”Debunking the myth that anti-Zionism is antisemitic” är rubriken på en artikel av den judiske journalisten Peter Beinart i The Guardian den 7 mars.
Peter Beinart oroas av den växande antisemitismen i världen, som
till exempel de antisemitiska slagord som riktades mot den judiske
filosofen Alain Finkelkraut vid de gula västarnas demonstration den 16
februari.
Men Peter Beinhart är liksom Kenneth Hermele (se VB nummer 7)
kritisk mot den nya definition av antisemitism som IHRA, International
Holocaust Remembrance Alliance, formulerat där det heter: ”Det är
antisemitism att förvägra det judiska folket rätten till
självbestämmande”
Macrons uttalande med anledning av det antisemitiska utbrottet
den 16 februari: ”Anti-sionism är en modern form av antisemitism” är
enligt Beinart ett tragiskt misstag. Ett trettiotal tal länder, bland
dem USA, Tyskland och Storbritannien, har anslutit sig till det och
därigenom begått samma misstag.
Anti-sionism är inte en form av antisemitism. Att påstå det är
att utnyttja det judiska lidandet för att utplåna den palestinska
erfarenheten.
Antisemitismen växer. Världens ledare måste bekämpa den. Men
”detta är inte rätta sättet”, säger Alain Finkelkraut som just utsatts
för den.
Påståendet att anti-sionism är antisemitism vilar på tre pelare, skriver Peter Beinart.
1. Den första pelaren är att anti-sionism är
antisemitisk eftersom anti-sionismen förvägrar Israel den rätt som alla
andra folk har: rätten till en egen stat.
”Idén att alla folk utom det judiska får eftersträva och försvara
rätten till självbestämmande är antisemitisk”, deklarerade USA-senatens
minoritetsledare Chuck Schumer 2007.
Och David Harris, ordförande i American Jewish Committee
uttryckte det förra året så här: ”Att av alla jordens folk förvägra det
judiska rätten till självbestämmande är antisemitiskt”.
Alla jordens folk? Kurderna har ingen egen stat. Inte heller
baskerna, katalanerna, skottarna, kashmirerna eller dussintals av andra
folk. Ibland är det bättre att arbeta för en medborgarstat, att göra
spansk identitet mer inkluderande gentemot katalansk, eller irakisk
identitet mer inkluderande gentemot kurdisk, än att dela upp de
multietniska staterna.
Man skulle tro att de judiska ledarna skulle förstå det. Man
tycker att de borde förstå det, eftersom samma judiska ledare som
kallar rätten till nationellt självbestämmande universell samtidigt
utan problem förvägrar palestinierna rätten till självbestämmande.
2. Pelare nummer två är en variation på samma tema.
Det är kanske inte alltid orätt att motsätta sig ett folks krav på
självständighet. Men det är orätt att frånta ett folk dess nationella
självständighet, när det en gång erövrat den.
”Det är en sak att argumentera för att staten Israel inte borde ha
upprättats”, skrev New York Times kolumnisten Bret Stephens tidigare
denna månad. Emellertid ”är Israel nu hemmet för nästan 9 miljoner
medborgare, med en identitet som är lika distinkt och stolt israelisk
som att holländare är holländare och danskar är danskar. Anti-sionismen
vill ingenting mindre än att utplåna den identiteten och beröva dem
som tillhör den deras politiska självständighet.”
Men det är inte orätt att omvandla en stat som bygger på etnisk
nationalism till en stat som bygger på jämlikt medborgarskap i vilken
inga grupper åtnjuter speciella privilegier.
Under artonhundratalet skapade boerna flera stater för att uppnå
nationellt självbestämmande som Transvaal, Oranjefristaten och
Sydafrika. Problemet var förstås att de versionerna av självbestämmande
exkluderade miljoner svarta som levde innanför deras gränser.
Detta upphörde 1994. Genom att avskaffa apartheid ersatte
Sydafrika den etniska nationalismen med en stat som omfattade människor
från alla nationer och raser. De införde en konstitution som
garanterade självständighet för det sydafrikanska folket i sin helhet.
