Helgeandskyrkan
27 januari kl 17
Gerd Hackberg, sång Larsåke Sjöstedt, orgel
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2018-01-25
Motståndets lilla katekes
Tro på sanningen
Att misstro fakta är att misstro friheten. Om ingenting är sant kan ingen kritisera makten: det finns ingen grund för att göra det. Om ingenting är sant är allt bara ett spel. Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna.
Timothy Snyder, Om tyranni. Tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet, Bonniers.
Händer i Lund
På stadsbibliotekets Atriumgård den 31 jan kl 18
Den stora ätstörningen: maten, makten, miljön
Den stora ätstörningen: maten, makten, miljön
Gunnar Rundgren visar att mycket av
den mat vi idag äter bestäms av den globala marknaden. En marknad som
kräver en allt större specialisering av jordbruket. Och en
specialisering som medför stora miljöproblem både i Sverige och globalt.
I våra affärer hittar vi mat från hela världen samtidigt som den
regionala matmångfalden försvinner. Ett ökat intresse för lokal och
ekologisk mat ger dock hopp.
Gunnar Rundgren är bonde, konsult och författare. Han har bland annat skrivit boken "Den stora ätstörningen: maten, makten, miljön". Länk till hans blogg. Lyssna på en radiointervju från 2017 i programmet Meny: Den stora ätstörningen
Gunnar Rundgren är bonde, konsult och författare. Han har bland annat skrivit boken "Den stora ätstörningen: maten, makten, miljön". Länk till hans blogg. Lyssna på en radiointervju från 2017 i programmet Meny: Den stora ätstörningen
Battlefield
Missa inte Peter Brooks pjäs "The battlefield" som går upp i Lund 31 januari och 1 februari.
Onsdag 31 januari kl 19:00 och torsdag 1 februari kl 13:00 och 19:00.
Ett unikt gästspel från Peter Brooks Théâtre des Bouffes du Nord (Paris) världsturné.
30 år efter föreställningen Mahabharata, som tog teatervärlden med storm, återvänder Peter Brook till det indiska eposet med föreställningen Battlefield.
Teater Sagohuset presenterar denna magnifika föreställning skapad av en av världens största teaterregissörer på Lunds Stadsteater. En världsföreställning som nu presenteras för första gången i Norden, efter turnéstopp bland annat i London, New York, Tokyo och en mängd andra metropoler. Kritikerna och publiken världen över har lovordat föreställningen - missa inte chansen att nu se denna existentiella, livsbejakande föreställning på Lunds Stadsteater!
Battlefield är en tidlös, poetisk och omskakande föreställning om människans existens i en på samma gång våldsam och kärleksfull värld. Föreställningen tar vid där Mahabharata slutade: efter det stora kriget, som utspelats mellan rivaliserande falanger inom samma familj, ställs den överlevande sonen Yudhishthira inför en miljon döda på slagfältet och en tillintetgjord dynasti. Han ser segern förvandlas till ett nederlag. Hur ska han finna ro när allt gott är förstört? Vad händer efter ett krig i värld söndersliten av konflikter.
Föreställningens längd:1 tim 10 min
Arrangör: Teater Sagohuset
Biljettpris: 385 kr
Biljetter kan köpas hos Biljettbyrån eller via Julius Biljettservice.
Recension »
Friskolornas övervinster av Gunnar Stensson
De var 4,7 miljarder av skattebetalarnas pengar under 2016. Pengarna
hamnade i aktieägarnas plånböcker och inte hos eleverna i Sveriges
skolor. Övervinsten hade räckt till att anställa 8000 gymnasielärare.
Majoriteten av väljarna i alla partier vill, liksom lärarförbunden, stoppa övervinsten. Allianspartierna och Sverigedemokraterna sviker skolan och sina väljare och satsar i stället på de fetaste plånböckerna och de mest bländande strålkastarna.
Majoriteten av väljarna i alla partier vill, liksom lärarförbunden, stoppa övervinsten. Allianspartierna och Sverigedemokraterna sviker skolan och sina väljare och satsar i stället på de fetaste plånböckerna och de mest bländande strålkastarna.
Ensamkommande flyktingar får stanna i Lund under överklagandetiden av Hanna Gunnarsson
Äntligen fattade kommunfullmäktige sitt beslut.
Tredje gången gillt, efter en bordläggning och en återremiss.
Processen har tagit lång tid, alldeles för lång tid. Ärendet var dåligt
förberett från början och de borgerliga partierna använde hela
verktygslådan av formalia för att dra ut på tiden ännu mer.
Beslutet att låta de ensamkommande få stanna i Lund under överklagandetiden är nog mandatperiodens viktigaste beslut. I grunden låg en motion från Fi och ett medborgarförslag från Bertil Egerö. Föreningar och lundabor har arbetat hårt med att påverka politiker med insändare, torgmöten, e-postmeddelanden och banderoller (i hällregn!) utanför både kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Att låta de ensamkommande få stanna i Lund, där de har sin utbildningsplats, sina vänner och sitt kontaktnät, är en självklarhet för Vänsterpartiet. I slutändan stod åtta partier bakom beslutet: V, Fi, S, Mp, C, Kd, L och FNL. Moderaterna kunde inte ta ställning (de skyller fortfarande på för lite information) och Sd var emot. Det blev alltså en stabil majoritet över blockgränserna.
