Slut upp den 14 juni!

För att protestera mot de planerade prishöjningarna i den skånska kollektivtrafiken samlar v till manifestationer i Skånes tre största städer innan beslutet ska klubbas igenom.
Det kommer också att samlas in namn till den pågående namninsamlingen!

Visa att du inte tänker acceptera prishöjningarna!

Protester kommer att hållas i Skånes tre största städer:
Malmö: Samling på Gustav A:s torg kl. 14
Lund: Samling vid Centralen kl. 14
Helsingborg: Samling på stortorget kl. 13

Tips från Kulturcentralen

Stockamöllan Swing och Jazz Festival
Tredagars swing & jazzfestival 13-15 juni i Stockamöllan
Läs mer
Johanna & Kökskvartetten
Söndag 15 juni på Stora Scenen Folkets Park
Läs mer
Kansas (US) + support A.C.T
KB onsdag 18 Juni
Läs mer
Midsommar-Skepp o´hoj med SjörövarMange och Katta Pirat
Nya Scenen Malmö Folkets Park, söndagen 22 juni
Läs mer
Thomas Petersson & Lasse Nissen
Stå-upp på Ribban 24 juni
Läs mer
Steve Lukather (US)
KB tisdag 24 Juni
Läs mer

Ingen ekologisk grund av Gunnar Sandin

Sextimmarsdag, fildelning, Kuba, Lars Ohlys raklödder … Nej, ingen av de etablerade medierna rapporterade rapporterade om hur det gått med den fråga jag själv såg som viktigast på v-kongressen, en formulering i partiprogrammets portalparagraf. Programkommissionen hade föreslagit ett tillägg att partiet är socialistiskt och feministiskt, nämligen att det ”vilar på ekologisk grund”. Om detta ingenting i de referat som jag tagit del av.
Så jag gick till den nationella hemsidan och klickade in mej på partiprogrammet. Där stod detta om ekologisk grund som ett tillägg, och jag blev glad.
Därnäst läste jag Flamman. Inte heller där refererades någon programdebatt. Men så fick jag se en kortintervju med ett ombud. Som beklagade att detta med ekologin INTE hade gått igenom.
Så var det alltså. I sinom tid får jag väl se vad som står i kongressboken.
Men det gick alltså som jag fruktade. För innan kongressen var det debatt i frågan. Programkommisionens förslag utsattes för frän kritik av partimedlemmar i Landskrona och Malmö, däribland Martina Nilsson, nyvald ersättare i partistyrelsen (och yrkespolitiker liksom en majoritet av dess medlemmar). De ekologiska frågorna var ingen grund för klasskampen utan måste underordnas denna, var kärnan i kritiken. Miljöpolitiken var ett resultat av maktbalansen mellan klasserna. Det ansåg också partiets senaste distriktskonferens i Skåne.
Det är egentligen inte särskilt viktigt vad som står i en programtext. Ett enda steg av en verklig rörelse är mer värd än tusen manifest, sa Lenin ungefär. Men som yttring av den fortsatta makten i partiet för en falang som genom sin utstötningspolitik har vållat så stor skada är det illavarslande.

Lund och klimathotet av Ulf Nymark

En ökning av utsläppen av växthusgaser med 22 %
Efter LundaMaTs och LundaEko (Lunds program för ekologiskt hållbar utveckling) skulle lundaborna kunna förvänta sig att Lund också har som mål att minska de totala utsläppen av växthusgaser i kommunen. Så är ingalunda fallet. Vad de flesta lundabor – och vi antar också en hel del politiskt förtroendevalda – inte känner till är att Lunds ambitioner i kampen mot klimathotet inte sträcker sig längre än att man accepterar en ökning av den totala utsläppsmängden på 22 % fram till 2012 - eller i absoluta tal 70 000 ton - jämfört med år 1990.

Trafikutsläppen ökar dramatiskt
Färska siffror från kommunens Miljöstrategiska enhet visar att Lund får svårt att begränsa utsläppsökningen ens till denna, i förhållande till regionala och nationella mål, orimliga nivå. Fram till och med 2005 hade enbart koldioxidutsläppen – övriga växthusgaser oräknade - totalt sett ökat med 25 % eller med 81 000 ton jämfört med basåret 1990. Den sektor som står för ökningen är trafiken. Ökningen för denna sektor är tämligen dramatisk.

