Vänortföreningen Lund-Leon

På torsdag den 16 okt kl 18.30 ordnar Vänortsföreningen Lund-Leon i samarbete med Folkuniversitetet ett öppet vänortsmöte på Arkivcentrum Syd (Gastelyckan), Porfyrvägen 20 i Lund (Buss nr 5 från Centralen eller Botulfsplatsen).

Lars Lundqvist, tidigare intendent på Zoologiska museet vid Lunds universitet talar om Djur i Centralamerika - på gränsen mellan två världsdelar. Kvällen avrundas med kaffe/te och kaka.
Mer om Vänortsföreningen Lund-Leon
Boel Billgren, Kassör i Vänortsföreningen Lund-Leon

Veckans citat

 

Hos näringslivets propagandamaskineri slipas nu knivarna. Vinster i välfärden blir troligen denna mandatperiods stora idépolitiska strid.
Anders Lindberg, Aftonbladet 7/10
 

 

Idag var en svart dag i Sveriges riksdag. För första gången i demokratins historia leddes riksdagens arbete av en ledande homofob och rasist med starka kopplingar till nazism och fascism. Mitt hjärta bultade hårt och det jag kände inom mig var bara bara tomhet och ångest. Talmannen bekämpar allt det jag tror på. Alla människors lika värde, att kärlek är större än hat och att vi människor är ömseidigt beroende av varandra. Min värsta dag under 20 år som riksdagsledamot.
Håkan Juholt

VB lägger pussel. Ge hit din bit! av Gunnar Stensson

Den fanns överallt under andra världskriget, statens hotfulla maning till varje medborgare att behålla sin bit eftersom just den biten kunde vara avgörande när spionen la sitt pussel.
 

 

I vår tid är det inte staten utan bolagen som kräver att de anställda ska behålla sin bit.
   Det krävs lagstiftning för att tvinga bolagen att exempelvis ge de lärare som har oturen att jobba på deras skolor meddelarfrihet.
   Djävulen bor i detaljerna. Att hemlighålla dem är att ljuga. Att avslöja dem är att tala sanning. All forskning handlar om att förstå världen genom detaljer, pusselbitar. Detsamma gäller den enskildes världsbild. Likaså VB:s. Ge hit din bit!

Kort kommentar i förhandlingstider av Lucifer

Vi befinner oss fortfarande i efterdyningarna till valresultaten och vad som kommer att ske är ytterst oklart. Det ordnar sig väl hjälpligt ett tag, men själv tror jag det blir nyval inom ett år eller så. Det är ingen katastrof.

Majoritetsfetischister på gång?
Men vad som slår mig är hur de inbitna kommunal-, regional- och kommunpolitikerna hela tiden tycks upptagna med att försöka fixa majoriteter med politiska uppgörelser mellan partierna. Jag förstår att det är praktiskt för dem att ha tydliga konstellationer där de kan räkna på utskottsplatser och lukrativa tjänster, men vad gäller oss väljare klarar vi oss bra utan. Skulle vi t.ex. i Lunds fullmäktige bilda en majoritet där Folkpartiet, detta parti som i åtta år har fungerat som ett bihang till moderaterna, är med? Och allt detta för att Sverigedemokraterna ska hållas utanför voteringsresultaten.
   Självklart ska man inte göra politiska överenskommelser med SD, men folk har röstat på dem och de har rätt att höra sig hörda. Miljöpartiet gjorde upp med borgarna i regionfullmäktige för att hindra SD:s röster för att påverka resultaten och för detta har vi med rätta hånat dem. Skulle S och V och Mp nu göra samma sak i Lunds kommun­politik, är det så Almgren och Berginger har tänkt sig? Det hoppas jag vi slipper se.

