Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
30 januari kl 17
Larsåke Sjöstedt, orgel

Vi stödjer Margot Wallström

Palestinier i Malmö bjuder in er till en samling för att visa solidaritet för Margot Wallström

Lördag den 30 januari kl 16.00 vid Möllevångstorget, Malmö

Doc Lounge Lund presenterar: DREAMCATCHER • Regissörsbesök • Live: We Float Duo

2 februari kl. 19:00, Mejeriet Stora Södergatan 64, 222 23 Lund

Nu är det dags för Doc Lounge nummer två i vår-ordningen. Vi visar filmen "Dreamcatcher" och filmens regissör Kim Longinotto kommer hit i egen hög person och presenterar. Dessutom spelar We Float Duo innan filmen. Så kom i god tid för sittplats, regissör och musik!

TRAILER

”Dreamcatcher” tar oss till en gömd värld genom ögonen av en av dess överlevande; Brenda Myers-Powell. Som en före detta prostituerad tonåring som jobbade på Chicagos gator, trotsade Brenda alla odds och blev en stark förespråkare för förändring i sitt samhälle. Med värme och humor ger Brenda hopp till de som inte har något. Hennes historia är deras inspiration.
Regissör: Kim Longinotto
Land: UK/USA
År: 2015
Längd: 104 min
Språk: Engelska

WE FLOAT DUO
We Float duo bjuder in lyssnaren till en värld uppbyggd av starka melodier och eftertän-ksamma texter. Musiken har en tydlig och säker identitet och rör sig mellan avskalat och intensivt. Det är direkt och nära, hoppfullt och vemodigt. I våras släppte We Float sitt kritiker-rosade debutalbum på Havtorn Records i sitt kvartettformat. För denna konsert återvänder We Float till sitt ursprungsformat, duon. Basisten Anne Marte Eggen skriver låtarna som är influerade av både jazz och pop. Med sig har hon sångerskan Linda Bergström.
Lyssna

Häv blockaden mot Kuba

 
LÖRDAG 6/2/2016 KL. 19:00
SOFIELUNDS FOLKETS HUS, ROLFSGATAN 16 MALMÖ
TAL, LEVANDE MUSIK, MATSERVERING
Affisch »

Förlåt! av Karin S

Förlåt!
Vårens sneda sol
lyser in genom fönstret,
avslöjar skiten

Veckans citat

”Att följa exempelvis Donald Trumps uppmarsch i USA är att se det otänkbara bli tänkbart i nutid.”
Björn Wiman, DN 27/1, efter att ha sett utställningen om Förintelsen i München.

”Hur långt är Moderaterna – åtminstone vissa av dem – beredda att sänka sig för att ta regeringsmakten?”
Sydsvenskan 25/1

Påven till Mårtenstorget! av Lucifer

I början av 1980-talet greps jag av en förhoppning att Fidel Castro skulle besöka Lund. Olof Palme hade varit på Cuba 1975 och i Santiago de Cuba hållit ett bejublat tal på spanska. Men så tog Fälldin över regeringen 1976 och då var det inte tal om något sådant, men 1982 kom Palme igen. Förhållandet till Cuba var utmärkt och nog var det dags för ett svarsbesök av Fidel? Och om han kom, så visst borde Lund ingå – här fanns en stor koloni av latinamerikanska flyktingar och här fanns Alfa-Laval som hade byggt ett stort nytt mejeri utanför Havanna och där introducerat en lokal herrgårdsost. Men så sköts Palme i februari 1986 och så påbörjades en minst 30-årig nedtur i riktning högerut där Sveriges förbindelser med Cuba blev allt sämre. Vi fick aldrig lyssna till Fidel på Mårtenstorget. Blåsorkestern har sedan dess spelat för Daniel Ortega, för Cesar Chavez och Evo Morales (vid Köpenhamnsmötet för fyra år sen) men det blev inte detsamma.