Klimatbudget för att sänka klotets feber
I samband med kommunfullmäktiges behandling av budget och verksamhetsplan torsdag och fredag denna vecka kommer Demokratisk Vänster i miljödebatten därför att fokusera på kravet att Lunds kommun ska upprätta en klimatbudget, vars slutsumma måste innebära en kraftig minskning av utsläppen i kommunen.
En klimatbudget ska åtfölja den ekonomiska budgeten och verksamhetsplanen. Den beskriver, kort uttryckt, de effekter för mängden utsläpp av växthusgaser som föreslagna nya och/eller utökade verksamheter och investeringar får. I klimatbudgeten ingår också, givetvis, beslut om åtgärder för att kommunen ska klara det tak som sätts för klimatpåverkande gaser.
Lunds kommun måste ta krafttag för att minska sina bidrag till växthuseffekten. Under budgetsammanträdet kommer Demokratisk Vänster, i anslutning till vårt krav på klimatbudget, att presentera förslag på åtgärder som bör i ingå i en klimatbudget i syfte att få ner utsläppsnivåerna.

Liten vårdagbok av Gunnar Stensson

Valborg rå och blåsig, kall, kören sväljer sången, elden blåser från bålet,
1 maj blöt, regnet forsar, Lars Ohly talar och talar,
5 maj skolprotester i Järnåkraskolan, kylig kvällssol, höga hus,
7 maj häggträden vid Västanväg börjar grönska,
9 maj två ladusvalor över Höje å, en konsumkasse med nässlor,
11 maj syrenerna blommar,
12 maj hett teatermöte på Kungsgatan 4,
15 maj hagtornen blommar vid dammarna, nu kommer tornsvalorna, gatorna i Sjöbo, gå i skuggan, gå i skuggan,
16 maj körsbär, plommon, syren, hägg, äppleträd och hagtorn blommar, samtidigt, men träden har röda prickar,
16 maj, demokratimöte i Stensalen, svettigt,
19 maj, Byalaget inspekterar gröna stråket,
20 maj svanarna ligger på ägg, brunanden har 14 ungar, sothönan bara 5, KLOK vandrar i lustgården, 21 mm regn, där kommer ett flytande svanbo med fem ägg, hett, hetare,
25 maj, vallmon blommar, vilse i Burlöv, massiva gröna former, spetsigt kyrktorn,
26 maj, möte med Antonio på pizzerian, Nicklas på Coop och Matti i konditoriet, Bo Riborg, Fourcast, grodor, tusentals grodor i det bubblande vattnet i dammarna, grodmusik, det kväker och grymtar,
30 maj, karparna leker i dyn, forsar fram, rom och mjölke i bubblande vatten, ruttnande sjögräs, och alla grodorna, tiotusen, och flockar av tornsvalor, pilsnabba som infall, hägern sväljer hela grodor, svanarna simmar med sina ungar, syrenerna överblommade, kart på äppleträden, rosor vid reningsverket, Pascal fiskar med pinne och grässtrå,
1 juni, öl i stadsparkskaféet, gamla vänner dricker vin,
2 juni möte med svartrockar på Kulturen, helveteshetta,
4 juni, utskick, 700 kuvert, tårta,
7 juni, Gunilla Svensson om Holmenkollenhuset, jazz i centrum, kvällssolen smälter havet i Lomma vitt som silver, vågorna bryter, kallt, friskt,
9 juni, larmet går i Helgeand,
10 juni, tveksamma droppar i blåsten, Demokratisk vänsters styrelse i Jespers gränd, studenten i Polhem, skrän och bilhorn, musik…

DV-Interpellation från Demokratisk Vänster

Om fördyringen av kraftvärmeverket i Örtofta

I december 2005 ställde sig Lunds kommunfullmäktige bakom Lunds Energikoncernen ABs förslag att etablera ett biobränsleeldat kraftvärmeverk i Örtofta. Vi ser positivt på detta beslut eftersom ett kraftvärmeverk av denna typ på ett påtagligt sätt skulle minska utsläppen av koldioxid, inte bara i Lund utan i hela regionen. Investeringskostnaden för kraftvärmeverket uppgavs vid tidpunkten för kommunfullmäktiges beslut vara strax under 1 miljard kronor.
Denna prislapp har sedan dess vid flera tillfällen fått klistrats över med lappar märkta med högre belopp. Enligt uppgifter i dagspressen från bolagets verkställande direktör är det senaste cirkapriset 2,5 miljarder kronor, dvs drygt två och en halv gånger det belopp som gällde när kommunfullmäktige ställde sig bakom förslaget om Örtoftaverket. Dessvärre finns det inte mycket som i dagsläget talar för att detta är slutsumman för investeringen. Ytterligare kostnadsökningar kan inte uteslutas.
Vi vill med anledning av detta ställa följande frågor till ordföranden i Lunds Energi AB:
1. Hur stor anser du att investeringskostnaden för Örtoftaverket kan tillåtas bli innan planerna på byggande skrinläggs?
2. Har du för avsikt att låta fullmäktige återigen ta ställning till förslaget med tanke på den kraftigt ökade investeringskostnaden?
Ulf Nymark, Sven-Bertil Persson,

Olof Palme igen av Sten Henriksson

Jag har läst en nyutkommen bra bok: Kjell Östberg, I takt med tiden. Det är första delen av en politisk biografi över Olof Palme och den täcker perioden fram t.o.m. 1969, dvs tills han blir partiordförande och statsminister. Författaren är professor i historia vid Södertörns högskola.

