Avslutningsdax

VB avslutar med detta nummer sin 37:e årgång. I vanlig ordning så har de fantastiska skribenterna speglat hela världen, från Klostergården där redaktionen numera har sin hemvist till de stora globala problemen och nästan allt däremellan.

Ett stort tack till alla er och alla trogna läsare och på återläsande den 20 januari 2012 då vi drar igång den 38:e årgången.
"Isn't that amazing?" som en känd IT-profil som tyvärr avled under året brukade säga under sina produktpresentationer.

Årets julhälsning nedan är representativ för det gångna året, men om tomten har fel kan du hoppa vidare till julklappstipset nedan.
God Jul & Gott Nytt År önskar red

Midnattskören

Midnattskören inbjuder till Singalong Julkonsert och Julpub
Fredag 16 dec. kl 20
Vita Huset, Uardavägen 131 i Lund
Biljettintäkterna för fredagens arrangemang går till föreningen Shangilia som stöder barnhemmet i Kenya.
I samarbete med Folkuniversitetet i Lund

Mer info 

Palestinas flagga vajar stolt över Unescos permanenta högkvarter i Paris

President Mahmoud Abbas deltog i den ceremoni som ägde rum på luciamorgonen då den palestinska flaggan hissades för första gången.
   Till skillnad från övriga nordiska länder sällade sig Sverige till den minoritet på 14 länder som gav efter för israeliska och amerikanska påtryckningar och röstade emot Palestinas Unesco-medlemskap i FN:s generalförsamling för en månad sedan.

Pressgrannar

Lådor, stora som små – villamattor utan stadsplanering

Medan arenan tävlar med parkeringshuset bredvid om att inte bli nominerad till några byggnadspriser ger Lunds kommun klartecken för ännu fler villamattor utan att ens fundera på någon stadsplanering. Uppe på Ideon fortsätter man att bygga lådor, stora som små. Men äntligen händer något som visar att det fortfarande finns ambitioner som kan föra Lunds arkitekturtradition vidare. Domkyrkoforum ger genast mersmak.
Leo Gullbring, SDS 9/12.

Julklappstips från Tjatte Hedlund

Nedanstående bok är, enligt uppgift från folk som läst den, ett mycket bra komplement till filmen "GAZAs TÅRAR" som visas på SVT1 tisd 21 dec kl. 22.00
Hjälp oxå gärna till att bryta blockaden mot Gaza genom att ge ett bidrag till Ship to Gaza Pg  46 359 - 6
Blockadbrytarhälsningar, Tjatte Hedlund

Norman Finkelstein
Den här gången gick vi för långt
Den 27 december 2008 inledde den israeliska militären ett angrepp mot Gazaremsan som varade i 22 dagar. Israels militära övermakt var så total och krigföringen så ensidig att det knappast kan kallas för krig. Under kriget dödades över 1 400 palestinier och 13 israeler. Från officiellt israeliskt håll och från dem som försvarade invasionen påstod man att Israel agerade i självförsvar. 
   I sin senaste bok går Norman Finkelstein systematiskt igenom vad invasionens försvarare påstår och jämför det med vad som framgår av auktoritativa källor som Amnesty International, Goldstone- rapporten, Human Rights Watch, israeliska soldater och till och med officiella israeliska källor.

Klicka här för att Provläsa första kapitlet ”Självförsvar”
Klicka här för  BESTÄLLNING
Direktpris 170 kr

Revolutionsåret 2011 av Lars-Åke Henningsson

Om man ska jämföra revolutionsåret 2011 med tidigare revolutionsår, så kan man ta fasta på de helt nya kommunikationstekniska inslagen, och då är det ju något helt nytt vi har sett. Men om man tänker på hur länge de absoluta enväldena har funnits i Nordafrika och Mellanöstern, så kanske det innevarande året mera påminner om Frankrike 1789, Ryssland 1917 eller Iran 1979.
   Vad kommer det att bli av den arabiska våren? Kommer den att gå över snabbt som Pragvåren och annat som hände runt 1968, eller ännu värre, kommer den som de ryska och iranska revolutionerna att tas över av maktmonopolistiska partier och övergå i långvarig vinter igen?
   Som vanligt innebär en revolution inte i sej några grundläggande samhällsförändringar, mer än att en gammal rutten bromskloss tas bort, och att en mängd gammalt bråte kommer upp i ljuset. Och det är inte första gången som konservativa, patriarkala krafter visar sej vara fortsatt starka. Vad som händer framäver beror ändå inte bara på inre förhållanden, utan väl så mycket på omvärldens reaktioner, om man prioriterar demokrati eller egna ekonomiska intressen.
   Även om revolutioner i gamla monarkier och eller monarkiska republiker inte förändrar så mycket direkt, så är de ändå en första förutsättning för något nytt och ger hopp och möjligheter för framtiden.

En utflykt av Sten H.

Ibland kan man bara inte stå emot, som i lördags morse. SMHI meddelade inför åttanyheterna att vattenståndet på västkusten skulle vara kraftigt förhöjt. När jag kollade på webben hos DMI var det 132 cm över vid Hornbæk. Det var bara att åka när jag hade fått en kopp kaffe. Redan vid Löddeköpinge fick jag min första belöning: ängarna kring Kävlingeån var kraftigt översvämmade.  Men det var ingenting mot vad som väntade uppe vid Lundåkrabukten: landskapet var helt förändrat. Vatten överallt – strandängarna kring Saxåns mynning var försvunna och jag befann mig på motorvägen mitt i ett vattenlandskap. Och som en surrealistisk tavla: mitt i allt detta låg i strandkanten en flytdocka som en uppspolad hyreslänga! Sen väg 111 runt Helsingborg, hur långt skulle jag åka, vattnet höll ju på att sjunka nu på förmiddagen? Det blev till Viken, där vattnet nådde några centimeter från kajkanten i hamnen. Vågorna rullade gråa och kraftiga in mot den lilla strandvägen utanför kyrkan och blåsten gick genom märg och ben.
   Jag tog kustvägen hem, nerför Tinkarpsbacken ut på Strandvägen, Helsingborgs Malecon. Hit kom jag alltid när det var höststorm från nordväst och jag var tio åt och bodde i Helsingborg. Nej vågorna slog inte över parapeten, men de hade nyss gjort det, det låg högar av våt tång på trottoaren. Jag bara rann genom Helsingborg, alla trafikljusen visade grönt, jag var hemma igen vid elva så jag kunde gå på torget och köpa äpplen.
   Jag tillhör dem som blir upplivade av att se naturkrafterna i aktion. Men i först hand handlar det om brist och saknad. Ett oblitt öde har fått mig att bosätta mig i Lund, en riktig jordbrukarstad, ja en lantlig håla fjärran från kusten. Det är havet jag behöver se.