Är de rädda för Karin?
Nej, vi fick inte se Karin Svensson-Smith i regeringen och jag undrar varför. Hon kan mer än de flesta om kollektivtrafik och järnvägar och hur det hänger samman med klimatfrågan. Hon är kunnig och vass och det ligger väl henne i fatet – hon skulle kanske vara alltför envis och farlig. Är det Mp eller S som inte vågar ha henne med? Eller båda?

Lunds första friskola stänger av Gunnar Stensson

Eftersom ekonomin inte går ihop lägger Carl Adolph Agard-gymnasiet, som startade 1998, efter 16 år ner till sommaren. 124 elever och deras lärare drabbas. Nuvarande årskurs tre tar studenten i vår. Ettor och tvåor hänvisas till Malmö.
   Utbildningsnämndens ordförande Louise Rehn Winsborg har ingenting vetat.
   Tre faktorer ligger bakom den olyckliga situationen.
   För det första Utbildningsnämndens bristande överblick. Det gäller främst friskolorna men på grund av det så kallade fria valet också de kommunala skolorna. Därmed saknas den viktigaste förutsättningen för planering.
   För det andra den slumpmässiga finansieringen via skolpeng. Det räcker med att ett par tre elever (= skolpengar) bestämmer sig för att sluta för att en skola eller linje ska hamna i ett ohållbart läge. Varken skolledning eller kommun kan förutse utvecklingen.
   För det tredje det fria söket i regionen. Det leder till att Lunds kommunala gymnasieskolor är översökta av elever från hela Skåne, så att eleverna från Agardhgymnasiet liksom många andra behöriga lundaelever tvingas till Malmö eftersom det inte längre finns plats för dem i Lund.
   Det handlar om en skolpolitik som har kollapsat.
   Nu måste den nya kommunledningen vrida utvecklingen rätt igen. Folkpartiet som bär ett tungt ansvar för det kollapsade systemet vägrar att ompröva sin politik. Vi står för långt från de rödgröna när det gäller valfriheten, säger Philip Sandberg.
   S och MP borde kanske vända sig till V som man gör i regionen. Visserligen blir det besvärligt i fullmäktige men man kan räkna med starkt stöd från folkopinionen.
   Elever och lärare på Agardhgymnasiet känner sig lurade och gråter. Det kommer många fler att ha anledning till om man fortsätter att driva skolan i Lund som en marknad.

Skolinpektionens dom

Efter Agardhgymnasiets besked om nedläggning, som jag kan beklaga då det såvitt jag vet är en verksamhet som verkar vara bra och heller inte har några vinstkrav på sig, har jag gjort lite research på en del av våra vinstdrivna friskolor. Jag letade i Skolinspektionens bas över tillsynsärenden och hittade då ett helt färskt sådant, daterat 2014-10-06, över Realgymnasiet i Lund.
   Skolinspektionen är väl knappast kända för att ta till överord men det som står på s. 3 "Helhetsbedömning" i den 25 s. långa rapporten är väl det närmaste man kan komma vad det gäller att såga en skolverksamhet jäms med fotknölarna.

Den riktade tillsynen visar att Realgymnasiet i Lund brister på ett antal punkter och att flera av de processer som Skolinspektionen granskar inte fungerar vid skolenheten. Vid tillsynsbesöket präglas verksamheten av konflikter mellan elever, personal och skolledning. Realgymnasiet i Lund har stora personalomsättningar under främst läsåret 2013/14 och detta, samt att skolan inte har lyckas rekrytera behöriga lärare på de korta anställningstider som erbjuds, medför återkommande brister i verksamheten.
…
Skolenheten erbjuder vid tiden för den riktade tillsynen inte en utbildning som motsvarar författningarnas krav och de brister som Skolinspektionen pekar på i beslutet måste rektorn vid Realgymnasiet därför rätta till.

