Friday for Future alla fredagar

 Välkomna på demonstration för klimatet, varje fredag någon gång mellan 10- 13 på Stortorget.
 

 

Global strike den 27 september

Den 27/ 9 är alla vuxna uppmanade att stödja ungdomarnas kamp för sin framtid genom att delta i Fridaysforfutures manifestationer runt om i världen.
   I Lund börjar vi kl 10 med inledande tal av Martina Kvist Reimer, FFF, och under förmiddagen följer en ström av tal av forskare från olika institutioner på Lunds universitet; som LUCSUS, Centrum för miljö- och klimatforskning, Media och kommunikation.
   Vi har unga talare från Grön ungdom, Klimatstudenter och Extinction rebellion. Och sådana som varit med länge i miljökampen från Naturskyddsföreningen.
   Röda kapellet kommer att spela och Eginokören kommer att tillsammans med Anita Andersson och Hans Nilsson framföra sånger. Vi har även talkörer och sjungande mellan talarna.
   Väl mött på torget att visa att vi är många som kräver en snabb omställning.

Vandring genom Flackarps och Trollebergs åkermark vars existens hotas

Samling söndagen 29 september klockan 14 utanför Källbybadet.

Vi följer stigen söder om Höje å, ser stället där en ny väg mellan Sankt Lars och Trolleberg ska korsa både banvallen och den nya vägen från Klostergårdsstationen till väg 108, fortsätter över den rika åkermarken till Trolleberg, återvänder på Lundasidan av Höje å längs den väg som ska bli en förlängning av Sunnanväg.
   Vandringen blir drygt 6 km. Den genomförs oavsett väderlek. Bitvis måste vi gå på smala stigar i gåsmarsch. Då kan kolonnen bli lång.

Alla välkomna till Klostergårdens Byalags möte måndagen den 30 september klockan 19 i ABF-lokalen, Sunnanväg 14.
   Mötet ska behandla förslag till uttalande om Staffanstorps översiktsplan Flackarp – Höjebromölla.
Gunnar Stensson

Om gruvbrytning på Österlen av Lucifer

Jag är en av de många – inte minst bland VB-läsare – som saknar Gunnar Sandin. Livet i Lund har med hans bortgång blivit fattigare.

Folkstorm
Jag tänker på Gunnar när jag läser om den högröstade opinion som har väckts efter vad som blivit känt om planerna på prospektering, dvs provborrning, efter vanadium i det skiffer som finns på Österlen och i Mellanskåne. Vi kan läsa om hur slottsherrar och inflyttade nalmöbor har rest sig som en man för att rädda detta paradis från exploatering av utsocknes. Fram träder de i sådana sammanhang viktiga konstnärerna och vi väntar nu bara på att de djupt rotade poeterna ska säga sitt. När ska Ulf Lundell yttra sig?
   Ämnet ät ju inte nytt och inte heller den oheliga allians som uppstått och det var naturligt för Gunnar och mig att börja tala om att bilda opinionsgruppen “Fler gruvor på Österlen”. Men dessvärre svek oss modet.

Sällsynta jordartsmetaller
Vad det handlar om är att det är höga priser på s,k. sällsynta jordartsmetaller. De kommer i dag framför allt från Afrika och Kina. De används i elektronik, t.ex. mobiltelefoner. Men de är också av intresse i de batterier som ska sitta i de elektriska bilar vi ska använda oss av när vi byter ut det fossila bränslet mot eldrift. Jordartsmetaller är råvaror som vi använder i nya fabriker och vi behöver kunna producera dem för egna behov och alltså inte för att sälja på världsmarknaden. Givet rimligt höga metallhalter i malmen (eller i gamla avfallshögar) borde vi kunna producera dem lönsamt. Vi är ganska duktiga på gruvdrift, LKAB och Boliden är storartade företag. Vi har haft Stora Kopparberg i Falun i 600 år och vi öser ut zinkalm till Belgien från trakten av norra Vättern. Vi har exporterat järnmalm som vägbeläggning till Tyskland och vi har t.o.m. brutit stenkol och lera i nordvästra Skåne. Vad nytt nu då?

Naturvård?
Jo, det ska ju vara en fråga om naturvård. men det finns inga planer på produktion, Det handlar bara om ett principiellt ställningstagande: “Inga gruvor på Österlen”. Absolut nej, inga sakskäl förekommer.
    Det kanske är så att en gruvtäkt skulle kräva väldiga ytor till förfång för äppelodlingen och turismen, omfattande förgiftning av vattnet, total frihet för gruvbolagen etc. Det vet vi inte. Vad vi vet är att man i Andrarum framställde alun i hundratals år och att man så sent som på 1950-talet bröt ett aluminiummineral i trakten av Tomelilla.

Försörjning
Vad är då tanken med att förbiuda gruvor på Österlen? Ska vi sluta försörja oss? Och gruvor, ska de bara få finnas i de nordliga länen? Är det vad vänsterpartisterna tycker? De har anslutit sig till folkstormen bland de boende i trakten. Torsken i Östersjön verkar ju vara på väg att ta slut efter alla års rovfiske. Vad ska folk i trakten jobba ned?