Omskriven
Det är inte första gången det skrivs böcker om Olof Palme. Bertil Östergren och Claes Arvidsson, båda ledarskribenter på Svenska Dagbladet har skrivit var sin, båda i tydliga politiska avsikter att skada, i ena fallet Palme personligen, i andra hans politiska arv. Dieter Strand skrev en reportagebok på 80-talet som inte var en biografi, men som var en lysande skildring av stämningen kring honom. Björn Elmbrant skrev en biografi bara något år efter hans död. Så visst är han omskriven, men den här boken har en helt annan tyngd än någon av de föregående.
Dess främsta styrka är hur den tecknar kontexten, tidsandan. Först 1930-talets, den tysk-baltiska sfär där Palme föddes. Han fick sitt förnamn efter en av medlemmarna i den svenska kår som for till Finland 1918 och stod för några av de blodigaste och grövsta insatserna i det finska inbördeskriget. Det var en värld där Tyskland var den självklara politiska och kulturella stormakten, det land dit den svenska borgerligheten skickade sina ungdomar för att lära tyska och ta intryck. Den tyska hegemonin i Sverige och de återuppväckta banden till Finland blev avgörande för Sveriges hållning under andra världskriget. Visst, herr Hitler var lite vulgär och överdriven i sitt judehat, men i jämförelse med det kommunistiska Sovjetunionen var han att föredra.

En ny hegemoni
Så kastas allt detta över ända. Med Stalingrad vänder det, den svenska militärledningen slutar tro på tysk seger och England blir hjältenationen. Men Storbritannien visar sig snabbt nerslitet och skuldsatt upp över öronen, med ett imperium som håller på att falla samman. USA är framtidslandet och det är dit den unge Olof Palme åker för ett collegeår. Han kommer tillbaka och betraktar därefter världen med liberala amerikanska ögon. Han får jobb åt SFS och organiserar med amerikanska pengar, under ständiga kontakter med CIA, den internationella studentorganisation som ska konkurrera ut den tidigare kommunistdominerade. Han lyckas utomordentligt väl. Det är klassisk CIA-metodik där pengar aldrig är något problem, ungefär samma som på senare år har tillämpats i Polen (1980-talet, vunnen), Albanien 1996 (vunnen), Serbien 2000 (vunnen), Venezuela 2000 (förlorad), Vitryssland 2001 (förlorad), Georgien 2003 (vunnen) , Ukraina 2004 (vunnen).
Palme får nu jobb i den svenska militära underrättelsetjänsten (han är redan reservare). Han har under intryck av USA och en resa i Sydostasien väckts till socialt medvetande och blivit socialdemokrat, säkert inte av karriärskäl utan av övertygelse. Han blir ganska snabbt sekreterare och samtalspartner till Tage Erlander. Han är i sex år samtidigt studieansvarig i SSU och han jobbar hos Erlander med centrala politiska problem som t.ex. atombombsfrågan. Östberg: ”När 1950-talet går mot sitt slut har den drygt 30-årige Palme fullbordat en bildningsresa som tagit honom från högreståndsmiljöer på Östermalm, officersmässar och förnäma skolor till det socialdemokratiska arbetarpartiets innersta cirklar. På vägen har han besökt fattiga indiska byar och fina franska salonger, han har träffat oppositionella i Prag och Rangoon, mött ambassadörer och agenter, lett internationella kongresser och talat för SSU:are i Glimåkra.”
Palme är unikt redo att på regeringsnivå svara mot den växande opinion som kräver svensk u-hjälp och solidaritet med progressiva antikoloniala och sociala rörelser i världen och han blir socialdemokraternas internationella galjonsfigur. Han läser amerikansk samhällsvetenskaplig litteratur, han har kontakt med Sveriges vänsterintellektuella: Lars Forsell, Sven Lindqvist, Göran Palm, Olof Lagercrantz… Han tar tidigt ställning mot USA:s krig i Vietnam och utmålas av borgarna som en farlig vänsterman. Han avslutar sitt 1960-tal med att inta platsen som Sveriges statsminister, uppmärksammad och beundrad över hela världen.

