Haiku, haiku, haiku hej!
Vad är meningen med mej?
Bli ett helgon?
Nej!
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2017-11-09
Händer i Lund
Föreläsningar på Stadbiblioteket
Arktis – Liv i en värld av is och snö
Om den Augustprisnominerade boken Arktis – Liv i en värld av is och snö berättar författaren, naturfotografen och lundabon Felix Heintzenberg.
Sedan barnsben har han fascinerats av Arktis orörda skönhet och under de senaste 20 åren har han åtskilliga gånger haft tillfälle att besöka arktiska områden, från Svalbard och Kanada till Nordnorge, Island och Grönland.
Denna föreläsning ingår i serien Klimat, miljö och hållbarhet på Lunds stadsbibliotek som är ett samarbete mellan Naturskydds-föreningen i Lund, Lunds universitets Hållbarhetsforum och Lunds Stadsbibliotek Föreläsningarna äger rum i Stadsbibliotekets atrium med början kl. 18 och följs av en frågestund och möjlighet till diskussion.
Ingen föranmälan nödvändig. Varmt välkomna!
15 nov,18:00 - 19:30, Lunds stadsbibliotek, atriumgården
Tekniska nämnden prioriterar av Anne
Så här blir det, när politiker i Tekniska Nämnden i Lund spontant får välja prioriterade områden.
På temamöte i tekniska nämnden den 8/11 fick alla närvarande ledamöter fördela vardera 4 punkter på områden som Tekniska förvaltningen skulle fokusera på i sitt framtida arbete.
På temamöte i tekniska nämnden den 8/11 fick alla närvarande ledamöter fördela vardera 4 punkter på områden som Tekniska förvaltningen skulle fokusera på i sitt framtida arbete.
Inte så diskret charm
Den senaste veckans avslöjanden om den kapitalägande
överklassen måste naturligtvis kommenteras i VB. Innan jag satte mig ner
och skrev så tittade jag runt lite på nätet. På Facebook hittade jag
en kommentar som innehåller det mesta jag ville säga. Den beskriver
lögnerna, föraktet och medias påhejande av detta system. Dessutom
beskriver den på ett kort och tydligt sätt situationen i det allt mer
uppklyftade landet Sverige. Så jag återger Göran Therborns text i st f
att skriva en egen sämre. Görans och Gunnars text här bredvid får väl
anses belysa ämnets olika aspekter ganska heltäckande.
red
Lögn och bedrägeri i Dagens Industri
red
Lögn och bedrägeri i Dagens Industri
Östlingaffären har visat på tre ting, två vitt uppslagna, en tredje mera utanför strålkastarna.
För det första arrogansen och hutlösheten hos borgarklassens främsta
företrädare, som ordföranden för ”Sveriges Näringsliv” måste anses
tillhöra. För det andra, rädslan hos borgarklassens politiska charmörer
för att vanligt folk får en glimt av borgarklassens förakt för land
och folk.
För det tredje har Dagens Industris ledarredaktion gett oss en inblick i den förljugna bedrägligheten hos borgerlighetens ideologer. I DI den 7.11 uttrycker ledarskribenten Lotta Engzell-Larsson inte bara den typiska rädslan för att folk ska få veta hur landets ledande kapitalister tänker, utan också för att ”vänsterdebattörer” kan använda Östling som argument för högre skatter.
”Detta trots att klyftorna här hemma beror på att de som har arbetat har haft goda inkomstökningar en längre tid, medan de som lever på bidrag stått stilla.”
I rikedamernas salonger är väl kunskapen om verkligheten begränsad, men att ekonomiska idioter tillåts skriva ledare i Dagens Industri är ju inte självklart. Det andra alternativet är att Engzell-Larsson testar en fräck medveten lögn, för att se hur långt opinionen kan luras.
Sanningen finns lätt tillgänglig på Statistiska Centralbyrån. Delar man in inkomsttagarna i lika stora tiondels- eller decilgrupper, där grupp 1 har de lägsta inkomsterna och grupp 10 de högsta, finner man att i grupperna 5 till 9 är arbetsinkomst den överlägset största inkomstkällan. I grupperna 1-4 är det pensioner, föräldra- och andra offentliga ersättningar som är viktigast. De rikaste, grupp 10, får lite över hälften av sina inkomster av arbete (2007 mindre än hälften), resten är bidrag från kapital och pensioner.
Så, hur har klyftorna ökat? Mellan l991 och 2013 ökade gapet mellan å ena sidan det arbetande folket, grupp 5-9, och å andra sidan kapitalherrarna och –damerna i grupp 10 från 178.000 i disponibel inkomst till 360.000 kr. Samma tid växte gapet mellan huvuddelen arbetande (grupp 5-9) och å andra sidan pensionärer, småbarnsföräldrar, arbetslösa och lågavlönade, grupperna 1-4, från 70 700 till 134 800.
DI har ju många duktiga och hederliga journalister, men på ledarsidan visas att borgerlig ideologi inte tål sanningar.
Göran Therborn
För det första arrogansen och hutlösheten hos borgarklassens främsta
företrädare, som ordföranden för ”Sveriges Näringsliv” måste anses
tillhöra. För det andra, rädslan hos borgarklassens politiska charmörer
för att vanligt folk får en glimt av borgarklassens förakt för land
och folk. För det tredje har Dagens Industris ledarredaktion gett oss en inblick i den förljugna bedrägligheten hos borgerlighetens ideologer. I DI den 7.11 uttrycker ledarskribenten Lotta Engzell-Larsson inte bara den typiska rädslan för att folk ska få veta hur landets ledande kapitalister tänker, utan också för att ”vänsterdebattörer” kan använda Östling som argument för högre skatter.
”Detta trots att klyftorna här hemma beror på att de som har arbetat har haft goda inkomstökningar en längre tid, medan de som lever på bidrag stått stilla.”
I rikedamernas salonger är väl kunskapen om verkligheten begränsad, men att ekonomiska idioter tillåts skriva ledare i Dagens Industri är ju inte självklart. Det andra alternativet är att Engzell-Larsson testar en fräck medveten lögn, för att se hur långt opinionen kan luras.
Sanningen finns lätt tillgänglig på Statistiska Centralbyrån. Delar man in inkomsttagarna i lika stora tiondels- eller decilgrupper, där grupp 1 har de lägsta inkomsterna och grupp 10 de högsta, finner man att i grupperna 5 till 9 är arbetsinkomst den överlägset största inkomstkällan. I grupperna 1-4 är det pensioner, föräldra- och andra offentliga ersättningar som är viktigast. De rikaste, grupp 10, får lite över hälften av sina inkomster av arbete (2007 mindre än hälften), resten är bidrag från kapital och pensioner.
Så, hur har klyftorna ökat? Mellan l991 och 2013 ökade gapet mellan å ena sidan det arbetande folket, grupp 5-9, och å andra sidan kapitalherrarna och –damerna i grupp 10 från 178.000 i disponibel inkomst till 360.000 kr. Samma tid växte gapet mellan huvuddelen arbetande (grupp 5-9) och å andra sidan pensionärer, småbarnsföräldrar, arbetslösa och lågavlönade, grupperna 1-4, från 70 700 till 134 800.
