Kalla droppar... av Karin S.

Kalla droppar
Regnet angriper ansiktet
Mascaran rinner

Musik i Helgeandskyrkan, Lund

Konsert
Fredag 8 dec kl 19
”Gaudete”
Nilstorpskören
Ad libitum
Ulf Ryde, dirigent

Christmas Carols Service
Lördag 9 dec kl 18
Helgeands- och Jubilatekören
Larsåke Sjöstedt, körledare
Maria Gunnlaugsdottir, präst


Advents- och julkonsert
Söndag 10 dec kl 15
Malmö kammarkör
Larsåke Sjöstedt, orgel
Dan-Olof Stenlund, dirigent

Palestinsk Familjeaktivitet

 

Till minnet av Balfour Deklarationen bjuder Palestinska Rättvisecentret, Palestinska Kvinnoföreningen, Palestinska Ungdomsföreningen samt Nyckeln Till Friheten in er till en familjekväll med varierat innehåll:
- Filmvisning om Balfourdeklarationen
- Min farfar Kanan
- Mathörna med Palestinsk mat
- Tävlingar med utdelning av priser
- Barnmålningar
- Utställning av palestinsk kultur
- Traditionell folkdans (dabke) för barn

Datum: Lördagen den 9 december 2017
Var: Ibn Rushd Södras lokaler vid Fagerstagatan 1D i Malmö
Tid: Klockan 16:00 till 19:00
Läs mer på Facebook »

Röda Kapellet tar Liberation Music från New York till Lund

 

Den 16 december kl. 18 framför Röda kapellet och Antimakassar under Per Thornbergs ledning ett program med musik från Liberation Music, varvat med egna låtar.

I maj 1969 samlade Charlie Haden New Yorks jazzelit för en skivsession under namnet Liberation Music Orchestra. Haden tillhörde då och fram till sitt frånfälle 2014 den absoluta eliten inom jazzen. Vid sidan av sina engagemang med jazzens främsta fortsatte Haden att driva Liberation Music Orchestra, utifrån sitt starka engagemang för solidaritet med förtryckta och för rättvisa i världen, och senare även mot exploateringen av naturresurser och klimathot.  När det som mest behövdes lyckades han samla ihop folk till en ny skivsession: på 1980-talet, när USA stödde diktatorer och contras i Mellanamerika, och 2003 efter invasionen av Irak. Den senaste konserten gavs efter Charlie Hadens bortgång och leddes av Carla Bley, som varit med från första början och arrangerat praktiskt taget all musik för orkestern.

Röda kapellet och Liberation Music
Röda Kapellet bildades under annat namn 1974, och har sedan dess gett sina medlemmar möjligheten att uttrycka sitt sociala och politiska engagemang i blåsmusik. Det kan verka förmätet, men vi vill ändå påstå att det finns likheter och beröringspunkter mellan LMO och RK. Naturligtvis rör det sig om kultur på helt olika nivåer och med vitt skilda förutsättningar, men det finns en gemensam syn på musikens samhälleliga uppgift. Denna delades också av den tyske kompositören Hanns Eisler, vars musik utgör en alldeles konkret beröringspunkt mellan de båda orkestrarna: LMOs första skiva innehåller bland annat Hanns Eislers Einheitsfrontlied, ett stycke som sedan länge funnits på Röda Kapellets repertoar i ett arrangemang skrivet för orkestern av tonsättaren Jonas Forssell. Denna låt är inte den enda som finns i båda orkestrarnas mappar.
   Att det finns gott om beröringspunkter av skilda slag kommer vi att visa på vår konsert den 16 december, där vi tillsammans med gruppen Antimakassar spelar en del av den fantastiska musik som skapades av Liberation Music Orchestra och blandar den med valda delar ur Röda Kapellets repertoar. LMO-låtarna har arrangerats av den eminente saxofonisten Per Thornberg, som också kommer att medverka som solist.

Var? När?

