Håll musiken igång, lörd 13 sept

Stortorget Lund

11.00 Röda Kapellet

11.45 Bleckhornen

12.30 Skånska Jernbanekapellet

13.15 Lufsen Swingsters

14.00 Final

Mårtenstorget

11.45 Röda Kapellet

12.30 Reclaim with song

Knut den stores torg

11.00 Skånska Jernbanekapellet

12.30 Blåsett, Kulturskolan

13.15 Bleckhornen

Lilla Fiskaregatan

11.00 Midnattskören

11.45 Lufsen Swingsters

12.30 Ostrochorus

13.10 Tagorekören

Kattesund

11.00 Reclaim with song

11.45 Oktoberkoret

12.30 Spelmansgillet

13.15 Midnattskören

Domkyrkoplatsen/Kungsgatan

11.00 Tagorekören

11.45 Spelmansgillet

12.30 Oktoberkoret

13.15 Korallerna

Glöm inte festen på kvällen på Mejeriet med början kl 19.30. 
Insläpp från kl 19.
Alte Kamereren spelar vid entrén.
På scenen Mikael Wiehe, Anna-Mia Barwe, Lufsen Swingsters med Paul Strandberg och Mikael Cinthio, Midnattskören, Lund Big Band och Röda Kapellet.

Arrangör Röda Kapellet

Veckans citat

Om man demonstrerar för kvinnors lika rättigheter den 8 mars och en nazist hugger en i ryggen med en kniv och man går till polisen – så blir man anklagad för olaga vapeninnehav.
Özz Nûjen i Tidningen Vi, septembernumret.

Natt till dag

Nycirkusopera om människans dubbla natur, om livets ljus och mörker. Palaestra Vokalensemble möter cirkusartister och stråkmusiker ur Bastard Barock. Tillsammans utlovar vi en nyskapande föreställning om livet och människan under ledning av Cecilia Martin-Löf.
   I början av september möts cirkusartister, sångare och barockmusiker i en nyskapande föreställning om livet och människan. Är vi goda eller onda? Är livet sorg eller glädje? Njutning eller smärta? I musik, dans och akrobatiska krumsprång visar vi en dag på jorden med allt vad som finns av översvallande skönhet och ogenerad egoism. Föreställningen pågår i ca 1 timme och 15 minuter utan paus.
   Biljetterna kostar 150 (ordinarie), 100 (student, pensionär), 50 (barn t.o.m. 15 år) och förköps från medlemmar ur ensemblen (t.ex. via susannawhitling@hotmail.com / 0733-163309 eller på ticnet.
Tid: Föreställningar 5, 6, 12 och 13 september kl. 19:30-20:45.
Plats: Stenkrossen, Kastanjegatan 13

Gunnar Sandin, ekumeniker i det politiska Lund av Per Roijer

Född i Värmland 1940, död i Lund 2012.

Startade blåsorkestern Röda Kapellet 1974 som en förstamajorkester, i första hand åt dåvarande VPK. Socialdemokraterna hade alltid musik i sina demonstrationståg, och det behövde vänstern också, tyckte Gunnar.
   Gunnar Sandin var en erkänd och mycket anlitad översättare av framför allt samhällsvetenskaplig facklitteratur. En av hans senare böcker var Reinhart och Rogoffs omtalade "Annorlunda nu, åtta sekel av finansiell dårskap".  Översättningen av Marshall Bermans essäer "Allt som är fast förflyktigas" förtjänar också att framhållas.
   Gunnar Sandin stora intresse var tåg. Han var en erkänd järnvägsforskare och skrev många artiklar och böcker åt järnvägsföreningar runt om i Sverige. Han stora samling av skönlitteratur om resande med tåg donerades till järnvägsmuseet i Gävle.
   Gunnar Sandin grundade oktetten Skånska Jernbanekapellet, som i lagom autentiska äldre uniformer framför järnvägsanknuten musik när SJ eller Regiontrafiken behöver lite pompa och ståt.