Vänsterpartiet är starka motståndare till den flyktingpolitik som S- och Mp-regeringen har bedrivit den här mandatperioden. Stängda gränser, id- och gränskontroller, ett mottagande som har lämnat mycket i övrigt att önska, flyktingar som måste flytta långt bort från sin första placering, förvar och utvisningar är sådant som gör att man just nu skäms över att bo i Sverige. Sverige har råd att ta emot flyktingar och behöver mer folk för att säkra välfärden. Lund har alla förutsättningar när det gäller utbildningsmöjligheter och en solidarisk och välkomnande befolkning. Vi har fortfarande bostadsbrist, men vi har många stora byggprojekt på gång. Vi klarar detta.
Vi i Vänsterpartiet menar dock att det är dåligt att ideell sektor får ta så stort ansvar för boendet, något som vi anser är en kommunal fråga. Vi ser hur mycket tid och kraft det tar från föreningen Hjälp tiggare i Lund att driva sitt härbärge. Även om vi är övertygade om att föreningarna har både kompetens och engagemang, ska kommunen ta hand om det som är vår gemensamma välfärd och stödet till människor i utsatthet. Vi inser dock att detta är det förslag som fanns och hade möjlighet att nå en majoritet i kommunfullmäktige.
Hanna Gunnarsson (v)
Kommunfullmäktiges beslut i sin helhet:
Beslutet att låta de ensamkommande få stanna i Lund under överklagandetiden är nog mandatperiodens viktigaste beslut. I grunden låg en motion från Fi och ett medborgarförslag från Bertil Egerö. Föreningar och lundabor har arbetat hårt med att påverka politiker med insändare, torgmöten, e-postmeddelanden och banderoller (i hällregn!) utanför både kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Att låta de ensamkommande få stanna i Lund, där de har sin utbildningsplats, sina vänner och sitt kontaktnät, är en självklarhet för Vänsterpartiet. I slutändan stod åtta partier bakom beslutet: V, Fi, S, Mp, C, Kd, L och FNL. Moderaterna kunde inte ta ställning (de skyller fortfarande på för lite information) och Sd var emot. Det blev alltså en stabil majoritet över blockgränserna.
Vänsterpartiet är starka motståndare till den flyktingpolitik som S- och Mp-regeringen har bedrivit den här mandatperioden. Stängda gränser, id- och gränskontroller, ett mottagande som har lämnat mycket i övrigt att önska, flyktingar som måste flytta långt bort från sin första placering, förvar och utvisningar är sådant som gör att man just nu skäms över att bo i Sverige. Sverige har råd att ta emot flyktingar och behöver mer folk för att säkra välfärden. Lund har alla förutsättningar när det gäller utbildningsmöjligheter och en solidarisk och välkomnande befolkning. Vi har fortfarande bostadsbrist, men vi har många stora byggprojekt på gång. Vi klarar detta.
Vi i Vänsterpartiet menar dock att det är dåligt att ideell sektor får ta så stort ansvar för boendet, något som vi anser är en kommunal fråga. Vi ser hur mycket tid och kraft det tar från föreningen Hjälp tiggare i Lund att driva sitt härbärge. Även om vi är övertygade om att föreningarna har både kompetens och engagemang, ska kommunen ta hand om det som är vår gemensamma välfärd och stödet till människor i utsatthet. Vi inser dock att detta är det förslag som fanns och hade möjlighet att nå en majoritet i kommunfullmäktige.
Hanna Gunnarsson (v)
Kommunfullmäktiges beslut i sin helhet:
Att: ensamkommande som anvisats till Lunds kommun som fyller 18 år eller blir åldersuppskrivna under asylprocessen får stanna i Lund tills dess beslut om uppehållstillstånd vunnit laga kraft under 2018
Att: ge socialnämnden i uppdrag att teckna en överenskommelse för boendelösningar med en eller flera ideella aktörer avseende 2018
Att: socialnämnden tillförs 4 miljoner kronor och ÖFN 500 000 kronor under år 2018 för att finansiera verksamheten
Att: finanseringen sker genom ianspråkstagande av det tillfälliga statsbidrag på 1,2 miljoner kronor som ges under år 2018 för att möjliggöra för 18-åringar att bo kvar i sin kommun samt genom ianspråkstagande av 3,3 miljoner kronor av den statliga byggbonus som ges till kommunen under år 2018
Hål i gatan, hål i huvet, hål i ekonomin
av Nätverket Spårvägen skenar
Hör du till dem som tycker det var meningslöst,
alt. löjligt, att arrangera en antispårvägsdemonstration i lördags när
spårvägsbygget redan är i full gång? I det flygblad som vi delade ut
gav vi några av skälen till aktionen. Vad säger VB:s läsare om dem?
Spårvägar är ett dyrbart transportsystem som dessutom hör det förgångna till. EU arbetar genom sin organisation ZeEUS för en elektrifiering av det europeiska bussnätet. Varför hänger inte Lund och Region Skåne med i utvecklingen?
Detaljplanen för Science Village i Brunnshög har stoppats av länsstyrelsen. Också två detaljplaner för centrala Brunnshög har stoppats. Risk- och säkerhetsfrågorna kring ESS är inte tillräckligt utredda och Strålskyddsmyndighetens bedömning väntas inte vara klar förrän i april-maj i år. Varför godkände Lunds kommun dessa planer innan risk- och amed spårvägen dit?
Spårvägsbygget – redan kraftig försenat - har inneburit många sorger och stora olägenheter för lundaborna. Vackra och miljöskapande trädalléer har offrats. Enorma hål i gatorna, avspärrningar, lervälling, trängda cyklister och fotgängare.
