre gränskontroll och hur man arbetar för att stävja den irreguljära migrationen?
 4 Vad känner du till om internationella överenskommelser gällande sjöräddning och skyldigheten att rädda liv?
 5 Om du väljs in i Europaparlamentet, kommer du att arbeta för att säkerställa att EU lever upp till sin skyldighet att respektera och skydda flyktingar och migranters rättigheter inom EU och vid dess yttre gränser genom att bland annat begära av länder från EU:s yttre gränsområden att upphöra med metoder såsom pushbacks?
Här är deras svar:

S.O.S. EUROPA
Skriv under vår kampanj
EU:s medlemsländer är skyldiga att rädda liv och erbjuda asyl till människor som är i behov av skydd. För mänskliga rättigheter gäller alla, alltid. Även vid Europas gränser.   Påverka svenska politiker i EU-parlamentet så att de arbetar för att stoppa "pushbacks". Ingen ska tvingas vända vid EU:s gränser utan att först få möjlighet att söka asyl. EU:s medlemsländer har dessutom en skyldighet att rädda liv.
Skriv på nu

Är palestinier människor? av Gunnar Olofsson

Många israeler anser att de lever i Mellanösterns enda demokrati. En uppfattning som för övrigt delas av en stor del av det politiska etablissemanget i vårt land. En fin judisk demokrati med lika rättigheter för alla - om man bortser från palestinierna. Räknar man sedan bort också de ultra-ortodoxa, gästarbetarna, flyktingarna och en del andra finns heller ingen större fattigdom. Således en välmående, dynamisk, innovativ, utvecklad, hbtq-vänlig och tolerant oas i ett hav av arabiskt medeltidsmörker, barbari och intolerans.
   För att få ihop det hela krävs ett visst mått av fantasi, och en fördomsfri syn på begreppet demokrati. Enligt premiärminister Benjamin Netanyahu är det israeliska parlamentet judiskt, och således även demokratin. För enkelhetens skull har man förbjudit uppfattningen att demokratin skulle vara något mer, något för alla. Icke-judar blir då demokratiskt sett icke-människor, utan fulla medborgerliga rättigheter.
   Israel har ingen konstitution, än mindre någon som säger att landet är en demokrati i normal bemärkelse.  Den israeliska varianten av demokrati består av ett hopkok av koloniala lagar från den brittiska mandattiden kompletterat med ett antal mer eller mindre rasistiska lagar - i nuläget över 50 stycken - som aktivt diskriminerar palestinierna. Således är det fullt möjligt med segregerade bostadsområden och skolor, omröstningar om palestiniers "lämplighet" att bo i vissa städer, förbud mot vissa palestinska högtider, fullgjord militärtjänst (som palestinierna är "befriade" från) som villkor för viktiga tjänster, arabfria bussar till vissa orter, förbud mot julgranar och kristna symboler - allt utan att den judiska demokratin hotas.
   Israelerna är fångna i sin egen förkrympta version av demokrati, på samma sätt som en gång de vita i Sydafrika – en perverterad apartheidvariant av demokrati som många i väst då såg som civilisationens utpost i det barbariska mörka Afrika. Denna normaliserade lögnvärld är, enligt försvarsminister Moshe Ya´alon, "ett olösligt problem". En slutsats som fullständigt ignorerar det faktum att "problemet" faktiskt finns, lever och andas. I Israel. Och inte minst i Gaza och på Västbanken, där ockupationsmakten Israel styr med ett system av militärorder, och miljoner palestinier framlever sina dagar, månader och år utan några som helst demokratiska och mänskliga rättigheter.
   Är palestinier människor? Frågan måste ställas och de som ser Israel som "ett utmärkt exempel på demokrati" i Mellanöstern (citat ur EU:s handelsavtal med Israel) måste svara. Är palestinierna människor, och har de då också någon rätt - som numera de icke-vita i Sydafrika - till den form av demokrati vi ser som naturlig i väst? Om ja, kan detta då förenas med en religiös etnisk diktatur som i Israel? Och om inte? Frågorna kräver svar och i år, med val till både EU och Sveriges parlament, är det rätt tid att svara.