   Som politiker var Gunnar Sandin vänsterpartist. Han vann ändå respekt i alla läger, även det borgerliga, och hade ett stort kontaktnät. Gunnar var uppfinningsrik och hade många idéer, och hade en sällsynt förmåga att få människor att arbeta för att genomföra dem, även om det visades kräva mycket mer arbete än tänkt från början.
   Minnesvärd är den kämpastora valaffisch på en byggnadsställning i ögonhöjd med kommunalrådskorridoren i stadshuset som bokstavligen skrek ut "Bot finns för alla brister, välj fler kommunister!" Eller de affischer som vid ett annat val och vid alla infarter till Lund hälsade alla som körde in i staden med ett "Välkommen till Lund, här röstar vi på VPK".
   I politiken var Gunnar en ekumeniker. Han startade Veckobladet som ett brett vänsterprojekt (utkommer fortfarande på 40:e året) och han arbetade för att ena vänstern. Hans ambition var att få socialdemokraterna och vänsterpartiet att demonstrera gemensamt på första maj. Gunnar Sandins sista stora projekt var Kulturnatten 2011. I ett cirkustält på Tegnérplatsen framträdde där ledande politiker från alla de rödgröna partierna i Lund – även socialdemokraterna – i den cabaret som Röda Kapellet stod som värd för och som Gunnar Sandin initierat.
   Det var kanske inte den sista bastionen som föll, men anmärkningsvärt viktig var den. Ett halvår senare avled Gunnar Sandin.

En sensommarnattsdröm av Gunnar Stensson

Emil Jenssen slår ett sista skorrande ackord på sin gitarr och säger till publiken: ”Vänd er om så får ni se fullmånen.”
   Vi vänder oss. Ja, där lyser den vit och trädens svarta silhuetter avtecknar sig mot den djupblå himlen.
   Det är då jag får syn på dem. Tre högljudda män i gammaldags kläder. ”Dom förstörde mina björnbärsodlingar i Botan”, fräser en av dem ganska gällt. ”Du slapp i alla fall fängelse”, muttrar den andre. Den tredje är försjunken i sig själv: ”Inferno, inferno. Bara jag inte hamnar på St Lars!”
   Det är förstås Strindberg. De andra två måste vara Bengt Lidforss och Axel Danielsson.
   Jag följer tyst efter dem. Vid socialdemo-kraternas tält ser jag Anders Almgren. Vi hejar. De tre publicisterna tycks inte höra.
   Bortom Anders står två andra skuggor försjunkna i livligt, men lågmält meningsutbyte. Akademiker kanske. Tage Erlander känner jag igen. Den andre är kortare. Han utbrister livligt: ”Fattigdomen är lättare att fördraga om den delas av alla”. Ernst Wigforss. Erlander låter orolig: ”Säg inte så, det kan vi få äta upp i hundra år.”
   På en parkbänk sitter ett kärlekspar. Mannen känner jag igen. Hjalmar Gullberg. Han suckar: ”Syrenernas tid och gullregnens månad är för länge sen förbi.” Men vem är kvinnan? Jag urskiljer inte hennes ansikte i månskenet.
   Borta vid F!:s bokbord ser jag en stor vacker flicka med blont hår, blå ögon och vacker figur. Jag skäms lite. Typiskt gubbsjuk.Axel Danielsson blir till sig och nästan springer emot henne: ”Hildur! Hildur!” De omfamnar varandra. Bengt Lidforss ler hånfullt – eller sorgset. Det är förstås Lejoninnan från Lund, den stora goda. Hon är för alltid 23 år.
   Det är paus i programmet. Jag sätter mig på en bänk. Fontänen brusar. Hanna Gunnarsson skyndar förbi. Glad men lite stressad. Hon passerar Hildur och Axel utan att reagera. Hoppas hon får hand om utbildningen efter maktskiftet.
   Nu kommer hon tillbaka, nej det är en annan mörk tjej. Blekare och magrare. Och vad är det för maskeradkostym hon har på sig? En frälsningsarméuniform! Aha! Majken Johansson! Hon verkar djupt deprimerad, mumlar: ”jag, du, han, hon, den, det, vi, ni, de står tända av hat. Världen är upplyst.” Men hon har i alla fall tagit sig hit, till maktskiftesfestivalen.
   Plötsligt dånar gitarrer och bas ur de mäktiga förstärkarna. Scenen tycks flamma, stå i lågor. Lyssnarna står och hoppar mitt i larmet, mitt i ljuset, alldeles intill. Nu hörs Silvana Imams starka röst över musiken, ut över Gröningen, Stadsparken, ekande mot Högevallsbadet och de gamla husen längs Gyllenkroks Allé. Och så... Är det inte Gudrun Schyman jag hör? Jovisst!
   En timme senare ligger Stadsparken tom och tyst. Alla väntar på valnatten nästa söndag.