Musiken spelas på Magle konserthus, Magle stora Kyrkogata 4 i Lund, lördagen den 16 december kl. 18. Kassan öppnar 17.30. Entré 150 kr som kan betalas kontant eller med Swish.
   Efter föreställningen så blir det som vanligt möjligt att vara med på Röda Kapellets (jul)buffé. Den måste förbeställas så om du vill vara med på buffén så tag kontakt med Lars Borgström. Den kostar också 150 kr.
 

Affisch »

Om Amineh Kakabaveh, så blev listan av Göran Persson

 

VB skrev en del om striden kring Amineh i V:s stockholmsdistrikt förra veckan. Så här slutade striden: Amineh togs in på riksdagslistan av medlemmarna mot valberedningens rekommendation, Hon placerades dock på plats åtta, dvs på inte direkt valbar plats till skillnad mot förra gången då hon stod på plats tre. En inte alltför djärv gissning är att hon kommer att kryssas in i kraft av sitt arbete mot hedersvåld och tillhörande kändisskap.
   Att väljarna med kryss ändrar partimedlemmarnas prioritering av kandidater är som bekant känsligt i Vänsterpartiet. Vem minns inte allt spott och spe som drabbade den krysskampanj till förmån för Karin Svensson Smith som initierades och drevs av fr a vänsterpartister från Lund.
   Vi kan nog se fram mot fler turer i striden om Aminehs plats i riksdagen om hon inte själv tröttnar på striden och/eller på sitt parti. Det var Mats Olsson som satte VB på spåret genom sina Facebook-kommentarer så han fick frågan om han hade något att tillägga. Så blev svaret:
   ”Nej, egentligen inte. Att Amineh röstades in på listan är trots allt ett sundhetstecken. Chanserna att hon blir inkryssad måste ses som mycket goda, vilket samtidigt kommer att fungera röstmaximerande för Vänsterpartiet. Det är bara att hoppas att Amineh inte tröttnar.”

Dagsaktuellt från Palestina

Protesterande palestiner flyr undan tårgasattack från ockupationsarmén.
 

Torsdag 7 december ca 17.00.

Omfattande protester på Väsbanken och i Gaza mot Trumps erkännande av al-Quds/Jerusalem som Israels huvudstad. Minst 22 personer skadade, varav en allvarligt. Hög Hamasledare varnar för att erkännandet kan vara gnistan som tänder en ny intifada.
Källa och bild: Haaretz

Mera om barn i Palestina av Ulf N

DCIP (Defense for Children International Palestine) vars uppgifter Gunnar Olofssons text i huvudsak bygger på, främjar och verkar för barns rättigheter i Palestina. Det är en från myndigheterna fristående organisation. Det finns också andra frivilligorganisationer i Palestina so verkar för barn och barns utveckling. En sådan är ”Childrens Literature Resource Center”, med huvudkontor i Ramallah. Organisationen verkar för att främja barns läsförmåga och läslust. Detta framför allt genom att samarbeta med bibliotekarier, lärare och föräldrar. Barn I Palestina hindras ofta av operationer och åtgärder från den israeliska ockupationsmakten att gå till skolan. För dessa barn är givetvis lässtimulanser extra viktiga. Organisationen driver också ett förlag, ”Tamer Institute for Community Education”.
 

Ett par titlar från Tamer Institute´s utgivning
 

Förutom ”vanliga” barnböcker ger förlaget ut barnlitteratur som behandlas barnens situation i det ockuperade Palestina.
Allra mest utsatt situation i Palestina och Israel har förmodligen beduinbarnen. Många beduingrupper har drivits bort från sina traditionella marker, där de kunnat ha sina hjordar av får och getter i bete. Vid vår resegrupps studieresa i Palestina i oktober i år besökte vi bland annat tvångsfördriven beduingrupp från Negev som nu slagits sej ner i provisoriska ”bostäder” intill en stor soptipp i al-Quds/Jerusalems utkanter. Denna beduingrupp driver en egen skola, som bränts ned två gånger av Israel. Skolen som nu fanns uppbyggd bestod av bildäck överkletade med lera. Den hade byggs upp utan stöd från vare sig Israel eller den palestinska myndigheten. (Mera om barns situation finns att läsa på DCIP:s hemsida, www.dci-palestine.org.)