Prawer-planen är tillfälltigt stoppad men Nakba fortsätter

I maj 2014, förstörde den israeliska regeringen byn Al-Araqib för 68:e gången på mindre än fyra år och arresterade 5 barn mellan 8-14 år gamla i byn Awejan för att ha protesterat mot planterandet av en skog på deras mark. Och detta trots att Prawer-planen är tillfälligt stoppad.
   Genom en inspirerande och makalös samhällsgruppsledd rörelse, de infödda palestinska beduinerna i Naqab, lyckades regeringens senaste avhysningsplan stoppas förra december. Men medan implementeringen av Prawer-planen har avstannat, fortsätter staten att förstöra hem och därigenom förnekar de beduinerna tillgång till grundläggande samhällsservice. Dessutom genomförs samtidigt den regionala Metropolitan-planen som etablerar ”utvecklings-projekt” såsom militära byggnader, skogar och nya judiska städer ovanpå existerande, men icke erkända, beduinska städer. Hur kan detta hända är som vanligt den stora frågan?
 

 

Under de 66 år sedan Nakba och fördrivningen av övervägande majoriteten av palestinierna från deras hemland, har successiva israeliska regeringar planerat och utfört sina handlingar som innebär att förverkliga det judiska folkets vision om att kontrollera den största möjliga mängd mark med minst palestinier på. Du kan läsa en analys av Prawer-planen som ett verktyg vilket legitimerar denna etablerade och orättvisa vision på denna länk.
Mikael Johansson

I valet och kvalet av Lucifer

Jag kommer naturligtvis att gå och rösta på söndag och jag rekommenderar andra att göra detsamma. Jag unnar helt enkelt inte vare sig SD eller borgarna att ståta med några positiva procentsiffror. V och möjligen Fi är värda några röster – det senare har i princip samma program som V. om än med lätt feministisk touche.
   Men det jag i första hand vill säga att jag har svårt att stå ut med dessa talare från alla partier som påstår att det här valet är viktigt. Det är det så vitt jag kan förstå inte alls. EU-parlamentet har nästan ingen makt, det är en högt avlönad diskussionsklubb som i några marginella frågor kanske kan lätt påverka EU-politiken. EU är ingen demokrati, det räcker inte att man kan rösta om ledamöter. En demokrati kräver att det finns en politisk helhet där man kan utkräva ansvar . Det är ministerrådet som bestämmer och det består av ministrar som väljs av 28 (?) regeringar som väljs av 28 parlament som väljs av 28 valmanskårer. Därutöver ligger makten hos tjänstemännen och lobbyisterna,
   Om det träder fram någon som öppet säger att det här valet inte är så viktigt är jag beredd att lägga min röst på den personen.

Hur länge ska han få hållas?

Varför låter man Carl Bildt hållas? Carl Bildt åker runt Europa, med en och annan avstickare till Washington och manar till politisk kamp mot Ryssland, ungefär som de mest aggressiva hökarna i USA. Detta borde dock inte komma som en överraskning för någon. Carl Bildt har i alla år anslutit sig till högerbetonad amerikansk utrikespolitik. På 1990-talet satt han styrelsen för Rand Corporation, det amerikanska flygvapnets tankesmedja som bl.a, sysslar med val av lämpliga kärnvapenmål. Sen ställde han upp för Cheney-Rumsfieldlinjen som gick ut på att Irak och Afghanistan snarast borde pacificeras med amerikanska bomber. På 2000-talet har han gjort sig till personlig vän med krigsaktivister i Georgien och är nu tillsammans med Polen den bästa vännen för Ukrainas kuppregering. I internationell press kallar man honom Europas ledande kallakrigsförespråkare.