Vem lurade vem i EUROhärvan? av Lars-Åke Henningsson

Var det de grekiska ministrarna och ämbetsmännen som lurade det övriga EU när de friserade siffrorna inför anslutningen till eurosamarbetet? Eller var det EU och bankerna i norr som lurade in grekerna i en skuldfälla, där andra nu kan ta över Greklands  ekonomi?
Hade någondera sidan av dem som nu har stora problem med skuldberget egentligen några betänkligheter alls inför vad de gav sej in på? Det största bedrägeriet måste ändå vara självbedrägeriet. Med euron tog sej EUforikerna vatten över huvudet, när de gjorde en av den nyliberala ekonomismens många glädjekalkyler, och bara räknade med att alla kurvor skulle fortsätta att peka uppåt, och att räkningen för kostnaderna aldrig skulle komma.

Sluta handla med företag som slussar pengar till skatteparadis av Sven-Bertil Persson

Motion till Lunds kommunfullmäktige

Den senaste tidens debatt om privata vårdbolag som bedriver verksamhet finansierad av skattemedel har, förutom diskussion om vårdkvaliteten också satt fokus på det faktum att vårdbolag slussar sina vinster till länder med extremt låg eller ingen skatt alls på företagsvinster.
   Det kan inte ligga i Lundabornas intresse att skattepengar går till obeskattade vinster i s.k. skatteparadis.
   Demokratisk Vänster menar att Lunds kommun inte kan eller bör vänta på en eventuell lag som stoppar denna typ av skatteflykt. Kommunen måste snarast införa en bestämmelse i sina upphandlingsregler att företag med kopplingar till s.k. skatteparadis inte ska få bedriva verksamhet finansierad av skattemedel i Lunds kommun. Inte heller ska sådana företag sälja varor till Lunds kommun.
   Vi föreslår därför att kommunfullmäktige beslutar
att Lunds kommun inte ska upphandla varor och tjänster från företag med koppling till s.k. skatteparadis.

Vattenpromenad i Källby våtmark 14/11 av Gunnar Stensson

Inifrån köket förefaller mörkret kompakt, men när jag kommer ut märker jag att gryningen närmar sig. Månen lyser svagt över Korpvallen. Hundratals nyvakna kajor svärmar över Klostergården.
   I dagvattenskulverten intill järnvägen rinner vattnet sakta baklänges från Höje å upp mot stan. Det regnade ett par millimeter igår kväll. Stormen häromdagen piskade upp tunga vågor som rullade in genom Höje ås mynning i Lomma och upp mot Trolleberg.
   När jag står på plattformen nedanför odlingslotterna  ser jag vattnet alldeles under fötterna. Den gamla kvarnrännan där Källby mölla en gång låg är fylld till bredden. Dammen omedelbart söder om Källbybadet har blivit tillhåll för en stor koloni bläsänder. Kulverten under vägen till kvarnrännan ligger under vattenytan. En hög gräs och grenar markerar var vattnet sugs ner. Skulle en olycklig anka kunna dras ner?
   Stigen mellan Flackarpsvägen och Sankt Lars ligger delvis under vatten. Det strömmande vattnet eroderar bort gruset. Här paddlade folk kanot i somras.
   De farande molnen färgas långsamt roströda. Himlen mellan dem är  glasaktigt citronförgad. Jag går österut på vallen intill Källbybadet. Vattnet glänser i våtmarkerna på ömse sidor om ån. Vid gångbron strömmar det mäktigt över fördämningen in i kvarndammen.
   De höga lyftkvarnarna vid bygget börjar svänga sina armar högt över träden i Sankt Lars. De har röda varningslampor, antagligen för att varna lågflygande plan. All vegetation är undanröjd från en  väldig platt grusyta, randad av schaktmaskinernas vattenfyllda spår.
   Tidigare fanns här höga pilevallar med 50 år gamla träd vilkas rotsystem absorberade vattnet och höll kvar jorden. Längre bort låg en tät dunge med gamla körsbärsträd. Träden dämpade blåsten
   Det är möjligt att gå på stigen längs med ån här, även om den är täckt med stora pölar och gräset intill glittrar av vatten. Stövelmiljö. Dräneringsrören som Riksbyggen lagt ut för att dika ut våtmarken ligger helt under vatten och åvattnet rinner genom dem upp mot det som kallas Källby ängar. Håvbryggan omedelbart söder om byggarbetsplatsen stårr helt under vatten. Det är djupt och strömmen är stark. Olyckliga Sankt Lars-interner dränkte sig då och då i  ån.
   Nu har himlens röda färg övergått till smutsgult. Det är ljusare. De grå betongstrukturerna som ska förvandlas till stadsvillor och radhus växer sakta, byggelement för byggelement. Hittills är det bara en del av det gamla BUP-området som bebyggs.
   Riksbyggen borde nöja sig med det och restaurera pilevallarna och den gamla BUP-trädgården för att få bukt med vattnet och gyttjan som husfundament och schaktmaskiner halkar omkring i. Då skulle deras  tal om hus ”inbäddade i grönska” kunna bli sann. Kanske puffas de åt rätt håll av den vikande  konjunkturen.
   Längs den nyanlagda breda asfaltvägen vänder jag norrut mot Klostergården. De höga husen ser nakna och brutala ut där de avtecknar sig mot himlen ovanför mig, helt berövade den grönska som de tidigare badade i. Vattnet står högt i gatubrunnarna.
   Väderleksrapporterna lovar fortsatta regnskurar och hårda vindar.

Socialdemokraterna mumlar i skolfrågan av Bengt Hall

Det borde stå klart för de flesta att den svenska skolan har problem. Ett är friskolorna som ynglar av sig och det finns idag över 1000 sådana. De gör enorma vinster. (Sverige är för övrigt det enda landet som tillåter vinst för friskolor). Skattemedel pumpas in och hamnar till slut i skatteparadis i engelska kanalen utom räckhåll för skatteindrivaren. Borgarna kallar det för valfrihet och utvecklingsbefrämjande konkurrens. I lovtalen lyfts enskilda entreprenörer fram t ex lärar- och föräldrakooperativ. Verkligheten är att fyra stora riskkapitalbolag med fyra skolkoncerner (Baggium, John Bauergymnasiet, Kunskapsskolan och Academedia) helt dominerar friskolevärlden. Idag vet vi konsekvenserna förutom skatteflykten. Exemplen på försämringar är många: Betygsinflation, minskad lärartäthet, avsaknad av skolbibliotek, kuratorer, speciallärare etc, försämrad kunskap. Eleverna betraktas som kunder och lockas till skolan med en dator och högre betyg. För kommunerna och samhället ökar kostnaderna pga lokal- och personalöverskott när marknaden styr plus att kommunerna ändå får ta ansvaret när friskolan kapsejsar.

