En kopp med snödroppar.
Längtar de ut i kylan?
De har ju sällskap.
Var är rötterna?
De har inget fäste nu.
Var hör de hemma?
Var är mina fötter?
De svävar i ingenting.
Vill ha jordkontakt.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2016-03-17
Lördagsmusik
Helgeandskyrkan
19 mars kl 17
Lunds Allmänna Sångförening
Manskören Staffan
Kerstin Hugosson, körledare
Carolina Borg, körledare
19 mars kl 17
Lunds Allmänna Sångförening
Manskören Staffan
Kerstin Hugosson, körledare
Carolina Borg, körledare
Öppen ateljé
Ann Schlyter visar akvareller och akryler med motiv från Lund, Skåne, Bohuslän mm
Skärtorsdagen och Långfredagen 15-18, Påskafton och Påskdagen 11-16
Politikerutfrågning om TTIP
29 mars Kl. 18:30 – politikerutfrågning om TTIP på Panora Friisgatan 19D, Malmö
Målet med utfrågningen är att lyfta frågan om
dessa handelsavtal, demokrati och på vilka sätt de kan förändra det
politiska landskapet i Sverige, från lokal till nationell nivå.
Politiker i panelen
Per-Arne Håkansson, sitter i riksdagens näringsutskott för Socialdemokraterna
Axel Nordberg, sitter i miljönämnden i Lund för LIberalerna
Carl Schlyter, ordförande i riksdagens EU-nämnd, Miljöpartiet
Daniel Sestrajcic, sitter i riksdagens skatteutskott för Vänsterpartiet m fl
Moderator: Ted Bergdahl
Kom, lyssna och ställ frågor på politikerutfrågningen om TTIP
Läs mer på facebook »
Politiker i panelen
Per-Arne Håkansson, sitter i riksdagens näringsutskott för Socialdemokraterna
Axel Nordberg, sitter i miljönämnden i Lund för LIberalerna
Carl Schlyter, ordförande i riksdagens EU-nämnd, Miljöpartiet
Daniel Sestrajcic, sitter i riksdagens skatteutskott för Vänsterpartiet m fl
Moderator: Ted Bergdahl
Kom, lyssna och ställ frågor på politikerutfrågningen om TTIP
Läs mer på facebook »
All makt åt fastighetskapitalet av Ann Schlyter
I onsdags kväll beslöt Tekniska nämnden att med direktanvisning överlåta
Lunds kommuns mark inom kvarteret Galten. Det är det stora kvaretet
söder om Mårtenstorget med busshållplatsen och Vårfruskolan. Det revs
för att ge plats för en motorväg tvärsigenom stadskärnan. Det var
faktiskt i aktionsgruppen Stoppa Genombrottet som mitt
kommunalpolitiska intresse väcktes. Motorvägen stoppades, men sen har
det inte hänt mycket på marken i kvarteret, även om turerna i politiken
varit många.
Tekniska nämndens majoritet lydde snällt vad kommunens arbetsutskott hade förordat. Detta allt maktfullkomligare KSAU försvagar den demokratiska möjligheten att påverka genom nämnderna. Som forkpartiets representant påpekade ger den centraliserade arbetsordningen mycket litet utrymme för små partier att påverka besluten. Det är inte första gången Tekniska nämnden får föreskrivet vad den ska besluta.
En direktanvisning av mark innebär att exploatörsperspektivet stärks, att det blir svårare att reglera exploateringsgraden och att bevaka de allmänna intressena och gestaltningsfrågorna. Detta påpekas i förvaltningens skrivelse, som också mycket pedagogiskt pekar på två alternativa tillvägagångssätt. Det första innebär att kommunen inleder gestaltningsfasen och sedan utlyser en markanvisningstävlan. Processen är transparent och ger fler aktörer möjlighet att delta. Ett andra sätt är att utlysa en markanvisningstävling direkt, som seddan bedöms efter gestaltning och kostnad. Även här ges möjlighet till konkurens.
Men beslutet blev alltså att överlåta mycket av makten över den blivande bebyggelsen till Skanska. Endast Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot detta. Fi som endast har en suppleant i nämnden stödde mp och v med en protokellsanteckning. Socialdemokraterna motiverade sitt stöd för Skanska genom direkatanvisning med att det skulle gå fortare att få igång byggandet. Det kanske är sant, men Galten har legat avriven i femtio år, så då kan man tycka att ett par månader mer eller mindre inte är hela världen.
Tekniska nämndens majoritet lydde snällt vad kommunens arbetsutskott hade förordat. Detta allt maktfullkomligare KSAU försvagar den demokratiska möjligheten att påverka genom nämnderna. Som forkpartiets representant påpekade ger den centraliserade arbetsordningen mycket litet utrymme för små partier att påverka besluten. Det är inte första gången Tekniska nämnden får föreskrivet vad den ska besluta.