 
Barnens lekmiljö i det provisoriska beduinlägret utanför al-Quds/Jerusalem.

Delar av bebyggelsen i det provisoriska beduinlägret.

Skolan, byggd av bildäck och lera.

Foto: Ulf Nymark

Sydsvenskan kommenterar Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad

Ledaren: ”Mycket av det som idag framställs som hugget i sten måste i morgon kunna betraktas som skrivet i vatten.” Mats Skogkär 7/12.

Nyheterna: ”Nu innebär beskedet från Trump om att flytta ambassaden till Jerusalem och erkänna hela staden som huvudstad i Israel att det blir omöjligt för Mahmoud Abbas och hans palestinska styre i Ramallah att göra upp med Israel under överskådlig tid.” Olle Lönnaeus 7/12

Ledarens åsikter strider ofta mot nyheternas fakta.

Om flyktingbarnen: Pengapåsen eller medmänsklighet? av Ulf N

Kommunstyrelsesammanträdet i onsdags hade bland sina sammanlagt 50 ärenden att behandla två ärenden rörande ensamkommande asylsökande barn. Utgångspunkten var dels en motion från Joakim Månsson Bengtsson, politisk vilde i fullmäktige, och ett lundaförslag från Bertil Egerö. Förslagen går ut på att asylsökande barn ska få bo kvar i kommunen under pågående överklagandeprocess i de fall de har blivit åldersuppgraderade eller fått avslag på sin asylansökan.

   Styrelsens uppgift var nu att föreslå kommunfullmäktige ett ställningstagande. Detta efter att fullmäktige haft båda ärenden uppe vid sitt sammanträde i september. Då beslutade fullmäktige att skicka tillbaka ärendet (”återremittera”) till kommunstyrelsen för att återkomma med nytt förslag efter att riksdagen fattat beslut om statsbudgeten. Fullmäktige ville få en klarare bild av kostnaderna för kommunen.
   När ärendena nu åter kom på styrelsens bord visade det sig fortfarande vara oklart hur stort bidraget från staten blir. Detta ska dock vara klart när fullmäktige behandlar förslagen.

Miljöpartiet och Socialdemokraterna yrkade gemensamt följande:
Att föreslå kommunfullmäktige låta de ensamkommande flyktingbarnen stanna under överklagandeprocess av asylärenden och åldersuppskrivningar.
Att överlåta till kommunfullmäktige att ta beslut angående finansieringen.

Förslaget fick stöd av V. De borgerliga yrkade på bordläggning, dvs att ärendet skulle tas upp på nytt igen i januari nästa år. När bordläggningsförslaget inte vann majoritet yrkade de på att styrelsen skulle föreslå fullmäktige att avslå MP/S-förslaget. Detta blev också kommunstyrelsens beslut eftersom SD – givetvis! – stödde avslagsyrkandet.

   Hur som helst går nu ärendet vidare till kommunfullmäktigesammanträdet den 20 december. Kommer fullmäktige också att rösta ner förslaget att låta flyktingbarnen stanna i kommunen under överklagandeprocessen? Det beror helt och hållet på hur FNL kommer att ställa sig. FNL:s representant i styrelsen var inte närvarande vid onsdagssammanträdet. Så om inget av de borgerliga partierna ändrar uppfattning (vilket tyvärr inte är särskilt sannolikt) hänger det på FNL:s röster hur utfallet kommer att bli i fullmäktige: pengapåsen eller medmänsklighet?

Politik i vår tid av Staffan Lindberg

Elevintresse före Vinstintresse heter en Facebook-sida med 3170 medlemmar. Så ser vårt politiska agerande ut nuförtiden, vare sig det gäller flyktingar, eller andra viktiga politikområden. Artiklar och Facebook, mm. Vi är inte ensamma röster i öknen längre.
 