Problemet för socialdemokraterna (och miljöpartiet) är att man från början varit positiva till marknadsanpassningen. Jag har hört och sett flera debatter och utfrågningar där socialdemokrater inte vill eller kan svara på frågan om vinst ska tillåtas. Senast 7/12 efter ett ovanligt övertydligt SvT-program om ”Världens bästa skitskola” då en panel diskuterade programmet som beskrev hur skolan försämrats i takt med att pengarna tillåtits styra verksamheten. Fd partisekreteraren Lars Stjernkvist mumlade om det olyckliga i att marknadskrafterna styr men ville inte förbjuda vinsterna. Ylva Johansson fick frågan i valrörelsen och ville inte heller förbjuda vinstuttagen. Ägaren av friskolekoncernen Baggius, Ole Salsten, som själv tjänat över en kvarts miljard åren 2006-2010 miljoner är aktiv socialdemokrat i Kungsbacka. Han ville för övrigt inte svara på några frågor av reportern om sin verksamhet. Jag tycker att det med hänsyn till utvecklingen är skrämmande att socialdemokraterna inte vågar ryta till och tydligt formulera en annan ståndpunkt än moderaterna.

Jag är själv fd folkhögskolerektor. Folkhögskolan är ju en slags friskola. Huvudmän och ägare är landsting och olika ideella organisationer. Här flödar pedagogiska experiment och inriktningar men knappast några ekonomiska vinster. Den formen av friskola är något helt annat än borgarnas (och socialdemokraternas?) helt igenom marknadsanpassade friskolor.

En historia från Palestina av Gideon Levy. Övers G. Stensson.

Ockupationens stank kväljer de sörjande palestinierna

Mustafa Hamimis ansikte var skrämmande gult. En bomullslapp täckte hans krossade öga, där granaten som avlossats på bara någon meters avstånd träffade honom, det andra ögat var slutet för alltid. Hans vänner bar honom till graven, hans kropp var insvept i den palestinska flaggan och bara hans orakade ansikte var synligt.
   Ingen palestinier hade dödats på Västbanken på mer än två månader, en evighet under ockupationsförhållanden. Men i fredags dödades helt i onödan ännu en gång en demonstrant som kastade sten mot en bepansrad jeep av en soldat som bröt mot reglerna och avfyrade en metallgranat mot 27-åringens huvud.
   Bilderna ljuger inte. I det ena ögonblicket ser man Mustafa kasta en sten mot jeepens baksida och i nästa öppnas bakdörren med ett brak, en granatkastare sticks ut och avlossar den dödliga granaten.
   En kall blåst svepte genom byn Nabi Saleh, en av de byar där de så fredliga-som-möjligt-demonstrationerna äger rum varje fredag. I fredags var demonstrationen ovanligt stor eftersom det var den andra årsdagen av demonstrationerna mot ockupationen av byns mark för att på den bygga bosättningen Halamish.
   Mustafa var en av kampens ledare; för mindre än ett år sedan arresterades han tillsammans med sina tre bröder av vilka en, Oudai, dömdes till nio månaders fängelse. Han skulle ha blivit frigiven nästa torsdag, men den israeliska armén som dödade Mustafa vägrade att frige Oudai fyra dagar i förväg för att han skulle kunna närvara vid broderns begravning.
   Mustafas far Abdul Razak skulle just få sin dialysbehandling  i sjukhuset i Salfit. Han blev inte omedelbart underrättad om sonens död därför att familjen ville att han skulle få sin dialys som vanligt. Först därefter fick han höra den bittra nyheten.
   Begravningståget rörde sig sakta fram från Mustafas hem till moskén, där begravningsbönen ägde rum. Tillsammans med de sörjande kvinnorna och snyftande ungdomarna från byn fanns flera israeler som kommit för att visa sin solidaritet, något som är värt att notera.
   Medlemmar i gruppen Anarchists Against the Wall och andra vänstergrupper kände Mustafa väl; hans hem hade ofta varit deras under åren av enträgna demonstrationer.
   Sarit Mochaeli, talesman för människorättsgruppen B`Tselem som deltog i Mustafas sista demonstration, sa att det var rutin för den israeliska armén att avfyra rökgranater mot demonstranter på nära håll. Mustafas otur var att granaten träffade honom i huvudet.
   Kort efter begravningen hördes explosioner från dalen. Styrkor från armén och gränspolisen sköt åter gasgranater mot ungdomarna som kastade sten vid vägspärren.
   Snart gick ”stinkkanonen” till aktion och spred den omisskännliga stanken, stanken från ockupanten och ockupationen, en stank som hängde kvar långt efter det att jag lämnat den sörjande byn.

Sanningen om julen: Marknaden är julens gud av Ulf Nymark

Patrik Lindenfors, evolutionsbiolog,  och Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna, gör på luciadagen i Sydsvenskan ett försök att förtälja sanningen om julfirandet. I denna sin strävan hamnar de emellertid strax på hal is. De halkar omkring på den Katolska encyklopedin som källa till forna tiders festligheter  i den senare delen av december. Den katolska encyklopedin publicerades år 1914 och är, om jag förstått saken rätt, ett uttryck för vad en rättrogen katolik bör uppfatta som sanning. Verket är sålunda sannolikt en relativt bra källa för att studera den katolska tron, men en notoriskt opålitlig källa att för att skildra det faktiska historiska skeendet. (Man kan tycka det är lite udda att Humanisternas ordförande åberopar en starkt religiöst färgad historieskrivning. Jag för min del stödjer mig här främst på ett annat, pålitligare och modernt - därtill religiöst obundet – uppslagsverk: Nationalencyklopedin).

Saturnaliefesten
De båda debattörerna spårar tidpunkten för det kristna julfirandet (och därmed de kristnas förläggning av Jesus födelsedag) med hjälp av denna encyklopedi tillbaka till det gamla romarrikets tidevarv. Man hänvisar här till Saturnaliefesten, som i Rom firades sent i december (närmare bestämt med början den 17 december). Men när de – tydligen med stöd av nyssnämnda uppslagsverk – hävdar att det den 25 december i det gamla Rom firades en dag med namnet ”Natalis Invicti” (den obesegrades födelsedag) är det bara en liten del av sanningen. (Och sanningen spelar ju roll, som de själva så riktigt konstaterar.) Det var inte ”den obesegrades” i största allmänhet som firades, det var den Obesegrade Solens födelsedag, dies natalis solis invicti. Solgudens kult i denna form inrättades av kejsar Aurelianus så sent som 272 efter vår tideräknings början.

Mithra, Mithras och Jesus
Aurelianius solkult torde i sin tur i mångt och mycket ha inspirerats av den äldre kulten av den ursprungligen forniranska solguden Mithra. Som solgud hade Mithra även drag av frälsare. Mithra föddes den 25 december. Den romerske guden Mithras lånade sedermera många kännetecken av Mithra, bland annat födelsedatum. I övrigt är dock sambandet mellan de båda oklart. Gemensamt för myterna kring Den Obesegrade Solen, Mithra, Mithras och Jesus tycks dock vara födelsedagen. (För övrigt började de kristna i Rom inte fira Jesus födelsedag förrän i mitten av 300-talet och först då blev tidpunkten förlagd till den 25 december. De kristna religionsurkunderna anger inget datum för födelsen).