Läs hela Rapporten här
Pelle Almén, skolpolitiker (s) i Utbildningsnämnden

Sverige erkänner staten Palestina av Gunnar Stensson

En tvåstatslösning förutsätter ömsesidigt erkännande och en vilja till samexistens, sa statsminister Stefan Löfven när han presenterade regeringsförklaringen i riksdagen.
   ”Vi anser att det här kan bidra till att skapa ny dynamik i fredsprocessen”, sa utrikesminister Margot Wallström.
   Talespersonen för USA:s utrikesdepartement Jen Psaki kallade beslutet förhastat.
   Israel läxade upp den svenske ambassadören Carl Magnus Nesser.
   DN upplät utrymme åt Israels utrikesminister Avigdor Lieberman som skrev en lika lång som skev litania. 8/10.
   Jan Björkkvist, FP, angrep regeringen så saliven sprutade mellan framtänderna.
   Äntligen ett självständigt svenskt beslut i solidaritet med palestinierna, säger VB.
   Bravo Margot!

Premiärminister Netanyahus stormgräl med president Obama visar på en allvarligare konflikt än utrikesminister Avigdor Liebermans med Margot Wallström. Så här lät det när Obama och Netanyahu överlade i Vita Huset för en vecka sedan.
   Obama: Listen! Om du inte får bosättarna att sticka från östra Jerusalem nu genast och om du inte river det där satans bosättarbygget kommer vi att skita i dig och du kommer aldrig kunna övertyga en enda jävel om att du vill ha fred.
   Netanyahu: Att en svarting som du ska va president! Det där var så fucking unamerican sagt att McCarthy roterade i sin grav!
   Obama (slår näven i bordet tre gånger): Om inte varenda bosättare är väck inom en vecka så...så...så räkna inte med oss. 
   Netanyahu (högdraget): Detta bådar inte gott för freden. Det du pratar om är ju etnisk rensning! Etnisk rensning riktad mot judar som ockuperar palestinsk mark! Etnisk rensning får aldrig vara ett villkor för fred! Dig kan man ju inte tala med. Jag vänder mig direkt till det amerikanska folket.

Erkännandet av Palestina

Till Statsminister     Stefan Löfven
      Utrikesminister  Margot Wallström

Föreningen JIPF, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred, välkomnar den nya regeringens initiativ. Att Sverige erkänner den palestinska staten är ett viktigt steg i arbetet för en varaktig fred i Mellanöstern. 
   Vi och allt fler judar inom och utanför Israel ser med växande oro att den nuvarande israeliska regeringens expansiva bosättningspolitik omintetgör möjligheten till en tvåstatslösning.
   En rättvis och därmed hållbar fred kräver dock ett ömsesidigt erkännande mellan de två staterna och ett slut på ockupationen. Att fler stater i Europa erkänner Palestina är en viktig markering i rättan tid.
   Vi hoppas också att regeringen kontaktar övriga nordiska länder (Island har redan erkänt Palestina) för en gemensam aktion i frågan.

Med vänlig hälsning
Ilan Cohen och Olle Katz, talespersoner för JIPF

Blöjorna i vårdboendet av Gunnar Stensson

För nästan exakt ett år sedan, den 15 oktober 2013, bytte Carema Care namn till Vardaga. Anledningen var ett antal vårdskandaler som symboliserades av Caremas praxis att väga begagnade blöjor för att kolla om de var fullkissade.
   Nu har också Vardaga hamnat i blåsväder, denna gång i Lund. Skarp kritik riktas mot förhållanden på Fäladshöjden, ett äldreboende som bolaget driver. De boende går ner i vikt, den fåtaliga personalen är slutkörd och de anhöriga förtvivlade.
    Även här utgör blöjorna ett problem. Det är svårt att få tag i dem eftersom de är inlåsta i ett skåp som bara chefen och vaktmästaren har tillgång till. När man behöver en blöja måste man ta den från någon av de andra boende och då är den ofta i fel storlek.
   Bolaget behöver byta namn igen. Avdaga skulle kanske passa.
   Folkpartiet kan bolaget dock lita på. Vi står för valfrihet, försäkrar Philip Sandberg.