 

Jämfört med andra utomparlamentariska grupper som t ex de s.k. politiska experterna kan våra opinionsgrupper vara effektiva eftersom vi oftast är förankrade i ett politiskt läger. Det handlar om kunskap som makt. Våra synpunkter kan vara svåra att gå förbi. Ta t.ex. debatten om de ensamkommande, där fick helt enkelt Stefan Löfven ge sig.
   Utmaningen handlar om tolkningsläget i hela samhället. Där krävs mer än Facebook-sidor som ”Demokratiska socialister” för att nå ut.
   Hur ska vi rå på reklamen, den borgerliga dominansen av all tryckt press och andra media?
   Svaret är ännu så länge demokratiska mass-partier. Men hur ska vi få liv och karisma i dem och deras budskap? Organisering i vardagslivet och på lokalplanet är ett måste.
   Gå med i rörelsen – du behöver inte sälja hela din själ för det.

Hurra! av Staffan

Nu har vi på Lunds universitet tillgång till databasen LexisNexis som innehåller nyheter från omkring 10 000 dagstidningar från hela världen!

Nu kan vi nog inte komma längre. Vi lever i en kultur där vi omedelbart kan veta allt utan att ens ge oss tillkänna. Blir vi klokare av det? Fan troet!
   I stället blir vi mera inneslutna i våra egna bubblor och privata rum där vi tror att ingen kommer åt oss. Vad har vi då för nytta av att kunna veta allt?

Befriade områden i södra Lund av Gunnar Stensson

I mer än 50 år har Södra företagsområdet varit en gated community utan insyn, ett inhägnat område med några fabriksbyggnader och baracker men utan bostäder. De enda ingångarna är några bevakade grindar längs Maskinvägen och Åkerlunds och Rausings väg. Nattetid ligger området öde och tomt.
   Det har alltid varit så. Man har trott att Åkerlund och Rausing för evigt utövade makten där.

Omedelbart söder om företagsområdet ligger reningsverket, också det ett inhägnat område som successivt vuxit i takt med Lunds tillväxt så att det nu täcker mer än en halv kilometer längs dammarna och Höje ås norra strand.
   Skräpmarkerna utanför inhägnaderna har i 90 år varit utan all tillsyn och vård, frånsett att man nödtorftigt röjt undan slyet under den stora kraftledningen som korsar området, men som också ska bort.
   Vi har gjort våra djungelvandringar i dessa områden där bokar, björkar, björnbär, nässlor och sly fått växa i nästan hundra år. De har en gång tillhört Källby och förekomsten av äppleträd, körsbärsträd, krusbärsbuskar, fläder och vinbär vittnar om att de är gammal kulturmark.
 

 

Tillsammans ockuperar Södra företagsområdet och Reningsverket en yta lika stor som centrala Lund. Men nu ska ockupationen hävas och hela området befrias när Källbystaden byggs.
   Klostergårdsstationen som blir färdig 2024 ska bli centrum i Källbystaden. Den ska ligga vid Åkerlunds och Rausings väg intill den höga kontorsbyggnaden.
   Den gamla kontorsbyggnaden kan komma att ersättas av Lunds sjätte gymnasium med plats för 2000 elever som kanske byggs där, meddelade Utbildningsnämndens ordförande Anders Ebbeson, MP, i Sydsvenskan härom veckan.
   Gymnasister från Malmö, Arlöv, Åkarp och Hjärup stiger av tågen från söder medan tågen från norr är fyllda av gymnasister från Lund, Kävlinge och Eslöv. Gymnasisterna från Klostergården springer dit på fem minuter.
   Runt gymnasiet och järnvägsstationen väster om järnvägen byggs nya bostäder och boulevarder.  Korpfotbollsplanerna öster om järnvägen blir ett välbehövligt idrottsområde för det nya Klostergårdsgymnasiet.

Byggnadsnämndens ordförande Björn Abelsson, S, slog i en insändare i Sydsvenskan 22/11 fast att ”reningsverket flyttar till Malmö 2025”.
   Då frigörs hela området norr om Höje å och dammarna. Där kan ett stort park- och friluftsområde anläggas på reningsverkstomten söder om bebyggelsen i det som nu kallas Södra företagsområdet.
   Så befrias hela Källby!