Julen – en mosaik av olika inslag
Detta om Lindenfors och Sturmarks bristfälliga källor och dito historieskrivning. De skildrar festerna i midvintern från romarriket via vikingatidens julfirande, som sannolikt var ett celebrerande av solens återkomst, fram till vissa relativt moderna inslag i julkulten såsom tomte och julgran.

Jag har inget att invända mot deras slutsatser: att julfirandet är en mosaik av från olika håll och religioner hopplockade delar samt att julfirandet tillhör alla. Eller borde i varje fall tillhöra alla. Men de båda debattörerna missar att skildra de dominerande religiösa inslagen i nutidens julfirande.

Den omnipotenta Marknaden
Numera är det guden Marknaden som är det allt annat överskuggande föremålet för dyrkan. Han – för visst måste denna vidunderliga och omnipotenta gud vara av hankön! – har en mångmiljonhövdad härskara av devota och trofast tjänande tillbedjare. Marknadens heligaste tempel är företrädesvis belägna utanför städernas hank och stör på vad som tidigare var triviala åkertegar, men som nu är helig mark. Dit färdas de troende i långa processionståg i sina fyrhjuliga kultvagnar, som framdrivs av det mirakulösa heliga vätska som kallas bensin eller stundom diesel. (Den rökelse som under färden släpps ut anses vara guden till stort behag). Marknadsgudens anhängare kallas Konsumenter. I templen skänker de trogna symboliska offergåvor i form av rektangulära, färgglada tunna plattor i ett material som utvinns ur samma källa som den heliga vätskan. I undantagsfall kan rektangulära papperslappar med bildtryck på båda sidor fortfarande tjäna som offergåva. Som svar på offer och bön belönar Marknaden den tillbedjande med hett eftertraktade gåvor som de i sina kultvagnar, utmattade av religiös extas,  för med sig till sina bostäder, där den till synes själlösa materien blir en fysisk manifestation av den gudomliga anden.

Den obesegrade solguden
Att vara hängiven Konsument, särskilt i juletider, ger riklig belöning. Marknaden låter då sin milda nåd flöda över sina trogna. Den troende människan ges härvid en ny dimension av värdighet och värde. En människa som inte är konsument är i marknadsreligionen strängt taget inte människa, utan en lägre stående varelse, bara snäppet över metmasken. Marknaden strålar när hans präster i templen på julaftonskvällen räknar samman offergåvorna. Ingen annan gudom har samma makt och lyskraft som Marknaden. Han är idag den obesegrade solguden.

Det nya samhället av Erik Kågström

4. Eurokrisen. Vilka skulder?

Det kan ha börjat med att president Bill Clinton fick en lysande idé. I stället för att staten lånar pengar för att satsa på sociala projekt och stimulera efterfrågan så skulle man kunna uppmuntra medborgarna att låna själva för att höja sin levnadsstandard.

Under de sista åren av sin presidenttid hade Bill Clinton medelst ekonomisk åtstramning lyckats balansera USA:s statsbudget för första gången sedan 1970-talet. Men inför IT-bubblans väntade kollaps måste någonting göras för att vidmakthålla efterfrågan och skapa tillväxt. Och då kunde den här idén nog fungera. Det började med att Clinton med hjälp av tre republikaner 1999 fick kongressen att upphäva Glass-Steagall Act från 1933 som haft som syfte att förhindra banker från vidlyftig utlåning och spekulation.

Full title	An act to provide for the safer and more effective use of the assets of banks, to regulate interbank control, to prevent the undue diversion of funds into speculative operations, and for other purposes.
Colloquial name(s)	Banking Act of 1933, Glass–Steagall Act
Enacted by the	73rd United States Congress
Effective	June 16, 1933

Sedan sänkte Federal Reserve räntan och folk uppmanades att bli egnahemsägare även om man inte egentligen hade råd till det.  George W. Bush följde samma linje. En låginkomsttagare skulle kunna få låna 105% av husets värde eftersom värdet ändå efterhand skulle öka. Och folk lånade och köpte hus och lånade ännu mer när huset steg i värde. Amerikanska hushåll  konsumerade för 110% av inkomsten och ekonomin blomstrade i USA och i världen.  Tills bubblan brast 2007 och staten fick gå in och rädda banker som blivit ”too big to fail”.

Allt detta är välbekant för dem som läst tidningar. Men man kan undra vad som hänt om den amerikanska medelklassen haft 10% högre inkomster att konsumera för. Inte orealistiskt med tanke på att de inte haft någon nämnvärd reallöneökning under 20 år då nästan hela vinsten av produktivitetsökning  gått till de rikaste 1%. Förmodligen hade ekonomin blomstrat på samma sätt och bostadsbubblan spruckit. Men då inte med samma drastiska följder för världsekonomin.

I USA och EU-regionen har löneandelen av förädlingsvärdena i industrierna till följd av globaliseringen minskat till omkring 65%. En löneökning med 10% skulle öka andelen till 72% och medföra en motsvarande ökning av efterfrågan.

Ojämlikhetsgraderingen med Gini-koefficienter utgår från disponibla inkomster. En höjning av arbetarlöner så att löneandelen ökar, minskar förstås ojämlikheten men minst lika viktig är hur beskattningen är utformad. Sveriges låga värde med Gini 23 (26 enligt FN-statistik) beror framför allt på omfördelning via skatt. Inkomsterna före skatt är i Sverige faktiskt mera ojämlikt fördelade än motsvarande i Storbritannien med Gini 34.

Jag försöker ju leda i bevis eller i varje fall göra sannolikt att den ekonomiska ojämlikheten i världen leder till att ekonomisk tilllväxt bara är möjlig om många ”lever över sina tillgångar” och därmed genererar obetalbara skulder som i sista hand får tas om hand av staten och därmed skattebetalarna. Detta framgår ganska väl i USA men är mindre tydligt i Europa. Spanien och Irland med flera hade visserligen också bostadsbubblor som brast men framför allt är det här medelhavsstaterna som lånat och spenderat mer än produktionen i länderna varit värd.

Det klassiska sättet att lösa en statsskuldskris är att trycka sedlar – fiat money – och provocera inflation. Det har i viss mån utnyttjats av USA. I Europa skulle Europeiska Centralbanken ECB kunna fungera på detta sätt men där har Merkozy inte kunnat enas. Tyskland spjärnar emot.