Spolegatan och Kung Oskars väg förvandlades till trafikinfernon när S:t Laurentii-gatan stängdes av. Det är ingen tillfällig åtgärd. Bara spårvagnar och cyklister ska få trafikera S:t Laurentiigatan i framtiden, enligt Tekniska förvaltningen. Men vi säger nej!
Spolegatan och Kung Oskars väg måste avlastas. I andra spårvägsstäder samsas bilar och bussar med spårvagnar. Varför går det inte i Lund? ”För att skapa möjligheter att utveckla Lunds Central på ett bra sätt” - det är ett av de undflyende svar kommunen ger.
Vi är inte för bilar och mot kollektivtrafik. Bilismen måste minska och därför måste kollektivtrafiken och cykelvägarna bli bättre. Men dyrbara spårvägar är inte lösningen. Ändå planeras nya linjer. Vi säger nej! Framtiden är moderna, tysta elbussar.
Kommunen och kapitalet av Gunnar Stensson
Hur Lund skänkte Å&R 30 000 kvadratmeter mark, el, vatten, avlopp och industrispår.
För att bygga Källby-staden måste
Lunds kommun ”köpa tillbaka större delen av industriområdet som
kommunen olagligt hade mutat Rausing med 1939”, skrev jag i VB 19/1.
Att Lund illegalt hade subventionerat Å&R var något jag visste och
trodde var allmänt känt. Men så var det inte.
En läsare undrade varifrån jag hade fått det. Först var jag svarslös, men till slut hittade jag textstället i Lunds historia del 3. Modern tid, där jag hade läst det en juldag för några år sedan:
”År 1938 tog Lunds stadsfullmäktige beslutet att ge åkermark till Åkerlund&Rausing. Beslutet togs under stort hemlighetsmakeri och innebar att staden gav företaget en subvention i strid med kommunallagarna.”
En statlig offentlig utredning om näringslivets lokalisering, ledd av landshövding Artur Thomson, konstaterade 1951: ”Då en av landets större industrier i pappersbranschen skulle lokaliseras till Lund, fick bolaget utan vederlag 30 000 kvadratmeter mark för industribyggnad och staden förband sig att kostnadsfritt iordningsställa vägar samt elektricitets-, vatten- och avloppsledningar. Fri anknytning till av staden anordnat anslutningsspår till SJ medgavs.” (s 123)
Reningsdammarna vid Höje å intill industriområdet hade blivit färdiga ett par år tidigare och anslutningsspåret finner man fortfarande rester av där och längs järnvägen Lund-Malmö.
Nu när Källby-staden ska byggas köper alltså Lunds kommun tillbaka delar av den mark kommunen skänkte Å&R 1938. Ett litet mellanspel i historien om kommunen och kapitalet.
Å&R:s nya lokaler invigdes 1939. 1950 var företaget det största i Lund, med 800 anställda. En hållplats placerades då där nu den nya Klostergårdsstationen ska byggas.
PS. Min kritiske läsare påpekade ännu ett misstag i samma artikel. Där står att stationen i Lund invigdes 1956. Det ska förstås vara 1856.
Regeringen beslutar våren 1855 att börja bygga stambanan på sträckan Malmö-Lund. Redan ett år senare öppnas järnvägen för trafik och stationen i Lund invigs.
Det kan jämföras med att det kommer att ta minst sex år till att bygga järnvägssträckan Flackarp-Lund, trots att den bara är ett par kilometer lång.
Att bygga spåren för höghastighetstågen Stockholm-Malmö kommer att ta flera decennier. Tacka vet jag 1800-talets beslutsfattare och rallare!
Jag kommer att ta fler kontakter med min kritiker i framtiden. DS
En läsare undrade varifrån jag hade fått det. Först var jag svarslös, men till slut hittade jag textstället i Lunds historia del 3. Modern tid, där jag hade läst det en juldag för några år sedan:
”År 1938 tog Lunds stadsfullmäktige beslutet att ge åkermark till Åkerlund&Rausing. Beslutet togs under stort hemlighetsmakeri och innebar att staden gav företaget en subvention i strid med kommunallagarna.”
En statlig offentlig utredning om näringslivets lokalisering, ledd av landshövding Artur Thomson, konstaterade 1951: ”Då en av landets större industrier i pappersbranschen skulle lokaliseras till Lund, fick bolaget utan vederlag 30 000 kvadratmeter mark för industribyggnad och staden förband sig att kostnadsfritt iordningsställa vägar samt elektricitets-, vatten- och avloppsledningar. Fri anknytning till av staden anordnat anslutningsspår till SJ medgavs.” (s 123)
Reningsdammarna vid Höje å intill industriområdet hade blivit färdiga ett par år tidigare och anslutningsspåret finner man fortfarande rester av där och längs järnvägen Lund-Malmö.
Nu när Källby-staden ska byggas köper alltså Lunds kommun tillbaka delar av den mark kommunen skänkte Å&R 1938. Ett litet mellanspel i historien om kommunen och kapitalet.
Å&R:s nya lokaler invigdes 1939. 1950 var företaget det största i Lund, med 800 anställda. En hållplats placerades då där nu den nya Klostergårdsstationen ska byggas.
PS. Min kritiske läsare påpekade ännu ett misstag i samma artikel. Där står att stationen i Lund invigdes 1956. Det ska förstås vara 1856.
Regeringen beslutar våren 1855 att börja bygga stambanan på sträckan Malmö-Lund. Redan ett år senare öppnas järnvägen för trafik och stationen i Lund invigs.