DI har ju många duktiga och hederliga journalister, men på ledarsidan visas att borgerlig ideologi inte tål sanningar.
Göran Therborn
Tomt. Torftigt. Trist. Tragiskt. av Gunnar Stensson
Att i timmar, dagar, månader och år fokusera på metoder att slippa betala skatt!
Att muta dussintals jurister och ekonomer att förslösa sina liv i byråkratiskt sökande efter luckor i lagstiftningen som kan utnyttjas för att slippa betala skatt!
Att alltid fråga: Vad tjänar jag på det?
Att motivera skattesmitning med frågan: Vad tjänar jag på att betala skatt?
Det perspektivlösa i denna monomana besatthet. Egoismen. Det totala ointresset för andra.
Jag talar förstås om Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling idag, den 6 november, samma dag som miljömötet startar för att försöka bromsa den klimatkatastrof Östling och hans gelikar bär huvudansvaret för.
Vilka valde honom till ordförande i Svenskt Näringsliv? Säkert några av de 2000 svenska miljonärer och miljardärer som på samma sätt som han ansträngt sig för att smita från skatten?
De är alla offer för samma religion, nyliberalismen, som gjort girighet till samhällsmotor. De är alla falska profeter. Vi känner dem på deras frukt.
”Den tillväxtfokuserade kapitalismen hotar planetens bräckliga klimat. Låt oss förverkliga ett ekonomiskt system som är människans och skapelsens tjänare snarare än vår härskare och exploatör.” (Pelle Strindlund, SDS 5/11)
Låt oss omyndigförklara Leif Östling och uppdra åt en statssekreterare att förvalta hans förmögenhet! De övriga 2000 skatteprofitörerna måste förpliktas att betala sina skatter.
Liksom kungen.
Då får vi råd med 100 000 nya sjuksköterskor i äldreomsorgen eller skolor för 400 000 barn.
Inte ska pengarna förslösas på lyxjakter med garage för ubåtar. Vi vet vad som kan ske i privata ubåtar.
Att muta dussintals jurister och ekonomer att förslösa sina liv i byråkratiskt sökande efter luckor i lagstiftningen som kan utnyttjas för att slippa betala skatt!
Att alltid fråga: Vad tjänar jag på det?
Att motivera skattesmitning med frågan: Vad tjänar jag på att betala skatt?
Det perspektivlösa i denna monomana besatthet. Egoismen. Det totala ointresset för andra.
Jag talar förstås om Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling idag, den 6 november, samma dag som miljömötet startar för att försöka bromsa den klimatkatastrof Östling och hans gelikar bär huvudansvaret för.
Vilka valde honom till ordförande i Svenskt Näringsliv? Säkert några av de 2000 svenska miljonärer och miljardärer som på samma sätt som han ansträngt sig för att smita från skatten?
De är alla offer för samma religion, nyliberalismen, som gjort girighet till samhällsmotor. De är alla falska profeter. Vi känner dem på deras frukt.
”Den tillväxtfokuserade kapitalismen hotar planetens bräckliga klimat. Låt oss förverkliga ett ekonomiskt system som är människans och skapelsens tjänare snarare än vår härskare och exploatör.” (Pelle Strindlund, SDS 5/11)
Låt oss omyndigförklara Leif Östling och uppdra åt en statssekreterare att förvalta hans förmögenhet! De övriga 2000 skatteprofitörerna måste förpliktas att betala sina skatter.
Liksom kungen.
Då får vi råd med 100 000 nya sjuksköterskor i äldreomsorgen eller skolor för 400 000 barn.
Inte ska pengarna förslösas på lyxjakter med garage för ubåtar. Vi vet vad som kan ske i privata ubåtar.
Drömmarnas rike av Staffan Lindberg
Här är det tillåtet för vuxna att drömma sig bort en stund. Något som annars bara är förunnat barn och pensionärer.
74 år och med barnbarnen i Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Barnen då? De klarar sig själv, in och ut i Bullerbyn, längs kullerstensgatorna eller på skridskoisen i Söderhavet!
På min tid fanns bara Kalle Blomkvist och Pippi. Bovarna var Dunder Karlsson och Blom. Poliskonstaplarna Karlsson och Larsson, mest Karlsson.
Det var äventyret med Kalle som jag minns bäst. Tänk att få vara polis och fånga bovar! Riktigt försåtliga sådana. Och att den vita rosen var finare är den röda, förstod man också.
Men vad var sensmoralen i dessa sagor? Att barn också kan och måste tas på allvar. De är inte vuxna men har allt som behövs för att bli vuxna. Har dagens skola förstått det? Jag är inte säker på det.
74 år och med barnbarnen i Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Barnen då? De klarar sig själv, in och ut i Bullerbyn, längs kullerstensgatorna eller på skridskoisen i Söderhavet!
På min tid fanns bara Kalle Blomkvist och Pippi. Bovarna var Dunder Karlsson och Blom. Poliskonstaplarna Karlsson och Larsson, mest Karlsson.
Det var äventyret med Kalle som jag minns bäst. Tänk att få vara polis och fånga bovar! Riktigt försåtliga sådana. Och att den vita rosen var finare är den röda, förstod man också.
Men vad var sensmoralen i dessa sagor? Att barn också kan och måste tas på allvar. De är inte vuxna men har allt som behövs för att bli vuxna. Har dagens skola förstått det? Jag är inte säker på det.
Asylpolitiken en het potatis för sossarna. Agera!
av Bertil Egerö
Det är svårt att i historien hitta
något jämförbart till alla de protester som idag landat på regeringens
och migrationsverkets bord. Rättsmedicinalverkets röntgenbedömningar av
knän och visdomständer får kritik t.o.m. inom verket självt, och
ifrågasätts inte bara av enskilda läkare utan också av läkarförbundet.
Advokatsamfundet har riktat stark kritik mot osäkerheten i beslut
baserade på sådana bedömningar.
Inte bara civilsamhället, utan politiker av olika kulörer, bland dem socialdemokrater, begär ett stopp på utvisningarna. Migrationsverkets förre generaldirektör kräver amnesti för de som kom under 2015. Under tiden fortsätter migrationsverket att uppgradera unga i ålder, och när de anses vara 18 placera dem var som helst i landets vuxenboenden. Lund följer efter med att med omedelbar verkan avvisa de unga från sina boenden, i praktiken göra dem hemlösa. Självklart vill de inte lämna den kommun där de har sin skola, sina vänner, sina svenska nätverk.
I april skrev jag ett medborgarförslag om att de unga ska få stanna genom överklagandeprocesser etc. Bortåt 700 lundensare stöttade. F! skrev en motion i samma riktning. I september fann kommunfullmäktige för gott att bordlägga ärendet – sossarna kände trycket, följde inte Stockholm, Malmö m fl orter i att låta de unga stanna, men valde att avvakta besked om ev. mer pengar ur den statliga budgeten. Nu är det dags: riksdagen väntas besluta om budgeten om ca tio dagar. Vi behöver underhålla pressen på regeringen, och på vår egen kommun.
Det gäller att förstärka protesterna inom socialdemokratiska partiet. Över hela landet skriver nu enskilda människor till sosse-politiker i sina kommuner. Ett enkelt bidrag med potentiellt stor verkan.