Bottennapp: ”Vill du inte ha spårvägar i Lund? Är du rasist?” av Staffan Lindberg

Vad får Veckobladet att ta in Mats Olssons blogg om debatten kring spårvägar i Pingstkyrkan den 1 september? Bloggen använder ”guilt by association” och buntar ihop spårvägs-motståndare och sverigedemokrater till en enad front:
   I bloggen står det: ”Så fort sverigedemokraten yttrade sig applåderade och jublade dessa förfinade borgare, ja, inget av Ekeroths hemsnickrade argument var för billigt och plumpt för att inte publiken skulle uttrycka sitt gillande. Jag kände en iskall vind från 1930-talet svepa genom lokalen, rasisterna och i alla fall delar av det akademiska Lund hade funnit varandra igen.”
   Detta är inte den bild jag fått höra från flera av de som var med på mötet. Applåder för sakliga och förnuftiga inlägg förekom däremot oavsett vem som uttalade dem.
   Många inom vänstern i Lund, nu senast Feministiskt Initiativs talesperson Pernilla West, tycker faktiskt att det är både opassande, onödigt och för dyrt med spårvägar i en så liten och trång stad som Lund med sin medeltida stadskärna. Piratpartiet tycker likadant. Det är alltså en tvärpolitisk fråga.
   En av de ledande i aktionen mot spårvägar i Lund är Sverker Oredsson, historiker som bl a gjort sig känd för att dokumentera det nazistiska inflytandet i Lund under trettiotalet. Han och Agne Gustafsson var de ledande politikerna som lyckades stoppa motorvägsbygget genom Lund på 60-talet. Det är samma stadsskövling på väg nu med de planerade spårvägarna. Läs Agne Gustafssons debattinlägg i Lokaltidningen. Se nätupplagan: www.sparvagsfrittlund.se
   Det är alltså en djupt osann och kränkande sammankoppling som Mats Olsson gör och som Veckobladet för vidare. Jag har själv hjärtat till vänster och tycker det är sorgligt att se hur en så simpel retorik kan få fäste hos vissa i vänstern. Den slår ju ytterst tillbaka mot dem själva.
Staffan Lindberg