   Det är legitimt att ha Bildts åsikter. Men agerar han i Sveriges intresse? Det kan man knappast säga. I vårt land finns ingen sympati för Putins nationalistiska och aggressiva linje, men finns det någon anledning varför vår utrikesminister ska lägga huvuddelen av sin tid på att sy ihop en EU-linje enligt amerikanska önskemål? Vi har att leva med Ryssland som granne och ska visa var vi står, men ät det rimligt att Sverige ihop med Polen står fram som Rysslands huvudmotståndare, på ett sätt som t.ex. Tyskland och Danmark inte gör. Carl Bildt har läst för mycket om Karl XII.
   Den som i första hand skulle huta åt Bildt borde vara Reinfeldt som har ansvar för landet i dess helhet. Vågar han inte, är han rädd för Bildt? Han har dessutom ansvar för att alls ta med Bildt i regeringen. Bildt gör sig bra i det internationella politiska skvallret, men missköter på flera sätt UD.
   Därnäst är det oppositionsledaren Löfven(S) som skulle kunna säga till, men han verkar inte intresserad, utan har nog av att försöka vinna valet. Den utrikespolitiske talesmannen i S, Urban Ahlin, ligger dessvärre alltför nära Bildt i sin hållning och jag är rädd att han bidar sin tid för att under en S-regering föra Sverige in i Nato.
   Finns det då ingen politisk offentlighet med personer som har kraft och mod och tyngd nog att kräva Bildts avgång? Det borde finnas en och annan t.ex. på universiteten, Utrikespolitiska Institutet, kanske inom försvarsmakten, men hittills har det varit tyst.
   Det borde inte vara så. Landet är inte betjänt av att ha Carl Bildt som utrikesminister.

En enkel till paradiset? Om stadsförnyelse i Lund av Staffan Lindberg

Städer och stadsbyggen är vår tids kanske starkaste symboler för utveckling och framsteg. Här skapas nu de stora vinsterna för såväl privata kapitalintressen som kommuner och stater. Men här skapas också lätt en ny ojämlikhet mellan de som räknas in i den nya stadsekonomin och de som lämnas utanför.  Lagt ovanpå den långsiktiga trenden mot alltmer ojämlika samhällen i världen ger dessa förlopp anledning till kritisk eftertanke. Är alla nya framtidsprojekt av det här slaget bra för att skapa ett demokratiskt, jämlikt, innovativt och hållbart samhälle?

Problematiken kan illustreras med det pågående stadsbyggnadsprojektet i Lund. På stadens nordöstra höjder, högt ovan slätthorisonten, planeras nu en satellitstad med forskningsanläggningar som Max IV och ESS (statligt och europeiskt finansierade världsledande laboratorier för avancerad materialforskning). Dessutom en forskningspark och nya bostadsområden. Man räknar med att här ska arbeta, bo och studera 40-50 000 människor när området är fullt utbyggt. Inget litet projekt för en stad med omkring 100 000 invånare!

Vad gör då en stad och dess politiker när de får denna ”gudagåva” från höjden serverad på ett fat? De blir förstås överväldigade. Jag citerar från kommunens hemsida:
 • ”Världens främsta forskningsanläggningar
 • Ett europeiskt föredöme för hållbart stadsbyggande
 • Ett regionalt utflyktsmål för vetenskap, kultur och rekreation”

Som om detta inte skulle räcka, läggs nu hela Lunds framtid i den nya satellitstaden, inte bara fysik- och biologiforskning:
”Genom att skapa en intressant och hållbar stadsmiljö och lockande utflyktsmål kring anläggningarna stärks platsens attraktivitet för forskarna, men också för alla andra. Lund NE/Brunnshög kan då bli en plats där fler kontakter skapas än om anläggningarna legat isolerade på slätten. Här ska forskningsintensiva företag och institut vilja etablera sig och olika universitet ha sina filialer. Ett nytt stort rekreationsområde planeras, Världspark Lund. … När visionen blir verklighet skapas en stadsmiljö för företagsetableringar, affärskontakter, kultur, forskarmöten, vardagsliv, lek och innovation.” (samma hemsida)
 

Mönstret är tydligt, man planerar för en helt ny linje- och satellitstad i stället för den runda och öppna stad som hittills varit Lunds kännetecken. Kommunen bygger nytt stadshus och kanskekonferenscentrum väster om järnvägen. Lunds universitet drar sig i riktning nordöst ut ur stadskärnan, trots att det nu faktiskt är modernt med stadsintegrerade universitet som t ex i Oxford och Cambridge. I stället för ett fullödigt bussystem från alla riktningar in mot centrum och ut mot Brunnshög – även direkt från Malmö - planeras för en hektisk och överlastad pulsåder med spårvagnar.