Får Lund mer pengar ur statsbudgeten förbereds ärendet på nytt inför kommunstyrelsemöte den 6 december, och kommunfullmäktige beslutar den 20 december. Ju mer de känner trycket från medborgarna, desto svårare har de att fortsätta avvisningarna.
Idag sände jag ett öppet brev till migrationsministern och vd för migrationsverket, se nedan. Kanske tas det emot för publicering i någon tidning.
Inte bara civilsamhället, utan politiker av olika kulörer, bland dem socialdemokrater, begär ett stopp på utvisningarna. Migrationsverkets förre generaldirektör kräver amnesti för de som kom under 2015. Under tiden fortsätter migrationsverket att uppgradera unga i ålder, och när de anses vara 18 placera dem var som helst i landets vuxenboenden. Lund följer efter med att med omedelbar verkan avvisa de unga från sina boenden, i praktiken göra dem hemlösa. Självklart vill de inte lämna den kommun där de har sin skola, sina vänner, sina svenska nätverk.
I april skrev jag ett medborgarförslag om att de unga ska få stanna genom överklagandeprocesser etc. Bortåt 700 lundensare stöttade. F! skrev en motion i samma riktning. I september fann kommunfullmäktige för gott att bordlägga ärendet – sossarna kände trycket, följde inte Stockholm, Malmö m fl orter i att låta de unga stanna, men valde att avvakta besked om ev. mer pengar ur den statliga budgeten. Nu är det dags: riksdagen väntas besluta om budgeten om ca tio dagar. Vi behöver underhålla pressen på regeringen, och på vår egen kommun.
Det gäller att förstärka protesterna inom socialdemokratiska partiet. Över hela landet skriver nu enskilda människor till sosse-politiker i sina kommuner. Ett enkelt bidrag med potentiellt stor verkan.
Får Lund mer pengar ur statsbudgeten förbereds ärendet på nytt inför kommunstyrelsemöte den 6 december, och kommunfullmäktige beslutar den 20 december. Ju mer de känner trycket från medborgarna, desto svårare har de att fortsätta avvisningarna.
Idag sände jag ett öppet brev till migrationsministern och vd för migrationsverket, se nedan. Kanske tas det emot för publicering i någon tidning.
Öppet brev till migrationsministern Heléne Fritzon, och till migrationsverkets vd Mikael Ribbenvik
Arton år är inte detsamma för afghanska ungdomar som för svenska
Se de unga asylsökande som vad de är: unga människor utan färdig grundutbildning, utan djupare kunskap i svenska. Unga vars liv hänger på de kontakter de lyckats skapa i sin närmiljö. Vars integrering beror på möjligheten att fortsätta sin utbildning där de börjat den. Anpassa er politiska praktik så att de får leva vidare med de svenska kontakter de lyckats få i sin närmiljö.
De flesta svenska ungdomar slutar gymnasiet omkring 18-årsåldern. Då har de 12 års gedigen skolutbildning bakom sig, och en lika gedigen erfarenhet av vårt samhälle, dess kultur och samlevnadskoder.
De afghanska barn som lyckades nå Sverige under 2015 – 2016 har nu, på knappt två år, lyckats lära sig elementär svenska. De har börjat förstå vilket samhälle de lever i, de har fått vänner och stöttare bland oss svenskar. De har lärt sig maktens mysterier: socialsekreterare, HVB-hemmens föreståndare, offentliga biträden och – mest svåråtkomligt – migrationsverket.
Vi alla, ni också, ”visste” – eller hur? att dessa barn skulle bli äldre och efter några år nå den ålder där de i svensk lag blir vuxna. I juridisk mening. I social mening, som nykomlingar till vårt samhälle, vårt skolsystem, är de ännu långt ifrån vuxna.
Det är hög tid att detta sjunker in hos politiker och tjänstemän, och resulterar i helt andra sätt att hantera asylungdomarna än vad som sker idag. Att skicka iväg ungdomar till vuxenboenden varsomhelst i landet enbart för att de blivit – eller bedömts vara – 18 år är exakt vad som inte ska göras. I stället ska de kunna bo kvar i den kommun de landat i. Genomföra asylprocessen, fortsätta skolan, samt med uppehållstillstånd gå genom återstående stadier till vuxenlivet.
I korthet: För alla de som fått uppehållstillstånd, och för de som ännu finns i kön, och som under tiden fyller 18 år, måste följande regel gälla: låt dem stanna kvar i sin ’hemkommun’ den tid det tar att från ’svenska för invandrare’ avsluta gymnasiets sista klass.
Den reformen kräver omtänk på alla nivåer: en asylsökande ungdom kostar lika mycket i sin kommun som i migrationsverkets boende. Staten behöver omdirigera sina medel till kommunerna; kommunerna behöver planera för boenden och skola till fler asylsökande över längre tid. Migrationsverket avlastas uppgiften att hålla boenden för ’nya’ vuxna, och kan fokusera på sin huvuduppgift: asyl eller ej.
Lund den 9 november 2017
Bertil Egerö, God man, Lund
Höje å vattenråd invaderar Lunds utbyggnad
av Gunnar Stensson
Lund är en lång backe och nedanför den ligger Höje å. Ån ligger
nedsänkt i landskapet och skyddas av vildvuxen grönska. Där kan man röra
sig fritt utan att bli sedd, tillsammans med rådjur och rävar,
andfåglar och skarvar, näktergalar och svanar, humlor, trollsländor och
fjärilar. Där kan man plocka björnbär och hallon, äpplen och plommon.
Där ser man karparna leka i juni och hör grodornas högljudda kväkande
när de parar sig. Där har jag tillbringat mycket tid, under många år.
Så hamnade jag Höje å vattenråd i början av 2000-talet och återkom dit efter 2014 efter några års avbrott. I vattenrådet finns representanter för Lund, Lomma och Staffanstorps kommuner, jordägare och dikningsföretag.
För 20 år sedan ägnade sig rådet (ja, det kallades något annat på den tiden) mest åt att försöka hindra övergödning. Fosfor- och kväve-utsläppen från jordbruket mättes ständigt. Det gällde att skydda Öresund från övergödning. Den viktigaste metoden var att skapa våtmarksområden. Det ledde till ständiga konflikter med jordägarna för åkermarken var värdefull.
Ja, det var en mycket viktig verksamhet, men ingen brydde sig egentligen om vattenrådet utom de närmast berörda. Att jag hamnade där berodde på att ingen annan politiskt aktiv ville dit.
Nu är det annorlunda. Klimat- och miljöfrågor står i centrum. Stormar och störtregn är våldsammare och förekommer oftare. Översvämningar blir allt vanligare. Havet hotas inte bara av övergödning utan också av plastpartiklar från stadens konstgräsplaner. Insekterna slås ut. Jag har iakttagit att förekomsten av bin, humlor och trollsländor minskat, ja även småflugor och spindlar förekommer alltmer glest. Det är inte hållbart. Näringskedjorna klipps av. Gräsmattor behöver bli ängar med en mångfald av örter Den biologiska mångfalden är nödvändig.