Det kan jämföras med att det kommer att ta minst sex år till att bygga järnvägssträckan Flackarp-Lund, trots att den bara är ett par kilometer lång.
Att bygga spåren för höghastighetstågen Stockholm-Malmö kommer att ta flera decennier. Tacka vet jag 1800-talets beslutsfattare och rallare!
Jag kommer att ta fler kontakter med min kritiker i framtiden. DS
Vad ska det bli av Lund? av Marie-Louise S
Brunpapp, brunpapp eller bara tomt gapande
butiksfönster. Så ser det ut på många håll i Lunds innerstad idag. Att
driva butik i Lund är nog inte längre någon lukrativ verksamhet. Så
många butiker har slagit igen de senaste åren alltmedan storvulna
planer på att bygga ett halvt Lund till uppe på Brunnshög pågår.
Redan köpcentret Nova blev ett slag mot handeln inne i Lund och det blev bara de stora kedjorna som orkade med hyrorna därute.
Redan köpcentret Nova blev ett slag mot handeln inne i Lund och det blev bara de stora kedjorna som orkade med hyrorna därute.
Skylten är kvar men lokalen är tom sedan 2013
Jag minns när jag kom till Lund för femtio år sedan, visst det var 68 då, men ändå vilket stad! Vilken levande blandning av en historiskt gammal stad och det nya framväxande moderna universitetet och samhället. Och mycket kultur dessutom.
Borde kanske stått Lund i st f Heaven?
Det som vi ser nu hända med Lund kanske några kallar utveckling? Inte jag, och jag undrar vad som kommer att hända de närmaste åren när nätet sägs ska ta över allt mer. Vi kan redan sitta hemma och handla mat och böcker och få det hemskickat, se filmer på hemmaskärmen istället för att gå på bio, skicka efter kläder och skor från Kina….
Vad blir det av Lund då?
Politik är inte bara att lyssna. Den är också att vilja!
av Staffan Lindberg
Socialdemokraternas och vänsterpartiets utspel
om att begränsa vinsterna inom skola och omsorg kommer inte en dag för
tidigt. Men vad är det för vits om borgerligheten inklusive SD går emot
i riksdagen i vår och fäller förslaget? ”Attack mot valfriheten!” är
deras banér.
Vitsen är att förslaget i sig och att den diskussion som nu följer blir en läroprocess. Vi får lära oss mer om de skattefria uttagen och hur både skolsystemet och omsorgssektorn förvrids till en karikatyr av ett välfärdssamhälle.
Vi behöver veta hur grundskolan var tänkt och faktiskt fungerade i framväxten av det moderna Sverige. Vi behöver lära oss hur idéburna aktörer, dvs. stiftelser och ideella föreningar kan driva skolor och omsorg utan vinst och tillgodose särskilda behov och intressen
Det måste bli lite av Paolo Freires pedagogik för de ”förtryckta”, dvs för alla oss som sväljer valfriheten i alla lägen utan att blinka, där vi tar chansen och utvecklar temat och historien rätt i allt från skämt, serieteckningar till dokumentärfilmer. De flesta av oss tycker inte om när någon skor sig på det gemensamma. Vi behöver veta hur denna rovdrift går till rent konkret.
Utmaningen är att översätta detta till konkreta insikter. Hur de verkligt sjuka inte får plats på de överlastade offentliga vårdcentralerna medan de ”inbillade sjuka” gottar sig i omplåstring och terapi på de privata. Det sjuka systemet gynnar den tendens till hypokondriker som vi alla bär inom oss om vi inte förstår att livet mellan 67 och 80 både är till låns och en bonus från den generation som nu ska arbeta och hålla liv i oss.
Hur barnen lär sig att det är pengar och klass som räknas i skolorna och senare i arbetslivet. Hur personalen lär sig att bara tänka på egna intressen, inte de gemensamma.
Vi måste delta i detta. Vi får gräva där vi står och bidra till upplysning av en gemensam framtid.
Vitsen är att förslaget i sig och att den diskussion som nu följer blir en läroprocess. Vi får lära oss mer om de skattefria uttagen och hur både skolsystemet och omsorgssektorn förvrids till en karikatyr av ett välfärdssamhälle.
Vi behöver veta hur grundskolan var tänkt och faktiskt fungerade i framväxten av det moderna Sverige. Vi behöver lära oss hur idéburna aktörer, dvs. stiftelser och ideella föreningar kan driva skolor och omsorg utan vinst och tillgodose särskilda behov och intressen
Det måste bli lite av Paolo Freires pedagogik för de ”förtryckta”, dvs för alla oss som sväljer valfriheten i alla lägen utan att blinka, där vi tar chansen och utvecklar temat och historien rätt i allt från skämt, serieteckningar till dokumentärfilmer. De flesta av oss tycker inte om när någon skor sig på det gemensamma. Vi behöver veta hur denna rovdrift går till rent konkret.
Utmaningen är att översätta detta till konkreta insikter. Hur de verkligt sjuka inte får plats på de överlastade offentliga vårdcentralerna medan de ”inbillade sjuka” gottar sig i omplåstring och terapi på de privata. Det sjuka systemet gynnar den tendens till hypokondriker som vi alla bär inom oss om vi inte förstår att livet mellan 67 och 80 både är till låns och en bonus från den generation som nu ska arbeta och hålla liv i oss.
Hur barnen lär sig att det är pengar och klass som räknas i skolorna och senare i arbetslivet. Hur personalen lär sig att bara tänka på egna intressen, inte de gemensamma.