En direktanvisning av mark innebär att exploatörsperspektivet stärks, att det blir svårare att reglera exploateringsgraden och att bevaka de allmänna intressena och gestaltningsfrågorna. Detta påpekas i förvaltningens skrivelse, som också mycket pedagogiskt pekar på två alternativa tillvägagångssätt. Det första innebär att kommunen inleder gestaltningsfasen och sedan utlyser en markanvisningstävlan. Processen är transparent och ger fler aktörer möjlighet att delta. Ett andra sätt är att utlysa en markanvisningstävling direkt, som seddan bedöms efter gestaltning och kostnad. Även här ges möjlighet till konkurens.
Men beslutet blev alltså att överlåta mycket av makten över den blivande bebyggelsen till Skanska. Endast Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot detta. Fi som endast har en suppleant i nämnden stödde mp och v med en protokellsanteckning. Socialdemokraterna motiverade sitt stöd för Skanska genom direkatanvisning med att det skulle gå fortare att få igång byggandet. Det kanske är sant, men Galten har legat avriven i femtio år, så då kan man tycka att ett par månader mer eller mindre inte är hela världen.
Gör Svaneskolan i Lund till en kombinationsskola med både högstadium och gymnasium! av Gunnar Stensson
Det fanns flera sammanhållna högstadie- och
gymnasieskolor fram till 1985. Att gå i samma skola och ha samma lärare
från årskurs 7 till studentexamen gav trygghet och kontinuitet. Elever
och lärare får förutsättningar för tillit och vänskap. Det leder till
goda skolresultat och fördjupar det ömsesidiga ansvaret för skolan.
Heleneholmsskolan i Malmö var en av de skolor som tillämpade modellen i samverkan med Lärarhögskolan. Jag undervisade där i femton år.
Det var en härlig känsla att se 13-åringarna på sex år utvecklas till nästan vuxna studenter, liksom det är en härlig känsla att se flera före detta elever på ansvarsposter i samhälle och kulturliv.
Sedan förändrades reglerna för lärarbehörighet och i Heleneholm lades högstadiet ner. Det var naturligtvis fint att i fortsättningen få undervisa enbart på gymnasiet, men jag vet att förändringen drabbade eleverna. Färre fortsatte till gymnasiet efter grundskolan.
Heleneholmsskolans upptagningsområde låg runt korsningen Ystadvägen-Munkhättegatan och flera av föräldrarna var lågutbildade.
Heleneholmsskolan i Malmö var en av de skolor som tillämpade modellen i samverkan med Lärarhögskolan. Jag undervisade där i femton år.
Det var en härlig känsla att se 13-åringarna på sex år utvecklas till nästan vuxna studenter, liksom det är en härlig känsla att se flera före detta elever på ansvarsposter i samhälle och kulturliv.
Sedan förändrades reglerna för lärarbehörighet och i Heleneholm lades högstadiet ner. Det var naturligtvis fint att i fortsättningen få undervisa enbart på gymnasiet, men jag vet att förändringen drabbade eleverna. Färre fortsatte till gymnasiet efter grundskolan.
Heleneholmsskolans upptagningsområde låg runt korsningen Ystadvägen-Munkhättegatan och flera av föräldrarna var lågutbildade.
Bild: Linnea Gimse
(från Svanskolans hemsida)
Svaneskolans framtid är ifrågasatt. Lokalerna behövs för att avlasta det ökande antalet gymnasister, som söker sig till Lund enligt avtalet om fritt sök. De utgör 60 procent av elevantalet i Lunds gymnasier.
Ett av de alternativ som diskuteras av utbildningsnämndens utvecklingsgrupp är enligt ordföranden Anders Ebbesson (MP) att i en av Svaneskolans tre paralleller ge plats för gymnasister. Närheten till Polhemsgymnasiet gör en sådan lösning möjlig.
Det kunde vara ett första steg i utvecklingen till den kombinationsskola som Anders Almgren föreslagit. En sådan skola skulle, fullt utbyggd, kunna bidra till att hantera utbildningssituationen i en tid, när rekordmånga barn och ungdomar kommer till Sverige, på samma sätt som den på 1970-talet hjälpte svenska barn utan studievana. Den kan bli ett inslag i en framtida svensk skolorganisation, nödvändig efter Pisa-kollapsen och inför de senaste årens flyktingtillströmning. Samtidigt kan vi konstatera att 1900-talets läroverk var organiserade på samma sätt.
VB recenserar: Tvåhundra år med saxofon – Per Bäcker back on stage! av Staffan Lindberg
Per Bäcker 
har
med sina saxofoner och klarinett spelat det mesta från
Symfonikonserter till dansbanemusik. Ofta hör vi honom i konserter och
gudstjänster i Allhelgona.