---

Svar från red
Det jag först av allt vill säga är att beslutet att ta in Mats blogginlägg i VB var helt och hållet mitt, Mats själv var inte ens tillfrågad. Ganska slarvigt av mig kan tyckas men Mats är en mångårig skribent och vän till VB så jag tar mig lite friheter ibland.
   Så till sakfrågan. Jag tyckte kanske att det drogs lite väl stora paralleller i texten men att den var så intressant att den platsade i VB. Skälet till mitt intresse var detta:
   Efter all den debatt som varit om Sverigedemokraterna inte minst i den här valrörelsen är det för mig svårt att förstå att vanligtvis sansade personer kan applådera något som sägs av en SD-politiker. När jag i artikeln kan läsa att många av dessa var akademiker i mogen ålder så förstärktes min undran. Att frågan om spårvagn i Lund kan vara så viktig för någon att man är beredd att applådera efter ett yttrande från en politiker som Ted Ekeroth är för mig obegripligt. Jag tycker det visar på en för mig obegriplig brist på förmåga att skilja på stort och smått i politiken. För mig är en spårvagn smått jämfört med SD:s främlingsfientlighet. Sakfrågan för mig är alltså hållningen till SD, inte spårvagnsfrågan. Om jag själv hade ryckt med av mina känslor på ett sådant sätt så hade jag skämts efteråt!
   Jag borde kanske skrivit något av detta i samband med publiceringen. I övrigt anser jag fortfarande att Mats blogginlägg mycket väl platsade i VB. Min rekommendation att följa hans blogg kvarstår, inte minst inlägget den 10 september, "Bruksanvisning för hur man fördärvar sjukvården i Region Skåne".
Göran Persson

De svenska riskkapitalisterna av Gunnar Stensson

Av Carolina Neurath och Jan Almgren. Norstedts.
Affärsidén är att ta över ett företag, driva det fyra, fem år och sedan sälja det med vinst. De senaste åren har de inriktat sig på företag inom vård, skola och omsorg som drivs med skattemedel. Där har deras vinstbegär särskilt underminerat den svenska skolan. Andra vinstkällor är våra fonder som utgör oöverskådliga anhopningar av kapital.  Avancerad skatteplanering har gjort det möjligt att undanhålla största delen av vinsten. Jersey är ett centrum för den verksamheten. De lättfångna vinsterna kan räknas i miljarder. Allt omges av djupaste sekretess. Det finns alltså mycket litet information om riskkapitalisterna och deras metoder. Carolina Neurath och Jan Almgren fyller en hel del av kunskapsluckorna.

Därför är inte ”gratis” kollektivtrafik höjden av miljövänlighet av Ulf Nymark

Även om kollektivtrafik är betydligt miljövänligare än biltrafik innebär den också en påfrestning på miljön. Därför ska kollektivtrafikresenären betala en avgift – men den ska vara låg.

Oavsett drivmedel frestar själva produktion av transportmedel på miljön och tär på jordens resurser. Såväl buss- som spårvagns- och tågproduktion kräver att stora mängder av metaller karvas ur jordskorpan. Ofta behövs långa transporter av material. Produktionen medför utsläpp av växthusgaser. Varje resa med motordrivna fordon – även de fordon som drivs av icke-fossila bränslen - har negativa miljökonsekvenser (t ex buller, partiklar, däck- och asfaltpartiklar samt bromsbelägg etc).

”Gratis” kollektivtrafik innebär att fossildriven eller atomkraftdriven trafik subventioneras
Fortfarande kör en stor del av kollektivtrafiken på fossila bränslen. En hel del dieselbussar finns kvar. Skånetrafikens ”biogasbussar” drivs i stor utsträckning av fossilgas (enligt en artikel i Sydsvenskan för en tid sedan). Elbussar, som bland annat förespråkas av bevarandelobbyn FNL, kan hämta sin energi från atomkraften.

”Gratis” resande minskar utrymmet för att bygga ut kollektivtrafiken
För att införa ”gratis” kollektivtrafik i Skåne måste åtskilliga miljarder endera tas från sjukvården eller hämtas in i form av skattehöjningar. Oavsett vilken finansieringsväg man väljer minskar utrymmet för sjukvården. Det innebär också att utbyggnad av infrastruktur, inköp av nya fordon och satsningar på ökad turtäthet kan komma att kraftigt begränsas eller helt utebli.