När Finlands sak var vår av Staffan Lindberg

Nu är det hundra år sedan Finland fick sin frihet. Det var tack vare revolutionen i Ryssland.
   Men friheten började med ett blodbad. Arbetarna var inspirerade av det som hände på andra sidan gränsen. Trovärdigheten i de ryska socialdemokraternas budskap var stark så här långt. Visst ryskt stöd i form av soldater blev det också.
   Helsingfors och Tammerfors var de rödas fästen med pansartåg på räls mellan sig. Tänk om de vunnit! Då hade vi haft en annan historia.
 

 

Krafterna räckte inte mot de vita. De finländska borgarna och godsägarna hade stöd från Tyskland och Sverige. Det var ’vår sak’ då.
   Slutligen omringades Tammerfors. De flesta krigsfångar avrättades. Det var bara att kämpa till sista droppen.
   Spåren satt länge i som det skildras av Kjell Westö i boken Hägring 38.
   20 år senare var det krig igen. Vinterkriget och fortsättningskriget med tyskarna och frivilliga svenskar på sin sida. Vår sak fortsatte.
   Sedan kom finalen på de allierades sida. Det var inte vår sak då, med frivilliga eller så. Finnarna kunde plötsligt känna en befrielse efter 25 års elände. Man lyssnade på rysk musik och nynnade dess texter.
   Någonstans måste fientligheterna till sists ha lagt sig och vi fick en mera enhetlig kultur. Där fanns inte längre plats för de tidigare så dominerande svenskfinnarna.
   Finland blev en buffert och mjuk övergång gentemot Sovjet. Vi har nog mycket av fred att tacka finnarna för.
   Jag har ”kusiner” i Åbo i Finland. De var krigsbarn hos min moster på Långstorps pensionat i Höör. De kom från fattig familj med sju barn. Deras bästa tid var då. De kom tillbaka i tonåren och har sedan hållit kontakten till denna dag. Vi har blivit goda vänner. Men ett ämne är tabu, inbördeskriget.
   De kan ha förståelse för den röda sidan, sprungna ur fattigdomen. Jag vet inte. De är så tacksamma för sitt ”svenska” liv. Jag vill inte äventyra vår vänskap med detta. Jag förstår dem. Det är i nuet vi ska leva tillsammans.

6 december för hundra år sedan blev Finland självständigt av Gunnar Stensson

Det blev också upptakten till ett inbördeskrig mellan röda socialdemokrater och vita borgerliga. Svenska frivilliga anslöt sig till den vita sidan när kriget bröt ut i slutet av januari 1918.
   Den svenska brigadens chef general Hjalmarsson var från Jönköping. Han brukade besöka min fars föräldrar i prästgården i Gränna.
   De vita segrade med hjälp av en tysk interventionsstyrka i det avgörande slaget vid Tammerfors. Efter segern avrättades cirka 10 000 röda krigsfångar medan andra inspärrades i läger där de ofta svalt ihjäl. Grymheterna var kända och förfärade många svenskar.
   Min far såg frivilligtåget avgå från Jönköping. Han var då 15 år. Han skrev senare några korta minnesanteckningar om ”den dystra våren 1918 med det finska inbördeskriget. Att den finländska överklassen, inte minst den svenskfinska, hade många försyndelser på sitt samvete mot arbetarklassen och mot arrendatorer och statare visste vi, men vi trodde den nya finska ledningen om att så småningom förändra förhållandena...
   Som en stor efterlängtad dag firade vi Finlands självständighetsförklaring den 6 dec. 1917.
   I Jönköping var jag med och såg när frivilligtåget gick och hörde hurraropen och ”Vårt land”. Den svenska brigadens chef general Hjalmarsson hade sitt födelsehem där. Sommaren 1919 var han hemma hos sin mor och besökte oss i prästgården i Gränna. I december samma år blev vi skakade av budet att mannen skjutit sig i sitt Stockholmshem. Hans kista kom en kväll strax före jul med ångaren Motala Express till Gränna hamn och fördes vid facklors sken till familjegraven på kyrkogården. Far tjänstgjorde vid gravsättningen och fick efteråt flera anonyma brev med bittra angrepp mot detta sitt betjänande av en man ”som inte bara var självmördare utan en massmördare.”