En vänsterman från Argentina
Med det planerade påvebesöket i Lund i höst finns det förstås nya möjligheter. Nej blåsorkestern är inte fixerad vid allmänna notabiliteter, men så vitt jag kan förstå är den nuvarande påven en vänsterman från Argentina och värd viss hyllning för sina politiska strävanden. Och lägg alltså märke till att det är Lund han ska besöka och inte Malmö. 
   Lund var nämligen det danska rikets kulturella och kyrkliga centrum. Lunds stift omfattade på tidig medeltid inte bara Skåne, Sverige och Skandinavien utan också Island och Färöarna. Inte konstigt att det behövdes ett tjugotal kyrkor i Lund . Men de revs nästan alla (Domkyrkan och Klosterkyrkan fick stå kvar) efter den hårda danska reformationen 1536 . Där brukades inga silkesvantar – den danska reformationen inleddes med att tre biskopar i Köpenhamn arresterades! Efter kriget med Sverige och annekteringen av de skånska provinserna sjönk Lund ihop till närmast en bondby. Och fortsatt har vi ju inte ens en egen dagstidning.

Blåsorkestern skulle nog ställa upp
Det naturliga vore att påven fick möta Lunds befolkning på Mårtenstorget. Då krävs musik och Blåsorkestern med sin repertoar om drygt 600 låtar har säkert något som passar. Någon förfrågan har visserligen inte inkommit ännu, men jag tror att den skulle bemötas positivt.

Kajsa Ekis Ekman har fått Sara Lidman-priset

Författaren Kajsa Ekis Ekman tilldelas 2016 års Sara Lidman-pris för sina skarpa analyser av dagens stora samhällsfrågor. Både hennes texter och verbala inlägg i olika debatter bärs av ett språk som inger hopp, som genomlyser det till synes svårbegripliga.
 

Kajsa Ekis Ekman är en modig aktivist och folkbildare både nationellt och internationellt i sann Sara Lidman-anda av passionerat motstånd och engagemang. Priset utdelas under Sara-dagen 2 april som äger rum på Sagateatern i Umeå under rubriken ”Sara, kvinnorna och freden”.
   Årets Sara Lidman-pris, det tredje i ordningen, tilldelas kulturjournalisten, debattören och författaren Kajsa Ekis Ekman. Hon är en unik röst i dagens samhällsdebatt, som vidgar perspektiven till att handla om mer än representativitet. Med en humor som befriar slår hon hål på myter och med skarpa betraktelser uppmanar hon oss att försöka förstå kapitalismens maskineri.
   Priset består av en symbolisk gåva samt rätt till en veckas vistelse på Lidmangården i Missenträsk.

På spaning efter sanningar av Gunnar Stensson

Rummet för dagstidningar i stadsbiblioteket är öppet från klockan 8 på morgonen. På torsdagarna brukar jag gå tid för att se om det finns något att rapportera i VB i veckoupplagan av den israeliska tidningen Haaretz. Det blåste hårt i morse och molnen for som smutsiga presenningar över stan.
   Jo då. Där fanns den upprörande berättelsen om den palestinske studenten Adnan Mashni som blev skjuten av israelisk militär när han satt i en taxi i Jerusalem på väg till skolan. Gideon Levy, som fick Palmepriset härom veckan, hade skrivit.
   En annan artikel analyserade utförligt och bekymrat Israel som en allt mer utpräglad apartheidstat på väg att bli internationellt isolerad. Och en notis meddelade att Netanyahu hade avvisat Abba Ebans senaste förhandlingsförsök.
   När jag sedan bläddrade i den danska Politiken hittade jag en stor färgglad karikatyr som visar den danske statsministern Lars Lökke Rasmussen, Venstre, i uniform och Hitler-pose. Han ryter:
 

Venstre – Probably the stupidest political party
in the world
 

”It´s offensive to compare us with the Nazis!” Apropå beslutet att råna flyktingar på deras tillgångar. Karikatyren hade föregående dag publicerats i brittiska Guardian.
   Om någon vill träffa mig så är jag troligen på stadsbiblioteket mellan halv nio och tio nästa torsdag.