Inte mycket talar för att ”gratis” kollektivtrafik minskar bilresandet
Anhängare av ”gratis” kollektivtrafik hävdar att det minskar biltrafiken. Det saknas belägg för att det är reskostnaden i kollektivtrafiken som avskräcker bilisterna från att resa kollektivt. En bilresa är idag betydligt dyrare än en kollektivtrafikresa. Det är därför helt andra faktorer än kostnaden som styr bilistens val av färdsätt. På de platser i Sverige där ”gratis” kollektivtrafik prövats har det i en del fall visat sig att resandet ökat, men det har inte gått att visa att det är bilister som ändrat sina resvanor.
   Tvärtom riskerar gratis kollektivtrafik att leda till att många cyklister ställer sitt fordon och i stället väljer att åka kollektivt. Det är till nackdel för såväl miljö som folkhälsa.

Kollektivtrafiktaxan som fördelningspolitiskt instrument?
Tillskyndarna av ”gratis” kollektivtrafik hävdar att det gynnar låginkomsttagare och kvinnor. Detta kan förvisso vara sant. Men det gynnar även höginkomsttagare. Och frågan är om kollektivtrafiktaxan är ett lämpligt instrument för att bedriva fördelningspolitik? Vill man använda taxor och avgifter som fördelningspolitiskt verktyg kanske det skulle ligga närmare till hands att föreslå avgiftsfri sjuk- och tandvård? Eller varför inte det generella och kraftfullt verkande instrumentet inkomstskatter?
   Jag tror säkert att de flesta av dem som förespråkar ”gratis” kollektivtrafik tror att det är ett förslag vars genomförande skulle gynna miljön. Tyvärr har förespråkarna inte riktigt tänkt igenom konsekvenserna av sitt förslag. Det är långt ifrån alltid att det som i förstone kan verka miljövänligt också är det.

Storskarvar och gäss av Gunnar Stensson

Tre svarta storskarvar simmade och dök målmedvetet allt närmare dammhörnet närmast järnvägen. Den blanka ytan bröts plötsligt av ett glittrande stim småfisk. Skarvarna for in i stimmet, högg fiskynglen med sina långa spjutliknande näbbar, böjde nackarna, svalde och högg ytterligare fiskar. När de var nöjda avbröt de abrupt fiskafänget, satte sig på en liten plattform mitt i dammen och bredde ut vingarna för att de skulle torka. Fiskynglen sprattlade i krävorna och skarvarna verkade nöjda.
   I vintras tömde VaSyd dammarna och fångade hundratals kilo fisk i vad som kallades ”reduktionsfiske”. Jag var glad att undervattenslivet återuppstått. En enda överlevande karp kan ge upphov till tusentals fiskyngel.
   På cementbalken längre bort satt en högdragen kutryggig gråhäger. Ett par av sommarens sista svalor susade förbi ett par meter över vattnet.
   På de vidsträckta stubbåkrarna vid Trolleberg betade hundratals gäss. I ett gemensamt utbrott av panik flög de upp. Vingslagen brusade.  Det måste ha varit flyttgäss eftersom de var så skygga. De bofasta skånska gåsflockarna skräms inte av att en ensam människa passerar.
   Det var ganska svalt och stora moln passerade ideligen solen. Vindkraftverken snurrade. Träden hade alltjämt massiva, täta kronor nästan helt utan gulnade lövslingor.

Råd för röstande

Först några rader från en korresponderande ledamot i OPTO (Observatörerna av Per T. Ohlsson). I söndags blev man först besviken: ingen ”folkmordsnostalgi”, inga ”nackskott” och bara en ”brunröd”. Men han kom igen genom att kalla Hans Linde, V:s gruppledare i riksdagen, för ” babystalinist ”. Just nu samlar PTO sig säkert för en rejäl spya inför valet på söndag. Han kommer att blanda det med uppskattande ord om Erlander och Per Albin Hanson – det ingår i hans nuvarande image som historiker stående ovanför stridsvimlet.