Palme, vår man?
Vem var då Palme för oss i hans efterföljande politiska generationer? Ja, jag ska tala för mig själv som en tio år yngre socialdemokratisk student under 1960-talet i Lund, ”den nya vänsterns främsta idelogiska hemvist”. Palme var en äldre kamrat som visade vägen till Kanslihuset. Det var där man kunde göra nytta som en sorts återbetalning av att samhället hade erbjudit en akademisk utbildning till oss som kom från helt andra samhällsskikt. Socialdemokraterna stod för rationalitet, modernitet, för en svensk realsocialism. Borgarna försvarade det gamla privilegiesamhället och var inte till att tänka på, kommunisterna var för undfallna mot Moskva. Politiskt arbete var att gå in i socialdemokratiska studentklubben, lyssna på nerresta statsråd och redaktörer, kanske dela ut valsedlar vid valet och sen efter examen åka till Stockholm och jobba i ett eller annat departement med någon sorts politisk framtoning. Så gjorde också en ström av människor, inte minst från Lund, från Ingvar Carlsson till Ulf Lönnqvist.
Vad som ändrade detta och vad som resulterade i att det tog slut mellan socialdemokratin och den intellektuella ungdomen var konfrontationerna kring Vietnam. I dem växte det fram ett annat sätt att bedriva politik, ett arbetssätt som hade mer gemensamt med arbetarrörelsens genombrottsår än med de former som stelnat i organisationer av organisationer. Det var återigen gatan som gällde, det var där man visade sina plakat i demonstrationer, det var där man skrek slagord och sjöng och det var där man mötte det starka samhällets poliser. Av Tage och Geijer fick vi höra att vi var lymlar och då var det inte konstigt att vi kallade dem Lyndons lakejer. Det var f.ö. en helt korrekt beskrivning vad gällde Geijer, han gjorde ingenting som ledare av Fria Fackföreningsinternationalen utan att fråga amerikanska ambassaden. Olof Palme, som visste att vi hade rätt i sak, jämförde oss med stalinister, sådana han hade mött som antikommunist på 50-talet. Jag tror det var där han började förlora oss och sen kom ju 70-talet med gruvstrejk och IB-affär och gjorde det mera permanent.

Att läsa tiden
Boken visar övertygande hur djupt engagerad Olof Palme var i det tidiga kalla kriget, ett engagemang som på sikt kom att leda honom fel. En annan sak som blir tydlig är att Olof Palme var en framgångsrik praktisk reformpolitiker och inte den ideolog han ofta beskrivs som. Under några år som utbildningsminister stod han för ett omfattande och ofta okonventionellt reformarbete. Filmreformen, Kulturrådet, gymnasiereformen, grundskolan, vuxenutbildningen, universitetsutbildningen, studiesociala reformen, förskoleutbyggnaden med daghemmen är resultat av hans verksamhet under några år som kulturminister. Han var bra på att grunda sin politik i ideologiska ställningstaganden, något som fler borde göra. Men själv diskuterade han inte ideologier.
Kjell Östberg säger om honom att hans främsta egenskap var att han kunde ”läsa tiden”. Och det är sant, han såg vad som låg i tiden och han såg det ofta några år i förväg. Och detta, att kunna läsa tiden och stå i samklang med den är väl vad som utmärker en skicklig politiker: Gudrun Schyman och Göran Persson på 90-talet, Fredrik Reinfeldt på 00-talet. Men till sist var det ändå en förmåga som svek honom. Palme stod i mitten av 1980-talet inte i samklang med tiden, han mötte då allvarlig opposition inom sitt parti och redan tidigare hade hans politiska fingerfärdighet i t.ex. kärnkraftsfrågan kommit att bli en belastning. Det kanske är så att politikers förmåga att läsa tiden helt enkelt har kort hållbarhet med en bäst-före-datum som politikern själv inte är uppmärksammar.

Lika aktuellt
Jag vill rekommendera den här boken, den handlar om en ovanlig person som vi är många som har hört eller reagerat på, och det är en bok som är både välskriven och fylld av goda analyser. Och faktiskt, här får man också svaret på vad som kunde vara grundhållningen hos både (s) och (v) i dag i deras letande efter strategier. Jag citerar från Erlanders beskrivning av de stora förväntningarnas missnöje:
"Resultatet är en otålighet inför framtiden som i grunden är av dynamisk karaktär. det väsentliga är emellertid att det missnöje som finns i själva verket är ett uttryck för att vi lever i ett demokratiskt samhälle, där människorna kräver att samhället skall anpassas efter deras behov. Dessa krav utgör en mäktig drivkraft i samhällsutvecklingen."
Erlander formulerade sig så 1956, men det är lika relevant i dag. Och de behov det gäller här kan inte lösas individuellt, det måste i grunden ske kollektivt.