Våra ekonomer har räknat fram en jämviktsarbetslöshet på omkring 4%. Lägre arbetslöshet än så anses kunna leda till inflation. Kan inte dessa ekonomer också räkna fram ett jämvikts-ojämlikhetstal som staterna kan rätta sig efter. Joseph Stiglitz efterlyste i boken ”Fungerande Globalisering” ett överstatligt organ med makt att tillrättavisa stater som accepterar stor ekonomisk ojämlikhet. I eurozonen vill man nu genomföra en ”harmonisering” av pensioner, socialförsäkringar, arbetsmarknadspolitik och finansiella regler. Varför inte då ha en Gini-koefficient på t.ex. 28 som ett mål och bestraffa stater som överskrider Gini 30 med kännbara åtgärder. Men Merkozy verkar mest intresserade av att begränsa demokratin i Europa och disciplinera klientländerna i söder. Och Reinfeldt tyckte inte det var  ”rätt tillfälle” att hävda fackliga rättigheter när center-höger-partierna i EU möttes i Marseille i förra veckan (DN).

På eCat-fronten händer det en del. Mario Rossi har besökt Boston och träffat den republikanske delstatssenatorn Bruce Tarr som uttalat intresse för eCat-tillverkning i Massachusetts, om det visar sig att tekniken fungerar. Rossi träffade också forskare vid MIT. Sedan har den republikanska presidentkandidaten Mitt Romney uttalat intresse för eCat.

Den stora överraskningen är dock en rapport från ett ”workshop” i NASA-regi den 22 september i år. Journalisten Stephen Krivit hade med åberopande av ”Freedom of Information Act” fått tillgång till materialet. Den rapport som var intressantast gällde LENR (low energy nuclear reactions). Rapportören Joseph Zawodny är ”senior physicist at NASA-LARC”.

Efter att ha redogjort för vilka civila och militära områden där den nya energikällan kan bli aktuell gör Zawodny en sammanfattning (min översättn.):
 • En billig, ren, ”uppskalningsbar”, bärbar energikälla som kommer att påverka ALLA.
 • Unik lösning på problem med peak oil, klimatförändring, rent vatten och därmed förenad geopolitisk instabilitet.
 • Snabbt och enkelt utbyte av traditionella källor för bostadsvärme och varmvatten.
 • Möjliggör vitt distribuerad energiproduktion. Bostäder och företag kan generera den el de behöver  - på plats.
 • Möjliggör helt nya sätt att fullgöra NASAs uppgifter.

För NASA är det första steget att genomföra basala tester på teknologin. Det skulle kunna vara klart i början av 2012… Detta kommer att ske i ett samarbete mellan Glenn Research Center, Langley Research Center och Marshall Space Flight.

Detta är häpnadsväckande. Och rapportören är förvisso  ingen virrhjärna. Orsaken till att forskningen kring LENR inte fått det stöd som den tycks förtjäna är förmodligen att den ”onormala” energiutveckling man sett vid tusentals experiment  i hundratals laboratorier inte kunnat förklaras enligt nu känd och accepterad partikelfysik. Enligt NASA finns inom ramen för LENR en potential för energiutvinning  som är lika stor som eller till och med större än för fission och het fusion. Frågan är nu om Rossis eCat öppnat en lucka till denna enorma resurs eller är ett rent bedrägeri eller resultatet av bristfälliga mätningar. Det vet vi först när någon köpare av eCat-reaktorn går ut offentligt och redovisar resultat av en teknik som dessutom skulle passa  bra in i Jeremy Rifkins ”tredje industriella revolution” med dess utlokaliserade energiproduktion.  Vi lever minsann i intressanta tider.

Nu gör den svenska regeringen gemensam sak med den israeliska – censur på gång av Bertil Egerö

Den israeliska regimen känner sig klämd både utifrån och från en växande opposition hemmavid. Oppositionen – den som styrs av tron på mänskliga rättigheter – får stöd från många demokratiska länder, bland dem Sverige som stöder en hel räcka inhemska organisationer som vill förändra samhälle och politik i mer demokratisk riktning.

Därför vill nu det ’demokratiska’ Israels regering genomföra en lagstiftning som i praktiken stryper stödet utifrån: Alla utländska bidrag ska beläggas med 45% skatt. Endast de organisationer som också får bidrag från israeliska staten undantas. Vidare ska taket för bidrag till “political non-profit societies” från andra stater, FN, EU eller andra internationella organisationer sättas till knappt 40 000 kr om året.

Källan till denna information återfinns i en ledarblogg i SvD av Daniel Schatz, rubricerad Anti-Israelrapporten är toppen av ett isberg. Inte helt förvånande bygger han sin argumentation på NGO Monitor, en starkt pro-israelisk verksamhet finansierad av olika judiska eller pro-israeliska instanser. Och ’rapporten’? Ett nytt temanummer av Palestinagruppernas tidskrift, kallat Kolonialism och apartheid – Israels ockupation av Palestina, släppt i början av november.

Gunilla Carlsson beredd att censurera
SvD inledde debatten om rapporten med att intervjua biståndsminister Gunilla Carlsson om rapporten. Så här började dess artikel: ”Biståndsministern har ilsknat till på en färsk skrift från Palestinagrupperna … ’Här finns ståndpunkter som ensidigt tar ställning i en fruktansvärd konflikt. Ena parten demoniseras och man tar tydligt ställning och bedriver opinionsbildning. Men det ska inte skattebetalarnas pengar användas till. Sidas uppdrag är att allt material ska vara informativt och kunnigt om biståndet, men vid några tillfällen har det inte funkat’, säger Gunilla Carlsson till SvD.”

Hon vill nu ”skärpa kravet på opartiskhet när Sida ska informera om utvecklingen i biståndsländerna”. Att Sida dras in är säkert medvetet. Carlsson vet naturligtvis att det handlar om något Sida endast har indirekt med att göra, ett stöd (via biståndskakan) till engagerade organisationer som ska möjliggöra både information och debatt, kritik och försvar – en vital del av det demokratiska utbytet i Sverige.

Tidskriften Omvärlden, finansierad med biståndsmedel, reagerar i en ledare på kravet på opartiskhet: gäller det även statens stöd till partierna, till pressen, till Reportrar utan gränser som driver kampanjer för Dawit Isaak? Biståndspengar går även till våra politiska partier för internationell samverkan, en del av strategin för demokratisering.

Men på Sida har Carlssons ministerstyre verkligen satt sina spår. Sida är inte längre vad det har varit. Nu kröker man rygg, duckar och håller med: ”Det gäller att hitta rätt ton och inte driva en politisk riktning, men den balansen saknas här”, säger Joachim Beijmo, kommunikationschef på Sida, om Palestinagruppernas lilla skrift. ”Regeringen och Sida är överens om en översyn av regelverket för informationen om det svenska biståndet.” Kanske handlar det inte om lagstiftning, men nog är greppet påfallande likt vad som just nu pågår i

Israel. Ekonomiska styrmedel för att strypa kritiska röster – eller som i fallet med Palestinagrupperna information som inte duckar för sanningen.