Tre nyanser av demokrati: Fiskare, kristna och bloggare under attack av Gunnar Olofsson

Den israeliska krigsmaktens angrepp mot palestinska fiskare i Gaza fortsätter. Enligt Osloavtalet 1993 har palestinierna rätt att fiska upp till 20 sjömil från kusten. Senare har Israel ensidigt begränsat fiskezonen till omväxlande 3 och 6 sjömil. Men även innanför dessa gränser attackeras fiskarna. Under 2015 noterades minst 117 händelser där fiskebåtar attackerades, förstördes eller beslagtogs. 22 fiskare skadades vid attackerna och 15 internerades.
   Även kampanjen mot kristna, såväl på Västbanken som inne i Israel, har tilltagit. Nyligen klottrades texten ”Döda de kristna, Israels fiender”, ”Hämnden kommer mycket snart” och ”Sänd kristna till helvetet” på dörrarna till kyrkan ”Dormition Abbey” i Jerusalem – den plats där Jungfru Maria enligt traditionen skall ha lämnat jordelivet. 2014 brändes en bönbok i samma kyrka – i samband med påve Franciskus besök i Jerusalem - och året innan sprayades ”Jesus är en apa” på fasaden.
   Kristna präster bespottas på gatan av judiska ligister. Och förra sommaren attackerade israeliska bosättare den kristna kyrkan ”Brödet och fiskarna” vid Genesarets sjö, där Jesus skall ha utfört det bibliska miraklet att utfodra 5.000 människor med fem bröd och två fiskar. Kyrkan fick omfattande skador, taket kollapsade delvis, flera personer blev rökskadade och en 80-årig munk inlagd på sjukhus. Ett antal biblar och böneböcker förstördes. Inga allvarliga försök har gjorts att komma till rätta med övergreppen.
   En tredje grupp under attack är i nuläget palestinska bloggare. Enligt den palestinska ”Detainees and Ex-detainees Committee” arresterades under 2015 runt 130 palestinier för sina aktiviteter på sociala medier. 27 av dem anklagades för ”provokationer” - en grupp aktivister dömdes senare kollektivt till 17 månaders fängelse vardera - medan resten helt enkelt sattes i ”administrativt förvar” på varierande tid utan rättegång eller dom. Israel har skapat runt 2.000 falska Facebook-konton för att övervaka palestinska oppositionella och samla namn till kommande arresteringar.
   Tre nyanser av demokrati? Eller något annat? Vad säger Israels självutnämnda språkrör i Sverige? Någon?

Suffragetter - terrorister av Gunnar Stensson

Att kalla en film om kampen för kvinnlig rösträtt Suffragette kan i svenska öron låta förminskande. Men det engelska ordet för rösträtt är suffrage och de brittiska kvinnor som kämpade för rösträtt i början av 1900-talet kallade sig suffragetter.
 

 

Av motståndarna kallades de terrorister, när de blev militanta. Att klassas som terrorist har i alla tider inneburit att man förlorar sina mänskliga rättigheter och riskerar att fängslas, torteras och avrättas. George Bush gjorde rättslösheten global i kriget mot terror. 
   Rättslösa var också suffragetterna. De utsattes bland annat för tvångsmatning, som i några fall ledde till döden på grund av de skador som uppstod när man med våld tvingade ner en slang genom strupen. Jämför med den amerikanska skendränkningstortyren.
   Rösträttskampen fördes mest av kvinnor ur samhällets övre skikt, eftersom de var de enda som hade de nödvändiga resurserna. Men filmen har också ett socialt perspektiv. Huvudpersonen är en arbetarkvinna i en tvättinrättning som råkar hamna i ett polisingripande mot en rösträttsaktion i Londons finare kvarter. Den skildrar hur arbetarkvinnorna tvingades arbeta från tolvårsåldern, tog med sina barn till arbetsplatsen, utsattes för ständiga kränkningar och dog i 35–40-årsåldern.
   Carey Mulligan i huvudrollen är bra i en film med ett kollektivt perspektiv.