Förra året föreslog tre palestinska medlemmar i Knesset att
Israel borde förändras till att ”bli en stat för alla sina medborgare.”
En av dem, Jamal Zahalka, förklarade: ”Vi förnekar inte Israels rätt
att existera som ett hem för judarna. Vi säger helt enkelt att vi inte
vill grunda staten på försteg för judarna utan på jämlikhet... Staten
borde bygga på ett regelverk av jämlikhet och inte på privilegier och
överhöghet.”
Peter Beinart anser inte att Israel är en apartheidstat. Men dess
etniska nationalism utesluter många folk under dess kontroll.
Stephens konstaterar att Israel omfattar nästan 9 miljoner
medborgare, men nämner inte att Israel också omfattar nästan 5 miljoner
icke-medborgare: palestinier som lever under israelisk kontroll på
Västbanken och i Gaza (ja, Israel kontrollerar fortfarande Gaza) utan
grundläggande rättigheter i den stat som kontrollerar deras liv.
Är Zahalka och hans kollegor – som utsätts för strukturell
diskriminering i en judisk stat – antisemiter därför att de vill
ersätta sionismen med en medborgarstat som erbjuder alla etniska och
religiösa grupper jämlikhet? Naturligtvis inte.
3. Det finns, slutligen, ett tredje pelare för
påståendet att anti-sionism är antisemitism: ”Det är naturligtvis
teoretiskt möjligt att skilja segregationism från rasism”, skriver
Stephens. Men på samma sätt som nästan alla segregationister är
rasister, är nästan alla anti-sionister antisemiter.
Det argumentet stämmer inte med verkligheten. I den verkliga
världen går anti-sionism och antisemitism ofta helt skilda vägar. Det är
lätt att finna antisemitism bland folk som inte bekämpar sionismen
utan tvärtom entusiastiskt stöder den.
Många av de världsledare som var de mest glödande
förespråkarna för en judisk stat gjorde det för att de ville slippa
judar i sina egna länder. David Balfour stödde 1905 års lag som
begränsade judisk invandring till Storbritannien. Två år efter den
berömda Balfour-deklarationen framhöll han: ”sionismen kommer att lindra
de mångåriga skador som drabbat den västerländska civilisationen på
grund av närvaron i dess mitt av en folkgrupp (den judiska), som den
alltför länge betraktade som främmande, ja rentav fientlig, och som den
var oförmögen att vare sig förvisa eller integrera.”
På 1930-talet tränade Polen judiska sionistsoldater på polska
militärbaser. Varför? För att man ville att de polska judarna skulle
emigrera och den judiska staten skulle ge dem något att emigrera till.
Samma sorts antisemitiska sionism finns i den amerikanska högern.
Menachem Begins nära allierade Jerry Falwell kläckte ur sig att ”Judar
tjänar mer pengar av en slump än andra kan göra genom att anstränga
sig.”
Benyamine Netanyahu sa 1905: ”Vi har ingen bättre vän i hela
världen än Pat Robertson” - om samme Pat Robertsson som kallade domare
Mikey Weinstein ”en liten judisk radikal” för att han kämpade för
religionsfrihet i den amerikanska armén.
Glen Beck reste till Israel efter att ha blivit kritiserad för
att ha kallat George Soros en manipulatör som ”vill tvinga USA på knä”
och ”plundra landet genom obscen profit”.
Donald Trump deklarerade inför den Republikanska judiska
koalitionen: ”Ni ska inte stödja mig för jag vill inte ha era pengar.”
Han inbjöd Dallas-pastorn Robert Jeffress, som har sagt att ”judarna
ska komma till helvetet för att de förnekar Jesus”, till att leda en
bön vid invigningen av den amerikanska ambassaden i Jerusalem.
Richard Spencer som leder nazister kallar sig ”vit sionist” och
ser Israel som en modell för det vita hemland han vill ha i USA.