Sedan Carlsson blev minister har informationsanslaget till svenska organisationer halverats från nästan 200 miljoner till under 96 miljoner. En strypning av informationsflödet som också är en varning om vad som kan komma. Hennes slarv med sakuppgifter verkar faktiskt riktat: I SvD-intervjun uppgavs att Palestinagrupperna fått 700 000 kronor för att göra skriften, mer än de får för hela informationsverksamheten under ett år. Ca 150 000 kr är den korrekta siffran, och där ingår den egeninsats som alltid begärs av Sida. Diskrediteringen har lyckats, och någon rättelse har inte kommit från UD.

Palestinagrupperna låter sig inte tystas, utan begär att Gunilla Carlsson påvisar vad i skriften som inte stämmer med verkligheten. Något svar är knappast att vänta. Rapporten bygger på starka och sakliga källor: ”Redan 2009 utgav sydafrikanska Human Sciences Research Council skriften Ockupation, Colonialism, Apartheid? A re-assessment of Israel´s practices in the occupied Palestinian territories under international law. Där fastslår folkrättsexperter att det som pågår är ockupation, kolonialism och apartheid.”

Samtidigtsom temanumret släpptes möttes den internationella krigsbrottstribunalen, även kallad Russell Tribunal on Palestine, för att avhandla just denna fråga. Där medverkade auktoriteter som nobelpristagaren Desmond Tutu, människorättsaktivisten Alice Walker, den internationella folkrättsexperten och tidigare FN:s särskilde rapportör John Dugard och nobelpristagaren Mairead Maguire. Efter dagar av vittnesmål kom tribunalens jury fram till samma slutsats: Israel utsätter palestinier för institutionaliserat förtryck motsvarande Sydafrikas apartheid enligt internationell rätt.

Gunilla Carlsson har ensam styrt över det svenska biståndet i snart sex år. Debatt har inte helt saknats – just nu är hennes stöd till det famösa Swedfund i fokus för kritiska röster. Swedfund som sprider biståndsmedel i dubiösa investeringar, som inte kan utsättas för normal offentlig granskning eftersom den omfattas av aktiebolagslagen och därmed inte av offentlighetsprincipen.

Men jag saknar riktigt starka röster av kritik i riksdagen, i den offentliga debatten. Under alliansens första period var röstläget högt i media, men sedan 2010 känns det som om luften gått ur oppositionen. Det var dock inte länge sedan biståndet var en hjärtefråga både för socialdemokrater och vänsterpartiser, och för oss medborgare. Har Reinfeldt-regeringen lyckats slå sönder den solidaritet vi alla kände? Har dess tal om korruption och ineffektivitet i biståndet gått hem? Har bantningen av medel för information i Sverige fått oss att tappa kontakten med det internationellt så uppskattade svenska biståndet, kanske gjort om oss till smått skamsna bidragsgivare i välgörenhetsbranschen?

Då står det illa till.

Om behovet av enkla lösningar av Stig Henriksson

Först publicerad i VLT 13 dec
Låt oss tala en smula om fascism!

Det behövs tre ingredienser för att koka denna svartsoppa. Man ska frammana ett verkligt eller inbillat hot mot något värdefullt som man menar kan gå förlorat. Det kan vara rasen, folkhemmet eller tryggheten. Man ska misstänkliggöra demokratin som varande ineffektiv och dess bärare som antingen ofattbart dumma eller genomkorrupta. Eller både och. Och viktigast; man ska hitta roten till allt ont. Judarna, zigenarna, de homosexuella, muslimerna eller helt enkelt invandrarna.

Allt oftare kan man läsa skildringar om hur idylliskt allt var i Sverige förr i tiden. Ingen brottslighet, underbar sjukvård, äldreomsorg och skola var klanderfria etc. Fakta om hur mycket bättre allt detta är nu, alla problem till trots, de hjälper inte.

De förtroendevalda antas vara närmast landsförrädare när de inte enbart är ute efter att sko sig själva. I bästa fall förstår de noll och intet. Att nio av tio folkvalda är fritidspolitiker som vid sidan av sitt vanliga jobb efter bästa förmåga sköter sitt uppdrag förträngs. (Och om det vore så lukrativt; hur kommer det sig att partierna har väldigt svårt att rekrytera medlemmar som vill ta på sig uppdrag?)

Och invandringen i allmänhet, med särskild inriktning på muslimer, förklarar allt som blivit sämre och hotar vår framtid starkare än både klimatförändringarna och kärnvapnen. Visst skapar invandringen problem för både oss som tar emot och för dem som kommer! Att andra problem vore än större utan invandring, det verkar bli för jobbigt att ta in. Att invandring lättar på försörjningsbördan hos en snabbt åldrande befolkning, det blir för krångligt att förstå. Att det visst är oacceptabelt att det ska ta 7-8 år innan man är med och bidrar till samhället, men tydligen svårt att erinra sig att det tar tre-fyra gånger så lång tid för de nya medborgare vi producerar själva.

Nej, ned med den svarta fascismen - ljus över landet! Varför inte med hjälp av den mörka skönhet som invandrat från Sicilien; Sankta Lucia!

Lucia föddes i en rik familj i Syrakusa på Sicilien. Hennes far dog när hon var liten och hon blev uppfostrad av sin mor, Eutychia. Redan som liten skall hon ha avlagt kyskhetslöfte, dock berättade hon inte det för någon. När hon blev äldre lovade modern bort henne. Hon lyckades försena förlovningen och bad till Gud att han skulle hjälpa henne. Då blev hennes mor sjuk i blödarsjuka som ingen lyckades bota. Lucia övertalade därför modern att vallfärda till Catania och helgonet Agatas grav. När de kom fram skall Agata ha uppenbarat sig för Lucia och sagt "Varför ber du mig om något du själv kan ge din moder? Din tro har botat henne!" Modern blev frisk, och lovade Lucia att inte gifta bort henne till någon man. Men friaren kände sig kränkt och angav henne för ståthållaren till kejsar Diocletianus, som förföljde kristna.
   Lucia blev arresterad och torterad men förlorade inte sin tro på Gud. Hon dömdes till att bli glädjeflicka på en bordell. Hon uppges då ha sagt att då hon inte gav sig frivilligt skulle hennes kyskhet vara dubbelt värd. När hon skulle åka genom staden till bordellen på ett spann bakom oxar, frös spannet fast i marken och gick inte att rubba. De hällde då kokande olja på henne men hon blev inte skadad. I sin desperation körde någon svärdet genom halsen på henne och inte heller då dog hon. Hon levde ända tills någon kom för att ge henne den >sista smörjelsen.
   Det moderna Luciafirandet, med Lucior med ljus i håret, är faktiskt inte inspirerat från en berättelse där det sägs att Lucia bar ner mat till fångarna i de mörka fängelsehålorna, utan det är för att skänka lite ljus i en tid av mörker (i den julianska kalendern, den kalender vi hade fram 1753, var 13 december vintersolståndet, det vill säga årets mörkaste natt). Men legenden säger ändå för att kunna ta så mycket mat som möjligt i sina händer satte hon ljus på huvudet.