Harald Hjalmarsson var far till den senare högerledaren Jarl Hjalmarsson.
   Engagemanget för Finland lever kvar i min släkt som har avlägsna förgreningar där. Julen 1940 då vinterkriget nyss brutit ut var jag 7 år och fick Fänrik Ståls sägner i julklapp. Far läste högt för mig och jag tyckte mest om dikten om Munter, särskilt raderna:
Stackars gubbe, ena armen
den är borta, hela barmen
full av skärvor från granaten.
Munter sade: Han sprack, den saten.
   Det tyckte jag var lustigt.  Då hade redan många finska barn kommit till Sverige. De som kom till oss hette Onni och Kerttu. De är nu döda, men jag har fortfarande finska vänner från den tiden.

”Värdens mest moraliska armé:” Så behandlas barnen på ockuperat område av Gunnar Olofsson

Palestinska barn misshandlas och torteras inom det militära rättssystemet i Israel. Behandlingen av barnen sker i strid med internationella regler om mänskliga rättigheter och en rad konventioner som Israel undertecknat, och måste omedelbart ändras. Det är slutsatserna i en rapport – ”No way to treat a child” - av organisationen Defense for Children International - Palestine (DCIP), som likt svenska Rädda Barnen verkar för barns rättigheter.

Två skilda rättssystem
Israel har i praktiken två skilda rättssystem. Ett civilt för israeliska barn och ett militärt för palestinska barn på det ockuperade Västbanken. I det civila systemet är man, som i Sverige, barn upp till 18 års ålder, har klara rättigheter vad gäller närvaro av advokat och föräldrar vid förhör och placeras normalt inte i fängelse utan tas om hand inom det civila sociala nätverket. I det militära systemet är man straffmyndig från 12 års ålder, fängslas och förhörs ofta utan närvaro av advokat eller föräldrar och placeras i fängelser tillsammans med vuxna kriminella. Israel är det enda land i världen som systematiskt ställer barn inför militärdomstolar. Varje år hanteras runt 700 barn inom det israeliska militära rättssystemet.

”Militärorder 1651” – upp till 20 års fängelse
FN:s Barnkonvention, som Israel undertecknat (1991), stadgar att ”inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller straff” (artikel 37). Palestinska barn arresteras ofta i sina hem mitt i natten, framför ögonen på sina familjer, förses med handfängsel och ögonbindlar, och transporteras på golvet i ett militärfordon till en polisstation i en olaglig israelisk bosättning där de misshandlas med slag och sparkar, och förödmjukas. De får ingen information om sina rättigheter eller vad de anklagas för, och föräldrar och syskon får inte veta vart de förts. Barnen förhörs utan närvaro av någon vuxen de kan lita på och ställs inför en militärdomstol där de får skriva på ett ”erkännande” på hebreiska – ett språk de inte förstår. Den vanligaste anklagelsen är stenkastning mot soldater och militärfordon – brott som enligt ”Militärorder 1651” kan ge 20 års (!) fängelse. De spärras sedan in i fängelser inne i Israel, där de inte kan få besök av sina anhöriga.

Barnen misshandlas
I DCIP:s undersökning av 429 fall hade 98 % av barnen fått sina händer bakbundna vid arresteringen, och 88 % försetts med ögonbindlar. 97 % fick ingen hjälp av advokat och 84 % blev aldrig informerade om sina rättigheter. 76 % av barnen hade utsatts för fysiskt våld, 70 % blivit kroppsvisiterade inpå bara skinnet, 73 % blivit nekade mat och vatten och 55 % vägrade tillgång till toalett.