Patriarkatet hotat av Sten H

I tisdags var det studentafton i universitetets aula under rubriken ” Feminism inom akademi, aktivism och politik.”. Det tog formen av en paneldebatt med Seher Yilmaz (ordförande för Rättviseförmedlingen), Kristin Linderoth (doktorand i genusvetenskap vid Lunds universitet) och Gudrun Schyman. Samtalsledare var Johanna Palmström, chefredaktör för feministiska tidskriften Bang. Aulan var fylld till sista plats, dvs. med sådär 800 åhörare.
   Det blev en bra debatt fast man i stort sett varken hörde eller såg paneldebattörerna ordentligt, Referatet ges alltså med vissa reservationer, men så är det ju i aulan. Ja, Gudrun kunde man höra, hon hade den diktion och mikrofonteknik som gör skillnad. Men hon var inte ensam om att säga kloka saker. Jag fäste mig vid Kristin Linderoth som hade en verklighetsförankring jag ofta saknat i senare års feministisk debatt som inte sällan spårat in på hbtq och snåriga identitetsfrågor. Hon mer än någon annan talade om sambandet mellan kön och klass och om facken som feministiska kamporganisationer.
   Bakgrunden till samtalet var givetvis ”den feministiska vågen” (eller var det ”våren”– man kan inte var säker där i aulan). Gudrun sa att nu var Fi uppe 22,000 medlemmar och 70 lokalorganisationer och att det närmast var tur att Fi inte kom in i riksdagen . Nu slapp man åtminstone att till allt annat också organisera ett riksdagskansli. Och hon tvekade inte: vad som har hänt kan närmast kallas ett demokratiskt genombrott. Hon framhävde också hur man på ett unikt sätt fått med folk i alla åldrar, det handlar inte om en ungdomsrörelse. Senaste exemplet var en 92-årig folkpartistisk kvinna som deltog med kommentaren att nu var det dags. Gudrun menade också att den allmänna debatten nu vidgade sig från de enkla lösningarna till att betona komplexiteten, hut allt hänger samman. På frågor från publiken varför man ska stödja Fi och inte V eller S pekade hon på det hon ville kalla det patriarkala arvet inom arbetarrörelsen. Och sommarens val: i dimensionen vänster-höger skedde ju inga förändringar, alla rörelse var längs axeln öppenhet-nationalism där ju både Fi och SD stärkte sina positioner i ytterlägena. Något har hänt i politiken.
   Ja, det blev mycket Gudrun det här men det var inget fel på de andra. Dock det var hon som i ett avsnitt av debatten där det var frågan om vad Fi skulle göra under den kommande fyraårsperioden och då det artade sig till en tråkig uppräkning av organisatoriska åtgärder svarade med ”Krossa patriarkatet!” Så än har hon gnistan.
   Till slut: Det här var en studentafton, men kostade alltså i entré kr 100.-, med 70.- för studenter. Jag är klar över att studentkårernas ändrade ekonomi inte medger att studentaftnar kan vara gratis längre, men det tycks mig lite väl häftigt. Så dyrt är det väl inte att hyra aulan? Och varenda torghandlare får numera lämna kvitto, men här var det inte tal om några biljetter.