Med denna strategi är risken för en fragmentering och segmentering av staden överhängande. Trots talet om ett befolkningsmässigt blandat Brunnshög verkar det mera troligt att det blir en rikemansenklav för forskare och företagare i första hand.

Brunnshög riskerar att bli en riktig gökunge i Lunds utveckling. Inte nog med att en spårväg genom den medeltida gatuplanen och dess bebyggelse är ett helgerån och riskerar att dränera staden på det sociala liv och den innovativa kreativitet som tidigare gjort den så levande; universitetet riskerar också, som dess rektor nyligen påpekat, att utarmas på forsknings och undervisningsmedel för allt annat än ESS och materialforskning om inte den planerade finansieringen går i lås (två rektorer vid Stockholms universitet varnar för detta i en artikel i Sydsvenskan den 27 mars i år).

Lund har tidigare, föga förvånande, varit lite trögt men besinningsfullt, som arkitekten Tomas Lewan betonar i sin tänkvärda artikel om Lunds historiska stadsförnyelse (Arkitektur nr 3 2013). Nu spänner man plötsligt bågen till bristningsgränsen. I stället för en förtätning och ett organiskt samband mellan ESS och ett Lund som får växa i olika riktningar försöker man sig på en helt ny idé eller som Lewan skriver ”Den mer konstruerade idén med en ”närförort utanför ytterstaden” i nordost matad genom livlinan Lundalänken framstår då inte som trovärdig.” Han kallar det en återvändsgränd.

Lunds öppna, lugna och gemytliga miljö är dess främsta tillgång i form av kulturhistoria och nära socialt samspel för utveckling av gamla och nya utbildningar och företag. Det är säkert där i stadskärnan, på en cykelturs avstånd från ESS, som de nya forskarna och entreprenörerna kan mötas och kläcka sina bästa idéer.

Om inte första världskriget brutit ut av Gunnar Stensson

Hundra år har gått sedan Baltiska utställningen öppnades i Malmö den 15 maj 1914. Vid den högtidliga invigningen framfördes en kantat med musik av Hugo Alvén och text av Nils Flensburg från Lund. En strof ur texten förtjänar att citeras, inte för dess litterära kvalitet – den är lika pekoralistisk som texten i övrigt – utan för att den ger en bild av den verklighet som faktiskt rådde runt Östersjön 1914.
”Väl mött, I nabofolk från fyra riken,
som Östersjön bespolar med sin våg,
där mellan Kielerbukt och finska viken
från kust till kust den drivs i vindsnabbt tåg.”

Vilka var de fyra rikena? Sverige och Danmark förstås. Men de andra två? Imperierna Ryssland och Tyskland.
   Finland, Estland, Lettland, Litauen och större delen av Polen ingick i det ryska imperiet; Polens andra hälft tillhörde Tyskland.
   Medan de fyra nabofolken festade i Malmö pågick nere i Europa ett spel, som varken de ryska eller tyska köpmännen till en början oroade sig särskilt mycket för, medan de gjorde upp affärer om lokomotiv och bilar. Tsarens utsända köpte verkligen några Mercedesar, av vilka en kom att begagnas av Lenin under och efter ryska revolutionen.
   Den 15 maj fanns inte ett moln på besökarnas himmel. Först i slutet av juli drog det ihop sig till storm. Då reste företrädarna för de ryska och tyska ekonomierna tillbaka till sina hemländer. De skulle aldrig mötas mer.
 

Gränserna mellan länderna stängdes. Den internationella socialistiska rörelsens ledare var plötsligt inlåsta i respektive nationer. Det internationella informationsflödet ströps.  Arbetarklassen, tänk August Palm, kunde inte längre röra sig fritt och sprida socialistiska idéer i Europa. I stället blev arbetarna inkallade och utbildades till militarister - innan de slaktades. Konstnärer, författare och andra representanter för europeisk kultur kvävdes av nationalistiska munkavlar. Också överklassen i Sankt Petersburg, Berlin, Wien, Paris, London, Madrid och Rom, som spridit och finansierat internationell kultur och vetenskap, hamnade i de nationella akvarierna. Frihet och demokrati – i den mån de förekom - ersattes av absolutism och rättslöshet. Paranoia, rasism och hat mellan folken förkvävde allt. Detta fick mer förödande konsekvenser än den miljonslakt som ägde rum på slagfälten.