Häktning upp till ett år utan rättegång
Enligt israelisk civil rätt måste en rättsprocess mot en minderårig inledas inom 30 dagar. Palestinska barn kan däremot hållas häktade i upp till ett år utan rättegång, en period som sedan av domstol kan förlängas ytterligare. Ett mindre antal barn hålls inspärrade i så kallat ”administrativt förvar” på obestämd tid utan rättegång eller dom. Vissa barn förvaras i isoleringscell för kortare eller längre tid. I DCIP:s undersökning av 66 sådana fall resulterade behandlingen i över 90 % av fallen i ett ”erkännande”. Generellt bygger domarna i militärdomstolarna oftast inte på någon teknisk bevisning utan huvudsakligen på erkännanden som tvingats fram på olika sätt. Barn värvas också som angivare för att förmås att, mot lindring av eget straff, ange andra.

FN-kritik mot Israel
FN har vid flera tillfällen kritiserat Israels behandling av palestinska barn. 2002 uttryckte en FN-kommitté allvarlig oro över ”påståenden och klagomål om inhumant och kränkande förfarande och tortyr och misshandel av palestinska barn” under arrest, förhör och internering. Över 10 år senare sammanfattar en ny FN-undersökning (2014) att den enda skillnaden mot tidigare är att allt blivit värre, och en rapport (2015) av FN:s särskilda rapportör om den humanitära situationen i de ockuperade områdena, Makarim Wibisono, konstaterar att utbredd och systematisk misshandel av palestinska barn är ett allvarligt bekymmer och att ”straffrihet" för dessa brott troligen kan föreviga misshandel av barn i framtiden”.

Sverige måste agera i FN
DCIP kräver ett slut på detta. Palestinska barn anklagade för brott måste ha rätt att behandlas som barn, tas om hand inom ett normalt rättssystem och erhålla det stöd från anhöriga och civilsamhället som är en självklarhet i en demokrati. Israel har mycket att leva upp till om man på allvar vill bli respekterad i omvärlden. Sveriges regering, med sin nuvarande plats i FN:s säkerhetsråd, måste föra upp frågan på dagordningen och sätta press på Israel att leva upp till sina förpliktelser. Ockupationen och förtrycket av palestinierna måste upphöra, och landet bli en fungerande demokrati för alla sina medborgare i fred med Palestina.

NOT: Rubrik och mellanrubriker är VB:s. 

66 år i skolan 71. Summering: 8. Klostergården och antropocen av Den Gamle

Att Sankt Lars privatiserades 1990 var katastrofalt. Realia som köpt den stora parken hävdade privatiseringen genom att försöka hålla besökande borta. Gamla patienter brukade samlas för midsommarfirande. De var inte välkomna. Valborgsmässofirandet försvårades också. Hela parken och området söder om Höje å förföll snabbt, särskilt festområdet med den stora paviljongen som efter något årtionde revs. Samtidigt utformade Realia planer på att exploatera Sankt Lars, bland annat genom att bygga ett stort hotell.

Han såg utvecklingen på nära håll eftersom han fortsatte att ha studiecirklar i den byggnad som kallas ”kyrkan” under de år då patienterna flyttades ut för att vårdas i andra lokaler inne i Lund. 
   Hans intresse för stadsplanering hade väckts under den tid han studerade kulturgeografi. Klostergården är ett av de intressantaste områdena i Lund. Han satte sig in i de tankar som varit vägledande när Klostergården byggdes. Han blev sekreterare i Klostergårdens byalag och samverkade med dess ordförande Göte Bergström i försvaret av Sankt Lars-parken.

Bup, barn och ungdomspsykiatrin, hade sina byggnader i en stor inhägnad trädgård med många fruktträd och asfalterade gångar väster den egentliga parken. Anläggningen stod tom några år, trädgården förvildades och till slut revs husen. Ett bostadsområde skulle byggas på Källby ängar. Det var ett öppet landskap mellan Klostergården och Höje å med träddungar, pilevallar och gångstigar. Det var viktigt att naturvärdena bevarades. Planerna innebar en alldeles för stor exploatering.
   Byalaget agerade för att kommunfullmäktige skulle begränsa utbyggnaden. Det var en omfattande kampanj som fick brett stöd men fullmäktige beslöt 2006 med knapp majoritet att genomföra utbyggnaden. Resultatet blev den lilla stad med tegelbyggnader i engelsk stil som nu är färdig.

