Denna spalt
som
ju är känd för sin allmänna återhållsamhet ska den här gången med
anledning av den annalkande våren, skippa alla hänsyn och hämningslöst
kasta sig ut i personkult och personförföljelse.
Björklund!
Folkpartiet har bytt namn till Liberalerna och snart ska
de byta partiledare också. Det är inte ofta vi här berömmer ledande
personer i det partiet, men här ska jag ta chansen och säga några
uppskattande ord om Jan Björklund. Vi lär inte vara så många som gör
det, men det kommer mig icke vid.
Jag uppfattar Björklund som en rak och hederlig
politiker. Han är arbetargrabben från Skene i Västergötland utan större
finess eller bildning. Hans dialekt vittnar om hans ursprung och han
gör inga försök att dölja den. I brist på högre utbildning snodde han
värvning, en vanlig lösning förr i tiden och det verkar ha gått bra.
Han är väldigt långt från den sortens officerare jag har stött på och
jag skulle kunna tänka mig, ja faktiskt, ha honom som kompanichef.
Listig flicka
Vilken kontrast han är mot kompanjonen i uppgörelsen med
regeringen, den listiga flickan från Värnamotrakten Annie Lööf. Hon
verkar vara en naturbegåvning i politiskt ränksmideri och har
ytterligare stärkt sig genom juridikstudier. Det är lätt att förstå
varför hon är populär i det egna partiet – hon lyckades pressa Löfven
till det häpnadsväckande 73-punktsprogrammet – en prestation i klass
med Hedlunds framgångar med grispremien på 50-talet. Men när hon talar
är det klichéfyllt och malande.
Löfven ett svagt kort
Då kan vi gå över till S och regeringen. Jag förstår väl att
Löfven var tvungen göra upp högerut för att bilda regering och då
behövdes det kanske 73 punkter. Men vad jag inte kan förstå är hur S
kunde acceptera de båda punkterna om bostadspolitik och arbetsrätt, För
att inte tala om slopandet av värnskatten, Det innebär att
tiotusentals höginkomsttagare var och en kommer att få ut en check på
nästan 60,000 som present. Det var naturligtvis inte nödvändigt för S
att gå med på det i regeringsförhand-lingarna med C.
Det brukar påstås att Löfven som gammal fackföreningsman skulle vara
en skicklig förhandlare. Men Löfven har aldrig suttit i några
löneförhandlingar – han har varit ordförande och organisationsmänniska.
Löfven är en usel förhandlare vilket han nu tydligt har demonstrerat.
Löfven är därutöver en dålig debattör och kommunikatör och man frågar
sig om S någonsin har haft en så dålig ledare.
Resten
Tja, vad ska man säga om de andra. Kristersson verkar väl
vara en prydlig pojke som inte utgör någon fara för någon och han
kommer förstås att snabbt bli utkonkurrerad på högerflanken av den
okristliga och elaka KD-ledaren Ebba Busch Thor. Jonas Sjöstedt gör så
gott han kan, men det räcker inte, han är för omständlig och tråkig.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson gör sig bättre, han går hem som
smör i solen och kommer förstås att i all stillhet äta mer på
S-siffrorna.
Slutligen
Det är inget fel att göra en kompromiss. Men S har
förstört bilden av sig själva genom att föra borgerlig politik. Det
kommer att kosta på lång sikt.