Fredsmotståndarna kastar masken av Gunnar Olofsson

Den svenska regeringen har bestämt sig för att erkänna staten Palestina, och nu kastar Israel-lobbyisterna och fredsmotståndarna - som hittills låtsasbekänt sig till en tvåstatslösning - äntligen masken. Att erkänna Palestina vore ”destruktivt för fredsprocessen, men det skulle också skada Sveriges roll som demokratins försvarare och stöttepelare i världen” skriver (KD)-ledamoten i Riksdagen Tuve Skånberg i en debattartikel. (FP)-ledaren Jan Björklund, som med näbbar och klor personligen försökt förhindra palestinierna att vinna inträde i något FN-organ, undrar - tillsammans med avgående demokratiministern Birgitta Ohlsson - mot bättre vetande ”Vilket Palestina är det Sverige ska erkänna?”. Och ledamoten i Konstitutionsutskottet (KU), Annicka Engblom (M) har KU-anmält statsminister Stefan Löfvén för att ha ”brutit mot grundlagen och regeringsformen” (sic).
   Längst går, inte oväntat, ordföranden i Samfundet Sverige-Israel, Ulf Öfverberg, som ser beslutet - tillsammans med invalet av den muslimske (MP)-ledamoten Mehmet Kaplan i regeringen - som en öppen flört med ”jihadismen” och ”ljusskygga kopplingar till en undervegetation av judehat”.
   Gemensamt för kritikerna är att de fram till nu aldrig själva tagit några som helst initiativ för att lösa konflikten i Palestina, att de aldrig krävt att den israeliska ockupationen skall upphöra, byggandet av nya bosättningar stoppas eller blockaden av Gaza hävas. Man har hela tiden gömt sig bakom olika krav som palestinierna måste uppfylla – och som redan sedan länge är uppfyllda – med förhoppningen att israelerna skall hinna fullfölja sina avsikter, att ockupera hela Palestina, innan någon hinner upptäcka vad som hänt. Men nu faller maskerna.
   Enligt den israeliska regimen - som just genomför den största landstölden på årtionden och planerar för ytterligare över 2.600 nya olagliga bostäder – är det palestinierna som de senaste 20 åren utgjort det största hindret för fred. Och den förre ambassadören till Sverige, Zvi Mazel - mest känd för att ha vandaliserat konstverk - har i israelisk radio förklarat att den nya svenska hållningen kan förklaras av den stora arabiska minoriteten i Sverige, ”som vuxit obeskrivligt detta år”, tillsammans med en socialdemokratisk bakgrund som är ”pro-arabisk, pro-islamisk och anti-israelisk”. Allt detta är naturligtvis rent struntprat.
   Sanningen är att ett erkännande av Palestina kanske mer än någonting annat klargör exakt vad som gäller, att det skall finnas ett Palestina vid sidan om Israel och att denna stat skall grundas på gränserna från 1967 - innan ockupationens början. Därför har 134 länder före Sverige, bland annat Island, redan erkänt Palestina. Det är EU och USA som släpat efter. Nu måste krafttag tas för att förverkliga det som hittills bara stått på papper. Sveriges regering måste sätta verklig press på Israel - med bojkotter, sanktioner, och indragna investeringar - för att få ett slut på ockupationen.

Attentatet mot vårdcentralen av Gunnar Stensson

Väntrummet i Sankt Lars vårdcentral är en viktig knutpunkt för livet i Klostergården. Där sitter vi, mest äldre patienter men också många barn, och väntar på vår tur till provtagning och behandling.
   Vi känner ju varandra inte bara till utseendet utan ofta personligt sedan åtskilliga år. Liksom vi känner personalen, Teddy, Ingrid, Alf, Kristina, Katarina, Johanna, Staffan och alla de andra samt Essie, som fortfarande syns där då och då. Det finns en trygg hemkänsla trots att vi ofta har anledning att känna ängslan när vi måste söka oss hit.
 

 

Klostergårdsborna börjar bli gamla, somliga försvinner men i deras ställe kommer unga familjer som ofta har anledning att gå hit med sina barn.
   Läkare och sköterskor skyndar förbi. Vi kallas till provtagning eller till behandling. Det är högt i tak i det ståtliga gamla huset med dess stora fönster, vackert uppdelade i små rutor med spröjsar av stål. Utanför spelar vind och sol i parkens hundraåriga träd.