Det hade funnits förslag att Asylens kasernliknande byggnader skulle rivas men i stället renoverades de och hyrdes ut till olika företag. HSB byggde bostäder i ett stort koloniområde vid de gamla tjänstebostäderna söder om Höje å.
   Byggnaderna på lundasidan norr om ån hyrdes ut till friskolor. Under dagtid vistades hundratals anställda i företagen söder om ån och tusentals elever och lärare på lundasidan, men om natten var Sankt Lars folktomt. Morgnar och kvällar var trafiken kaotisk. Nya byggnader uppfördes och stora områden asfalterades för att rymma bilparkeringar.

Det ökade antalet hårdgjorda ytor i Sankt Lars och på Källby ängar tillsammans med Lunds starka tillväxt ledde till att Höje å snabbt svämmade över varje gång det blev ett kraftigt regn. Dagvattnet från Lund forsade ner i kulvertarna och från de nybyggda husen och parkeringsområdena vid Sankt Lars. I en aktuell broschyr från Lunds kommun står det att ”promenadvägen längs ån är knappt framkomlig efter stora regn”. Han blev ledamot i Höje ås vattenråd.

När Arenastaden planerades norr om Klostergården var Klostergårdens byalag en part i diskussionerna. Byalaget hade egentligen ingen anledning att motsätta sig Arenastaden, eftersom dess huvuddel skulle ligga på den stora parkeringsplatsen vid Lunds BK:s fotbollsplan. Idén om ett ”skidbackehus” i form av en enda huslänga från ett krön på arton våningar var fascinerande. Men Byalaget var framför allt engagerat för det gröna stråket, promenadvägen längs med järnvägen ner till Höje å, som hade uttunnats redan i samband med att Arenan och Ishallen hade byggts. Han hade föreslagit en djurpassage på en smal bro genom det ganska vildvuxna koloniområdet norr om Södra ringen fram till stadsparken.
   Byalaget konsulterades också när ”Mötesplats Klostergården” projekterades. Den tog många år. Mötesplatsen, och särskilt biblioteket, innebar en stor förbättring i Klostergården. Däremot blev träffpunkten för seniorer bortglömd, trots att den varit central i debatten eftersom den tidigare träffpunkten lagts ner av Folkpartiet tidigare. Seniorernas intressen underordnades ungdomarnas.

Den snabba tillväxten runt Klostergården och kampen för den gröna miljön sammanföll med klimatkrisen och det ökande hotet mot ”världssystemet”. Samtidigt som krigen förhärjade Mellanösterns länder höll den allt snabbare tillväxt som var det ekonomiska målet för mänskligheten på att inte bara uttömma jordens resurser utan också påverka balansen mellan naturkrafterna. Man började tala om ”antropocen”, människans epok, som höll på att förändra förutsättningarna för liv. Han blev alltmer engagerad. Han bodde ju på en av de platser som allra mest höll på att förändras.

Förändringstakten accelererade när utbyggnaden av järnvägen med två nya spår aktualiserades. Själva utbyggnaden var positiv eftersom den skulle minska satsningen på bilar och bilvägar. En station vid Klostergården skulle öka kollektivtrafiken i stället för bilismen. Men snart stod det klart att stationen skulle bli centrum för en helt ny stadsdel, Källbystaden, som skulle omfatta Klostergården, södra företagsområdet och det stora området runt reningsverket.
   Alltifrån privatiseringen av Sankt Lars 1990 hade vandringar varit ett inslag i Byalagets verksamhet. Det gällde att visa vad som hotades. Nu var de viktigare än någonsin. I samarbete med Staffanstorp föreföll Lund nämligen planera att Källbystaden skulle utvidgas till att också omfatta åkermarken kring Flackarp.