Nu ville vi ha honom solo en kväll. I två år hade vi planerat med Per Bäcker och bestämt en kväll med Helgo. Sen kom olyckan – han kolliderade på cykel med en bil och fick skador i ansiktet. Inget spel och lång rekonvalescens. Johan-Magnus Sjöberg måste också ha tid mellan konserter, mässor, reformationsfirande och komponerande.
Så var det äntligen dags, torsdagen den 10 mars! Det kom fler än jag räknat med, bl a två garvade blåsare från Röda Kapellet och andra man inte brukar se på torsdagskvällarna i Helgo. Men nu när vi slutat med mässa kl. 7 och eftersits passar det tydligen bättre in i tidsandan. Det är musiken bortom ord och mässande som kan samla oss.
Det var 1840 och krigiska tider (fast 1800-talet räknas som ett av de fredligaste århundradena). När fienden väl lärt sig att stå ut med säckpipor och trummor, uppfann Adolphe Sax saxofonen, ett nytt formidabelt vapen för att skrämma fienden på flykt. Inte undra på när man hört en sax tjuta i falsett!
Principen var enkel ju fler hål i mässingsluren desto gällare toner och ända ner till det dova brummandet i tilltäppt lur. Snart blev ”tillhygget” emellertid civiliserat och kom att ingå i såväl symfoniorkestrar som jazzorkestrar. Vem minns inte Stan Getz smekande toner eller Duke Ellingtons storband eller Arne Dompans musik. Bluesens mjuka smekande toner och visornas förvandling genom saxens melodiska vågor och svall.
Så fick vi undfägnat det hela, väl förpackat och ackompanjerat av Johan-Magnus på piano. Det var nyskrivet julkort av JMS, det var flöjtkonsert av J.S. Bach, Ravels Bolero, det var Kar Bertil Jonssons julvisa, musik av Duke Ellington och George Martin (han med Beatles som gick bort häromdagen).
Per Bäcker kan spela allt med en renhet, känsla och inlevelse. Det är inte texter det handlar om – det är komposition, harmoni och känsla. När han spelar kan man stiga upp till en annan sfär – ett själarnas rum med en kommunikation och gemenskap långt över orden, förmedlad genom kropp och rytm.
Detta fick vi verkligen uppleva i torsdags i Allhelgona, den musikscen som idag står för den starkaste tonala beröringen och samfälligheten i Lund.
Helt lokalt och hemmagjort och ändå så universellt och nyskapande
Staffan Lindberg
Konsertvärd i musikföreningen Helgo
har
med sina saxofoner och klarinett spelat det mesta från
Symfonikonserter till dansbanemusik. Ofta hör vi honom i konserter och
gudstjänster i Allhelgona. Nu ville vi ha honom solo en kväll. I två år hade vi planerat med Per Bäcker och bestämt en kväll med Helgo. Sen kom olyckan – han kolliderade på cykel med en bil och fick skador i ansiktet. Inget spel och lång rekonvalescens. Johan-Magnus Sjöberg måste också ha tid mellan konserter, mässor, reformationsfirande och komponerande.
Så var det äntligen dags, torsdagen den 10 mars! Det kom fler än jag räknat med, bl a två garvade blåsare från Röda Kapellet och andra man inte brukar se på torsdagskvällarna i Helgo. Men nu när vi slutat med mässa kl. 7 och eftersits passar det tydligen bättre in i tidsandan. Det är musiken bortom ord och mässande som kan samla oss.
Det var 1840 och krigiska tider (fast 1800-talet räknas som ett av de fredligaste århundradena). När fienden väl lärt sig att stå ut med säckpipor och trummor, uppfann Adolphe Sax saxofonen, ett nytt formidabelt vapen för att skrämma fienden på flykt. Inte undra på när man hört en sax tjuta i falsett!
Principen var enkel ju fler hål i mässingsluren desto gällare toner och ända ner till det dova brummandet i tilltäppt lur. Snart blev ”tillhygget” emellertid civiliserat och kom att ingå i såväl symfoniorkestrar som jazzorkestrar. Vem minns inte Stan Getz smekande toner eller Duke Ellingtons storband eller Arne Dompans musik. Bluesens mjuka smekande toner och visornas förvandling genom saxens melodiska vågor och svall.
Så fick vi undfägnat det hela, väl förpackat och ackompanjerat av Johan-Magnus på piano. Det var nyskrivet julkort av JMS, det var flöjtkonsert av J.S. Bach, Ravels Bolero, det var Kar Bertil Jonssons julvisa, musik av Duke Ellington och George Martin (han med Beatles som gick bort häromdagen).
Per Bäcker kan spela allt med en renhet, känsla och inlevelse. Det är inte texter det handlar om – det är komposition, harmoni och känsla. När han spelar kan man stiga upp till en annan sfär – ett själarnas rum med en kommunikation och gemenskap långt över orden, förmedlad genom kropp och rytm.