Om Sankt Lars vårdcentral har Essie Andersson skrivit en till stora delar dokumentär kriminalhistoria, Händelser på Sankt Lars, kryddad med övernaturliga ingredienser som hon lägger i munnen på gamle Gustaf Arfwidsson. Vårdcentralen har funnits i mer än 30 år, men den ståtliga byggnaden har en äldre historia som sträcker sig ytterligare hundra år tillbaka i tiden. Den spökar i Essies berättelse. Det finns en mycket sammansatt och motsägelsefull Sankt Lars-stämning som vi alla är delaktiga i där vi sitter i väntrummet.

Vårdcentralen har sin speciella historia. 1989 konstaterade man att förekomsten av cancersjukdomen lymfom ökade i Klostergården. Jag känner några av de drabbade. Utsläppen från Åkerlund och Rausing var den sannolika orsaken, och Teddy tvingade företaget att minska utsläppen. Han stöddes av Byalagets namninsamling i Klostergården, men motarbetades av det borgerliga styret som rentav ville lägga ner vår vårdcentral.

   Numera använder sig girigheten av mer sofistikerade plundringssmetoder. New Public Management är det förledande namnet på ett system som infört marknadens metoder på vårdens område. Så här kan det gå till i praktiken: ”En läkare kan sätta tio tunga diagnoser på en tämligen lättsam patient och därmed kamma hem en bra summa pengar till vårdcentralen om man är lite om sig och kring sig med rymligt samvete.” Samtidigt förbises besvärligare patienter med större vårdbehov. NPM, New Public Management, uppmuntrar mindre nogräknade vårdcentraler till fusk.
   NPM kombineras med Vårdvalet som tvingar vårdcentralerna att konkurrera om patienterna med reklam och mer eller mindre kriminella metoder
   Typiskt för båda systemen är att de tvingar läkare och sköterskor att ställa vinsten i centrum i stället för vården.
   Det är vårdvalskriminaliteten som driver Essies berättelse. Via dataintrång överflyttas patienter i hemlighet från Sankt Lars till den privata vårdcentralen Blåbäret. Brottsligheten avslöjas. Den person som tvingats vara ligans verktyg knivhuggs men räddas till livet av vårdcentralens personal. Blåbäret läggs ner liksom riskkapitalisternas övriga profitmaskiner inom vården (och de politiskt ansvariga röstas bort i valet 2014, inklusive bokens huvudskurk Kalheden, antar jag).
   Dessförinnan har Röda Kapellet spelat på Mårtenstorget, Stadsparkskaféet byggts om och spännande saker hänt i det underjordiska Sankt Lars, det kulvertsystem som binder samman byggnaderna i den väldiga institutionen.
   Boken är givetvis ett måste för oss Sankt Larsare och Klostergårdsbor. Men den fungerar också som ett dokument om hur vården fungerar i det 21:a millenniet.
   Vi får tillfälle att höra Essie läsa ur den på Klostergårdens bibliotek den 10 november. Då kan man kanske också få den signerad om Essie har tillräckligt många ex. Samtidigt kan man kanske insistera på att servicebussarna återinförs för de av oss som har svårt för att gå uppför backen till Sankt Lars vårdcentral.

Framgafflat - om cykel och trafik; Än en gång om avspärrade cykelbanor av Ulf Nymark

I förra veckans Veckoblad skrev jag i denna spalt om cykelbanor som avspärrats utan förvarnande skyltning om att cykelbanan var oframkomlig och utan någon alternativ förbifart.
   Det visar sig nu att denna form av trakasserier mot cyklister har antagit fullkomligt epidemisk karaktär.

   Runt Mejeriet excellererar kommunen i nonchalans mot cyklister och fotgängare. Ingen skyltning som förvarnar, inga alternativa vägar för cyklister vid avspärrningarna av ett flertal cykelbanor. För cyklister mot Klostergården och mot Malmö finns ingen möjlighet att ta sig fram på ett lagligt och trafiksäkert sätt. Och det är direkt oförskämt mot gångtrafikanter i samma riktning att hänvisa till gångbanan på andra sidan. Fotgängaren mot Klostergården förväntas alltså korsa tre biltrafik prioriterade trafikljusövergångar för att komma över den korsande bilvägen.
 