Vi måste delta i detta. Vi får gräva där vi står och bidra till upplysning av en gemensam framtid.
Lunds C blir centrum i Lund av Gunnar Stensson
2021 ska Lund börja bygga en ny järnvägsstation. Ett gigantiskt komplex
i blänkande glas intill det kopparröda nya tingshuset och den
blågrönskimrande Kristallen. Den gamla stationen byggdes 1856.
Området blir Lunds Manhattan. 20 000 kvadratmeter kommer komplexet att omfatta, att jämföra med det Södra företagsområdets 30 000. 70 000 resenärer ska passera dagligen
Den medeltida Klosterkyrkan kommer att likna de dvärgkyrkor som man ibland ser mellan skyskraporna i New York.
Några av resenärerna kommer kanske från Klostergården vars nya station och fyrspår ska vara färdiga 2024. Klostergårdsborna kanske kommer för att handla. Lunds nya centralstation ska nämligen vara öppen för service och handel och ”väldigt mycket liv och rörelse”, som Anders Almgren uttrycker det.
Stationen ska binda samman östra och västra delen av Lunds stad som alltid varit tudelad av den barriär som spårområdet utgör.
En av entréerna ska vetta mot Clemenstorget så resenärerna kan fortsätta med spårvagn direkt till Brunnshög utan att befatta sig med Lunds medeltida stadskärna med dess krokiga gator och glesa små butiker.
Men det viktigaste med en järnvägsstation är förstås järnvägen, och där återstår många problem. Ett av dem är den skarpa kröken söder om stationen, en krök som är oförenlig med höghastighetstågen och som chefen för byggandet av stambanorna Nils Ericson varnade för redan 1855.
Han ville att stambanan skulle vara rak och gå väster om Klosterkyrkan, som på det sättet skulle ha hamnat inom Lunds stadskärna där den hör hemma. Men företrädarna för Lund var då som nu mer angelägna att få in järnvägen i centrum. Och så blev det.
Förutom den skarpa kröken har vi också problemet att Armaturfabriken och Nygatan inte ryms tillsammans med fyrspåren. Vad ska bort?
Politikerna i Lund har föreslagit olika lösningar. Alliansen föreslog att man skulle gräva ner spåren, men det är väl oförenligt med den nu beslutade stationsbyggnaden. Eller?
Någon föreslog att spåren skulle gå tvärsigenom Armaturfabriken. Andra ville ha en högjärnväg med utsikt över taken.
Fyrspåren Burlöv-Lund kommer att ligga oavslutade och vänta vid Ringvägen väster om Arenan.
Vad ska hända med dem? Ska de ner i en tunnel djupt under i jorden eller upp över taken på höga pyloner? Eller ska man helt enkelt leda in alla tåg till och från Lund på det existerande dubbelspåret? Jag undrar vad gamle Nils Ericson skulle ha tyckt.
En sak är säker. Även om det nu tycks råda enighet om den nya centralstationen blir det säkert liv och lust i lundapolitiken om järnvägsfrågan under överskådlig tid.
Jag har för resten hört att de verkliga höghastighets-spåren för 320 km i timmen slutar i Lund. Fortsättningen till Malmö byggs för den lägre hastigheten 250 km.
Området blir Lunds Manhattan. 20 000 kvadratmeter kommer komplexet att omfatta, att jämföra med det Södra företagsområdets 30 000. 70 000 resenärer ska passera dagligen
Den medeltida Klosterkyrkan kommer att likna de dvärgkyrkor som man ibland ser mellan skyskraporna i New York.
Några av resenärerna kommer kanske från Klostergården vars nya station och fyrspår ska vara färdiga 2024. Klostergårdsborna kanske kommer för att handla. Lunds nya centralstation ska nämligen vara öppen för service och handel och ”väldigt mycket liv och rörelse”, som Anders Almgren uttrycker det.
Stationen ska binda samman östra och västra delen av Lunds stad som alltid varit tudelad av den barriär som spårområdet utgör.
En av entréerna ska vetta mot Clemenstorget så resenärerna kan fortsätta med spårvagn direkt till Brunnshög utan att befatta sig med Lunds medeltida stadskärna med dess krokiga gator och glesa små butiker.
Men det viktigaste med en järnvägsstation är förstås järnvägen, och där återstår många problem. Ett av dem är den skarpa kröken söder om stationen, en krök som är oförenlig med höghastighetstågen och som chefen för byggandet av stambanorna Nils Ericson varnade för redan 1855.
Han ville att stambanan skulle vara rak och gå väster om Klosterkyrkan, som på det sättet skulle ha hamnat inom Lunds stadskärna där den hör hemma. Men företrädarna för Lund var då som nu mer angelägna att få in järnvägen i centrum. Och så blev det.
Förutom den skarpa kröken har vi också problemet att Armaturfabriken och Nygatan inte ryms tillsammans med fyrspåren. Vad ska bort?
Politikerna i Lund har föreslagit olika lösningar. Alliansen föreslog att man skulle gräva ner spåren, men det är väl oförenligt med den nu beslutade stationsbyggnaden. Eller?
Någon föreslog att spåren skulle gå tvärsigenom Armaturfabriken. Andra ville ha en högjärnväg med utsikt över taken.
Fyrspåren Burlöv-Lund kommer att ligga oavslutade och vänta vid Ringvägen väster om Arenan.