Detta fick vi verkligen uppleva i torsdags i Allhelgona, den musikscen som idag står för den starkaste tonala beröringen och samfälligheten i Lund.
Helt lokalt och hemmagjort och ändå så universellt och nyskapande
Staffan Lindberg
Konsertvärd i musikföreningen Helgo
Egendom är stöld! av Gunnar Stensson
Det var den franske socialutopisten Proudhons svar på sin retoriska
fråga: Vad är egendom?
Han ansåg att stora egendomar som gav rätt till arbetsfria inkomster från andra i form av räntor och profiter borde avskaffas.
Thomas Piketty visar i Kapitalet att Proudhon levde i en tid då den förmögenhet som redan ackumulerats växte snabbare än produktion och löner. De mycket rika blev automatiskt rikare.
Han visar också att 2000-talet innebär en återgång till samma system, att det nu tillämpas i global skala och att det leder till ekonomiska klyftor, sociala spänningar och ekonomisk stagnation. Krisen 2007-08 är ett överväldigande exempel.
De gangsternästen som kallas skatteparadis fungerar som välbetalda agenturer för skattebrottslingarna. De kriminella anställer advokater för att främja sina stölder.
Vi ser dagligen exempel på samma sak. Miljard-arvingen Donald Trump skiter i toaletter av guld som den förre diktatorn i Ukraina. Men Trumps skithus finns i ett flygplan. Akta dej när det kommer flygande!
I onsdag avslöjade Uppdrag granskning ett antal samhällstoppar och förmögna svenskar som skattebrottslingar. I likhet med enklare förbrytare söker de gömställen för sina stölder. De anlitar samma skatteparadis och samma advokater.
Många av dem hävdade helt enkelt att de inte haft en aning om att de där miljonerna i Schweiz existerade. 25 miljoner hit eller dit. Man kan inte hålla reda på allt
De cirka 1000 personer som programmet lyckats efterforska hade stulit motsvarande utbildningskostnaderna för 76 000 mellanstadiebarn, 7 miljarder.
Alla betraktar kanske inte stora förmögenheter som stöld. Men det är uppenbart att innehavet av stora förmögenhet frestar till stöld.
Thomas Piketty är ingen revolutionär. Han vill bevara den europeiska socialstaten. För att det ska vara möjligt behövs en progressiv årlig kapitalskatt. Med en sådan skulle man kunna undvika den ändlösa spiralen mot ökad ojämlikhet. Han skriver ”Om vi ska kunna återta kontrollen över kapitalismen måste vi satsa allt på demokratin – och i Europa är det demokrati i europeisk skala.”
fråga: Vad är egendom? Han ansåg att stora egendomar som gav rätt till arbetsfria inkomster från andra i form av räntor och profiter borde avskaffas.
Thomas Piketty visar i Kapitalet att Proudhon levde i en tid då den förmögenhet som redan ackumulerats växte snabbare än produktion och löner. De mycket rika blev automatiskt rikare.
Han visar också att 2000-talet innebär en återgång till samma system, att det nu tillämpas i global skala och att det leder till ekonomiska klyftor, sociala spänningar och ekonomisk stagnation. Krisen 2007-08 är ett överväldigande exempel.
De gangsternästen som kallas skatteparadis fungerar som välbetalda agenturer för skattebrottslingarna. De kriminella anställer advokater för att främja sina stölder.
Vi ser dagligen exempel på samma sak. Miljard-arvingen Donald Trump skiter i toaletter av guld som den förre diktatorn i Ukraina. Men Trumps skithus finns i ett flygplan. Akta dej när det kommer flygande!
I onsdag avslöjade Uppdrag granskning ett antal samhällstoppar och förmögna svenskar som skattebrottslingar. I likhet med enklare förbrytare söker de gömställen för sina stölder. De anlitar samma skatteparadis och samma advokater.
Många av dem hävdade helt enkelt att de inte haft en aning om att de där miljonerna i Schweiz existerade. 25 miljoner hit eller dit. Man kan inte hålla reda på allt
De cirka 1000 personer som programmet lyckats efterforska hade stulit motsvarande utbildningskostnaderna för 76 000 mellanstadiebarn, 7 miljarder.
Alla betraktar kanske inte stora förmögenheter som stöld. Men det är uppenbart att innehavet av stora förmögenhet frestar till stöld.
Thomas Piketty är ingen revolutionär. Han vill bevara den europeiska socialstaten. För att det ska vara möjligt behövs en progressiv årlig kapitalskatt. Med en sådan skulle man kunna undvika den ändlösa spiralen mot ökad ojämlikhet. Han skriver ”Om vi ska kunna återta kontrollen över kapitalismen måste vi satsa allt på demokratin – och i Europa är det demokrati i europeisk skala.”