Lund är på väg mot sin största expansion hittills. Helt nya stadsdelar ska byggas i Källby och Brunnshög, andra ska förtätas. I stadsplaneringen blir det viktigt att skapa ”gröna ytor och blågröna strukturer”. Det betyder ett system av dammar, våtmarker, diken och rör för att ta hand om vattnet. Mängden hårdgjorda ytor fördubblas. Dagvattnet flödar över tak och asfalt och ner i gatubrunnar. Till slut hamnar det i Höje å. Ett kraftigt regn kan förhöja vattennivån flera decimeter och översvämma stora områden på några timmar. Föroreningar från bildäck förgiftar vattnet.
Så nu är Höje å vattenråd uppe och härjar i hela Lund, anlägger ängar, diken, dammar och träddungar och ”boulevardiserar” gator. Det är det som kallas blågröna strukturer. Björn Abelsson är ordförande både i Byggnadsnämnden och Vattenrådet, lämpligt nog. Massmedia intresserar sig. Lund är visserligen mindre hotat av klimatförändringen än till exempel Lomma där ån regelbundet flyter ut över gatorna och in i källarna, samtidigt som havsvattnet sköljer över vallarna. Men även i Lund hotas bebyggelsen nere vid ån och på ställen som ligger lägre än omgivningen.
Nu yttrar sig Vattenrådet om översiktsplanen. Det pekar framför allt på konflikten mellan å ena sidan förtätningen av staden och expansionen av bebyggelsen och å den andra de gröna miljöerna, ekosystemen och ”de blå strukturerna”, det vill säga nätverket av dammar, vattendrag och diken.
Vattenrådet varnar för riskerna. Men det berömmer också många av de insatser som faktiskt görs, till exempel försöken att åstadkomma ”mångfunktionella ytor” av fotbollsplaner och golfbanor.
Det betonar att Lund är en av de städer i Sverige som har minst grönytor per invånare.
Oändligt mycket mer vore att säga, men det osagda får fyllas ut av läsarens tankar och fantasi.
Så hamnade jag Höje å vattenråd i början av 2000-talet och återkom dit efter 2014 efter några års avbrott. I vattenrådet finns representanter för Lund, Lomma och Staffanstorps kommuner, jordägare och dikningsföretag.
För 20 år sedan ägnade sig rådet (ja, det kallades något annat på den tiden) mest åt att försöka hindra övergödning. Fosfor- och kväve-utsläppen från jordbruket mättes ständigt. Det gällde att skydda Öresund från övergödning. Den viktigaste metoden var att skapa våtmarksområden. Det ledde till ständiga konflikter med jordägarna för åkermarken var värdefull.
Ja, det var en mycket viktig verksamhet, men ingen brydde sig egentligen om vattenrådet utom de närmast berörda. Att jag hamnade där berodde på att ingen annan politiskt aktiv ville dit.
Nu är det annorlunda. Klimat- och miljöfrågor står i centrum. Stormar och störtregn är våldsammare och förekommer oftare. Översvämningar blir allt vanligare. Havet hotas inte bara av övergödning utan också av plastpartiklar från stadens konstgräsplaner. Insekterna slås ut. Jag har iakttagit att förekomsten av bin, humlor och trollsländor minskat, ja även småflugor och spindlar förekommer alltmer glest. Det är inte hållbart. Näringskedjorna klipps av. Gräsmattor behöver bli ängar med en mångfald av örter Den biologiska mångfalden är nödvändig.
Lund är på väg mot sin största expansion hittills. Helt nya stadsdelar ska byggas i Källby och Brunnshög, andra ska förtätas. I stadsplaneringen blir det viktigt att skapa ”gröna ytor och blågröna strukturer”. Det betyder ett system av dammar, våtmarker, diken och rör för att ta hand om vattnet. Mängden hårdgjorda ytor fördubblas. Dagvattnet flödar över tak och asfalt och ner i gatubrunnar. Till slut hamnar det i Höje å. Ett kraftigt regn kan förhöja vattennivån flera decimeter och översvämma stora områden på några timmar. Föroreningar från bildäck förgiftar vattnet.
Så nu är Höje å vattenråd uppe och härjar i hela Lund, anlägger ängar, diken, dammar och träddungar och ”boulevardiserar” gator. Det är det som kallas blågröna strukturer. Björn Abelsson är ordförande både i Byggnadsnämnden och Vattenrådet, lämpligt nog. Massmedia intresserar sig. Lund är visserligen mindre hotat av klimatförändringen än till exempel Lomma där ån regelbundet flyter ut över gatorna och in i källarna, samtidigt som havsvattnet sköljer över vallarna. Men även i Lund hotas bebyggelsen nere vid ån och på ställen som ligger lägre än omgivningen.
Nu yttrar sig Vattenrådet om översiktsplanen. Det pekar framför allt på konflikten mellan å ena sidan förtätningen av staden och expansionen av bebyggelsen och å den andra de gröna miljöerna, ekosystemen och ”de blå strukturerna”, det vill säga nätverket av dammar, vattendrag och diken.
Vattenrådet varnar för riskerna. Men det berömmer också många av de insatser som faktiskt görs, till exempel försöken att åstadkomma ”mångfunktionella ytor” av fotbollsplaner och golfbanor.
Det betonar att Lund är en av de städer i Sverige som har minst grönytor per invånare.
Oändligt mycket mer vore att säga, men det osagda får fyllas ut av läsarens tankar och fantasi.
Observatoriet av Ann Schlyter
Nu har Observatoriebyggnaden stått
tom i sexton år. Sånär som den natt för ett par år sen då vandaler bröt
sig in och härjade. Som väl är har ingen bränt ner den fullständigt,
byggnaden har faktiskt upprustats. Även oanvända byggnader måste
underhållas, och dom mår inte bra av att stå tomma och kalla. Parken
genomgår för närvarande också ett upprustningsprogram, men utan några
radikalare grepp för att göra den mer attraktiv.
Hybrid parks workshop i Lund
Observatorieparken
I början av denna mandatperiod skrev därför vänsterpartiet en skrivelse som lades fram i de tre närmast berörda nämnderna, tekniska, byggnads-, och servicenämnden. I den föreslogs att det skulle bildas en projektgrupp med personer från de tre nämnderna och med uppdrag att planera Observatorieparken i nära samarbete med föreningar och andra intressenter. Erfarenheterna vi fått del av i EU-projektet pekade mot att det krävdes en långsam och inkluderande planering om de fortsatta verksamheterna skulle bli framgångsrika.
Museum eller nya förslag?
Efter ett intressant föredrag av Arne Ardeberg om den astronomiska forskningen och undervisningens historia blev det paneldebatt om vad som bör göras. Stadsantikvarie Henrik Borg berättade om byggnadens status som byggnadsminnesmärke och om lagar och regler som definierar handlingsutrymmet för vad man kan göra med en sådan byggnad. Christer Wallin (m) förde fram idén om att göra byggnaden till astronomiskt museum, och fick stöd från vetenskapens representant, föredragshållaren, som dock med viss bitterhet berättade att detta förslag hade framförts redan för 16 år sen när kommunen övertog byggnaden, och att det då också fanns en donator som varit villig att betala. Sen blev det inte mycket av debatt, för Björn Abelsson (s) deklarerade att de skulle komma med ett förslag om två veckor. Och Cecilia Nelson som talade för Föreningen Gamla Lund berättade att även de arbetade på ett förslag som snart skulle offentliggöras.