The Economist: kapitalism bästa system att begränsa klimatkrisen av Gunnar Stensson

Veckans nummer av The Economist ägnas helt åt klimatkrisen. Redan tidningens yttre signalerar vad det är frågan om: En graf som går från blått till rött illustrerar uppvärmningen. En skarp artikel sammanfattar utan omsvep uppvärmningens innebörd.
   Artikeln fastslår att fossilbränslelobbyns ansträngningar att misstänkliggöra klimatvarningarna inte är trovärdiga.
   Det finns inga rimliga tvivel på klimatuppvärm-ningen idag. Fossil-industrins negativa klimateffekter kan inte längre ifrågasättas.
   Klimatuppvärmningen kommer dessutom att fortsätta, oavsett vilka åtgärder för att minska den som vidtas.
   Vår tids revolutionära utmaning är att vända 1900-talets tjugodubbling av de fossila utsläppen till en lika stor minskning. Och minskningen måste ske dubbelt så fort som tjugodubblingen under det förra seklet.
   I synnerhet som jordens befolkning fördubblades under 1900-talet. Först en gång. Sedan en gång till.
   Det är kapitalismen som ska genomföra revolutionen. ”Den kan göra mer än något annat system för att begränsa uppvärmningen.” Det tror The Economist.
Men låt inte det avskräcka er. Köp gärna veckans nummer. Där finns mer att lära än i många böcker.

Västsahara – det ockuperade land omvärlden ”glömmer” av Bertil Egerö

Plötsligt uppmärksammar våra media en sedan länge "glömd" fråga: Marockos ockupation av Västsahara. Det alternativa Nobelpriset tilldelas i år Aminatou Haidar, en oförtröttlig kämpe för sitt lands rätt till frihet.
   Det är viktigt att vi på allvar uppmärksammar denna kvarstående rest av den europeiska koloniseringen. Den 12 oktober ordnar den mycket vitala organisationen SAFRAN och ABF en dag kring Västsahara, med de kunnigaste personer vi har som inledare. Missa inte chansen!
Läs mer om programmet »

Västsahara, eller landet SADR (Saharawi Arabic Democratic Republic), var en spansk koloni till 1975. Fiske och fosfatutvinning gav Spanien stora inkomster. De nomadiserande samhällena i kolonin fick ingen del i den modernisering Spanien genomförde, tvärtom drogs de in som arbetare i fosfatgruvorna. 1975 sålde Spanien kolonin till Marocko mot del i fisket och fosfatvinsterna.
   Idag, nästan 45 år senare, håller Marocko landet i ett järngrepp av förtryck. 160 000 sahariska flyktingar lever sedan mer än 40 år i flyktingläger i Algeriet. En 200 mil lång mur separerar den ockuperade delen från det område befrielserörelsen Polisario befriade när Mauretanien efter fyra års krig gav upp. FN-krav på folkomröstningar har aldrig genomförts. FN har en fredsbevarande styrka i Västsahara sedan 1991, den enda FN-styrka som saknar mandat att rapportera övergrepp mot mänskliga rättigheter.

Realpolitikens offer
EU-domstolen fastslog i december 2016 sin slutliga dom, som klart tydliggör att Västsahara inte tillhör Marocko och att inga avtal kan slutas mellan EU och Marocko som gäller Västsahara. Som en följd därav stoppades i maj 2017 ett fartyg lastat med västsahariskt fosfat på väg till Nya Zeeland i Port Elisabeths hamn i Sydafrika.
   Marocko är dock ett ekonomiskt intressant land. Det pågår en kamp om naturresurser i Västsahara, främst olja, fisk och fosfor där vinsten går till Marocko och transnationella investerare, några av dem med svenska länkar. Trots beslutet i EU-domstolen görs investerings- och handelsavtal mellan EU och andra aktörer, och Marocko för utnyttjande av naturresurserna i Västsahara.