Haaretz, 11/3 av Gunnar Stensson
Journalisten Gideon Levy fortsätter sin serie reportage om
dödsskjutningar i samband med israelisk terrorbekämpning. Han kallar
serien The Twilight Zone eftersom ord står mot ord. Han refererar båda sidornas utsagor. Här är det senaste reportaget i förkortad form.
Mahmood Shaklan, en palestinier med amerikanskt medborgarskap hemmahörande i Tampa, Florida, var på tillfälligt besök i sin palestinska hemby Deir Dibwen, och skulle besöka en vän. När han närmade sig en israelisk checkpunkt sköt en soldat honom i ryggen.
Enligt ögonvittnen låg Mahmood på vägen efter det första skottet. En soldat gick fram till honom och avfyrade ytterligare fyra skott.
De tre soldaterna vid checkpunkten vägrade att ringa efter ambulans och när den slutligen kom efter två och en halv timme var Mahmood död.
De tre israeliska soldaterna påstår att han var beväpnad med en kniv.
Mahmood Shaklan, en palestinier med amerikanskt medborgarskap hemmahörande i Tampa, Florida, var på tillfälligt besök i sin palestinska hemby Deir Dibwen, och skulle besöka en vän. När han närmade sig en israelisk checkpunkt sköt en soldat honom i ryggen.
Enligt ögonvittnen låg Mahmood på vägen efter det första skottet. En soldat gick fram till honom och avfyrade ytterligare fyra skott.
De tre soldaterna vid checkpunkten vägrade att ringa efter ambulans och när den slutligen kom efter två och en halv timme var Mahmood död.
De tre israeliska soldaterna påstår att han var beväpnad med en kniv.
Muntration? av ji
Hoppsan, bidde en underlig, stackad och "korrupt" text sist. Dessutom i
en besynnerlig blandgenre. Borde nog sluppits. Men ibland spolas det
angelägna eller bit viktigast. Sånt GS skulle hanterat med en
kommentar, eller klipp. Nå, sittande redix har vårt odisputabla tack
för han, mestadels själv hållit Gunnars blixtblad vid liv, under nu
många år. Lundavänstern ju efterhand hamnat i oblivion den ytterligare
förlusten, förutan. Ja, man borde nog skärpa egenkontrollen. VB har ju
blivit platsen för imponerande analyser, inom internationell politik av
Lucifer, exvis! Och folk man känner från annat håll börjat dyka upp
uti prenumerantstocken - så man riskerar bli läst, menar jag. De nya
bloggar rentav - trodde den avd. bara var till prydnads.
Men VB saknar en k-kompetent. Sätt upp en efterlysning på Smålands! Eller LUX. Vågar GP den risken? Och nog vore en befolkad redaktion bättre - minns när vi höll till i Allhelgonakyrkans hägn, high life när man öppnade dörren, ibland. Själv skrev jag om postmodernism utan veta nåt dyft alls, om den. Var aspirant förresten ända till VB privatiserades. Tur kanske det.
Lund allt mer renons på trivsamhet, lugn och ro, icke-livsfarliga trafikmiljöer, varierat butiksutbud och kultumiljöer - då inte minst träffcaféer, av typ gamla Ariman. Vi slipper dessutom gärna 20.000 eller så av "hunnerna" dvs nyinflyttad, odrägligt arbetsvillig medioklass, alltså samt ibidem många universitets- och högskolestuderande. Skulle nån sen skicka 20 K volt gm ESS och andra high-tech nybyggena norr och no om stan, natten innan resp. invigning, bleve en riktigt glad!
Ja, stan är numer så pass omöjlig och motbjudande att man vissa stunder önskar en reslysten BH-proselyt toge fel i ett afrikanskt vägkors och via en petrodollarfinansierad minilyxkryssare och Lomma hamn drog i snöret på Gleerups, medan rean ännu varar ... Eller ditto uti dômen, under en högtalad gängse torrpredikan alternativt å biblans chefsvåning, snett ovan atriet. Ja, tänk vad destruktivt en sjangserad kulturstad, kan få en resonera.
Men
så minns man VB:s senaste 'försättsblad' med tre mogna, glada
amerikanskor (!?) och en banderoll samt att 8e mars verkar sluppit ur
värsta livmodersfundamen-talismen och sektmentaliteten samt att Gudrun
inte eldade pengar, vid sitt Mejerietbesök, nyssens. Och tyckte hon sa
(eller hörde jag fel, var inte där) att Fi borde ägna sig åt abortfrågan
i Polen, mfl katolska länder och befrämja kvinnofrigörelsen i
muslim-ghettona, här och ute i Europa. Då veknar ju nolltimmehjärtat.
VB borde förresten publicera en karta över kommunens alla mobilmaster. Med elem. bruksanvisning hur såna är funtade. Samt hänvisning till lämpliga verktyg. Var solidarisk mot alla dem som hamnat i beroendeträsket och avsocialiserar landet. Vad säger fil. teknologen om detta? Sist kolla efter JH Kunstler och dennes "Geography of Nowhere", mfl. Tack för tipset, Axess!