V ett missnöjesparti!
Jag har inte sett några valresultat ännu, men det skulle förvåna om inte Sverigedemokraterna kommer att gå starkt. Det beror på att ingen i denna valrörelse har talat klarspråk: en röst på SD är ett stöd för borgarna. Partiernas sätt att bemöta SD var först att försöka tiga ihjäl dem. Det misslyckades och man gick över till erkänna deras existens och diskutera invandringen. Det är så klart SD:s favoritämne och där vinner de många debatter. Särskilt från vänster kallas de nu rasister. Det är korrekt vad gäller partiets ursprung och vad ett antal av deras företrädare har gett uttryck för. Men de uppåt tio procent som förväntas rösta på SD är vanligen inte rasister. De kanske talar om negerbollar och zigenare när andra ord hade varit de rätta. Men framför allt är de ekonomiskt drabbade genom oro för jobben och allt glesare småorter och landsbygd. Det är missnöjesröster SD får. Om man är socialist är man missnöjd med samhållets nuvarande uppbyggnad och det är ett misslyckande när V inte vinner röster som missnöjesparti.
   Det är trist att V inte kommit längre i sin hållning till SD och använt verkligheten som argument i stället för värderingar. Som Bergegårdh och Jarfjord skrev: ” Den antirasistiska strategin har varit ett misslyckande”. Den insikten har dessvärre inte präglat valkampanjen.

Rådvill, ångerfull?
Jag har tidigare utlovat råd för röstande i söndagens val. Lite sent nu när förtidsröstningen har pågått i flera veckor, men kom då ihåg att det går att ändra sin röst på valdagen. Kommer du med legitimation till din vallokal är det den röst du lägger där som räknas medan din tidigare röst makuleras. Så låt oss betrakta möjligheterna.

Landstings-/regionvalet
Här gäller bara en sak: lägg inte din röst på Miljöpartiet. Det har ingått i den borgerliga majoriteten och har fullt ansvar för den politik som har kört den skånska sjukvården i botten. Den sanslösa hopslagningen av Malmös och Lunds universitetssjukhus var deras verk. Jag säger bara ögonkliniken – här hade Lund en av landets främsta specialistkliniker och där är bara ruiner kvar – personalen är nu spridd på Göteborg, Helsingborg och div. privatpraktiker. Malmöborna skulle på samma sätt kunna nämna sin öron-, näs- och halsklinik. Det s.k. fria vårdvalet är en annan idé och planerna där innebär att också specialistvården kan privatiseras. Här har V varit ledande i motståndet i vad som kan kallas ett folkligt uppror uppbackat av fakta i den kriskommission man har stått bakom tillsammans med personalgrupper. Då är det V som förtjänar din röst medan S länge var passiva och först på sistone verkar mena allvar. Ställer du inte upp på V är det frågan om inte en blankröst skulle kunna övervägas. Det viktigaste är att ge Mp en näsbränna, tycker jag. En kraftig nedgång för Mp här blir då också en markering mot Mp: s högerfalang.

Kommunalvalet
Det viktigaste i kommunalvalet är förstås att bli av med den borgerliga majoriteten i Lunds fullmäktige, ledd av Mats Helmfrid(M) , Tove Klette (Fp) , Lars Bergwall (C)  och Torsten Czernyson (KD), nästan alltid understödda av Hans Olof Andersson (SD). Även om man anstränger sig för att hitta tecken på självständighet hos de enskilda borgerliga ledamöterna, t.ex. försök att ta intryck av debatter och förslag, så blir resultatet noll. Borgarna har haft en ledig majoritet och skulle haft råd med enstaka avvikande röster men partidisciplinen och enigheten har varit total. Centerpartisterna är väl i så fall det enda undantaget när de gått emot bostadsbyggande på jordbruksmark men mer är det inte. Ledamöterna har varit röstboskap.
   Det anmärkningsvärda annars är hur väl S, Mp och V har fungerat tillsammans under fyra år. Alla tre partierna har väl haft sina publikfriande extraturer och rösterna har inte sällan spretat men helheten har fungerat.. Det är en god grund för ett nytt styre även om vi säkert kommer att få se konflikter. S kommer att få svårt att gå ifrån sin klassiska bilvänliga hållning, Mp skyggar för varje antydan om existensen av olika samhällsklasser med tillhörande vänster-högerskala medan man kan undra över hur många kompromisser V är beredda att göra och försvara. Men vi får se.
   Ny i gamet är i år Fi och det kan väl tänkas att det i Lund finns tillräckligt många feminister som vill markera sig. Det ska man inte moralisera över, så länge de vet vad kan kosta. I den mån man kan tala om ett program för Fi:s kommunalpolitik så ligger det väl nära V och S. Jag tror dock inte att en Fi-representant i fullmäktige skulle göra någon skillnad. Jag vill förorda en röst på V, S, Mp, Fi i denna ordning. För den som undrar: S var en gång en förstelnad apparat i Lund och Skåne, som V gick hårt ut mot, men så är det inte längre: Det finns hos S en ny vitalitet och därutöver en bred förankring som V saknar.