Att behålla kopplingen till observatoriets ursprungliga användning är ingen dum idé, men jag vill gärna se en något mer levande verksamhet än ett museum. Skulle det gå att få in ett mindre planetarium som kunde locka barn och skolor? Någon interaktiv verksamhet kring klimatfrågor? Naturskolan, som redan finns i parken, borde kompletteras med en stadsmiljöskola. Vänsterpartiet pekade i sin skrivelse för ett par år sen på många möjligheter, till att skapa en aktiv och attraktiv park.
Ann Schlyter, suppleant för v i byggnadsnämnden och medlem i bevaringskommitten
Tio dagar … av Owe Svensson
De flesta av oss hade nog önskat att
den ryska revolutionen skulle ha mynnat ut i ett annat resultat än det
som blev fallet. Att ryska folket skulle besparats ett samhälle
cementerat i en beslutsstruktur som berövade medborgarna
initiativförmågan, ett samhälle som inte klarade av att förse sina
medborgare med materiell standard jämförbar med grannländer i Europa,
som tom skötte jordbrukspolitiken så uselt att det uppstod svält bland
befolkningen, ett samhälle präglat av bombastisk betongarkitektur och
sträng ideologisk styrning, men som ändå var så ömtåligt att det inte
tålde att avvikande uppfattningar och kritik fick nå offentligheten och
att de som gav uttryck för samhällskritik var så farliga att de måste
utpressas eller fängslas och placeras i arbetsläger. Ett samhälle som
dessutom kunde tillåta en tyrann att terrorisera och begå massmord mot
sin befolkning.
Å andra sidan är nog de flesta av oss på det klara med att någon form av samhällsförändring var nödvändig. Att tsarväldets förtryck behövde brytas. I början av 1900-talet mognade de revolutionära stämningarna Ryssland och speciellt i Petrograd och i mars 1917 vägrade slutligen militären att lyda order från tsaren och han kunde störtas från makten.
Om man vill lära sig mer om vad som hände just under tiden då allt stod och vägde, tiden från tsaren fall till bolsjevikernas maktövertagande och framför allt om dagarna kring själva maktövertagandet, kan man läsa den amerikanske journalisten John Reeds bok ”Tio dagar som skakade världen”. John Reed befann sig i Petrograd under själva oktoberrevolutionen. Han besöker möten av olika slag, intervjuar olika personer och samlar flygblad, proklamationer och tidningssammandrag på franska från ryska tidningar. Med utgångspunkt från detta beskriver han väldigt levande om vad som hände de här dagarna. John Reed var själv kommunist och tack vare det kunde han få tillträde till platser, möten och sammankomster genom pass som utfärdades av olika revolutionära kommittéer.
Å andra sidan är nog de flesta av oss på det klara med att någon form av samhällsförändring var nödvändig. Att tsarväldets förtryck behövde brytas. I början av 1900-talet mognade de revolutionära stämningarna Ryssland och speciellt i Petrograd och i mars 1917 vägrade slutligen militären att lyda order från tsaren och han kunde störtas från makten.
Om man vill lära sig mer om vad som hände just under tiden då allt stod och vägde, tiden från tsaren fall till bolsjevikernas maktövertagande och framför allt om dagarna kring själva maktövertagandet, kan man läsa den amerikanske journalisten John Reeds bok ”Tio dagar som skakade världen”. John Reed befann sig i Petrograd under själva oktoberrevolutionen. Han besöker möten av olika slag, intervjuar olika personer och samlar flygblad, proklamationer och tidningssammandrag på franska från ryska tidningar. Med utgångspunkt från detta beskriver han väldigt levande om vad som hände de här dagarna. John Reed var själv kommunist och tack vare det kunde han få tillträde till platser, möten och sammankomster genom pass som utfärdades av olika revolutionära kommittéer.
Revolution eller kupp?
Många borgerliga debattörer har funnit det väldigt viktigt att definiera bolsjevikernas maktövertagande som en kupp. Genom att hävda att det var en kupp, vill man säga att bolsjevikerna inte hade något folkligt stöd, att det bara var en mindre krets kring Lenin och Trotskij som genomförde maktövertagandet. Dessa debattörer menar att om bara den provisoriska regeringen, som tillsattes i samband med februarirevolutionen, hade fått verka ostörd så hade ett demokratiskt samhälle, likt det som t ex utvecklades i Sverige, blivit resultatet. Detta är en otrolig förenkling och tar inte hänsyn till att många olika krafter var i rörelse vid den här tiden. John Reeds bok ger en bild av en politisk häxkittel med många olika politiska partier, många av dem med olika varianter av socialistisk prägel, men också borgerliga partier och att överhet och adel fortfarande utgjorde politisk kraft. I denna röra finner man också ett otal olika fackföreningar, politiska råd och kommittéer och stadsduman plus ett antal tidningar, som på olika sätt håller en livlig politisk debatt igång. Hur stort folkligt stöd bolsjevikerna verkligen hade vid maktövertagandet kan nog ingen veta. Inget val genomfördes ju vid denna tidpunkt och knappast någon opinionsundersökning.
Petter Larsson skriver i sitt referat från en utställning på Tyska historiska muséet i Berlin i Sydsvenskan den 7/11: ”Inte minst får man klart för sig varför den av nutida liberaler och socialdemokrater så älskade provisoriska reformregeringen under Kerenskij föll så lätt. Det berodde på att man helt hade ignorerat de två för de breda folklagren helt centrala politiska frågorna. Omfördelning av jorden sköts på en osäker framtid och i stället för att avsluta kriget med Tyskland, intensifierade man det.” Detta stämmer väl överens med beskrivningen i John Reeds bok. Den provisoriska regeringen skulle under alla omständigheter säkert inte ha fått regera ostörd och det finns säkert många tänkbara alternativa utfall på de politiska händelserna vid den här tiden. Ett eldorado för den som vill skriva kontrafaktiska romaner.
Omedelbar fred
John Reed beskriver hur man dagen efter att den provisoriska regeringen hade störtats och ministrarna fängslats, läser upp en proklamation ”Till folken och regeringarna i de krigförande länderna” i de allryska sovjeternas kongress för godkännande. Proklamationen föreslår att man omedelbart skall inleda förhandlingar om en rättvis och demokratisk fred, en omedelbar fred utan tvångsannexioner och krigsskadestånd. Med begreppet tvångsannexion menades ”varje anslutning av en liten eller svag nationalitet till en stor och stark stat utan den förras klart uttryckta och frivilliga samtycke och önskan … Det betyder föga om denna vilja uttryckts genom press, folkmöten eller beslut av politiska partier eller genom upplopp och oroligheter mot förtryckaren.” Ett sympatiskt anslag tycker jag. Kan det vara innehållet i denna proklamation som gjorde att bolsjevikerna så småningom lät de baltiska länderna och Finnland bli självständiga eller var det så att proklamationen, som många andra politiska intentioner, föll i glömska och att hårda realiteter slutligen avgjorde?
Det blev ingen omedelbar fred, men redan den 13 november 1917 kontaktade Lev Trotskij det tyska överkommandot för att anhålla om ett vapenstillestånd. I mars 1918 fick man ett separat fredsavtal med Tyskland, men istället fick man ett ödestiget inbördeskrig som säkert påverkade utfallet av den ryska revolutionen mer än något annat.