Bild 1. Avspärrad gång- och cykelväg mot Malmö i korsningen med Ringvägen.
 

Kravallstaket
Cyklister som färdas Södra vägen och ska vidare västerut på Ringvägen möts också av kravallstaket i syfte att förhindra fortsatt färd. Även gångtrafikanter drabbas av samma öde.
 

 

Bild 2. Avspärrad gång- och cykelbana i samma korsning som bild 1, men i riktning västerut.
 

För cykeltrafik som kommer från Mejeriet och österut upphör utan förvarning cykelbanan i en avspärrning. Ingen som helst upplysning om hur väghållaren tänker sig att cyklister ska komma vidare.
 

Bild 3. Avspärrad cykelbana intill S Esplanaden, vid Mejeriet, i riktning österut.

De flesta cyklister löser det förstås genom att bryta mot trafikreglerna (Bild 4), vilket är fullt förståeligt.

Bild 4. Kommunen uppmuntrar genom sina cykelfientliga avspärrningar till regelbrott. Här finner en cyklist alternativ till den avspärrning som visas i bild 3.
 

Jordvallar
Cykelvägen genom S:t Jörgens park som är en del av lila cykelstråket spärras av med två höga jordvallar ett mellanliggande dike. (Diket syns dock inte på bilden).
 

Bild 5. Avspärrad cykelbana (lila huvudstråket) i S:t Jörgens park. Det branta och djupa diket bakom vallen framgår inte av bilden.
 

Ingen som helst förvarning om avspärrning och fullständigt livsfarligt. Här har cyklister att välja på att vända, stiga av sitt fordon och leda det eller att regelvidrigt cykla i terrängen.

Cykel- och gångtrafik är av mindre betydelse
Av dessa exempel kan man dessvärre dra följande slutsats om kommunens syn på cykel- och gångtrafik: cykel- och gångtrafik är i förhållande till biltrafiken mindre viktig, trots allt tal om motsatsen. Gång- och cykelbanor kan stängas av hur som helst. Kommunen inte bara struntar i om cyklister och fotgängare bryter mot trafikregler – man bokstavligen uppmuntrar till brott genom sitt sätt att skära av cykel- och gångvägar.
   Ja, jag skriver kommunen, fast jag är medveten om att det i varje fall vid Mejeriet inte är kommunen som gräver. Men det är kommunen som är väghållare, det är kommunen som ger tillstånd till grävning, det är kommunen som ska ge anvisningar hur trafikföringen vid grävning ska lösas, det är kommunen som ska se till att anvisningarna följs.

Biltrafiken är den ”riktiga” trafiken
Mot detta kan förstås de som försvarar dessa ideliga trakasserier mot cyklisterna att cyklisten kan ju stiga av sin cykel och leda den förbi barrikaderna. Fast Lunds kommun säjer sig nu prioritera cykeltrafiken. Emellertid kan jag inte föreställa mej att kommunen skulle förfara på samma sätt gentemot biltrafiken: att stänga av bilvägen och hänvisa bilisterna till att leda sitt fordon förbi avspärrningen eller på grund av oskyltad avspärrning tvinga dem vända tillbaka samma väg de har kommit och efter ett skön finna en alternativ väg att komma till sin målpunkt.
   Stängs en bilväg tillfälligt av så skyltas det i god tid om förbifart och varnas tydligt vid avspärrningen. Skulle det gälla t ex utfarten mot Malmö eller vägen mot Södra Sandby skulle det sättas in stora annonser i tidningar och meddelas på allehanda sätt dagar i förväg. För se bilar, det är ju den ”riktiga” trafiken, den som verkligen räknas – även i den så kallade cykelkommunen Lund.