Riksdagen
Ja när det gäller riksdagsvalet kan man sakna den gamla valkretsindelningen med fyrstadskretsen (Malmö, Lund, Helsingborg och Landskrona) som gav oss underlag för riksdagsmän som Jörn Svensson. Nu är vi hopbuntade med diverse landsbygdskommuner som Svedala, Kävlinge, Staffanstorp och Ystad. V-röster från oss är naturligtvis lika viktiga för det, men chanserna att få in kandidater härifrån är måttliga. Jag är ju emot personröstnings-systemet (jag skulle däremot gärna stryka namn!) Då är jag beredd att sätta ett kryss för Saima Jönsson(V) som skulle kunna tillföra riksdagen färska erfarenheter som läkare i skånsk sjukvård. Jag gissar att hon också skulle ha en del att säga i utrikesdebatter om Israel-Palestina.
   Fi ställer ju också upp, men jag litar inte riktigt på dem, det får väl andra göra. Karin Svensson-Smith på Mp-listan har kunskaper och engagemang i trafik- och miljöfrågor och man kan bara hoppas att miljöpartisterna visar henne uppskattning.
   Ja, min rekommendation blev alltså tre raka V-röster och det vittnar kanske inte om vidsyn. Jag har alltid svårt för partiföreträdare som talar om hur viktigt ett val är och vad gällde EU-valet var det närmast ett skämt. Men det här valet är faktiskt viktigt i säväl kommun, region och riksdag. Bryt borgarväldet!
Lucifer.

85 000 underkända i Björklunds skola av Gunnar Stensson

Skolverket: ”Nytt bottenrekord” (5/9)

Andelen elever som inte får godkänt i nionde klass slog nytt rekord i våras. 13,1 procent klarar inte sin behörighet till gymnasieskolan. I år innebär det ungefär 12 000 elever. Antalet barn som underkänts under Jan Björklunds 8 år som utbildningsminister uppgår till cirka 85 000, fler för vart år.
   Skolan blir allt mindre likvärdig. 2006 tog Alliansen makten. Då var det 10,5 procent som inte fick godkänt. Kommunaliseringen och friskolereformen hade börjat upplösa skolans kvalitet.
   Utbildningsminister Jan Björklund förvärrade rötan. Genom att förstärka den korrumperande treenigheten skolpeng, friskola och så kallad valfrihet förvandlade han skolan till den marknad för giriga bedragare som vi nu alla ser, och som är lika omöjlig att styra eller kontrollera för skolledare som för stat och kommun. Samtidigt genomförde han reformer som accelererade sönderfallet. Slutresultatet blev PISA-haveriet.
   Skillnaderna mellan skolor har fördubblats under Jan Björklunds tid. Barn som hamnar i fel skolor får sina livschanser förstörda, säger Skolverkets generaldirektör Anna Ekström.
   Nästan hälften av barnen till lågutbildade föräldrar, 42 procent, fick underkänt i våras, liksom mer än var fjärde (29 procent) invandrarelev. Utslagna. Dömda till utanförskap. Proletariserade.
   Samtidigt ser vi friskoleaktiebolagens företrädare hånskratta i TV. I år börjar fler elever i fler nystartade friskolor än någonsin. Vinstbegränsningar? Hahaha! Det blir inte så lätt att fixa för de sex lättlurade partierna M, C, FP, KD, SD, MP och S!