Men VB saknar en k-kompetent. Sätt upp en efterlysning på Smålands! Eller LUX. Vågar GP den risken? Och nog vore en befolkad redaktion bättre - minns när vi höll till i Allhelgonakyrkans hägn, high life när man öppnade dörren, ibland. Själv skrev jag om postmodernism utan veta nåt dyft alls, om den. Var aspirant förresten ända till VB privatiserades. Tur kanske det.
Lund allt mer renons på trivsamhet, lugn och ro, icke-livsfarliga trafikmiljöer, varierat butiksutbud och kultumiljöer - då inte minst träffcaféer, av typ gamla Ariman. Vi slipper dessutom gärna 20.000 eller så av "hunnerna" dvs nyinflyttad, odrägligt arbetsvillig medioklass, alltså samt ibidem många universitets- och högskolestuderande. Skulle nån sen skicka 20 K volt gm ESS och andra high-tech nybyggena norr och no om stan, natten innan resp. invigning, bleve en riktigt glad!
Ja, stan är numer så pass omöjlig och motbjudande att man vissa stunder önskar en reslysten BH-proselyt toge fel i ett afrikanskt vägkors och via en petrodollarfinansierad minilyxkryssare och Lomma hamn drog i snöret på Gleerups, medan rean ännu varar ... Eller ditto uti dômen, under en högtalad gängse torrpredikan alternativt å biblans chefsvåning, snett ovan atriet. Ja, tänk vad destruktivt en sjangserad kulturstad, kan få en resonera.
Men
så minns man VB:s senaste 'försättsblad' med tre mogna, glada
amerikanskor (!?) och en banderoll samt att 8e mars verkar sluppit ur
värsta livmodersfundamen-talismen och sektmentaliteten samt att Gudrun
inte eldade pengar, vid sitt Mejerietbesök, nyssens. Och tyckte hon sa
(eller hörde jag fel, var inte där) att Fi borde ägna sig åt abortfrågan
i Polen, mfl katolska länder och befrämja kvinnofrigörelsen i
muslim-ghettona, här och ute i Europa. Då veknar ju nolltimmehjärtat. VB borde förresten publicera en karta över kommunens alla mobilmaster. Med elem. bruksanvisning hur såna är funtade. Samt hänvisning till lämpliga verktyg. Var solidarisk mot alla dem som hamnat i beroendeträsket och avsocialiserar landet. Vad säger fil. teknologen om detta? Sist kolla efter JH Kunstler och dennes "Geography of Nowhere", mfl. Tack för tipset, Axess!
66 år i skolan 9. 1949-53 av Den gamle
Min uppfattning om den verklighet,
som jag läste om i tidningarna (Koreakriget bröt ut 1950 och general
MacArthur hotade med atombomber) var fragmentarisk och fylld av
missförstånd, men kom läroverkets isolering att framstå som alltmer
grotesk.
Det fanns en annan verklighet som var mer närliggande: Älghults verklighet. Den på grund av kriget förlamade utvecklingen slog på 1950-talet plötsligt ut i full blom.
I mitten av 1920-talet hade järnvägen Växjö-Oskarshamn anlagts. I Älghults socken växte tre stationssamhällen fram: Älghultsby, Hohultsslätt och Fröseke. Glasbruk, sågverk och tillverkningsindustrier samlades i stationernas närhet, liksom förstås tätortsbebyggelse. Den socialistiska nykterhetsorganisationen Verdandi byggde ett pentagon i trä som användes som dansbana och biograf. Film visades en gång i veckan. Idrottsföreningen anlade en modern idrottsplats. Tiderna för fotbollsmatcher samordnades med kyrkans gudstjänsttider. Glasbruken i Älghult, Alsterfors och Fröseke hade egna blåsorkestrar, som Röda Kapellet.
Per Albin Hansson och senare Tage Erlander och Gunnar Hedlund höll valmöten. Socialdemokraterna med SSU och Bondeförbundet med SLU var de stora partierna men även Kommunistpartiet var förankrat i glasbruken.
Andra världskrigets stagnation hade en fördel: jordbruket blomstrade under den påtvingade självförsörjningen. I den lilla byn Kvarterbo med tre småjordbruk och ett par torp fanns under 1940-talet ett tjog barn, 4-5 i varje familj, viktig arbetskraft i tidens arbetsintensiva jordbruk. Behovet av jordbruksprodukter bestod under hela 1950-talet.
Älghults glasbruk levererade bruksglas till amerikabåtarna. En tredjedel av befolkningen hade emigrerat till Amerika årtiondena kring sekelskiftet 1900, så man kände till trafiken.
Alstermo bruk i Hohultsslätt tillverkade reseffekter och blev den största industrin med ett par hundra anställda. I Fröseke fanns bland annat en stor spegelglasindustri.