"Alle Vesterns lande är infiltreret af muslimerne. Nogle av dem taler pent til os, mens de venter på at blive mange nok till at slå os ihjel"
Mogens Camre, fd medlem i EU-parlamentet för Dansk Folkeparti

Det goda sammanbrottet? av Gunnar Stensson

Vårt ekonomiska system förutsätter tre procents årlig tillväxt och motsvarande konsumtionsökning. Industriavtalet i måndags ger en löneökning på tre procent, helt enligt systemet.
   I längden är tre procents årlig tillväxt ohållbar i en värld med begränsade resurser.
Illusionen att den treprocentiga tillväxten trots allt skulle kunna vara möjlig upprätthålls genom lånefinansiering.
   En av lånefinansieringens bieffekter är att den överför ekonomisk – och därmed politisk – makt till banker och finansinstitut.
Konsekvensen är att klyftan mellan finansvärldens toppskikt och medelklassen vidgas, samtidigt som breda befolkningsskikt utarmas. Migrerande människomassor är helt skyddslösa.
   Med rätta misstror människorna bankerna vilket illustreras av den bankpanik som just nu drabbar Swedbank i Lettland.
   Den lånefinansierade tillväxten har nått vägs ände. USA:s ekonomi imploderade 2008.  Idag ser vi ett europeiskt finanssammanbrott.
   Under den gångna veckan har EU-mötet om lånekrisen och FN-mötet om miljön i Durban slutat i fiaskon, som nödtorftigt har maskerats som halva framgångar.
   Vad vi ser är en smygande översvämning, ett sammanbrott i ultrarapid.

Behöver ett sammanbrott vara en katastrof? Alf Hornborgs ”Myten om maskinen” innehåller ovanligt nog ett kapitel om det goda sammanbrottet. Det bygger i huvudsak på Joseph Tainters analys i ”The Collaps of Complex Societies”.
   Tainter menar att samhälleliga sammanbrott egentligen handlar om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad de ger De småskaliga samhällen som återstår efter sammanbrottet är ofta mer kostnadseffektiva än de stora imperierna och statsapparaterna när det gäller grundläggande frågor som livsmedelsförsörjning, miljöhänsyn och demokrati.
   ”Ekonomiska kriser har ju faktiskt tidigare visat sig kunna få oss att hushålla med resurserna. Utan tvivel skulle europeisk debatt och politik få en annan inriktning om det som stod på spel handlade om något så bortglömt som våra basbehov.”

Det slog mig att jag har upplevt ett samhälle där tillgången till olja, livsmedel och andra resurser i ett slag begränsades. Det andra världskrigets utbrott innebar att Sveriges dåvarande samhällssystem i ett slag bröt samman. Låt oss fokusera på hur försörjningssituationen skulle lösas och tillfälligt bortse från andra världskriget. Det var för resten vad Sveriges ledning faktiskt gjorde.
   Men malmexporten till Nazityskland innebar förstås en inkomstkälla, samtidigt som den förlängde kriget.
   Standardsänkningen var omedelbar på alla områden. Jordbruket måste tillgodose livsmedelsförsörjningen samtidigt som stora delar av den manliga befolkningen var inkallad. Den odlade arealen vidgades. Mossar dikades. Mjölkkor fick bli dragdjur så att hästens foderareal kunde användas till livsmedelsproduktion. Kaniner för slakt uppföddes överallt. Parker uppodlades. Ytterligt små bidrag utbetalades till de inkallades familjer. Kvinnor tvangs ut i produktionen. Skolbarn och skolungdom utnyttjades systematiskt vid arbetstoppar som skörd av hö, säd och potatis. Potatislov med arbetsplikt i alla skolor. Kampanjer för lingon- och blåbärsplockning. Ransonering av baslivsmedel och lyxprodukter. Valfrihet. Konsumenten fick välja: tobak eller kaffe, samma kupong gällde. Tio Liljeholmens prima julgransljus i blå förpackning per barn till jul. Oändliga väntetider i butikerna medan biträdena klippte i korten och klistrade i pärmarna. Överallt hästdragna vedlass på gatorna och väldiga vedstaplar vid skolor och lasarett. Mörklagda städer, både av säkerhets- och besparingsskäl. Ingen bensin till civila bilägare, småningom gengasaggregat. På rälsbussarna stod aggregaten i toaletten. De hängde efter de enstaka bilar som så småningom började rulla på vägarna. Efter fyra-fem mil fick man fylla på ved. Surrogat av alla slag. Papperssnören som gick av när det regnade. Kläder av pappersmassa. Karbidlampor. Varmvattensransonering. ”Stackars barn som måste växa upp i en sådan tid!” suckade vår folkskolelärarinna.  Men det tyckte inte vi. Vi hade inte upplevt någon annan tid. Kristidsnämnder i varje litet samhälle. Jag köpte min första skrivmaskin billigt från en kristidsnämnd som blev nedlagd långt efter krigets slut. Vi klarade av att hushålla med resurserna. ”Det har kommit en båt med bananer” sjöng vi när den internationella handeln kom igång igen.

Sparsamhet och rättvis fördelning är alltså möjliga innanför nationalstatens gränser. Det är värt att notera att också det krigförande Nazityskland upprätthöll en fungerande välfärdsstat ända fram till 1944.  Det var en viktig del av krigsstrategin. Moralen måste upprätthållas. Resurserna fick man genom plundring från de ockuperade länderna.
   Många hävdar att demokrati och välfärdssamhälle endast kan existera innanför nationalstatens gränser. Är det så, är vår situation katastrofal.
   EU utgör ett försök att vidga solidariteten, demokratin och välfärden över nationalstatsgränserna. Europa är en liten del av världen.
   De multinationella bolagen är globala. Miljöhoten är globala. Miljökampen måste vara global.
   Vår tids viktigaste konflikter är kanske inte konflikter mellan stater utan snarare mellan rika och fattiga, mellan oreglerad ”frihet” och metodisk hushållning.
   Vi har ett världssystem byggt på girighet. Vi behöver en värld byggd på solidaritet.

Newt Gingrich och påhittade folk av Ulf Nymark

Newton Leroy "Newt" Gingrich, möjlig kandidat för republikanerna i nästa års presidentval i USA, har för omvärlden kungjort sina åsikter om det palestinska folket. Eller rättare sagt: han hävdar att palestinierna inte finns, de är ett ”påhittat” folk.  ”Det är i själva verket ett arabiskt folk”, säger han. Historielärare Gingrich (jo, han lär ha studerat och undervisat i historia!) påpekar också att det aldrig har funnits något Palestina som stat. Palestina ”var en del av det ottomanska riket”. Och att palestinierna skulle få en egen stat kan det för Gingrichs del inte vara tal om. De har ju haft ”chans att ge sig av till så många ställen”.