Många borgerliga debattörer har funnit det väldigt viktigt att definiera bolsjevikernas maktövertagande som en kupp. Genom att hävda att det var en kupp, vill man säga att bolsjevikerna inte hade något folkligt stöd, att det bara var en mindre krets kring Lenin och Trotskij som genomförde maktövertagandet. Dessa debattörer menar att om bara den provisoriska regeringen, som tillsattes i samband med februarirevolutionen, hade fått verka ostörd så hade ett demokratiskt samhälle, likt det som t ex utvecklades i Sverige, blivit resultatet. Detta är en otrolig förenkling och tar inte hänsyn till att många olika krafter var i rörelse vid den här tiden. John Reeds bok ger en bild av en politisk häxkittel med många olika politiska partier, många av dem med olika varianter av socialistisk prägel, men också borgerliga partier och att överhet och adel fortfarande utgjorde politisk kraft. I denna röra finner man också ett otal olika fackföreningar, politiska råd och kommittéer och stadsduman plus ett antal tidningar, som på olika sätt håller en livlig politisk debatt igång. Hur stort folkligt stöd bolsjevikerna verkligen hade vid maktövertagandet kan nog ingen veta. Inget val genomfördes ju vid denna tidpunkt och knappast någon opinionsundersökning.
Petter Larsson skriver i sitt referat från en utställning på Tyska historiska muséet i Berlin i Sydsvenskan den 7/11: ”Inte minst får man klart för sig varför den av nutida liberaler och socialdemokrater så älskade provisoriska reformregeringen under Kerenskij föll så lätt. Det berodde på att man helt hade ignorerat de två för de breda folklagren helt centrala politiska frågorna. Omfördelning av jorden sköts på en osäker framtid och i stället för att avsluta kriget med Tyskland, intensifierade man det.” Detta stämmer väl överens med beskrivningen i John Reeds bok. Den provisoriska regeringen skulle under alla omständigheter säkert inte ha fått regera ostörd och det finns säkert många tänkbara alternativa utfall på de politiska händelserna vid den här tiden. Ett eldorado för den som vill skriva kontrafaktiska romaner.
Omedelbar fred
John Reed beskriver hur man dagen efter att den provisoriska regeringen hade störtats och ministrarna fängslats, läser upp en proklamation ”Till folken och regeringarna i de krigförande länderna” i de allryska sovjeternas kongress för godkännande. Proklamationen föreslår att man omedelbart skall inleda förhandlingar om en rättvis och demokratisk fred, en omedelbar fred utan tvångsannexioner och krigsskadestånd. Med begreppet tvångsannexion menades ”varje anslutning av en liten eller svag nationalitet till en stor och stark stat utan den förras klart uttryckta och frivilliga samtycke och önskan … Det betyder föga om denna vilja uttryckts genom press, folkmöten eller beslut av politiska partier eller genom upplopp och oroligheter mot förtryckaren.” Ett sympatiskt anslag tycker jag. Kan det vara innehållet i denna proklamation som gjorde att bolsjevikerna så småningom lät de baltiska länderna och Finnland bli självständiga eller var det så att proklamationen, som många andra politiska intentioner, föll i glömska och att hårda realiteter slutligen avgjorde?
Det blev ingen omedelbar fred, men redan den 13 november 1917 kontaktade Lev Trotskij det tyska överkommandot för att anhålla om ett vapenstillestånd. I mars 1918 fick man ett separat fredsavtal med Tyskland, men istället fick man ett ödestiget inbördeskrig som säkert påverkade utfallet av den ryska revolutionen mer än något annat.
Den ”judiska och demokratiska” staten, avsnitt 1. Apartheidmurar av Ulf Nymark
Apartheidmuren i Bethlehem
Som framgår uppmärksammas en nordamerikansk murbyggare.
Redan innan ”Skammens mur” i Berlin
hade fallit planerade regeringen i den ”judiska och demokratiska”
staten Israel en ”Skammens mur” runt och på den ockuperade Västbanken i
Palestina. Men muren/barriären byggs inte bara längs den s k gröna
linjen, dvs gränslinjen mellan Israels internationellt erkända
territorium och Västbanken.
Muren – dubbelt så lång som ”gröna linjen”
Muren/barriären är mer än dubbelt så lång som ”gränslinjen” från sexdagarskriget 1967. Bara ca 20 procent av sträckningen går på den ”gröna linjen”, resten inne på palestinsk mark. Än så länge är bara delar av sträckningen byggd som mur, t ex vid Bethlehem, Tulkarm och vid al-Quds/Jerusalem. I övrigt består barriären av elektriska stängsel, och ”rakbladstaggtråd” (en ”utveckling” av den traditionella metalltråden, vars ”piggar” ersatts av små rakbladsvassa tunna metallplattor). Sträckningen i sin helhet övervakas av en rad kontrollstationer och vakttorn med till tänderna beväpnade vakter (maskingevär, stridsvagnar) och en uppsjö av övervakningskameror och elektronisk övervakningsutrustning.
Muren – dubbelt så lång som ”gröna linjen”
Muren/barriären är mer än dubbelt så lång som ”gränslinjen” från sexdagarskriget 1967. Bara ca 20 procent av sträckningen går på den ”gröna linjen”, resten inne på palestinsk mark. Än så länge är bara delar av sträckningen byggd som mur, t ex vid Bethlehem, Tulkarm och vid al-Quds/Jerusalem. I övrigt består barriären av elektriska stängsel, och ”rakbladstaggtråd” (en ”utveckling” av den traditionella metalltråden, vars ”piggar” ersatts av små rakbladsvassa tunna metallplattor). Sträckningen i sin helhet övervakas av en rad kontrollstationer och vakttorn med till tänderna beväpnade vakter (maskingevär, stridsvagnar) och en uppsjö av övervakningskameror och elektronisk övervakningsutrustning.
Apartheidmuren i Bethlehem med ockupanternas vakttorn
Strängt övervakade kontrollstationer finns med endast sparsamma mellanrum. De är bemannade av militär eller tungt beväpnad paramilitär polis. Genom muren/barriären får Västbankens palestinier passera enbart med tillstånd från ockupationsmakten. En del med ”permanenta” tillstånd (citationstecknen för att markera att dessa tillstånd kan dras in med omedelbar verkan) eller tillfälliga tillstånd. Trots tillstånd kan passagerna stängas i timtal eller tillstånden förklaras ogiltiga. Det innebär att akuta sjuktransporter allt som oftast fördröjs – kanske i timtal – vilket lett till dödsfall. Likaså har havande kvinnor tvingats föda vid vägspärrar på grund av nekad eller fördröjd passage. De flesta palestinier på Västbanken har inte möjlighet att i normalfallet ta sig till al-Quds där en av islams allra heligaste platser finns, al-Aqsamoskén.