66 år i skolan: Folkskolan 1942 till 1944 av Den gamle

Fröken Klingmark lärde mig och mina kamrater att läsa och skriva. Vi ljudade och klippte ut bokstäver, stora och små. Vi ritade och målade dem: röda vokaler och blå konsonanter. Vi läste högt texter som MOR ROR. Jag kunde läsa och skriva – hjälpligt – när jag slutade andra klass.
   Men den stora uppenbarelsen kom en söndag i början av sommarlovet i Öjaby kyrka (far var präst så det var inte ovanligt att jag befann mig där). 
   Jag hade tittat på nummerskylten vid predikstolen, 474, och slagit upp rätt psalm i psalmboken, Den blomstertid nu kommer. Den hade vi sjungit på skolavslutningen och dessförinnan lärt oss utantill.
   Uppenbarelsen då, hur var det med den? Jo, när orgeln började spela och jag såg ner i psalmboken, såg jag hela texten, som en vision, alla de ovanliga, men i sammanhanget välkända, orden: nalkas, lust och fägring, gröda gror, blid, värma, närma, återfött.
   Orden var inte bokstavskombinationer, utan varje ord var en bild, ett tecken, och alla tecknen fanns samtidigt. Jag har ofta tänkt på kinesiska barn som måste lära sig flera tusen tecken. Det här var samma sak. Varje ord – ett tecken. Det gick, bokstavligen, upp ett ljus för mig. Jag läste på ett nytt sätt. Jag genomfors av en stark känsla, jag hade passerat en gräns.
   Den sommaren läste jag Robinson Kruse och Trojanska kriget, utgivna och starkt förkortade av Svensk Lärartidnings förlag, Saga.
   Småskolan var slut.  Det var dags att börja i folkskolan. Vi fick en ny fröken som kallades Bella Ko.

Klassen. Innan jag går in på vad som hände i klassrummet måste jag berätta om vår klass och vad vi hade för oss, på raster och fritid i vårt revir på Öster kring Staglaberget och Fyllerydsskogen när vi var nio och tio år.
   Några individer i vårt kollektiv: Lill-Olle, Lillan Eriksson, Ragnar, Olle Persson, Ingrid, Birgitta Boberg, Pelle Bergman, Elisabet, Löken, Ulla, Rita och Sven. Janis från Lettland, Max Mosesson och Kerttu var nya. Det fanns förstås fler.
   Max Mosesson samlade frimärken och det gjorde jag med. Vi brukade byta frimärken. Jag blev mycket förvånad när en tant sa att jag skulle akta mig så jag inte blev lurad. Annars brukade de vuxna inte lägga sig i vad vi gjorde.
   Vi var ofta sjuka. Jag låg sex veckor isolerad för scharlakansfeber på epidemisjukhuset. Sedan blev det min två år yngre brors tur. Flera klasskamrater råkade ut för detsamma. Vi hade mässlingen, kikhosta och röda hund. Jag fick flera gånger öroninflammation. Då sövdes man med eter och opererades. Löken hade haft barnförlamning. Han haltade och hade en stålställning till stöd för sitt ena ben.
   Annars var det tryggt på Öster, nästan ingen trafik. En gång när en hästskjuts körde ett lass sparkar från verkstan där de tillverkades åkte jag med, ramlade av och fick det ena vagnshjulet över mig. Det var den enda trafikolycka jag kände till.
   Flera av pojkarna brukade ha slidknivar med sig till skolan. Jag med. På rasterna gjorde vi knivkonster på samma sätt som flickorna bollade ”tyskan” (som bestod av sex moment: studsa bollen på huvudet, bröstet, bakom ryggen, under stjärten osv).
   När man spelade kniv gällde det att få kniven att ställa sig i marken. En flathand, två rygghand, tre boxar, fyra vippar osv. Vi spelade också kniv om riken. Att erövra en halvö krävde att man satte kniven fem gånger. För en ö krävdes tio. En gång slog min kniv i en sten och bröts av.
   Knivarna användes också när vi skulle göra pilbågar av enevidjor i Fyllerydskogen eller klykor till slangbellor. Vi fick gamla cykelslangar på en verkstad. Pilbågar och slangbellor skulle användas i kriget mot norrungarna. Men det blev aldrig något slag.
   Vi gjorde pipor av urholkade kastanjer med skaft av torra hundkex och rökte vitmossa. Ibland hittade vi en fimp och stoppade i pipan.
   Vi samlade patronhylsor på regementets skjutbanor. Man fyllde hylsan med tändsatser från tändstickor, knackade igen den, ställde den på en flatsten och krossade den med en stenbumling. Då exploderade den med en skarp smäll.