Västsahara sviks även av Sverige

Vad gör Sverige? Jag påminns direkt om regeringens ambivalenta hållning till Israels ockupation av Palestina: först ett erkännande av Palestina, sedan ska relationerna till den israeliska regeringen lappas ihop igen. Riksdagen beslöt 2012 att uppmana regeringen att erkänna den västsahariska staten. Detta hade föregåtts av beslut att erkänna Västsahara både på Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets kongresser. Alliansregeringen verkställde inte beslutet och hänvisade till kriterier för erkännande av stater. I januari 2016 meddelade även den rödgröna regeringen att ett erkännande av Västsahara inte är aktuellt, att Sverige istället kommer att stödja FN-processen för att finna en rättvis, ömsesidig accepterad lösning på konflikten.
   Sverige har även utlovat ökat humanitärt stöd till flyktinglägren, det har inte uppfyllts. 2017 halverades biståndet. Praktisk Solidaritet som skeppat konserverad makrill till flyktinglägren de senaste åren har från och med 2017 inget stöd från Sida för detta. I regeringens utrikesdeklaration för 2017 nämns inte konflikten överhuvudtaget.
   Vilka eftergifter Sverige gjorde för att få tillräckligt stöd för två år i FNs säkerhetsråd har aldrig helt offentliggjorts. Regeringen använder stor retorik till sitt försvar. I korthet: ”Sverige satt under 2017 och 2018 i säkerhetsrådet. Sverige har som principfast medlem tagit avstamp i ”bottenplattan”: folkrätt, mänskliga rättigheter, jämställdhet och ett humanitärt perspektiv. Den svenska arbetsmetoden har varit inlyssnande, kreativ och aktiv diplomati med ambitionen att nå resultat.”
   För mig står det helt klart: De vackra orden till trots måste regeringens flathet i Västsaharafrågan vara kopplad till intresset att få räkna in Marockos röst i sin ansökan.
   Vänsterpartiet driver nu frågan om svenskt erkännande av Västsaharas rättigheter. Afrikagrupperna arbetar med information och praktiskt stöd till flyktinglägren, se dess hemsida.

Nättidningen Västsahara.net är en utmärkt informationskälla, via hemsidan.

Svårt återvinna mark från stadsbebyggelse, vägar, industriområden och fabriker av Gunnar Stensson

Jordens folkmängd fördubblades två gånger under 1900-talet. Spannmål står för hälften av jordens föda.
   Enligt FN:s uppskattning kommer jorden totalt sett behöva dubbelt så mycket spannmål 2050 som idag. Tendensen är att spannmålsproduktionen minskar.
   Redan en liten klimatuppvärmning kommer att få jordens produktion av spannmål att sjunka kraftigt.
   Den svenska åkerarealen har minskat med en tredjedel. Den måste de närmaste årtiondena öka och göras mer produktiv.
   Det är svårt att plötsligt frigöra mark som ockuperas av stadsbebyggelse, vägar, industriområden och fabriker.
   Staffanstorp planerar att ockupera Sveriges bästa odlingsjord med, just det: städer, vägar, industriområden och fabriker.
   2500 bostäder ska byggas mellan Sankt Lars och Trolleberg, enligt den fördjupade översiktsplanen.
   Varje bostad måste förses med el, vatten och avlopp. Varje bostad måste ha vägförbindelse och vara tillgänglig för bilar. Vägarna måste asfalteras och förses med dagvattenbrunnar och nattbelysning.
   Förverkligas Staffanstorps utbyggnadsplaner blir marken svår att återvinna till jordbruksmark när behovet uppstår om 30 år. Det handlar ju inte bara om att riva stadsbebyggelsen.
   Länsstyrelsen måste inlägga sitt veto mot Staffanstorps planer.
 

 

Kanske kan den skånska elkrisen bli ett argument för att stoppa utbyggnadsplanerna. Nu talar man om att åter starta Heleneholmsverket i Malmö för att lösa den akuta krisen. Skåne behöver fler kraftledningar.
   Två nya kraftledningsgator planeras, en från Söderåsen till Barsebäck och en från Barsebäck till Sege.
   Hannes Sonnsjö på länsstyrelsen kritiserar kommunerna för att å ena sidan motsätta sig att kraftledningsgator placeras där de planerar att bygga och samtidigt å andra sidan klaga över bristande elkapacitet.

   Kanske kan till och med den befintliga kraftledningen från Uppåkra till Hjärup, tvärsöver de planerade utbyggnadsområdena i Trolleberg och Källby bidra till att rädda åkermark och naturmark. Både Staffanstorp och Lund vill flytta den. Men den finns där den finns, och ingen vill bo i närheten av en kraftledning.
   Man brukar ofta kritisera kraftledningsgatornas inverkan på landskapsbilden.
   Kanske skulle man i stället se dem som en förutsättning för biologisk mångfald. Kanske kan de bli gator för odling och mångfald i de landskap där de dras fram.
   I det sammanhanget kan man beklaga att Sverige har missat möjligheten att bygga järnvägar på pyloner för att minska deras barriäreffekt och markåtgång.
   Biologisk mångfald - örter, bin, fjärilar, trollsländor, nässlor och snår - utmärker den vildvuxna grönskan i övergivna industriområden, påpekade Henrik Smith i sin föreläsning i Klostergårdens bibliotek i måndags.
   Han nämnde visserligen inte kraftledningsgator, men förekomsten av biologisk mångfald där kan var och en förvissa sig om genom att ströva i den vilda naturen mellan Södra företagsområdet och reningsverket.
   Många fler exempel på stadsnära mångfaldsområden finner man i Närnaturboken av Ulf Lundwall och Isak Isaksson, utgiven av Svenska Naturskyddsföreningen och Centrum för biologisk mångfald, 2006.
   Den uppmanar oss att bevara vild natur på bangårdar, i ödetomter och vägkanter. Både för ekologin och för människors hälsa.