Vad ska hända med dem? Ska de ner i en tunnel djupt under i jorden eller upp över taken på höga pyloner? Eller ska man helt enkelt leda in alla tåg till och från Lund på det existerande dubbelspåret? Jag undrar vad gamle Nils Ericson skulle ha tyckt.
En sak är säker. Även om det nu tycks råda enighet om den nya centralstationen blir det säkert liv och lust i lundapolitiken om järnvägsfrågan under överskådlig tid.
Jag har för resten hört att de verkliga höghastighets-spåren för 320 km i timmen slutar i Lund. Fortsättningen till Malmö byggs för den lägre hastigheten 250 km.
Recension: Upplysningsfilosofernas misstag – det är gemenskaper som bär upp den av Staffan Lindberg
Per Molander har skrivit en mycket intressant bok med titeln Condorcets misstag. Hoten mot staten och demokratin (Weyler 2017).
Utgångspunkterna
är
upplysningsfilosoferna på kontinenten och den parallella
samhällsutveck-lingen från bonde- och feodalsamhällen till
industrialiserings och kapitalism. Den är också en fin teckning av de
olika ideologiska lägren, de radikala, liberala och konservativa.
I centrum för boken står förhållandet mellan, staten, ekonomin, den politiska demokratin och civilsamhället. Alla dessa fenomen förändras in i nutiden. Det är den politiska demokratins förmåga att upprätthålla en opartisk, rättvis och långsiktigt reglerande roll som är under granskning.
Under loppet av 300 sidor avhandlas också diverse filosofier och tänkande, från upplysningens ”fiender” fram till ny-liberalismens tes om ekonomin och marknadens rätt att dominera över staten och en allmän moral. Inte undra på att den borgerliga pressen recenserat boken negativt. ”Inget nytt, gammal skåpmat”, låter det som.
Det jag saknar är lite mer sociologi. När upplysningens idéer förverkligades genom demokratins genombrott var det genom de stora folkrörelserna mobilisering av vanliga medborgare. Idéerna bars upp arbetarrörelser, kvinnorörelser och många andra civila gemenskaper.
När den demokratiska staten nu hotas av en allt starkare global kapitalism och dess politik är det en förnyelse av dessa folkrörelser som behövs. Lokala och nationella gemenskaper som kan överrösta den vulgära populismens falska s.k. kulturkonservatism. Stå upp Löfven och alla andra demokrater, inte bara mot NATOS krigshets utan för den svenska välfärdsstaten!
Utgångspunkterna
är
upplysningsfilosoferna på kontinenten och den parallella
samhällsutveck-lingen från bonde- och feodalsamhällen till
industrialiserings och kapitalism. Den är också en fin teckning av de
olika ideologiska lägren, de radikala, liberala och konservativa.I centrum för boken står förhållandet mellan, staten, ekonomin, den politiska demokratin och civilsamhället. Alla dessa fenomen förändras in i nutiden. Det är den politiska demokratins förmåga att upprätthålla en opartisk, rättvis och långsiktigt reglerande roll som är under granskning.
Under loppet av 300 sidor avhandlas också diverse filosofier och tänkande, från upplysningens ”fiender” fram till ny-liberalismens tes om ekonomin och marknadens rätt att dominera över staten och en allmän moral. Inte undra på att den borgerliga pressen recenserat boken negativt. ”Inget nytt, gammal skåpmat”, låter det som.
Det jag saknar är lite mer sociologi. När upplysningens idéer förverkligades genom demokratins genombrott var det genom de stora folkrörelserna mobilisering av vanliga medborgare. Idéerna bars upp arbetarrörelser, kvinnorörelser och många andra civila gemenskaper.
När den demokratiska staten nu hotas av en allt starkare global kapitalism och dess politik är det en förnyelse av dessa folkrörelser som behövs. Lokala och nationella gemenskaper som kan överrösta den vulgära populismens falska s.k. kulturkonservatism. Stå upp Löfven och alla andra demokrater, inte bara mot NATOS krigshets utan för den svenska välfärdsstaten!
Miljöpartiet vill ha nytt samråd om översiktsplaneförslaget av Ulf N
I höstas antog Byggnadsnämnden ett
så kallat samrådsförslag för ny översiktsplan för Lunds kommun.
Myndigheter, andra kommunala instanser och lundabor lämnade i senare
under hösten in synpunkter på planförslaget. Miljöpartiet är kritisk på
flera avgörande punkter mot förslaget, inte minst för att flera av
Byggnadsnämndens ställningstagande inte tydligt framgår av underlaget.
När kommunstyrelsen i december skulle yttra sej över
översiktsplaneförslaget utvecklade MP sin kritik i ett eget förslag till
yttrande från kommunstyrelsen. Förslaget till yttrande, som i sin
helhet följer nedan, fick inte stöd av något annat parti.
(Mellanrubrikerna är VB:s)
Kommunstyrelsen menar att ett nytt samråd för
översiktsplanen behöver hållas. Främsta anledningen till detta är de
omfattande ändringsförslag som en majoritet av ledamöterna i
byggnadsnämnden ställde sig bakom inför det nu pågående samrådet. Dessa
ändringar har inte inarbetats i förslaget till Översiktsplan, varför
det är svårt för såväl myndigheter som allmänhet att utläsa vad de
innebär.Tveksamt om förslaget uppfyller lagkraven
Vi ställer oss mycket tveksamma till om samrådsförslaget uppfyller kraven enligt PBL 3 kap 9 § (ny beteckning efter 2018-01-01: 3 kap 8 §), där det bland annat heter att kommunen under samrådet ska "redovisa förslagets innebörd, skälen för förslaget, och förslagets konsekvenser ...". Det aktuella förslagets innebörd finns inte redovisat, eftersom såväl vägreservat och utbyggnadsområden ska läggas till senare. Inte heller finns konsekvenserna av den förlängda tidshorisonten och konsekvenserna av de beslutade, men ej i samrådsförslaget inlagda, vägreservaten och utbyggnadsområdena. Redogörelse för hur stor areal jordbruksmark som kommer att tas i anspråk saknas också. Bristande överensstämmelse med PBL:s krav på ett samrådsförslag talar tydligt för att ett nytt samrådsförslag måste utarbetas.