Apartheidmuren i Bethlehem med ockupanternas vakttorn
Barriären går således i stor utsträckning på ockuperad mark på Västbanken. Gamla vägar mellan städer, byar och odlingar stängs av. På så sätt har barns skolvägar avstängts eller förlängts med långa omvägar för att komma igenom en passage med vägspärrar. Inte sällan nekas passage. Likaså avskärs jordbrukarna från sina marker, vilket gör att de inte kan bruka dem. Israeler, som inne på Västbanken har egna vägar där palestinier inte får färdas, har givetvis inga som helst problem att passera kontrollerna vid murpassagerna. Västbankens dryg 700 km långa vägsystem för fordon är merparten endast till för israeler. Palestinier får inte färdas där, utan hänvisas till vägar med sämre standard och oftast långa omvägar. Men ibland löper palestiniernas vägar parallellt med de israeliska – då omgärdas de för israeler reserverade vägarna med – ja, just det: murar. På hela Västbanken finns mer än 600 vägspärrar och avstängningar med betongblock. Detta på en yta ungefär lika stor som halva Skåne (Västbanken är ca 5 600 kvadratkilometer till ytan).
Graffiti på apartheidmuren
Men det är inte bara runt om Västbanken som barriärer byggs. Som bekant koloniseras västbanken av ockupationsmaktens befolkning. De kallas ”bosättare”, vilket kan ge sken av en stillsam etablering av fredliga människor i små pittoreska hus och prydliga grönsakstäppor. Vad det handlar om är i själva verket en massiv kolonisation av det ockuperade området, helt i strid mot internationell rätt. Uppskattningsvis har minst 600 000 kolonisatörer etablerat sig på Västbanken, inklusive östra al-Quds. (Palestinska invånare beräknas till ca 2,8 miljoner) Det handlar ofta – men inte alltid – städer med flera tiotusentals invånare. Alla dessa judiska kolonier är omgivna av murar och stängsel. Med beväpnade vakter vid grindarna. Inte bara militären, utan också de civila kolonisatörerna trakasserar ofta den palestinska befolkningen. (Mera om detta i kommande nummer av VB).
Mur och vakttorn vid Ramallah
Israels officiellt uttalade syfte med mur- och barriärbygget är att det ska ge ökad säkerhet mot terroristangrepp inne i Israel. I själva verket torde finns flera syften med muren/barriären: att försvåra palestinsk handel med omvärlden, att försvåra kontakten med palestinier i Gaza och i östra al-Quds. Vidare att beslagta mark från palestinierna men också att göra det dagliga livet svårt för palestinierna. Strypningen av ekonomin, försvårande av att nå sjukvård och utbildning, trakasserierna och den dagliga förnedringen är ett led i att få palestinierna att lämna Västbanken och göra fältet fritt för att införliva ytterligare delar av Västbanken i staten Israel – på sikt hela Västbanken. Palestinierna på Västbanken och i östra al-Quds är utsatt för en hårdnande apartheidpolitik och en lågintensiv, men ständigt pågående etnisk rensning.
Palestine, palestinians, Alternativ Tourism Group, Beit Sahour, 2008
Vad händer i Palestina? Olofsson & Österholm,eget förlag 2016
https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/we.html
Intervjuer och föreläsningar på plats på Västbanken, 22-29 oktober, 2017.
Palestinsk dröm om alternativ användning av militärens vakttorn
Foto, alla bilder: Ulf N
66 år i skolan 68. Summering:5 av Den Gamle
1979 invaderade Sovjetunionen
Afghanistan, formellt för att stödja en kommunistisk regering, reellt
för att öka det sovjetiska inflytande i regionen . USA, Storbritannien,
Kina och Saudiarabien (Al Qaida, Usama bin Ladin) stödde kampen mot
den sovjetiska invasionen. Den svenska Afghanistankommittén bildades.
1989 drog Gorbatjov tillbaka de sovjetiska styrkorna. För sent. Kapprustningen med USA och nederlaget i Afghanistan hade uttömt Sovjetunionens krafter. Berlinmuren föll. Öststaterna blev självständiga. Den revolutionerande omvandlingen skedde under jubel, nästan utan blodsutgjutelse.
På våren reste han till Budapest i en buss som hyrts för MFF-funktionärer. Han for genom DDR. Alla gränser var öppna. Vakttornen stod tomma. Taggtrådsstängslen hängde meningslösa. Det var i Ungern som järnridån öppnats för strömmen av flyktingar.
Sovjetunionens inflytande över VPK upphörde. VPK blev V. Alla var inte överens. Somliga hade föreställt sig att kommunismen äntligen skulle förverkligas som en demokratisk rörelse när det sovjetiska förtrycket upphörde. Gorbatjov störtades och Jeltsin tog över. Sovjetunionen upplöstes.
I Sverige kom socialdemokratin tillbaka som dominerande politisk kraft med Ingvar Carlsson och Göran Persson. Mellanspelet med Bildt slutade i den ekonomiska kraschen med 500 procents ränta. Vänsterpartiet växte under Gudrun Schymans ledning.
Han hamnade i kommunalpolitiken genom att motvilligt åta sig att representera partiet i Lunds skolnämnd. Han efterträdde Rolf Nilsson som valts in i riksdagen. Rolf lugnade honom: ”I skolstyrelsen händer ingenting. Alla är överens.” Och det stämde till en början.
Men efter något år omorganiserades skolsystemet och han övergick till den nya utbildningsnämnden som hade hand om Lunds fyra gymnasieskolor. Friskolereformen och kommunaliseringen genomfördes. Svensk skola skulle komma att förändras i grunden. Men den första tiden märktes ingen större skillnad.
Eritrea tog det mesta av hans tid och gav ett perspektiv på världshändelserna. 1989 dödades hans vän Lars Bondestam av en landmina vid gränsövergången till Sudan. Striderna mellan EPLF och den etiopiska ockupationsarmén intensifierades. När det sovjetiska stödet till Etiopiens Mengistu-regim upphörde blev utvecklingen snabb. EPLF befriade Asmara i maj 1991. Tigrays befrielsefront TPLF tog makten i Addis Abeba och Mengistu flydde med statskassan.
I september reste han tillsammans med 133 eritreaner och journalisterna Donald Boström och Karin Bojs till Asmara i ett chartrat plan för att fira befrielsen. Det var en upplevelse av odelad lycka.
En folkomröstning om att göra Eritrea till en oberoende stat genomfördes 1993. Han fick uppdraget som valövervakare i hamnstaden Massawa. Donald Boström följde med. Stora delar av staden låg i ruiner efter etiopiska bombningar. Någon vecka senare genomfördes folkomröstningen i Lund. Kort tid därefter hissades Eritreas flagga utanför FN-byggnaden i New York.
1989 drog Gorbatjov tillbaka de sovjetiska styrkorna. För sent. Kapprustningen med USA och nederlaget i Afghanistan hade uttömt Sovjetunionens krafter. Berlinmuren föll. Öststaterna blev självständiga. Den revolutionerande omvandlingen skedde under jubel, nästan utan blodsutgjutelse.
På våren reste han till Budapest i en buss som hyrts för MFF-funktionärer. Han for genom DDR. Alla gränser var öppna. Vakttornen stod tomma. Taggtrådsstängslen hängde meningslösa. Det var i Ungern som järnridån öppnats för strömmen av flyktingar.
Sovjetunionens inflytande över VPK upphörde. VPK blev V. Alla var inte överens. Somliga hade föreställt sig att kommunismen äntligen skulle förverkligas som en demokratisk rörelse när det sovjetiska förtrycket upphörde. Gorbatjov störtades och Jeltsin tog över. Sovjetunionen upplöstes.