De många bondbarn som lämnade jordbruket under 50-talet hade arbetsplatser att gå till.
En ny centralskola byggdes i Älghultsby. Den kallades 48-skolan, efter året då den blev färdig. Byskolorna las ner och barnen fick skolskjuts till tätorterna. Skolan blev sjuårig. Samtidigt arbetade kantor Blomén i samverkan med den statliga skolkommissionen för att starta en 9-årig enhetsskola. Far deltog aktivt i utvecklingen, jag tror han satt i skolstyrelsen. Under senare hälften av 1950-talet fick Älghult en av två enhetsskolor i Kronobergs län och stod därmed i spetsen för utvecklingen av 1900-talets viktigaste utbildningsreform, den som på 60-talet ledde till grundskolan. Både kantor Blomén och far ville att deras barn skulle få grundutbildning i hemorten till de fyllde 16.
De tolv rummen i prästgården var fulla. Jag hade nu fem syskon därhemma, den yngsta, Anna, föddes 1952. I huset bodde också under stora delar av året min mormor.
Det fanns en annan verklighet som var mer närliggande: Älghults verklighet. Den på grund av kriget förlamade utvecklingen slog på 1950-talet plötsligt ut i full blom.
I mitten av 1920-talet hade järnvägen Växjö-Oskarshamn anlagts. I Älghults socken växte tre stationssamhällen fram: Älghultsby, Hohultsslätt och Fröseke. Glasbruk, sågverk och tillverkningsindustrier samlades i stationernas närhet, liksom förstås tätortsbebyggelse. Den socialistiska nykterhetsorganisationen Verdandi byggde ett pentagon i trä som användes som dansbana och biograf. Film visades en gång i veckan. Idrottsföreningen anlade en modern idrottsplats. Tiderna för fotbollsmatcher samordnades med kyrkans gudstjänsttider. Glasbruken i Älghult, Alsterfors och Fröseke hade egna blåsorkestrar, som Röda Kapellet.
Per Albin Hansson och senare Tage Erlander och Gunnar Hedlund höll valmöten. Socialdemokraterna med SSU och Bondeförbundet med SLU var de stora partierna men även Kommunistpartiet var förankrat i glasbruken.
Andra världskrigets stagnation hade en fördel: jordbruket blomstrade under den påtvingade självförsörjningen. I den lilla byn Kvarterbo med tre småjordbruk och ett par torp fanns under 1940-talet ett tjog barn, 4-5 i varje familj, viktig arbetskraft i tidens arbetsintensiva jordbruk. Behovet av jordbruksprodukter bestod under hela 1950-talet.
Älghults glasbruk levererade bruksglas till amerikabåtarna. En tredjedel av befolkningen hade emigrerat till Amerika årtiondena kring sekelskiftet 1900, så man kände till trafiken.
Alstermo bruk i Hohultsslätt tillverkade reseffekter och blev den största industrin med ett par hundra anställda. I Fröseke fanns bland annat en stor spegelglasindustri.
De många bondbarn som lämnade jordbruket under 50-talet hade arbetsplatser att gå till.
En ny centralskola byggdes i Älghultsby. Den kallades 48-skolan, efter året då den blev färdig. Byskolorna las ner och barnen fick skolskjuts till tätorterna. Skolan blev sjuårig. Samtidigt arbetade kantor Blomén i samverkan med den statliga skolkommissionen för att starta en 9-årig enhetsskola. Far deltog aktivt i utvecklingen, jag tror han satt i skolstyrelsen. Under senare hälften av 1950-talet fick Älghult en av två enhetsskolor i Kronobergs län och stod därmed i spetsen för utvecklingen av 1900-talets viktigaste utbildningsreform, den som på 60-talet ledde till grundskolan. Både kantor Blomén och far ville att deras barn skulle få grundutbildning i hemorten till de fyllde 16.
De tolv rummen i prästgården var fulla. Jag hade nu fem syskon därhemma, den yngsta, Anna, föddes 1952. I huset bodde också under stora delar av året min mormor.
Ena gaveln var upptagen av pastorsexpeditionen med ett arkiv för
kyrkböckerna och ett mindre samtalsrum. Telefonnumret var 1 i
Älghult. Far ansvarade för folkbokföringen, som fördes för hand. Där
fanns tre mycket stora böcker som nog vägde cirka tio kilo vardera. Där
var alla socknens cirka 4500 invånare var bokförda. Dessutom fanns det
böcker för inflyttning och utflyttning, födelse och död, konfirmation
och ingångna äktenskap. Under hösten genomfördes vad som kallades
husförhör, som i själva verket var obligatoriska sammankomster i
socknens många byar för att kontrollera att uppgifterna i
folkbokföringen stämde.
Under 1950-talet måste församlingsböckerna skrivas om. I ett par år bodde en kvinnlig sekreterare hos oss och överförde med vacker handstil alla uppgifterna i nya böcker.