Inriktningen om förtätning går förlorad
Med de utbyggnadsområden som byggnadsnämnden beslutat
lägga till kommer det att finnas ett överskott på byggbar mark inom
tidsramen i översiktsplaneringen. Det gör att åkermark exploateras i
onödan och att inriktningen om förtätning går förlorad.
Den förlängda tidshorisonten gör också att tanken med rullande planering, där man på ett bättre sätt kopplar samman aktuella förutsättningar och behov, går förlorad. Vi menar att översiktsplanen behöver stödja kommunens övergripande ambitioner på miljöområdet och LundaEko. Det behövs tydligare restriktioner för byggande på jordbruksmark och det är viktigt att vi värnar våra naturresurser och skapar goda förutsättningar för en hållbar stadsutveckling.
Nya bilvägar motarbetar klimatmålet
De ändringar av samrådsförslaget som byggnadsnämnden gjorde gav biltrafiken en ökad roll i transportpolitiken samt innebar nybyggnad av flera bilvägar i och runt Lunds stad, bland annat en bilväg över Höje å-dalen och en förbindelse norr om Lund mellan E22 och E6. Detta går såklart stick i stäv med Lunds övergripande klimatmål och de målsättningar för hållbara transporter som finns beslutade i LundaMats.
Planera för spårvägsutbyggnad
Översiktsplanen bör också tydligt peka ut vilken som är nästa etapp som är aktuell för spårvägsutbyggnad. Det är viktigt att ange i den övergripande planeringen var ett så pass kapacitetsstarkt kollektivtrafikslag planeras. Att Lund planerar för spårväg har varit ett viktigt ställningstagande i tidigare översiktsplaner för att den spårväg som nu är under utbyggnad skulle komma till. Ledtiderna för såväl planering som finansiering av spårväg är långa och det är viktigt med en tydlig prioritering tidigt i processen.
Den förlängda tidshorisonten gör också att tanken med rullande planering, där man på ett bättre sätt kopplar samman aktuella förutsättningar och behov, går förlorad. Vi menar att översiktsplanen behöver stödja kommunens övergripande ambitioner på miljöområdet och LundaEko. Det behövs tydligare restriktioner för byggande på jordbruksmark och det är viktigt att vi värnar våra naturresurser och skapar goda förutsättningar för en hållbar stadsutveckling.
Nya bilvägar motarbetar klimatmålet
De ändringar av samrådsförslaget som byggnadsnämnden gjorde gav biltrafiken en ökad roll i transportpolitiken samt innebar nybyggnad av flera bilvägar i och runt Lunds stad, bland annat en bilväg över Höje å-dalen och en förbindelse norr om Lund mellan E22 och E6. Detta går såklart stick i stäv med Lunds övergripande klimatmål och de målsättningar för hållbara transporter som finns beslutade i LundaMats.
Planera för spårvägsutbyggnad
Översiktsplanen bör också tydligt peka ut vilken som är nästa etapp som är aktuell för spårvägsutbyggnad. Det är viktigt att ange i den övergripande planeringen var ett så pass kapacitetsstarkt kollektivtrafikslag planeras. Att Lund planerar för spårväg har varit ett viktigt ställningstagande i tidigare översiktsplaner för att den spårväg som nu är under utbyggnad skulle komma till. Ledtiderna för såväl planering som finansiering av spårväg är långa och det är viktigt med en tydlig prioritering tidigt i processen.
Varför blir de rika rikare och de fattiga fattigare?
av Gunnar Stensson
Tobias Lindberg grubblade över den
frågan med utgångspunkt från ett tänkt exempel i en ledarartikel i
Sydsvenskan den 23 januari med titeln Låt fler bli rika. Även på arbete.
Hanna och Hans kommer från samma ort, har likvärdig utbildning och får snarlika jobb i Lund. (Tobias använder Stockholm i sitt exempel, det gör hans resonemang lite abstraktare även om mekanismerna är desamma. Att jag väljer Lund beror på att Lund är den tredje mest inkomstsegregerade kommunen i Sverige med en segregation som är lika stor som den i Colombia enligt en beräkning för någon vecka sedan).
Hanna har ärvda pengar som är skattebefriade. För dem köper hon en bostadsrätt vid Arenan. Tack vare ränteavdraget blir månadskostnaden låg. Hon får pengar över och satsar dem i aktiefonder. Bostadsrättens och fondernas värde ökar. Hennes pengar räcker efter några år till kontantinsatsen vid köp av en villa i Lomma. Där bor hon billigt tack vare ränteavdrag och slopad fastighetsskatt. Villans värde ökar.
Hon är rik i utgångsläget och blir allt rikare, eftersom samhällsstrukturen gynnar de rika. Det är inte jobbet som är källan till hennes ökande rikedom.