Lösryckta fakta
Visst, Gingrich har rätt så långt som att det aldrig funnits en självständig stat med namnet Palestina. Och, visst är palestinierna ett arabiskt folk. Men att utifrån dessa från sitt sammanhang lösryckta fakta förneka existensen av ett palestinskt folk är naturligtvis halsbrytande.
   Emellertid får Gingrich sätt att argumentera lika intressanta som dramatiska konsekvenser om det skulle tillämpas på andra folk och stater. Här exempel på detta.

Samma arabiska folk?
Om nu det faktum att palestinierna är ett arabiskt folk diskvalificerar dem för att bilda en egen stat gäller givetvis detsamma för alla de andra 21 medlemmar i Arabförbundet. Varför skulle t ex invånarna i de USA-allierade staterna Irak, Saudiarabien, Kuwait, Jordanien m fl utgöra egna, självständiga stater? De är ju samma arabiska folk!

Saknar existensberättigande
Större delen av den s k arabvärlden har varit delar av det ottomanska imperiet. Flera, ja många, av de nuvarande arabstaterna har inte existerat före ottomanska imperiets fall eller ens före andra världskrigets slut. Praktiskt taget alla stater i Mellersta österns skulle därmed, enligt Gingrichs sätt att betrakta historien, sakna existensberättigande.

Israel har inte funnits i historisk tid
Detta gäller också i högsta grad staten Israel. I historisk tid före 1948 har det inte existerat en israelisk stat. (I förhistorisk tid fanns en till ytan minimal stat vid namn Israel i detta område. Den upphörde att existera på 700-talet före vår tideräkning). Det som nu är staten Israel var, givetvis, också en del av det ottomanska riket. Alltså saknar, med den republikanske presidentkandidatens sätt att tänka, staten Israel existensberättigande.

Judarna – ett påhittat folk?
Israels rätt att existera kan också ifrågasättas, i enlighet med den gingrichska argumentationen, eftersom det är synnerligen diskutabelt om det verkligen finns ett judiskt folk. (Israel hävdar ju att det är en judisk stat). Före den sionistiska kolonisationen (som började på 1800-talet) av Palestina fanns några få tusen judar – förutom den arabiska majoritetsbefolkningen – i området. Den del av befolkningen i Israel som kallar sig judar (ca 20 procent av Israels befolkning är ju araber) har i själva verket invandrat från en rad väst- och östeuropeiska stater, liksom från afrikanska stater och från länder med en arabisk majoritetsbefolkning. Gingrich måste med sitt sätt att tänka rimligen komma fram till att judar är ett påhittat folk.

Andra ställen att ge sig av till …
Och varför skulle den befolkning som var spridd över större delen av världen och som betraktade sig som judar nödvändigt- vis ha en egen stat? Det fanns ju så många andra ställen att ge sig av till …
   Gingrichs resonemang ger som synes förfärande konsekvenser om de skulle tas för gott. Nu kommer naturligtvis Gingrich inte att argumentera så när det gäller andra folk. Hans uttalanden är bara ett i raden av alltför frekventa och utbredda försök från Väst att försvara den krigiskt imperialistiska israeliska staten, osynliggöra det förtryckta palestinska folket och förvägra dem sin rätt till egen stat. En rätt som har ett grundmurat stöd i FN:s ställningstaganden.
   Må världens folk förskonas från att få en gingrichs som president i Amerikas Förenta Stater.

PS. Frågan är naturligtvis också om USA:s invånare utgör ett folk. Det är ju i allt väsentligt ett hopkok av invandrare från en rad olika europeiska, afrikanska, asiatiska, och latinamerikanske länder. Nog måste detta vara ett påhittat folk? Och varför ska de ha en egen stat: historiskt sett fanns det före slutet av 1700-talet inte någon stat med namnet USA.  Möjligen kan ursprungsbefolkningen i Nordamerika, de av kolonisatörerna nästan utrotade indianerna, göra anspråk på att få bilda en egen stat på det territorium som nu utgörs av staten USA. DS

Kulturtips

Anders Ekborg - En stilla jul
På Palladium den 16 december kl. 19.30
Läs mer

Baaziz
en av Algeriets allra mest frispråkiga singer-songwriters, 16 december på Moriska Paviljongen kl 20:00.
Läs mer

Tre decemberkvällar med Emil Jensen & Nour El-Refai
På Babel 16, 17 & 18 december kl 19:30.
Läs mer

PHANTOM OF THE OPERA
17 december kl 19:00 på Spegeln.
Läs mer

KIOSK, iransk, progressiv rockgrupp,
17 december kl 21:00 på Moriska Paviljongen. Läs mer

NÖTKNÄPPAREN
Nötknäpparen, en av baletthistoriens klassiker från Bolsjoj i Moskva. På Spegeln och Kino söndag 18 december kl 16:00. Läs mer

ELECTRONIC SOUNDCLASH 2011
Juldagen 25:e december på Babel kl 23:00. Läs mer

Vinterfåglar kring brofästet
Massor med fåglar tillbringar vintern kring Sibbarp, Lernacken och brofästet. Följ med och titta på dem!
Mån 26 dec kl. 10:00. Läs mer

Sjöflickan och Drakens Dotter
Fritt efter en kinesisk folksaga i regi av sagogurun Margareta Larson, från tre år, på Gamla Tvätteriet, Malmö t o m 27 november, på Teater Sagohuset, Lund t o m 30 november, Jullovsföreställningar i Lund 28-30 december
Ons 28 dec kl. 11:00. Läs mer

NYÅRSKONSERT: BERLINFILHARMONIKERNA
Live från Berliner Philharmonie med Berlinfilharmonikerna på Spegeln och Kino 31 december kl 18:30. Läs mer

Elektra
Elektra är ett psykologiskt familjedrama där heder, besatthet, hat och kärlek duggar tätt i kulisserna. Spelas 31 december- 29 februari på Månteatern i Lund.
Lör 31 dec kl. 18:00. Läs mer

Traditionella nyårsdagsjazzen med Gunhild Carling
i Västra Karaby Kyrka söndag 1 januari kl 18.00. Läs mer

Vilda Malmö
Fågelpromenad på Ribersborgsstranden, 8 januari kl 13:00. Läs mer

Kung Lear
Gästspel med 123 Schtunk. På Lunds Stadsteater 15 januari kl 18.
Läs mer

Malmö förr och nu - En underhållande och intressant föreläsning
Föreläsning om Malmös historia med Andreas Wennick. På Malmö Brygghus i oktober och november.
Sön 15 jan kl. 15:00. Läs mer

Rymden emellan
Efter stor succé med den internationella teaterfestivalen om åldrande "Den tredje åldern", ger sig nu Teater InterAkt in i den högaktuella debatten om vård av äldre igen.
Mån 16 jan kl. 19:00. Läs mer

Ursäkta, räknas mitt piano som handbagage?
På Palladium 20 januari kl. 19.30
Läs mer

Hela kulturcentralens program