Nolltaxa i kollektivtrafiken? av Ulf Nymark

Överflödssamhället hägrar fortfarande för vänsterpartiet
I förra veckans VB tar Gunnar Sandin upp sex argument mot ”gratis” kollektivtrafik. (”Gratis” sätter jag inom citationstecken eftersom kollektivtrafiken aldrig kan bli gratis. Kollektivtrafik kommer alltid att kosta, även vid nolltaxa för resenären. Skattebetalarna måste stå för pengar, naturtillgångarna minskar, och klimatet förändras – alltsammans är kostnader för kollektivtrafiken, om än av olika slag). Jag instämmer i alla de sex sandinska argumenten.

En och en halv miljard ytterligare från skattebetalarna
Jag vill dock gärna komplettera Sandins resonemang med några synpunkter. Först en sakupplysning: Ett av Sandins argument är, helt korrekt, att de pengar som flyter in i form av biljettintäkter behövs för att bland annat förbättra kollektivtrafiken. För Skånetrafikens del skulle, vid nolltaxa, i runda slängar 1 500 miljoner i biljettintäkter ersättas med skattemedel. Alltså en och en halv miljard som skulle kunna användas just för att förbättra kollektivtrafiken.

Det måste kosta att tära på jordens resurser
Jag saknar i Sandins argumentlista ett viktigt argument. Det finns där kanske outtalat, men inte klart utsagt. Och det är för mej den helt avgörande invändningen mot nolltaxa: det måste kosta att släppa ut växthusgaser, det måste kosta att tära på jordens ändliga resurser.
För faktum är ju att kollektivtrafiken är miljövänlig enbart i förhållande till biltrafiken. (Jag bortser här från flyg och viss kollektivtrafik till sjöss som är stora miljö- och klimatbovar). Varje resa som görs med kollektivtrafik tär på ändliga resurser och påverkar klimatet. Tågtrafiken gör det också om än i betydligt mindre grad än övriga kollektivtrafikformer. Den eldrivna tågtrafiken (i Sverige) är i princip koldioxidneutral, men enbart i konsumentledet, dvs i det direkta utförandet av resan. I produktionen av lok, vagnar och infrastruktur är den det inte.
Fossildriven kollektivtrafik dominerar
De flesta fordon inom kollektivtrafiken drivs dock idag inte med el utan med fossila bränslen. Så kommer det att förbli under lång tid framöver.


Nolltaxa inom kollektivtrafiken leder till ökat resande, i synnerhet ökar antalet resor med fossilbränsledrivna fordon. Dock, som Sandin konstaterar, i utomordentligt ringa grad ersätts bilresor med kollektivtrafikresor. Vänsterpartiet, som om jag är rätt underrättad, nu säjer sig stå på ekologisk grund borde inse att detta inte är hållbart. Ett parti på ekologisk grund måste verka för att minska allt resande som har en negativ inverkan på klimat och miljö. Och för det behövs ekonomiska styrmedel i resenärsledet – det gäller både för kollektiv- och bilresande. Men visst ska biljettpriserna sättas på en nivå så att det blir billigare att åka kollektivt än att åka bil.

Överflödssamhälle och överflödsklot
”Vad som möjligen talar för förslaget”, skriver Sandin, ”är att det vittnar om att visionerna lever”. Ja, det är förstås en vision som nolltaxeförslaget presenterar. Men ur ekologisk hållbarhetssynvinkel är den något av en skräckvision – ett ohämmat resande med i huvudsak fossildriven kollektivtrafik som plussar på biltrafikens skadeverkningar! Inte är det ”knapphetens rike” som föresvävar vänsterpartiet utan snarare överflödssamhället och överflödsjordklotet, där tillgången på förnödenheter och andra produkter är obegränsad, inklusive de tillgångar som naturen tillhandahåller. Sådana vanföreställningar bottnar i 1800-talets tänkande, och ger inga lösningar på dagens miljö- och klimathot.
Ulf Nymark

PS. Vänsterpartiets försök att göra frågan om biljettpriserna till en ekonomisk jämställdhetsfråga har en tydlig populistisk anstrykning. Biljettpriserna som fördelningspolitiskt vapen är nämligen, överdrivet försiktigt uttryckt, väldigt trubbigt. DS