Personfixering av Lucifer

Denna spalt som ju är känd för sin allmänna återhållsamhet ska den här gången med anledning av den annalkande våren, skippa alla hänsyn och hämningslöst kasta sig ut i personkult och personförföljelse.

Björklund!
Folkpartiet har bytt namn till Liberalerna och snart ska de byta partiledare också. Det är inte ofta vi här berömmer ledande personer i det partiet, men här ska jag ta chansen och säga några uppskattande ord om Jan Björklund. Vi lär inte vara så många som gör det, men det kommer mig icke vid.
   Jag uppfattar Björklund som en rak och hederlig politiker. Han är arbetargrabben från Skene i Västergötland utan större finess eller bildning. Hans dialekt vittnar om hans ursprung och han gör inga försök att dölja den. I brist på högre utbildning snodde han värvning, en vanlig lösning förr i tiden och det verkar ha gått bra. Han är väldigt långt från den sortens officerare jag har stött på och jag skulle kunna tänka mig, ja faktiskt, ha honom som kompanichef.

Listig flicka
Vilken kontrast han är mot kompanjonen i uppgörelsen med regeringen, den listiga flickan från Värnamotrakten Annie Lööf. Hon verkar vara en naturbegåvning i politiskt ränksmideri och har ytterligare stärkt sig genom juridikstudier. Det är lätt att förstå varför hon är populär i det egna partiet – hon lyckades pressa Löfven till det häpnadsväckande 73-punktsprogrammet – en prestation i klass med Hedlunds framgångar med grispremien på 50-talet. Men när hon talar är det klichéfyllt och malande.

Löfven ett svagt kort
Då kan vi gå över till S och regeringen. Jag förstår väl att Löfven var tvungen göra upp högerut för att bilda regering och då behövdes det kanske 73 punkter. Men vad jag inte kan förstå är hur S kunde acceptera de båda punkterna om bostadspolitik och arbetsrätt, För att inte tala om slopandet av värnskatten, Det innebär att tiotusentals höginkomsttagare var och en kommer att få ut en check på nästan 60,000 som present. Det var naturligtvis inte nödvändigt för S att gå med på det i regeringsförhand-lingarna med C.
   Det brukar påstås att Löfven som gammal fackföreningsman skulle vara en skicklig förhandlare. Men Löfven har aldrig suttit i några löneförhandlingar – han har varit ordförande och organisationsmänniska. Löfven är en usel förhandlare vilket han nu tydligt har demonstrerat. Löfven är därutöver en dålig debattör och kommunikatör och man frågar sig om S någonsin har haft en så dålig ledare.

Resten
Tja, vad ska man säga om de andra. Kristersson verkar väl vara en prydlig pojke som inte utgör någon fara för någon och han kommer förstås att snabbt bli utkonkurrerad på högerflanken av den okristliga och elaka KD-ledaren Ebba Busch Thor. Jonas Sjöstedt gör så gott han kan, men det räcker inte, han är för omständlig och tråkig. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson gör sig bättre, han går hem som smör i solen och kommer förstås att i all stillhet äta mer på S-siffrorna.

Slutligen
Det är inget fel att göra en kompromiss. Men S har förstört bilden av sig själva genom att föra borgerlig politik. Det kommer att kosta på lång sikt.