Hans saknar startkapital. Visserligen har han samma lön som Hanna, men han bor dyrare och sämre. När bostadspriserna stiger blir kraven på kontantinsats och amortering högre.
På några få år har skillnaden mellan Hannas och Hans tillgångar växt till miljonbelopp trots att Hans jobbar övertid. Han är fattig i utgångsläget och blir allt fattigare eftersom samhällsstrukturen gör det dyrare att leva för de fattiga.
Här avvek jag från Tobias Lindbergs exempel. Tobias tänker sig att Hans genom att arbeta övertid skulle kunna bli lika rik som Hanna. Men han får bara ut hälften av sin övertidsförtjänst på grund av uppräkningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt.
Finns det någon som tror att han skulle kunna bli lika rik som Hanna om man återgick till den tidigare brytpunkten? Och även om han blev det, tvingades han ju i alla fall anstränga sig dubbelt så mycket för att uppnå samma nivå Hanna? Är det rättvist? Är det önskvärt att ännu en som får ta del av de rikas privilegier?
En sänkning av brytpunkten innebär en skattesänkning, även om den inte är lika gigantisk som den president Trump genomdrivit i USA. Skattesänkningar innebär att de rika stjäl från de fattiga.
Hanna och Hans kommer från samma ort, har likvärdig utbildning och får snarlika jobb i Lund. (Tobias använder Stockholm i sitt exempel, det gör hans resonemang lite abstraktare även om mekanismerna är desamma. Att jag väljer Lund beror på att Lund är den tredje mest inkomstsegregerade kommunen i Sverige med en segregation som är lika stor som den i Colombia enligt en beräkning för någon vecka sedan).
Hanna har ärvda pengar som är skattebefriade. För dem köper hon en bostadsrätt vid Arenan. Tack vare ränteavdraget blir månadskostnaden låg. Hon får pengar över och satsar dem i aktiefonder. Bostadsrättens och fondernas värde ökar. Hennes pengar räcker efter några år till kontantinsatsen vid köp av en villa i Lomma. Där bor hon billigt tack vare ränteavdrag och slopad fastighetsskatt. Villans värde ökar.
Hon är rik i utgångsläget och blir allt rikare, eftersom samhällsstrukturen gynnar de rika. Det är inte jobbet som är källan till hennes ökande rikedom.
Hans saknar startkapital. Visserligen har han samma lön som Hanna, men han bor dyrare och sämre. När bostadspriserna stiger blir kraven på kontantinsats och amortering högre.
På några få år har skillnaden mellan Hannas och Hans tillgångar växt till miljonbelopp trots att Hans jobbar övertid. Han är fattig i utgångsläget och blir allt fattigare eftersom samhällsstrukturen gör det dyrare att leva för de fattiga.
Här avvek jag från Tobias Lindbergs exempel. Tobias tänker sig att Hans genom att arbeta övertid skulle kunna bli lika rik som Hanna. Men han får bara ut hälften av sin övertidsförtjänst på grund av uppräkningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt.
Finns det någon som tror att han skulle kunna bli lika rik som Hanna om man återgick till den tidigare brytpunkten? Och även om han blev det, tvingades han ju i alla fall anstränga sig dubbelt så mycket för att uppnå samma nivå Hanna? Är det rättvist? Är det önskvärt att ännu en som får ta del av de rikas privilegier?
En sänkning av brytpunkten innebär en skattesänkning, även om den inte är lika gigantisk som den president Trump genomdrivit i USA. Skattesänkningar innebär att de rika stjäl från de fattiga.
Tobias är medveten om vad som krävs för att skapa lika villkor för Hanna och Hans. Arvs- och gåvoskatten måste återinföras, ränteavdraget avskaffas, förmögenhetsskatten och fastighetsskatten återinföras och hyran sänkas så att kostnaden för boende blir densamma för den som bor i hyreshus som för den som äger ett hus.
Tobias är inte ensam om den insikten. I sin bok Kapitalet visar Thomas Piketty hur en samhällsstruktur som ensidigt gynnar kapitalet ökar kapitalkoncentrationen och därmed segregationen och alla de samhällsproblem som är förknippade med den.
Per Molander visar i sitt arbete Ojämlikhetens anatomi hur ojämlikheten i ett marknadsstyrt samhälle växer av egen kraft i frånvaro av fördelningspolitik.
Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid Tekniska högskolan i Stockholm, beskriver i Antropocen. En essä om människans tidsålder hur världssystemet och den tillvaro vi känner hotas av den absurda kapitalkoncentration som innebär att en handfull miljardärer förfogar över mer kapital och makt än hela den fattigaste hälften av jordens befolkning tillsammans. Oxfam publicerade häromdagen än värre siffror inför det styrande kapitalets möte i Davos.
Naomi Klein manar i sin uppmärksammade debattbok Det här förändrar allt. Kapitalismen kontra klimatet till kamp för ett helt nytt samhällssystem för att skydda klimatet.
Tobias är nöjd med det lilla. Han hoppas att regeringen ska sänka brytpunkten för statlig inkomstskatt och därmed ge Hans chansen att genom hårt övertidsarbete bli lika rik som Hanna.
Men kanske Tobias är en trojansk häst i Sydsvenskans ledarredaktion som i det fördolda försöker bilda opinion för arvsskatt, gåvoskatt, förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och sänkta hyror, det vill säga det slags fördelningspolitik som är förutsättningen för ett jämlikt, demokratiskt samhälle. Det är den signal hans absurda förnöjsamhet sänder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)