Mina vänner i Älghult hade goda år under 1950-talet och fann egna utbildningsvägar. Ingrid i Kvarterbo, som var en av de sjätteklassare som stått på prästgårdsverandan och sjungit när vi flyttade in, fick som 15-åring anställning på en av de tre bankerna i Älghultsby, gick ett år i folkhögskola i Kronoberg, sökte in på seminariet i Växjö, inackorderades vid Teatertorget och blev småskolelärare samtidigt som jag tog studenten.
Ingvar Karlsson bodde kvar på sitt rum i Kristinagården efter det att biblioteket flyttat till stationssamhället och kristidsförvaltningen blivit nedlagd (jag köpte en av förvaltningens gamla skrivmaskiner för någon tia). Han gick ett år på folkhögskola. Efter några ströjobb hamnade han på Alstermo bruk och blev fackligt aktiv. Han deltog i en strejk när ledningen infört tidsstudiemän och tempoarbete. Han såg till att hans far, kyrkväktaren, blev fackligt organiserad och fick högre lön. Han köpte en billig bil, en Lloyd, som vi gjorde en Stockholmsutflykt med under mitt sista sommarlov. Vi tänkte lyssna på Eartha Kitt, men blev inte insläppta på lyxkrogen där hon sjöng.
Under tiden harvade jag vidare på läroverket i Växjö. Men jag hade ju sommarlov och jullov och en del kortare lov också, så jag tillbringade nästan en fjärdedel av min tid i Älghult. Sommarloven på 1950-talet ägnade jag åt jordbruksarbete i Kvarterbo. Där fanns den nordsvenska hästen Silva, fem kor, några får, höns, kaniner och hunden Molly. Ingrid hade tre yngre systrar, så gården blev en samlingsplats för traktens ungdom. Dessutom gillade jag arbetet. Det handlade om ett par veckors lieslåtter, att köra slåttermaskin och hästräfsa, att sätta upp hässjor, att köra in ett 50-tal hölass, att ta upp havre fram i augusti, att hugga ved och skala massaved.
Jag förälskade mig i en av flickorna (hon var tretton då, jag hade ännu inte fyllt sexton), och trots att vårt förhållande mest var en sorts fiktion de närmaste tio åren fungerade det som en fast punkt i mitt ganska kaotiska liv.
Under 1950-talet måste församlingsböckerna skrivas om. I ett par år bodde en kvinnlig sekreterare hos oss och överförde med vacker handstil alla uppgifterna i nya böcker.
Mina vänner i Älghult hade goda år under 1950-talet och fann egna utbildningsvägar. Ingrid i Kvarterbo, som var en av de sjätteklassare som stått på prästgårdsverandan och sjungit när vi flyttade in, fick som 15-åring anställning på en av de tre bankerna i Älghultsby, gick ett år i folkhögskola i Kronoberg, sökte in på seminariet i Växjö, inackorderades vid Teatertorget och blev småskolelärare samtidigt som jag tog studenten.
Ingvar Karlsson bodde kvar på sitt rum i Kristinagården efter det att biblioteket flyttat till stationssamhället och kristidsförvaltningen blivit nedlagd (jag köpte en av förvaltningens gamla skrivmaskiner för någon tia). Han gick ett år på folkhögskola. Efter några ströjobb hamnade han på Alstermo bruk och blev fackligt aktiv. Han deltog i en strejk när ledningen infört tidsstudiemän och tempoarbete. Han såg till att hans far, kyrkväktaren, blev fackligt organiserad och fick högre lön. Han köpte en billig bil, en Lloyd, som vi gjorde en Stockholmsutflykt med under mitt sista sommarlov. Vi tänkte lyssna på Eartha Kitt, men blev inte insläppta på lyxkrogen där hon sjöng.
Under tiden harvade jag vidare på läroverket i Växjö. Men jag hade ju sommarlov och jullov och en del kortare lov också, så jag tillbringade nästan en fjärdedel av min tid i Älghult. Sommarloven på 1950-talet ägnade jag åt jordbruksarbete i Kvarterbo. Där fanns den nordsvenska hästen Silva, fem kor, några får, höns, kaniner och hunden Molly. Ingrid hade tre yngre systrar, så gården blev en samlingsplats för traktens ungdom. Dessutom gillade jag arbetet. Det handlade om ett par veckors lieslåtter, att köra slåttermaskin och hästräfsa, att sätta upp hässjor, att köra in ett 50-tal hölass, att ta upp havre fram i augusti, att hugga ved och skala massaved.
Jag förälskade mig i en av flickorna (hon var tretton då, jag hade ännu inte fyllt sexton), och trots att vårt förhållande mest var en sorts fiktion de närmaste tio åren fungerade det som en fast punkt i mitt ganska kaotiska liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)