En rad av Europas antisemitiska ledare – Ungerns Viktor Orban,
Heinz Christian Strache i Österrikes Frihetsparti och Beatrix von
Storch i Alternativ för Tyskland hyllar sionismen offentligt.
Kent Ekeroth, SD, har varit med i styrelsen för World Zionist Organization och fått Theodor Herzlpriset 2007.
Anti-Zionist Hasidic Jews Shake the Room at
Brooklyn’s Barclays Center
Många sionister är alltså antisemiter, men det finns också många anti-sionister som inte är det.
Satmar, världens största chassidiska sekt, fyllde
Barclays Center i Brooklyn med 20 000 anhängare under parollen: ”Vi
anser att det inte borde finnas och inte kan finnas en israelisk stat
förrän Messias kommer.”
Förra året förkunnade Aaron Teitelbaum inför
tusentals anhängare: ”Vi kommer att fortsätta kampen mot sionismen i
alla dess aspekter.”
Knessets tidigare talman Avrum Burg deklarerade 2018
att ”bosättningarna på Västbanken har gjort tvåstatslösningen omöjlig
och därför måste israelerna överge det sionistiska tankemönstret och i
stället röra sig mot ett mer inkluderande tankemönster. Israel måste
tillhöra alla dess invånare, inklusive araberna, och inte bara
judarna.”
Progressiva israeler som den tidigare borgmästaren i
Jerusalem Meron Benvenisti och Haaretz-kolumnisten Gideon Levy har
liknande åsikter. Är de antisemiter?
Den sionistiska antisemitismen växer. Och åtminstone i USA är det inte säkert att det finns fler antisemiter bland anti-sionisterna än bland sionisterna.
2016 mätte ADL antisemitismen genom att fråga amerikanerna om de
instämde i påståenden som ”Judar har för mycket makt” och ”Judar bryr
sig inte om vad som händer andra än de själva”.
Undersökningen visade att ”de mest välutbildade amerikanerna är
anmärkningsvärt fria från fördomar, medan de mindre välutbildade oftare
hyser antisemitiska fördomar.”
Ålder är också en faktor då det gäller sannolikhet för
antisemitism. ”Yngre amerikaner – under 39 – är också anmärkningsvärt
fria från antisemitiska värderingar.”
Eftersom antisemitism och anti-sionism är ståndpunkter
som i praktiken stöds av olika människor, varför svarar då politiker
som Macron på den växande antisemitismen genom att kalla den
anti-sionism?
Därför att det är vad lokala judiska ledare i många länder vill
att de ska göra. Det gäller också i Sverige. Problemet är att de
judiska ledarna ofta fungerar både som försvarare av lokala judiska
intressen och som försvarare av staten Israel. Och den israeliska
regeringen vill definiera anti-sionism som antisemitism för att göra
det lättare för Israel att undanröja tvåstatslösningen.
I åratal varnade Barack Obama och John Kerry den israeliska
regeringen för att den genom att göra tvåstatslösningen omöjlig tvingar
palestinierna att kräva en judisk-palestinsk stat mellan Jordanien och
Medelhavet i stället för Israel.
Genom att jämställa antisionism med antisemitism uppnår den
israeliska regeringen att några av världens mäktigaste regeringar
betraktar palestinier som kräver en jämlik stat för judar och
palestinier som antisemiter.
Att bekämpa antisemitism genom att nedvärdera eller avhumanisera palestinier är alls ingen kamp mot antisemitismen.
Kommentar. Peter Beinarts artikel ingår i The Guardianskategori
The Long Read.
Den omfattar 7 sidor och innehåller ett omfattande historiskt och
politiskt material som har krävt lång tids intensiv forskning. Det
innebär att artikeln kostar. The Guardian betalar. Vi har tillgång till
den gratis. Läs den gärna i original! Skänk också ett belopp, som
Lotte Möller uppmanade oss till i VB nummer 8.