   På en av våra lekplatser, ”träan”, som under ett par år användes som potatisåker, grävde hemvärnet ner ett skyddsrum som bestod av ett cementrör med cirka 4 meters diameter och två träbänkar att sitta på. Det användes någon enstaka gång i samband med flyglarm.
   1944 gjorde vi fallskärmar av fyrkantiga vita bomullslappar. Vi band garnstumpar i hörnen och hade en sten som tyngd. Sedan vek man ihop dem och kastade upp dem så högt man kunde. De seglade ner som riktiga fallskärmar.
   Vi gjorde drakar av gamla säckar och flög med dem på Staglaberget, stans gamla avrättningsplats där tjuvar steglades. Det var ett elände med papperssnörena. De gick jämt av och drakarna flög i väg och hamnade på taken.
   Fotboll spelade vi på kullen, men för det mesta hade vi ingen riktig fotboll utan fick nöja oss med en flickboll.
   Somliga lekar hörde till bestämda årstider. Spela kula var till exempel något man gjorde på våren.
   Vintrarna 42-43 och 43-44 och var kalla och snörika. En vecka stängdes skolan. Värmesystemet i det hus vi bodde i frös sönder. Vi åkte skidor, kälke och sparkar, som vi kopplade ihop till långa tåg. Det fanns en brant backe som hette Lillelin där vi brukade åka. Oftast välte sparktågen.
   I skidbacken fanns ett gupp, och en gång när jag hoppade, föll jag och slog huvudet i en sten så det måste sys. Men det var inte det värsta, sa doktorn: ”Du har ju blodförgiftning i vänster pekfinger.” Det är det finger man skär sig i, när man slinter med kniven.
   Våra föräldrar var unga. Min mamma födde en pojke hemma i lägenheten 1942. Kerttus fostermor som var barnmorska hjälpte till. Det var ett spring i lägenheten den aprilnatten. 1944 fick jag en syster. Många av klasskamraterna fick också nya syskon.
   Någon av oss visste hur ett barn blev till: pappan kissar lite i mammans stjärt. Vi blev mycket nyfikna. Vi ville se flickornas stjärtar och hittade en stor trälår som de kröp ner i och tog av sig byxorna. Synen var en besvikelse. Men jag hade svårt att tänka mig att min far skulle ha kissat i mammas stjärt. Ändå måste han ha gjort det minst fyra gånger.
   Stan var full av inkallade. När soldaterna marscherade brukade musikkåren spela Kronobergs regementes paradmarsch. Ibland hittade vi en kudong, som vi sa. Min far var inkallad flera gånger. Särskilt länge var han borta vintern 41 – 42. Mamma tog med mig och min bror till Färlöv i Skåne där morfar var prost. I julklapp fick jag en ubåt och ett lastfartyg av trä. Ubåten kunde skjuta ut en torped och när den träffade lastfartyget utlöstes en råttfälla så att fartyget exploderade.
   Fars uniform hängde i en garderob. Den var prydd med ett kors som tecken på att han var fältpräst. Svens pappa var kulspruteskytt. Men far hade också en pistol och en Soldatinstruktion som jag studerade noga.
   Våren 44 gjorde klassen en cykelutflykt till Fyllerydstugan. Min cykel var en ombyggd damcykel med nedböjd sadelstång. Det fanns flera andra sådana. Alla var med. Jag slog mig ihop med Janis och smet från klassen. En gång hade han knyckt en gammal pistol på muséet när klassen var där på studiebesök. Han blev aldrig avslöjad och jag såg pistolen. Den gick inte att skjuta med.
   Janis och jag gick ner till sjön och hittade en olåst roddbåt som vi rodde ut med. På en sten fanns ett måsbo med ägg. Klassen cyklade hem innan vi kom tillbaka. Vi var saknade och det blev ett stort ståhej.
   Sådan var/blev den klass Bella Ko tog över. Hon var en klok och god kvinna, och en duktig lärare som var omtyckt av sina elever. Nästa vecka ska jag ta upp vad vi gjorde i klassrummet.