Varför blir de rika rikare och de fattiga fattigare? av Gunnar Stensson

Tobias Lindberg grubblade över den frågan med utgångspunkt från ett tänkt exempel i en ledarartikel i Sydsvenskan den 23 januari med titeln Låt fler bli rika. Även på arbete.
   Hanna och Hans kommer från samma ort, har likvärdig utbildning och får snarlika jobb i Lund. (Tobias använder Stockholm i sitt exempel, det gör hans resonemang lite abstraktare även om mekanismerna är desamma. Att jag väljer Lund beror på att Lund är den tredje mest inkomstsegregerade kommunen i Sverige med en segregation som är lika stor som den i Colombia enligt en beräkning för någon vecka sedan).

Hanna har ärvda pengar som är skattebefriade. För dem köper hon en bostadsrätt vid Arenan. Tack vare ränteavdraget blir månadskostnaden låg. Hon får pengar över och satsar dem i aktiefonder. Bostadsrättens och fondernas värde ökar. Hennes pengar räcker efter några år till kontantinsatsen vid köp av en villa i Lomma. Där bor hon billigt tack vare ränteavdrag och slopad fastighetsskatt. Villans värde ökar.
   Hon är rik i utgångsläget och blir allt rikare, eftersom samhällsstrukturen gynnar de rika. Det är inte jobbet som är källan till hennes ökande rikedom.

Hans saknar startkapital. Visserligen har han samma lön som Hanna, men han bor dyrare och sämre. När bostadspriserna stiger blir kraven på kontantinsats och amortering högre.
    På några få år har skillnaden mellan Hannas och Hans tillgångar växt till miljonbelopp trots att Hans jobbar övertid. Han är fattig i utgångsläget och blir allt fattigare eftersom samhällsstrukturen gör det dyrare att leva för de fattiga.

Här avvek jag från Tobias Lindbergs exempel. Tobias tänker sig att Hans genom att arbeta övertid skulle kunna bli lika rik som Hanna. Men han får bara ut hälften av sin övertidsförtjänst på grund av uppräkningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt.
   Finns det någon som tror att han skulle kunna bli lika rik som Hanna om man återgick till den tidigare brytpunkten? Och även om han blev det, tvingades han ju i alla fall anstränga sig dubbelt så mycket för att uppnå samma nivå Hanna? Är det rättvist? Är det önskvärt att ännu en som får ta del av de rikas privilegier?
   En sänkning av brytpunkten innebär en skattesänkning, även om den inte är lika gigantisk som den president Trump genomdrivit i USA. Skattesänkningar innebär att de rika stjäl från de fattiga.

Tobias är medveten om vad som krävs för att skapa lika villkor för Hanna och Hans. Arvs- och gåvoskatten måste återinföras, ränteavdraget avskaffas, förmögenhetsskatten och fastighetsskatten återinföras och hyran sänkas så att kostnaden för boende blir densamma för den som bor i hyreshus som för den som äger ett hus.

Tobias är inte ensam om den insikten. I sin bok Kapitalet visar Thomas Piketty hur en samhällsstruktur som ensidigt gynnar kapitalet ökar kapitalkoncentrationen och därmed segregationen och alla de samhällsproblem som är förknippade med den.
   Per Molander visar i sitt arbete Ojämlikhetens anatomi hur ojämlikheten i ett marknadsstyrt samhälle växer av egen kraft i frånvaro av fördelningspolitik.
   Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid Tekniska högskolan i Stockholm, beskriver i Antropocen. En essä om människans tidsålder hur världssystemet och den tillvaro vi känner hotas av den absurda kapitalkoncentration som innebär att en handfull miljardärer förfogar över mer kapital och makt än hela den fattigaste hälften av jordens befolkning tillsammans. Oxfam publicerade häromdagen än värre siffror inför det styrande kapitalets möte i Davos.
   Naomi Klein manar i sin uppmärksammade debattbok Det här förändrar allt. Kapitalismen kontra klimatet till kamp för ett helt nytt samhällssystem för att skydda klimatet.

Tobias är nöjd med det lilla. Han hoppas att regeringen ska sänka brytpunkten för statlig inkomstskatt och därmed ge Hans chansen att genom hårt övertidsarbete bli lika rik som Hanna.
   Men kanske Tobias är en trojansk häst i Sydsvenskans ledarredaktion som i det fördolda försöker bilda opinion för arvsskatt, gåvoskatt, förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och sänkta hyror, det vill säga det slags fördelningspolitik som är förutsättningen för ett jämlikt, demokratiskt samhälle. Det är den signal hans absurda förnöjsamhet sänder.