Academedia är störst med cirka 35 000 elever. I Academedias skolor är bara 5 procent utan gymnasiebehörighet, enligt en annons. Sätt era överklassbarn hos oss! Liksom medelklassbarnen!
   Friskolekoncernen har två vinststrategier
 • Den ena går ut på att samla resursstarka elever i påstådda ”prestigeskolor”. Eleverna liknar varandra, är billiga i drift och når rimligt goda resultat utan dyra resurser eller hög lärartäthet. När de lämnar utbildningen har de utvecklats till en sorts asociala nördar.
 • Den andra handlar om att samla resurssvaga elever i skitskolor som man sedan helt enkelt kör i botten och lägger ner.

I Lund har vi exempel på båda strategierna i St Lars-området
Engelska skolan är prestigeskolan.
   Skitskolan är Realgymnasiet (tidigare John Bauer) som ligger ett stycke därifrån.  ”Inget år på Realgymnasiet har varit bra, men det sista året var vidrigt och totalt kaos”, skriver eleverna till ETC 5/9. De gjorde sitt skolval och slösade bort tre år på ingenting. Utebliven praktik. Ständigt nya lärare. Bristande undervisning. Både skolans lärare och elever har anmält Realgymnasiet till Skolinspektionen. Frågan är vad det har för effekt.

Skolinspektionen tillsattes för att vår extremt liberala skola nödvändiggör extrem kontroll. Men Skolinspektionen klarar inte sin uppgift, fastslog Riksrevisionen nyligen. Den kontrollerar bara skolans dokumentation (som ju kan fixas av en slug sekreterare) i stället för att inriktas på verksamheten. Många undermåliga skolor har slunkit igenom kontrollen.
   Skolforskare menar att Skolinspektionens påverkan är negativ och skapar misstro.
   Lärarnas Riksförbund instämmer i kritiken liksom Skolledarförbundet genom sin ordförande Matz Nilsson (som jag känner som en mycket dugande pedagog och skolledare sedan han en kort tid tjänstgjorde i Lund 2005-06). Skolinspektionen kan inte säkerställa kvaliteten, säger Matz Nilsson. Tre fjärdedelar av Skolinspektionens egna tjänstemän instämmer.(Radions program Kaliber 6/9).
   Jan Björklunds skapelse är en papperstiger. Och friskolekoncernerna hånskrattar.

Vad ska vi ta oss till?
Skolan är det viktigaste vi har i vårt samhälle. De senaste tjugo åren har den fallit sönder. Allt snabbare.
   De två grundläggande problemen är kommunaliseringen, som i praktiken omöjliggjorde likvärdighet, och marknadssystemet: skolpeng, friskola och fritt val.
   Det enda parti som har förstått detta (flertalet skolforskare och tjänstemän har insett det för länge sedan) är Vänsterpartiet. Vårt enda hopp om ett stopp för fortsatt segregation och kommersialisering och ett återupprättande av kunskap, kvalitet och likvärdighet är därför att V blir så starkt i valet att det får ett avgörande inflytande på skolpolitiken, helst genom regeringsmedverkan. Det blir inte lätt. Makten och miljarderna står till korruptionens tjänst.

P.S. OECD-rapporten Education at a glance visar att Sverige är det land där matematik-kunskaperna försämrats mest.

P.P.S. Chile, som delar den svenska bottennoteringen i PISA-mätningen, påtvingades av general Pinochet, anhängare till Milton Friedman, samma skolmarknadssystem som vi har infört under demokratiska former. Landets socialdemokratiska regering försöker nu reformera det. Det politiska motståndet är hårt och kommer från de samhällsskikt som stödde den chilenska diktaturen och de neoliberala idéerna på 1970-talet.