I Sverige kom socialdemokratin tillbaka som dominerande politisk kraft med Ingvar Carlsson och Göran Persson. Mellanspelet med Bildt slutade i den ekonomiska kraschen med 500 procents ränta. Vänsterpartiet växte under Gudrun Schymans ledning.
Han hamnade i kommunalpolitiken genom att motvilligt åta sig att representera partiet i Lunds skolnämnd. Han efterträdde Rolf Nilsson som valts in i riksdagen. Rolf lugnade honom: ”I skolstyrelsen händer ingenting. Alla är överens.” Och det stämde till en början.
Men efter något år omorganiserades skolsystemet och han övergick till den nya utbildningsnämnden som hade hand om Lunds fyra gymnasieskolor. Friskolereformen och kommunaliseringen genomfördes. Svensk skola skulle komma att förändras i grunden. Men den första tiden märktes ingen större skillnad.
Eritrea tog det mesta av hans tid och gav ett perspektiv på världshändelserna. 1989 dödades hans vän Lars Bondestam av en landmina vid gränsövergången till Sudan. Striderna mellan EPLF och den etiopiska ockupationsarmén intensifierades. När det sovjetiska stödet till Etiopiens Mengistu-regim upphörde blev utvecklingen snabb. EPLF befriade Asmara i maj 1991. Tigrays befrielsefront TPLF tog makten i Addis Abeba och Mengistu flydde med statskassan.
I september reste han tillsammans med 133 eritreaner och journalisterna Donald Boström och Karin Bojs till Asmara i ett chartrat plan för att fira befrielsen. Det var en upplevelse av odelad lycka.
En folkomröstning om att göra Eritrea till en oberoende stat genomfördes 1993. Han fick uppdraget som valövervakare i hamnstaden Massawa. Donald Boström följde med. Stora delar av staden låg i ruiner efter etiopiska bombningar. Någon vecka senare genomfördes folkomröstningen i Lund. Kort tid därefter hissades Eritreas flagga utanför FN-byggnaden i New York.
Det hade aldrig tidigare varit möjligt att besöka Eritreas
städer, men nu fick han möjlighet att göra en rundresa. Behoven var
stora och som företrädare för Eritreagrupperna i Sverige åtog han sig
att verka för stöd till de eritreanska skolorna.
De närmaste åren deltog han i en mängd solidaritetsmöten på olika orter i Sverige och internationella möten i Köpenhamn, Oslo, London och Bologna. Det ledde så småningom till att de svenska skolornas Operation Dagsverke kom att ägnas åt Eritreas skolor. 5 miljoner samlades in och staten bidrog med lika mycket. Eritreagrupperna fick det tunga ansvaret att tillsammans med den nya eritreanska administrationen fördela pengarna på skolbyggen och andra utbildningsinsatser. Elsa Grip i Lund ledde under många år detta arbete.
Han hade övertagit ordförandeskapet för Eritreagrupperna efter Philip Gottlieb och gjorde regelbundna besök på Eritreas ambassad i Stockholm. Adhanom som var ambassadör var en lågmäld, klok man och blev senare en av de femton ledande eritreanska politiker som krävde att konstitutionen skulle antas och val genomföras.
Tillsammans med Donald Boström och ambassadör Adhanom grundade han 1997 ett bredare Svensk-eritreanskt vänskapsförbund för det långsiktiga samarbetet mellan länderna. Målet var bland annat att skapa svensk-eritreanska kulturinstitutioner i Stockholm och Asmara. Det fanns mycket att bygga på: den svenska kyrkan i Asmara, mer än 10 000 eritreanska flyktingar i Sverige och den nu ganska breda svenska solidaritetsrörelsen. Kulturgrupper från Eritrea framträdde i Stockholm och på andra håll.
Arbetet i Lund inriktades på att göra Asmara till Lunds vänort. Adhanom besökte staden och förhandlade med Tetrapak om en eventuell etablering. Eritreas flagga vajade över förpackningsfabriken. Tillsammans med Elsa Grip och fullmäktiges ordförande Larry Andow reste han till Asmara. Där förhandlade de med utbildningsministern och stadsledningen om vänortsförhållandet och skolbiståndet.
En förutsättning för den nu ganska tidsödande verksamheten var att han pensionerades 1997.
Katastrofen drabbade Eritrea när han befann sig på ett möte i en skola med Örebros Eritreagrupp. Det var en vacker dag i början av juni 1998. Plötsligt kom två unga eritreaner inrusande.
”Dom bombar Asmara! Etiopien bombar flygfältet!” Alla rusade till tv-apparaten i lärarrummet. Kriget hade börjat. När han reste vidare till Göteborg hade han långt ifrån fattat katastrofens vidd.
De närmaste åren deltog han i en mängd solidaritetsmöten på olika orter i Sverige och internationella möten i Köpenhamn, Oslo, London och Bologna. Det ledde så småningom till att de svenska skolornas Operation Dagsverke kom att ägnas åt Eritreas skolor. 5 miljoner samlades in och staten bidrog med lika mycket. Eritreagrupperna fick det tunga ansvaret att tillsammans med den nya eritreanska administrationen fördela pengarna på skolbyggen och andra utbildningsinsatser. Elsa Grip i Lund ledde under många år detta arbete.
Han hade övertagit ordförandeskapet för Eritreagrupperna efter Philip Gottlieb och gjorde regelbundna besök på Eritreas ambassad i Stockholm. Adhanom som var ambassadör var en lågmäld, klok man och blev senare en av de femton ledande eritreanska politiker som krävde att konstitutionen skulle antas och val genomföras.
Tillsammans med Donald Boström och ambassadör Adhanom grundade han 1997 ett bredare Svensk-eritreanskt vänskapsförbund för det långsiktiga samarbetet mellan länderna. Målet var bland annat att skapa svensk-eritreanska kulturinstitutioner i Stockholm och Asmara. Det fanns mycket att bygga på: den svenska kyrkan i Asmara, mer än 10 000 eritreanska flyktingar i Sverige och den nu ganska breda svenska solidaritetsrörelsen. Kulturgrupper från Eritrea framträdde i Stockholm och på andra håll.
Arbetet i Lund inriktades på att göra Asmara till Lunds vänort. Adhanom besökte staden och förhandlade med Tetrapak om en eventuell etablering. Eritreas flagga vajade över förpackningsfabriken. Tillsammans med Elsa Grip och fullmäktiges ordförande Larry Andow reste han till Asmara. Där förhandlade de med utbildningsministern och stadsledningen om vänortsförhållandet och skolbiståndet.
En förutsättning för den nu ganska tidsödande verksamheten var att han pensionerades 1997.
Katastrofen drabbade Eritrea när han befann sig på ett möte i en skola med Örebros Eritreagrupp. Det var en vacker dag i början av juni 1998. Plötsligt kom två unga eritreaner inrusande.
”Dom bombar Asmara! Etiopien bombar flygfältet!” Alla rusade till tv-apparaten i lärarrummet. Kriget hade börjat. När han reste vidare till Göteborg hade han långt ifrån fattat katastrofens vidd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)