Hur hade världen sett ut om inte första världskriget brutit ut?
   De undertryckta nationerna hade nått frihet genom demokratisk utveckling.
   Ryska revolutionen hade inte blivit av.
   Tyskland hade blivit den första socialistiska staten efter en demokratisk process i vilken Lenin tagit aktiv del från sin tillflyktsort i Schweiz.

   Österrike hade blivit en demokratisk förbundsstat.
   Europa hade fortsatt den exempellösa utveckling inom vetenskap och produktionskapacitet som möjliggjort ökat välstånd under fyra årtionden före 1914.
   Hitler hade förblivit en marginell figur på gatorna i Wien, Stalin en ortodox biskop eller georgisk despot.
   Och Malmö, den blomstrande industristaden, hade tillsammans med Köpenhamn blivit ett nav för Skandinaviens utveckling och en mötesplats för rysk och tysk kommers.
   Vi vet hur det gick i stället. Tre år senare, 1917, svalt människorna i Malmö och svältande kvinnor stormade butikerna för att få bröd. Staden hade kastats tillbaka årtionden i sin utveckling.
   Och ändå var Malmö, liksom hela Sverige, förskonad från den katastrof som förhärjade länderna söder och öster om Balticum, först från 1914 till 18 och sedan från 1939 till 45.

Läsåret 1960-61 följde jag en föreläsningsserie om första världskrigets orsaker av professor Erik Lönnroth, Johan Lönnroths far. När alla händelser och orsakssammanhang i den väldiga berättelsen var klarlagda, underkände Erik Lönnroth plötsligt hela föreläsningsserien i en slutkläm som jag aldrig glömde. Jag citerar den som jag minns den:
    ”Nu har vi analyserat de maktpolitiska, nationella, ekonomiska, ideologiska, sociala och kulturella orsakerna till första världskriget. Jag har bevisat att kriget var oundvikligt och att allt pekade i samma riktning - mot ett krigsutbrott. Det som skedde, var det som måste ske.
   Men det kanske inte alls stämmer. Den verkliga orsaken till första världskriget var kanske att sommaren 1914 var extremt het och att en massa äldre herrar med högt blodtryck och föråldrade idéer av en slump tvingades fatta beslut som de fullständigt saknade förmåga att förutse konsekvenserna av. 
   Första världskriget hade aldrig brutit ut
om inte den serbiske studenten Princip genom tillfälligheternas spel fått chansen att skjuta Österrikes tronföljare i Sarajevo;
om inte Österrikes regering, förblindad av nationalistisk hybris, förklarat Serbien krig;
om inte Ryssland, förlett av rasistiska fördomar, ställt sig på Serbiens sida;
om inte Tyskland stött Österrike och förklarat Ryssland krig;
om inte Ryssland och Frankrike ingått en försvarspakt mot Tyskland;
om inte Tyskland tänkt ut en krigsplan som gick ut på att i händelse av krig besegra först Frankrike och därefter vända sig mot Ryssland;
om inte Tysklands plan inneburit att tyska trupper skulle marschera genom Luxemburg och Belgien vid anfallet mot Frankrike;
om inte England lovat att försvara Luxemburg och Belgien.
   Alla de där ”om inte” kunde mycket väl ha undvikits. Och då hade första världskriget inte blivit av.”

Ungefär så uttryckte sig Erik Lönnroth, fast givetvis bättre underbyggt och mer intelligent sammanställt än denna summariska redovisning ur minnet efter mer än 50 år kan återge.
   Första världskriget var ett onödigt krig. Värt att hålla i minnet inför EU-valet, där rasistiska och nazistiska partier hotar. Värt att hålla i minnet inför motsättningarna i Ukraina. Vi kan vara tacksamma över att en person som Carl Bildt saknar reellt inflytande i den konflikten. Vi kan se till att hans inflytande blir mindre. Det påstås att den som vill fred måste förbereda krig. Sanningen är den motsatta. Det är lärdomen av första världskriget.